• Embed Doc
  • Copy Link
  • Readcast
  • Collections
  • CommentGo Back
Download
 
Psyket och meskalin
På Tamaulipas och Jaliscos
mesas,
i de torra, ofruktbara mexikanskaområdena söder om Rio Grande, växer bland klippor och sand enkaktus. Den är inte magnifikt upprätt som Saguaro och bär ingapraktfulla blommor som den under natten blommande Gereus. Den ärfaktiskt bara en helt obetydlig liten nåldyna som skjuter upp tre tumöver marken, en rund, mörkgrön knöl som sitter på en morotsliknanderot och har ytan täckt av tofsar med fina hår. Fast den är såoinspirerande till utseendet producerar denna enkla kaktus,
 LopophoraWilliamsii 
1
 
i sin köttiga kropp ett av de egendomligaste gifterna ifarmakologens samling. Egenskaperna hos denna drog har redan ikorthet omnämnts. Nu måste vi beskriva dem mera i detalj.Kaktuskultens ursprung är höljt i seklernas dunkel. Vi vet inte - ochinte heller är det sannolikt att vi får veta det - av vilken händelse någon vandrare i de mexikanska öknarna först råkade komma på växtens verkningar. Vi kan anta att upptäckten av dess narkotiska egenskaper var resultatet av den vanliga orsaken: någon vandrares sökande efterföda, då han pressad till det yttersta av hunger och törst slukade vadsom helst som innehöll fuktighet och näring, hur illa det än kundesmaka. Vi kan för oss se denne sedan länge glömde man - aztek eller enav aztekernas föregångare - när han tuggar de äckliga, bittra kaktusarnaoch lägger sig ned för att vila, för att så i en stigande våg av förundranfinna sig omgiven på alla sidor av fantastiska visioner, av former, färgeroch lukter som han aldrig ens drömt om. Inget under att han, när hanfunnit vägen tillbaka till sin stam, talade om för dem att det bodde engud i kaktusen och att den som åt dess kött kunde se gudarnas värld.När spanjorerna kom till Mexiko upptäckte de sålunda att aztekerna, vid sidan av sådana gudar som Quetzalcoatl och Huitzilopochtli, ocksådyrkade en treenighet av växter med namnen
teonanacatl, ololiuqui 
och
 peyotl.
 Av dessa var
 peyotl 
den viktigaste, sannerligen ett gudomligtämne, 'gudarnas kött'. Detta var en utmaning mot de spanska prästernasom hade sina egna föreställningar om Guds kött och inte hade föravsikt att tolerera rivaliserande anspråk på denna värdighet. De döptegenast peyotl till 'raiz diabolica' och förföljde alla som nyttjade den, utanatt bry sig om att undersöka dess natur eller egenskaper. Sålundadvaldes den gudomliga peyotl under tre sekler i skuggan av Kyrkans
 
misshag, officiellt bannlyst men njuten i hemlighet. Indianerna, somhade andra värden och andra minnen, berördes föga av prästernasfördömande och dessa representanter för en främmande tro kunde inteså lätt utrota ett bruk som utövats i århundraden. Fast Montezuma vardöd och aztekernas välde fallit fortsatte alltså dyrkandet av den heliga växten. Den betraktades fortfarande som Guds kött - Kristi kött snarareän en aztekisk guds. Hade inte Herren då han gav sina lärjungar brödsagt: 'Tagen, äten, detta är min lekamen, som för eder utgives. Görendetta till min åminnelse.' Och vem kunde fördöma en ringa indian omhan i sin iver att lyda Kristi bud framför att äta en helgad hostia föredrogen växt med så underbara egenskaper, att den för hans ögonuppenbarade alla Det Nya Jerusalems härligheter?Över de torra högslätterna i norra Mexiko, i staterna Ta-maulipas,San Luis Potosi, Nuevo Leon, Coahuila, Queréta-ro, Zacatecas ochChihuahua, drog sålunda sökare ut för att samla den heligakaktusväxten. Gud hade, förklarade de, skapat majs till föda för kroppenoch peyotl till föda för själen. Skulle de då leva som svin på blott majs?Eller borde de inte hellre gå ut och samla den gudomliga födan så attsåväl kropp som själ fick sin rätta näring?I San Luis Potosi samlas den heliga kaktusen i oktober strax före dentorra årstiden. En så helig växt kan inte dras upp ur jorden utan denrätta inställningen, och de som drarut för att söka peyotl gör detta i medvetande om sitt ärendes helgadenatur. I flera veckor innan expeditionen börjar förbereder sig deltagarnagenom böner och fasta. Avhållsamhet från könsumgänge åläggs dem,eftersom både renhet och styrka behövs för att expeditionen skall haframgång. Sjungande böner och reciterande heliga verser skridergruppens ledare fram över den steniga slätten, följda av packdjur somskall bära tillbaka skörden. Innan de når fram till den heliga platsenutför expeditionsmedlemmarna offentlig penitens. Sedan närmar de sig växterna med alla tecken på vördnad, blottar sina huvuden, bugar sig tillmarken och svänger kärl med copalrökelse. De frommaste korsar sig iFaderns, Sonens och Den Helige Andes namn. Sedan de skjutit pilar tillhöger och vänster om plantan för att driva bort onda andar gräver deupp kaktusarna försiktigt för att inte skada dem, borstar jorden frånrötterna och placerar växterna i krukor. När expeditionen återvänderhärskar stor fröjd i alla byar den passerar. Peyotl offras på altarena och bitar ges till envar man möter. Man behåller tillräckligt mycket för destora festligheterna och resten säljs till dem som inte deltagit i ex-peditionen.
 
För förvaring skärs växten i tjocka, köttiga skivor som läggs i solen föratt torka. När dessa skivor torkat blir de skrynkliga, bruna plattor, mereller mindre täckta med tofsar av korta vita hår. I denna form kallas deallmänt 'mescal but-tons'. Ordet 'mescal' är här förvirrande, ty detanvänds också för att beskriva ett berusningsmedel som framställs uraga-ver. Meskalknappen är emellertid helt alkoholfri och med sinsmutsfärg och sitt täcke av taggig ludd är den sannerligen inte det bästapass till ett artificiellt paradis man kan tänka sig. Den smakar lika illasom den luktar; den som tuggat i sig en av dessa 'knappar' måste undraöver de indianska peyotlätarnas härdighet, ty kaktusens kött är inte bara bittert utan har också en ovanligt motbjudande odör. Och ändå kanindianen inte bara svälja upp till tolv sådana bitar utan t.o.m. behålladem kvar i magen - en bedrift som den mer kräsmagade kan avundasdem. Allt eftersom kommunikationerna blev bättre spred sig peyotlriten bland indianerna. Den gick över gränsen och trängde in i USA. Denuppträdde först i Rio Grande-områ-det i Texas där kaktusenförekommer. Den spred sig stadigt bland apacher, omahas, kiowas ochcomancher och förekom hos stammar så långt norrut som i Wisconsin.Som resultat av de kristna missionärernas protester försökte man hindraindianerna att komma åt växten. Varför missionärerna ville hindra demär inte klart, ty det finns inget som helst tecken på att peyotl associerasmed utsvävningar. Deras ansträngningar resulterade emellertid i förbudoch myndighetsingripanden, av vilka ett av de mest kuriösa varprocessen mot indianen Nah-qua-tah-tuck i Wisconsin. Hans brott tycksha bestått i att importera en sändning peyotl per postpaket från Texas.Det gjordes avsevärda ansträngningar för att bevisa att peyotl varskadlig och att bruket av den förde syndaren direkt till helvetet - att deni själva verket var den 'raiz dia-bolica' som pater José Ortega beskrivit.Ur den synpunkten visade sig indianerna i målet vara till liten hjälp.Långt ifrån att beskriva peyotl som en genväg till helvetet insisterade depå att man med dess hjälp fördes flera steg närmare himlen. Innan deintog giftet 'åkallade de Gud och bad Honom göra dem alla goda ochavhålla dem från det onda'. De intog peyotl för att deras själar skullekunna höja sig till Gud. 'Peyotl hjälpte dem att leva bättre liv och avståfrån alkohol-haltiga drycker.' Pastor Thomas Prescott, som också vittnade i processen, förklarade att han i sju år tjänstgjort som präst i ettsällskap med namnet Union Ghurch Society och som de indianskamedlemmarna kallade Peyotl-sällskapet. Man antingen åt peyotl ellerdrack den som te vid gudstjänster en gång i veckan, och de som intog
of 00

Leave a Comment

You must be to leave a comment.
Submit
Characters: ...
You must be to leave a comment.
Submit
Characters: ...