1

Det går bra
av Olle Nilsson, Mars 1994
1.
Det vaknade sakta, sträckte på sig och satt stilla medan natten övergick till 
begynnande gryning. När ljuset räckte för att strandlinjen mellan 
saltängen och havet skulle kunna urskiljas reste det sig, såg sig noga 
omkring både ut över havet och bort mot martallarna på bergssluttningen 
och tog sig sedan genom ljungen fram till den gamla gräsövervuxna 
körvägen.
Efter att först, som det verkade, ha letat efter någon sorts spår på vägen 
gick det synbarligen utan brådska men målmedvetet i sydsydvästlig 
riktning längs vägen som slingrade sig upp mellan bergknallarna ut mot 
halvön med den bruna sommarstugan. Framme vid huset stannade det och 
tittade länge, först ut över havet och sedan upp mot en stjärna som ännu 
glimmade över skogsbrynet i nordost.
Sedan gick det mjukt fram mot dörren, stannade upp och gled som en 
rökslinga in genom dörrspringan. Inne samlade det ihop sig till sin 
tidigare skepnad, gick genom köket in till de vuxnas sovrum. Mamman 
snarkade lätt och pappan hade virat in sig i täcket. Det stannade en stund 
vid sängens fotända och gick sedan in i barnets rum. Den lilla flickan låg 
på sidan tvärs över kudden.
När det hade försäkrat sig om att barnet sov tillräckligt djupt löste det upp 
sig och sjönk in genom den halvöppna munnen samtidigt som de första 
solstrålarna letade sig in genom fönstret och spelade på den brokiga 
tapeten.

Lite senare samma morgon satt en poliskommissarie i centralorten några 
mil därifrån med ett anonymt brev framför sig där någon påstod att en 
flyktingfamilj som länge varit efterlyst för att kunna förpassas ur landet 
uppehöll sig i en stuga ute vid kusten i deras distrikt.
­ Stugan tillhör en miljöaktivist som blev bötfälld efter demonstrationerna 
i våras så det verkar inte osannolikt, sade han till sin medarbetare som 
kommit in med brevet. De bestämde sig för att slå till snabbt och efter 
någon timma var kommissarien och två poliser tillsammans med en tolk 
och en socialtjänsteman på väg mot stugan i två bilar. De stannade, 
ungefär där Det hade undersökt vägen,  så att de två poliserna skulle 
 2

hinna ta sig runt stugan utan att bli sedda för att spärra den eventuella 
flyktvägen söderut.
Flickan var nere vid stranden och letade efter krabbor i det nu i början av 
september ännu nästan sommarvarma vattnet när kommissarien 
tillsammans med tolken och socialtjänstemannen med en obehaglig 
blandning av nervositet och olust närmade sig stugan.
Han skulle just till att knacka då han med en hastig blick på de två andra 
ändrade sig och försiktigt kände på dörrhandtaget. Både mannen och 
kvinnan i den efterlysta familjen hade påstått sig varit förföljda av 
regimen i sitt hemland och kunde mycket väl vara något slags terrorister 
och det skadade inte att vara försiktig.
Dörren var olåst och socialtjänstemannen som mött så många apatiska och 
uppgivna flyktingar att hon inte reflekterade över att just dessa kunde vara 
farliga gick med myndiga steg in i köket varifrån obestämda ljud hade 
hörts. Kvinnan och mannen satt vid bordet och reste sig totalt överraskade 
när de två främmande kvinnorna tillsammans med den uniformerade 
poliskommissarien klev in. 
­ Fråga efter flickan! sade socialtjänstemannen till tolken utan att be 
denna förklara deras ärende. 
­ Vad vill ni henne? frågade mamman genast på svenska.
­ Jag hämtar henne, sade pappan och sprang ner mot stranden utan att 
någon försökte ingripa. Han kom tillbaka med flickan vid handen 
samtidigt som de två poliserna dök upp bakom husknuten.
­ Säg att de är starkt misstänkta för att uppehålla sig illegalt i landet och 
att de genast måste följa med till stationen för identifiering och att de 
sedan kommer att omedelbart förpassas ur landet och att de inte behöver 
vara rädda så länge de gör exakt som vi säger, sade kommissarien.
­ Nu följer ni med till bilarna, era tillhörigheter, om ni har några, hämtar 
vi senare, fortsatte han och tänkte att det vore bra om de kunde säkra 
bevis på att stugägaren var inblandad. Föräldrarna som i över två år 
fruktat vad som nu hände gick bleka och tysta omgivna av poliserna med 
flickan mellan sig i var sin hand nerför vägen mot en av bilarna som stod 
parkerad en bit bortanför den närmaste bergknallen.
­ Ni får ta hand om flickan och de här två kommer med oss sade 
kommissarien till socialtjänstemannen och tolken och de två poliserna tog 
föräldrarna i armarna och ledde dem mot bilen.
 3

När flickan såg sina föräldrar ledas bort samtidigt som den främmande 
kvinnan höll fast henne greps hon av panik och började skria. Pappan som 
visste att hans dotter tidigare sett vuxna släktingar ledas bort av polisen 
för att aldrig återvända slet sig lös för att lugna henne.
Måtte han lyckas tänkte Det som djupt inne i flickans medvetande kände 
att flickans känslostorm var på väg att bryta igenom spärrarna mellan 
deras båda identiteter. I nästa ögonblick kastade sig de två poliserna över 
pappan som slant och ramlade med båda männen över sig och slog näsan i 
blod mot någon sten eller gren på marken. Flickans upplevelse att se sin 
pappa, jämte mamman hennes enda trygga punkt i livet, förnedras och 
misshandlas sände vågor av primitiv förtvivlan och hat genom hennes 
hjärna. På några sekunder var alla barriärerna till Det utplånade och hon 
tog, utan att veta hur, men med exakt precision nödvärnskrafterna i bruk.
Båda poliserna förvandlades explosionsartat till övertända facklor som 
slungades flera meter bort. Bilen sattes också i våldsam brand. De andras 
instinktiva reaktion att skydda sig från den intensiva hettan mildrade eller 
kanske fördröjde den psykiska reaktionen på det ofattbara och förfärande 
som de bevittnade.
Pappan som inte sett vad som egentligen hänt och som uppenbarligen var 
tämligen oskadd var den förste att reagera rationellt. Han drog undan 
flickan och mamman från elden samtidigt som patronerna i polisernas 
pistolmagasin brann av med ett ljud som liknade 
automatvapenbeskjutning på nära håll.
Han fick sedan hjälp av tolken att dra undan socialtjänstemannen som 
verkade fullständigt paralyserad. Kommissarien låg hopkrupen på marken 
och stönade svagt men några yttre skador syntes inte. Innan de hade 
hunnit dra undan honom slocknade flammorna nästan lika hastigt som de 
tänts. Allt vad som återstod var ett par glödande askhögar och ett urbränt 
plåtskal efter bilen.
Nästan genast hade Det återvunnit en viss kontroll över sitt eget och 
flickans medvetande och försökte mildra de värsta konsekvenserna av vad 
som hänt. De båda synbarligen kremerade polismännen vaknade oskadda 
men spritt nakna upp i den andra bilen som stod gömd några hundra meter 
bort och socialtjänstemannens chocktillstånd hävdes sakta.
Tyvärr blev hennes första sammanhängande reaktion att bedyra sin egen 
oskuld i samband med beslutet att förpassa flyktingarna, att försöka 
 4

förklara den demokratiska process som lett fram till beslutet, den breda 
politiska enigheten om flyktingpolitiken, att de enligt invandrarverket, 
som de säkert kunde lita på, skulle bli väl mottagna i sitt hemland osv.
Flickan, som hade hört vuxna diskutera dessa frågor både hemma och i 
TV och kom ihåg en massa lösryckta uppgifter som hon inte hade begripit 
innebörden av, drabbades, genom att hon fortfarande delvis hade tillgång 
till Dets tankeförmåga, av en knivskarp klarsyn och förståelse av 
sammanhangen. Den plötsliga desillusionen ledde till ett nytt men mera 
kontrollerat och känslokallt raseriutbrott som Det inte kunde förhindra.
Målet var nu inte enskilda människor utan samhällets maktstruktur såsom 
Det hade uppfattat den via flickans fragmentariska minnesbilder.
Människorna kring stugan märkte ingenting men under loppet av några 
sekunder förintades eller rättare sagt desorganiserades informationen i 
samtliga större datasystem och databaser i landet samtidigt som 
våldsamma bränder utbröt i de vanliga arkiven hos nästan alla 
myndigheter och samtliga skjutvapen i landet blev obrukbara. Omedelbara 
följdverkningar blev att elkraftsystemet bröt samman med ett praktiskt 
taget fullständigt strömavbrott som konsekvens och att hela telesystemet 
slogs ut.
På något sätt kanske de två främmande kvinnorna ändå kände oviljan och 
kraften från flickan ty de flydde hals över huvud bort mot bilarna. När de 
kom fram höll de båda nakna poliserna på med att försöka tjuvkoppla 
bilen med hjälp av något verktyg de hittat i handskfacket. Nycklarna var ju 
antagligen förintade tillsammans med deras uniformer och tjänstepistoler.
Strax efteråt hörde människorna vid stugan en bil rivstarta och snabbt 
försvinna norrut längs körvägen.
Under tiden hade pappan kommit fram till att de måste ha utsatts för ett 
planerat eldöverfall av någon okänd men uppenbarligen hänsynslös 
terrorgrupp med stora resurser och han drog den rimliga slutsatsen att det 
bästa de kunde göra var att försöka gömma sig så fort som möjligt på 
betryggande avstånd från vägen och stugan.
Han behövde inte förklara för mamman som redan var på väg med flickan 
mot stråket av täta slånbärs­ och kaprifolsnår nedanför bergsbranten. I 
brådskan rispade de sig på slåntaggarna när de kröp ner mellan ett par 
stora stenblock som för något hundratals eller tusentals år sedan av isen 
sprängts loss från bergssidan.
 5

De låg kvar i över en timma utan att någonting hände annat än att en stor 
hårig färggrann larv kom krypande över stenen framför flickan som 
frågade om hon fick klappa den. Föräldrarna som själva var mycket 
uppskakade kände sig lättade över att dottern verkade så snabbt mentalt 
ha kommit över den skrämmande händelsen. Flickan hade mycket roligt åt 
larvens vilda kast med kroppen när hon rörde vid den men hon lät den 
vara i fred när den rullat ner en bit från stenen.
Under tiden hade kommissarien som ju var den ansvarige för operationen 
repat sig och kommit till sans. Han hade inget klart minne av 
händelseförloppet och tolkade det som att någon eller några hade fritagit 
flyktingarna och försvunnit tillsammans med dessa. Var hans kolleger och 
de två kvinnorna var hade han ingen aning om. Kanske de tagit upp 
förföljandet eftersom de inte var kvar. Han hade heller inte någon 
uppfattning om hur lång tid som passerat medan han var mer eller mindre 
medvetslös och han grubblade ett par minuter på detta innan han kom sig 
för att titta på sin armbandsklocka som fortfarande gick. En dryg 
halvtimme måste ha passerat.
Bortsett från stelheten av att ha legat i en obekväm ställning och en 
allmän känsla av förvirring kände han sig oskadd. Solen som stod högt på 
himmelen värmde så att han inte alls kände sig frusen. Han kontrollerade 
att han hade kvar sin tjänstepistol med fyllt magasin med en otäck känsla 
av att han kanske skulle tvingas använda den mot levande mål, något som 
han aldrig på riktigt allvar räknat med men nu accepterade mera på grund 
av ren självbevarelsedrift än på grund av pliktkänsla.
Efter att ha legat kvar i tio minuter utan att ha sett eller hört något 
misstänkt beslöt han sig för att ta sig till huset och undersöka detta. Först 
ringde han emellertid upp stationen från sin mobiltelefon som fortfarande 
verkade fungera. Konstigt nog fick han ingen förbindelse trots att 
avståndet med god marginal var inom GSM­systemets räckvidd. Han hade 
själv flera gånger ringt utan problem när han varit ute och fiskat utanför 
Svartskären bra mycket längre bort. Det hade väl blivit något fel på 
telefonen i alla fall.
Han reste sig försiktigt och smög sedan snabbt fram till huset och slank in 
genom dörren som lämnats halvöppen. Från sitt gömställe nedanför berget 
kunde familjen inte se detta. Med pistolen dragen och osäkrad stannade 
 6

han strax innanför dörren och lyssnade. Då ingenting hördes gick han 
försiktigt vidare in och konstaterade snart att han var ensam i huset.
Den lilla vedspisen var fortfarande ljummen och tydligen fanns ingen 
elektricitet framdragen till huset. Inte så konstigt med tanke på det 
isolerade läget tänkte han och upptäckte samtidigt att där i alla fall fanns 
telefon. Han prövade genast att ringa stationen igen men trots att han fick 
summerton hände ingenting när han slog numret. Det kan vara något fel 
vid stationen tänkte han men prövade sedan flera andra nummer med 
samma resultat både med husets telefon och med GSM­telefonen.
Han beslöt sig för att vänta vid huset tills förstärkningar anlände. Det 
borde inte dröja så länge med tanke på vad som hänt. Under tiden 
undersökte han huset, nu efter spår av aktiviteter som kunde förklara det 
plötsliga överfallet snarare än för att fastställa att flyktingarna uppehållit 
sig där med ägarens goda minne.
Han hittade ingenting misstänkt. Där fanns bara sådant som man kunde 
vänta sig i en sommarstuga; utom en del matvaror och kläder några 
böcker av olika slag, bland annat en av Arne Gadd från Bohuskusten, en 
trave gamla tidningar, en kortlek, ett schackspel, en liten transistorradio 
osv. Det enda som avslöjade att flyktingar bott där var en bunt dokument 
som bland annat innehöll några mer än åtta år gamla identitetshandlingar 
från det latinamerikanska land den efterlysta familjen uppgavs komma 
från.
Eftersom han själv var mycket intresserad av måleri och teckning lade han 
också märke till ett ljust hamnmotiv i olja av Rudolf Flink och fyra 
akvareller av Arne Isacsson. Han hade själv deltagit i två målarkurser på 
Gerlesborg och blev undermedvetet genast mera positivt inställd till 
stugans ägare.
I en jordkällare bakom stugan hittade han mera matvaror och i en 
redskapsbod fanns förutom spadar, spett, krattor och gamla rostiga verktyg 
en uppsättning fiskeredskap i bra skick, bland annat flera hummertinor. 
Dessutom fanns där en liten utombordare och en nästan fylld bensindunk. 
Överhuvudtaget påminde stället mycket om en stuga som kommissariens 
morbror hade ytterligare några mil längre söderut. Såvitt han kunde gissa 
var också detta ställe från mitten av trettiotalet. På söderväggen var 
ytterpanelen delvis nedriven och en trave omålad panel låg i skydd under 
en sliten presenning.
 7

­ Här skulle jag gärna tillbringa en semester, kunde kommissarien inte 
undgå att tänka när han tittade ut över den nästan blanka havsytan där 
holmarna längst ut påminde om något slags fantasidjur simmande på rad.
När han sett vad som fanns att se utan att upptäcka något som verkade ha 
med fritagningen att göra måste han bestämma sig för om han skulle 
fortsätta att vänta på förstärkningarna som dröjde oroväckande länge eller 
vad han skulle göra. Obeslutsamheten gjorde honom nervös och han gick 
in i stugan och gjorde ett par nya försök att ringa med samma resultat som 
förut. Han fick en allt starkare känsla av osäkerhet och när han hörde 
någon mycket försiktigt öppna ytterdörren drog han pistolen och ställde 
sig kallsvettig av spänning i bakhåll vid sidan av köksdörren.
Först kom mamman och flickan in utan att se honom och sedan pappan 
men innan han hunnit göra eller säga något upptäckte de honom och blev 
stående att stirra på honom.
 8

2.
Stugans ägare, Åke, som var busschaufför hos ett litet familjeföretag 
några mil utanför Göteborg var en av de sista att märka strömavbrottet och 
telestoppet.  Han hade just kört ut från pendeltågsstationen på en av sina 
vanliga fyrtiofemminutersrundor i den omgivande landsbygden när det 
inträffade. Bussen hade ju sin egen kraftförsörjning och han hade inte haft 
någon anledning att använda mobiltelefonen. När han kom tillbaka till de 
nu strejkande trafikljusen strax innan stationen förstod han att något hade 
hänt men inte förrän han kommit in på stationen och talat med sina 
kolleger där anade han att det var något allvarligt.
Hans fru, Kajsa, däremot, som arbetade vid trafikledningen på Landvetter, 
hörde till dem som genast hamnade i en av krisens brännpunkter. 
Visserligen gick de ackumulatordrivna motorgeneratorerna liksom de 
dieseldrivna laddningsaggregaten genast igång men det gick inte att få 
något vettigt ur de datoriserade trafikkontrollsystemen ens efter flera 
omstartningsförsök. Likaså var alla teleförbindelser med omvärlden 
brutna.
Radioförbindelserna med flera av planen i luften kunde emellertid 
återupptas så snart reservkraften till radiosändarna automatiskt kopplats 
in och via planen i luften som hade radioförbindelser med olika 
flygplatser fick man snart klart för sig att situationen var i stort sett 
likadan vid alla flygplatser, civila som militära, i hela landet men att 
grannländerna inte hade drabbats.
Efter en hektisk halvtimma hade planen som var i luften när avbrottet 
inträffade antingen landat utan hjälp eller också dirigerats om till Kastrup 
eller Fornebu. Vädret var ju som tur var bra i nästan hela landet och skulle 
ytterligare stabiliseras enligt de sista rapporterna.
Efterhand som rundradiostationerna med hjälp av sina reservkraftaggregat 
återupptog sändningarna stod det klart att strömavbrottet och telestoppet 
var landsomfattande. Problemet var att just på grund av det fullständiga 
telestoppet fanns det inte mycket att rapportera i extrasändningarna. 
Kajsa fann snart att det inte längre var något för henne att göra på 
Landvetter och eftersom ingen kunde veta hur länge strömavbrottet skulle 
vara köpte hon med sig en del ätbart som inte behövde värmas från 
kiosken, tog sin bil och körde hemåt. Hon kom på att de hade ett gammalt 
fotogenkök som de tagit hem från sommarstugan när de köpt ett nytt dit 
 9

och hon lyckades utan svårigheter en köpa dunk fotogen, några liter T­
sprit och två paket stearinljus i en affär i Lindome.
När hon kom hem var Åke redan hemma och satt och lyssnade på P 1 med 
en batteridriven transistorradio. Han hade redan fått igång spritköket med 
lite fotogen och sprit som de haft hemma och kokade just en stor bit 
fläskkarré som Kajsa tagit ur frysen samma morgon. Som tur var hade de 
inte så mycket ömtåliga varor i frysen. De köttvaror som fanns borde de 
kunna rädda åtminstone en vecka genom kokning eller stekning och 
någorlunda sval förvaring.
En tur i oturen var ju annars att årstiden inte krävde någon nämnvärd 
bostadsuppvärmning.
När de hade ätit lite och lyssnat till de spridda nyheterna i radion som 
bland annat kom med en uppmaning att spara på vatten visste de inte 
riktigt vad de skulle ta sig för annat än att fylla badkaret. Reserven i 
vattentornet räckte tydligen fortfarande.
De hade inte några nära vänner eller släktingar som kunde tänkas behöva 
hjälp. De hade försökt ringa några gånger utan att få igenom några 
signaler. Endast likströmsförsörjningen till telefonerna verkade fungera. 
De hade bland annat försökt ringa till sommarstugan.
­ Undrar om Ramón och Bianca överhuvudtaget har märkt något särskilt, 
sade Åke; det skulle vara om de försökt ringa men det tror jag knappast.
­ Om det här blir långvarigt kanske vi skulle köra dit, sade Kajsa; här kan 
vi inte uträtta någonting och att sitta isolerade i ett sånt här samhälle utan 
varken vatten och TV eller telefon är ju inget nöje. Där har man havet och 
naturen och vi skulle också kunna passa på att hjälpa Ramón att få gaveln 
färdig.
Efter att ha hört spekulationer från någon "expert" om att det kunde röra 
sig om ett experimentellt sabotage för att testa Sveriges beredskap gick de 
och lade sig. Det enda som kunde göras gjordes nog bäst i sängen.
 10

3.
Utan att riktigt tänka insåg kommissarien det absurda i att stå och peka 
med tjänstevapnet mot familjen som verkade lika oförstående och trötta 
som han själv. Några färska rispor i deras ansikten förstärkte intrycket av 
ofarlighet och han stoppade ner pistolen, gjorde med en ursäktande min 
honnör och presenterade sig som poliskommissarie Lennart Johansson. 
Mannen sträckte fram handen och svarade "Ramón" och med en gest mot 
kvinnan och flickan "min fru Bianca och vår dotter Anita".
­ Såg du vad som hände?, frågade Ramón som kände lättnad över att de 
stött på kommissarien och inte de hänsynslösa extremister som han trodde 
ha utfört det obegripliga överfallet.
­ Nej, jag minns bara en explosion och ett slag i ryggen. När jag 
kvicknade till efter en halvtimme såg jag resterna av bilen. Jag tog för 
givet att ni blivit fritagna och att konstaplarna jag hade med mig antingen 
förföljde er eller var på väg efter förstärkningar.
Han vet inte heller vad som hände med poliserna tänkte Bianca och 
bestämde sig för att hålla tyst om det hemska hon bevittnat. Hon hade en 
stark känsla att Anita inte heller skulle säga något.
­ Men du har väl ringt?, fortsatte Ramón.
­ Jovisst, flera gånger, men det går inte att få någon förbindelse varken 
med er telefon eller med min mobiltelefon trots att själva telefonerna 
verkar fungera. Det måste vara något med själva nätet och GSM­
stationerna här i närheten.
Ramón gick med en klentrogen min fram till telefonen och slog ett 
nummer, väntade en stund, ryckte sedan på axlarna och lade på luren.
­ Nu måste jag laga mat sade Bianca; Anita har inte ätit sedan tidigt i 
morse och vi behöver nog få något i oss allihop. 
När hon tände i vedspisen överväldigades Lennart Johansson av trötthet 
efter den fysiska och psykiska anspänningen och efter att ha satt sig vid 
bordet i storstugan somnade han nästan genast med pannan vilande mot de 
korslagda armarna på bordsskivan. När Ramón och Bianca senare 
försiktigt lade honom på soffan såg de att hans skjorta var delvis 
sönderbränd på ryggen och att där var några kraftiga fyrkantiga blåmärken 
under men inga sår.
 11

Han vaknade inte förrän det redan hade börjat skymma och när han 
druckit en kopp kaffe och ätit resterna av lunchen som de sparat åt honom 
kände han sig mycket bättre.
Ramón berättade att de hade hört på radion att det var ett landsomfattande 
strömavbrott och att teletrafiken inte heller fungerade och att man 
misstänkte men inte hade fått bekräftat att det rörde sig om sabotage i stor 
skala.
­ Konstigt ­ sade de att det började tio och fyrtionio ­ det är ju precis när 
det small till här, sade Lennart (han hade bett dem kalla honom vid 
förnamn; såsom situationen hade utvecklat sig verkade det befängt att 
försöka att markera en formell distans). Jag vet för jag tittade på klockan 
när vi skulle in i bilen och då var hon en kvart i elva.
­ Om jag hade haft anknytning till Säpo eller till någon 
beredskapsorganisation, det är ju vissa kommissarier i min ställning som 
har, så skulle man kunnat ana en koppling, men det har jag ju aldrig haft.
­ Sabotörerna kan ju ha tagit fel fast då blir det kanske för långsökt, tillade 
Ramón.
­ Hur känns det i ryggen? Du kan väl inte gå omkring i den där trasiga 
skjortan, sade Bianca. Lennart blev förvånad då han kände att skjortan 
var trasig. Han kände sig visserligen fortfarande lite öm i ryggen men blev 
ändå konfunderad då han såg de fyrkantiga blåmärkena i en spegel.
Bianca som uppfattat detaljerna i det våldsamma händelseförloppet hade 
accepterat att det var obegripligt och att det var meningslöst att leta efter 
förklaringar. Hon bad i stället Lennart andas djupt medan hon pressade 
mot revbenen under de konstiga märkena. Hon hade nästan varit klar med 
sin sjuksköterskeutbildning när hon lämnade sitt hemland och trodde sig 
kunna konstatera att ingenting verkade brutet.
­ Man kan nog inte lita på nyheterna heller, i en av sändningarna från en 
lokalradiostation påstods det att alla skjutvapnen på polisstationerna i 
staden blivit obrukbara, och det är ju helt orimligt sade Ramón.
­ Ja, och dessutom skulle de aldrig ha avslöjat något sådant om det vore 
sant, sade Lennart. Förresten, jag har ju min pistol så vi kan alltid prova.
Jag tror de hade rätt i radion, sade Bianca, men gå bakom berget för 
säkerhets skull så ni inte väcker Anita. Hon behöver verkligen få sova nu.
De två männen drog på sig var sin tröja och gick ut. Efter en stund kom de 
tillbaka utan att något skott hade hörts.
 12

­ Jag tyckte att jag inte förstod mycket förut men nu begriper jag fanimej 
ingenting, sade Lennart.
­ Det har jag förstått länge, svarade Bianca.
­ Vad då? frågade Ramón
­ Att vi inte förstår något så klart.
­ Vad tänker du göra nu, skall du stanna här? frågade Ramón.
­ Jag vet inte vad jag skulle i stan att göra nu, svarade Lennart, men å 
andra sidan klarar ni er här lika bra utan mig ­ och min pistol ­ tillade han 
med ett kort skratt.
­ Behövs du inte hemma hos din familj? undrade Bianca.
­ Jag bor ensam, svarade Lennart lite undvikande, och mina föräldrar 
klarar sig säkert bättre än de flesta. De bor i ett gammaldags hus på landet 
men är inte så lastgamla själva.
­ Du stannar väl över natten i vilket fall som helst, sade Bianca. Det är för 
långt att gå och dessutom vet du inte hur det är med din rygg egentligen.
­ Jag tror inte det är någon fara, men jag stannar gärna om ni inte har 
något emot det.
Som på en tyst överenskommelse undvek alla tre att beröra den 
ursprungliga anledningen till att Lennart befann sig där.
Bianca drog på sig en jacka och ursäktade sig med att hon måste gå ut en 
stund för att få lite luft. Männen anade att hon ville vara ensam och följde 
inte med. I själva verket ville hon undersöka om det fanns några spår som 
kunde avslöja för Lennart vad som hänt de båda poliskonstaplarna för hon 
hade en bestämd känsla att det var bäst om varken han eller Ramón fick 
veta detta. Till sin lättnad fann hon ingenting annat än lite fullständigt 
anonym aska trots att hon letade igenom platsen noggrant med hjälp av 
ficklampan.
Hon kunde inte återhålla en rysning när minnet av händelsen trängde sig 
på men hon kände sig tryggare när hon släckt lampan och lät sig omslutas 
av kvällsmörkret. Väl tillbaka vid stugan stod hon och tittade ut över havet 
en stund innan hon gick in.
 13

4.
Det hade en överläggning med flera andra av sina jag om hur den 
oförutsedda och för människorna mycket farliga situationen bäst kunde 
hanteras.
­ Vi måste förhindra att hon under de närmaste veckorna utsätts för något 
som väcker hennes förtvivlan och hat. Vid första tillfället kunde vi i stort 
sett avvärja skadorna men redan andra gången kunde vi bara kanalisera 
reaktionen någorlunda rationellt. En tredje gång blir det sannolikt helt 
okontrollerat och drabbar antagligen också hela människosläktet.
­ Man kan tycka att ett släkte som utsätter sina svagaste och oskyldigaste 
medlemmar för sådana upplevelser inte är värt ett bättre öde.
­ Men vi är, för vårt eget samvetes skull, skyldiga att göra vad vi kan för 
att undvika ännu mera lidande bland människorna. Åtminstone så länge 
det finns några relativt oskyldiga kvar och de är ju trots allt egentligen de 
flesta.
­ Skulle vi misslyckas så kommer de i varje fall att dömas av ett av de 
oskyldigaste av sina egna offer. 
­ Efter fyra veckor har vi kommit i balans med henne så att risken är över.
­ Vi har nog inte mer än en eller kanske högst två veckor på oss innan 
deras myndigheter kan komma att sätta åt henne igen och sedan hjälper 
ingenting. Frågan är om det kommer att hjälpa att förflytta hela familjen 
till en för dem något bättre värld.
­ Flickan själv skulle klara det, mest för att hon är ett barn men också för 
att vi delvis kan hjälpa henne. Mamman kommer också att klara det ­ hon 
har visat sig kunna acceptera det obegripliga som ett faktum. Pappan har 
inte den förmågan och det kan bli ödesdigert.
­ Vi måste alltså utan att rasera hans referensramar få honom att begripa 
tillräckligt för att acceptera en förflyttning som ett faktum.
­ Jag får börja med att via flickans minnesbilder skaffa mig en uppfattning 
om hans kunskaper och världsbild och sedan får vi upprätta en 
tidsförbindelse för att överföra de nödvändigaste idéerna.
­ Det troligaste är trots allt att vi misslyckas. Det är lite för mycket som 
kan gå fel men vi måste försöka. Det är egendomligt att de gånger vi har 
försökt ta kontakt med andra släkten har vi råkat välja svaga och utsatta 
individer.
 14

­ Det kanske trots allt har varit bäst så, och vem vet, det behöver ju inte 
heller vara rena tillfälligheter.
 15

5.
Anita vaknade före de andra nästa morgon. Av en impuls gick hon upp 
och började bläddra i några av sin pappas böcker ­ han hade läst mycket 
matematik och även påbörjat studier i teoretisk fysik vid ett universitet 
innan han lämnade hemlandet och hade med sig en del av de böcker han 
läst. Hon bläddrade snabbt som om hon letade efter något instucket bland 
bladen. Kanske kommer det att gå i alla fall tänkte Det.
När hon såg att ingen av de andra var vaken gick hon och lade sig igen i 
sin varma bädd och somnade genast.
Lennart hade legat vaken länge och inte somnat förrän framåt efternatten. 
Först hade han legat och försökt rekonstruera hela händelseförloppet för 
att försöka finna ledtrådar som de möjligen förbisett. Detta var ju faktiskt 
hans yrke.
Trots att han nu kände sig både utvilad och klartänkt efter att ha sovit hela 
eftermiddagen kunde han emellertid inte finna något som ens 
tillnärmelsevis kunde likna en rimlig förklaring. En sak kände han sig 
dock ganska säker på och det var att det fanns ett samband mellan 
händelserna vid stugan och det allmänna el­ och telestoppet.
Det mest obegripliga var att det faktiskt verkade som många skjutvapen 
hade blivit obrukbara ­ egentligen var det väl ammunitionen som 
påverkats ­ han hade inte kunnat finna något fel på sin egen pistol 
åtminstone.
När pistolen klickat på kvällen bakom bergknallen hade hans första 
reaktion varit att tvivla på sitt förstånd och han hade försökt intala sig att 
han drömde men när han talat med Ramón och också låtit honom försöka 
skjuta måste han nästan motvilligt medge att han troligen var vaken och 
vid sina sinnens fulla bruk.
Efterhand gled hans tankar över mot hans egen roll i sammanhanget. Han 
hade sällan tidigare känt tvivel på meningsfullheten i sitt yrke. Även om 
han många gånger varit med om att göra motbjudande ingripanden, till 
exempel vid fall av misshandel i alkoholiserade familjer, kände han att 
han i alla fall uträttade något positivt.
Senare som kommissarie hade han ofta efter bästa förmåga på olika sätt 
försökt hjälpa människor i svårigheter och han trodde sig vara uppskattad 
både av kollegor och av folk i allmänhet som han träffade i tjänsten, utom 
av vissa kriminella förstås.
 16

Under de senaste åren hade dock en olust allt oftare börjat tränga sig på.
Särskilt illa berörd hade han varit när han måst hjälpa till att med våld 
avhysa en desperat men annars skötsam man från sitt egenhändigt byggda 
hus.
Mannen som var rörläggare hade blivit arbetslös då banken sade upp 
lånen till det småföretag där han var anställd trots att företaget alltid skött 
sina lån exemplariskt och kunde visa på säkra kundfordringar. 
Detta samtidigt som de ansvariga bankdirektörerna kunde dra sig tillbaka 
med feta fallskärmsavtal.
Och så nu detta med att jaga flyktingar. I och för sig hade han svårt att 
sympatisera med människor som av "ideella" skäl var beredda att riskera 
sina familjers och andra oskyldiga människors liv och hälsa och han hade 
antagit att många politiska flyktingar, såsom Tupamarosmedlemmar och 
liknande, hörde till en sådan kategori. Tanken att Ramón eller Bianca 
någonsin skulle ha varit beredda att sätta Anitas liv på spel föreföll 
honom emellertid nu helt orimlig.
Han beslöt sig för att stanna vid stugan tills den värsta krisen var över. 
Familjen kunde komma att behöva hans hjälp. De anonyma angivarna 
kunde dyka upp och ingen kunde veta vad det var för typer. Tids nog 
skulle han väl kunna förklara sig inför sina kollegor och överordnade.
Innan han somnade kunde han inte undgå att tänka på Bianca som 
fascinerade honom på ett oroande men långt ifrån obehagligt sätt. Hon var 
antagligen av indiansk härstamning, hade långt svart grovt hår och relativt 
mörk hy, ganska brett ansikte och aningen sneda mörkbruna ögon. Hon 
verkade stark och smidig och var längre än han föreställt sig 
indiankvinnor från Sydamerika, kanske en och sjuttio. Han kunde ännu 
återkalla känslan av beröringen från hennes fingrar då hon undersökte 
hans rygg och han somnade under det att fantasin, som fick löpa på ett sätt 
som han aldrig skulle erkänna inför någon annan, gradvis övergick i 
fragmentariska drömmar.
 17

6.
Längre fram på morgonen när de hade ätit frukost och lyssnat på radions 
provisoriska nyhetssändningar där huvudnyheten egentligen var att man 
inte hade något nytt att komma med bestämde sig Ramón för att fortsätta 
med reparationen av gaveln.
Han behövde tvinga sig att koppla av från de fruktlösa grubblerierna över 
vad som hade hänt under gårdagen.
Lennart som gärna ville ta tillfället att på tu man hand förhöra sig om 
bakgrunden till hur familjen hade hamnat i sin svåra situation erbjöd sig 
genast att hjälpa till.
Även om hans intresse i detta fall var mera av medmänsklig än polisiär 
natur hade han god hjälp av sin yrkesmässiga skicklighet att skapa 
förtroende och få människor att lätta sitt hjärta.
Han hade snart fått veta att Bianca som kom från en mycket fattig 
indianby i bergstrakterna hade haft en kusin som en tid hade hållit sig 
undan från diktaturens halvmilitära polis i deras lägenhet i staden.
Kusinen, som försökt organisera indianerna i byn för att hävda sina 
rättigheter gentemot markägaren, hade av en slump undgått en raid som 
polisen gjort mot byn i samband med en strejk.
Anita som då var tre och ett halvt år och tillfälligtvis bodde hos sina 
morföräldrar i byn hade med egna ögon sett hur flera av hennes släktingar 
med sparkar och slag fördes bort. De hade senare hittats skjutna i en ravin 
ett par kilometer från byn.
När kusinen någon vecka efter det han lämnat deras lägenhet hade åkt fast 
hade Ramón och Bianca hämtat Anita och flytt landet innan kusinen 
under tortyr hade hunnit avslöjat var han hade uppehållit sig.
­ Det var ju modigt av er att hjälpa honom med tanke på risken för er egen 
del, fast jag skulle nog ha tvekat med tanke på ansvaret för Anita.
­ Modigt vet jag inte, innan vi kom iväg var jag så nervös och rädd att jag 
spydde flera gånger. Vi var helt enkelt tvungna, han var inte bara hennes 
kusin utan en mycket god vän till oss båda. Det var mycket tack vare hans 
far som Bianca hade fått möjlighet att gå i en riktig skola när hon visat sig 
vara ovanligt begåvad.
Fy fan, muttrade Lennart för sig själv och skämdes lite över sitt 
moraliserande.
 18

Han bytte samtalsämne och frågade en del om hur de haft det i stugan, 
vad de kände till om trakten och så vidare.
De hade tydligen bott där sen i våras och med tanke på omständigheterna 
funnit sig väl tillrätta. Det största problemet var att Anita inte hade några 
lekkamrater och att hon inte heller kunde gå i skola. Hon hade fyllt sju år 
och skulle nu ha börjat i första året.
­ Men nu sägs det ju ha blivit mycket bättre i ert land. Tror du verkligen 
inte att det trots allt skulle vara bäst för er att resa tillbaka?
­ Antagligen skulle det bli bäst men så länge det finns en risk kan vi bara 
inte göra det. Om något skulle hända mig och Bianca skulle Anita vara 
fullkomligt värnlös och du har säkert läst om hur gatubarn behandlas där. 
Kretsarna kring den tidigare militärregimen har fortfarande ett stort 
inflytande inom polisen och militären och tvekar inte att undanröja 
möjliga vittnen till sina förbrytelser.
De avbröts av att Anita kom ut och frågade sin pappa om han inte ville gå 
med henne ner till sjön. Hon hade varit inne och tränat sig att läsa och 
behövde nu komma ut i det vackra vädret.
Bianca och Ramón turades om att försöka lära henne så att hon inte skulle 
komma efter jämnåriga barn som gick i skola. I själva verket lärde hon sig 
nog mer men saknade naturligtvis leken med andra barn.
Lennart tänkte gå med och gick in för att lägga ifrån sig tröjan som han 
hade tagit av för länge sedan när solen börjat gassa. På väg ut hörde han 
Bianca skratta högt i köket och han blev nyfiken och tittade undrande in 
genom dörren. Bianca satt vid köksbordet och bläddrade småleende i en 
bok. Ibland brast hon ut i ett hjärtligt skratt.
Det visade sig vara "Stilblommor och grodor", en välkänd samling 
befängda tryckfel och språkliga alster.
Lennart hade läst denna bok för många år sedan och förstod att Bianca 
som talade svenska förvånansvärt bra kunde uppskatta de flesta 
poängerna men han såg ändå lite undrande ut.
­ Du förstår, man måste helt enkelt få ha lite roligt ibland och dessutom 
blir det en väldigt bra träning i svenska ­ jag lär mig hur jag inte skall tala! 
Att den är lite gammal gör ingenting, hör här: "Hennes nåd var följden av 
ett felsteg" eller "En änka simmade på floden, hållande stjärten långt över 
vattnet" och "En av stadens skurkdrivnaste advokater". Efter en skolresa 
 19

var det en som skrev "Gävle är en stor stad som ligger vid havet. Gävlarna 
voro riktiga människor, och det var inte varmare där än hemma".
Lennart skrattade och frågade sedan om hon brukade läsa andra svenska 
böcker.
­ Jodå, så ofta jag kommer åt och orkar, svarade hon.
­ Är det några särskilda som du tyckt om?
­ Jag tycker mycket om romaner som skildrar människorna i den nordiska 
naturen. Harry Martinsons "Vägen till klockrike" till exempel. När man 
läser om människor som har det mycket svårt blir det på något sätt också 
lättare att stå ut med sina egna sorger. 
­ Strindberg har skrivit en liten bok som heter "Ensam" och som jag 
ibland läser i. För mig fungerar den ungefär på det sättet, insköt Lennart. 
Förresten, på tal om naturskildringar, har du läst Arne Gadds bok som står 
i hyllan?
­ Ja, jag tycker mycket om den. Den är ju särskilt intressant när man bor 
härute. Jag tycker också om illustrationerna, det är väl han själv som gjort 
dem.
­ Vet du, sade Lennart, att Arne Isacsson som gjort akvarellerna i rummet 
har varit min lärare i två sommarkurser i målning som jag gick i för några 
år sedan.
­ Det måste ha varit underbart. Om du skulle rekommendera mig en enda 
svensk bok att läsa; vilken skulle det vara?
Lennart tänkte en stund och sade sedan:
­ Den som jag själv kanske på sätt och vis har tyckt bäst om av alla är 
"Det går an" av Carl Jonas Love Almquist. Den skrevs ungefär i mitten på 
artonhundratalet och handlar till det yttre om en resa från Stockholm till 
Lidköping i Västergötland men orsakade skandal eftersom den ifrågasatte 
äktenskapet och menade att kvinnan borde ha samma rättigheter som 
mannen. Det är nog den vackraste och värdigaste kärleksskildring jag läst 
och den är fortfarande före sin tid, eller vår tid menar jag, på många sätt.
­ Jag tror att jag har sett den som TV­teater, hette inte kvinnan Sara Vide... 
någonting? Ramón och jag satt tysta en lång stund och bara höll om 
varandra efter att den var slut.
Båda blev tysta en stund. Sedan frågade Bianca:
­ Du själv då, har du läst några sydamerikanska författare?
 20

­ Jo, det har jag väl flera men skam till sägandes ingen som jag på rak arm 
kommer ihåg. Det skulle väl vara några av Ben Travens böcker om 
indianer i Mexico men han var själv ingen sydamerikan och det var väl 
lite överdramatiserade upprorsskildringar.
­ De är mera sanna än vad du nånsin kan förstå, bet Bianca av med en 
plötslig bitterhet i rösten och blev sittande att titta på sina händer med ett 
frånvarande ansiktsuttryck.
Lennart ursäktade sig med att de andra antagligen väntade på honom och 
Bianca tittade upp och log mot honom när han var på väg ut genom 
dörren. Han verkar ung för att vara kommissarie, reflekterade hon.
 21

7.
Nere vid vattnet satt Ramón och solade sig med bar överkropp medan 
Anita samlade små runda snäckor, "kulongar" på lokaldialekten, som satt 
fast alldeles kring vattenlinjen.
­ Tänk på att det svarta på berget blir halt som is när du blöter ner det, 
sade Ramón, du slår dig om du slinter i och mamma blir inte glad om du 
blöter ner kläderna. Du får bada om du vill men då får du ta av dig först.
­ Du behöver väl inte tjata så, jag ramlar väl inte heller, svarade Anita 
irriterat.
Han funderade på att ta sig ett dopp själv för det var mycket varmt i solen 
och vattnet såg inbjudande ut och var inte särskilt kallt. Han hade inte haft 
särskilt stora möjligheter till friluftsbad tidigare men under den gångna 
sommaren som hade varit ovanligt varm och solig hade både han och 
Bianca lärt sig tycka mycket om det.

Åke och Kajsa som var riktiga vattendjur hade visat dem de bästa 
badställena och lärt dem hur man skulle undvika maneter och 
undervattensstenar genom att ofta se sig omkring under vattnet. Salthalten 
var precis lagom så att vattnet inte sved i ögonen.
Han hade just bestämt sig för att hoppa i och börjat dra av sig byxorna då 
Anita gav till ett illvrål och satte igång att gallskrika. Hon hade sluntit och 
slagit ändan i och åkt ner och satt till midjan i vattnet.
Han hjälpte henne upp och när han sett att hon inte skadat sig förebrådde 
han henne för att hon inte haft vett på att lyssna till hans varningar. Hon 
skämdes över sin dumhet och skrek därför ännu mer.
­ Det var ju tur att du inte slog dig mera, nu tar vi av dig kläderna och 
lägger dem på tork i solen och så badar vi bägge två på riktigt nu när du 
ändå är våt, tröstade Ramón henne under det att han försökte hålla sig för 
skratt. Inte förrän han föreslagit att de inte skulle tala om det för mamma 
och inte för någon annan heller slutade hon gråta.
När Lennart lite senare kom ner till vattnet låg de båda och soltorkade på 
ett varmt svart slätt berg som vette mot söder.
Lennart kände sig frestad att hoppa i men hade inga badbyxor och kunde 
ju inte gärna bada naken inför flickan. Han satte sig att plocka bland 
snäckorna som Anita samlat i en hög.
 22

­ Vet du att sådana här är nästan det bästa krabborna vet sade han till 
Anita och krossade sedan en med en sten och släppte ner den i vattnet på 
sandbotten strax framför några stora tångklädda stenar som utgjorde 
resterna av en gammal brygga.
De behövde inte vänta länge förrän en stor krabba sprang fram och tog 
snäckan och snabbt sprang tillbaka under stenen. Strax efter tittade en 
annan krabba fram som också hade känt matlukten.
­ Att de vill äta sånt äckligt sade Anita fascinerat.
­ Det är inte alls äckligt, vi smakade ofta på sådana råa när jag var liten, 
svarade Lennart. När Anita tittade tvivlande på honom krossade han en 
till och stoppade en del av köttet i munnen.
Anita stirrade storögt och Ramón skakade på huvudet med handen 
framför munnen när Lennart frågade om de inte ville smaka.
­ Det är väl synd om dem att ligga här och torka, skall vi inte släppa i 
dem, sade Lennart och tittade frågande på Anita. Hon kände sig lättad 
över att inte behöva smaka och skyndade sig att slänga i dem innan 
Lennart hann ångra sig.

Lennart såg lite fundersam ut en stund och sade sedan:
­ Jag såg att det fanns hummertinor i boden, har ni ätit hummer här i 
Sverige någon gång?
När han fått ett nekande svar föreslog han att de skulle sätta ut några tinor 
på kvällen. Det skulle säkert räcka att ro ut ett hundratal meter och motorn 
skulle inte behövas.
­ Åke sade att det var förbjudet till mitten av september någon gång och 
det är det ju ännu inte, svarade Ramón.
­ Skit samma, svarade Lennart, det är inte många dagar tills dess. I vanliga 
fall skulle jag aldrig göra något sådant men vem vet hur länge vi måste 
leva på vad vi har här och vem skulle ha tid att kontrollera sånt i  det här 
läget.
Dessutom kände han sig allmänt upprorisk efter sina funderingar under 
natten men det ville han inte precis prata om.  
När de var på väg hem efter ett par härliga timmar och Lennart hade gått 
för att göra klar jullen frågade Anita:
­ Pappa finns det flera världar?
 23

­ Hur då menar du? Ute i rymden i andra solsystem finns det nog planeter 
med levande varelser, kanske också sådana som liknar oss. Det har vi ju 
talat om förut men vi vet inte säkert.
­ Nej jag menar om det finns andra världar här och att vi finns i några av 
dem med.
­ Det låter väldigt konstigt varför frågar du det?
­ Jag drömde om det när vi låg i solen och att vi skulle resa till en sådan 
värld.
Ramón blev tyst en stund. Han undrade om händelserna satt så djupa spår 
hos Anita att hon fick sådana drömmar som en flyktmekanism från den 
skrämmande verkligheten. Han frågade därför försiktigt:
­ Är det för att du är rädd här som du skulle vilja resa till en annan värld?
­ Nej, vad dum du är, jag ville ju inte alls resa först men när Det talade om 
att den andra världen är nästan likadan som här och att jag skulle få börja 
skolan där så ville jag fast jag tyckte inte om att inte Lennart skulle 
komma med.
­ Vad då Det, är det en människa du drömde om?
­ Nej, jag menar Det som finns hos mig när jag inte drömmer också.
­ Har det funnits länge?
­ Nej, nu är du ju dum igen. Det kom ju igår när jag vaknade.
På något sätt utstrålade Anita en trygghet och Ramón blev inte så orolig 
som han i vanliga fall skulle ha blivit av ett sådant samtal. Jag får höra 
med Bianca om hon märkt något tänkte han.
 24

8.
Åke och Kajsa satt och lyssnade på radionyheterna sent på eftermiddagen. 
Båda hade varit på sina arbetsplatser och Åke hade kört flera turer som 
vanligt ­ det var många människor som försökte ta sig till sina 
arbetsplatser och en hel del andra som på olika sätt försökte ordna det för 
sig med tanke på att krisen som man nu kallade det skulle kunna bli 
långvarig.
Kajsa hade fått veta att de lokala teleförbindelserna på en del håll hade 
kunnat återupprättas genom provisoriska omprogrammeringar av 
utrustningarna samtidigt som man hade fått en viss ordning på militärens 
radiokommunikationsnät så att man numera i radiosändningarna hade 
mera nyhetsmaterial att förmedla och diskutera.
Inom enstaka områden hade man genom att manuellt koppla sig bort från 
riksnätet även kunnat få igång en viss elkraftdistribution från lokala 
värmekraftverk och vattenkraftstationer. Ännu så länge hade man inte 
kunnat hitta några tecken på materiell skadegörelse t ex efter 
sprängattentat.
I radion diskuterades just en teori om att det hela hade orsakats av ett 
tidsinställt datavirus som under en längre tidsperiod, kanske ett halvår, 
gradvis hade fåtts att infiltrera offentliga och privata datasystem i landet. 
Experterna var oeniga om huruvida detta kunde vara möjligt. Ännu 
oklarare var man om avsikterna hos de eventuella anstiftarna.
Frågan ställdes om vem som kunde ha något att vinna på krisen.
Skulle regeringen på detta sätt kunna dölja brottsliga manipulationer av 
statsfinanserna?
Eller gällde det på liknande sätt storskaliga förskingringar i det privata 
näringslivet? Var militärledningen ute efter en förevändning för att begära 
ökade anslag eller rent av för att göra en kupp? (Inget offentligt hade sagts 
om att alla skjutvapen från luftpistoler till tungt artilleri helt enkelt slutat 
att fungera).
Var detta första steget i en angreppsplan från en främmande makt eller 
kanske en form angrepp utan krigsförklaring i ett handelskrig?
En helt annan teori lanserades en välkänd teknikfientlig debattör som 
menade att det var tekniken själv som slog tillbaka eftersom den fått 
alltför stor makt genom de storskaliga tekniska systemen i samhället.
 25

Idén togs upp av en ledamot i regeringens forskningsberedning som 
menade att datorsystemen genom att de kopplats samman och matats med 
motstridiga instruktioner helt enkelt fått ett nervöst sammanbrott. Denna 
förklaring hade fördelen av att den anvisade en handlingsplan som redan 
visat sig fungera i flera fall: Att koppla isär systemen och programmera 
om dem för hand.
­ Hur tror du det går med alla bankkonton och sådant om alla databaser 
har raderats, sade Åke, det är kanske tur att vi inte har några pengar på att 
tala om på banken.
­ Det måste ju finnas registrerat på kontoutdrag och sånt också, fast det tar 
väl tid att få fram, svarade Kajsa som inte kunde veta att även de flesta 
skrivna och tryckta handlingar i bankernas arkiv förstörts i likhet med 
myndigheternas akter.
Målet för Anitas aktion hade ju varit myndigheters och större 
organisationers maktmedel gentemot utsatta individer såsom Det hade 
uppfattat samhället.
Nyhetssändningen avslutades med ett gemensamt framträdande av 
statsministern och oppositionsledaren manande till lugn och tillit till 
myndigheterna och med en försäkran att allt inom några dagar skulle vara 
i funktion igen och att ingenting, de betonade ingenting, tydde på att 
landet var utsatt för något yttre eller inre hot.
­ Jag har en bestämd känsla av att det är något mycket viktigt de döljer, 
sade Kajsa som hade lätt för att uppfatta ofrivilliga nyanser när människor 
talade.

I sommarstugan uppfattade Lennart det på samma sätt. Han anade, helt 
riktigt, att det hade med de obrukbara skjutvapnen att göra. I själva verket 
skulle även överbefälhavaren ha framträtt tillsammans med de två 
politikerna för att undanröja misstankarna om en förestående invasion 
eller militärkupp men han hade blivit indisponerad när det stod klart att 
försvarsmakten med samtliga vapen obrukbara inte var någon makt 
längre.
Lennart kände omedvetet en viss skadeglädje när han gick ut i den 
begynnande skymningen för att göra i ordning hummertinorna innan det 
blev alltför mörkt. 
 26

9.
Lite senare på kvällen när Anita hade somnat och Ramón och Lennart var 
på väg till båten med hummertinorna tog Bianca på sig en tröja och gick 
ut och satte sig på berget bredvid stugan för att titta ut över havet.
Hon lät blicken vandra över den blanka vattenytan och vila på holmarna 
längst ut som nu syntes mörkt blålila mot den rodnande himlen strax efter 
solnedgången. Det fanns en släktskap i själva öppenheten mellan denna 
kust och hennes barndoms mäktiga berg och hon satt ofta så på kvällarna 
och drömde sig tillbaka.
Till sin läggning hade hon som barn snarast varit inåtvänd och grubblande 
men samtidigt vaken och intelligent. Hon hade alltid haft en livlig fantasi 
och hade lärt sig läsa tidigt och alltid läst böcker av det mest skiftande 
slag så ofta hon hade haft tillfälle. Så småningom hade hon, delvis genom 
böckerna, kommit till insikt om att man bör leva i nuet och inte bekymra 
sig över problem som man ändå inte kan göra något åt. Genom långvarig 
medveten träning hade denna insikt kommit att påverka även de djupare 
lagren i hennes personlighet som därför utvecklats till att bli stark med 
stort självförtroende i kombination med viss ödmjukhet. Därför hade hon 
klarat de senare årens stora påfrestningar förhållandevis bra även om hon 
kände att hon var på väg att utveckla en aggressivitet och ett latent hat 
mot mänskligheten i stort.
Hon var emellertid tillräckligt medveten för att inte försöka förtränga sina 
känslor utan försökte i stället leva ut dem genom att ibland hänge sig åt 
hämndlystna våldsamma fantasier. På senare tid hade hon allt oftare 
frossat i sådana känslor när hon på sena kvällarna satt och tittade ut över 
havet.
De två poliskonstaplarnas hemska öde hade emellertid på något sätt 
förlöst dessa känslor och hon kände sig nu, konstigt nog med tanke på de 
senaste dagarnas händelser, mera harmonisk än på länge. Till detta bidrog 
säkert också att poliskommissarien, representanten för makten som hon 
hatade, hade visat sig vara en sympatisk människa med egna problem i 
mycket lik henne själv.
Det som annars plågade henne mest var att hon inte kunde planera för och 
fantisera om någon ljusnande framtid för sig och sin familj på längre sikt. 
Hon upplevde framtiden som dold bakom en mörk oöverstiglig bergvägg 
 27

som hotade att krossa henne och nuets upplevelser kunde inte alltid tränga 
undan dessa visioner.
I sina dystraste stunder frågade hon sig om det var rätt mot Anita att 
utsätta henne för mera skräckfyllda upplevelser och om det inte vore mera 
ansvarsfullt att hela familjen tog sitt liv på ett värdigt sätt medan 
möjligheten ännu fanns. Samtidigt visste hon emellertid innerst inne att 
hon, i varje fall inte ännu, skulle kunna genomföra något sådant.
En mera realistisk utväg som hon alltmera hade kommit att betrakta som 
oundviklig var att helt enkelt hoppas på det bästa och återvända till 
hemlandet trots den påtagliga dödsfara det innebar. Det var farhågorna för 
vad som skulle kunna hända Anita om de själva spärrades in eller 
mördades som hade avhållit dem att på allvar ens diskutera denna utväg.
Bianca visste att även Ramón ständigt grubblade över detta men att det 
var alltför svårt för dem att på allvar tala om. Därför kändes det trots allt 
nu befriande att det hela snart skulle komma till ett avgörande. Även på 
Bianca hade Anitas utstrålning av trygghet smittat av sig och hon kände 
sig nu mera hoppfull än på länge utan att egentligen veta varför.
Till detta bidrog antagligen oförklarligheten i den senaste tidens händelser 
som skapat en reva i den obönhörliga logikens väv som annars bara 
förebådade olyckor och otrygghet.
Hon avbröts i sina tankar av att jullen med de två männen dök fram 
bakom en av de små holmarna närmast bryggan. De syntes som mörka 
silhuetter mot den blanka vattenspegeln där ringarna efter årtagen sakta 
vidgades och dog bort.
Åsynen av de båda männen i den rogivande omgivningen fyllde henne 
med värme och hon reste sig och gick mot stugan för att tända i spisen 
och sätta på kaffet.
 28

10.
Åke och Kajsa var båda ganska udda personer fast på helt olika sätt. Kajsa 
var ytligt sett den typiska yrkeskvinnan med välvårdat yttre, diskret men 
bestämd framtoning, talade på ett vårdat och nyansrikt sätt, gärna och ofta 
om sitt arbete, men reagerade ibland fullständigt oförutsägbart både i 
problematiska situationer och i helt alldagliga sammanhang.
Åke var ständigt på strålande gott humör, såg det positiva i nästan allting 
och såg ut att trivas med tillvaron till och med vid de sällsynta tillfällen då 
någon lyckats med den nästan omöjliga uppgiften att reta honom till 
ursinne. Han brukade prata och skämta med busspassagerarna som med 
gamla bekanta och hälsade oftast påstigande med ett lite utdraget "heej" 
och ett tonfall som fick det att betyda "Nej men kommer Du, det var länge 
sen, vad roligt!"
Han hade studerat de mest skiftande ämnen men aldrig genomfört någon 
formell utbildning efter gymnasiet. Han hade prövat på många arbeten 
men så småningom sedan ungefär tio år tillbaka övergått till att vara 
busschaufför på heltid. Arbetet var mer omväxlande än vid vanliga 
bussföretag eftersom man även körde charterturer med turistbussar ut i 
Europa. Åke som var mycket språkkunnig och beläst tjänstgjorde ibland 
som chaufför och ibland som guide.
Faktum var att han hade träffat Kajsa under en sådan resa där han inte var 
guide utan enbart bussförare. Det var i en stad i södra Frankrike vid ett 
besök i ett medeltidsslott när den lokala guiden beskrev slottsbibliotekets 
historia då Åke berättade för Kajsa som råkade stå bredvid honom att just 
detta bibliotek hade inspirerat Anatole France när han skrev "Änglarnas 
uppror". Kajsa blev omedelbart intresserad både av historien och av Åke 
och föreslog att de skulle hoppa över den gemensamma middagen och gå 
ut och äta själva i stället. Åke som för några år sedan hade bott ett par 
månader som inackorderad skördearbetare alldeles utanför denna stad 
motsvarade hennes förväntningar både vad det gällde kunskap om lokala 
rödviner och vitlöksdoftande maträtter och i andra avseenden.
I våras strax efter miljödemonstrationen då han blivit åtalad för "medhjälp 
till att obstruera verkställandet av myndighets i laga ordning fattade 
beslut" hade Åke en dag sett något besvärad ut när Kajsa kom hem.
­ Försök nu inte slingra dig, det syns på lång väg att du har dåligt samvete, 
glömde du att gratulera din mamma eller vad är det?
 29

­ Nej då, hon hälsade så gott förresten, svarade Åke men såg snarast ännu 
mer besvärad ut.
­ Jamen vad är det då?
­ Du förstår, jag fick höra om en familj som flytt från Sydamerika hit för 
tre år sedan och som nu fått besked om att de skall skickas tillbaka. De 
vågar nu inte anmäla sig hos polisen eftersom de är rädda för vad som kan 
hända om de kommer hem. De har en dotter på sex eller sju år.
­ Ja usch, världen är full av elände men det är ju faktiskt inte ditt fel, ska 
vi korka upp en Antinori så kanske du blir på bättre humör?
­ Jovisst, men först måste jag nog berätta färdigt. Jag vet inte vad du 
kommer att säga men jag har erbjudit dem att bo i stugan över sommaren. 
Hon är förresten äkta indian, av inkasläkt.
Kajsa stirrade storögt på honom och han anade det värsta.
­ Menar du att du har lånat ut vår stuga till vilt främmande indianer? Som 
är efterlysta av polisen. Utan att först ens nämna det för mig??
­ Ja, fast han är inte indian och jag har inte precis lånat ut den. De får bara 
vara där; jag har sagt att vi vill vara där också på semestern. Där finns ju 
plats så det räcker. Det var bråttom, de hade ingenstans att ta vägen.
Kajsa hade blivit tyst en lång stund och sedan utbrustit:
­ Gud vad jag älskar dig Åke, detta måste vi fira! och slängt sig om halsen 
på honom.
Kajsa hade sedan varit den som hade tagit hand om de praktiska 
arrangemangen med att se till så att det verkligen gick att bo i stugan. 
Under senvåren hade de bott i stugan en vecka tillsammans och sett till att 
få dit en del nödvändiga saker som förvarats i stan på vintern. De hade 
båda blivit förvånade över hur bra alla tre kunde svenska efter knappa tre 
år i Sverige. Den som hade svårast var Ramón och med honom talade Åke 
ibland spanska eller en blandning av spanska och katalanska eftersom han 
fått sin praktiska träning då han bott några månader i Barcelonatrakten.
De satt nu och pratade om att köra ut till stugan eftersom båda mitt i all 
oredan skulle vara lediga de nästa två dagarna.
På radion hade man sagt att strömmen på många håll skulle kunna 
kopplas på inom någon dag och att teletrafiken lokalt hade kommit igång i 
begränsad omfattning. Tydligen verkade själva materielen vara intakt 
vilket styrkte teorin om att någon form av dator­ eller programmeringsfel 
hade varit den utlösande faktorn. I vissa fall hade detta indirekt lett till att 
 30

apparatur hade förstörts genom överbelastning då de datorstyrda 
reglersystemen upphörde att fungera men det verkade inte ha blivit så 
många sådana skador.
Vad man inte nämnde på radion var att man nu började få klart för sig 
omfattningen och konsekvenserna av informationsbortfallet i databaser 
och arkiv som även verkade ha drabbat svenska verksamheter i utlandet. 
Man nämnde inte heller att även tidigare tillverkade svenska vapen som 
exporterats hade slutat att fungera. Detta hade uppenbarligen redan räddat 
livet på befolkningen i flera byar i Sydostasien som blivit utsatta för 
attacker av regeringstrupper med svensktillverkade vapen men det hade 
varit katastrofalt för Sveriges försvarsminister som var ute på en längre 
PR­resa för den halvstatliga svenska försvarsindustrin.
Reaktionen i utlandet hade snabbt blivit att sätta alla svenskar och svenska 
system i karantän eftersom man var livrädd för att ett eventuellt datavirus 
skulle sprida sig. Man hade tidigt satt in militärflyg för spaningsuppdrag 
över Sverige men snabbt slutat med detta då det visade sig att även 
vapnen i dessa plan blev obrukbara efter att ha flugits i svenskt luftrum. 
Samma dystra erfarenhet gjorde några internationella rånarligor som 
föreställt sig att komma till ett dukat bord då de hört att den svenska 
polisens skjutvapen inte längre fungerade.
Åke gjorde förgäves ett försök att ringa till stugan och de bestämde sig 
sedan för att vänta till morgondagen med att bestämma sig om de skulle 
ge sig av till stugan eller inte.
Samma dag hade de i stugan haft en festmåltid sedan det på morgonen 
visat sig att tre stora humrar under natten hittat in i tinorna. Där hade 
också varit två som inte var så stora men dem hade de släppt tillbaka i 
sjön. Ramón hade plockat fram två flaskor vitt vin som visserligen var av 
en enkel sort men som ändå passade perfekt till humrarna.
I början hade Ramón och Bianca varit lite tveksamma men när de väl 
smakat blev de förtjusta i aromen av dill och salt i Lennarts anrättning. 
Tidigare hade de endast ätit skaldjur friterade.
De hade ätit tidigt på eftermiddagen så att Anita hade kunnat vara med. 
Efter maten just före kvällningen stod Lennart och tittade ut över sjön då 
han fick en stark känsla av att han ville måla.
Kanske fanns det någon form av målerigrejor i stugan? Akvarellerna 
tydde ju på att någon i varje fall var intresserad. Mycket riktigt kunde 
 31

Bianca plocka fram ett par akvarellblock och en väl använd låda Winsor 
& Newtons akvarellfärger. Det var tydligen Kajsa, stugägarens fru, som 
målade.
Lennart hällde upp vatten i en glasburk med skruvlock och tog med sig 
grejorna ut och satte sig på en naturlig sittplats i berget, ett av Biancas 
favoritställen.
­ Hur vet du att du får sitta på mammas stol, frågade Anita som 
intresserad hade följt hans bestyr med färglådan och blocket.
­ Det vet jag faktiskt inte, du kanske kan fråga henne så är du snäll.
­ Du får sitta där om du är snäll sa mamma, ropade Anita på väg ut igen 
efter att snabbt ha sprungit in för att fråga. Hon tittade sedan mycket 
intresserat på medan Lennart började måla.
Han skisserade inte i blyerts först utan målade direkt ganska flödigt med 
en av de större penslarna. Han hade utom själva landskapet till att börja 
med bara en vag idé ­ själva inspirationen ­ att gå efter. Det var just detta 
fria sätt att måla som han njöt mest av. Man måste utom inspiration och 
skicklighet även ha tur ­ ett enda misslyckat penseldrag kunde förstöra 
alltihop. När det verkligen lyckades blev skaparglädjen desto större. Detta 
verkade kunna bli ett sådant tillfälle.
Han hade just kommit in i den febriga koncentration då allting ger sig 
självt utan hänsyn regler och teorier då Bianca kom ut och satte sig en bit 
därifrån, antagligen lite rädd för att störa. Hon lade märke till att Anita 
tittade som hypnotiserad på Lennarts arbete och skulle till att säga åt 
henne att inte störa men förblev tyst då hon såg Anitas lyckliga min.
Lennart såg Bianca sätta sig på bergknallen en bit bort och med en snabb 
ingivelse målade han in hennes silhuettartade figur i den nu snart färdiga 
akvarellen.
Sedan reste han sig och stod länge och tittade på akvarellen medan han 
höll den i handen på olika avstånd. Då och då lade han till något litet 
penseldrag. Kontrasten var stor till hans impulsiva sätt att arbeta i början ­ 
nu var han som en perfektionist i färd med att fullända ett mästerverk.
När målningen var klar släppte Det sin intensiva uppmärksamhet och 
Anita slappnade av. Hon ropade till Bianca att komma och titta ­ han har 
målat dig fast inte när du sitter här utan där!
Det beslöt sig för att under natten pejla Lennarts medvetande. Egentligen 
är det ju för att berika sig med andra släktens konstnärliga och 
 32

känslomässiga upplevelser som kontakterna har tagits. Kanske kan jag ge 
honom något också sade Det till ett av sina andra jag.
­ Du kan få den om du tycker om den men du får vänta tills i morgon för 
jag måste se så att jag själv är nöjd med den, sade Lennart till Anita när de 
gick in i huset. Han skulle egentligen ha velat ge akvarellen till Bianca 
men var generad för att göra det.
 33

11.
Kvinnan i den gröna bilen hade kört sakta längs gräsvägen ut mot udden 
och parkerat i skydd av berget en halv kilometer innan stugan. Hon hade 
lämnat bilen och klättrat längs berget tills hon hade stugan inom synhåll 
ett hundratal meter snett nedanför. Hon hade hållit sig dold från huset 
bakom några buskar och väntat.
När hon såg familjen komma ut tillsammans med Lennart hade hon för en 
stund överväldigats av sina känslor och varit tvungen att torka sig om 
ögonen för att kunna se någorlunda.
Jag vet att jag klarar det hade hon tänkt men samtidigt förstått att hon 
aldrig skulle ha klarat att möta dem på nära håll. I själva verket visste hon 
hur familjens närmaste veckor skulle gestalta sig men inte hur deras 
framtid skulle utveckla sig på längre sikt och det var det som gav henne 
kraft att göra vad hon måste.
Hennes eget liv hade varit kaotiskt och känts tomt och meningslöst sedan 
båda föräldrarna ryckts bort vid olyckan för ett knappt år sedan. Det var 
därför Det hade erbjudit just henne uppdraget och det var också därför 
hon accepterat trots allt vad det innebar för henne själv. Hon visste inte 
hur hennes eget liv skulle komma att gestalta sig från och med nu i en 
värld hon lämnat för tjugotvå år sedan men hon hade redan känt ett nästan 
desperat behov växa fram av en förtrolig mänsklig kontakt med 
anknytning till hennes förflutna.
Det fanns bara en kandidat. Hennes idealiserade minnesbilder av Lennart 
från barndomen ingav henne förväntningar liksom de djupa inblickar i 
hans psyke som Det hade givit henne. Han skulle bli ett lättfångat och 
villigt byte för en vacker häxa från framtiden tänkte hon och smålog 
mellan tårarna. Hur gammal kunde han vara ­ trettiofem till fyrtio år? 
När hon såg Ramón ensam gå in i stugan sköt hon tankarna på sin egen 
framtid åt sidan och tog fram den för henne gammalmodiga 
mobiltelefonen. Hon samlade all sin självbehärskning, tog ett djupt 
andetag och slog sedan numret.
 34

12.
Inne i huset gick Ramón av och an och såg frånvarande ut men tittade 
undrande på Anita när hon kom in.
När de andra varit ute hade plötsligt telefonen ringt. En kvinna hade 
frågat efter Ramón på spanska med en lätt brytning. Rösten hade verkat 
mycket bekant på ett sätt som han inte kunde definiera. När han frågat 
vem det var hade hon sagt att det kunde hon inte säga utan vidare för då 
skulle han inte tro henne men att hon hade något mycket viktigt att tala 
om. Han hade bett henne förklara och samtalet hade om han mindes rätt, 
vilket han tvivlade på, fortsatt:
­ Jag skall nu berätta saker som du kommer att ha mycket svårt att tro på 
men som det är mycket viktigt att du ändå förmår acceptera som en, låt 
vara osannolik, möjlighet.
Jag tror mig veta att du läst en hel del teoretisk fysik även om det är några 
år sedan. Korrigera mig om jag har fel.
­ Nej, det stämmer.
­ Du känner säkert också till kontroverserna om tolkningen av 
kvantmekaniken; Schrödingers katt, Bells teorem osv.
­ Jo, men det är väl inte några kontroverser i fysikalisk mening, det är väl 
mera filosofiska frågor.
­ Känner du också till tolkningen med multiplikativa världar, det vill säga 
att alla alternativa möjligheter förverkligas så att varje värld ständigt 
förgrenar sig i flera och att resultatet av en observation endast ger besked 
om på vilken av flera i och för sig lika reella grenar observatören befinner 
sig?
­ Jodå, men så länge ingen interaktion mellan de olika världarna förutsätts 
så ger väl detta inget nytt i fysikalisk mening. Man slipper ju debatten om 
vågfunktioner som kollapsar med överljushastighet men den är ändå 
onödig så länge man håller sig till observerbara fenomen och 
kvantmekaniken handlar inte om något annat. Varför frågar du om detta?
­ Skulle du bli intresserad om det visade sig att det verkligen gick att 
påvisa en interaktion mellan de olika världarna?
­ Det är klart att jag skulle men det är ju en helt hypotetisk fråga. Om det 
fanns en mätbar sådan interaktion så skulle det rimligen ha märkts i form 
av små avvikelser mellan experimenten och de nuvarande teorierna som 
inte förutsätter någon sådan interaktion.
 35

­ Inte nödvändigtvis. Om interaktionerna är mycket sporadiska och sådana 
att deras medelvärde i första ordningen är nära noll så skulle de endast 
märkas som en ytterst liten höjning av brusnivån i de känsligaste 
mätningarna och det skulle man knappast kunnat ha fastställt.
­ Kanske, men vart vill du komma, försöker du få mig att tro att det 
verkligen finns en ständigt ökande mångfald av förgrenade världar?
­ Inte ökande. De förgrenar sig bakåt i tiden också. Det finns inte bara 
flera framtider utan också flera förflutna. Tidsresor är faktiskt möjliga. 
­ Och det inbillar du dig att jag skall tro på utan vidare?
­ Inte utan vidare, jag tänker faktiskt övertyga dig även om du kommer att 
ha svårt att acceptera det.
­ Hur skall det gå till, varför skulle jag tro att du kan någon fysik annat än 
sånt du snappat upp i någon populärvetenskaplig bok av någon kanske 
egentligen okunnig författare?
­ Sätt mig på prov. Finns det något fysikaliskt problem eller samband som 
du saknar en bra förklaring på?
Ramón hade tänkt efter en stund och sedan ställt en fråga som han trodde 
sig veta att till och med Feynman hade grubblat över utan att finna ett 
tillfredsställande svar:
­ Varför lyder alla partiklar med halvtalsspinn fermistatistik?
­ Det är enkelt att förklara. Tänk dig två elektroner med spinnen i z­
riktningen, en vid x är lika med ett och en vid x är lika med minus ett. 
Rotera sedan hela konfigurationen ett halvt varv runt z­axeln ­ då har du 
bytt ut elektronerna med varandra, inte sant?
­ Jo, det verkar svårt att förneka, än sen?
­ Du vet väl att spinn halv betyder att om partikeln roterar en viss vinkel i 
rummet så vrids dess fas med halva denna vinkel?
­ Javisst.
­ I mitt exempel betyder det att fasen hos varje elektron vridits nittio 
grader åt samma håll ­ eller hur?
­ Jo.
­ Nåväl, då har alltså fasen hos den totala tillståndsfunktionen sammansatt 
av enkla produkter mellan de enskilda tillståndsfunktionerna vridits 
etthundraåttio grader. Man får alltså ett teckenbyte när man byter två 
spinn halv partiklar med varandra och det är ju som du säkert vet ett 
nödvändigt och tillräckligt villkor för fermistatistik.
 36

En liknande förklaring kom man faktiskt på redan för flera år sedan. Du 
kan läsa mera om det i Comments on Atomic Physics av Jackiw eller i 
Geometrical Phases in Quantum Theory av Wilscek bland annat.
Ramón hade blivit helt förstummad när han hörde förklaringen som han 
genast förstod innebörden av. Den främmande unga kvinnan kunde 
uppenbarligen mera om fundamental fysik än han själv men vem i all 
världen kunde hon vara? Han kände en lätt rysning som inför det totalt 
ofattbara.
­ Har jag övertygat dig om att jag inte bara pratar strunt?
­ Ja, kanske, jag vet inte vad jag ska tro. Men vem är du och vad vill du?
­ Jag är Anita, din egen dotter, som vuxen.
­ Nej, jag menar allvar. Sluta att skoja.
­ Du kommer väl ihåg att du lovade mig att inte tala om för någon att jag 
hade varit olydig och trillat i vattnet? Du kommer väl också ihåg att 
Lennart sedan smakade på en krossad snäcka och att jag slängde i dem 
igen. Jag vill att du tar mitt tal då vi var på väg tillbaka från badet om att 
vi kommer att flytta till en annan värld på allvar.
Puss och kram, nu måste jag sluta innan jag själv kommer in genom 
dörren ­ lycka till och hälsa mamma och mig själv, men inte förrän ni 
redan har flyttat.
Sedan hade telefonen blivit tyst.
 37

13.
Senare på kvällen hade Åke och Kajsa hört på lokalnyheterna att 
strömmen skulle kopplas på men att kapaciteten fortfarande var begränsad 
och att det var viktigt att alla försökte vara sparsamma. Man hade också 
för första gången börjat diskutera problemen med databortfallen i 
bankerna som gjorde att ingen utom de få som fortfarande hade 
gammaldags bankböcker hade kunnat få ut några pengar från sina konton. 
Bankpersonalen utgick givetvis för säkerhets skull från att om inga 
tillförlitliga uppgifter fanns om behållningen på ett konto så skulle den 
tills vidare anses vara noll.
Regeringen och oppositionen hade bildat en krisgrupp som visat sig 
fungera förvånansvärt väl. Man hade bland annat snabbt kommit överens 
om att utfärda en statlig garanti till bankerna som innebar att de kunde 
betala ut belopp upp till tvåtusen kronor mot kvitto och uppvisande av 
legitimation. I första hand skulle den som tagit ut pengarna vara 
betalningsansvarig, i andra hand staten.
Just innan de skulle lägga sig ringde telefonen. Det var från Landvetter 
och de ville att Kajsa skulle hoppa in och arbeta extra över helgen. 
Teleförbindelserna och flygledningssytemen hade nu kommit igång 
tillräckligt för att den nödvändigaste flygtrafiken skulle kunna återupptas 
men det förutsatte att man hade tillgång till extrapersonal. Kajsa kunde ju 
knappast säga nej och de skrinlade planerna på att köra ut till stugan de 
närmaste dagarna.
När de väl lagt sig ringde telefonen igen och en obekant kvinna 
meddelade kortfattat att polisen hade kommit Ramón och Bianca på 
spåren men att de för ögonblicket var säkra och att hon skulle behöva 
disponera stugan ytterligare en månad av skäl som hon nu inte ville gå in 
på. Detta skulle inte kunna förorsaka Åke och Kajsa mera obehag från 
myndigheterna ­ snarare tvärtom. Gick det för sig?
Kajsa som tagit emot samtalet hade svarat ja ­ vad kunde hon annars göra 
­ och lagt sig igen. Åke sov redan.
 38

14.
Nästa morgon hade Lennart inte varit sig lik. Han hade knappast svarat på 
tilltal och verkat totalt inåtvänd utan att på minsta sätt vara ovänlig.
Vid frukostbordet hade Bianca frågat honom om han mådde bra.
­ Jovisst, det är bara att jag haft en sån konstig dröm. Jag tror inte jag kan 
förklara riktigt men det hade med målning att göra. När jag ser en 
målning som jag tycker riktigt bra om så får jag en stark känsla av att 
detta skulle jag vilja ha gjort själv. Eller också är det när jag känner så 
som jag tycker att det är bra.
­ I alla fall så drömde jag att jag faktiskt målade några av de bästa 
målningar jag sett. En stjärnhimmel av van Gogh, en akvarell av Nolde, 
en havsstrand av Inge Schiöler. Det var inte det att jag hade målat dem 
utan själva målandet jag drömde. Det var helt verkligt och så starkt så att 
jag inte kan beskriva det.
Han vågade inte nämna att han också hade drömt att han målat en helt 
egen målning ­ en sensuell nakenstudie av Bianca ­ och att det var den han 
hade tyckt vara allra bäst.
Efter maten hade han tittat på akvarellen som han lovat Anita och bestämt 
sig för att vara nöjd med den. Han hade signerat den och Anita hade med 
en lycklig min tagit emot den och stoppat undan den.
Mitt på dagen hade Lennarts GSM­telefon ringt. En för honom okänd 
kvinna hade bett honom genast ringa sin arbetsplats. Det var bråttom och 
mycket viktigt.
När han ringde fick han mycket riktigt förbindelse och han frågade 
telefonisten vem som sökte honom. Hon visste inte om något särskilt men 
kopplade honom till hans närmaste man sedan många år. Denne visste inte 
heller om något akut fall men blev mycket glad eftersom ingen visste var 
han hållit hus sedan krisen inträffat. De båda konstaplarna hade i går gjort 
en förlustanmälan beträffande sina vapen och uniformer men hade inte 
kunnat redogöra för var det inträffat eller för några närmare 
omständigheter. I den allmänna oredan hade ingen haft tid att forska i 
ärendet.
Lennart hade lovat att komma in på eftermiddagen utan att tänka på att 
han inte hade någon bil.
När han berättade om samtalet sade Bianca att det kanske var bäst att de 
alla tre följde med så att de fick fram ett avgörande. Hon och Ramón hade 
 39

under förnatten haft ett långt samtal om Anitas fantasier och om vad de 
skulle ta sig till.
Både Ramón och Lennart tvekade. Lennart talade om att han skulle kunna 
intyga att de försvunnit och inte varit synliga efter överfallet första dagen 
och att de kanske skulle kunna få bo hos hans föräldrar som hade en djupt 
rotad misstro mot allt vad myndigheter hette.
Anita var faktiskt den som avgjorde saken genom att nästan hysteriskt och 
på ett egendomligt övertygande sätt envisas med att de skulle följa med 
Lennart.
Det visade sig gå att ringa efter en taxi och efter två timmar satt de i 
denna. Anita hade envisats med att de skulle ta med sig alla sina ägodelar, 
som inte var fler än att de gick in i ett par väskor och kassar, trots att 
Lennart hade lovat att han skulle kunna hämta dem senare.
När de var på väg från bilen mot polishusets entré mötte de en av 
konstaplarna som varit med vid stugan på väg ut. Han flinade mot 
Lennart och sade:
­ Jag hörde att du kommit tillrätta. Nu blir det väl härligt att skicka iväg 
dom där djävlarna!
Anitas ögon mörknade och Det kände att katastrofen var på väg.
Lennart bleknade och drog efter andan, släppte väskan och slog sedan i 
raseri till med all sin kraft. Slaget träffade den oförberedde konstapeln på 
hakspetsen. Hans huvud slängdes runt på ett otäckt sätt och han stöp med 
ansiktet före in bland buskarna som kantade gångvägen.
­ Gå in och vänta på mig, sade Lennart med en auktoritet som automatiskt 
återkommit i en kritisk situation som han var ansvarig för.
­ Mitt rum är till vänster i korridoren.
Han drog sedan oroligt fram konstapeln som redan kvicknat till så mycket 
att han fick fram ett "fan, är du inte klok" medan han blev sittande bland 
buskarna. Som tur var så hade slaget tydligen inte tagit så hårt i alla fall.
­ Djävla idiot, muttrade Lennart lättad medan han reste sig och gick in 
genom entrén.
Det fanns ingen i korridoren och han tänkte att de hade gått in i hans 
tjänsterum. När han klev in var de emellertid inte där. I stället satt en 
elegant dam i tjugofem ­ trettioårsåldern bekvämt tillbakalutad i en av 
besöksstolarna. Hon hade lagt benen i kors så att knäna var bara nedanför 
den korta kjolen och hon log mot honom.
 40

­ Vad..., började han men hon avbröt honom:
­ De är i säkerhet. Tack vare att du klippte till den där fähunden till 
konstapel utanför hann inget hända. Det glömmer jag aldrig.
Han kände igen henne, det var säkert, men varifrån? Hon var svarthårig 
och hade ett exotiskt utseende ­ kunde hon vara en släkting till Bianca? Ja 
så var det utan tvekan, han kände igen vissa drag mycket tydligt.
­ Vem är du själv? frågade han.
­ Det skall jag tala om senare, du kan kalla mig Anita, eller kanske 
Tintomara om du vill, svarade hon leende under det att hon lät blicken 
vandra granskande över honom.
Hon reste sig, gick fram till honom, lade armarna kring hans nacke och 
tittade honom begrundande i ögonen.
­ Du var på väg att bli kär i Bianca, inte sant?
Lennart rodnade men svarade inget.
­ Du kommer aldrig att träffa henne mera, men den här har vi kvar, sade 
hon och tog fram en snyggt inramad akvarell. Det verkade omöjligt men 
det var den han gett Anita samma dag. Med signatur och allt.
­ Man kan faktiskt se på målningen att du var kär i henne. Det är kanske 
därför den är så bra.
Han stod med akvarellen i handen när hon på nytt lade armarna om hans 
hals. Nu stod hon lite närmare så att han anade hennes kroppsvärme och 
kände en lätt beröring av hennes bröst.
­ Tror du inte att du kan älska mig i stället? Bianca och jag har mera 
gemensamt än du tror. Jag har länge drömt om att få träffa dig igen och 
jag är inte besviken. Du verkar yngre än vad jag minns men det är väl bara 
bra, inte sant?
Lennart var mållös och hon fortsatte medan hon fingrade honom 
smeksamt i nacken:
­ Jag har nyckeln till Åkes stuga och har fått löfte om att vara där. Strunta 
nu i röran här och följ med tillbaka dit ut. Om vi åker nu hinner vi lägga 
ut några tinor innan kvällen. Jag har varit på bolaget och skaffat verkligt 
dyra varor att fira med.
­ Men jag kan väl inte...
­ Jodå, det är ingen idé att du spjärnar emot. Det både ser och känner jag 
på dig. Förresten så är du alltför nyfiken på vad som verkligen hände ute 
vid stugan. Jag är den enda som vet och när vi har älskat några gånger 
 41

skall jag berätta. Om du sedan vill kan vi slå oss ihop och du kan börja 
måla oftare när vi är två som står för försörjningen.
Hon kramade hans händer och kysste honom lätt på munnen utan att han 
kom sig för något annat än att försiktigt besvara hennes varma 
handtryckning.
­ Jag väntar i den gröna bilen utanför.
­ Dröj inte för länge ­ de enda synder du ångrat är nog de du aldrig begått! 
tillade hon på väg ut genom dörren.
Först nu märkte han att fönstret var halvöppet och han tittade som 
förhäxad efter henne när hon med gungande höfter gick mot bilen.
När en stund senare någon frågade efter Lennart, svarade konstapeln som 
satt på trappan och gned sig om hakan att han hade sett "den galningen" 
försvinna i en grön bil alldeles nyss.
 42

15.
Ramón och Bianca gick genom korridoren med Anita mellan sig i var sin 
hand och med väskorna och kassarna i de andra. Ramón skulle just ställa 
ifrån sig väskan och kassen då Anita kramade till om hans hand och det 
flimrade till för ögonen och han kände en lätt svindel. I nästa ögonblick 
var allt bra igen fast det verkade som ljuset hade ändrat sig på något sätt.
De tvekade ett ögonblick om de skulle gå in men knackade sedan på. 
Ramón och Bianca blev först alldeles handfallna när de hörde Lennart 
ropa "kom in" inifrån rummet. Hur kom han dit? mumlade Bianca när de 
var på väg in.
Lennart satt och talade i telefon och han tecknade åt dem att sätta sig i 
besöksstolarna kring ett litet sidobord. Lennart såg på något sätt 
annorlunda ut. Det var inte bara att han fått på sig en prydlig 
uniformsskjorta.
­ Jag tror det verkligen har hänt i alla fall, viskade Ramón. Se på 
almanackan. Den fjortonde augusti.
­ Se på solskenet. Det måste vara tidigt på morgonen, svarade Bianca. Det 
lyste från andra hållet när vi kom.
Tankarna skenade genom huvudet på Ramón. Han har samma ärr på 
handen som han sa att han fått för fyra år sedan. Betyder det att 
förgreningen har skett senare? Kan vi komma att möta oss själva? 
Herregud, nu tänker jag som om jag trodde på vad hon sa. Men vad skall 
jag annars tro? Han tittade på Anita. Hon satt och såg trygg och förnöjd ut 
med Lennarts akvarell försiktigt hoprullad i handen.
Lennart avslutade telefonsamtalet, gick fram och tog dem i hand och 
presenterade sig som kommissarie Lennart Johansson och ropade därefter 
på en konstapel att komma med tre koppar kaffe och ett glas saft.
­ Ni måste vara Ramón och Bianca Gálvez med er dotter Anita, fortsatte 
han utan att göra en min av att känna igen dem.
­ Vi fick nyss era papper så vi har inte hunnit göra så mycket åt det ännu 
men såvitt jag förstått så vill ni bosätta er permanent eller åtminstone tills 
vidare i Sverige och helst här i trakten. Stämmer det?
­ Ja.
­ Stämmer det också att du Bianca är nästan utbildad sjuksköterska och 
Ramón universitetsutbildad fysiker och matematiker? Ni förstår vi måste 
fråga för ibland kan uppgifterna vi fått vara felaktiga. Anita är alltså sju år 
 43

men har inte gått i skolan, tillade han och log vänligt mot flickan som 
fortfarande höll akvarellen i handen. Måtte hon inte visa den tänkte 
Ramón.
­ Det var ju bra att allt stämmer. Då kan jag tala om vad vi kommit fram 
till. Det blir lite provisoriskt i början men sedan hittar ni säkert själva 
andra möjligheter. Ni talar ju bra svenska redan så det kommer nog inte 
att bli svårt. För tillfället är det ju som ni väl vet ont om större lägenheter 
men en tvårumslägenhet ute vid lasarettet har vi fått fram. Det passar på 
sätt och vis bra för Bianca kan genast få börja arbeta där. Till att börja 
med som biträde men de säger också att de ibland skulle behöva anlita dig 
som tolk. Senare kan Ramón antagligen ofta få hoppa in som vikarierande 
lärare i högstadieskolorna här i distriktet. Anita kan börja i första klass så 
fort ni kommit i ordning.
För att skaffa det allra nödvändigaste kan ni få låna upp till hundratusen 
kronor med statlig garanti och med ganska låg ränta.
­ Ni kommer ju hit färdigutbildade så vi tjänar ju på det i alla fall tillade 
han och tittade forskande på dem.
De visste inte om de vågade tro på vad de hört och satt förstummade.
­ Går allt det här bra? undrade Lennart.
De svarade fortfarande inte. Men i hela uttrycket i deras ögon låg svaret: 
Det går bra! 
 44

Efterskrift.
Om vi människor skulle komma i kontakt med andra varelser som i några 
avseenden är oss överlägsna även mätt med våra egna måttstockar, t.ex. 
beträffande kunskaper om naturlagarna eller i tekniskt avseende, så skulle 
rimligen vissa förmågor för oss vara helt obegripliga och verka som rena 
trolleriet. Vissa andra saker skulle vi antagligen kunna förstå eller 
åtminstone ana sammanhanget i. Annars skulle kanske någon kontakt inte 
vara möjlig alls. Detta har varit en utgångspunkt för berättelsen.

Telefonsamtalet mellan Ramón och den vuxna Anita avspeglar 
beträffande tolkningen av kvantmekaniken ingenting nytt egentligen. 
Möjligen är hypotesen om förgreningar bakåt i tiden ny men det skulle jag 
inte tro ty mycket har skrivits om dessa frågor. En fördel med begreppet 
multiplikativa världar är emellertid att det tillåter ett intuitivt och ändå 
kvantmekaniskt korrekt angreppssätt t. ex. vid uppställning och tolkning 
av kvantumoptiska experiment som åtminstone jag själv har funnit mycket 
effektivt.
Frågan om det verkligen finns en mångfald av världar är i det 
sammanhanget helt irrelevant, vilket Ramón också påpekar, eftersom den 
i princip är omöjlig att besvara så länge det förutsätts att ingen interaktion 
kan förekomma mellan de olika världarna.
En intressant konsekvens av en eventuell existens av en mångfald av 
världar är att tidsresor i princip ej behöver leda till orimligheter och 
logiska motsägelser. Det klassiska argumentet mot tidsresor att en resenär 
till det förflutna skulle kunna ta död på någon av sina förfäder eller rent 
av sig själv som ung och därmed förhindra att han någonsin kunde 
förhindra... och så vidare, är inte tillämpligt i fallet med många världar ty 
det faktum att han tog död på sig själv i en värld hindrar naturligtvis inte 
att han växte upp och blev en tidsresenär i en annan värld. Detta har 
kanske inte uppmärksammats särskilt ofta i science­ fictionlitteraturen.

Blotta möjligheten av att alla möjligheter verkligen realiseras har 
emellertid etiska och moraliska konsekvenser: Alla dina handlingar 
kommer att få alla tänkbara konsekvenser. Alla vårdslösa omkörningar, 
till exempel, kommer att resultera i ett (stort) antal tragedier. Vad hjälper 
 45

det att fallen med lycklig utgång är många fler? Kanske är detta en mera 
realistisk utgångspunkt för riskvärdering över huvud taget.

Sambandet mellan spinn och statistik var väsentligen accepterat som ett 
empiriskt faktum fram till för något tiotals år sedan. Pauli hade visserligen 
redan i början av fyrtiotalet presenterat starka indicier baserade på 
relativistisk fältteori, men ingen enkel förklaring var känd och saknas 
fortfarande i många, även relativt avancerade, läroböcker i kvantmekanik. 
Det är därför osannolikt att Ramón skulle ha känt till det enkla 
resonemang som Anita presenterade. Detta kom jag för övrigt själv på för 
något år sedan utan att känna till de arbeten som Anita refererade till.

Vad det gäller konsekvenserna av ett, troligen omöjligt, totalt databortfall 
så baseras inte framställningen på några mera ingående kunskaper om de 
drabbade systemens funktion utan snarare på relativt initierade gissningar. 
Jag tror för övrigt inte att dagens tele­ och elkraftsystem är bristfälligt 
skyddade mot datastörningar men hur skulle man kunna skydda sig mot 
trolldom?

Vad det gäller vår invandrarpolitik så hoppas jag att den mera liknar den i 
den andra världen än den i den första.

Slutligen medger jag att jag travesterat titeln och slutet från Carl Jonas 
Love Almquist. Om han mot förmodan skulle nedlåta sig att protestera 
(allt kanske är möjligt, eller hur?) så får jag väl försvara mig med att 
syftet i alla fall var gott.