begått brottslig gärning med avseende å målen – åklagaren – kan ju rimligen inte vara densom har den exklusiva rätten, vilket ju är en absurditet.
Den rättsliga grunden för resning.
Sedan en dom i brottmål har vunnit laga kraft kan enligt huvudregeln i 30 kap. 9 §rättegångsbalken frågan om den tilltalades ansvar för den åtalade gärningen inte tas upp till nyrättslig prövning. Denna princip om lagakraftvunna domars orubblighet är av grundläggande betydelse för rättsordningens stabilitet och också för enskildas rätt till trygghet. Varken dendömde eller en målsägande skall behöva leva under hotet av att den sak som slutligt prövatsav domstol skall kunna tas upp på nytt. Huvudlinjen i svensk process – och europeisk rättstradition – är alltså att en lagakraftvunnen dom skall stå fast (se bl a Christian Diesen, JT2002-03 s. 215).Orubblighetsprincipens innebörd är att en lagakraftvunnen dom inte påverkas avomständigheter och bevis som kommer fram därefter. Denna princip gäller dock inteundantagslöst utan en omprövning av ett lagakraftvunnet avgörande kan komma till ståndmed tillämpning av de extraordinära rättsmedlen resning, återställande av försutten tid ochklagan över domvilla.
Resning till tilltalads förmån – nya omständigheter eller bevis.
Enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § p 4 rättegångsbalken får resning beviljas, om någonomständighet eller något bevis som inte tidigare har förebringats åberopas och dessförebringande sannolik skulle ha lett till att den tilltalade frikänts eller till att brottet hänförtsunder en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Även om det inte föreligger någonsådan sannolikhet, får resning enligt samma punkt beviljas om det, med hänsyn till vadsålunda och i övrigt förekommer, finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om dentilltalade har förövat det brott för vilket han dömts (den s k tilläggsregeln).
Nyhetskravet och bevisvärdet.
För resning krävs således att det finns nya omständigheter eller nya bevis som, om detförebragts i rättegången, sannolikt skulle ha lett till en frikännande eller lindrigare dom.Welamson konstaterar att oriktig bevisvärdering i och för sig inte utgör resningsgrund. Detnya materialet måste alltså ha ett visst bevisvärde. Hur stort detta värde skall vara kanemellertid inte ens teoretiskt anges generellt. Det är nämligen klart, att det nya materialetsvärde måste sättas i relation till värdet av den tidigare förebragta bevisningen. Ju meraövertygande den tidigare förebragta bevisningen till stöd för domen ter sig, desto större kravmåste ställas på det nya materialet för att resning skall komma i fråga. Principiellt är detrelevant vid prövning av en resningsfråga inte hur resningsinstansen själv skulle vilja avgöramålet utan hur den domstol som avgjort det skulle ha dömt om den haft tillgång till det nyamaterialet. Praktiskt sett har man emellertid sällan någon grund för att anta annat än att dennahypotetiska bedömning sammanfaller med resningsinstansens egen bedömning av det samlade bevismaterialet. Den prövning av det nya materialets betydelse som skall ske iresningsärendet måste därför kunna involvera – och torde i praktiken oftast involvera – enomprövning av värdet av tidigare förebragt bevisning (se Welamson, Rättegång VI, 1994, s226).3
Leave a Comment