Från dygdiga Dorothea

till bildsköne Bengtsson

berättelser om brott i Sverige under 400 år

av Hans Andersson

Crime and History Research Institute, Stockholm

ISBN 978-91-978362-0-3
INNEHÅLL

Kriminell identitet och folklig rättskultur 3

Kvinnor och brott – genus 30

Berättelser av och om avrättade 69

Dygdiga Dorotea och Bildsköne Bengtsson 121

Brottsliga båtsmän 153

Myterier i den svenska armén 176

Sodomiter på Karl XII:s tid 203

Spritsmuggling i Stockholms skärgård 226

Det moderna slaveriet 241

Epilog 246

Källor och litteratur 251

1
Crime and History Research

Stockholm 2008

2
Kriminell identitet och folklig rättskultur

The mystery of evil is not

Comprehensible in a scientific way

Theda Skocpol

Det är inte sant, som det står i Havamal: att dom över död man aldrig dör. Synen på
brott och straff förändras ständigt, och en människas identitet bestäms lika mycket av
egna som av andras berättelser. Men i den sorts berättelser som nått oss inifrån det
fornnordiska samhället, eddasånger och de isländska sagorna, skildras en enhetlig
kultur. Idealet var den starke och modige men också lagkunnige mannen, som ser om
sitt hus och håller på sin rätt, som är givmild och slug, vittberest och vapenskicklig,
och kvinnan som är vacker och trogen, men inte alltför undergiven. Dom och
omdöme var nära nog synonyma begrepp på denna tid.
Om idealen skiftade i och med kristnandet så var det bara marginellt. Rikedom,
makt och styrka uppfattades på vikingatiden som entydigt gott, men någon kristen
asketism verkar inte ha präglat den nordiska kulturen efter kristnandet heller. Ett
kulturellt och maktpolitiskt skifte skedde successivt i och med att städer växte fram
och kungamaktens allt starkare ställning under den senare delen av medeltiden. Det
dröjde ända till reformationen innan statsmakten och elitkulturen på allvar kunde
tränga in i vanligt folks privata sfärer, ta sig friheten att styra och bestämma över
sedlighet och trosuppfattningar.
Även om en kultur dominerar kan andra värdesystem finnas, tex bland
underordnade grupper. Berättelsen som överlever präglar vår uppfattning av epoker
så väl som individer. Men vad som lämnats utanför och det som det inte berättas om,
påverkar hur vi skapar egna berättelser.

Kulturen är stadd i ständig omvandling och såväl moral som historieuppfattning

förändras. En mäktig biskop i 1400-talets Frankrike kanske endast är ihågkommen
för att poeten François Villon en kort tid satt i hans fängelse. Villon var inte bara
poet, han var också inbrottstjuv och hallick. Hans första kända brott var ett dråp, för
vilket dömdes han till sju månaders förvisning från Paris. Dråp var något som man
inte tog så hårt på i det medeltida Frankrike.

3
 Berättelserna om drinkare, prostituerade och tjuvar i Paris lever i ett både
romantiskt och realistiskt skimmer tack vare Villons dikter. Själv var han en lärd,
doktor vid universitetet som valde den kriminella banan – inte av nödtvång men ett
offer för frestelser, dragningen ”…till krogar och till flickor”.
Villon berättar att han var medlem i Snäckans brödraskap: les coquillards. Detta
var en liga som specialiserat sig på att råna pilgrimer. Namnet var med grym ironi
taget efter de snäckbeprydda hattar som pilgrimerna bar. Berättelser tenderar att
beskriva dem som en tidig form av organiserad brottslighet, men vad vi vet om
modernare motsvarigheter gör att det finns skäl att tro att det snarare var fråga ett
kriminellt nätverk utan fastare struktur.
De domar som drabbade Villon kan uppfattas som grymma och orättvisa och
hans brott är om inte glömda, så förlåtna åtminstone av litteraturhistorikerna. I en
bok om Villons liv och tid, Danse Macabre, hävdas att vi alla, precis som de
dödskallar Villon besjunger, blir lika efter döden, att den individuella identiteten
försvinner. Att identiteten ändras radikalt i och med döden kan knappast förnekas.
Men att vi alla blir lika därigenom var en tes som gick stick i stäv med den kyrkliga
uppfattning på livet efter detta, som dominerade i Europa på medeltiden och de
följande seklen. Och ser man berättelser som en viktig del av identiteten så blir vi
heller inte lika, och framförallt kan domen över död man upphävas.
Begreppet rättskultur har av Lawrence M. Friedman definierats som de
värderingar och attityder som folk har i förhållande till lag och rättsväsen. Vad
tänker och tycker folk om lagen; hur benägna är olika delar av befolkningen att söka
sin rätt genom rättsväsendet? Respekteras lagen och myndigheterna? Hur
samvarierar klasstillhörigheten med utnyttjande eller undvikande av de rättsliga
institutionerna, är några av de frågor som Friedman intresserat sig för.
I det följande försöker jag beskriva några aspekter av den folkliga rättskulturen,
berättelser om brott och hur värderingar skiftat över tiden, främst bland folket,
underklassen, bönder och arbetare, soldater, enklare borgerskap och andra mindre
privilegierade grupper.

Den döde brottslingen kan omvärderas lika väl som någon annan. Domen är oftast
individuell, men identiteten bestäms också av kollektiva tillhörigheter. Hur
tidsaspekten påverkar den individuella identiteten varierar. Villon hoppades på Guds
förlåtelse, men räknade knappast på historiens omvärdering. Vem man är bestäms

4
både av den egna och andras uppfattningar, av den personliga historien och tankar
om ett gemensamt ursprung. Kollektiva identiteter bottnar i könstillhörighet och -
uppfattningar, ålder och klass, territoriella band och etniska eller nationella gruppers
historia. Våra förväntningar på framtiden och våra erfarenheter av det förflutna styr
tillsammans vårt handlande. Den kanske viktigaste skillnaden mellan kollektiv och
individuell identitet är att den förra alltid måste kommuniceras, uttryckas på något
sätt, vilket också gör den betydligt lättare att studera än den individuella identiteten.

Stortjuvar i det tidigmoderna Stockholm

Nära kopplad till den kriminella identiteten är brottslingens karriär, från liten till stor
tjuv, med en ledande ställning i ett kriminellt nätverk. Människor med kriminell
identitet, sådana som Villon, kan knappast identifieras i Sverige före 1600-talet.
Slutet på en sådan karriär är ofta utförligare skildrat än de tidigare faserna av
småbrottslighet. En med svenska mått tidig stortjuv var Frans Eshel, som mötte sitt
öde i Stockholm år 1702, medan hans kumpan Anders Solhjort lyckades bli fri för att
fortsätta sin brottsliga karriär:

Den 19/3 år 1702 lästes inför Stockholms rådhusrätt upp en rannsakning över tjuven
Frans Eshel som sedan han rymt från Marstrands fästning hade begått tjuvnad i ”här i
staden”, och när de skulle ta fast honom dödat en medlem av borgarvakten,
järnbäraren Lars Pehrson Utter.
Några dagar senare fortsätter målet, Frans Eshel anklagades för stöld hos
uppbördsmannen Ahlqvist. Frans påstår att en hustru Ingrid Månsdotter hjälpt till att
bära bort de stulna sakerna ur stugan, vilket hon naturligtvis förnekar. Han säger
också att ”hon gav anledning” till stölden genom att beskriva hur huset var beskaffat
och visa vilket fönster de skulle gå in genom. Tre kvinnor erkände att de fått fem
femtonöresstycken vardera av Eshel, med hänvisning till tidigare rannsakningar. En
av dem, krögerskan Anna Olofsdotter befanns bära tre små knyten insydda i
kjortellinningen. Ett av dessa innehöll tre spånor, som rätten tyckte såg ut att vara
”utskurna av en stupstock, som någon varit avlivad på”. Hur man kom fram till
denna slutsats framgår inte, men det innebar en misstanke om vardagsmagi.
Frans Eshel anklagas vidare för en stöld hos den högvördige biskopen Göran
Walin. Eshel säger att ”bödelskånan” Anna Hindricsdotter sänt honom bud med en
att hon skulle ge honom en skjorta om han vände allt till det bästa inför rätten. Kona

5
eller kåna var en nedsättande beteckning på kvinnor. Anna var änka efter en bödel.
Hon nekar till att ha försökt påverka Frans Eshels utsaga. Margareta Börjesdotter
påstod att hon hämtat två av biskopens silverbägare hos Anna, som nekar även till
detta, med de ”gruvligaste contestationer”, varmed torde avses någon sort svordomar
eller eder. Frans verkar dock ha fattat agg till Anna och styrker Margaretas
vittnesmål. Han säger att Anna yttrat att om han kunde skaffa silver så kunde hon
skaffa köpare, om det så vore hundra lod. Ett lod motsvarade ca 13 gram.
Målet avslutades tills vidare den 28/4. De stölder som Eshel gjort sig skyldig till
sedan han rymt räknades upp, det underströks att han redan tidigare var en lagvunnen
tjuv och dessutom hade han nu gjort sig skyldig till dråp. Han greps hemma hos en
fänriks änka, Anna Lisken Bolin, boende i det Rosenflycktska huset. Stadsvakten
hade på något sätt fått kunskap att han vistades där. De vågade dock inte gripa
honom själva, då ”de ej visste hur manstark han var”, utan begärde hjälp av
borgarvakten, varav några personer utkommenderades.
När de kom upp för trapporna ville Frans ej låta gripa sig utan värjde sig med
stenar, vedträn och en yxa. Järnbäraren Utter steg dock in i rummet med en kort pik
riktat mot Eshel, som dök under denna med ett vedträ i ena handen och en värja i den
andra, givandes honom en stöt varvid Utter föll ner över tröskeln. Han försökte först
resa sig men blev sedan liggande död. Någon avfyrar då en musköt och Eshel träffas
vid tinningen, segnar ner och ger sig fången, men var inte allvarligt skadad.

Anna Lisken berättar att hon träffat Frans Eshel på krogen Röda ankaret, dit han
brukade gå och dricka, och eftersom han ”efter en ungkarls villkor var snyggt och
rent klädd” hade hon gått med på att sy och tvätta lite åt honom. Han kom ibland
med ett par strumpor eller annat som behövde tvättas eller lagas, men alltid på dagen.
Men just denna dag hade han kommit vid klockan sex på morgonen, varit trött och
gått och lagt sig, medan hon sydde ett par ärmar på en bröstlapp åt honom.
Sömnaden skildras ingående i hennes vittnesmål, som i hög grad går ut på att
visa att han inte sovit över hos henne, en möjlighet som dock aldrig diskuteras, men
inte förefaller osannolik. Medan han sov började värjan som han hängt av sig att
”svikta och röra sig några slag av och till, varav hon blivit så förfärad, att hon väckt
honom”. Medan han provade bröstlappen berättade hon vad som hänt och han sade
”det betyder intet gott”. Han nämnde dock inte att han var på rymmen, förrän vakten
klappade på dörren. När hon får höra att han rymt från Marstrand tar hon sitt lilla

6
barn i famnen och lyckas tränga sig ut förbi vakten. Vad som sedan hände i rummet
kan hon inte uttala sig om.

Frans Eshel har samarbetat med två andra tjuvar, som rymde tillsammans med
honom. De tidigare nämnda kvinnorna har försökt sälja de stulna bägarna. Margareta
Börjesdotter säger att hon mottagit dem av Anna Hindricsdotter. De bar dem till
Stina Falk, som sedan haft bort den ena. Margareta återkom dagen därpå med tre
karlar och ville panta för bägaren. De vill självpanta, ta saker för samma värde av
den som haft bort bägaren. Den andra var pantsatt en hustru Maria Nilsdotter som
hade en brännvinsbod. Saltkaren såldes till en guldsmeds hustru. Stina Falk sade att
de hörde till en fru från Finland. En kappa hade de sålt till en skräddare.
En av kumpanerna som var med Eshel vid inbrottet hos uppbördsman Ahlqvist,
hette Anders Solhjort. Frans avlägger ett vittnesmål som friar honom från en annan
stöld hos sämskinmakaren Daniel Sander, vilken Solhjort var skäligen misstänkt för.
Det står mycket detaljer om de skinn som påträffats hos Solhjort – men Eshel tar på
sig skulden för denna stöld. Solhjorts handel med sämskskinnen diskuteras ingående,
hans trovärdighet var inte hög. En perukmakarpiga Susanna Johansdotter har tagit
skinn från Solhjort till en skräddare, som skulle göra byxor av dem. Han går fri från
själva stölden, men det anses att han borde ha förstått att det var frågan om stulna
skinn, även om det inte kunde bevisas att han själv stulit dem.
Solhjort hade tidigare stått inför rätta i Kristinehamn. Han ska också ha gjort
kvinnor med barn både i Stockholm och i Västergötland. En piga anklagar honom
dessutom för att på ett gästabud ha stulit en silversked från hennes husbonde.

Frans Eshel bröt sig åter ut ur fängelset, i den gamla Rådstugan vid Stortorget,
tillsammans med ”dråparen” Johan Jakobsson Kaskenius. Men bägge greps, denna
gång hos skarprättaren Jöns Dunderwall.
Varför de var hemma hos skarprättaren, när de rymt från fängelse med
dödsdomar hängandes över sig framgår ej. Det brukar hävdas att bödlarna
rekryterades ur de allra lägsta sociala skikten och att de ofta själva var brottslingar
som dömts till döden, men räddat sig genom att ta bödelssysslan. Det är alltså troligt
att de var bekanta sedan tidigare, och behöver inte ha sett varandra som fiender.

7
 Elisabeth Jönsdotter kunde ej fällas för att ha givit tjuvarna anledning, d v s
tipsat dem om inbrottet, men däremot för att ha sett att de haft stöldgods och för
”ölförsäljning nattetid”, vilket ger 40 daler silvermynt i böter.

Det finns i detta mål ett nätverk där folk har olika funktioner och status, på ett sätt
som påminner om organiserad brottslighet. Ganska många kvinnor har på ett typiskt
sätt inblandade när det gäller att avyttra det stulna, även om de inte varit aktiva i
själva stölden. Ett återkommande fenomen är också kvinnornas dragning till
kriminella män.
Svea Hovrätt uttalar sig angående domarna, och bekräftar i stort dessa.
Båtsmanshustrun Maria Nilsdotter som lånat Stina Falk 32 caroliner på bägarna
döms att gå ed på att hon inte visste, trots lysningen, att det var stulna. Hon begår
eden den 21/6: ”Jag svär vid Gud, att jag intet visste eller kunde förstå att denna
bägaren som Stina Falk pantsatte var stulen, såsom ock att jag intet hört eller vetat att
det var lyst i kyrkorna efter sådana bägare, så sant mig Gud hjälpe till liv och själ.”
Bödelsänkan Anna Hindricsdotter har de intet kunnat på något sätt överbevisa,
”ty kan rätten ej annat än henne befria”. Man dömer inte urskillningslöst, det fanns
ett starkt drag av rättssäkerhet som växt fram under 1600-talet. Att Solhjort suttit åtta
månader på tukthuset för stöld är graverande, intygar så att säga hans kriminella
identitet i den rättsliga diskursen och bidrar till att han får ett relativt hårt straff för
ett ringa brott.
Anna Olfsdotter som nekade sig känna till vad som var i knytena i hennes
kjortelfåll dömdes att gå ed på att hon ej hade någon ond mening därmed utan bara
bar dem som läkemedel för henne sjukdom. ”Gitter hon ej gå eden skall rätten sig
vidare yttra”, står det bistert i protokollet, men hon svär den 24/5.

Frans Eshels saga är inte slut därmed. När han ska avrättas i juni vägrar han att
”bereda sig till en salig ändalykt”. Den slutliga domen blev tydligen att han skulle
mista högra handen innan han halshöggs, varefter denna skulle spikas upp på galgen,
kroppen läggas på stegel och huvudet sättas på påle. Men då han fördes ut till
rättarplatsen vägrade han förhärdat att göra sann bot och bättring, samt att begå
herrans nattvard. Så han måste åter föras till fängelset, ”på det han icke både till
kropp och själ förgöras måtte, vilket är en sak af särledes konsekvens, samt ett ont
exempel för andra slika missdådare”.

8
 När själva avrättningen utfördes har däremot inte noterats, vilket är helt normalt
i tidens rättsmaterial. Beskrivningen av dödsstraffets praktik har oftast nått oss just
när det inte fungerat, före 1800-talets tidningar. Mer folkliga skildringar som
skillingtryck redogör inte för själva avrättningen.

I Frans Eshels och Anders Solhjorts berättelser berörs en hel del teman som vi
kommer att titta närmare på i fortsättningen: skillnaden mellan manlig och kvinnlig
brottslighet, och hur män och kvinnor uppfattades överhuvudtaget; förekomsten av
organiserad brottslighet, eller kriminella nätverk; dödsfångarnas beredelse inför
avrättningen; själva frågan om övervakning och disciplin, och dess betydelse för
konstruktionen av identitet.
Alla som begår brott behöver inte bli kriminella. En kriminell identitet utvecklas
när en brottslig karriär leder till att någon vill försörja sig på brott, eller inte ser
någon annan möjlighet. Men hur den kriminella identiteten ser ut beror också på
samhället. När maktstrukturen ändras så blir också, och inte minst, de kulturella
skillnaderna med ett perspektiv som omfattar några hundra år oerhört
genomgripande.

Förmyndarsamhället av Guds nåde!

Vi talar idag ibland om ett förmyndarsamhälle – men detta är inte något nytt.
Tvärtom var den tidigmoderna staten långt mer ambitiös när det gäller att styra folks
tankar och liv, inte minst när det gällde religion och sexualitet. En annan sorts
förmynderi lade grunden för mellankrigstidens spritsmuggling, en tidig form av
organiserad brottslighet. Med rättslig förändring, höjd levnadsstandard och ökad
frihet har även kommit nya former för både kontroll och kriminalitet. Kriminell
identitet innebär idag oftast misär och drogmissbruk. Chansen att få avsluta den
karriären som maffialedare är minimal, men massmedia underhåller flitigt drömmen
om den kriminella identiteten som något glamoröst.

Från Vasatiden och till år tvåtusen har det ekonomiska systemet och den sociala
strukturen i vårt land och vår omvärld utvecklats och omvandlats totalt. En av de
viktigaste skillnaderna mellan nutiden och den klassiska epok då staten, med
religionens stöd, hävdade en absolut makt, är att det då inte fanns någon privat sfär
där sådant som sexualitet och religion kunde utövas utan överhetens inblandning.

9
 Den tidigmoderna staten etablerades i Sverige av Gustav Vasa. 1400-talets
bönder var ju oregerliga om några och takterna satt i under Gustavs regering, även
om han lyckades kväsa alla uppror. Han enrollerade också gärna knektar ur de
revolterande landskapen. Staten fick då ett gott soldatmaterial i sin hand, och
provinserna berövades sina mest stridbara potentiella upprorsmakare. En växande
andel av de unga männen skrevs ut eller värvades till armén eller flottan, där de blev
mer effektivt disciplinerade, om de inte dog i skepps- eller fältsjuka.
Det blev en självklarhet att kyrka och stat via rättsväsendet skulle lägga sig i
folks liv och bestämma över religion och sexualitet. Hur detta förhållande
etablerades är en viktig fråga inte bara för rättskulturen och identiteten. Det fanns
knappast något tvingande i 1600-talets sociala strukturer som gjorde att man fick
denna starka vilja att disciplinera. Snarare var det så att nya makttekniker fanns
tillgängliga och kom att utnyttjas av dem som hade möjlighet därtill.
Det medeltida samhället har karakteriserats som ett ättesamhälle. När den
tidigmoderna staten etablerades kom ättens viktigaste tillgångar att individualiseras:
först människorna, de unga männen och kvinnorna, och långt senare själva jorden.
Kontrollen över kvinnans sexualitet togs från ätten till staten och den beredvilliga
kyrkan; de unga männen blev kanonmat i stormaktstidens arméer. Också
krigspolitiken gavs religiös legitimering. Det var vi som hade den enda rätta tron.
Rent praktiskt bidrog kyrkan också med att hålla räkning på folk, så att man kunde
kontrollera både barnafödandet och soldatunderlaget, ja även de skattskyldiga. Den
ökade kungamakten var dock inte enbart av ondo, den ledde också till ökad
rättssäkerhet.
Försöket att kontrollera och disciplinera motiverades med att Guds vrede skulle
drabba landet om inte överheten bestraffade synden. Den brottslige var i första hand
en syndare, som skulle bringas till bot och i sista stund bättring. Överhetens vilja att
tukta hade gudomlig sanktion. Dödsstraffet syftade, paradoxalt nog till förbättring,
men annars skulle straffen framförallt vara avskräckande: ”androm till sky och
varnagel…”

Jag vill visa hur värderingar skiftat under de senaste fyra seklerna, och hur idén om
en kriminell identitet växt fram och förändrats, när samhällets övervakning kommit
att inriktas på nya områden. Exemplen kommer huvudsakligen vara hämtade från

10
Stockholm, tänkeböcker och kriminalprotokoll, samt skillingtryck och andra
berättande källor som skildrar brott och straff.

Den folkliga kulturen

Begreppet kultur har många betydelser och dess definition har diskuterats livligt inom
särskilt antropologisk och etnologisk forskning. Utan att alltför strikt gå in på detta vill
jag här säga att vad som menas är en gemensam världsbild och värdesystem.
För att man ska kunna tala om en folklig kultur måste denna sättas i motsats till
elitens – överklassens och myndigheternas – kultur. En utgångspunkt är dock att samma
element ingår i både elitens kultur och den folkliga kulturen. Det gäller för såväl t ex en
speciell form av tryckt text, som föreställningar i samband med rättsliga förhållanden.
Med rättskultur avses här relationen till rättsväsendet, beteenden som leder till kontakt
med detta, de lagar och normer som styr rättspraxis samt rättsuppfattning och andra
värderingar i samband med det rättsliga livet. Nära knutna till rättskulturen är
hedersuppfattningen och animistiska föreställningar. Ett enkelt exempel på detta är en
lagparagraf – de som dömer har särskilt i staden en helt annan relation till en sådan än
de som blir dömda. Detta kan illustreras med ett exempel:

En kväll år 1711 samlades några kvinnor på Södermalm för att dricka ett par stop
öl, samt tre och ett halvt kvarter brännvin hemma hos en hökares änka. De hade inte
mycket att äta, men en av dem, Greta Ros, som hade tagit på sig ”några gamla paltor
och en peruk med en krans av körsbärsblad” lade några matbetor på bordet och sade
”slit, kärringar, till måltid”. De sjöng en psalm tillsammans och Greta kallade en
tobaksspinnargosse, son till en skrivare, för sin brudgum.

In stövlar så stadsvakten och ropar, enligt kvinnornas vittnesmål: ”här dansar jungfrur
och horor med.” Inför kämnärsrätten anklagas kvinnorna gemensamt för att de skulle
ha låtsats hålla ett bröllop. En av dem, Stina Berg, anklagas dessutom för att ha givit
den stadsvakt som okvädat dem några örfilar. Han har enligt hennes utsago också nypt
henne.

Det fanns vid denna tid tre kämnärsrätter i Stockholm, en för varje stadsdel: Gamla stan,
Norrmalm och Södermalm. De var underrätter till Rådhusrätten, som dock slutade
befatta sig med brottmål år 1720.

11
 Stina döms till två gånger sex mark silvermynt i böter för örfilarna - däremot
behöver stadsvakten inte plikta för sitt skällsord, vilket hade varit normalt. Inte heller
förmår rätten mot kvinnornas ”enständiga” nekande bevisa att det förekommit någon
vigsel eller ”copulation”, eller någon otillbörlig drift med eller härmande av de heliga
sakramenten. Kvinnorna säger att de absolut inte har läst några böner över paret, Greta
har "snarare sett ut som en markatta än en brud" i sin utstyrsel och det hela har bara
skett ”på narri och fikanteri”. Med kopulation avses här själva vigselakten.

Stina Berg och hennes medsystrar utgör ett tydligt exempel på att kvinnor i underklass
och lägre borgerskap kunde ha en annan relation till kulturella element än de
makthavande männen i den kyrkliga och juridiska eliten. Blotta misstanken att det skulle
ha förekommit någon drift med de kyrkliga riterna, något som påminner om det inom
den kontinentala folkkulturen centrala temat ”uppochnedvända världen”, resulterar
omgående i ett hårdhänt ingripande!
Flera forskare har hävdat att från och med omkring år 1500, renässansens och
reformationens tid, skiljer sig elitens kultur alltmer från folkets. I teoribildningar
omkring sådana processer som ackulturation har man försökt tolka strävan att uppifrån
omforma den folkliga kulturen. Såväl kyrklig som världslig överhet kom att uppfatta
dess burleska uttrycksformer som synd eller hot mot den bestående samhällsordningen.
De animistiska dragen i den folkliga världsbilden demoniserades. Etablerandet av
statens våldsmonopol urholkade den traditionellt hederscentrerade kulturen. Den egna
identiteten formas bland annat genom att skiljelinjen mot ”den andra” markeras. Det
manliga kan definieras genom konstruktionen av det kvinnliga; etniska grupper
kontrasteras mot varandra, nationalismen blåses upp genom att grannfolken beskrivs
som annorlunda: fega, lata, giriga eller allmänt lömska.

När det gäller studiet av den folkliga kulturen, liksom annan historia, kan man antingen
ha man ett konsensus- eller ett konfliktperspektiv. I det förra fallet blir tolkningen av den
folkliga kulturen och dess ödeskamp ganska idyllisk: våld, heder och magi spelar
underordnade roller, det är mer frågan om vandrande gycklare, predikanter och sångare,
ökad läskunnighet samt en överklass som rör sig i allt mer förfinade salonger, tills man
plötsligt kommer runt till ett stadium då eliten börjar uppmärksamma det folkliga som
något exotiskt. Studiet blir då mer deskriptivt, med tonvikt på teman och variationer

12
inom folkkulturen, samspelet mellan denna och elitens allt mer avvikande kultur,
dynamiken i överförandet av denna mellan olika aktörer och deras möjligheter till
kreativitet inom traditionsbundna ramar.
I en polariserad modell inriktat på en dramatisk strid mellan två vitt åtskilda kulturer
tas mindre hänsyn till skillnader mellan t.ex. olika hantverksgrupper och lokala
variationer inom den folkliga kultur som förutsätts ha existerat med i stort sett
gemensamma drag över hela Europa. Kulmen i kampen mellan dessa två världsbilder
var de stora häxprocesserna. I dessa besegrades den folkliga kulturens magiska
världsbild, även om den i mer eller mindre fragmentarisk form har levt kvar i olika
tappningar, särskilt i perifera jordbruksbygder runt omkring i Europa.
Den stora trolldomshysteri som drabbade egentliga Sverige på 1670-talet faller väl in
i detta mönster. De inträffade när den absoluta staten stod på höjden av sin makt.
Häxprocesserna har beaktats i många vetenskapliga och populärare verk. De har en
strategiskt viktig roll, särskilt i ljuset av den ackulturationsteori, som i korthet går ut på
att en lokalt förankrad, folklig och halvt animistisk kultur slogs ut av den expanderande
statsmakten i förening med kyrkan, vetenskapen och den urbana eliten under seklen
närmast efter reformationen.

Makten i det medeltida samhället var decentraliserad. Människorna var organiserade i

lokala kollektiv såsom byalag, brödraskap, gillen och åldersgrupper. Dessa kollektiv
styrdes genom sedvanerätt. Några enhetliga lagsystem existerade inte och den statliga
makten var avlägsen. På kontinenten var rättsväsendet uppdelad mellan feodala och
kyrkliga rättssystem, där mer eller mindre autonoma städer utövade egen rättskipning
och den statliga övervakningen var diffus. I Frankrike fanns 20 000 urbana eller
lantliga domstolar, de senare vanligen under kontroll av lokala adelsmän, och flera
regionala rättssystem ända in på 1700-talet. Den svenska utvecklingen med nationella
lagsystem redan på 1300-talet är nära nog unik i Europa. Danmark låg närmare den
europeiska huvudlinjen, med ett starkt feodalt inslag. Adelns kontroll över de rättsliga
instanserna bidrog till att godtycke och rättslöshet frodades ända fram till enväldets
etablering i slutet av 1600-talet.
I ett europeiskt perspektiv skiljer man ofta mellan kontinental och anglosaxisk
rättstradition och bortser från de nordskandinaviska ländernas särdrag. Men så var
också de nordiska staterna befolkningsmässigt knappast större än en fransk provins.
Detta gjorde att det var lättare att upprätthålla ett enhetligt rättssystem.

13
 Det är lätt att uppfatta de medeltida människornas liv som dominerat av osäkerhet.
De levde med ett ständigt hot från pest, hungersnöd, krig och andra former av fysiskt
lidande. Den korta genomsnittliga livslängden och höga spädbarnsdödligheten gjorde att
döden ständigt var närvarande, något som förstärktes ytterligare genom sociala
institutioner som offentliga döds-, stympnings- och andra kroppsstraff. Men en viss
trygghet inför verkliga eller inbillade faror gavs av den folkliga kultur som tolkade och
reglerade förhållandet till i första hand naturen, och inordnade lokalsamhällets
grupperingar och nätverk i ett större sammanhang.
Den folkliga kulturen var huvudsakligen talspråksbaserad, och varken tid eller rum
kunde existera som abstrakta begrepp eller dimensioner. De måste fyllas med något för
att finnas. Beträffande rummet fanns knappast någon utpräglad officiell kyrklig eller
statlig doktrin. Den politiska strukturen var ej baserad på geografiska gränser utan
ömsesidigt förpliktigande trohetsband. Den geocentriska världsbild som förespråkades
av de lärda torde ha varit okänd eller åtminstone saknat något större symbolvärde
utanför en snävt akademisk krets.
Inom folkkulturen levde man med en rumsuppfattning där den egna byn både
utgjorde världens centrum och en trygg sfär. Livet var osäkert, men hoten kom utifrån
den enda plats där någon form av trygghet fanns. Byar och gårdar förenades i bygder
eller landskap, som också kunde innefatta någon mindre stad. En zon som var befolkad
av konkurrenter, snarare än fiender. Inom denna fungerade det sociala nätverket av
varuutbyte, giftermålsförbindelser och tävlingar mellan de olika byarnas
ungdomsgrupper. Därutanför fanns en halvt mytisk verklighet där vad som helst kunde
hända, människor med hundhuvuden och andra omåttliga vidunder härjade. Där
fungerade inte längre några sociala skydd för individen.
De framväxande nationalstaterna hade ett gemensamt intresse med kristendomen att
förändra såväl rums- som tidsuppfattningen hos denna världsbild. Den lineära
tidsuppfattningen med början och slut, skapelse och yttersta dom som hävdades av
kyrkan vann inget gehör inom den folkliga kulturen. Istället levde man i en cyklisk tid,
markerad dels av en festcykel knuten till en halvt animistisk fruktbarhetskult, dels av en
livscykel där individen, särskilt männen, passerade genom olika åldersgrupper. Vissa
tider var också den magiska kraften starkare eller speciella tabun i kraft. Natten var alltid
farlig, fullmånen påverkade växtligheten, man fick inte slå sin hustru under månaden
maj.

14
En av medeltidens stora innovationer var Djävulen. Den kyrkliga doktrinen delade upp
makten mellan ett absolut gott och ett absolut ont väsen, där det goda dessutom av
någon outgrundlig anledning trots sin allsmäktighet tillät det onda att härja fritt på
jorden. Den folkliga kulturen hade svårt att accepterade en så abstrakt dualism. Det var
behändigare att se universum som fyllt av en mängd mer eller mindre goda och framför
allt påverkbara krafter: helgon, demoner, spöken, älvor, vättar och de dödas andar. Om
man försökte påverka dessa krafter under former som ej accepterades av kyrkan
definierades det som magi.
Magin kunde sedan delas upp i svart och vit, beroende på om den syftade till att
skada andra människor, deras djur eller gröda, eller snarare till att skydda mot olyckor,
framkallade av den svarta magin eller andra krafter. Magins logik sägs bygga på
föreställningen om att lika drar till sig lika, eller provocerar fram sin motsats. Mycket
magi var inriktad på sex och kärlek, och det finns onekligen en parallell mellan kärlek
och magi – man dras till sina motsatser, men vill också finna likheter.
Magin är animistisk, allt anses ha en inneboende andlig kraft, inte bara människor
och djur utan också föremål. Den används inte enbart för att påverka omvärlden utan
också för att uttala sig om framtiden. Uppblandade med detta fanns en mängd tabun,
som fungerade enligt samma principer: den som pissar på en klostervägg får njursten,
har en man smutsiga fötter under ett samlag, resulterar det eventuella avlandet antingen i
en gosse med dålig andedräkt eller också en flicka med stinkande bak. Kroppens
funktioner var i stort sett obegripliga (sett ut modern medicinsk synvinkel) för de
medeltida människorna och detta gällde kvinnans kropp i än högre grad än männens.
Detta gjorde henne till en länk inte bara mellan generationerna utan också mellan
människan och de magiska krafterna i naturen.
En del djur och föremål var mer laddade med kraft: katten och vargen,
medicinalväxter, elden, huset, härden och månen, och människorna var i olika hög grad
kunniga och hade förmåga att utnyttja de krafter som omgav dem.
Denna magiska specialist var vanligen en äldre kvinna, vad man kan kalla en häxa.
Inom den trygga sfären kunde hon representera de farliga yttre krafterna, utgöra ett hot i
sin egen by och utnyttjades där för att ”sätta ont” på mänskliga fiender och deras boskap
och gröda. För vit magi, som skydd mot den ”egna” häxan, för att leta reda på försvunna
saker eller få hjälp med kärleksbekymmer utnyttjades motsvarande personer i
grannbyar. Denna tredelade rumsuppfattning, i symbios med folkkulturens magisk-
animistiska världsbild, saknar inte empiriskt stöd, men en viss försiktighet torde dock

15
vara tillrådlig när det gäller generaliseringar utifrån detta resonemang. Den franska
forskningen har dock visat att skillnader mellan katolskt och protestantiskt prästerskap
tidigare överdrivits. Bakom den kyrkliga konflikten kan en djupare schism mellan elit
och folkkultur skönjas.
Centralt är att fram till mitten av 1600-talet är det kyrkan och religiösa argument som
dominerar. Senare framhävs konflikten mellan elit och folkkultur och de vid denna tid
florerande häxprocesserna kan uppfattas som kulmen i kampen mellan de båda
kulturerna.

Kvinnorna var undertryckta i det medeltida samhället, men hade flera viktiga funktioner,
dels i produktionen där det knappast gick att driva ett jordbruk utan medverkan av minst
en representant från vartdera könet, dels som uppfostrare och förmedlare av kultur.
Det var därför inte irrationellt att kyrkan var misogyn, kvinnohatande! Den
konkurrerade med kvinnan om hennes traditionella roller, som att uppfostra barn, vårda
gamla och sjuka samt förmedla kultur från generation till generation. I ett
bondesamhälle där kvinnan också hade en fundamental roll inom produktionen kunde
hennes ställning inte rubbas. I och med reformationen och dess katolska motsvarighet
kom dock kraven både på prästerna och enskilda människor att öka, och kvinnans roll
som länk mellan generationer och mellan människornas samhälle och naturen
undergrävdes.
Under de första åren uppfostrades både pojkar och flickor av kvinnor. Vid ca sju års
ålder började pojkarna följa sina fäder i arbetet. På kontinenten var de under tonåren och
tills de gifte sig organiserade i bachelleries eller abbés de jeunesse och hade då viktiga
uppgifter i lokalsamhället. De organiserade och deltog i fester, skyddade byns heder och
tillgången på unga kvinnor, i tävlingar och slagsmål, mot grannbyarnas ungdomar, samt
övervakade de vuxna och giftas beteende. Det sistnämnda skedde i former av
ungdomsupptåg, så kallade charivari. Avvikande beteende kunde straffas genom
offentlig skam, t.ex. vid äktenskapsbrott och förhållanden där kvinnor ansågs ha för
mycket makt inom äktenskapet. Missnöje med äktenskap där åldersskillnaden
uppfattades som för stor demonstrerades också. Charivaris viktigaste funktion var att
vaka över byns ”pool” av unga flickor, så att de inte giftes bort till utsocknes eller fel
åldersgrupp. Genom att skämma ut ”hanrejer” och ”toffelhjältar” bevakade de unga
männen sin framtida ställning.

16
 Vid giftermålet inträdde mannen i en ny åldersgrupp och kunde så småningom i
egenskap av hushållets chef få en ställning inom lokalsamhällets offentliga organ,
byrådet eller liknande. Efter döden ansågs man höra till den åldersgrupp som befolkade
kyrkogården, symboliskt placerad mitt i byn och utan inhägnad. Otaliga myter visar att
accepterandet av en förflyttning till evig salighet eller fördömelse inte var mer än
halvhjärtat. Den katolska läran om skärselden kan tolkas som ett försök till kompromiss
med den folkliga föreställningen.
I England förekom sedvänjor som ”rough music”, ”the skimmington ride” och ”ride
the stang”, vilka påminner om charivari. De tycks dock ofta ha inneburit ett mer direkt
våld mot den som försyndat sig mot lokalsamhällets normer. Ett annat särdrag är
förekomsten av effigies, dockor som symboliserade offret och brändes eller begravdes.
Anknytningen till animistiska föreställningar förefaller stark, förövarna klädde t.ex. ofta
ut sig till djur. Nödvändiga drag för att seden skulle fungera var att skammen måste vara
offentlig, även om utövarna kom förklädda och på natten, den som utsattes måste vara
en väl integrerad medlem av lokalsamhället för att kunna drabbas av de rituella
skändningarna inom detta, eller av dess tongivande grupper, och det måste råda
konsensus angående normer och graden av brytande av dessa.
I Sverige har upptåg av de nu nämnda typerna inte institutionaliserats. Andra folkliga
protester har förekommit, t ex: upplopp i samband med avrättningar, missnöjesyttringar
angående priser eller brist på varor, lokala angrepp på av någon anledning misshagliga
personers bostäder, antingen det rörde sig om privata gräl, osedligt leverne eller i folkets
ögon felande tjänstemän. Det är i dessa fall fråga om handlingar som speglar folks
rättsuppfattning. Denna kan också ha registrerats i form av uttalade värderingar som kan
komma till uttryck i rättsmaterialet, i första hand när det gäller rätts- och
hedersuppfattning, men också animistiska eller magiska föreställningar, samt
samhällskritiska tankar, vilket kommer att ges prov på senare i texten.

Det så gott som enda fall jag stött på som påminner om charivari, skedde en
novembernatt år 1701, då exekutionsbetjänten Jöns Gryms gård på Söder i Stockholm
utsattes för ett angrepp:

Enligt Gryms vittnesmål började folk hugga i porten och fönsterluckorna på hans hus,
slog sönder fönster och kastade in stenar i stugan. Då han fruktade för sitt liv hade han
tagit en bössa och efter att ha ropat en varning försökt avfyra denna, men endast

17
fängkrutet hade brunnit av. Hans kollega Staffan Hane som vid oväsendets början suttit
och läst i en bok hemma hos Grym, laddade då om bössan och tillsammans sköt de ett
skott ut i mörkret. Drängen Jakob Buding träffades, enligt doctor Winges och
barberarmästare Schultz till rådhusrätten ingivna attest, ”med några och 30 hagel under
vänstra wartan /vilka/ hafwa aldeles sönderslitit wänstra dehlen af hiertat, och en stor
dehl af lefweren, och intet stadnat förr än wid ryggen, så att han omöjligen annat kunnat,
än der af straxt taga döden”.
Staffan Hane erkände sin del av dådet, men de båda exekutionsbetjänterna hävdade
att de anfallande gjort sig skyldiga till hemgång, ett edsöresbrott, och att Buding därför
skulle ligga ogill.

Hemgång var ett brott mot hemfriden, ett överlagt anfall på någon i hans eller hennes
bostad. Att ligga ogill, betyder att inga böter skulle utdömas för den som fallit. Med
edsöreslagarna avses de på Birger Jarls tid stiftade fridslagarna, vilka infördes i
stadslagens edsöresbalk. En avgörande skillnad mellan edsöreslagarna i lands – och
stadslagen var att brutet edsöre i städerna kunde sonas med dryga böter, medan
landslagen bibehöll den ursprungliga bestämmelsen om biltoghet, dvs fredlöshet i hela
riket. För den som hade råd att betala böterna innebar stadslagen en lindring, men för
den som inte kunde betala fanns ingen laglig möjlighet att fly ur landet, utan straffet
omvandlades antingen till halshuggning eller att mista högra handen.
Rådhusrätten fastslog dock att eftersom ingen i huset blivit skadad, och de
anfallande heller ej varit innanför porten kunde edsöret ej anses brutet. Grym och Hane
dömdes därför till vardera 80 daler silvermynt i böter, en summa som av hovrätten
senare sänks till 20 daler silvermynt. En rådman Norden reserverade sig mot domslutet,
då han ansåg edsöret var brutet.
Den dödes far var bosatt i Västerås och hade ej råd att resa till Stockholm. I ett brev
förklarar han ”att om de som skjutit honom [sonen] ihjäl kunna till livet förskonas, är
han nöjd att de lösa sig med penningar och han får sin del därav”.
På den anfallande sidan dömdes gesällerna Anders Mattsson och Anders Nilsson
till vardera 40 daler silvermynt i böter, vilka dock fördubblades då det framgått att de en
gång tidigare varit och kastat sten på Gryms gård, samt den gången också spärrat för
dörren utifrån. Anders Nilsson förefaller vara den som tagit initiativet till angreppet.
Han har, enligt deras vittnesmål, under ett dryckeslag uppmanat de andra att följa med
och sätta eld på ett horhus. Benämningen förklaras med att Gryms dotter skulle ha

18
”besovits av en främmande båtsman”. Senare säger sig gesällen ha hyst agg mot Jöns
Grym för att denne vid ett tillfälle förolämpat hans mästares hustru. På rättens förfrågan
varför de vid det första tillfället ”förbundit” dörren, svarade Nilsson att det var för att
Jöns Grym, som var en lång och gammal man, inte skulle rusa ut och ramla och slå sig i
mörkret. En undanflykt som vore värd att hamna i det karolinska tidevarvets rekordbok.
Anders Mattsson kunde inte betala sina böter och dömdes därför av Svea hovrätt till
döden. Straffet mildrades av Justitierevisionen till nio gatlopp.

Grym och Hane hävdade att gesällerna gjort sig skyldiga till hemgång. Rådhusrätten
dömde dem dock endast för att ha kastat sten på ett hus, alltså för brott mot egendom.
Att skjuta ihjäl någon är naturligtvis ett våldsbrott. Men angreppet på huset klassificeras
inte som edsöresbrott, i och med att ingen däri blev skadad. Ändå omvandlas böterna för
en av angriparna till dödsstraff, vilket tyder på att man sett det hela som något mer än
bara lite stenkastning och skadegörelse.

Kulturens urbanisering
De europeiska städerna var fram till slutet av 1500-talet i hög grad autonoma. De styrdes
av det egna köpmannapatriciatet med stöd av kungliga privilegiebrev. Stadens
styresmän hade nära nog obegränsade befogenheter men å andra sidan obefintliga
resurser för utövandet av sin makt. Däremot hade de ju privata resurser i egenskap av
rika köpmän. Livet var osäkert även i städerna, både för de fattiga i underklassen och för
de etablerade borgarna som ständigt hotades av dessa potentiella tiggare, tjuvar och
rånare. Våldet i staden utövades inte enbart av underklassen. I Stockholm i början av
1600-talet var våld och okvädande minst lika vanligt bland borgarna.
I städerna blev rumsuppfattningen annorlunda än på landsbygden. Staden utgjorde en
del av ett nationellt och internationellt nätverk av handelsförbindelser. En dominerande
faktor var också stadsmuren som skulle skänka trygghet, medan det farliga
koncentrerades i zonen närmast utanför. I förstäderna samlades de som ville, men ej
tilläts komma, in i staden. Folk som hade misslyckats med att organisera sig i
lokalsamhällets karakteristiska grupperingar, som skrån och gillen. De levde farligt och
uppfattades som farliga. En tredje zon utgjordes av landsbygden.
Tidsuppfattningen ändrades också i den urbana miljön. Borgarnas, särskilt
handelsmännens verksamhet grundade sig inte på något cykliskt förlopp utan i allt högre
grad på vinstmaximering. Detta var i linje med den religiösa lineära tidsuppfattningen,

19
Gud kunde uppfattas som den store bokhållaren som i tidens ände gjorde upp med alla
om deras skulder och tillgångar. Världslig framgång kunde uppfattas som ett mått på
Guds välvilja och kopplas till hederligt affärsverksamhet och asketisk livsföring.

Att utöva våld kan vara rationellt, och särskilt så i en hederscentrerad kultur. För att
hedern ska kunna fungera måste det finnas personer eller grupper som saknar heder.
Ojämlikhet är en förutsättning för ett fungerande hedersbegrepp och detta kommer
fortfarande till uttryck i det repressiva genussystemet, där kvinnorna automatiskt är i
avsaknad av heder.
Det är vanligare att man inom forskningen lägger tonvikten på våldsbrottslighetens
nedgång, än orsakerna bakom den höga våldsbenägenheten i det senmedeltida eller
tidigmoderna samhället. Att folk var så våldsbenägna förklaras i första hand med den
hederscentrerade kulturen.
En främmande kultur ska inte ses utifrån fördömandet av vissa specifika drag som
kan upplevas som stötande. Det gäller att istället att som en antropolog tränga in i den
världsbild som definieras genom en kulturell kod. Att se det inre sambandet mellan de
kulturella byggstenarna. Både våldsbenägenheten och den magiska eller animistiska
världsbilden kan förklaras med hänvisning till den existentiella fruktan som var den
naturliga följden av närheten till döden, utsattheten, sårbarheten inför sjukdomar,
hungersnöd och plundrande soldathopar, den bristande förståelsen av kroppens
funktioner, naturlagarnas verkan på växtligheten, inbillade hot som kometer, monster
och onda andar. Liksom tider av knapphet och nöd avlöstes av överdådigt festande kom
de aggressioner som man samlat på sig under perioder av undernäring och genom
påtvungen självkontroll till plötsliga och okontrollerade utbrott.

Civilisationsteoretikern Norbert Elias ansåg att en existentiell fruktan var orsaken till
våldsamheten, även om han lägger viss uppmärksamhet på hedersuppfattningen, som ett
led däremellan. Samtidigt ser han en nedåtriktad civiliserande rörelse, vanligt folk,
särskilt i städerna, härmade den sociala elitens värderingar och beteenden. Kontrollen av
sexualitet och aggressioner började i hovkretsarna, i och med att statens våldsmonopol
upprättades, och internaliserades successivt av allt större delar av samhället. Men en
märklig egenskap hos den tidigmoderna staten var att den inte så mycket inriktade sig på
att styra folks våldsamhet, även om aggressioner gärna kanaliserades till det egna

20
landets stridande styrkor. Det var själva tänkandet och särskilt religionen som
intresserade makten, och i samband därmed sexualiteten.
På sikt misslyckades det disciplinära projektet, så till vida att både religion och
sexualitet överförts till en privat sfär. Att detta skett för att folk härmat hovkretsarnas
beteende är väl mindre troligt, bland annat på grund av den dubbelmoral som alltid gällt,
att eliten tagit sig friheter som de officiellt fördömt och bestraffat hos de lägre klasserna.

Redan Erasmus av Rotterdam ansåg att det förhållandevis begränsade förnuftets försök
att stävja aggressioner och sexualdrift var en kamp i svårt underläge, vilken som bäst
kunde resultera i ett förkvävande av livets glädjeämnen. Man kan undra om psykologin
har gjort några framsteg sedan 1500-talet? De två drifterna ligger djupare än alla
kulturella system, men behöver därför inte uppfattas som konstanta storheter. Vi känner
inte till något mänskligt samhälle där sexualitet och aggressioner inte redan ritualiserats
och är helt inbäddade i kulturella system.
Det är inte endast graden av kontroll som bestämmer hur och i vilken grad de
kommer till uttryck. Inom en kultur kan t.ex. förekomma aggressiva impulser som
saknas i en annan och därför inte behöver kontrolleras. Ett exempel på detta är den så
gott som totala avsaknaden av svartsjuka som motiv till det annars så vanliga våldet i
sextonhundratalets och det tidiga sjuttonhundratalets Stockholm. Det har också hävdats,
av Lars Levander som på trettiotalet skrev om brott och straff i Sverige, att Vasatidens
människor hade en förmåga till sexuell självkontroll i oerhört mycket högre grad än den
moderna människan.

En hög våldsbrottslighet kan ofta konstateras i det äldsta bevarade rättsmaterialet. Men
detta behöver ju inte betyda att våldet varit lika frekvent under den föregående perioden.
Särskilt engelska forskare tycks i det tidigaste rättsmaterialet finna en ökning av
våldsbrottsligheten. Detaljerna kring och orsakerna till detta är de naturligtvis inte ense
om, men på ett eller annat sätt kopplas det till den sociala oron i samband med
reformationen och efter 1600-talets inbördeskrig.
Flera studier av sen hantverkar- och tidig arbetarkultur har visat på dessa gruppers
oregerlighet. Särskilt de lägre skikten bland hantverkarna var känsliga när det gällde
äran, men också arbetarna var länge våldsamma. Det skulle då vara gesällernas
deklassering i och med att chanserna att bli mästare krympte som ledde till en
överkänslighet beträffande äran.

21
Kroppens disciplinering
Det gamla samhället var inte fritt från förtryck och utsugning. Den dominerande
relationen i folks liv var dock inte till överheten utan till naturen. Vilka normer som
gällde bestämdes av det lokala kollektivet. Trots sin utsatthet för elementen, sjukdomar
och den ständigt närvarande döden, och trots att människorna var underkastade kungar,
feodalherrar och kyrkliga myndigheter, var individen relativt fri att använda sin kropp i
enlighet med sina egna önskningar och behövde inte alltid stänga inne sina aggressiva
och sexuella impulser.
Utan att någon övergripande plan upprättats av staten och kyrkan, samverkade de för
att utöva en ideologisk kontroll. Samma kultur präglade den andliga och världsliga
eliten. Små och stora aktörer samverkade så att en politisk teknik för kontrollen av
individuella kroppar kunde upprättas. De tidigare relativt självständiga kollektiven
förlorade sin betydelse och samhället militariserades i en ny hierarkisk ordning, med
absoluta krav på produktivitet och disciplin.
Under den ”klassiska” epoken, från Richelieus och Axel Oxenstiernas tid fram till
revolutionerna i slutet av 1700-talet, transformeras samhället, absolutismen etableras
och makten tränger in i folkets alla vrår. Det upprättades ett gemensamt normsystem för
hela samhället. Det var olika för män och kvinnor, och olika för höga och låga – men för
den gamla folkkulturens idéer fanns ingen plats. För folket var det otvivelaktigt arbete
som utgjorde normen. De onyttiga: tiggare, lösdrivare och dårar blir offer för den stora
inspärrningen och övriga pressas hårt på skatter men för överklassens män konstrueras
ett nytt mans- eller människoideal honêtte homme, den kultiverade, så småningom till
och med upplyste, överklassaren. Den engelska gentlemannen är en senare skapelse, ett
ideal som sprids från England till kontinenten och så småningom även Sverige som ett
uttryck för övergången från stånds- till klassamhälle.
I Frankrike upprättade den nya staten sin kontroll över undersåtarna med hjälp av två
stora organisationer: den katolska kyrkan, pånyttfödd i kamp mot reformationen och
rättsväsendet som fortfarande var uppsplittrat på en mängd lokala instanser men vars
verksamhet efter införandet av intendenter övervakades effektivt av centralmakten.
Det medeltida straffsystemet innebar en konkret symbolik: att tjuvar skulle bli av
med en kroppsdel, falskmyntare kokas, hädare får tungan avskuren och häxor brännas
levande – en försmak av helvetets eld. Att handen höggs av på tjuvar, får ju sägas mer
relevant än att deras öron stympades. Överhuvudtaget kunde stympningsstraffet

22
legitimeras med Jesu ord: om ditt ena öga, är dig till förfång så är det bättre att riva ut
det än att hela kroppen, och därmed själen går till Gehenna. Möjligen finns ett lager av
ännu äldre symbolik i detta straffsystem: kroppen återfördes till elementen: till elden
genom att brännas på bål, till jorden genom levande begravning, vattnet genom
dränkning och luften genom hängning. Det har till och med talats om ett arv från de
germanska stammarnas offer eller rituella straff.
Under absolutismen blev det viktiga istället att kungens makt demonstrerades
offentligt och fysiskt på dem som brutit mot hans vilja. Varje människa som sargades,
misshandlades och stympades inför folket förmedlade budskapet om vem som
egentligen ägde denna kropp. Döds-, kropps- och stympningsstraff tycks öka generellt i
Europa på 1500-talet. Efter mitten av 1600-talet blir mer spektakulära inslag ovanligare
men precis som i Sverige förekom offentliga spöstraff ymnigt. Dessa alldagliga straff
har sällan beskrivits av samtiden, inte heller har mycket om reaktionerna på dem
registrerats. I ett skillingtryck nämner en dödsdömd att han flera gånger fått spö, ”vilket
mer är fasligt är”. Det måste det ju också ha varit. Men å andra sidan finns i
krigsartiklarna dödsstraff stipulerat för den som mot betalning springer gatlopp åt någon
annan, vilket visar att straffet inte var värre än att folk kunde tänka sig att göra så.

I den gamla kulturen kunde skratt och religion, arbete och burleska festligheter blandas.
Nyordningen innebar att familjefader utrustad med förstärkta befogenheter och direkt
representerande, inom hemmets väggar, kungen och Gud. Ungdomar och kvinnor hölls
tillbaka. Den kristna tolkningen av det fjärde budet, att hedra sina föräldrar, till att gälla
även all världslig överhet är av gammalt datum och var sannerligen ingen tom bokstav
under l'ancien régime. De bestialiska avrättningarna av Ravaillac och Damiens
motiverades av att kungamord var den extremaste formen av fadersmord. Ankarström
avrättades efter att ha piskats på några torg och fått högra handen avhuggen, något som
får bedömas som en ganska lindrig metod jämfört med de franska kollegernas.
Makt föder alltid motmakt. Den traditionella kulturen gav inte upp utan motstånd,
ibland passivt, ibland mer våldsamt. Det var därför om inte nödvändigt, så en effektiv
strategi att hitta syndabockar, lämpligen avvikande såsom: kättare, judar, landstrykare,
brottslingar, kvinnor och framförallt häxor! Hur spridda olika magiska praktiker var kan
vi inte bedöma, men att så många kvinnor dömdes för detta brott jämfört med männen
behöver inte alls betyda att de var mer benägna att ägna sig däråt. Snarare torde det bero
just på att kvinnans roll som kulturförmedlerska, mellan generationer och mellan

23
människosamhället och den animerade naturen, gjorde henne till den strategiska
måltavlan för denna politik.
Kvinnorna förlorade sin ställning inom såväl produktion som kultur. När de som
hade möjlighet därtill försökte tillägna sig elitens bildning framställdes de som löjliga,
som Molières preciöser, eller onaturliga som drottning Kristina. Eftersom de sågs som
obildbara förvägrades de all högre utbildning, ja ofta även vanligt yrkeskunnande.
Därigenom kunde naturligtvis tesen om deras underlägsenhet uppfattas som bekräftad.
Samtidigt framställdes den extravaganta stadsdamen som syndens värsting, i så väl
katolska och lutherska som reformerta ögon.
Före mitten av 1600-talet fanns en öppenhet kring sex som sedan försvann,
undertrycktes. Men makten utövas inte enbart genom förtryck, förbud och censur, utan
också genom att skapa kunskap, definiera vad man får prata om och vad som är sanning.
Parallellt med en prydhet i sexuella frågor utvecklas en vetenskaplig diskurs, präglad av
den ”upplysta” klassificeringsivern. Ett paradexempel på detta är Linnés system för
indelning och namngivning av växter och djur.

En kärnfråga för både reformationens och motreformationens förkämpar var att ta hand
om pojkarnas skolgång och från början forma dem till goda kristna undersåtar. De som
får utbildning är naturligtvis vid denna tid i första hand överklassens söner men också de
från borgerliga familjer så att lägre tjänstemän kan rekryteras till statlig och kyrklig
tjänst.
Men även om skolan var viktig var makten över rättsväsendet det strategiska navet
för upprättandet av den tidigmoderna statens hierarkiska samhälle. Kungarna använde
sin ställning som skiljedomare i det myller av maktrelationer som redan existerade när
den tidigmoderna staten etablerades. Kyrkan tjänade som modell och även ideologisk
försvarare för ett system, där upprätthållandet av rättvisa och inre fred inte bara var en
fasad för den kungliga makten. Kungamakten skulle inte kunna ha duperat folk i
längden om det inte var så att en viss grad av rättsäkerhet upprätthölls.
Under 1600-talet var också den juridiska doktrinen i hela Västeuropa stadd i
förändring. I enlighet med naturrättens tankegångar kom den i hög grad att bli ett uttryck
för den absolutistiska furstemaktens ideologi. Utvecklingen har betecknats som en
”judiciell revolution”.
I äldre tid gick domstolarnas verksamhet framförallt ut på att lösa konflikter i
lokalsamhället bland annat genom att reintegrera avvikare. I extrema fall ställdes den

24
som brutit mot lagen utanför dess skydd. Gränsen mellan civil- och kriminalrätt var
oskarp. Det fundamentala var inte om en gärning skulle definieras som brottslig eller ej,
utan snarare kopplingen till hedersbegreppet. Normalt var utövandet av våld inget som
medförde förlust av utövarens ära, men konflikten måste få sin slutliga lösning inför
rätta genom betalandet av böter.
Det blev i allt mindre grad legitimt att själv med våld hävda eller försvara sin heder.
Två skilda förhållningssätt kan iakttas: inom eliten, särskilt adeln, förekom dueller som
man försökte undanhålla från myndigheternas inblandning. Borgare och de lägre
klasserna vände sig däremot ofta till rättsliga instanser för att lösa sina hedersrelaterade
konflikter. I Sverige var det en avgörande skillnad mellan stad och land att bönderna,
som inte kan räknas till eliten, satt som nämndemän i häradsrätterna, medan
hantverkare, som får räknas som deras närmsta sociala motsvarighet i staden sällan
blev rådmän eller satt med i någon rättsinstans.
Beträffande värderingar är det en rimlig hypotes att när den officiella juridiken
omvandlas och moderniseras under 1600-talet, kvarlever den äldre rättsuppfattningen
inom den folkliga rättskulturen. För engelska förhållanden har det framhållits, som
något av en paradox, att den traditionella rättsuppfattningen blev om inte revolutionär,
så åtminstone rebellisk.

Vetenskapen utvecklades under sextonhundratalet och kom att spela en allt större roll på
en rad områden. Inom juridiken formulerades naturrätten, och överhuvudtaget kommer
efter mitten av seklet, världsliga argument att i den offentliga diskussionen bli mer
betydande än de tidigare dominerande religiösa.
Exorcismen och olika syn på vansinne och besatthet utgör ett intressant exempel på
en ackulturationsprocess, med bland annat sekulariseringen som ett viktigt element.
Företeelsen kan tyckas tämligen perifer, men på sin tid uppfattades dopet som en form
av exorcism. Därmed kopplades frågan om människans fria vilja samman med det
rituellas substans, och blev föremål för hätska dogmatiska strider. Den katolska
kyrkans doktrin godtog åtminstone vissa former av vansinne som besatthet och bedrev
exorcism. Luther ansåg att vansinnet var ett straff för tidigare synder och att försöka
driva ut djävlar eller demoner var både en form av vidskepelse och att sätta sig upp mot
Guds vilja. Den katolska propagandan utnyttjade dock effektivt sina prästers förmåga.
Lyckade försök att driva ut onda andar beskrevs i vitt spridda flygblad eller småskrifter.
Protestanternas motpropaganda gick först ut på att detta var lögn. Det förekom därför att

25
katolska exorcister utförde sitt verk under så strikt kontrollerade former att om inte
själva händelsen vore så osannolik skulle den mest härdade källkritiker vara tvungen att
acceptera att den inträffat. Mot slutet av 1500-talet gav de protestantiska prästerna dock
efter och började själva tillämpa denna praktik och hävdade att om det var möjligt att
exorcera var de åtminstone bättre på det än Antikrists eget anhang. Samtidigt skedde en
utveckling på det akademiska planet, inom medicinen där intresset för ”psykiatri”
började frigöras från sina antika förebilder. Från och med 1580 kom, kanske särskilt vid
universitetet i Tübingen, en hel serie avhandlingar om frenesi, melankoli, hjärnans
funktion etc. Under det följande seklet kom denna vetenskapliga syn på vansinnet, som
en verkan av rent fysiska orsaker att bli den helt förhärskande.

Häxprocesserna
Den folkliga synen på trolldom skiljde sig från den lärda kyrkliga demonologin. I de
svenska medeltidslagarna förbjöds ”förgörande”, varmed avses utövande av direkt
skadlig magi, maleficium, vilket om det lyckades var belagt med dödsstraff. Det
förutsätts ofta i lagtexten att det är en kvinna som utövar magin. Till skillnad mot andra
brott bar kvinnan själv, inte hennes make eller far, ansvaret och var straffbar när det
gällde trolldom. Även i den fornnordiska kulturen förekom denna form av trolldom och
anses omanlig att syssla med. I en av eddasångerna, Lokes träta, heter det:

Det sägs att på Samsö sejdade du

och lekte på lock som völvor;
som trollkarl for du bland folk omkring,
det tycks mig omanlig åtfärd.

Den kyrkliga/akademiska synen på trolldom utvecklades efter högmedeltidens

kättarförföljelser till en systematisk demonologisk doktrin. Utövandet av magiska riter
sågs som ett uttryck för djävulsdyrkan.
Genom inkvisitionens användande av tortyr kunde bekännelser och angivelser
pressas fram, förbund med djävulen och förekomsten av häxsabbater bevisas.
Uppkomsten av myten om häxsabbater, vilket alla forskare numera är överens om aldrig
förekom, har man försökt spåra till olika företeelser, bland annat den judiska
gudstjänsten, element ur en folklig fekult och som en variant på temat den
uppochnervända världen.

26
 I och med reformationen kom överheten att fördjupa sitt intresse för folkets själsliv
och predikanterna, oberoende av religiös tillhörighet, retade alltmer upp sig på de
ofullständigt kristnade människorna. Protestanterna har ibland uppfattats som
åtminstone till en början skeptiska till om häxeriet verkligen var en fungerande praktik,
och om detta inte endast var en katolsk irrlära. Skillnaderna mellan katolskt och
protestantisk förföljelse har emellertid av senare forskning nedtonats. I stället har man
försökt kartlägga de lokala variationerna mer ingående.
Det har diskuterats om det överhuvudtaget fanns häxor eller ej. Enligt vad som kallas
en dynamisk häxteori baserad på undersökningar av Baskien i början av 1600-talet finns
det häxtro och häxhysteri, men inga häxor! Argumentet är att det inte kan finnas häxor
eftersom det är omöjligt att flyga på kvastar och dylikt, tar ej hänsyn till kulturella
skillnader, t ex mellan europeisk och afrikansk häxtro. Det faktiska utövandet av
magiska praktiker förväxlas med deras effekt. Med samma logik skulle man kunna
hävda att det inte finns några katolska präster heller, eftersom vinet inte förvandlas till
Jesu blod när de uttalar de magiska orden!
I Norditalien existerade en lokal fruktbarhetskult med shamanistiskt ursprung. De
häxor som fanns här, Benandanti utövade enligt egen utsago vit magi men blev av
inkvisitionen påtvingade den demonologiska doktrinen, varefter de smidigt kunde
avrättas.
Inom tysk forskning har ett försök att komma med en rationell förklaring till
häxhysterin resulterat i en storslagen konspirationsteori. Örtkunniga jordemödrar
praktiserade i stor utsträckning barnbegränsande födelsekontroll, vilket efter
befolkningens nedgång på 1300- och 1400-talen kom att gå stick i stäv med godsägarnas
intressen och den största godsägaren i Europa var vid denna tid naturligtvis kyrkan. I
och med upprättandet av centraliserade stater kom intresset av en ständigt växande
befolkning att övertas av dessa. Så skriver t ex den franske statsrättslige tänkaren Jean
Bodin: ”Djävulen hatar bibelordet 'föröken eder och uppfyllen jorden.” Ett likhetstecken
sätts mellan jordemödrar och häxor. Förföljelserna ses som ett gemensamt och rationellt,
om än omänskligt, intresse hos världslig och kyrklig överhet. Protestanter likaväl som
katoliker vill framför allt utrota deras kunskaper om barnbegränsning. Att preventiva
och abortiva medel förekom och att deras användande motarbetades av såväl kyrka som
statsmakt är ett faktum. Ett enkelt räkneexempel skulle visa att det inte krävdes någon
högre grad av effektivitet för att verkan av barnbegränsningen skulle få stor ackumule-
rad verkan. Skillnaden mellan noll och en procents tillväxt ger ju en oerhörd effekt på

27
några sekel. Det förefaller också som om forskarna använt sina källor selektivt och
modellens kronologi är inte heller övertygande. Troligen är det så att de observerat en
tidigare försummad sida av häxförföljelserna och sedan kommit att uppfatta den som
helt dominerande.
Redan på 1400-talet hade den inhemska svenska rätten påverkats av den kyrkliga
demonologin i så hög grad att folk i enstaka fall dömdes till döden för djävulsförbund.
Reformationen kan ha ökat den folkliga magins verksamhetsområde då kyrkan
upphörde t.ex. med exorcism och fruktbarhetsriter som t.ex. det årliga välsignandet av
åkrarna. På 1500-talet överfördes mål i religionsfrågor till det världsliga rättsväsendet.
Inom folktron tycks nattliga färder till Blåkulla, ibland identifierat som ön Blå Jungfrun
i Kalmarsund, haft en äldre tradition bakom sig, vilken sedan förenats med det utifrån
kommande häxsabbatsmotivet.
De stora förföljelserna i Sverige som inträffade 1668-1676 hade sällan att göra med
den traditionella förgöringen. Spridningen av myten om häxsabbaten injagade skräck i
folk och fick barnen att drömma mardrömmar om att de blivit bortförda av någon
kvinna, ibland sin mor. När anklagelserna dök upp åsidosattes ofta gamla regler för
rättssäkerheten. Vittnesmål av barn och medbrottslingar skulle egentligen inte vara
tillräckliga för att döma någon. De lokala domstolarna använde sig ofta av tortyr, likaså
tillämpades systemet med att leda ut de anklagade på avrättningsplatsen i tron att de
redan var dömda. De som då grep efter det sista halmstrået och erkände blev genast
dödade, medan de som fortfarande nekade fördes tillbaks till sitt fängelse.
De huvudsakliga aktörerna på detta drama var kyrkan, som hade bidragit till
spridandet av sabbatsmyten och genom sina predikningar hetsade upp stämningen bland
folket; de grupper inom detta som lät sig uppjagas och begärde hjälp från statsmakten
mot djävulens raseri; de lägre tjänstemännen vid lokala domstolar som utfärdade
hundratals med dödsdomar; slutligen de politiska och juridiska ledande kretsarna som
hela tiden var skeptiska, försökte dämpa och slutligen fick slut på hysterin.
De svenska trolldomsprocesserna inföll relativt sent, efter mitten av 1600-talet, då
den ensidigt religiösa argumentationen redan börjat ge vika för ett mer rationellt synsätt.
Förföljelserna innebar ändå ett viktigt led i ackulturationsprocessen. Centralmaktens
grepp över rättsväsendet stärktes och tron på magins makt och den animistiska
världsbilden undergrävdes.

28
Slutord
Från och med renässansen utsätts denna folkliga kultur för ett mäktigt angrepp från en
urbaniserad andlig och världslig elit. Religionen var ju inte var mans ensak före
reformationen heller, men som sagt en självklarhet, i och med att kristendomen
internaliserats. Men landskapslagar och Magnus Ericssons nationella lagstiftning
säger inte mycket om sedlighetsbrott. Ätten hade kvar makten och kontrollen av sina
viktigaste tillgångar fram till 1600-talet.
Om man ska se häxprocesserna som kulmen i en kamp mellan elit och
folkkultur, så blir det en kortvarig triumf. Redan i början av 1700-talet kommer
pietismen och upplysningens idéer och börjar undergräva kyrkans ställning. Den
ensidigt religiöst motiverade, legitimerade enhetsstaten sammanfaller således med
det karolinska enväldet. Det var den gudomligt inspirerade förmyndarstatens
glansperiod. Den militära disciplinen som mot slutet av Karl XII:s regeringsperiod
omfattade hela samhället, ledde till en kris av katastrofala mått, och en unik
omvandling av brottsligheten, om inte i hela landet, så åtminstone i huvudstaden
Städerna växte under senmedeltiden och de följande århundradena genom ett
ständigt inflöde av oskolad arbetskraft. En stor del av de oskolade invandrarna var
kvinnor. Om detta gäller även för Sverige kan det bidra till att förklara den
exceptionellt höga andelen kvinnliga brottslingar jag registrerat i Stockholm i slutet av
16- och början av 1700-talet. De inflyttande kom direkt från det omgivande havet av
folklig kultur in till den urbana enklaven. Här förlorade riter och fester successivt sin
koppling till den fruktbarhetskult som var deras ursprung. Från att ha haft en
samhällsbevarande funktion kom den folkliga kulturen att bli ett socialt orosmoment.
Kontrollen över kvinnorna överfördes samtidigt från ätten till staten.

29
Kvinnor och brott – genus

Gender seems to be the single

Most crucial variable associated with crime

Frances Heidensohn

Inom kriminologin har det betraktats som ett om inte ovedersägligt så åtminstone
empiriskt ovanligt väl belagt faktum att kvinnor begår färre och i genomsnitt lindrigare
brott än män. I de flesta kända samhällen utgör den kvinnliga andelen av dem som döms
för något brott ca 10 – 15 % av det totala antalet dömda. Den kvinnliga brottsligheten
har rönt mindre uppmärksamhet än den manliga. När man inom den kriminologiska
forskningen ändå intresserat sig har det vanligen varit för att komma med en allmän
förklaring till varför den kvinnliga andelen av brottsligheten alltid är så låg.
Förklaringarna till detta kan sägas ha gjorts i två led.

Beträffande den direkta orsaken finns en bred konsensus bland forskare med i övrigt vitt
skilda åskådningssätt: Kvinnan har en underordnad och mer passiv roll i samhället och
begår därför färre brott. Hon fostras aldrig, eller åtminstone inte i lika hög grad som
mannen, till att agera självständigt, har ingen period då hon skall klara sig själv i livet,
utan flyttar direkt från föräldrarna till sin make.
Då det gäller orsaken till kvinnans passivitet och underordnande går åsikterna desto
mer isär. Underordnandet ses antingen som resultatet av förtryck eller som en social
nödvändighet, ibland rent av biologiskt betingad.
Kriminologin etablerades som vetenskap i slutet av 1800-talet av bland andra
Cesare Lombroso. Denne ville med den dåtida antropologiska metoden att mäta folks
huvuden, och andra kroppsdelar visa att prostituerade utgjorde en speciell människotyp.
Han menade att prostitution var den kvinnliga motsvarigheten till mannens kriminalitet.
Lombroso är annars ett gott exempel på hur man staplar stolligheter ovanpå
varandra utan att ge minsta belägg för sina åsikter. Eller snarare högst dubiösa sådana –
att kvinnan är intellektuellt underlägsen mannen, underbyggs t ex med att han har tre
kvinnor i sitt hushåll, som visserligen alla utför högst nyttiga sysslor, men samtliga
erkänner sin underlägsenhet. En av dem, hans svärdotter har också skrivit en bok på

30
detta tema, som nästan bekräftar tesen – mer genom sin dumhet än den förda
argumentationen.
Hans texter är också fulla av rasistiska och biologistiska resonemang. Djur och
människor jämförs okritiskt, en galen ko som stångade ihjäl folk i Paris på 1830-talet är
ett belägg för att kvinnors brottslighet är onaturlig. Skillnaden mellan hanar och honor
sägs bli större ju högre upp i evolutionskedjan man kommer. Att vissa myror anses vara
brottsliga till sin natur illustreras med bilder på negressers könsorgan, etc. Kärlek finns
inte bland de lägre djuren, skriver Lombroso, endast fåglar och däggdjur har förmåga
att hysa denna känsla.
Kapitlet om prostitutionens historia börjar med att förklara att denna är allmänt
spridd bland naturfolken, som går nakna och saknar skamkänsla, alla ligger med alla!
Att grekerna under sin klassiska epok också gärna gick nakna framhålls, men några
slutsatser dras inte utifrån detta faktum. Annars vore det här ganska självklart att se
ett argument för att sådana seder inte är på ett enkelt sätt beroende av
utvecklingsnivån. Att han skulle ha ansett att grekerna stod lägre än sina grannfolk
verkar osannolikt. Deras homosociala sexvanor bryr han sig heller inte om att
kommentera.
Precis som det finns födda förbrytare, finns det, enligt Lombroso födda
prostituerade, fast bara kvinnliga. I sin klassificeringsiver beskriver han också en hel
del andra kategorier: hysteriska förbryterskor, moraliska idioter mm. De som inte är
födda till det ena eller andra, men ändå är antingen prostituerade eller kriminella,
sägs snarare ”vordna”, de har blivit det, mer eller mindre tvingade av yttre faktorer.
Kopplingen mellan kriminalitet och prostitution görs extra luddig då det inte
observeras att dessa kategorier ibland överlappar varandra, och ibland inte – att
definitionen av ett brott är en social konstruktion. Faktiskt definieras aldrig begreppet
prostitution. Är prostitution olagligt ökar ju den kvinnliga brottsligheten, och kan vara
större än den manliga, förutsatt att det inte är fråga om en olaglig handling från båda
parter.

Den amerikanske kriminologen W I Thomas, som skrev omkring 1920, var också i hög
grad intresserad av prostitution. En verksamhet vars omfattning, enligt denne, hade
blivit ett problem i USA efter det första världskriget. Han förkastar tanken att det skulle
vara en viss typ av kvinnor som blir prostituerade. Det är inte omöjligt att återföra
sådana till den rätta vägen. Samtidigt som han vände sig mot den gamla stereotypa

31
kvinnobildens madonna/hora-dualism ansåg han att alla kvinnor rör sig på en skala
mellan dess två poler.
Otto Pollak ansåg att det är en myt att kvinnor begår färre brott än män, av två
orsaker. Dels så är det så att kvinnor ofta ligger bakom den manliga brottslighet som
registreras, de lurar männen att begå brott, de slipper undan eftersom de är listigare och
dessutom behandlas chevalereskt av polis och domstolar. Att kvinnan är mer förslagen
bevisas med den biologistiska tesen att en kvinna kan simulera en orgasm, medan en
man däremot inte kan simulera en erektion. Dels begår prostituerade ett brott varje gång
de säljer sex, och om det som i vissa delstater är olagligt att vara otrogen så är
handlingen visserligen olaglig för båda parter, men den prostituerade begår två brott,
men sexköparen bara ett. Och eftersom antalet sexköp är större än den totala övriga
brottsligheten begår kvinnor under alla omständigheter fler brott än männen.

När kriminologin moderniserades och sociala faktorers betydelse för den manliga
brottsligheten började uppmärksammas, fick de biologiska ändå fortfarande gälla för
kvinnor. Att kvinnor var mindre brottsliga berodde visserligen på deras allmänt passiva
roll. Men denna bestämdes av deras hormonuppsättning, och att de ändå begick brott
kunde då förklaras av rubbningar i hormonbalansen.
En central tes inom den feministiska kriminologin har utvecklats från och med
1970-talet är att genus är den mest avgörande variabeln för brottslighetens fördelning
mellan olika sociala grupper. Det är ibland rationellt att begå brott, och kvinnor är i lika
hög grad ekonomiskt rationella som män. Något som länge förbisågs av manliga
kriminologer. Den lägre andelen kvinnlig brottslighet förklaras med att kvinnorna utsätts
för en mer effektiv social kontroll och ett hårdare tryck att anpassa sig till samhällets
normer än männen.
En viktig metodfråga, som de feministiska kriminologerna har argumenterat för är
att orsakerna till brottslighet bör undersökas i varje brottskategori för sig, och inte för
alla kvinnor i en klump. Det är olika faktorer som påverkar tendensen att begå olika
sorts brott, även om konstruktionen av manligt och kvinnligt är den viktigaste av de
faktorer, som styr kriminaliteten.

Tvärtemot vad alla tidigare studier pekar på, har jag i Stockholm vid stormaktstidens
slut funnit en brottsstruktur som dominerades av kvinnor. Vid stadens rättsinstanser
dömdes i slutet av 1600-talet lika många kvinnor som män och på 1710-talet var så

32
mycket som 70 % av de dömda kvinnorna. Detta är med god marginal den högsta andel
kvinnlig brottslighet som registrerats i något känt samhälle.
Eftersom kvinnan även i det tidigmoderna Sverige hade en klart underordnad
ställning i samhället visar detta att den gängse förklaringen på kvinnans lägre
brottsbenägenhet är otillräcklig. Tyvärr ger inte heller de vanliga teorierna om kvinnors
brottslighet någon ledning när det gäller att förklara en hög andel kvinnlig brottslighet.
Det är i och för sig inte ovanligt att den kvinnliga andelen dömda ökar under
krigsperioder. T ex ökade andelen kvinnor i engelska fängelser under första
världskriget från 12 till 18 %. I mitt exempel sker det dock på en mycket högre nivå än
vad som kan anses normalt.

Kvinnoöverskott och social struktur

Det ligger nära till hands att tänka sig att periodens många krig lett till ett kvinno-
överskott, vilket i sin tur skulle kunna förklara varför så många kvinnor dömdes.
Könsfördelningen i staden har undersökts genom en studie av materialet från Karl XII:s
kontribution år 1715.
I en ovetenskaplig bok om Axel von Fersens liv och död påstås att Stockholm på
1700-talet var en stinkande småstad, särskilt då i jämförelse med Paris. Men vilken
av städerna som det stank mest om och var brottsligheten var värst råder det föga
tvivel om. Stockholm växte under den period jag behandlar från en mindre
handelsstad i Europas norra utkant till att bli först huvudstad i en stormakt, sedan vad
som kallats en stagnerande metropol och slutligen en betydande industristad, och ett
administrativt och intellektuellt centrum av internationell klass. Det är ingen dålig
stad, även om den aldrig kommer nå Paris storlek och ryktbarhet.
Stockholm hade ungefär 60 000 invånare år 1700, men antalet sjönk under 1700-
talets första decennier. Befolkningen var fördelad i ungefär proportionen 1:3:2 mellan
Staden och Norra respektive Södra förstaden. I staden, d v s nuvarande Gamla Stan
fanns en relativt stor grupp både män och kvinnor som kan räknas till eliten.
Mellanskiktet var starkast representerade på Norrmalm och underklassen på Söder.
Andelen taxerade kvinnor var minst på Söder. Männen i underklassen var där fler än i
de högre sociala skikten, tvärtemot förhållandet i de andra stadsdelarna. Detta innebär
att kvinnoöverskottet var betydligt mindre på Söder än i de andra stadsdelarna, trots att
deras andel av den registrerade brottsligheten var större.

33
Egendomsbrott
Som egendomsbrott räknas framför allt stöld, men också handel med tjuvgods,
bedrägerier och något enstaka fall av förfalskning, om detta haft ekonomiska motiv.
Termen stöld får här innefatta såväl snatteri och tjuvnad som mer kvalificerade former
som inbrott och rofferi. Av de två sistnämnda dömdes så gott som uteslutande män för
inbrott och kvinnor för rofferi. Väpnade rån verkar ha varit sällsynt. Vad som kallas
rofferi innebär att de slet klädespersedlar eller småsaker ifrån barn på öppen gata. Grov
och/eller upprepad stöld kunde medföra dödsdom. Det var dock sällan dessa
verkställdes, särskilt när det gällde kvinnor. Vilket kan exemplifieras:

Inför Justitierevisionen upplästes i maj 1712 ett brev från Svea hovrätt ”angående
tjuvkonan Kierstin Andersdotter, vilken fjärde resan stulit hos åtskilliga personer här i
staden” till ett värde av 626 daler kopparmynt och därför dömts till döden, men
eftersom det mesta åter kommit till rätta, ”må /hon/ för livsstraffet förskonas, och i dess
ställe med skarpt risslitande avstraffas och sedan hon behörig kyrkoplikt undergått,
arbeta i all sin livstid på Tukthuset”.

Den tilltagande tjuvnaden diskuterades i justitierevisionen, en del av rådet som

fungerade som landets högsta rättsinstans. Enligt Göta hovrätts president Stålarm
berodde ökningen på Karl XI:s ovilja att låta dödsstraffen gå i fullbordan. När
dödsstraffen mildrades blev det för män ofta till nio gatlopp, vilket var det högsta
antal som kunde utdömas, plus livstids straffarbete på Marstrands fästning. Man var
medveten om att särskilt kvinnor i allt högre grad gjorde sig skyldiga till tjuvnad och
beklagade att man inte hade något liknande ställe att förvara dem på. Överståthållare
Gyllenstierna, som också satt i justitierevisionen, sade att ”här i Stockholm sätter vi
tjuvkonorna på barnhuset, där de bliva så plägade att många har hellre avhänt sig
livet än att hamna där”.

Man kan jämföra de fällande domarna med de stöldmål som remitterades från Norra
förstadens kämnärsrätt till Rådhusrätten och har registrerats i en särskild rannsak-
ningsbok. Kvinnornas andel av de anklagade är i genomsnitt drygt 64 % och av de
dömda under 66 %. Skillnaden är så liten att man inte kan säga att domstolen tenderade
att döma olika, fria eller fälla oftare, beroende på den anklagades kön.

34
 I Staden var tjuvnaden betydligt vanligare än i de andra stadsdelarna. På Norrmalm
var den mindre förekommande än på Söder. Kvinnornas andel i denna kategori är något
större på Söder, trots att kvinnoöverskottet var mindre där än i de andra stadsdelarna.
Det måste också beaktas att den dömde ej behöver ha varit bosatt i den stadsdel, vars
domstol behandlade målet, detta avgjordes vanligen av var brottet begåtts. Det förefaller
dock osannolikt att folk från de rikare stadsdelarna skulle ha begivit sig till Söder för att
stjäla i högre grad än tvärtom.
På Söder var fattigdomen större men kvinnoöverskottet mindre än i de andra
stadsdelarna. Ändå har den kvinnliga andelen av egendomsbrotten varit minst lika stor
där. Det kan således konstateras att det inte är kvinnoöverskottet i sig som gör att så
många kvinnor döms för stöld.

Nära samband med egendomsbrotten har brott mot näringsförordningar, såsom fusk
med vikter och mått samt olaga handel. Dessa föll egentligen under handelskollegium
eller accisrätten, men hamnade ej sällan också hos kämnärsrätterna eller remitterades till
rådhusrätten. På ståndssamhällets tid var kvinnans ställning i samhället mer och
tydligare kringskuren än nu.
Detta innebar att många kvinnor då för att undvika total marginalisering, var
tvungna att söka sitt uppehälle i gråzoner, som ej reglerades av näringsförordningarna
eller också ofta kom i konflikt med dessa. Det är symptomatiskt att medan män från de
högre sociala skikten ofta dömts för fusk med mått, vikter och prissättning i utövandet
av sina lagliga näringsfång, har kvinnor ur underklassen vanligen dömts för bedrivande
av olaglig handel.
Vid ett tillfälle beklagade sig tre accisbetjänter inför sin chef, som var ordförande i
Accisrätten, över en artillerihantlangare Bergman. De övervakade den form av
omsättningsskatt som kallades accis. Bergman hade överfallit dem med dragen värja då
de stoppat en piga för att kontrollera hennes brödpåse. Hon har därvid skällt dem för
”skälmar, tjuvar och rövare”. Pigan säger sig sälja bröd på gatan för sin matmors
räkning. Hon nekar till att hon skulle ha skällt ut dem, men har stretat emot då de tagit
hennes påse och sagt åt henne att följa med utan att säga vilka de var.
Bergman hävdar att han inte dragit blankt förrän accisbetjänterna börjat slå honom
med sina käppar. Dessa visar att det finns en skåra i en av käpparna, vilket anförs som
bevis för att Bergman slagit med värjan. Pigan döms till 20 daler silvermynt i böter,
vilket omvandlas till 20 dagar i tukthuset eftersom hon saknar pengar. Hennes matmor

35
får samma straff. Bergman får sitta i arrest en vecka tills en kryddkrämardotter vittnar
att han dragit sin värja för att plocka upp en brödkaka, som ramlat ur påsen, från gatan.
Accisbetjänterna har då överfallit honom med ”tämliga slängar” och han har försvarat
sig. Bergman frikänns och de får en varning: de skall ej slå folk, kommer det fler
klagomål riskerar stadstjänarna kännbara straff.

Tillsammans med det rådande kvinnoöverskottet torde denna negativa attityd till
kvinnlig företagsamhet ha bidragit till en marginalisering av många kvinnor och därmed
också till den höga andelen kvinnor dömda för tjuvnadsbrott.

Våld, heder och okvädande

I den fornnordiska kulturen var heder ett viktigare kriterium på en handling än om
man bröt mot lagen eller ej. Vikingatidens hedersuppfattning och mansideal, så som
det förespråkas i eddadiktning och isländska sagor, kanske bara står för författarnas
redan romantiserade uppfattning. ”Driver dig vreden, drag då svärdet, den tappre
betänker sig ej” säger Loke till Brage, i eddasången Lokes träta.
När kvinnor griper till våld i sagorna, så är det uppenbara brott mot den rådande
normen, den som skulle dra sitt svärd var underförstått en man. På samma sätt har de
undersökningar av våldsbrott i historien som gjorts vanligen varit antingen inriktade
på manligt våld eller också skenbart könsneutrala. Mer eller mindre medvetet
blundas det för att våld är en genusbunden och kulturellt kodad praktik.

Våld kan betraktas som rationellt i den hederscentrerade kultur som rådde under
medeltiden och början av den tidigmoderna epoken. I den process där nya
ekonomiska och institutionella förhållanden etablerades och maktstrukturen i
samhället förändrades, undergrävdes också hederns centrala roll i kulturen. Att den
kvinnliga andelen dömda för våld och verbala brott, som okvädande, ökar under 1600-
talet beror i första hand på att färre män dömts för dessa. Den totalt sett sjunkande
våldsbenägenheten, som är väl belagd för stora delar av Västeuropa, gäller såväl dödligt
som lindrigare våld.
En viktig fråga blir då varför inte kvinnornas registrerade våld och verbala
brottslighet sjunker. Eftersom det kan antas att frekvensen av dessa brott är relaterad
till hedersuppfattningen i samhället kan det vara befogat att titta lite närmare på olika
aspekter av ärans funktion. En person som förlorade sin ära förlorade också sin

36
delaktighet i samhällslivet. Samhället var baserat på små, lokalt baserade kollektiv,
som skrån, byalag och storhushåll. Om en person förlorade sin ära drabbade detta
också det kollektiv han ingick i. För att inte kollektivets ära skulle fläckas måste man
antingen utesluta den felande eller återupprätta hans ära. En förutsättning för att äran
ska kunna fungera som ett uttryck för social tillhörighet är att våld och verbala
konflikter sker offentligt. Att dra en konflikt inför rätta var i stormaktstidens
samhälle ofta det slutliga steget för en person att offentligt upprätta sin ära:

En gardeskarls hustru, Catharina Lind, klagar över att kalkmätaren Jörgen Hagman
skällt henne för ”rofferska” och slagit henne med en skyffel samt hällt över henne ett
ämbar med jäst dryck som hon burit på. Hennes kläder har då blivit förstörda och hon
vill ha ersättning för dessa. Hagman säger att hon först skällt honom för ”kalktjuv,
kusktjuv och sura fiskköpartjuv, samt kalktamp”. Han säger sig inte ha rört henne.
Ett antal gardister och deras hustrur vittnar: Hagman har sprungit efter Catharina
med en skyffel och kastat orenlighet från gatan på henne. Hagman säger att hon flera
gånger kallat honom ”kalktjuv” och även lyft upp kläderna om sig, samt hällt ”ett kar
drank” över honom. Han har då hällt det andra över henne. Man får föreställa sig att
hon bar på två hinkar med drank, troligen en dryck under jäsning.
Hagman vill också ”producera vittnen” för sin sak, men rätten framhåller att hon
inte står under kämnärsrättens jurisdiktion. Vill han stämma henne får han göra det vid
gardeskrigsrätten. Krigsfolket hade sina egna domstolar, som kunde fungera som ett
skydd vid konflikter med civilbefolkningen. Även soldaternas familjer stod under
krigsrättens jurisdiktion. Hagman döms att böta 6 marker silvermynt och att ersätta
hennes kläder med lika mycket.

Gustav Vasa fastslog i Uppsala 1538 den officiella normen för hederns rättsliga
funktion. Som ärelösa definierades: avfällingar, kättare, de som dräper någon som sover
eller simmar, de som bryter mot edsöreslagarna, uppenbara tjuvar och kyrkohärjare,
rövare, förrädare, mördare, menedare, bannlysta och horkarlar, samt de som brukar
trolldom och vidskepelse eller ger sig i handel med djävulen för pengars skull.
Fältflyktingar, som flytt från sin rätta herre i strid och örlig, avvita (sinnessvaga), de som
slår sin fader eller moder, samt ”mandråpare utan nöd” eller bär förgöring å annan
(genom trolldom eller gift). Dessa hade förlorat sin heder och fick varken sitta till doms

37
eller i nämnd, inte vittna eller ”gå lag”, dvs fungera som edgärdsmän eller -kvinnor,
innan de tagit uppenbar skrift och ”den heliga kristna kyrkans bön” samt bättrat sitt
syndiga leverne med ”sann penitens och ånger”.
Den enda klart genusrelaterade är här att horkarlar nämns, men inte prostituerade.
Detta har troligen samband med den äldre synen på kvinnan som offer snarare än
delaktig i sedlighetsbrott. Underförstått är ju också, när det gäller att sitta till doms, att
detta var något kvinnor aldrig fick göra, med undantag endast för regerande drottningar.
Man kan också undra om det var mer accepterat att säja sin själ till djävulen för annat än
pengar.
Redan enligt Gustav Vasas definition finns ett klart individualiserande drag i
formaliserandet av ärans juridiska funktion. Ingenting nämns om någon kollektiv aspekt.
Det är endast den individ som begått något vanhedrande brott som därigenom
personligen mister sin juridiska kapacitet. Det enda fall av annat än brottsligt beteende,
som nämns i förordningen, är kategorin ”avvita”. Sinnessvaga personer fick inte agera
rättsligt.
Lindrigt våld, och även dråp som skett under någotsånär korrekta former,
betraktades inte som vanhedrande i sig. Jag har i materialet inte funnit någon indikation
på att folkliga värderingar skilt sig från den officiella normen på denna punkt. Däremot
blir statsmaktens inställning mot slutet av 1600-talet mindre tolerant.
I mål rörande brott riktade mot person kunde förlikningar ingås på 1660-talet. Ett
okvädingsord gick jämt upp mot ett slag (om ej blånad eller blodvite uppstått) och de
kunde delvis kvittas mot varandra. Ett liknande tillvägagångssätt vore otänkbart 40 år
senare. Det är svårt att hitta några beslut bakom sådana ändringar av rättspraxis.
Uppenbart är dock att den tidigare metoden ej kan ha haft någon särskilt återhållande
eller avskräckande verkan. Förändringen är ett led i en stor omvandling av
rättsuppfattningen. Även om de flesta konflikter dras inför rätta av enskilda människor,
kan inte ”spelet kring äran” förbli opåverkat av rättspraxis. I och med statsmaktens
ökade intervention i tvister och hedersrelaterade konflikter urholkades på sikt själva
förutsättningen för den hederscentrerade kulturens existens.

Bland tjuvkonor och hundsfottar

De värsta formerna av förolämpningar var enligt lagen sådana som kunde uppfattas som
anklagelser för vanhedrande brott, t ex: tjuv, förrädare, horeson och ljugare respektive
hora och trollkona eller tjuvkona, särskilt om de föregicks av ordet ”förvunna”,

38
överbevisad. På 1500-talet bestraffades i stort sett enbart denna sorts beskyllningar. De
som utsattes för förolämpningar som ej uttryckligen nämndes i lagen, t ex skälm och
hundsfott, kunde endast försvara sin ära genom att själva gripa till våld, men riskerade
då att bli straffade. Rättspraxis ändrades under 1600-talet, men jag har inte sett någon
förordning där detta påbjuds. I slutet av 1600-talet var straffet för ett okvädinsord
detsamma för ett våldsbrott som ej gav upphov till sår eller blånad.
Till skillnad mot våldet var det okvädande kvinnor dömdes för ofta riktat mot män
eller socialt högre stående kvinnor. Att kvinnor tenderade att vara mer verbala och män
mer våldsamma, behöver inte betyda att de senare var mer aggressiva i spelet om
hedern. Okvädandet syftar vanligen till att angripa någon annan, medan våldet i denna
typ av konflikt snarare är ett sätt att försvara den egna hedern. Ett vanligt mönster är
således att en kvinna okvädar en man, som svarar med att gripa till våld. Ett tredje led
blir då att konflikten förs inför rätta, detta var också ett sätt att upprätta sin heder.

Det skällsord som vanligen användes mot kvinnor var ”hora”, i olika varianter. Att så
var fallet under hela 1600-talet och långt in på 1700-talet antyder att uppfattningen av
kvinnans heder i högre grad än männens var knuten till sedlighet. Att denna uppfattning
ej förändrats kan bidra till att förklara att deras personriktade brott ej minskat på samma
sätt som männens. Det kan här vara befogat att jämföra med utvecklingen av det
officiella normsystemet.
En intensiv övervakning drabbade ogifta kvinnor som blivit med barn. Fadern hade
större möjlighet att klara sig, antingen genom att avresa eller att svära sig fri. Den höga
andelen kvinnor som dömdes för sedlighetsbrott förklaras delvis av att det var svårare
att sätta dit barnafadern. Rättspraxis hade dock kunnat utvecklas på annat sätt, om man
verkligen hade velat straffa också honom. Den skärpning som sker på detta område är
väl belagd i tidigare forskning.
Domarna för sedlighetsbrott är, i förhållande till befolkningen, proportionellt lika
fördelade mellan stadsdelarna. Om det är något som är säkert så är det att ungefär lika
många män som kvinnor gjorde sig skyldiga till brott inom denna kategori. Den
rättspraxis som rådde kan därför lugnt betecknas som sexistisk.

Bryter man ner det sjunkande våldet och okvädandet i Stockholm efter aktörernas kön
under den aktuella perioden, visar det sig att för båda brottskategorierna är det den
manliga frekvensen som sjunker medan den kvinnliga ökar. Männens andel av

39
okvädandet sjunker från över fyra femtedelar till en femtedel, medan kvinnornas andel
stiger i motsvarande grad. Först ökar andelen kvinnor som okvädar andra kvinnor,
därefter deras okvädande också av män. Av det manliga okvädandet minskar framförallt
det som varit riktat mot andra män.
Förändringarna av hedersuppfattningen har således berört männen på det sättet att
de både hade blivit mindre våldsbenägna och mindre verbalt aggressiva. Att mörkertalet
här skulle spela oss något spratt är osannolikt. Dels eftersom övervakning och
registrering snarast torde ha blivit effektivare under 1600-talets lopp. Dels därför att det
dödliga våldet sjunkit mycket mer än det lindriga, d v s att man har valt att på ett tidigare
stadium föra sina konflikter inför rätta.
Resultatet kan också tolkas som att hederns krav förändras på olika sätt för
männens del än för kvinnornas. En fråga blir då om hedersuppfattningen förändras även
kvalitativt för männen eller om hedern bara förlorat i betydelse. Detta kan, liksom
hypotesen att uppfattningen om kvinnans heder var och förblev i första hand kopplad till
hennes sedlighet, testas genom en analys av okvädinsorden under de två undersökta
perioderna.

I det bevarade rättsmaterialet från Stockholm finns för åren 1622-1626 sammanlagt 198
skällsord nedtecknade. Jag har här i ett genusperspektiv sorterat dessa efter vad män
respektive kvinnor kallats, hur vanliga olika skällsord var och vem som sagt vad till
vem. Likartade uttryck har grupperats tillsammans och stavningen i viss mån
moderniserats och standardiserats:

Män mot män: 38 skälm, 29 tjuv, 6 korvknekt, 3 (svarte/värre än en) bödel, 2 rackare, 2
hanrej, 2 kålbrännare, 2 lättfärdig karl/man, 2 (skånsk) horunge, 2 rövare; äreskändare,
duvunge, förrädare, svåger, plutra, ett stycke bov, kukwald, lättfärdig fogel, hundsfott,
ollätare, Tålamod, mindre man, bankerott, landzlöpare, ordätare, Dufåth, huisper,
bärnhytare, betler, kättare, loppare, hutlare, segenbuck, ärelöse karl, schnider, du åldrige
dieb, förlupen fendrick och profoss, Judas, långrumpa, eldmater, orolig man, lögnare,
bof, glijs(?), mördare, prackare, Joda häfwu wittu (finska).

Kvinnor mot män: 6 skälm, 5 tjuv, 2 korvknekt, fyllehundar, oärlig man, djävul, tjänte
bättre till bödel.

40
Män mot kvinnor: 27 hora, 2 tjuv, 2 rofferska, äktenskapsdjävul, trolldjävul, längskäfta,
falskbonita, konkubina.

Kvinnor mot kvinnor: 10 hora, 2 tjuv, djävul, täfza, bisshynda, mörderska, rofferska,
bolskåna, frilla, stråttfareken (”det må vara en stråttfareken som sitter över bord och
låter belasta sig”).

Det var på 1620-talet huvudsakligen män som sakfördes för att ha okvädat varandra. Det
är stor skillnad i vad som sägs till män och kvinnor, däremot inte så mycket i vem som
uttalat skällsorden. Vanligen används ganska stereotypa tillmälen: skälm och tjuv på
män, hora och ibland tjuv på kvinnor. Betydelsen av ordet skälm är ärelös eller ur
gemenskapen utesluten man. Med hora menas inte i första hand prostituerad utan en gift
kvinna som varit otrogen mot sin man. Flera andra av de mot kvinnor riktade
okvädinsorden, såsom bolskåna, frilla och stråttfareken, anknyter till osedlighet.
Uttrycket stråttfareken skall betyda en lösspringande gris.
Det därnäst vanligaste skällsordet är olika varianter på korvknekt. Detta används
enbart om accis- och tullbetjänter. Okvädinsord mot dessa var belagt med dödsstraff.
Accisen hade just införts för att finansiera Gustav II Adolfs expansiva utrikespolitik.
Den var en impopulär pålaga och de som stod för indrivningen ansågs föraktliga. År
1626 förekom t ex följande mål i Stockholms rådhusrätt:

Mats Mattsson och Anders Tommesson satt hemma hos en borgare på Södermalm och
drack öl när en accisbetjänt kom in. Hans ärende var att kontrollera att matmodern i
gården betalt skatt för sin bryggning. Hon visade honom sin sedel och när han skulle gå
ut igen drack Mats honom till. Anders sade: ”Huarföre dricker du den korvknekten till?”
Mats bad honom icke tala så, varvid Anders fortsatte: ”Du äst så god som hann”, och
slog ölstopet i pannan på honom. Mats tog ifrån honom stopet och ”slog honom tu hål i
huvudet, så att hann blödde”. Flera personer dras in i bråket, vilket således urartar till
vad man vid denna tid kallade ett ”parlamente”.
Anders säger inför rätten att han icke vet om han ”brukat munnen” på accistjänaren
eller ej. Han var mycket drucken och är eljest förryckt i huvudet, särskilt när han fått lite
rus. Han döms till döden, men rätten ställer saken uti kungens ”nådiga betänkande”.

41
De flitigaste okvädarna i Stockholm var vid mitten av 1620-talet bröderna Johan och
Elias Fisk:

Bokhållaren i kungens räkningskammare, Bengt Ingolfsson, anklagar Johan Fisk för att
på ett kalas ha förtalat hans hustru. Denne säger att han skulle kunna bevisa förtalet om
den svarta kistan vid dörren i bokhållarens hus kunde vittna om hur många som där haft
att ”beställa” med henne. Därför kallas den stackars äkta mannen också Bengt Tålamod,
enligt Johan: ”inte bara i hela staden och Sverige, utan också i Tyskland och snart hela
världen”.
En annan borgare i staden anklagar samtidigt Johan för att ha förolämpat både
honom och hans hustru, och erbjuder sig samla ärliga och goda dannekvinnor till
edgång för att försvara hennes heder. Johan kommenterar detta med att ”för en kanna
vin kan man få många som svärja”. Johan döms till ”läppgäld”, 12 mark. Samma dag
anklagas han för att på påskafton huggit två fingrar av en båtsman, och döms till böter.
Johan Fisk har också äran av att vara den förste som i Sverige använder ordet
”knulla”, så att det blivit belagt i skrift. Vid ett tillfälle ska han ha sagt till Bengt
Ingolfsson: ”Jag får knulla din hustru så ofta jag vill, men själv måste du bedja därom.”
Det är naturligtvis på grund av detta förhållande som ordet ”svåger” blir en
förolämpning.
Bengt Ingolfssons mål drar ut på tiden. Johan och så småningom även Elias,
anklagas för att ha skrutit med sina förhållanden med Bengts hustru. Ingolfsson stämmer
också Johan för att han kallat honom hanrej. Denne svarar honom inför rätta: ”en hanrej
äst du, och en hanrej förblir du, så länge du lever”. Eftersom hon genom sitt lättsinniga
leverne kommit i allmänt rop och rykte anser rätten att hon bör skaffa fram 12 goda
kvinnor som svär på att hon är oskyldig. Annars bedöms påståendet vara sant och
därmed ej straffbart.
Hon väljer dock att fly fältet. Bokhållaren säger några dagar senare att det är
bröderna Fisks fel ”att hans hustru rymt till främmande land med hans gods, så att han
nu sitter ensam mellan fyra tomma väggar”.
Bröderna Fisk anklagas också för att nattetid ha överfallit Bengt Ingolfssons hus,
förolämpat hans piga, försökt muta, övertala och skrämma henne att vittna till deras
fördel samt slagit både henne och barnen. Johan erkänner att han slagit henne men det
berodde på att hon kastat en pisspotta i ögonen på honom. Pigan erkänner i sin tur detta
men skyller på att han med våld trängt sig in i huset och kallat henne hora. Johan döms

42
till böter för hemgång och skällsord: tålamod, tjuv, skälm, svarte bödel, kålbrännare och
svåger, samt misshandel och skällsord mot pigan. ”Tålamod” var ju inget egentligt
okvädinsord, men Johan kallar Bengt så eftersom han tolererar sin hustrus snedsteg.
Elias som länge nekat till att han skulle ha haft sex med Bengt Ingolfssons hustru
utsätts för ett simpelt trick. Istället för att fråga om, frågar rätten var han haft lägersmål
med henne. Skedde det inne i huset eller i förstugan? ”Der till svarade han att han haver
besovit henne nedre i bagarstugan.” Han döms till döden för hor. Johan nekar desto
ivrigare, men döms att fria sig genom edgång, ”själv tolfte”. Målet remitteras till
hovrätten som ”befinner saken... svåra blind, den man varken kunde värja eller fälla”.
Elias lyckades på något sätt ha undgå det utdömda dödsstraffet. År 1626 är han åter
på fri fot, men blir då dömd till böter och förvisas från staden för att han okvädat och
misshandlat en borgare.

Bengt Ingolfsson gör en slät figur i rättsmaterialet, men han blir faktiskt med tiden adlad
av drottning Kristina.

De två bröderna var utomäktenskapliga söner till en köpman i staden. På förfrågan vad
de lever av, svarar Johan att de driver in skulder åt sin far. Troligen kunde dessa så
kallade horungar inte få burskap och efterträda sin far, och kom därför att flyta runt i en
gråzon och bli en sorts värstingar, trots att deras far höll dem om ryggen. Senare under
århundradet blir det otänkbart att en borgare skulle hysa och ta hand om sina söner på
detta sätt om de inte var födda i äkta säng.
Av detta exempel framgår hur viktigt det kunde vara för en kvinna att bevara sin
heder och inte råka bli beryktad för osedlighet. Bengt Ingolfssons hustru, som aldrig
namnges vid något av alla de tillfällen då hon nämns i tänkeboken, kan ej försvara sig,
utan rymmer från staden. Detta styrker den uppfattning som ges av den kvantitativa
genomgången av okvädinsorden, att en kvinnas heder i början av 1600-talet huvudsakli-
gen var kopplad till hennes sedlighet.

Eftersom okvädande mest förekom på Söder har jag valt att gå igenom ett år, 1716, av
Södra förstadens kämnärsrätts protokoll så att en kvalitativ jämförelse kan göras mellan
1620-talets och 1710-talets okvädinsord. 176 okvädinsord registrerats vid Södra
kämnärsrätten detta år, vilket är ungefär samma mängd som i den tidigare under-
sökningsperioden. De har fördelat sig efter genus på följande sätt:

43
Män mot män: 6 hundsfott, 4 skälm, 3 (besökar-) tjuv, canaille, f.b fitta, fintarm, hund,
pojkmästare, borgareplåga, snörmakare, rövare, skurk, sakramentska karl, horungar

Kvinnor mot män: 12 skälm, 10 tjuv, 4 hundsfott, rövare, stryker, horvärd, horkopplare,
kalktamp, skälla, horkampe, båtsmanskampe, horbasare, sakramentska karl, (du slog
mig som) ingen ärlig karl, lösdrivare, lögnare, gardestamper, (bör intet göra den) röven
(räkenskap), roffarepack, horhundar, bälghundar, svinhundar, horpluggar, rackare,
horvärd, horpulare

Kvinnor mot kvinnor: 35 hora, 28 tjuv (-kåna, -krögerska, -gömmerska etc), 5 rofferska,
4 (sakramentska/tukthus) kåna, 3 (sakramentska) canaille, 2 (bagar-) slinka, 2 (pulver)
häxa, 2 fyllracka, 2 kopplerska, bagarekossa, mandråperska eller manbaserska,
bödelskåna

Män mot kvinnor: 8 hora, 4 tjuv (två av dessa överlappande: ”tyfhora”), rofferska,
saltkäring, canaille, satans kåna, sakramentska kåna

Det är vid denna tid något större skillnad än tidigare mellan vad män och kvinnor yttrar
för skällsord. ”Hundsfott” - liksom det mer sällsynta, men i betydelse näraliggande,
”fitta” - används endast mot män och huvudsakligen av en speciell kategori av andra
män, nämligen båtsmännen. Dessas brottslighet skiljer sig mycket från andra socialas
kategoriers och kommer att ägnas ett eget kapitel
Kvinnornas okvädande av män utgörs ibland av olika sammansättningar där ”hor-”
ingår. På kvinnor tillkommer tjuvkona och olika sorts beskyllningar för stöld,
huvudsakligen yttrade av andra kvinnor. Det var ju också så att kvinnor i högre grad än
tidigare dömdes för stöld. Männen håller sig mera till det traditionella tillmälet mot
kvinnor.

Pigan Marita Matsdotter anklagades av sin matmor, smedshustrun Brita Matsdotter för
att ha skällt henne för hora och fyllrocka, samt slängt ett ämbar vatten över henne.
Marita, som varit i tjänst hos smedshustrun i två år, nekade till allt. Flera kvinnor,
hustrur, änkor och pigor, inkallades som vittnen. De sade att Brita jämt slog sin piga,
däremot har de inte sett henne göra något, men hört henne säga ”fan gå in till dig, din

44
fyllracka”. De tillfrågades om de vill att hon ska få ha kvar tjänsten, vilket de var
överens om. Pigan dömdes till fyra gånger sex marker silvermynt i böter och skulle
dessutom göra offentlig avbön.

En del fall av okvädande innehåller ej några specifika skällsord, men kan ändå ha
anknytning till kvinnans sedlighet. Vid ett tillfälle anklagas t ex en kvinna för att ha sagt:
”Du är otät, du måste slå en plugg i hålet på dig, så får intet holländarne gnida dig på
skeppena”.
I det fall där jag uppgivit ”mandråperska eller manbaserska” har en änka anklagat
en annan kvinna för att ha kallat henne mandråperska, och säger att ”hon skall vara en
hora till dess hon skulle bevisa henne hava ihjäl slagit sin man”. Här har alltså den
traditionella uppfattningen att den som uttalar en falsk anklagelse själv är skyldig till det
som sagts, ersatts med ett mer generellt nedsättande begrepp. Den anklagade svarar att
hon aldrig påstått något sådant, bara kallat henne ”manbaserska”.

Kopplingen mellan en kvinnas heder och sedligheten kan också ha varit ett under-
liggande tema i konflikter som på ytan förefaller ha rört andra aspekter av hedersupp-
fattningen. Detta kan illustreras med ett exempel på en hederskonflikt inom ett hushåll
och över de sociala gränserna:

En man vid namn Pihlström anklagade sin piga, Lisken Meijer, för att hon givit honom
en örfil. Hon hävdar inför rätten att han kallat henne ”satans kåna” för att det ej fanns
mjölk i huset när han en kväll kom hem drucken. Men hon kunde inte köpa mjölk
eftersom han inte lämnat henne några pengar. Eftersom han således ”budit till mycket
som hennes ära angår” har Lisken slagit honom med knytnäven på näsan och frågat om
hon vore någon kona. Enligt en tjänstegosse som vittnar, men är för ung att avlägga
vittnesed, har Pihlström yttrat att han ”levat i 55 år och aldrig någon karl slagit honom,
skall /du/ nu slå mig”. De påstår också att hon kallat honom tjuv m fl skällsord. Hon
säger att hon inte vet hur hon ska ställa sig ”om hon låter honom ha sin vilja och därmed
visar sig lösaktig och får barn så får hon plikta för det, men om hon försvarar sig så får
hon i alla fall plikta”. Här ligger alltså mer bakom konflikten än vad som först uppges.

Uttrycken hundsfott och tjuvkona förekommer relativt sällan på 1620-talet, men räknas
ändå till standarduttrycken redan då, för att siffrorna ska bli jämförbara över tiden. Det

45
bör uppmärksammas att hundsfott är det enda av standarduttrycken som ej har direkt
rättslig anknytning. Den ökade frekvensen anklagelser för användande av detta uttryck
kan således ses som en indikation på förändrad hedersuppfattning. För män har hedern
fått en försvagad juridisk funktion. Något som också antyds av den kvantitativa
nedgången av manligt okvädande.

Jämförelsen mellan okvädinsorden på 1620-talet och 1716 visar att uppfattningen av

männens heder har förändrats. Den har förlorat något av sin traditionella rättsliga
anknytning. Kvinnornas heder var fortfarande i första hand kopplad till sedligheten. Att
också ”tjuvkona”, och liknande, blivit allt vanligare som okvädinsord torde ha att göra
med den faktiska omständigheten att frekvensen kvinnor dömda för stöld ökat. Bägge
dessa standarduttryck som riktats mot kvinnor innebär faktiska anklagelser för skamliga
brott. Uppfattningen av kvinnornas heder kan därför sägas ha behållit sin juridiska
anknytning.
Kvinnorna kunde hantera frågan om sedlighet och heder på flera sätt. Här
exemplifieras detta med ett antal mål, där okvädande visserligen förekommer, men
fokus ligger på grövre brott.

Barnamord och dödslängtan...

Två karakteristiska brott som särskilt kvinnor ägnade sig åt, och ofta dömdes för vid
denna tid, var barnamord och suicidalmord.

I januari år 1718 bekände kvinnspersonen Ingrid Larsdotter att hon strax före påsk
året innan har fött ett barn i lönn och dödat det genom att trycka ner dess tunga i
halsen, varefter hon stoppat det i en strumpa. Djävulen hade ingivit henne den onda
gärningen. Barnafadern, Hans Hansson, hade ingen del däri, utan varnade henne
tvärtom för att ta sig något oråd före. Hon grät och sörjde mycket efter mordet och
den högste Guden har förlänt henne ett ångerfullt hjärta. Hon har själv avslöjat sin
missgärning för prästerskapet och längtar nu efter att dö.
Rätten frågar om ingen av hennes medtjänare märkt hennes tillstånd, vartill hon
svarade: Nej. Vidare hur om hon nu verkligen sörjt och gråtit så mycket, det kom sig
att ingen märkt åtminstone det? Hon svarar att hon har visat sig glad när hon var
bland det andra folket och bara när tillfälle gavs gått till fähusskullen där hon begravt

46
barnet och då fällt bittra tårar, men sedan begivit sig till sin hemort utanför Arboga
och Linde för att hellre få utstå sitt straff där och då genast bekänt för kyrkoherden.
Rätten frågar dels om orsaken till mordet dels om hon verkligen var säker på om
barnet levde vid födseln. På den första frågan har inget klart svar antecknats, men
hon hävdar med bestämdhet att barnet skrikit. Hon hade också tänkt bränna liket men
aldrig fått tillfälle. Rätten försöker som vanligt vid grövre brott reda ut syften och
omständigheter, man ifrågasätter t o m att det varit fråga om ett verkligt mord, trots
att det egentligen inte skulle ha gjort någon skillnad ur straffsynpunkt.

Reglerna kring barnamord var i stort set gemensamma för hela Västeuropa och har i
hög grad upprört senare tiders rättshistoriker. Här stipulerades nämligen presumtion,
d v s bevisbördan låg hos den anklagade, förutsatt att hon efter utomäktenskapligt
sex dolt havandeskapet. Det var inte rätten som skulle bevisa att ett mord verkligen
skett, utan den anklagades sak att bevisa att barnet ej fötts levande.
Den uppmärksamhet rätten ägnar åt frågan tyder på att rättspraxis ej var så hård
som lagen föreskrev. I argumentationen ser man starka inslag av den religiösa
diskursen och även spår av naturvetenskapens ökande auktoritet. Både djävulen och
Gud dras direkt in i rannsakningen av den anklagade själv, hon framhåller också sin
sorg och ånger. Det yttras också misstankar om suicidalmord och Ingrid säger ju
faktiskt själv att hon vill dö.

Dessa suicidalmord är ett specifikt problem, en företeelse som verkar begränsad till
Skandinavien och norra Tyskland, alltså i stort sett den lutheranska världen, men
framförallt Sverige och Stockholm. Det förefaller som om den tätaste perioden
infaller just i början av 1700-talet, jag har stött på minst ett fall så gott som varje år
jag undersökt.
Suicidalmorden är en klar effekt av den religiösa diskursens påverkan på
rättskulturen. Hellre än att begå självmord och utsättas för evig förbannelse, väljer
den som av någon anledning tröttnat på livet att mörda ett barn. Barnet var
definitionsmässigt fritt från synd utom den ofrånkomliga arvsynden, och kunde
därför gå vidare till någon sorts salig tillvaro. Mörderskan, som det oftast är fråga
om, kunde genom att bekänna och ångra sin gärning få syndernas förlåtelse innan
hon avrättades. Hur den faktiska argumentationen kunde föras i ett mål exemplifieras
nedan, det gäller inte ett fullbordat mord utan bara ett försök.

47
Den 26/5 anklagas kvinnspersonen Brita Eriksdotter för att ha kastat ett barn i sjön
från Kungsholmsbron i avsikt att detsamma mörda, men det blev räddat av annat
folk. Modern har på kvällen kommit till rådman Leyell med barnet. Brita hämtas ur
arresten och tillfrågas hur hon kommit att föröva en slik fördärvlig och förtvivlad
gärning på ett oskyldigt barn?
Brita som vid detta tillfälle är 23 år, dotter till järndragaren Erik Nyman, svarar
att hon lider mycket förakt, förtret och förföljelse för att hon suttit två år och 35
veckor på tukthuset. Rätten frågar varför hon suttit där? För att hon hade knuffat sin
fader. Hon slapp därifrån för drygt ett år sedan, har sedan dess mestadels bott hos
sina föräldrar inte kunnat arbeta eftersom hon varit sjuk, men kan inte säga vilken
sjukdom hon haft. Hon har varit hos kaplanen i St. Catharina församling och velat ha
en sedel för att få kur på Danviken, men han visade henne ifrån sig och sa att han
inte längre var henne själasörjare. Tanken att mörda ett barn hade hon haft ända sen
hon kom ifrån tukthuset. Hon ledde och bar gossen från Götgatan, han grät och var
rädd att få bannor av sin mor, men hon lovade att han inte skulle få det.
På bron har hon satt pojken på länningen, en landningsplats för mindre båtar och
sedan knuffat honom i sjön. En piga kom samtidigt och ropade att hon ”gjort av”
med barnet. Vaktmästaren påpekar nu att det finns vittnen i förmaket.
Drängen Petter Bergstedt berättar att han på sin husbondes befallning gått av och
an på bron för att vänta på en annan herre. Han hade sett denna kvinnsperson komma
med ett barn på armen, men gått mot brofästet för att se på en pojke som metade
efter fisk. Då han hörde ett ”plumpande” och en piga som skrek ”tag fast henne som
kastade barnet i sjön”. När han gick åt Britas håll, sade hon: ”jag går ingenstädes
undan”.
Rätten undrar hur man fick upp barnet? När pigan ropade koxade någon ut
genom färgaren Zilses hus, varefter en dräng med största hast kom ut därifrån med
en båt. När barnet kom ur vattnet rörde det sig ej, men drängen tog det i fötterna och
vände huvudet nedåt. När han skakade barnet rörde det sig något och bars in i
brovaktarens stuga. Petter följde sedan Brita till vaktmästaren i Castenhof, det hus,
vid nuvarande Gustav Adolfs torg, där kämnärsrätten var belägen. I källaren fanns en
krog med samma namn. Då där ofta var bråk kunde det vara praktiskt att ha
domstolen i samma hus.

48
Pigan Kerstin Michaelsdotter berättar att hon kommit från Kungsholmen med två av
sin matmoders barn, då hon sett denna kvinnsperson stå och koxa ner i vattnet
bredvid vindbron. Barnet satt på länningen och tittade inåt bron. Kerstin hade ”strax
fattat elaka tankar om hennes förehavande”, och befann sig alldeles bredvid när hon
sköt barnet baklänges i sjön. Kerstin började ropa och skrika och sade till henne:
”vad gjorde I nu”. Hon svarade: ”jag kastade en gosse i sjön, vad vill du sedan”. Då
han hörde hennes rop kom en dräng ur en gård strax intill med en båt och fick upp
barnet. Brita intygar att det gått till så som Kerstin berättat.
Rätten frågar åter Brita vad det var för sjukdom hon led av. Hon svarar att hon
av blygsel inte kan säga det, men att fältskären som besiktigar henne väl kunde tala
om det. Rätten kommenterar torrt: ”hon lärer således utan tvivel vara bekajad med de
så kallade fransoser” – ”Ja, lärer väl vara något sådant”. Rätten: ”av lättfärdigt och
sköraktigt leverne får man sådan sjukdom”. Hon svarar att hon inte vet hur hon fått
den, har inte haft något umgänge med manfolk.
Brita förmanas att bekänna om hon hade något mer på sitt samvete, som skulle
ha kunnat driva henne till denna fördärvliga och förtvivlade gärning. Hon svarar att
det inte beror på något annat än att hon har blivit föraktad och förkastad för att hon
slitit ris på Södermalmstorg och suttit på tukthuset. Varken bagare eller andra har
velat ta henne i sin tjänst utan kallat henne för tukthuskona. Hon har varit i tjänst 14
dagar hos en brännvinsbrännare Broman på Södermalm, men han drev henne ur
tjänsten då han fått reda på hennes förflutna. Hon stämde honom då vid Södra
kämnärsrätten och han fick betala ett halvt års lön, 15 daler kopparmynt, till henne.
Kaplanen, den ärevördige herr magister Nils Hedenius vid Katarina församling
som underrättas om att han enligt Brita Eriksson Nymans bekännelse visat henne
ifrån sig när hon ville ha ett bevis på att hon bodde i församlingen infinner sig den
27/5. Han framhåller att han inte kunde ge henne något bevis eller attest eftersom
hon ej brukat sina salighetsmedel eller någon längre tid haft sitt tillhåll i
församlingen, han har hänvisat henne till fältskären Soehm. Brita Nyman påstår dock
att hon tagit nattvarden i St. Catharina förleden påsk och att klockaren har antecknat
det. Kaplanen känner inte till detta, men påpekar att han vid Mikelsmässotid låtit
insätta Brita vid Södra kämnärsrätten för ogudaktigt tal. Hon har sagt att hon skulle
avhända något barn livet. Sedan dess har han intet sett henne förrän hon begärde
attesten. Han har också förmått en bagare att ta henne i sin tjänst, men hon har begått
någon otrohet samt krupit omkring på gatorna och tagit sin föda. Hon har sagt att hon

49
skulle göra prästerskapet besvär genom att de blev tvungna att följa henne till
galgbacken. Sätts hon på fria fötter kommer hon också fullborda gärningen, menar
Hedenius.
Brita säger att det är nöden som tvingat henne att krypa på gatorna och tigga.
Hon har varit besvärad av sveda och värk i sina lemmar. Hon förnekar att hon skulle
ha sagt att hon skulle göra prästerna något besvär. Magister Hedenius passar också
på att ”förehålla föräldrarna att de leva illa tillsammans och inte heller uppfostrat sitt
barn med uppbyggligt och gudaktigt exempel”. Fadern säger att han lärt denna sin
dotter att läsa i bok och att Södra förstadens kämnärsrätt tillsagt honom att låta henne
bo hemma hos sig. Men ”hon har intet velat taga sig något gott före, tigger och är
otidig” samt slår mot honom och hans hustru, liksom förr.
Magister Hedenius androg vidare att bland sina andra odygder är Brita mycket
begiven på att dricka. Rätten frågar modern om Brita varit drucken förra måndagen –
hon säger sig ej kunna neka därtill. Brita hade sagt att hon fått brännvin av magister
Hedenius! Denne ”nekar högeligen”. Brita säger att modern förstått henne orätt,
eftersom hon hör mycket illa. Överhuvudtaget är det vanligt att folk enligt
protokollet nekar ”å det högsta” eller ”högeligen”, när de anklagas för något. Om
detta endast innebär ett omdöme om ljudvolymen eller t ex att de blivit mycket
upprörda över att de misstänks, låter jag vara osagt.
Barnets moder, båtsmansänkan Christina Nilsdotter, berättar att hon hade tagit
med sig sin lilla son när hon skulle inleverera sina myntetecken i bokbindare
Waxmuds änkas hus. Myntetecknen är Karl XII:s bekanta nödmynt. Hon lämnade
honom ute på trappan, men när hon kommit ut efter en halvtimma var barnet borta.
Hon har då gått gata upp och gata ner och frågat efter sitt barn. En hustru vid
Norrmalms slakthus har hört en piga säga att om någon frågar efter ett barn så finns
det vid Kungsholmsbron, där det blivit kastat i sjön. När hon kom dit såg hon dess
kläder hänga utanför en brovaktares stuga. Hon svimmade så när bort... Barnet börjar
nu komma sig, men hon befarar att det tagit skada till hälsa och förstånd.
Den 2/6 inlämnar mäster Soehm sin attest angående Brita Nyman, som
”befunnits uti pudendis de Aro vara bekajad med åtskilliga orena exkrementer vilka
utan salvation intet kunna läkas”. Det konstateras att Brita tidigare dömts för olydnad
mot sina föräldrar samt suttit i arrest för oanständigt tal, men då släppt med en
varning. Målet remitteras till magistraten.

50
 Den 17/6 har rannsakningen inkommit till magistraten. Hedenius deltar även här
i processen, han berättar att Brita är till dryckenskap benägen och en hårdnackad och
förhärdad människa som inte låter sig rättas eller bättras genom lärdom, varning eller
förmaning, visar inte heller någon ånger över att hon handlat så illa mot det menlösa
och oskyldiga barnet. Rätten frågar henne om hon inte känner någon ånger. Hon
svarar att hon icke vet vad hon skulle ångra. Herr Hedenius påminner om att när en
barnamörderska sist blev avrättad sade Brita att han härnäst skulle få besvär med
henne. Hon tillstår nu detta och beklagar sig över att det på ett år inte stått rätt väl till
med henne utan att hon ibland inte vet vad hon tar sig för. Rätten undrar om hon då
icke var vid sitt förstånd när hon denna gärning verkställde? Hon säger att hon inte
vet hur hon varit. Hedenius erinrar sig att han för åtta år sedan kommit till bryggare
Wedenius som hon då tjänade och att han då sett henne ligga bunden i en säng
bitande omkring sig som en rasande människa. De har sänt henne tillbaks till
föräldrarna där hon ett dygn till varit som rasande. Britas far intygar att så varit fallet.
Vaktmästaren Knut Kurk, som egentligen kommit in i ett annat ärende, berättar
att när hon år 1715 satt i smedjegården var hon mycket oregerlig och hade anfallit de
andra arrestanterna med kniv. Till sist tillfrågas hustru Christina om barnets namn
och ålder – han hette Johan Mortensson, och var fem år.
Parterna går ut och rätten ”skrider till votering” i målet. Rådmannen Wolkamer
framhåller hennes tidigare vanart och att ris och tukthus ej lett till förbättring, men
man kan ej döma till döden eftersom barnet räddats. Föreslår således att hon ska få
stå och skämmas i en timmes tid, vid en påle å vart och ett av de tre torgen med tavla
över sig (där hennes brott beskrivs), för att till sist på nuvarande Gustav Adolfs torg
med skarpt risslitande avstraffas och sedan i hela sin livstid få arbeta på tukthuset,
övriga rådmän instämmer. Domen saknar egentligt stöd i lagen och underställs därför
hovrätten.
Borgmästare Adelcrantz yttrar sig, och menar att hon för sitt mordförsök, och
med argumentet att hon faktiskt gjort det för att själv få dö, så bör hon dömas till
döden! Borgmästare Aulavills votum är att han gärna skulle bifalla rådmännens
mening om han sett något tecken på bättring hos Brita. Men hon har en gång tidigare
blivit dömd till döden för att hon skällt och bannat sin fader och då fått straffet
lindrat till risslitande och tukthus. När hon nu haft fullt uppsåt att döda ett oskyldigt
barn är det därför lika bra att döma henne till döden. Om hon skulle komma på ”fria
fötter” skulle hon troligen ändå bringa sig själv eller någon annan om livet. Han

51
framhåller också att det är viktigt att prästerskapet flitigt besöker Brita och
underrättar henne om Guds ord.

Det är ovanligt att det i protokollet utvisas att rätten varit oenig, men man är i alla
fall överens om att hon ska sättas i enskilt fängelse eftersom hon är full med
fransoser och annars kan smitta ner de övriga fångarna. Tre veckor efter att hon satts
i fängelse kommer man på att man bör ta ifrån henne kniv och strumpeband, så att
hon inte skadar sig själv. Domen blev sedan efter de flestas votum uppställd och
expedierad dock utan att avsägas.
Det är möjligt att Brita senare frigivits i och med Fredrik I:s pardonsplakat.
Enligt magistratens civilprotokoll 8/4 1720 har så skett med en ”kvinnsperson” med
samma namn, vilken suttit på tukthuset för att ha slängt ett barn i sjön. Då hon dels
lever ogift tillsammans med en man och dels åter hörts tala om att göra någon dylik
skada, utan formell dom fördes hon tillbaka till tukthuset.

Här betonas starkare än i de mer ordinära barnamorden, det ogudaktiga i gärningen.

Själva brottet är en oavsiktlig effekt av den religiösa diskursen och doktrinen, man
kan till och med kalla det en form av folklig motmakt. Den anklagade skyller på att
hon har blivit föraktad efter det tidigare utstådda straffet – för ett brott som genom
den religiösa diskursen fått en ovanlig hög straffsats. Dödsstraff för att ha knuffat en
förälder, var i enlighet med det fjärde budet och Karl IX:s tillägg till lands- och
stadslagen. Hennes rykte har blivit negativt och omgivningens reaktioner gör att det
är befogat att tala om stigmatisering.
Även om rättssystemet bidragit till stigmatiseringen så har det också försökt
motverka effekten därav. Då hon förlorat sin tjänst p.g.a. sitt tidigare brott eller straff
har Södra kämnärsrätten tvingat husbonden att ersätta Brita för förlorad
arbetsförtjänst.
Det kyrkliga inflytandet på rättspraxis kommer också till uttryck i prästens roll
som själasörjare och juridisk auktoritet, inte bara som en i negativ mening disciplinär
kraft. Han är väl insatt i hennes tidigare liv och en auktoritet då det gäller att bedöma
vad som väger tyngst av t ex vansinne eller åtminstone sinnessvaghet respektive
fylleri och annan vanart. Kyrkans disciplinära tendenser sträcker sig även till
föräldrarna, det hade varit deras sak att väl uppfostra sin dotter.

52
Ett liknande mål initierades på morgonen den 4/11 samma år.
Rådmannen herr Johan Leyell berättade att fångvaktaren Anders Frimodig och
en stadsvakt kvällen innan kommit till honom och angivit att en dykares hustru
Lisken Jacobsdotter på ödetomten mellan Luntmakargatan och Bastugatan varit i
verket att skära halsen av ett litet piltebarn. Hon hindrades av stadsvakten och fördes
till Castenhof, norra förstadens kämnärsrätt och fängelse vid nuvarande Gustav
Adolfs torg. Rådmannen har då låtit sätta hustru Lisken i arrest, samt låtit
stadsfältskären besiktiga och omlaga barnet som ännu levde.
I morgonstunden kallades ”bemälda kvinnsperson” till rätten. De frågade henne
hur hon kommit till att en så ogudaktig gärning på ett spätt och menlöst barn föröva?
Hon svarar att hon blivit mycket hånad och utropad som Bödelshora och andra svåra
ord av båtsmannen Frimodigs hustru Catharina som var barnets moder. Då hon ville
undslippa sådan smälek, tog hon barnet från en annan båtsmanshustru som haft det
till fostran. Av samma hustru har hon även lånat kniven, föregivande att hon skulle
skära tobak.
Rätten undrar om hon länge gått i dessa tankar, att begå en så syndig och
förtvivlad gärning? Nej, inte förrän den stunden då det skedde, och ville därmed göra
hustru Catharina så stort spratt igen för att hon alltid förargat och ofta gjort henne
förtret. Rätten frågar om hon ”eljest har något på sitt samvete som henne kväljer?
Vartill hon svarade: Nej”.
Rätten föreställde Lisken att hon tidigare bekänt att hon med ”åtskilliga gifta
karlar begått hordoms last”. Törhända hon däri ljugit på sig själv, av ledsnad att
längre leva, vilket också bestyrks av den ogudaktiga gärning hon nu sig företagit?
Hon svarar att allt vad hon då bekände är sant, att hon haft sex med korpralen Jöran
Broms, skarprättaren Magnus Meyer, samt ytterligare en båtsman och en
trumslagare. Önskade att hon då fått lida vad dess gärning förtjänt så hade detta varit
ogjort, men hon släpptes ut med anledning av drottningens nådigaste pardonsplakat
och på fri fot lämnad. Yttrar sig vidare att hon icke kan gräva sig under jorden eller
skiljas från världen förr än Gud behagar kalla henne.
Båtsmannen Sven Frimodigs hustru Karin Pehrsdotter, barnets mor, nekar till att
ha skällt hustru Lisken för vare sig bödelshora eller något annat, men säger att hustru
Lisken har slagit henne i förrgår afton. Lisken berättar att hon allenast skjutit ifrån
sig hustru Karin för att hon kommit över henne med en stång. Barnamodern kallas
omväxlande Cathrin, Catharina och Karin i protokollet.

53
 Hustru Sara Andersdotter hade ackorderat vård om barnet i 14 dagar, varav 8
dagar gått. Det är fråga om en flicka som bara var en månad gammal. Sara hjälpte sin
värdinna att brygga när Lisken kom och utgav sig för att vara utskickad av hustru
Karin, som påstods vänta vid Matts bod nära S:t Olofs kapell, att hämta barnet och
även lånat ett gammalt knivblad. Hustru Sara protesterade eftersom hon kommit
överens med barnets moder. Värdinnan varnade Sara, hon borde inte lämna barnet åt
Lisken som torde ha ont i sinnet. Hon har då gått till boden men intet funnit hustru
Karin där (förstås) och då gått hem till henne. Lisken hade då redan förövat
gärningen. En stadsvakts hustru kom in med barnet som blödde ymnigt.
Stadsvakten Anders Kempels hustru Inger Larsdotter berättade att föraren
Sahlström kommit med barnet till henne och bett henne gå till fältskären att låta det
förbinda. Han var dock inte hemma utan gesällerna hade på hennes många böner
äntligen lagt plåster på barnet och detsamma förbundit.
Rätten frågar Lisken om hon kan bevisa att hustru Karin så okvädat och skyllt
henne? Många har hört detta men, hon kan ingen namngiva. Två stadstjänare skickas
att kolla upp detta med folket i gården, och uppkalla dem till i övermorgon. Lisken
Jacobsdotter förs åter i arrest. Klockan 12 kommer stadsvakten Schultz och säger att
han bor på Bastugatan mitt emot den öde tomten. Han berättar vidare att när han gick
ut ur sin stuga förleden afton har Lisken kommit gåendes på Luntmakargatan och
rökt tobak. Han såg intet att hon haft något att bära, men hon satte sig ner i
orenligheten på den öde tomten och stack kniven under skosulan och han hörde då
barnet skrika. Han sprang dit och fattade om hennes högra hand, som hon höll
kniven med. Hon har då lagt den vänstra över barnets mun, för att kväva det, antar
han. Han håller då bägge hennes händer upp i vädret och ropar på hjälp, har nyligen
varit sjuk och var därför matt och svag. Besökaren (tulltjänstemannen) Westerwik
kom och de tog ifrån henne både kniven och barnet. Rätten var nu sinnad att åter
höra Lisken men klockan redan slagen halv till ett, och man tar lunchpaus.

Man ser här som i det föregående fallet, en strävan att utröna sanningen även i
detaljer som skenbart saknar betydelse. Oavsett om modern, hustru Karin hade kallat
Lisken för bödelshora eller annat, så gav ju detta ingen anledning, eller var ens en
förmildrande omständighet när det gällde att mörda det oskyldiga barnet.
I Lisken Jacobsdotters och båtsman Frimodigs hustru Karin Pehrsdotters närvaro
inkallas deras värdinna, en murargesälls hustru Ingeborg Sundvall som vittne. Lisken

54
anför jäv mot denna att hon jämväl kallat henne bödelshora. Karin nekar och inga
vittnen finns till detta så hon får vittna, men utan att avlägga ed.
Hustru Sundvall säger att Lisken och hustru Cathrin ofta fört ett fult väsende och
otidigt leverne, och när hustru Cathrins barn kristnades var Lisken Jacobsdotter
fadder. Men det har då också de varit träta dem emellan, och hustru Cathrin sade sig
önska att den onde toge både barnet och henne. Det är här oklart om hon själv eller
Lisken åsyftas.
Den afton som Lisken förövade gärningen har de medan hustru Sundvall valat
gryn kommit in och varit druckna båda, samt trätt och varit olåtliga. Hon har då
förmanat dem att leva stilla och fredliga och sagt att Lisken skulle ur huset för deras
olåts skull. Lisken svarade att hon hoppande skulle därifrån och hustru Cathrin sade
till henne: ”gack din tjuvkåna”, och Lisken svarat med att kalla henne hora. Lisken
hade varit mycket drucken, men hustru Sundvall visste inte vad som hände sedan
förrän hustru Sara kommit och klagat över vad Lisken gjort.
Rätten frågar Lisken om hon var så drucken som nu berättas – Ja, annars skulle
hon ej ha tagit sig det orådet före. Rätten frågar då hustru Sundvall om hon hört
hustru Catharina förebrå Lisken att hon varit tillförne inhäftad eller kallat henne
bödelshora? Hon svarar att hon inte hört detta, bara att Catharina sagt att Lisken
suttit in på livet förut och att hon väl kom ännu en gång dit.
Några dagar senare tillfrågas Lisken åter om hon har något vittne på att hustru
Cathrin hånat henne och kallat henne bödelshora – hon svarar att hon intet har
kunnat ta vittnen däröver på gatan, kanske hustru Sophia Berg har hört det. Hon är
närvarande men säger sig inte ha hört detta uttryck, däremot fyllepuppa.

Grundtemat, den orsak som Lisken anför som förklaring till det begångna
mordförsöket, är liksom i det föregående fallet stigmatiseringen. Här dock endast
informellt och kanske som en indikation på att tolerans när det gällde sedlighetsbrott
var större i den folkliga kulturen. Det är inte för att hon begått hor med fyra gifta
karlar som hon blir förtalad och hånad, utan för att en av dem var bödel. Rätten ger
henne alla chanser att bevisa att det är sant, att Catharina eller någon annan kallat
henne bödelshora. Eftersom hon inte lyckas få fram något vittne på detta kommer vi
aldrig att få veta om det skulle ha uppfattats som en förmildrande omständighet, eller
varför det annars skulle vara så viktigt att ta reda på saken. Rättens fördömande över

55
gärningen är liksom i det förra målet klart uttryckt, däremot är religionen i mindre
grad framträdande.
Såväl den anklagade som målsägaren har visat sig föra ett okristligt leverne,
något som alltmer kommit i dagen under rannsakningens gång. I och med de följande
vittnesmålen, kommer det att bli ett huvudtema i målet.

En gardessergeant som säger sig ha bott i murargesällen Thurings gård sedan hans
högstsaliga kungliga majestäts lik kommit till staden, vittnar i Lisken Jacobsdotters
närvaro. Han var sällan hemma om dagarna, men hörde om kvällarna ofta ett elakt
och fult leverne med eder och svordom mellan hustru Karin och hennes man. Lisken
har grälat på honom och under den tid han bott där har de aldrig gått i kyrkan.
Lisken Jacobsdotter konfronteras den 14/11 med stadsvakten Lars Schielt som
vidgår sitt tidigare vittnesmål. Hon säger att hon inte lagt handen över barnets mun
för att kväva det ”utan allenast för att tysta detsamma”.
En vecka senare avlägger den välbetrodde regementskommissarien Erik Mård
och bokhållaren Erik Björk vittnesed. I Björks frånvaro uppläses Mårds attest, vari
han skattar sig lycklig däröver att han lagligen blivit anmodad att få göra ”denna
berättelse om ett sammanknippat sällskaps leverne”. De hyr en stuga av hans värd
murargesällen Thuring, vägg i vägg med hans kammare. Han har länge varit sjuk och
därför inte kunnat anmäla dem varken för världslig rätt eller för St. Olofs
församlings själasörjare. I åtta eller nio veckors tid har således en man, Sven
Frimodig och dess hustru Catharina, ett löst kvinnfolk Ulriks Lisa och en gammal
gumma Sofia fört ett ”gudlöst leverne natt och dag med slagsmål, eder och
svordomar så länge de varit inne och sömnen dem icke överilat”. De övergav
ständigt sina själar i djävulens våld, genom att använda expressioner som ”Satan
anfäkta deras själar och kroppar”. Han har ofta befarat att uppå sådant ”fördömligt
anropande Guds allrättvisa hämnd skulle följa och hela huset drabbas av olycka”. De
har heller aldrig gått till Guds hus utan hållit på med samma leverne under pågående
gudstjänst, med svordom, slagsmål, kiv och träta. Han har också sagt till värden att
inte härbärgera sådant gudlöst folk som förargar alla andra i gården. Vid
Mickelsmässotid tillsade han dem direkt, men blev bemött med fasliga eder och fult
tilltal. Han intygar attesten med ed och fortsätter med att berätta huru förleden tisdag
hustru Karin och hennes man slogo varandra.

56
Karin ”erkände” att hennes man slagit henne en örfil i tisdags, men menande att det
icke kom någon annan vid. Sådant ansåg hon att en kvinna måste tåla,
Björk kommer in och berättar att han har besökt Mård en morgon och då hört en
hustru säga att hon ger både man och barn fanen, men vet inte vem det var. Mård
”påminner” att det var hustru Karin som sade detta samma dag hennes barn
kristnades. Rannsakningen sänds vidare till magistrat och rådhusrätt.

Gärningarna fördöms i starka ordalag och de anklagades, ja, i det sista fallet även de
egentliga målsägarnas, leverne skärskådas i detalj. Genom att rannsakningens
tyngdpunkt flyttas från Lisken och mordförsöket, kommer barnets föräldrar allt mer i
fokus. Rätten kan således sägas gå på kommissarie Mårds linje. Föräldrarna har
genom att vara stökiga och att inte gå i kyrkan, dragit olyckan över sig och det hus
där de bodde. Varken konsistoriet eller någon enskild prästman figurerar, men man
vill ändå kväsa ogudaktigheten i alla former, och uppmanar ständigt till ett lugnt och
stilla liv.
I den strävan efter disciplinering som präglar dessa mål finns ett starkt inslag av
religiositet. Ryktet spelar en om inte underordnad, så mer indirekt roll. Den
stigmatisering som födelsen av ett utomäktenskapligt barn gav upphov till var
orsaken till de ”normala” barnamorden. Stigmatisering är också den förklaring som
de anklagade ger i de två sista målen ger till sina brottsliga gärningar. Det är inte
mycket till försvar, men ett argument där provokation från en tredje part utpekas mer
eller mindre diffust. Enligt Brita blev Hedenius avvisande hållning droppen som kom
bägaren att rinna över, men hon såg sig redan som utstött. Lisken utpekar hustru
Karin som den mest ansvariga, och hennes brott är också direkt inriktat på personlig
hämnd.

Osedlighet
Både hedersuppfattningen och myndigheternas rotande i vad som kunde ha varit
folks privatliv kommer till synes i sedlighetsmålen. Dessa kommer vanligen upp i
samband med födandet av utomäktenskapliga barn och behandlas då ganska
summariskt. Särskilt mycket argument förekommer inte i de kortfattade
redogörelserna. Jag lämnar här tre kortfattade exempel från underklassen. Samtliga
är hämtade från norra kämnärsrättens protokoll 1718.

57
Målet mellan båtsmannen Mårten Ryman och kvinnspersonen Margareta Jonsdotter
var uppe första gången den 3/2, då hon bara anmälde honom som barnafader. En
månad senare säger sig Margareta ha sagt till båtsmannen att ”icke en orm vill röra
någon medan hon sover”. De har sovit i samma rum och han har flera gånger försökt
”befrämja sin vilja” med henne. Hon säger att hon alltid lyckats freda sig medan hon
var vaken. Trots att hon är osäker på om det fullbordats vill hon alltså ha honom fälld
för lägersmål.
Föreställningen om att ett vilt djur, inte ens en orm, rör den som sover, dyker här
och var upp i rättsmaterialet och även andra uttryck för den folkliga kulturen. Det
kan finnas en beröringspunkt här med hedersuppfattningen, så som den formulerades
av Gustav Vasa – den som angriper, eller åtminstone dräper en sovande person gör
sig skyldig till nidingsdåd. Ja, han är värre än ett djur.

Den 9/11 förekom ett mål mellan kvinnspersonen Lisken Johansdotter och hennes
förutvarande husbonde, lakejen Hans Fredrik Thil i tjänst hos hertigen av Holstein.
Han har, enligt henne, kastat henne i sin säng och befrämjat sin vilja med henne så
att hon blivit med barn. Tihl förklarar ”att han intet kan förneka att de åtskilliga
gånger haft köttsligt umgänge, men hon har själv därtill givit anledning, förmenande
sig därjämte icke vara allena barnafader till hennes barn”. Hon var ofta ute om
nätterna och Thils hustru har en gång funnit henne med en skräddargesäll i gången
på deras hus. Lisken förnekade detta.
Rätten frågade var denna gesäll nu är? Thil svarade att han lärer vara för länge
sedan bortrest men åtskilliga skräddargesäller plägade gå till honom den tiden han
bodde på Kungsholmen, av vilka hans hustru funnit en ligga på Lisken i portgången
– men han vet inte vem av dem det var. Här finns en brist i resonemanget, som rätten
inte påpekar: hur vet han då att gesällen är bortrest? Lisken nekade som förut
högeligen, sägandes att om så vore hade väl Tihls hustru agat henne för en så
skamlig gärning. Rätten frågar då Tihl om han vill påtaga sig att övertyga denna
Lisken Johansdotter om att ha plägat köttslig beblandelse med andra? Han svarar att
han bryr sig intet om det, för honom är det nog att han bekänt sin synd, vilket han
också tidigare gjort för hovpredikanten herr magister Postilt. Målet remitteras till
magistraten.

58
Det rådde tydligen tillräckligt stor oklarhet kring hur barn avlas för att Thil skulle
kunna hävda att han inte var ensam barnafader, även om rätten inte utlåter sig om
huruvida detta skulle vara möjligt eller ej. Den är inte ensidigt sexistisk, utan
försvarar här kvinnan. Det är mannens sak att bevisa att hon legat med flera. Rättens
attityd har här förändrats sen början av 1600-talet, då Bengt Ingolfsson anklagade
Johan Fisk för att ha förtalat hans hustru. Det var då hennes sak att bevisa att hon ej
varit så lättfotad som Johan antydde.
I sitt motargument visar Lisken att husbondeskapet kunde vara ett tveeggat
vapen – vore hans utsaga sann så skulle hon väl ha blivit straffad. I frågan om vem
som tar initiativ, kan konstateras att det inte hjälpte mannen att framställa kvinnan
som fresterska. Detta var inte något hållbart argument inför svenska domstolar. Det
var juridiskt sett, alltid mannen som bedrev sin vilja med kvinnan.

En remiss inkommer i december 1718 från konsistoriet angående en

slottstimmermans änka Annica Persdotter och skomakargesällen Anders
Tönnichsson. Hon hävdar att han lovat henne äktenskap. Han förnekar detta, det är
hon som sprungit efter honom. Hennes värd, en båtsman, vittnar: hon har bott hos
honom år och dag och Tönnichsson ofta varit där. Båtsmannen har sagt till dem att
inte hålla sådant hus och Tönnichsson svarat att han inte heller ville det, utan lovat
att det ”fuller skulle bli gott därav”. Under sommaren låg Annica sjuk och sände
efter prästen. Tönnichsson kom dit dagen efter, och båtsmannen såg dem åter i säng
tillsammans. Tönnichsson säger att det inte var dagen direkt efter. Rätten påpekar att
när hon låg sjuk kunde hon ju inte ha sprungit efter honom. Han svarade intet därpå,
utan ville betänka sig till måndagen, vilket beviljades.
Den 9/12 är Annica Persdotters mål mot skomakargesällen åter uppe. Han
förklarar att han intet vill taga henne till hustru, och att han aldrig tänkt eller lovat
det. Rätten framhåller att han lagt sig med henne och gått till henne när hon var sjuk.
Han förklarar att han gjort det av kristlig kärlek, eftersom hon var änka. Anna säger
att han följt henne hem i torsdags och sovit över. Rätten undrar om hon har några
vittnen till äktenskapslöftet? Hon svarar: Nej. Tönnichsson tillfrågas om han haft
köttslig beblandelse med henne? Han nekar till detta.

Även i detta mål verkar rätten huvudsakligen inriktad på att försvara kvinnans
intressen. När Tönnichsson säger att det han som inte fått vara ifred för henne, är det

59
inte utan att man anar en ironisk ton i rättens svar - hon kunde väl inte springa efter
honom när hon låg sjuk. Att hans tystnad noteras, tyder på att den som blir svarslös
hamnade i sämre dager. Påståendet att han legat med eller hos änkan av kristlig
kärlek är ett argument rätten inte ens bryr sig om att bemöta.
Det kan diskuteras vem som är offer, och därmed målsägare i sedlighetsmålen.
Även om rätten gör vissa ansträngningar att sätta fast mannen, så blir verkan av
rättspraxis faktiskt att kvinnan i än högre grad blir offer. Det är därför en viss
följdriktighet i att det är hon som kommer att agera som om hon vore målsägare mot
den man hon utpekat som barnafader.

Missnöje och disciplinering

Ett spektakulärt inslag i 1620-talets rättskultur utgörs av en tämligen rik flora av
respektlösa reaktioner på rättsväsendets verksamhet. Den tidigare omnämnde Elias Fisk
ber vid ett tillfälle ”borgmästaren kyssa sig i röven”. Samma sak sade en dräng om de
kämnärer som satt i den lägre domstolen. En rotemästare kallade inför sittande rätt
kämnärerna Nils Pärsson och Anders Hindriksson för tyranner. Borgmästaren Olof
Andersson kallades på Stortorget av en borgare för förföljare och ”andra skamliga och
försmädliga ord”.
År 1618 använde en berusad kvinna så fula ord och åtbörder att skrivaren vägrade
anteckna dem. Det kan ha varit fråga om en liknande åtbörd som mindre finkänsligt
återges: en änka anmäls av en skatteindrivare för att ha vägrat betala bakugnspengarna
och istället förolämpat honom och ”brukat munnen på Hans Nilsson [borgmästaren] och
lyft upp kjolen och vist honom sin skam och bad honom där ut taga bakugnspengarna”.
Den nyligen införda accisen var inte populär bland Stockholms invånare. Ett flertal
personer dömdes till döden för våld mot accisbetjänterna. Okvädandet av dessa var
vanligt och har behandlats i avsnittet om hedersuppfattningen.
Förakt för edgärden, en av rättsväsendets mest fundamentala institutioner visade
också Johan Fisk när han säger att man ”för en kanna vin kan få många att svärja”. Med
edgärd avses att upp till tolv personer, i fall där full bevisning saknas, med ed intygar
den anklagades oskuld.
Det lämnas ibland också något mer sofistikerade synpunkter på rättens eventuella
inkompetens och partiskhet: Rådhusrätten gör de rika rätt men ej de fattiga, borgare men
ej soldater, minns ej vad de själva skrivit, bör inte döma när de själva är part i målet.
Den sistnämnda är borgaren Elias Bylou vilken, efter att ha blivit förvisad, återvänt till

60
staden och hävdade att rådhusrätten var part i målet angående hans rätt att sätta sig över
dess tidigare dom! Både folk ur underklassen och ur borgerskapet ger exempel på denna
vanvördnad.
Under 1600-talets gång stärker staten sitt grepp över rättsväsendet. Det är en
dubbelsidig utveckling, där förmågan att disciplinera och kontrollera, viljan att lägga sig
i folks privatliv ökar, samtidigt som rättssäkerheten stärks, särskilt för folk ur de lägre
samhällsklasserna. Därmed försvinner också i hög grad den vanvördnad för
myndigheter och rättsväsen som var så vanliga vid stormaktstidens inledningsskede.

I tänkeböckerna figurerar greve Magnus Brahe, som var drots och således hade den
högsta maktpositionen inom rättsväsendet, utom kungen själv. Han försökte
konsekvent utnyttja sin höga samhällsställning på ett sätt som knappast kan ha
bidragit till att öka förtroendet för rättssäkerheten. Han vill slippa betala sina skulder
till stadens borgare och reglera ingångna kontrakt till sin egen fördel:

Brahe stämdes den 2/12 1622 av en tysk juvelerare för att han vägrat betala några
smycken denne levererat, med motiveringen att han sålt dem vidare och själv ännu ej
fått betalt. Rådhusrättens stödde i sin dom juveleraren men greven ”appellerade” till
Hovrätten, där han själv var president!
Den 19/4 1624 tilläts drotsen överklaga en dom angående bodhyra trots att
vadetiden gått ut.
Brahe krävde ”arrest” på ett hus i staden tillhörigt en man som arrenderat hans
tjänst som lagman på Åland och för Svartlösa härad, och ej betalt drotsens andel av
böterna. Det är dock oklart hur mycket han egentligen hade att kräva och de
saköreslängder som visades upp stämde inte och omfattade dessutom perioder då den
svarande ej innehaft arrendet. Rätten påpekar i sin dom att det var greve Magnus sak
att visa vem som skrivit fel i längderna.
Greven krävde bodhyra av en Henrik Dener vilken ”konserverat” en
bokbindaränka. Dener menade att hyran kunde gå jämnt upp med drotsens skuld för
böcker hans företrädare levererat, men Brahe ej betalt. Greven ansåg att det var
märkligt att skulden inte krävts in förrän han begärt sin hyra, varpå bokbindaren
svarade att han många gånger påtalat skulden, men endast fått onda svar. Rätten bad
att greven att gå med på förlikning så att de skulle slipper döma honom.

61
 1625 tvistas angående leveransen av en vagn och drotsen döms slutligen att
betala både tull och andra omkostnader till den som importerat denna åt honom.

Som framgår försöker man i rådhusrätten vara medgörlig men drar sig inte för att
döma till sin överordnades nackdel när borgarnas intressen hotas. Även om dess
arbetssätt i övrigt inte ger intryck av någon större effektivitet kunde man vara både
rakryggad och diplomatisk, åtminstone när det gäller att försvara borgares intressen
mot utomstående.

Registrerade protester mot rättsväsendet och dess arbetssätt var sällsynta under den
karolinska perioden. Jag har bara funnit ett fall av de sorts vanvördnad mot myndig-
heterna, som var vanligt på 1620-talet. På ett ganska försynt sätt ges informellt uttryck
för missnöje, istället för att överklaga kämnärsrättens dom:

En bagarhustru stämde en annan hustru och fordrade tre plåtar i enlighet med en
gammal förlikning. Inför rätten kallade hon sin motpart ”tjuv” och när rätten
förmanade henne att hålla inne med sådana beskyllningar, ”yttrade hon sig vidare,
jag ser väl huru det är och vad rätt jag får, och sprang på dörren, utan att komma
tillbaka”.

Ett fåtal personer har uttryckligen ansett sig vara orättvist behandlade. Barbro Eek, som
tillsammans med några medbrottslingar suttit i tjuvkällaren har senare uttalat sig hotfullt
om målsägaren, den välborna fru sekreteraränkan Anna Ursilla Scheffer och hennes
svärson. Inför rätten hävdar de anklagade att de ej talat om att mörda frun eller hennes
måg, men önskat ”Gudz hämnd” över dem som orsakat deras plåga.

När olika missnöjesyttringar finns registrerade i andra länder har dessa varit riktade åt
andra håll. Denna form av bristande respekt för rättsväsendet har jag ej sett i några andra
studier av brottslighet, vare sig i stad eller på land. I England förekom däremot försvar
för sedvanerätt mot framväxande marknadsekonomi och den tidigkapitalistiska statens
representanter; hat mot advokater, som ger de rika möjlighet att vränga lagen till sin
förmån; protester och upplopp i samband med att avrättades kroppar lämnas till
obduktion. Från Frankrike kan nämnas motståndet mot polisens omhändertagande av
barn, vilka uppfattats som föräldralösa.

62
 Franska historiker tenderar att räkna alla kroppsstraff som tortyr, vilket skulle ge en
helt annan framtoning av den svenska straffrättens historia. Våra rättshistoriker brukar ju
framhålla att tortyr var förbjudet och ytterst sällsynt i svensk rättspraxis. Enligt ett mer
systematiskt synsätt bör dock endast det kontrollerade frampressandet av en bekännelse
och möjligen även angivelse i juridisk mening betraktas som tortyr.

Ett annat exempel, som visar på den ökade rättssäkerheten, förtjänar att återges lite mer
utförligt: Den flera gånger för stöld dömda Catharina Cosswa, vars mål varit uppe i
Justitierevisionen, hävdar att inte ens kungen har rätt att döma henne ohörd. Målet gäller
hennes makes, korpral Schånbergs, anhållan om skilsmässa. Konsistoriet har remitterat
det till kungen.
Justitierevisionen ansåg att skäl att tillstyrka skilsmässa fanns och lämnade
konsistoriet fria händer. I diskussionen framhöll en magister Arnell att det ej borde ha
gjorts någon förfrågan till högre instans. Man skulle ha nöjt sig med att handla i enlighet
med kyrkoordningen, dvs hållit förbön från predikstolen. Rättens ordförande svarar att
så gör man inte när hor förlupit utan endast ”då hat och illvilja uppstått mellan äkta
folk”.
En klockare skickades till gamla rådstugan där Cosswa satt i arrest för stöld. Hon
sade sig dock vara sjuk. Stadsbarberaren besiktigade henne och konstaterade att hon
bara hade lite frossa. En vaktmästare skickas åter att hämta henne, men hon vägrade
följa med. En notarie fick istället försöka få assistans från rådstugan, ”varom herrar
borgmästare och råd strax gjorde allvarsam anstalt”.
Då hon omsider inkom visade hon sig, enligt konsistoriets protokoll, inte alls vara
sjuk utan bara ”ond och arg /och/ utfor i skamlösa ord och utsagor”. Hon uttalade sig
mot hela konsistoriet, och några av dess medlemmar i synnerhet, samt också mot det
kungliga rådet, angående att hon ohörd blivit dömd, något som inte ens kungen själv
kunde ha rätt till. Hon bedyrade med fasliga utsagor, att hon i händelse att mannen
skulle njuta skillnad, skulle hon innan morgondagen skilja sig vid sitt liv. Det var
”ohörligt att en man får göra hor och dock skiljas ifrån sin hustru som oskyldig är”.
Konsistoriet försökte övertala henne att godvilligt skiljas. Annars skulle de ändå
upplösa äktenskapet, hon borde inte av ondska och bitterhet störta sig i själavåda. Men
hon ville inte utan hotade istället att ta sitt liv. Hennes man har verkligen dömts för
våldtäkt och dessutom på åtta år ej fullgjort sin äktenskapsplikt. De försökte övertala
henne ”flitigt, ända till kl 2” att gå med på skilsmässan, men också honom att gå tillhopa

63
med henne igen. Hon vägrade, enligt konsistoriet, av arghet och för att plåga mannen.
Schånberg ville å sin sida inte ha en så odygdig hustru, som dömts både för koppleri och
för stöld. Hon sade att hennes förböner hade räddat honom då han var dömd till döden,
vilket han förnekar. Han har dock suttit på Marstrand för våldtäkt och varit anklagad för
enkelt hor med en kvinna som han sedermera vill gifta sig med.

Fallet drar ut på tiden, och ännu i november har saken inte kunnat avgöras, eftersom
Catharina Cosswa inlagt en ny klagoskrift till K Maj:t.
Oavsett vilka skäl hon har till att inte vilja skiljas, visar denna något avsigkomna
kvinna prov på både kunskap om lagen och förtroende för den rådande rättssäkerheten.
Det är helt korrekt att mannen inte kan hävda sitt begångna hor, eller än mindre våldtäkt,
som anledning till skilsmässa, vilket däremot hon skulle ha kunnat göra, om det var hon
som ville skiljas. Det stämmer också att ingen rättsinstans, inte ens den enväldiga
kungen, hade rätt att döma henne ohörd.
Det är en annan ton i de klagomål som här redovisats än i den respektlösa kritik
som registrerades på 1620-talet. I början av 1700-talet verkar de agerande faktiskt
förvänta sig en rättvis behandling. En inställning som knappast kan ha annat upphov än
den omvandling av rättspraxis som skedde i och med professionaliseringen och
statsmaktens kontroll av rättsväsendet. Huvudintrycket är också att rättsväsendet i såväl
stora som små mål eftersträvade att få fram sanningen och utdöma vad som uppfattades
som ett rättvist straff.

Den typ av disciplinering som de tidigare refererade målen om barnamord gled över
i, förekom också i andra fall.
I juli 1718 inkom en politiegevaldiger och angav att hustru Maria Wernersdotter
i morgonstunden fört ett okristligt väsende i Gröna Gången, med oljud, svärjande
och bannande så att en stor mängd folk stannat och förundrat sig över hennes
omänskliga förehållande.
Rätten lät inkalla trädgårdsmästaränkan Judita Lundberg som sade att hon nu
och förr blivit överfallen av Maris med otidiga och oanständiga skällsord. Maria
svarade att hon denna gång är oskyldig eftersom hon egentligen inte förtörnat någon.
Hon sätts dock på ”behaglig” tid uti tukthuset.
Fem dagar senare betygar den Wördiga herr Sven Wijkman och tukthuskassören
Christer Sahlstedt att hustru Maria Wernersdotter under sin tid på tukthuset fört ett

64
stilla leverne och lovar bättring. ”Ty gavs hon lös med allvarsam förmaning att
hädanefter ställa sig sedig och vackert”, vilket hon också lovade.
Redan den 1/8 klagade dock hustru Kerstin Paulsdotter över Maria
Wernersdotter. Kerstin hade dagen dessförinnan gått ner i Gröna Gången för att köpa
för två öre kryddor, men fick av en försäljerska något blek persilja och bad om en
grönare. Maria Wernersdotter ropade då på henne och hon gick för att handla av
henne istället. Men när hustru Kerstin velat betala med myntestyvrar har Maria
spottat på dem och kastat dem på gatan, kallat henne hora och kona och sagt att hon
aldrig skulle få frid för henne.

Det är troligen fråga om Karl XII:s nödmynt, vilka ofta orsakade problem, då man
inte ville acceptera dem som betalningsmedel. Maria nekade och vittnen åberopades,
men målet verkar ha runnit ut i sanden.

Rådmannen Leyell berättade den 20/7 att kyrkovaktmästaren vid amiralitetet Lars
Bollmans hustru Ingrid Larsdotter efter högmässan kommit till honom och sagt att
Brita Sandberg och Regina Möller, som pläga bära ut nattstolar i gården där de bor,
under högmässan gjort stort oljud och oväsen med trätande och slagsmål. Leyell har
därför låtit sätta dem i arrest.
Bollman och hans hustru betygade att Brita Sandberg var en ofredlig människa,
och att varken de eller andra kunde njuta frid hemma i sina hus, för hennes skull.
Regina Möller klagade också över att när hon kommit till Brita under predikan har
denna dragit henne i håret och därpå tagit fram en kniv och skadat henne i ansiktet
samt slagit och illa hanterat henne utan ringaste orsak. Brita erkände och dömdes för
sabbatsbrott till 40 daler silvermynt i böter. Hon säger sig ej böterna orka och får
istället fyra par ris – tre slag med vardera.

Samme kyrkovaktare besvärade sig den 10/9 över en föravskedad sergeants hustru
Anna Greta Wildhe som när han en afton skulle ”Salvia veni” (en ursäkt för språket)
göra sin tarv ute på marken, skällt honom för skälm och tjuv, slagit honom med en
nyckel så att blodet gått och följt honom 150 steg och dessutom ropat att han ville
våldtaga henne.
Hon nekade högeligen och sade att han klagar av avund på henne. Bollman har
dock ett vittne, trumslagaren vid gardet Johan Svart, som intygade att han gått förbi

65
där hustru Wilde bor och hört det skrikas ute på marken. Hon har ropat på honom att
komma ut och se ”att den gamle skälmen efter han intet fått våldtaga henne, har klöst
henne i synen”. Han har sett att Bollman haft byxorna i handen, men däremot inte
bevittnat något våldtäktsförsök. Han tillägger att han i mörkret inte kunnat se hur de
såg ut i ansiktet, en anmärkning som kan förefalla något omotiverad. Ingendera
parten tycks dock ha dömts i detta mål.

I det första fallet är disciplineringstanken dominerande. Det finns här en kyrklig

aspekt som också framkommer i prästeståndets riksdagsdebatter. Grundtanken
angående kriminalitet i den religiösa diskursen är att landets, och särskilt kungens,
olyckor beror på den myckna synden. Att Gud verkligen straffade i form av krig,
pest och hungersnöd, kunde vem som helst se. Resonemanget förutsätter att de grova
synderna, som mord, hor och stöld, i sin tur beror på den bristande kyrkotukten.
Liksom i tidigare exempel ser vi här att folk, ofta kvinnor som inte gick i kyrkan
faktiskt också på andra sätt levde okristligt: de söp, skrek och slogs.
De andra målen illustrerar vilken roll skötsamhetsivrare i mellanskiktet, som
kyrkovaktmästare Bollman, kunde ha vid disciplineringen av oregerliga kvinnor. Det
var ingen oproblematisk uppgift, och anklagelserna flödar åt båda hållen. Som
motargument anförs att anmälan görs av avund. Detta kan ha gjorts av rent taktiska
skäl, eller också uppfattas som en seriös åsikt, att de skötsamma i själva verket har
anledning att avundas dem som vägrar inordna sig.

Slutord
I Stockholm rådde vid slutet av stormaktstiden ett stort kvinnoöverskott. Detta har varit
en bidragande orsak till att så många kvinnor dömts. Det är dock inte så enkelt som att
ett kvinnoöverskott i sig behöver medföra ökad brottslighet bland kvinnorna.
Att näringsförordningarna hindrade kvinnorna från att på laglig väg bedriva egen
ekonomisk verksamhet bidrog till att många kvinnor marginaliserades. De blev då också
mer benägna att bedriva olaglig handel och att begå egendomsbrott.
Den disciplinerade soldaten, ett mansideal som kom att uppstå under
stormaktstiden, bidrog till att skapa dels en mer fredlig civil man, dels ett
kvinnoöverskott som på olika sätt påverkade fördelningen av kvinnor och män bland
dem som anklagades och dömdes för olika sorts brott i Stockholm.

66
 Männen dömdes i allt mindre grad för våldsbrott under 1600-talet. Rättskulturen har,
genom att staten i allt högre grad kommit att kontrollera domstolarna, blivit mindre
hederscentrerad. Uppfattningen av kvinnornas heder har under hela perioden framförallt
varit kopplad till sedligheten, vilket delvis förklarar att frekvensen av deras våld och
okvädande ej förändrades. Kvinnoöverskottet har också bidragit till att många stod
utanför ”normala” familjebildningar, där män skulle ha kunnat försvara deras heder. Det
kan också ha varit så att männens hederskultur urholkades mer eftersom de i högre grad
blev skrivkunniga under seklets gång. Orden står i en talspråklig kultur närmare den
fysiska och sociala verkligheten. Den hederscentrerade kulturen bygger på att orden
är direkt relaterade till individens sociala status och tillhörighet.
Att disciplineringen fungerade bättre på männen bidrog till att den traditionella
kvinnorollen kom att kriminaliseras. Genus och sexualitet är viktiga komponenter i
identiteten, liksom de religiösa och metafysiska föreställningar som funnits, i form
av folklig kultur eller påtvingade värderingar. Jaget är inte detsamma som kroppen,
identiteten består också av berättelser och praktiker. De biologiska skillnaderna kan
inte förnekas, de finns också på en pre-diskursiv nivå, men hur manligt och kvinnligt
definieras är en social konstruktion. Och var gränsen mellan det biologiska och
kulturella går är i sig också en social konstruktion.
Det är allmänt acceptera att kunskap ger makt, men makt producerar också
kunskap, definierar vad som är sant. I alla relationer finns en maktaspekt. Den är
viktig för produktionen av kunskap, makten över den kunskap som strukturerar
verkligheten, socialt och fysiskt. Och därmed även identiteten, som ju inte är
oberoende av dessa faktorer.
Under den tidigmoderna epoken utarbetades nya tekniker oför utövandet av
makt och de kom att riktas mot nya områden. Ekonomin och sexualitet, särskilt
kvinnans, hade tidigare hade varit lokalsamhällets och ättens angelägenhet, men
överfördes till kyrkan, staten och rättsväsendet. Religionen konstruerades också som
ett verksamt medel för att bringa de unga männen under statens kontroll och även för
disciplinen i de väpnade styrkorna.
Maktrelationen i det gamla svenska samhället var ganska enkla, ett agrart
utsugningssystem där kyrka och rättsväsen stod för kunskapsproduktion, gav
ideologisk ram, legitimering genom rättssäkerheten och hänvisning till en än högre
makt, och samtidigt utövade konkret makt. Folk uppfattade sig troligen inte som
särskilt förtryckta. Och det intressanta är inte om de var det objektivt eller ej, men

67
ibland slog det över i revolt, bondeuppror, adelsopposition för eller mot
kungamakten och myterier i krigstid.
Kyrkan förlorade successivt sin ställning som kunskapsproducent till
vetenskapen. Men också handel och varuproduktion, när denna börjar ske i
manufakturer med disciplinerade arbetare, skapade ny kunskap om världen,
naturlagarna och människornas möjligheter. Bönderna befäster sin ställning och blev
en medelklass, samtidigt som det växte fram ett nytt underskikt på landsbygden, nya
objekt för maktutövning, men också nya agenter för motmakt.
Det är överheten som definierar sanningen, men makten är aldrig total. I varje
relation finns också motmakt, som producerar alternativa sanningar, det är relationen
mellan aktörerna som producerar kunskap. Sanningen om vad som är den kriminella
identiteten, skapas i ett samspel av lagar normer, värderingar, agerande och
berättelser. Ett sätt att närma sig denna identitet är att studera berättelser av och om
avrättade. Rituella och offentliga straff åskådliggör hur existensens kärna var
konstruerad i förgången tid.

68
Berättelser av och om avrättade

”… dödsdomen är det enda verkligt

intressanta som kan hända en människa.”

Julia Kristeva

Vi är alla dödsdömda, men när staten utnyttjar sin makt till att beröva människor
livet ställs de existentiella frågorna på sin spets. Det går inte att utöva makt, allra
minst över liv och död utan att legitimera denna makt. Olika aktörerna definierar sina
identiteter genom berättelser, om sig själva och varandra. Saknas en gemensam
verklighetsuppfattning, som överskrider sociala och kulturella skillnader, kan den
ersättas av ett rituellt samspel. Bevarade berättelser och sånger visar hur kriminella
identiteter och karriärer uppfattats och konstruerats.

De existentiella frågorna gäller identitet och verklighetsuppfattning, vad som med

fint ord kan kallas de ontologiska ramarna. Finns det en verklighet som är oberoende
av vår uppfattning om den, ligger den också utanför ramarna för vad vårt vetande.
Synen på individen och valfriheten har utvecklats och kritiserats av olika
tänkare, särskilt efter andra världskriget. Strukturalismen hävdar att vi är helt styrda
av kulturen, i freudiansk anda är vi dess fångar. Psykologin ser drifterna som
sublimerade eller irrationella och den enhetliga individen som en chimär.
Upplysningens dröm om en avmystifierad värld och ett helt igenom rationellt
samhälle har inte förverkligats.
Upplysningens kärna är impulskontroll och uppdelningen mellan människa och
natur. Naturen skulle behärskas av den moderne mannen, genom vetenskapliga
upptäckter, medicinska framsteg, ökad produktivitet och livslängd, kanske också
höjd levnadsstandard i ekonomiska termer. Men samtidigt ökar möjligheter till
kontroll och förtryck, och livsvärlden töms på innehåll, när den invaderas av
kommersiella och byråkratiska krafter.
Den existentiella filosofin intresserade sig naturligtvis för just de existentiella
frågorna, men utan närmare precisering. Jean Paul Sartre sade att man helt och hållet
ansvarar för sin situation, genom de val man gjort under livets olika skeden.
Naturligtvis är vi inte helt och hållet herrar över våra öden, men även om de val vi

69
gjort styrs av diskurser och kulturella koder är vi ansvariga för våra handlingar.
Avrättningen och dödsstraffet var också något som i hög grad intresserade Albert
Camus, vars antihjälte Mersault stoiskt stegar genom en samtidigt ödesmättad och
meningslös tillvaro, och inte protesterar förrän prästen kommer in i dödscellen för att
förbereda honom på döden och inför livet efter detta.

Straffsystemet
Under 1800-talet omvandlades straffrätten radikalt i de flesta europeiska länder.
Fängelsesystemet etablerades som den dominerande strafformen, offentliga skam-
och kroppsstraff, inklusive avrättningar, avskaffades. Kroppsstraffen försvann i stort
sett och i många länder avskaffades dödsstraffet helt. Denna omvandling ansågs
länge inte vara särskilt problematisk, då den uppfattats som ett naturligt steg i den
moderniseringsprocess som följde på upplysningen.
Även andra kropps- och skamstraff skedde offentligt fram till slutet av 1800-
talet. Fokuseringen på just avrättningar följer naturligt på faktum att de skillingtryck
och andra folkliga publikationer som ligger till grund för studien så gott som
uteslutande intresserade sig för sådana grova brott som ledde till dödsdomar.
Tidsmässigt jämförs berättelser från 1700- och 1800-tal. Endast ett fåtal skillingtryck
med detta tema utkom (eller har bevarats) från 1600-talet eller tidigare, och efter år
1900 har endast en avrättning skett i Sverige.

Den historiska forskningen om rättskultur, d v s attityder, värderingar och agerande i

förhållande till lag och rätt, har tilldelat de offentliga kroppsstraffen intagit en central
roll. Intresset för de offentliga dödsstraffen fick en ny fart och nytt teoretiskt innehåll
med Foucaults försök att förstå de offentliga avrättningarnas funktion och symbolik i
den ”klassiska epokens” samhälle, eller vad som brukar kallas l’ancien regime,
ungefär de två århundradena före revolutionen 1789. Genom ökad kunskap att mäta
och indela tiden och rörelsen skapades fogliga kroppar, i skolor och på fabriker, och
inte minst inom det militära. Själen skiljs från den fysiska kroppen, men båda
inordnas i ett disciplinärt system.
Foucaults historia börjar med en beskrivning av den bestialiska avrättningen av
Damiens, som försökt mörda den franske kungen Ludvig XV med en pennkniv. Man
nöjde sig inte med att låta slita sönder denne mellan fyra hästar, utan nöp honom
dessförinnan också med glödande tänger, i bröstvårtor och armar, för att sedan hälla

70
brinnande svavel i såren. Man kopierade det straff som drabbat Ravaillac, Henrik
IV:s mördare, över hundra år tidigare. Ett annat exempel från den epoken är
avrättningen av Wilhelm av Oraniens mördare, som drog ut över 18 dagar. Han
plågades med hjälp av kokande vatten och glödande tänger, stympades och
rådbråkades – tills man absurt nog börjar oroa sig för den stackars satens själ, att han
ska förtvivla och bli förtappad, så bödeln får order att strypa honom.
Offentliga avrättningar och andra kroppsstraff åskådliggjorde och inpräglade
med all önskvärd tydlighet på den dömdes kropp, kungens makt för folket.
Överhuvudtaget är maktaspekten central i alla mänskliga relationer, men särskilt de
som gäller produktion och kunskap. Brottslingens identitet förändras rent fysiskt,
hans kropp omvandlas av de brutala straffmetoderna, men också hans själ, som ska
brytas men inte bringas till förtvivlan. Här produceras också en kunskap, som
strukturerar verkligheten för åskådarna. En kunskap om makten och nåden, som
ligger i Guds och härskarens hand.
Att de offentliga avrättningarna upphör berodde inte nödvändigtvis i första hand
på någon önskan att humanisera straffrätten utan på att folket, de som var åskådare
till avrättningarna blev alltmer oregerliga. Mer avancerade tekniker att upprätthålla
för samhällsordningen nödvändig disciplin och kontroll växer fram under 1800-talet.
Toleransen för marginell laglöshet minskar och varje skrymsle av samhällskroppen
övervakas av en opersonlig maktstruktur.

Synsättet har kritiserats för att det ej tar hänsyn till att samma straffsystem fanns över
större delen av Europa, även där det politiska systemet inte alls byggde på kungligt
envälde, såsom t ex i Nederländerna. Kungamaktens symboliska manifestation kan
därför uppfattas som en otillräcklig förklaring till straffrättens utformning. Men det
fanns en gemensam elitkultur, om än med lokala variationer, över hela Europa.
En civiliserande tendens utgick från hovkretsarna, sedan den tidigmoderna
staten etablerat ett våldsmonopol, och en ökande känslighet smyger successivt sig
neråt i befolkningslagren. Ja, det har till och med gjorts försök att hävda att
civiliseringen sägs skulle ha skett ”spontant” underifrån oberoende av statens
våldsmonopol.
Det förefaller dock svårt för att inte säga ogörligt att mäta och jämföra graden av
känslighet, för att avgöra om den utvecklades mer i högre stånden eller klasserna än i
de lägre. Däremot går det att konstatera att de högre klasserna eller stånden från och

71
med renässansen utvecklar en kultur som i allt högre grad skiljer sig från den
folkliga. En urban, intellektuell och humanistisk kultur som med frenesi vänder sig
mot den äldre och i de breda lagren kvardröjande animistiska, magiska och
hederscentrerade världsbilden.
Maktstrukturen är avgörande för kulturernas omvandling. Makten spelar en
viktig roll för kulturens utformning, men tankar och kultur har också en återverkan
på politisk och ekonomisk struktur och det finns ett spelrum för olika individers
agerande inom den klassbundna kulturens ramar.

I gränslandet mellan fiktion och verklighet möts den folkliga kulturen och överhetens
strävan att reformera, uppfostra, kontrollera. Ett viktigt fält för denna dialog och
maktkamp var särskilt under 1700- och 1800-talen de skillingtryck som återger
berättelser om missdådare. Makten över berättelserna om brott och straff, om nåd
och frälsning, är central för den kriminella identitetens konstruktion och
samhällsordningens legitimering.
De samtida berättelserna om avrättningar i England bestod av en form av
småtryck, vanligen redigerade och utgivna av präster som förberett de avrättade för
döden. Det finns därmed en tydlig tendens i dessa texter, de fokuserar på den ånger
de dömda upplevde vid tanken på sitt förfelade liv och beskrev ofta den väg från små
till allt större synder, som de vandrat tills de slutligen får sitt rättmätiga slut. En
avrättning skulle helst innefatta ett tal från den dömdes sida, där denne bekände sina
synder och uttryckte ånger.
Dessa tal, tryckta eller ej, hade en viktig legitimerande funktion, då de dömda
erkände inte bara sina synder utan också maktens rätt att straffa. Det fanns här ingen
social skillnad, det var både småtjuvar och högadliga förrädare som uttryckte sin
ånger och tillfredsställelse med att rättvisan hade sin gång. Staten ville inte att ens
den lägst stående brottslingen skulle dö utan att först ha bekänt sin skuld. Stat och
kyrka hade inte alltid samverkande intressen. Båda består dessutom av en mängd
enskilda aktörer som kan ha haft sina egna agendor. När det gällde dödsstraffets
ritualer tycks de dock verkligen ha gått hand i hand.
Vad de människor som förväntades strömma till som åskådare egentligen tyckte
och tänkte om sin del i det rituella dödandet är det svårare att uttala sig. Men det
finns exempel på att de kunde reagera nog så skarpt i förhållande till rättsväsendet,
och inte minst i samband med de offentliga avrättningarna.

72
 I en omfattande studie av avrättningar och attityder till dödsstraffet bland olika
sociala grupper till dödsstraffet i 1700- och 1800-talets England förkastas
genomgående äldre tolkningar av straffrättens omvandling på 1800-talet, som
förenklade och otillräckliga. Undersökningen av populära tryck och litterära
framställningar kompletteras med en systematisk genomgång av nådeansökningar. I
tolkningen påvisas på samspelet mellan den dödsdömde och folkmassan, att
åskådarna kunde vara ett stöd för denne. För den som skulle avrättas gällde det att
inte visa sig rädd, att ”die game”, tuff och oberörd möta döden, skämta och håna
överheten på väg till galgen. Uttrycket är känt från Beggar’s Opera, 1727. I det
gamla engelska förbrytarspråket cant betyder det att dö utan att klaga, utan att visa
tecken på fruktan och utan att ange några medbrottslingar. Game syftar på ”game
cock”, de tuppar som utnyttjades i tuppfäktningar. Uttrycket går knappast att
översätta direkt till svenska. Att dö som en man, är väl så nära man kommer.
Genuskopplingen finns ju på sätt och vis även i engelskan, eftersom tuppen är ett
djur av hankön och en symbol för manlighet.
Antalet avrättningar ökade kraftigt i början av 1800-talet och en del skribenter
oroade sig för att hela England skulle täckas av galgar. Folk avrättades också på
oklara grunder eller för relativt obetydliga brott. Hängning var nästan den enda form
av dödsstraff som förekom, och beskrivs som ytterst plågsamt och förnedrande, då
det vanligen krävdes flera minuters kamp, sprattlande med piss och skit rinnande,
innan den dömde kvävdes av snaran. Även barn avrättades på detta sätt. På 1830-
talet kom ett liberalt genombrott i England, antalet brott belagda med dödsstraff
minskade radikalt, liksom antalet hängningar. 1868 försvann de offentliga
dödsstraffen.
Vad som förefaller att ha varit den avgörande kraften bakom de offentliga
avrättningarnas upphörande var över- och medelklassens reaktion på massornas
beteende. De olika gruppernas attityder har framstår som mindre homogena, men
genomgående kan sägas att den stigmatisering som tidigare drabbat skarprättaren
överflyttades till underklassen. Det är dock ej nödvändigt att hänge sig åt en
förenklad, deterministisk analys där sociala skikt motsvaras av givna kulturella drag,
eller en vad som kallas en teleologisk tolkning av en process, vars utgång i efterhand
lätt kan uppfattas som given. Överhuvudtaget är det alltid bra att vara på sin vakt mot
monokausala förklaringar, där endast en faktor framhålls som avgörande för ett
komplicerat historiskt skeende.

73
I en bok om dödsstraff och avrättningar i Tyskland, uppmärksammas att småtryckens
innehåll på 1600-talet huvudsakligen är inriktat på att beskriva bot och ånger.
Himlen väntar den ångerfulle syndaren. Brottet beskrivs ej i äldre texter, men blir
med tiden allt mer framträdande. Detta påminner om utvecklingen av de
motsvarande svenska skillingtrycken.
Före början av 1700-talet var det inga svårigheter att få trycktillstånd för denna
typ av småskrifter. Men i och med att nya värderingar växte fram inom överklassen,
och misstänksamheten ökade mot folkliga kulturyttringar, särskilt med inslag av
karneval, som ritualer och festivaler, blev det allt svårare. Innan de försvinner börjar
dock flygbladen förses med en kort prosaredogörelse för liv och brott verserna går
också allt mer in på själva avrättningen. Gärna beskrevs den kriminella identiteten
som en historia om ökande synder och förfall.
Det finns också uppgifter om hur stor upplaga småtrycken kunde ha: ”Barbara
N., vulgo Gerner-Waberl” München 1774, trycktes i 2 600 ex! Det var sålunda en
lönsam bransch. Ett nytt inslag som kom mot slutet av 1700-talet var att kvinnor
beskrivs som farliga och närmare naturen än männen. Men de brottsliga eller
åtminstone dömda männen beskrevs ofta som lata och omoraliska, i de äldre trycken
och sedan steg för steg alltmer djuriska. De anförda verserna legitimerar bruket av
tortyr och hårda straff, rådbråkning förfaller ha varit vanligt.
I de tyska sångerna och berättelserna beskrivs brottslingen i tredje person. Så är
fallet t ex, i sången om en flicka som mördat först sin fästman, en löjtnant som hon
tvingats förlova sig med, och därefter sin mor som arrangerat äktenskapet.
Berättelsen är skriven helt i tredje person. Flickan fick inte ens åka vagn till
avrättningsplatsen, utan bands på ett släp utan hjul, vilket var extra skamligt. Detta
kan tyckas som mindre betydelsefullt, i jämförelse med själva avrättningen, som
inleddes med att hennes bröst nöps med glödande tänger. Hon visade ingen ånger,
och lovas heller ingen frälsning, däremot är inslaget av skam markant. Det är
ovanligt att en kvinna mördar sin mor. Åtminstone mamman ska ha dödats med gift,
en metod som ingår i den stereotypa bilden av kvinnan som mördare, när det inte är
sitt eget barn hon dödat.
I Tyskland kan man se en skillnad mellan offentligt sanktionerade tryck och mer
genuint folkliga. I de senare kan oro för att oskyldiga, särskilt kvinnor dömts för
barnamord komma till uttryck. De folkliga balladerna innehåller också en viss

74
beundran för t ex stråtrövare och andra brottslingar, åtminstone män. Kvinnorna får
på sin höjd lite medlidande, om de råkat i olycka, blivit förförda eller våldtagna och
sedan begått brott, så länge de ej avvikit från den passiva roll som ansågs passande.
Trolldom, promiskuitet och upprepade barnamord var beteenden eller
brottstyper som uppfattades som typiskt kvinnliga men inte tolererades hos kvinnor,
ens i den folkliga kulturen. Giftmord fördömdes hårt, även om det skedde på en man
som utsatt henne för långvarig misshandel. Det var och är i de flesta kulturer så att de
vanligaste offren för kvinnligt våld är de egna barnen och därefter den egna mannen.
Men en man som mördat sin hustru, särskilt om hon framställs som duktig,
undergiven och skötsam, medan han själv var en slarver som söp och var otrogen,
drabbades också av den folkliga kulturens dom.
Sångerna sägs ofta ha sjungits av kvinnor men var alltid skrivna och utgivna av
män. Kvinnans roll i folkkulturen var dock annan än i elitens offentliga sfär, som helt
dominerades av mannen. I en del frågor kunde den folkliga kulturen vara mer
modern än staten och andra myndigheter – tex beträffande illegitima barn och
utomäktenskapligt sex.

I Sverige har offentliga avrättningar och andra kroppsstraff förekommit åtminstone

sedan medeltiden. Rättspraxis mildrades under 1700-talet, och förändringarna
stadfästes på Gustav III initiativ. Sedan sker inga egentliga reformer förrän en bit in
på 1800-talet.
1734 års lag påbjuder dödsstraff, genom halshuggning eller hängning, men
kunde också på fyra sätt kvalificera avrättningsmetoden: rådbråkning, högra handens
avhuggande, samt postuma skam- eller reningsstraff, steglande av män och
brännande av kvinnor. Rådbråkning, som innebar att armar och ben krossade, med t
ex ett vagnshjul innan halshuggningen, kvarstod i 1734 års lag endast för dödligt
våld mot skeppsbrutna. Inget känt exempel finns på att detta tillämpats efter lagens
införande. De andra tre skärpningarna av dödsstraffet förekom däremot, men det kan
ifrågasättas om det som sker efter avrättandet egentligen innebär en kvalificering av
dödsstraffet. Avhuggande av händer har visserligen påbjudits i lagstiftningen, men i
praktiken aldrig förekommit som enskilt straff, utan endast i kombination med
halshuggning.
Enligt en skildring av Anckarströms avrättning verkar också avhuggandet av
högra handen ha skett postumt:

75
”'Han lade sig lugnt ner med huvudet mot stupstocken och högerhanden mot ett
annat block. Folksamlingen som naturligtvis var väldig bevittnade moltyst bödelns
stora skicklighet med bilan, som raskt skilde huvudet och handen från kroppen,
vilken därpå fick ligga där den låg en stund och sedan vändes på rygg så att blodet
skulle rinna av. I väntan på detta styrkte sig bödeln och hans drängar med bröd och
brännvin.
De ristade sedan upp liket från halsen och nedåt, tog ut hjärtat och inälvorna och
stoppade dessa tillsammans med könsdelarna i en påse som grävdes ner under
galgen. Kroppen styckades därefter med bila i fyra delar som lades på hjul. En lång
spik slogs genom huvudet, och en av bödelsdrängarna klättrade upp på en stege med
detta och spikade fast det vid galgen med många hammarslag. Handen spikades upp
därunder, och därmed var skådespelet över.”

Stat och kyrka uppfattas ofta som helt samverkande, men utgjorde i själva verket två
långt ifrån enhetliga strukturer, även om de ledande aktörernas intressen ibland
kunde gå hand i hand. Kyrkans inställning till dödsstraffet i Sverige, och särskilt
debatten under 1800-talet var långt mindre konservativ än man gärna tror. Kyrkans
hållning kommer fram dels i de olika former av småtryck som berättar om
avrättningar och brottslingar, och dels i de föreskrifter för dödsfångarnas beredelse
inför avrättningen som finns från olika perioder.
Det finns källproblem med de avrättades egna berättelser, där tillägg kan ha
gjorts av präster eller andra. Ibland stämmer återgivna tal inte helt överens med de
faktiskt hållna. Prästernas egna texter är å andra sidan starkt selektiva, de berättade
knappast om sina misslyckade insatser. När det gäller kyrkohandböckernas
anvisningar urskiljs tre faser. Reglerna fastslogs första gången 1693, men var då
baserade på Olaus Petri handledning. Färdiga repliker föreslås och det finns formulär
för de olika situationer som kan uppkomma. Med tiden gavs allt större frihet för
prästerna. Från och med år 1811 är anvisningarna mer resonerande, och efter 1894
ges inga anvisningar alls. Avrättningarna blev ju alltmer sällsynta, men det finns
också tecken på att kyrkan, eller individuella präster drog sig undan ansvaret för
straffrätten och dess fullbordan.
Den övergripande förklaringen torde vara sekulariseringen: det religiösa hamnar
successivt inom den privata sfären, medan det kollektiva medvetandet, där

76
rättskulturen är ett viktigt element, förvärldsligas. Den dömdes omvändelse och
frälsning var en central fråga under 1700-talet. På 1800-talet blir dels staten allt
mindre intresserad av detta, dels skiljs den världsliga och andliga sfären alltmer från
varandra. Den liberala statens genombrott innebär att legitimeringen av den politiska
och juridiska makten inte längre är en i första hand religiös fråga, det sker istället
genom andra diskurser. På det juridiska planet lägger staten tyngdpunkten på att
demonstrera sin effektivitet, men behöver allt mer sällan utöva makten genom att
fullborda det ultimata straffet.
Att dödsfångarna höll ett tal från schavotten accepterades i kyrkans handböcker
för fångarnas beredelse. I Sverige har endast ett fåtal sådana tal bevarats och tryckts.
Ett som hölls av pastor Peter Brenner i Stockholm år 1720, och två från början av
1800-talet, av Lars Modeer och Anders Sjöberg i Skåne respektive Västmanland i
början av 1800-talet.

Berättelser om avrättade före år 1800

Den 4 juli 1720 avrättades regementspastorn Petrus Johannis Brenner på
avrättningsplatsen utanför Skanstull i Stockholm. Han var född 1677 i Finland, dömd
till döden som landsförrädare och äreskändare. Innan han halshöggs höll han ett
avskedstal till folket, vilket sedan trycktes.
Han börjar med en hänvisning till Jobs bok ”Nu skall jag lägga mig i mull...”
istället för att levande predikar för döda (som vid vanliga likpredikningar) är det här
en död som predikar över de levande. Detta är mer sällsynt säger Brenner, men
understryker att han inte är försagd eller rädd, utan glad att möta döden. Det hade
dock varit bättre att lida under fiendernas svärd eller i turkars och ryssars fångenskap
än för sina landsmäns lögner! Liksom David har han fått känna på vad falska tungor
kan göra (Psaltaren 120). Även om han nu bekänner sig vara en av de värsta
syndarna, så förefaller han samtidigt anse sig oskyldig till det han dömts för. Det har
med skarnet och bjälken att göra, lögn, hat och avund gör att han dömts, även om det
sker korrekt efter Sveriges lag. ”O söta död, jag längtar som en dräng efter skuggan”
(Job 7).
Brenner hade en svaghet för paradoxer och bibelcitat. Han liknar sig vid Jona
och hoppas statsskeppet skall nå lugnare vatten efter att ha utspytt honom. Att Guds
vrede drabbat landet, med pest, krig och hungersnöd var uppenbart. Ja, han liknar sig
också vid Jesus som ju dog på Golgata, lika smädad men kanske än mer oskyldig.

77
 Många må förundras, sade Brenner: hur är det möjligt att tala till folket i detta
olyckliga tillstånd, har icke skymf och vanära förvirrat hans sinne och minne,
dödsfruktan lagt band på hans tunga? Han svarar: ”kroppen och de utvärtes sinnena,
veta varken av sveda eller bestörtning när hjärtat är i himlen och himlen i hjärtat –
cor in coelo et coelum in corde!” Det är skillnad på en ”naturlig människa” och en
frälst! Vad som kan ses som en paradox, ja en mörk gåta och galenskap i en naturlig
människas sinne är att ”sötma kan komma av det döda lejonets as”, liksom i Simsons
gåta. Guds barn kan finna lycka och obegriplig hugsvavelse, även i det svåraste
elände.

Brenners tal trycktes i ett flertal upplagor på både svenska och tyska, den sista så
sent som 1840, och då tillsammans med domen. Det kan tyckas märkvärdigt att hans
öde fortfarande uppmärksammades efter 120 år, men att talet tryckts tillsammans
med domen kan ju bero på att man vill göra slut på rykten om att en präst skulle ha
dömts oskyldig.
Utom i de många trycken av talet, figurerar Brenner i en historia om ett samtal i
de Dödas rike, utgiven i Hamburg några år efter hans död. En kapten Frankenberg
kommer, efter sin egen avrättning, till de dödas rike och ser där en man klädd helt i
svart, med en lång mantel och barett – tilltalar honom och frågar om han inte är den
för några år sedan i Sverige halshuggne Brenner. Den avrättade prästen bekräftar
detta och frågar vem den nyanlände är. Frankenberg säger att de många gånger
träffats i livet och att han förde befäl över en ryttartrupp vid Brenners avrättning.
Brenner: är det möjligt, den samme Frankenberg som vid Poltava blev skjuten
genom handen? Blessyren visas upp och identifieringen är klar. Har han då stupat i
något nytt slag? Nej, tyvärr, han har som en tjuv å det skymfligaste dött i galgen.
Brenner: ”O Himmel! Was höre ich?” Frankenberg: han vet ju själv att Frankenberg i
Sverige levt som en god soldat och kavaljer, roat sig med banketter, spel och sköna
damer. Efter Karl XII:s död har han rest till Holland, försökte försörja sig på att
spela, men gav sig sedan tillsammans med några kamrater på fribyteri. Genom norra
Norge och Sverige kom han till Ryssland, vidare till Tyskland där han åkte fast och
slutligen blev hängd.
Brenner frågar om han blev ordentligt beredd till döden, men får ett ganska
svävande svar. Han borde dock inte ha tagit så lätt på denna fråga, eftersom

78
förberedelsen på livet efter var det centrala elementet i berättelserna om dödsdömda
och avrättade personer på 1700-talet.

Samtalet efter döden, en genre som jag återkommer till, ska inte tas som ett allvarligt
menat alternativ till den kristna världsåskådningen, men antyder ändå en motdiskurs:
att det går alla lika efter döden. De avrättade kommer varken till himmel eller till
helvete utan till ett ganska mediokert dödsrike. Även om den avrättade prästen
intresserar sig för Frankenbergs dödsberedelse, så nämns inget om ånger. Och inget
fördömande av varken den ene eller andres leverne, synder, etc förekommer i
samtalet. Frankenbergs beskrivning av hur en sann kavaljer ska leva måste dock
betraktas som en lätt förstucken, ironisk adelskritik.

Brenners brott var politiskt och hans avrättning följden av en politisk rättegång.
Berättelserna om hans död är således som politiska. Flera exempel på sådana
berättelser finns från 1700-talet, och det handlar då ofta om högreståndspersoner.
Den 4 augusti år 1743 halshöggs general Charles Emil Lewenhaupt i Stockholm, och
lika illa gick det för hans kollega Buddenbrock. De hade båda varit befälhavare
under Hattarnas misslyckande revanschkrig mot Ryssland och gavs skulden för att
Finland ockuperades. Lewenhaupt och Buddenbrock arresterades vid sin återkomst
till Sverige, den 28/9 1742. Ständerna beslutade att ställa dem inför generalkrigsrätt
med fältmarskalk Hamilton som president och justitiekansler Silversköld som
åklagare. Präst- och bondeståndet var särskilt negativt inställda till Buddenbrock.
Borgarståndet röstade för hans begäran om nåden att få bli arkebuserad istället för
halshuggen. De slapp dock avrättas vid Skanstull, istället skulle den gamla norra
avrättningsplatsen vid Brunnsviken användas.
Buddenbrocks söner hade gjort upp en flyktplan. Men hans heder förbjöd
honom: ”finns det en gnista rättvisa i Svea land, kan något ont icke hända mig, men
vill jag i fängelset lugnt avbida det öde Gud och mina landsmän bereda mig. En
krigare skall alltid vara beredd att offra sitt blod för fäderneslandet, även, om så
fordras, på avrättsplatsen!”
Till skillnad från Buddenbrock försökte och lyckades Lewenhaupt att rymma
från sitt fängelse. Kapten, sedermera amiral Tersmeden ledde den styrka som
tillfångatog Lewenhaupt efter det han rymt. I sina memoarer framställer Tersmeden
det som en dramatisk jakt i skärgården, men gripandet skall ha skett redan vid

79
Fjäderholmarna. Lewenhaupt fördes åter in i häktet där fängelsechefen Galle väntade
tillsammans med den pastor Tolstadius som fått i uppdrag att bereda fången inför
döden. Tolstadius var en centralgestalt inom den svenska pietismen, pastor vid
Skeppsholmsförsamlingen och van vid uppgiften att bereda dödsdömda fångar inför
avrättningen.
Lewenhaupt försökte upprätthålla en obekymrad attityd, sade att det är trevligt
att återse Galle och bad om ursäkt att han åsamkat honom besvär genom sin
rymning. Galle framhöll att generalen därigenom har utsatt honom själv för fara. Kan
så vara, svarar Lewenhaupt, men det är dock naturligt att man försöker bevara livet.
Jo, säger Galle, naturligt men ej billigt och kristeligt, om man därigenom försätter
sina medmänniskor i fara (unglück i den tyska originaltexten), men han kommer
hursomhelst att avrättas morgonen därpå.
Detta gör Lewenhaupt bestört: ”jag fångades i natt och ska avrättas imorgon,
Behüte Gott”! Han ber ej för sitt liv men säger att han behöver uppskov med tanke
på sin själ. Tolstadius och Galle lovade att försöka, men misslyckades.
Överståthållaren vände sig visserligen till rådet, men Sekreta Utskottet vägrade
befatta sig med saken. Lewenhaupt var övertygad om att han ska bli benådad och
slippa undan i sista stund, eller åtminstone få uppskov. Hans anhängare, bland andra
Tolstadius, hade styrkt honom i denna föreställning. När han fördes ut till
sandbacken, nära nuvarande Sveaplan vaktade tusen man vägen och kavalleri var
uppställt på alla sidogator. Han försökte dra ut på tiden i ett fåfängt hopp om att bud
om pardon skulle komma.
Det misslyckade kriget och meningslösa uppoffrandet av soldaternas liv var ett
av skälen bakom det sista dalaupproret. Allmogen trodde att generalernas förräderi
orsakade nederlaget. Den utlösande faktorn var dock en fönsterskatt om 9 öre/ruta
som ålades bönderna – budkavlen gick och den sjätte juni 1743 samlades de i Falun,
och tågade mot Stockholm. Ett krav var att några av dalkarlarna skulle få närvara vid
Buddenbrocks avrättning, så att de kunde vara säkra på att det verkligen var han som
miste livet. Och det fick de tydligen igenom.
Upproret slutade med att ett femtiotal bönder sköts till döds utanför Castenhof,
vid nuvarande Gustav Adolfs torg, där Lewenhaupt satt fången. Sex avrättningar
följde i Stockholm och ytterligare ett 40-tal personer straffades. Endast en av de
dödsdömda begärde nåd. Den trettionde januari 1744 därpå skedde avrättningarna
med tusentals åskådare, ”med stor hänsynsfullhet var allt så ordnat att de dömda ej

80
kunde se varandras avrättningar”. Anföraren Schedin, som skulle parteras, d v s
styckas efter halshuggningen, avrättades sist.

Under perioden 1751-1765 avrättades, enligt tillgänglig statistik, 471 personer i

Sverige varav 57 i Stockholm. Frekvensen var i Stockholm, i förhållande till
folkmängden ungefär tre gånger så stor som i resten av landet. Troligen var både
brottsligheten och risken för upptäckt större i Stockholm, vid denna tid den enda
storstaden i Sverige. Det bör dock tas med i beräkningen att 10 av de avrättade
männen i Stockholm dömts för förräderi och uppror, särskilt i samband med försöket
till aristokratisk statskupp 1756.
Prosten Magnus Troilius berättar i en liten skrift om greve Erik Brahe, som
dömts till döden för den misslyckade statskuppen detta år. Nådeansökan avslogs med
undantag för att hans betjänter skulle få ta hand om liket, lägga det i en kista och föra
det till hans gods Rydboholm, och där begravas. Ett besked som greven ska ha hälsat
med orden: ”Gud vare lov! Ständerna hava låtit mig och mina olyckliga kamrater
dömas av lagen och lida vi det våra gärningar värde äro; men göra oss ock derjemte
den barmhärtighet de kunna åstadkomma: så blev icke General Lejonhufwud
hanterad: Der kan aldrig inför Guds Domstol försvaras, att honom ej blev tid därmed,
att tänka på sin salighet: Gudi lof! Wi blive kristeligen och med barmhärtighet
hanterade”. Beredelsen blir också lyckad, han blev omvänd, berättar Troilius,
lämnade alla tankar på hämnd och ville saktmodigt lida sitt väl förtjänta straff.
När grevinnan besökte honom sade han: ”man gräver en grop åt en annan och
faller själv uti henne: Lovad vare Gud, som haver fått fatt på mig”. Han vill ha
nattvard så strax innan avrättningen som möjligt, för att kunna vara desto säkrare på
sin salighet.

Inte bara frekvensen, utan också skälen till avrättningar var markant olika i
Stockholm, och det övriga landet. En stor skillnad är att endast tre män avrättades för
tidelag i Stockholm, jämfört med 109 i hela landet. Kvinnor avrättades vanligen för
att ha mördat sina barn, både i Stockholm i hela landet. Avrättningar för mord och
dråp var relativt sett vanligare bland kvinnor i Stockholm, men ungefär densamma
för män oavsett var. Proportionen kvinnor var i stort sett densamma bland de
avrättade i Stockholm och hela landet, 35 respektive 38 %.

81
Det förefaller som om avrättningsfrekvensen i Sverige, i förhållande till
folkmängden var densamma som i England. Det finns också samma tendens till
ökning av det absoluta antalet i början av 1800-talet. I bägge länderna skedde också
en liberalisering från och med omkring år 1830. Därefter var den så gott som
uteslutande orsaken till att dödsstraffet tillämpades mord och dråp, där inga
förmildrande omständigheter fanns.

Politiska domar kunde drabba både överklassen och upproriska bönder. Mer ordinär
brottslighet var dock, som vanligt, något huvudsakligen den obemedlade
underklassen ägnade sig åt, men bland de avrättade männen fanns också många ur
vad som kan kallas ett mellanskikt. Många kvinnor avrättades också, och dessa var
så gott som uteslutande från underklassen. Frågan om hur man skulle bereda
brottslingarna för döden var, som framgått av ovanstående viktig. Präster och andra
myndighetspersoner tog den med största allvar, och även om kritiskt ironiska röster
kunde höras, såsom i berättelsen från dödsriket, verkar det som om även de dömda
och den folkkultur de vanligen var delaktiga i uppfattade den som central.
En präst som hade stor erfarenhet på området och gärna delade med sig av sina
kunskaper, var Tore Odhelius. I en liten bok som han gav ut tjugo år efter det att han
hade detta uppdrag, berättar Odhelius hur han lyckades han böja dessa syndare,
bovar och ogärningsmän. Med hjälp av evangelium och Guds kraft överkoms de
hinder Satan lade i hans väg, genom fångarnas hårdhet, okunnighet, ohörsamhet,
motvilja och likgiltighet. Författaren säger sig vara ”tendre och blödig”, kunde inte
se minsta kreatur slaktas, men han vände aldrig bort ansiktet vid exekutionen av de
människor han frälst. Detta var ju långt bättre för dem, än om de fått pardon och
benådats. Själve skarprättaren yttrade en gång att det var ett rent nöje att avrätta dem
han hade berett till döden. Här beskrivs kortfattat de fall Odhelius berättat om:

Carl Beckman, var 17 år och son till en assessor, han avrättades år 1746. Beckman
förde ett stilla liv i sin faders hus, och hade aldrig besmittat sig ens med den annars
så vanliga ungdomssynden. Endast någon gång hade han svurit eller missbrukat
herren Guds namn. Efter att ha anmält sig som volontär vid amiralitetsstaben i
Stockholm rånade han, för att få råd med uniform, en rik jungfru i huset där han
bodde. Han fick med sig några smycken till ett värde av 200 daler silvermynt, men
hon såg att ingen gick ut på gatan och förstod att tjuven var någon som bodde i huset.

82
Han åker därför snart fast och lämnar tillbaks det stulna, men som han är flegmatisk
och övertygas av släktingar om att pardon skall ges, tar han det lugnt. Så sker dock
ej, och han förflyttas till beredelsekammaren på Smedjegården.
Eftersom han fortfarande var obekymrad fick ”man” avrättningen uppskjuten, så
att beredandet skulle hinna ske. Själv verkade han inte bry sig. Under predikan greps
han dock av en översinnlig glädje över Jesu kärlek. Prästen undervisar honom i
enrum om Guds nåd. Men nästa dag återfaller han i den tidigare kallhjärtade
hårdheten. Odhelius bad ”senaten” om ytterligare uppskov, vilket beviljades. Kvällen
innan slutdatum var han fortfarande flegmatisk, frågade blott om han skulle få det
röda klädet att falla på som hans far lovat honom.
Odhelius tyckte sig dock se en viss sinnesrörelse hos Beckman och erbjöd sig
åter försöka vinna tid, så att hans själ ej skulle vara evigt förtappad. Han såg dock
bara bister och håglös ut, och sade: ”käre, gör icke det; om jag får aldrig så många
dagar, gör jag intet annat än förhärdar mig på desamma: skall jag hjälpas, så måste
det ske med hast”. De bad tillsammans. Beckman skrev brev till sin far och syster,
bla om hur Herren rört hans hjärta. De sjöng psalmer och turades om att sova en
stund, åt och gick slutligen till Smedjegårdskyrkan där mycket folk samlats.
Beckman bekände sina synder, att han alltid levt i säkerhet och syndat i sitt hjärta,
men värst av allt var att han ej tagit emot när Gud klappat på hans port, utan
förhärdat sig, varit kallsinnig och håglös. Han bad bevekligen om förlåtelse härför,
välsignade överheten som givit honom tid till besinning och tackade herren som böjt
hans hjärta. ”Du vet, Herre... att de leva i blindhet, som jag har levat; de springer av
nyfikenhet att se exekutioner, som jag ock gjort, och tänka intet vidare; Herre! Giv
att mitt exempel måtte gagna någon till bättring och salighet.” Beckman föll på knä –
det blev alldeles tyst, många åskådare brast i tårar. När han klädde av sig sjöng de
som var innanför spetsgården ”mina kläder klädes af, m.m.” Prästen fick inte hjälpa
honom av med rocken utan han vinkade till sig en i hopen. Tackade sedan
slottsfogden för hans godhet, stod i undertröja och tog farväl av prästerna, tog på sin
mössa och stoppade in sitt långa, sköna hår därunder, så att det inte skulle vara i
vägen. Slutligen klev han in på klädet, tog av en sko och drog ner mössan över
ögonen innan han la huvud och hals till rätta på kubben.

Anders Ryman, 18 år, hantlangare vid artilleriet, hade av naturen ett kvickt huvud,
men var ocskå orädd, dristig och tilltagsen. Föräldralös redan som barn blev han en

83
tiggare och snart också en ”stockholmstjuvpojke”. Han blev flera gånger dömd för
stöld, hade slitit spö 175 gånger. Med tre slag av varje par spö blir det sammanlagt
1050 slag, räknar Odhelius ut. Detta har dock ej avskräckt honom, eftersom han hade
vant sig vid att stjäla. Satt nu sedan två år i häkte under en vidlyftig rannsakning och
blev slutligen dödsdömd. Han hade fått rådet att begära Odhelius som den präst som
skulle bereda honom inför avrättningen.
Odhelius berättar att Ryman när de först träffades var hisklig att skåda: nästan
naken, märkt av spöslagen, håret var som örnfjädrar, benen svullna av blacken de
satt fast i och högra handen var kedjad, för han hade försökt rymma genom att krypa
ut ur skorstenen och åter fått spö därför. Ansiktet liknade en uv. Odhelius grälade
först på honom för att han ”gått i Satans tjänst och nu inte dög till något annat än att
hängas i en galge med fåglar som åt av hans kött, så styggelig hade han gjort sig
inför Gud, änglarna och människorna. Men ändå fanns det hopp om frälsning och
salighet!”
Han får så småningom kläder och en mindre black om foten, mer passande hans
spensliga gestalt. Undervisas om frälsaren och nåden, den förlorade sonen, men
något är fel, förstår Odhelius, eftersom Ryman inte släpper in Gud. Det visar sig att
han har ytterligare ett trettiotal obekända stölder på sitt samvete, och när han biktat
dessa sina synder kan han orädd möta döden. Rymans fästmös syster, en adelsfröken
Sophia, skriver Odhelius (godtroget?) kommer på besök och de får på begäran tala i
enrum. Dock tar sig prästmannen friheten att tjuvlyssna på deras samtal, och gläds åt
Rymans nyfrälsta föredrag. Ryman sägs efter frälsningen likna en ängel, ”trots att
hans ansikte av Naturen ej var särskilt favorabelt tecknat.”
Syndabekännelse gjordes slutligen i Smedjegårdskyrkan innan den långa
promenaden till Skanstull. Ryman var pratsam och vid gott mod, bad på schavotten
”nattmannen” om ursäkt: ”Ni min herre! Som gör mig den sista välgärningen, och
skall hava besvär av mig önskar jag all nåd och välsignelse”, vilket gjorde denne
något häpen.

Brita Wadström från Lövsta bruk, var dömd till döden för att ha begått ett
suicidalmord i fängelset. Hon satt där anklagad för delaktighet i ”en komplott bland
liderligt kvinnfolk som prejade pengar av folk”. Efter ett år ledsnade hon och skar
halsen av en medfånges barn, för att bli avrättad och få en chans att komma från
eländet samtidigt som synderna förläts.

84
Brita var kvick, hurtig och tilltagsen, skriver Odhelius, men också kolerisk,
högmodig och argsint, hon saknade kvinnors vanliga ömma sinnelag. Av de fyra öre
fångarna dagligen fick för sitt uppehälle sparade hon och köpte sig vitt tyg, som hon
sydde fast svarta band på, för att göra sig en stilig avrättningsdräkt. Hon får då höra
talas om den kungliga förordningen angående vilka kläder de som mördat för att bli
avrättade får ha – de får ej bära sådana som hon jobbat på, utan skall dö i vanliga
kläder. Hon upptänds av bitterhet, likt torrt enris, skriver Odhelius. Hennes
högmodiga och osaliga hjärta avslöjas. Dock lyckas han bringa henne till frälsning
och hon för sig väl under den långa promenaden i snöstorm, och bestiger lugnt det
bål på vilket hon ska halshuggas.
På väg mot avrättningsplatsen snubblar eller halkar en av soldaterna omkull i
snön och tappar sitt korsgevär, något som Brita skrattar åt. Men hon tar sedan
Odhelius under armen och säger ”Frälsaren förlåte mig! Tänk att jag log åt den
karlen som föll omkull, och bar sig så löjligt åt, och var rädd att jag skulle rymma”.
Hon blev så rörd att hon grät när hon såg bålet, till prästens förundran, hon grät inte
annars. De sjunger: ”I Christi sår jag somnar in.” Flera tusen människor sjunger efter
avrättningen tillsammans.

En dräng, vid namn Åhman, hade kommit till staden för att köpa färg. Efter att ha
kommit i sällskap med en tysk gardeskarl, Wennich och lockades han med på ett
inbrott. De fångades och dömdes att hängas. Odhelius frågade Åhman om han läst i
Sions sånger och erfarit något av den uppväckelse, syndaånger och tro som där
beskrivs – på vilket han svarade nej. Vidare: ”var han beredd att dö? Vet ej, men
hans präst har sagt att det är så”. Tysken satt i samma cell, men var en ogudaktig
stackare som svor och dundrade och ville slå Åhman, även sedan de fått dödsdomen.
Man skiljde därför fångarna åt och Åhman sätts på Castenhof, Norra förstadens
kämnärsrätts fängelse vid nuvarande Gustav Adolf torg. Här får han så småningom
”ett enfaldigt och redigt begrepp om salighetens väg, men har en del villfarelser för
sig, såsom att man skulle kunna beveka Gud genom bön”, skriver Odhelius.
Två tyska pastorer hade rapporterat till slottskansliet att Wennich var beredd att
dö och Odhelius fick då en förfrågan angående Åhman. Han svarade att fången ej är i
det tillstånd Gud vill ha honom, det felas honom fortfarande den rätta hjärtats tro.
Vill därför ha uppskov. Enligt domen skulle de avrättas tillsammans, men
slottsfogden kunde tänka sig att börja med Wennich, om Odhelius ansåg att han var

85
redo. Denne framhöll dock att Wennich var i samma obrutna och osaliga tillstånd
som då han kom i fängelse. Fogden och övervaktmästaren sköt då upp båda
avrättningarna. Åhman blev, som Odhelius uttrycker det: ”för var dag fattigare,
böjdare och svagare”. När Wennich fick se honom sa han att Åhman såg ut som en
ängel och att han också ville bli frälst.
När de fördes ut till avrättningen såg Wennich så ömklig ut att folket ropar att
han är osalig. De tyska prästerna läste över honom och lade sina händer på hans
huvud, men han var redan så gott som död, berättar Odhelius. Åhman å sin sida
”åskådade detta med all contenance”. Men det drog ut på tiden och Odhelius sade:
”du fryser min gosse!” – ”Jag slipper snart nu”, svarade han. ”När hans tur kom bad
han kort och tog avsked, gick själv upp på schavotten, där hans saliga själ av
Frälsaren blev mottagen under lycklig exekution”.

Peter Sellegren är liksom Beckman ett fall som visar att det inte bara var folk ur
underklassen som avrättades. Han var kaplan och lärare, men hade bedragit
Ständernas bank genom att förfalska bancosedlar. Han hade fått uppskov med
avrättningen för att hinna skriva ett brev till sin hustru. Detta brev, med alla sina
citat, ursäkter och uppmuntrande ord, delvis till hustruns beröm, misshagade dock
Odhelius, som rev sönder brevet. Han borde inte slösa tid på sådana fåfängligheter
utan hellre arbeta på sin beredelse. Men eftersom brevet var skrivet och han sagt sig
vara beredd att dö så fick det väl bli så. Härigenom väcktes Sellegrens ångest och
han öppnade sig för Odhelius undervisning. Han insåg att otro och kallsinnighet mot
frälsaren var den värsta synden, och, som Luther sagt, all annan synds källa och
moder.
Sellegren hade som andra okunniga människors materiella idéer om djävulen
och en gång när de pratade tyckte han att Satan satte klorna i hans kropp och ville
släpa iväg honom, varvid han gjorde konstiga miner och åtbörder. En i sig löjlig
händelse som dock blev till god nytta, tycker Odhelius, eftersom den mjukade upp
fången. Sellegren var, för övrigt den enda, av alla de dödsfångar som Odhelius
besökt, som ”jämrade sig över döden och var angelägen om att få leva”. Enfaldigt
hoppades han och trodde att överheten skulle benåda honom, men avrättades så
småningom, på Järntorget mittemot banken.

86
Cajsa Olofsdotter var en drygt 20 årig spinnerska som utgivit sig att vara adlig och
råkat i bråk med ”en som var sämre än hon”, vilken burit hand på henne. Cajsa hade
då lockat med sig dennas dotter, som var nio år gammal. Efter att ha skurit halsen av
henne anmälde Cajsa sig själv.
Två oförfarna lärare hade lovat att bara hon bekände och ångrade sig så kunde
de i kraft av sitt ämbete ge henne syndernas förlåtelse. De hävdade att den ”allmänna
försoningen” räckte för att hon också skulle bli salig och en Kristi brud, bara hon
trodde på det. Odhelius hänvisar till Romarbrevets andra kapitel och lyckas
överbevisa henne i denna fråga. En av de falska lärarna blev senare utvisad, men
kom tillbaks och dog i häkte 1772, berättar Odhelius skadeglatt.
Av hennes ansiktes blidhet kunde man se att hon nåtts av ljuset, men ännu
felades tron, skriver Odhelius. Han ville därför ha uppskov och hotade att en annan
präst ska få gå ut med henne och om åskådarna då ropar att hon dör osalig kommer
de att få återvända till fängelset. Vidare sökte han och fick uppskov, utan att tala om
det för henne! Fortsatte omvändelsearbetet och låtsas sedan ta ett sista avsked.
Odhelius sade att han ej kunde bevittna hennes osaliga färd till evigheten, varvid hon
greps av ångest och förlägenhet i sitt av naturen blödiga hjärta. Vid niotiden på
kvällen skulle prästen lämna cellen, men vände sig om i dörren och sa: ”Cajsa! Vad
skulle ditt hjärta tänka om du i morgon slapp föras ut?” Hon ville först inte tro
honom, men han berättar om tricket, som naturligtvis är gjort av ömhet med hennes
själ ”skarprättaren /är/ icke tillsagd och dess yxa /skall/ icke brukas imorgon”. Åtta
dagars bön och ytterligare undervisning, plus lite varmt kaffe öppnade hennes sinne.
Cajsa bekände offentligt sina synder med stilla, jämn och böjlig min, bland
folket hördes ett ”överljutt gråtande” – hon grät själv, vilket hon ej brukade, när hon
berättade om sin hårdnackenhet och Frälsarens ömma hjärta. Hon fördelade sina
tillhörigheter bland vänner och en syster. De åkte i vagn till avrättningsplatsen och
hon besteg bålet utan synbarlig rörelse, lugn och förnöjd. Hon ville dock knyta om
klänningen nertill, för hon har hört att skarprättarens betjänter ofta slänger kroppen
på bålet så att nederdelen blottas. Odhelius lovade dock att se till att så ej skulle ske
och hon avstod från bandet. Huvudet avhöggs ”behändigt” och han sa till drängarna
att inte blotta för mycket av kroppen när den placeras på bålet. Psalmen ”Så lärer,
människor alla, m.m.” sjöngs och han gick ”med glädje hem och har med några
vänner en fröjdedag över hennes saliga bortgång ur jämmerdalen”!

87
Man kan ha synpunkter på den gode prästmannens självgoda attityd, även om värre
kan ha funnits. Nedlåtande kommentarer om fångarnas utseende och förstånd, liksom
användandet av en del lumpna tricks: tjuvlyssnande, förtigande av uppskov,
utnyttjande av vidskepelse, som han själv tyckte var löjlig, men det kan inte råda
något tvivel om att Odhelius var övertygad om det rätta i sitt handlingssätt. I
huvudsak bemöter han också sina dödsfångar vänligt, vilket torde ha varit en tröst i
eländet.
Huruvida de fall av dödsfångars beredande Odhelius beskriver är representativa
eller ej går inte att bedöma. Fångarna beskrivs likgiltiga och hårdhjärtade snarare än
inställda på att die game, en spektakulärt tuff död. Ett undantag är fallet med
Sellegren, som var rädd att dö. Detta markeras av Odhelius som något sällsynt, men
verkar ha tyckt att det var bättre än det förstnämnda. Han nämner också fler exempel
på fångar som är halvdöda av skräck – till skillnad från dem han själv bereder. Det
framkommer att det inte accepterades av åskådarna om någon avrättades ”osalig”. En
märklig effekt av detta synsätt är att ingen skulle kunna avrättas om han/hon
hävdades sig vara oskyldigt anklagad. Den som inte erkänt kunde ju heller inte ångra
sig och därmed få sina synder förlåtna. Men i de fall som här beskrivs omvänds
syndarna, ibland vinner de sympati hos åskådarna, ja till och med av skarprättaren,
men detta hindrade inte exekutionens utförande. Avrättningarna fungerade som ett
rituellt element på rättskulturens alla nivåer. Alla visste vilken roll de förväntades
spela, även om en del övertalning kunde krävas.

Alkoholens betydelse för våldsbrottslighet är sedan länge belagd, men sambandet

mellan alkohol och brott är inte tidlöst. Den stora nedgång av våldet som skedde
under 1600- och 1700-tal har inte berott på eller motsvarats av någon nedgång i
supandet. Hur attityderna till detta har förändrats i Sverige, särskilt jämfört med
följande sekel visar också på en större förändring i konstruktionen av den kriminella
identiteten. Det kan vara värt att i detta sammanhang betänka att samtiden förefaller
ha varit helt omedveten om den långsiktiga processen av sjunkande våldsbrottslighet.
Ett skillingtryck från sent 1694 och två från 1700-talet tar upp frågan om
spritens inverkan på folk. I det första ingår två sånger om eller av personer som
avrättats, den ena 1674 och den andra 1688. Båda beklagar sig över att de ägnat sig
åt fylleri och annan synd. Bägge berör endast kortfattat supandet, som en synd bland
andra:

88
 Unge och friske svenner, besinnen er dock väl
Fly svalg och dryckesvanor – Satan snärjer er själ

Respektive:

Utur mitt fall rätta mig Herre stora

Ty eljest är med mig slätt förlora
Var akte sig för fylleri och spel
Två Satans nät och stora fel

Ingen av dessa två dödsdömda namnges och deras brott beskrivs inte. Den förste tar
farväl av sin maka, den andre var troligen ogift, eftersom han ber för sin mor i första
hand. Det står också att han blivit arkebuserad vilket tyder på att han var militär.
Drickande och spelande var två synder, men knappast brott, och ganska typiska
tidsfördriv för militärer.

Mer utförligt behandlas spritens fördärv av Gabriel Bengtsson Bortinghusen

(Skillingtryck, serie 0, 97:19, 1740), vilken dömts till döden för mord:

Vad syndig fröjd det är sig överlasta

av drycker starka och till fördärvet hasta;
Det rönes fort, när synd bedriven är;
För nöjsam lust sig olust då framter.

Förblinda värld, som städs vill lustig vara,

kan du din fröjd och raseri ej spara;
betänk, betänk den stunden nalkas väl,
när straffet går utöver syndens träl.

Tänk huru söt, den starka dryck dig smakar,

för dryckens skull, du hela natten vakar,
tänk Satan led han vakar ock på dig;
När du är full visst gläder han sig.

89
 Då har du mod begiva dig i fara,
då är du blind och snärjd i snara,
då aktas synd av dig som ingenting,
av hetsighet din hjärna springer kring.

Till horeri din blod är tänd i låga;

hör på min vän, jag litet dig vill fråga:
vad är för synd, som den kan vara fri,
som städse har sin lust i fylleri?

Att sådan lust den störtar en i våda,

kan var och en på mitt exempel skåda,
i dryckesmål jag så har rasat fram
som lejon grym, mig själv till spott och skam.

På sabbatsdag, när jag borde Herran prisa,

och med hans ord min själahunger spisa,
då var mig kärt att leva uti sus,
ej helgdag var om jag ej hade rus.

Hur länge jag med synden således lekte,

Mitt raseri med ungdomsyrsel smekte,
Så störta jag mig själv i största nöd.
Jag får en neslig död.

Spriten har här varit, eller uppfattas av diktaren, antingen det är Bortinghusen själv
eller någon annan som talar i hans namn, avgörande för brottet. Däremot får vi inte
veta något om det mord som utförts, och hur detta relaterat till drickandet. Någon
vanebrottsling verkar han inte ha varit men den kriminella identiteten påverkas också
av vad som var brottsligt. Han beklagar sig ju över att det är lättare att falla för
sexuella frestelser när man är drucken. Uttrycket horeri behöver inte betyda att han
besökt prostituerade – allt former av utomäktenskapligt sex var förbjudet och kunde
betecknas som hor vid denna tid.

90
En annan man som dömdes till döden för mord var Johan Hellbom. Enligt hans egen
”sannfärdiga berättelse, om sin förda vandel, omvändelse och död den 21.a
november 1753” spelade även här spriten in, men kanske inte på samma avgörande
och grundläggande sätt. Även om han ägnat sig en hel del åt fylleri förblir det
osäkert hur detta spelade in, som en utlösande faktor eller snarare en ständig vana att
dricka. Det är en 24 sidor lång prosaberättelse, vilken han själv ska ha begärt skulle
tryckas, ”överdådiga och mordiska människor, till åminnelse och varnagel”.
(Skillingtryck, serie 0, 98:16, Stockholm 1796).
Huvudorsaken till att han trädde in på syndens och brottets bana uppges ha varit
bristande uppfostran:

Jag har ännu ej fulleligen levat uti 29 år; Men mina synder äro flere än Håren på mitt
Huvud och Sanden i Havet. Af en Olycklig Uppfostran har en syndig och övermodig
vandel till sin oskiljaktige följeslagare, måste jag i dag med mitt eget Blods nesliga
utgjutande besanna.

Fadern var soldat, modern dog under Johans första år. Det blev mycket aga och lite
religion, sex eller sju år gammal rymde han hemifrån, med bettlarestaven i handen.
En bonde från Kolbäcks socken som han mötte förbarmade sig och tog honom hem
till sig. Bonden läste ur bibeln för honom och resten av hushållet, tex om Josef och
hans bröder. Hellbom tjänar sedan på flera ställen men får ingenstans lära sig
kristendomens budskap.
Vid 19 års ålder gifte han sig och avlade två barn med sin ”fromma Hustru”.
Barnen är dock, ”Gudi Lov” ej längre i livet, och slipper därför se den stora ofärd,
som deras ”ovärdiga Far” dragit över sig. Han nämner att han ägnade sig åt dårskap
och fylleri. Efter en tid som soldat fick han anställning och ”hederlig dagspenning
hos Förnämt och Fromt Folk”.
Men något stilla hemliv ägnade han sig inte åt, utan verkar mest ha suttit på
krogen och supit med kamrater. I huset där han arbetade blev han en dag beskylld för
att ha stulit en silversked. Oskyldig, som han säger sig ha varit, greps han av ursinne,
skrek och slog sönder allt han kom åt. Trots det blev han inte genast utkastad, och
inte heller intagen i arrest, vilket han ska ha begärt. Senare samma dag satt han på
sitt rum och gav efter vanlighet en sexårig gosse i huset mat. Då får han syn på en

91
kniv i fönstret, griper den och ”ändar der med det Oskyldiga och Menlösa Barnets
Liv”.
Han gick därefter självmant i arrest, väl vetandes att han skulle komma att
dömas till döden. Straffet ökades dock ”högrättvisligen”, eftersom det begicks så
många mord vid denna tid, med 15 par spö på stadens torg i norr och söder, samt att
han måste stå en timma vid skampålen med en tavla över huvudet, där brottet var
beskrivet.

äntligen /.../ måste jag på en kärra, såsom ett slaktkreatur, mig till välförtjänt skymf
och Gud give mången till skräck och varnagel, släpas genom Staden ut till
Avrättsplatsen, på det Höga Överheten må vinna det ändamål /.../, nämligen:
Hämmande af så grova och Gudlösa gärningar.

Till skillnad från de tidigare fallen beskrivs Hellboms brott utförligt. Liksom de
tidigare refererade sångerna har denna text en personlig prägel. Beredelseprästerna
kan ha sett till att det centrala budskapet som förs fram är att det är en botfärdig och
rättvist dömd syndare som ska avrättas. I vad mån de annars har påverkat textens
utformning, men det förefaller i alla fall inte troligt att han verkligen tyckte det var så
rättvist att han skulle piskas på flera torg innan han avrättades. Vilka andra individer,
t ex tryckare och förläggare haft något nämnvärt inflytande är svårare att belägga.

I de få fall där dryckenskap nämns i skillingtrycken om brott från 1700-talet, är det

som en synd bland andra. Men det är samtidigt en synd som lätt leder till fortsatta
och allt grövre synder. Detta är helt i linje med uppfattningen av den kriminella
identiteten som i första hand en syndare som bör omvändas, göra bot och bättring –
innan det är dags att bestiga schavotten. De brottslingar som i sina berättelser nämner
alkohol framställs också ångerfulla och botfärdiga syndare.
Det är bara män som säger, eller om vilka det sägs, att de druckit. Av fyra män
som avrättats och besjungits var minst två militärer. Botfärdigheten är dock något
som mer präglar sångerna om kvinnliga brottslingar. Alla kvinnor vars visor
publicerats och bevarats från denna tid är uttryckligen ångerfulla, medan männen kan
uppvisa andra attityder, t ex om de dömts för politiska brott, hedersrelaterat våld eller
var notoriska stortjuvar. Kvinnorna har däremot mest avrättats för barnamord och i

92
skillingtryckens värld relativt ofta för incest, brottskategorier som kan ha varit mer
ägnade åt att väcka de dömdas ånger.

Ångerfulla och botfärdiga är också de barnamörderskor som på 1700-talet får sina

sista ord eller hopdiktade sånger publicerade. Källvärdet får dock tas med en nypa
salt, då flera av dem är likartade och går tillbaks på kända andliga sånger. Två
kvinnor som halshuggits och bränts vid Skanstull har fått sina avsked tryckta i
samma skrift (Skillingtryck, Ob 96:5):

”När jag således levat

Och i hordom svävat
Med ett Satans mod
Bad han mig att dräp
Utan till att häpna
Själv mitt eget blod.
Barnet mitt
Blev livet kvitt”

Dock säger hon sig, utan fruktan, räkna med salighet efter utståndet straff. Den andra
ber Gud ta emot barnet, och riktar, vilket är mer originellt, några ord även till den
svekfulle barnafader (vers 6):

”Min lägersman jag ber sig vända om till Gud,

Att ej så mera sker – emot Guds lag och bud
Som han mig späd och unger nog
Till otukt så behändigt drog;
Han lockat har ett menlöst blod,
Som ej sin sak förstod”

Det värsta av alla sexualbrott var blodskam. Gränserna för detta var mer rigorösa på
1700-talet än vad de blivit senare. T ex omfattades styvbarn och gudbarn samt
kusiner i olika led, dessa kunde dock få dispens att gifta sig. Men skillingtrycken har
mest intresserat sig för antingen relationer mellan bror/syster eller far/dotter, och de
är koncentrerade till mitten av 1700-talet.

93
 När det gäller syskon kan ju förhållandet ha varit ömsesidigt, frivilligt och
relativt jämlikt, men fäder har varit de pådrivande när det gäller affärer med sina
döttrar. Trots detta kunde även flickan bli avrättad för att ha blivit, eller låtit sig bli
utnyttjad!

En annan ur rättssäkerhetssynpunkt tveksam praxis var att det avgjordes vem av de

dömda som skulle drabbas av dödsstraffet genom tärningsspel. Det var en form av så
kallad decimering, som hade svagt stöd i lagen, men å andra sidan traditioner sedan
romartiden. Vid myterier och fall av kollektiv olydnad straffades där var tionde av de
skyldiga, vilka avgjordes med lottdragning eller tärningskast. Ett exempel från civil
rättspraxis i Sverige är två skärgårdsbor, Erik Jacobsson, Carl Hindriksson som hade
dömts för att ha mördat en tullbesökare på Värmdö. Förloraren avrättas och vinnaren
får 40 par spö och åtta års arbete på Sveaborg. (Skillingtryck, serie O 98:31, 1776)

Ett frejdigt romantiserat eftermäle och även en hel del publicitet i livstiden fick
”stortjuven” Jacob Guntlack. Denne började enligt egen utsago sin bana med att vid
tretton års ålder ange sin mor för att tillsammans med sin älskare ha mördat hans
fader och därefter även sin älskares fästmö. De avrättas, men själv får han ris, inte
som det ibland framställs för att ha angivit sin moder, utan för att de i ett tidigt skede
släpps i brist på bevis. Han fick alltså ris för att han kommit med en, som man
trodde, falsk anklagelse. I sin egen tryckta berättelse hävdar Guntlack att detta var
hans första erfarenhet av rättsväsendet, och förtiger att han redan tidigare straffats
med ris för en ansenlig stöld.
Moderns älskare, gardisten Johan Wilhelm Falker, fick schavottera i halsjärn
och slita spö före avrättningen, som avrundades med stegel och hjul. Hennes egen
avrättning sköts upp på grund av hennes graviditet.
Han gick så småningom i lära hos en bagare, men tog plats som båtsman i
Ångermanland. Tillbaks i Stockholm tog han värvning vid artilleriet, roade sig på
krogar och bordeller, samt stal från kunderna där. Han straffades flera gånger för
stöld i Stockholm och på landsbygden, bl a i Finland. Det finns hela sex skillingtryck
som skildrar hans liv och död. Det har troligen existerat flera, eftersom ett av dem
har givits ut som en sorgehälsning från alla de gatuförsäljare som levt på att avyttra
alstren om hans eskapader. En del har en moral att lära ut, medan andra är mer
inriktade på att visa hur han höll masken inne i det sista, som ett gott exempel på hur

94
man kan die game! Det påstås t ex att den oförbätterlige på väg till schavotten stal en
plånbok från en av åskådarna. Texterna lyckas förena romantisering med en moralisk
ton:

Se, skälmar, här en hisklig spegel,

I en som går till döden ut:
Låt ej hans levnad bli er regel,
Om ni vill slippa samma slut;
Ty den som lastens vägar går
Sitt brott till slut umgälla får.

En av åskådarna, tidningsmannen Carl Christoffer Gjörwell (1731-1811) har i brev

skildrat avrättningen: ”onsdag förde hovpredikanten Wrangel med stor pompe, ut vår
svenske Cartouche Guntlack till galgen... Han emottog galgen med stor glädje. Han
sjöng under hela tåget från Smedjegården, satt i slädan bredvid D. Wrangel med
leende mun och betygade platsen en den mest lysande förnöjelse, allt uti det sista, så
att d. Wrangel gör sig just (ej) en stor heder av denne proselyten. All Stockholms
pöbel stormade ut den dagen för att se en så ryktbar persedels hädanfärd”. Parentesen
står i originaltexten, exakt vad som menas därmed är inte lätt att säga.
Gjörwell säger att det är pöbeln som vill se avrättningen, men tydligen har han
själv också gått ut i denna avsikt. Åskådarnas roll kan vara diffus, de beskrivs dels av
andra åskådare, vanligen ur överklassen och då med en nedlåtande ton, som helt
bortser från att berättaren själv är med i åskådarmassan, dels kan de beskrivas av de
avrättade själva. Det är inte ovanligt att dessa nämner att de själva sprungit i en
sådan hop, såsom Ryman ovan, av tanklöshet eller nyfikenhet. Kanske har åskådarna
också varit ett stöd för den som ville hålla stilen hela vägen till schavotten. Brenner
talade direkt till åskådarna, och det finns också exempel på andra som hälsar dem
med enklare ord.

Christina Johnsdotter Löfberg avrättades 18/1 1736 utanför Stockholms södra port,
för att hon i vrede mot sin man dödat deras gemensamma barn. Hennes sista tal: ”En
syndares hårda öde fastställt av Gudz rättvisa lag”, daterat som ”tryckt på samma
tid” börjar med orden: ”Ett gott nytt år jag önskar er allesamman, som nu här står och
ser på min färd,” vilket låter så osannolikt frimodigt och vänligt att det nästan måste

95
vara äkta (Skillingtryck, serie Ob, 98:10). Det kan också vara ett sätt att vinna stöd
från åskådarna, antingen för den ångerfyllda syndaren, eller den som ville vara tuff in
i det sista och ”die game”.
Än längre går statdrängen Johan Eriksson Lindström som hade mördat sitt
yngsta barn, en dotter. Ingen tidigare brottskarriär nämns, trots fattigdom och svåra
uppväxtförhållanden. Han förvarades i Smedjegårdshäktet men avrättades vid
Almarestäket skogs avrättningsplats 20/9 1827 i Sollentuna. ”Jag har bekänt mitt
grova brott utan någon hotelse, samt av ångerfullt hjärta det uppenbarat, och därför
vill jag nöjd lida och böja mitt huvud under bilan... jag träder fram till avrättsplatsen
frimodig. Se här älskade åskådare... låt varna er av mitt exempel.” (Skillingtryck,
serie Ob 99:3) Skriften sägs ha sålts till de efterlevandes förmån, vilket kan ha
bidragit till de uppskattande orden om åskådarna. Han spelar sin rituella roll som
ångerfull syndare så väl som möjligt.

En annan visa berättar om en skarprättares hustru, Anna Catharina Rosendahl

(Skillingtryck, serie O, 99:73, 1776), som likaledes mördat sin man. Det framhålls att
hon om någon var bekant med straffens hemskhet, och att detta borde ha avskräckt
henne.

Exempel visas här nu av den

Som haft en daglig spegel;
Hur last till straffet skyndar hän,
Bål, bila, Hjul och Stegel.

En arm Elias Westerberg

Ett blodigt offer bliver,
För kvinnans list, som med god färg
Försåtligt Mord bedriver:
Ett willdjur lämnar den i ro,
Som de i sömnen finna;
Här mördar hustrun i sitt bo
Sin man, tänk vad för kvinna.

96
Uppfattningen att ett vilddjur, eller en orm inte angriper den som sover har vi
tidigare berört, den verkar vara allmänt spridd inom folkkulturen. Den sovande hade
rätt till frid, även om han var skarprättare. Men han blev skjuten under täcket av
hustrun, i samarbete med en piga.
Hon liknas inte bara vid ett vilddjur i största allmänhet, utan sägs också ha ett
tigerhjärta. Detta må vara en relevant metafor för den som handlar grymt… men är
ändå märklig eftersom det tidigmoderna Sveriges människor knappast hade någon
större erfarenhet av tigrar. Hur djur uppfattas och beskrivs, som symboler och som
aktörer eller offer i skillingtrycken är en fråga som jag återkommer till.

Vad hade då hänt? Brottet är ovanligt och att skjuta någon i sömnen ansågs vara det
värsta nidingsdåd. Kanske var skarprättarbetjänten en grym och hård man som söp
och misshandlade sin hustru? Rättsmaterialet ger besked:

Den 22/8 1775 meddelas till Södra Förstadens Kämnärsrätt att pigan Greta Lisa
Ryman berättat för en präst i Katarina församling att hon varit delaktig i ett mord
som skett ”här på malmen”. Hon sägs vara 23 år gammal, av medelmåttlig längd
samt någorlunda kroppslig stadga. Född i staden, dotter till en sjöman, men tidigt
föräldralös. Hon har suttit på rasp- och spinnhuset, eftersom hon var lös och ledig,
dvs arbetslös. Där lärde hon känna Anna Chatarina Rosendahl, som i protokollet
vanligen kallad hustru Westerberg.
Anna Chatarina Rosendahl var gift med skarprättarbetjänten Elias Westerberg.
De tog Greta i tjänst som piga. Anna Chatarina har börjat prata med henne om att ta
livet av som var hennes man. Julen 1774 lämnade hon tjänsten, men hade då lovat att
hjälpa till med mordet, bara det ej skedde med gift!
På apoteket Enhörningen köper de någon sorts sömnmedel. Hustru Westerberg
hade dock, enligt pigans bekännelse redan bestämt sig för att de skulle skjuta honom
med en fågelbössa.
Westerberg vill inte dricka vad de bjuder honom, eftersom drycken är grumlig
av sömnmedlet. ”Varföre Ryman detsamma utslagit.” Man och hustru lägger sig i
sängen, Greta skjuter av och bössmynningen går sönder. Hustrun far ur sängen och
de går tillsammans till bergsprängaren Apelberg, som bor i närheten. De lånar eld
eftersom lampan slocknade när skottet brann av och klär på den döda kroppen:
skjorta, tröja, byxor, blå surtout, mössa av skinn, samt strumpor och skor. Han sov

97
och dog tydligen naken. Bär sen ut honom till ett contoir i förstugan. Hustru
Westerberg tvättar blodet av lakanet och ger en filt, som skottet har bränt hål på till
Apelberg.
”Äntligen” tar de hand om penningarna: 4000 daler i större och mindre
Bancosedlar, samt 19 dukater i guld! Sover sedan några nätter hos Apelberg innan de
på den tredje natten tillsammans med denne och hustru Lindberg bär kroppen till
Tantosjön och slänger i en av Apelberg utsedd vak tillsammans med bössan.
De har sedan gått hem till Westerberg och Anna Chatarina ger Apelberg 46
plåtar i Bancosedlar, och Lindberg 25, samt varsin dukat. Ryman har fått två dukater
och en hel del kläder. De andra får även de kläder, liksom den nya pigan vid namn
Stina Hellström.
En hustru Corvin (som varit gift med en lärftkrämarbetjänt) har invigts i
hemligheten, för att hon skulle hjälpa hustru Westerberg att växla stora Bancosedlar
och dukater, samt att köpa en ny bössa.
Artillerihantlangaren Norström har efterträtt Westerberg som skarprättardräng,
men har så vitt Ryman förstår inte haft någon kunskap om mordet. ”Ehuru han eljest
med hustru Westerberg levat i förtroende och de i samma säng tillsammans ligga.”
Han är beskedlig och har sökt bibehålla ordning i huset, anser Ryman – när hon och
hustru Westerberg någon gång gnabbats och Ryman sagt att hon kunde säga mera än
hustru Westerberg ville, då har han frågat vad sådant kunde betyda, men aldrig fått
någon närmare upplysning.
Rätten frågar om hon idag har varit i oenighet med hustru Westerberg? Nej,
svarar Greta Stina Ryman, det är samvetsoro som bragt henne att bekänna. Slutligen
sade hon att hustru Westerberg sedan mordet icke tålde att höra skott – vilket många
skulle kunna intyga.

Rätten beslutar att genast låta kalla hustru Corvin, som sitter häktad för bedrägeri vid
stadens kämnärsrätt – hon befanns vara av god kroppsstadga och var enligt egen
beräkning 53 år. Hon har i flera år levt skild från sin man. Säger sig inte alls känna
Westerberg eller dess hustru – än mindre varit hemma hos dem. Ryman får henne
dock att erkänna att hon förra sommaren tagit emot ett par pistoler och lämnat dem
till lagning – men några pengar har hon inte växlat ej heller köpt någon bössa. Båda
återförs i häkte.

98
Hustru Westerberg och pigan Hellström inkallas till eftermiddagens förhandlingar.

Anna Catharina Rosendahl beskrivs som lång och slank till växten, 32 år, född i
staden som dotter till en artillerihantlangare. Rätten gjorde henne i allmänna ordalag
åtskilliga frågor och föreställningar angående hennes saknade man. Hon hävdade
enständigt att hon ej visste vart han tagit vägen. Han skulle vid nyår besöka sin släkt
och hade ej kommit tillbaka. Hon nekade också till att hon skulle ha sovit över hos
Apelberg, eller att hon skulle ha köpt någon bössa. Erkände dock bekantskap med
Corvin, samt rädsla för skott. Det senare förklarade hon med att Westerberg förra
sommaren henne oförvarnande skjutit ihjäl en hund strax intill där hon då var. Hon
avträder och pigan Hellström kommer in.
Pigan avlägger vittnesed med hand å bok, med förbehåll för jäv – hon är ju
anställd hos Westerberg. Hon får veta vad Ryman sagt och berättar då att Ryman
redan i våras glunkat om att betjänten Westerberg blivit skjuten till döds av henne
och hustrun. Vid påsktiden har hon och hustru Westerberg gått över isen vid
Tantosjön och hon då börjat gråta. Pigan har frågat varför – ”Jag må väl gråta, ty jag
har gått över där min man ligger”… mer blev inte sagt den gången.
Vid ett annat tillfälle har hustru Westerberg sagt att hon av Apelberg blivit
förförd att skjuta ihjäl Westerberg, såsom också genom Greta Ryman skett. Kroppen
blev kastad i Tanto sjö och Apelberg och hustru Lindberg var med.
Dagen därpå berättar pigan Hellström att Westerberg någon gång inför rätta anklagat
Apelberg för mened, vilket lett till beständig fiendskap dem emellan
Hustru Lindberg inkallas, beskrivs som liten och klen till växten, 35 år gammal.
Hon bor hos bergsprängaren Apelberg, vars hustru för tre år sedan flyttade till sin
släkt i Uleåborg. Vet inte vart Westerberg tagit vägen, bara att hustru Westerberg
sagt att han reste bort på nyårsafton. Omsider vidgick hon att grannarna sovit över, ja
också pigan Hellström, tvenne nätter strax efter nyår. På frågan varför hon detta i
början försökt att dölja svara hon att det skedde av rädsla för Apelberg, som inte
skulle veta därav. Hon har dock varken tagit emot pengar av hustru Westerberg eller
varit med henne vid Tanto sjö.
Hon är gift med en bryggardräng, och de har två döttrar. Att hon bor ihop med
den likaledes gifte Apelberg skulle kunna uppfattas som dubbelt hor och leda till
dödsstraff! Detta är dock inget rätten bekymrar sig om.

99
Den 25/8 meddelas att man letat efter bössan, och den hittas där tvättvakarna brukar
vara upptagna. Apelberg har hållit sig undan, men hittas i bergen vid skarprättare
drängens boställe – med huvudet i en sandgrop och jord och sand över delar av
kroppen. Folket som blivit honom varse har på något sätt fått med honom till
kämnärsrätten. Han säger sig vara 45 år och är av medelmåttlig längd och
kroppsstadga. På väg hem till staden har han i mörkret fallit ner i en lergrop och inte
velat gå hem då det var låst eller igenspikat! Rätten tror att han försökt gömma sig,
men han förnekar detta och all kännedom om Westerbergs öde. De har undvikit
varandra i 5-6 år, sedan de kommit ihop sig om ett vittnesmål. Men det är
Westerberg som varit arg på honom, inte tvärtom.
Bekantskapen med hustru Lindberg erkänns, men han har uppmanat henne att
skaffa sig annat kvarter, varpå hon flyttat till hustru Corvin! Kan inte minnas att
någon sovit över vid nyår. Hustru Westerberg har några gånger tvättat åt honom. Han
sätts i häkte.

Dagen därpå hörs två politiegubbar om en kropp som hittades i sjön tidigare på året.
De tror att det kan ha varit Westerberg. Kläderna stämmer och de var blodiga, men
de hade inte brytt sig om att ta av kläderna, eftersom kroppen var av röta ankommen.
Rätten är inte nöjd med detta. Hustru Westerberg inkallas och informeras om att
bössa och kropp upphittats. Hon säger sig aldrig ha sett denna bössa förut och håller
fast vid sin story.
Ryman har berättat att Westerberg förra året saknade en del pengar och då
anlitade en kloker gubbe, som skulle komma vid nyår – hade hustrun någon vetskap
om detta? Ja, men hon vet inte vem som borttagit pengarna.
Hustru Lindberg hämtas in och förmanas allvarligt att bekänna sanningen. När
hon får se bössan. Hon säger att hustru Westerberg sagt att hon vore sinnad att mörda
sin man, vilken vore ganska trätosam. När Westerberg och Ryman kom hem till dem
efter nyår så hade de berättat att hon skjutit mannen med Greta Lisas hjälp. De hade
tillsammans lagt kroppen på en släde och kastat med bössa och allt i Tanto sjö. Gått
hem och fått pengar och kläder.
Apelberg erkänner sedan att de när han kom hem från sitt arbete på nyårsaftonen
har de berättat vad de gjort och de har diskuterat, men han och hustru Lindberg har
inte hjälpt till. Rätten frågar hur länge hustru Westerberg haft i sinnet att mörda sin
make och av vilken orsak. Han säger att hon tänkt det redan innan de var vigda och

100
att hon också bett honom skaffa gift. Anledningen är han dock fullkomligt okunnig
om. Men det kan hänga samman med att Elias tillkallat en kloker gubbe, som skulle
kunna avslöja att hon stulit av mannens pengar. Hon fruktade att bli röjd.
Ryman understryker att det var Apelberg som intalat hustru Westerberg att begå
brottet. Först var det tal om att slå ihjäl honom i sömnen, sedan att skjuta. Hustru
Westerberg inkallas och försöker först stå fast i sitt nekande. Men ”har Apelberg
bekänt så skall jag eller tiga” – han har flera gånger både före och efter det att hon
gift sig med W försökt övertala henne att avliva mannen. T ex genom att blanda
mercurium, dvs kvicksilver i hans pannkaka, eller slå ihjäl honom med en yxa i
sömnen, och slutligen skjuta…
Hustru Westerberg tillfrågas varför Apelberg tjatat på henne att avliva
Westerberg? Svarar att dels har de varit ovänner länge; dels ville han väl åt
Westerbergs penningar. Hade det varit någon ovänskap mellan henne och
Westerberg – nej, hon var snarare lockad av pengarna… varför hade de då givit
hustru Corvin förtroende i denna sak? Åtta dagar efter nyåret hade hon kommit
åkande och frågat hur det hängde ihop med hennes man – eftersom ett rykte sade att
hustru Westerberg mördat honom! Hon hade dock lovat att hålla tyst och att skaffa
en ny bössa.
Corvin inkallas och nekar till det mesta, utom att hon hört ryktet. Men i hustru
Westerbergs och Rymans närvaro erkänner hon att hustru Westerberg berättat det för
henne och att hon då köpt en ny bössa åt henne och fått eller växlat en del pengar,
betalt en skuld på 600 daler kopparmynt till en handelsman i staden. Rätten slöts vid
elva om aftonen.

Den nya skarprättardrängen Olof Norström och hans hustru Catharina förekallas de
31/8. Hustrun säger att hon inte längre velat leva med sin man sedan han åtagit sig
denna hantering. De är inte ovänner, han har ibland givit henne pengar. Rätten frågar
om hon visste att han om nätterna beständigt legat i säng med hustru Westerberg?
Härtill svarade hon: Nej! Hon har aldrig misstänkt honom för otrohet och förlåter
honom om han nu har ihop det med någon annan, bara hon själv slipper leva med
honom så länge han är skarprättare. Hustru Westerberg förekallas, men både hon och
Norström förnekar köttslig beblandelse – det är bara av brist på rum som de sover
samman. Paret Norström avträder.

101
Anna Catharina Rosendahl sägs år 1763 ha varit dömd till döden genom hängning,
för men Svea hovrätt har benådad till 30 par ris, kyrkoplikt och tre år på tukthuset.
1768 har hon dömts som lös och ledig och till vanart begiven, till ytterligare två år.
Corvin var likaledes dömd för stöld, år 1765, till åtta dagar på vatten o bröd, och satt
nu anklagad för bedrägeri.
I november faller domen! Greta Lisa Ryman och Anna Catharina Rosendahl för
nidingsmord, skall mista höger hand, halshuggas o i båle brännas. Apelberg och
hustru Lindberg likaså – men den skillnaden att han ska steglas istället för att
brännas! Kanske har de benådats till ngt annat hårt straff. Hustru Corvin klarade sig
undan med att stå två timmar i halsjärn på torget, hudstrykas med 20 par ris och
sedan sitta i sex år på tukthus.

En egen genre är berättelserna om de avrättades öden efter döden. Utom den tidigare
nämnda om Brenner och Frankenberg, figurerar Jacob Guntlack i några sådana. En
av dem sägs vara ankommen ”med sista Swedenborgska Posten från de Dödas Rike”.
Bägge inleds med en diskussion av vem som får säga bror till vem. För den franske
mästartjuven Cartouches del gick det bra. Den korrumperade borgmästaren Kjerman
i frihetstidens Stockholm ville däremot ej bli duad av Guntlack. Författaren tycks
vara inne på linjen att de små tjuvarna, sådana Guntlack själv, hänger man, medan de
stora går fria. Berättelsen går huvudsakligen ut på att kritisera Kjermans politik och
besticklighet.
De berättelser som här beskrivits är tekniskt sett likartade, det är småtryck och
en eller annan bok, men innehållet varierar kraftigt. Här förekommer politiskt
motiverade berättelser om avrättningar, såsom Brenner, Buddenbrock, de upproriska
dalkarlarna och även kungamördaren Anckarström, samtidigt som det religiösa
inslaget är tungt. Inte minst märklig är handledningen i omvändandet av dödsdömda
– en praxis som har förekommit åtminstone sedan 1500-talet. Slutligen finns en
tämligen rik flora av kommersiella tryck, äventyrshistorier och andra texter som
troligen haft som främsta syfte att roa läsaren, men också kunde rymma social och
politisk kritik. De handlar dock så gott som uteslutande om människor som dömts till
döden. Och är ofta berättade i första person.

Nära hälften av trycken, 45 % i början av 1700-talet och 40 % i slutet av seklet

handlar om kvinnor. Kvinnorna framställs med få undantag som ångerfulla och

102
botfärdiga synderskor, medan männen ofta har en mer lättsinnig eller upprorisk
attityd inför sitt straff – och det utan att verka särskilt oroade över det tillkommande
livet. Det torde således ha funnits andra diskurser, t ex om heder, som alternativ till
det kristna ideal som förespråkades av Odhelius och andra kyrkans män. Att
kvinnorna i högre grad lät sig omvändas kan förklaras av att de som figurerar i
skillingtrycken ofta hade dömts för andra brott än männen, inte av politiska skäl, inte
för stöld eller dråp, utan för barnamord och blodskam.
Kvinnor har beskrivits, men också agerat annorlunda, begått och dömts för
andra sorters brott än männen. Men de brottskategorier som skillingtryckens
författare har valt att uppmärksamma utgör inget representativt urval för vad som
föregick i den sociala eller juridiska verkligheten, endast för hur den kriminella
identiteten konstruerades i folkkulturen.

Berättelser om avrättningar på 1800-talet

Antalet avrättningar under 1800-talet är betydligt färre än under det tidigare seklet,
särskilt i Stockholm. För landet som helhet är det fler i början av 1800-talet än i
slutet av 1700-talet, men den långsiktiga trenden är klart sjunkande.
Endast två bevarade sånger och egna berättelser innefattar tal hållna vid
avrättningsplatsen, som kan jämföras med den tidigare refererade Peter Brenners
avskedsord. De hölls av Anders Sjöberg (Skillingtryck, serie O, 100:7-8, 1831)
halshuggen för häststöld, respektive Lars Modeer som mördat en bonde. Texten av
eller om Modeer har av någon anledning ej klassificerats som skillingtryck.

Lars Modeer var en soldat som hade dräpt bonden Truls Håkansson. I sitt tal på
avrättningsplatsen ber han Gud om styrka när han ser sig omgiven av en mängd av
människor och innesluten i en fyrkant; ”Ack, styrk min tros svaga veka att hon icke
utsläckes”, så att han ska våga och orka tala till sina ”åskådare och i herranom
älskade bröder och systrar i Jesu”.
På detta följer en retorisk fråga: ”vad gingen I hit att se – en eländig
missgärningsman”? Han berättar att han är 43 år gammal, och att han en gång på
samma ställe, där han nu ska skiljas från denna usla värld, sett en syster i Jesu
avrättas. Han var barnfödd i trakten, och har återvänt likt den förlorade sonen (Luk
15:24 citeras, man får väl säga att jämförelsen haltar något), drar också parallellen

103
med Jesus avrättning, och påpekar att han låtit denna ske för att för alla syndares
skull, som annars skulle pinas oändligen i helvetet.
Jesu smälek och förnedring beskrivs med citat från Lukasevangeliet. Modeer ger
uttryck för en sorts civilisationsteori: så som man då misshandlade vår frälsare, så
illa behandlas nu ej ens den värsta missgärningsman. Själv lider han ett rättvist straff
och borde därför vara lika tålmodig som Jesus, vilken likt ett lamm lät leda sig till
slakt. Ber om att få bli bevisad samma nåd som rövaren på korset bredvid ”tänk på
mig när du är i ditt rike”.
Flera citat belägger att Herrens famn står öppen för den som söker. Herren
hjälper mot all nöd när man ber om det. Via aposteln Petrus kommer han över till
Luther, och vikten av att bevara hans rena lära. På världens slippriga stigar bör man
hålla fast vid den såsom ett barn vid sin moder. Sträva ej uppåt i samhället, utan var
nöjd med ditt stånd, och desto mer ödmjuk ju högre upp du befinner dig. Hedra far
och mor och hjälp de fattiga...
”Älskliga åskådare! När I nu sen mitt huvud från kroppen stympat, så låt det
icke vara er till åtlöje, utan mera till skräck och varnagel, att I med Publikanen säger:
Gud misskunda dig över mig arme syndare. En del människor frågar intet efter
världen, Gud eller ens Djävulen – sådan var jag, som en vild häst i strid!” Under den
långa arresten har han dock kommit till insikt om Guds godhet. Såsom David: ”Om
icke ditt ord varit min tröst, så hade jag visserligen varit förgången i mitt elände.”
Men Jesus har förvandlat mörkret i hans själ till ljus och försatt honom från bojor i
frihet. Välsignar också pastor Cederstrand.
Det enda han saknar är sina tre barn. Tackar sina syskon, när- eller frånvarande.
Åskådarna ber han endast sända en suck med tårar upp till Herren, med bön om nåd
och frälsning för hans arma själ. Varnar dem för brott, särskilt dråp, så som han själv
begått, åter till rövaren på korset – Upptag min själ i Paradiset, en psalmvers, nr
393:10. dikterat i Malmö slottshäkte den 27/11 1816, avrättningen sker två dagar
senare och talet trycks året därpå.

Sjöbergs text är kort och i tre delar. Först kommer det tal han ska ha hållit vid sin
sista kyrkogång: Gud, den allt gott kommer av, styrke oss alla i sin fruktan och
sanning! Nu sen I idag, en människa, som har förverkat rätten att vistas i
människosamhället här på denna jorden och att mera få skåda himlens klara ljus här i
världen samt njuta de saliga förmåner, som Gud här givit oss i nådens rike. En

104
missdådare som är mänsklighetens skräck och samhällets plågoris. Han ber Gud att
hans öde ska vara en förbättrande varnagel för åtminstone en människa.
Därpå följer själva talet på avrättsplatsen: Här ska idag en kristendomsbroder,
som genom sitt oförstånd framrusat i sina härskande synder till sitt eget fördärv möta
den fasligaste död för människors ögon – genom frosseri och dryckenskap har han
förvållat sin ofärd och förtidiga död. ”Jag växte upp som ett blomster, men avhugges
innan skördetiden och faller för lagens näpst”.
Han ber åter Gud att folk ska ta varning av hans straff. Han understryker vikten
av ett gudfruktigt leverne: ”Akta er för dryckenskap och köttets begärelse.” Själv har
han med elaka stallbröder övat sig i det onda, och säger sig vara nöjd att lida sitt
välförtjänta straff och hoppas på att Gud låter honom slippa en evig död.
Texten avslutas med en kort berättelse om den dömdes liv, vilken också sägs
vara hans egen: han var född av hederliga föräldrar och hade haft tjänst som dräng.
Var känd som en beskedlig människa, men kom i sällskap med skojare och stal en
häst. För detta blev han straffad med 40 par spö. Rövade slutligen häst och vagn från
en gosse på Långheden. Sjöberg häktades 30/10 1828 och blev avlivad 19/12 1829,
vid 30 års ålder. Han efterlämnade sin gamla mor, sin hustru och deras nioåriga
dotter.

Jämfört med Brenners tal på schavotten var dessa båda män mer ödmjuka inför sitt
öde och det behöver inte bara ha berott på den lägre samhällsställningen. De framstår
också som mer ångerfulla syndare, erkänner sina brott. Brenner lyckades i samma
andetag säga att han dog oskyldig och bekräfta domens rättfärdighet, och överhetens
rätt att döma honom. Modeer och Brenner liknar varandra igenom att de kryddar sina
tal med bibliska allusioner, de identifierar sig med rövaren som dog på korset vid
Jesu sida, den ende som enligt kristendomen kan vara helt säker på att han blivit
frälst, eftersom han fick Jesu eget ord på saken. Sjöberg å andra sidan målar en
ganska positiv bild av denna världen, på ett sätt som är ovanligt i en religiös text av
denna art.
Brenners avsaknad av ödmjukhet kan tydas som att den rituella förändringen av
identiteten, till en ångerfull syndare, inte var lika effektiv i början av 1700-talet som
100 år senare. Det tyder också på att hans text verkligen författats av honom själv.
Men även om både Modeer och Sjöberg framställs som formellt omvända, märks
tecken på nya tider och nya diskurser i deras tal, både uppskattning av det världsliga

105
och antydan av en civiliseringsprocess, då Jesu behandling av det dåtida
rättssystemet jämförs med den rättssäkerhet som trots allt fanns i Sverige på 1800-
talet.

Anders Sjöberg blev således halshuggen för häststöld, men den vanliga orsaken till
dödsstraff och avrättningar var på 1800-talet dödligt våld i olika former.
Barnamorden utfördes vanligen av ogifta mödrar. Det finns exempel på ett en man
mördat ett barn, men detta har då inte varit nyfött utan en femårig styvson. Detta
skulle enligt gängse synsätt antagligen inte klassas som barnamord. De brott som inte
lett till dödsdom, men ändå skildrats i skillingtrycken kommer att behandlas i
följande kapitel.
Straffrätten reformerades under 1800-talet. 1823 avskaffas dödsstraffet för
förskingring av allmänna medel; 1835 tas rådbråkningsstraffet bort ur lagen. 1841
försvinner övriga kvalificerade dödsstraff, efter motioner i borgar- och särskilt
bondestånden. Däremot hände det att avrättningen kryddades med ett antal par spö,
vanligen 40, vilket var det maximalt tillåtna. Dessutom fanns möjligheten att
utsträcka dödsstraffet till mistandet även av ära och gods. Ingen av dessa varianter
verkar dock inte ha räknats som kvalificering av dödsstraffet.
1864 års lag inskränkte användandet av dödsstraffet ytterligare. Endast för ett
brott tillkom dödsstraffet under 1800-talet, nämligen slavhandel, efter brittiska
påtryckningar. Ingen lär dock ha avrättats eller ens ha dömts för detta i Sverige.
Brottet har faktiskt inte blivit aktuellt förrän under de allra senaste åren, i samband
med organiserad brottslighet.

Kriminologen Otto Pollak hävdade att den kvinnliga brottsligheten uppfattas som
mindre än den verkligen är eftersom kvinnorna är så listiga att de dels är bättre på att
dölja sina brott och dels lätt kan förmå männen att begå brott. Den folkliga
rättskultur som kommer till uttryck i skillingtrycken framställer dock saken tvärtom:
det ofta män bakom kvinnors brott.
Maria Christina Landberg, änka efter byggmästare Norman, född 1765, blev år
1809 häktad och anklagad för delaktighet i en stor stöld och dömd till 28 dagars
fängelse på vatten och bröd. ”Från denna tid blev hon föremål för mannens bitterhet,
i synnerhet därigenom att hans släktingar retade honom genom förebråelser att han
vore gift med en lagbunden tjuv. Mannens knarrighet tilltog, då han haft olyckan att

106
förkyla sig och mista alla tårna på ena foten, varför han blev sängliggande under tre
års tid. Genom den tilltagande hårdhet han visade henne, fattade hon det beslut att på
något sätt göra sig av med honom, vilket hon en kort tid efter mannens tillfrisknande
år 1814 även verkställde.”
Änkan slår honom två gånger bakifrån i huvudet med en hammare och stryper
därefter sitt offer. Hon gömmer liket i en kista som hon med hjälp av en dräng lyckas
transportera till mässingsbruket i Norrköping och dumpar där. Hon häktas
tillsammans med drängen, men de släpps i brist på bevis.
År 1818 mottog hon hemsalurörelsen hos traktören Frilander. Denne ansåg
henne för en ganska naturkunnig kvinna och hade förut använt henne att åt sig
uppsöka kloka bönder. Flera gånger tvingade Frilander henne att följa sig om
nätterna att söka jordagods. Men en natt råkade de i ordväxling och handgemäng och
änkan Norman ryckte en yxa ur hans hand, med vilken han hotat henne – och gav
honom ett slag ”bakifrån så han föll baklänges på marken och dog”. När hon för
andra gången blev misstänkt för mord rannsakades hon av Norrköpings kämnärsrätt,
och insattes enligt k. Maj-t:s nådiga utslag på spinnhuset i Stockholm för att
prästerskapet där skulle bringa henne till en uppriktig bekännelse. Detta sker 1820
och sex år senare, då hon blivit sjuk, så omvänds hon och erkänner, och kan då
avrättas.

Ack stanna och se en olycklig kvinna,

Som övergav Gud, följde djävulen år;
Som sett under brott sina dagar försvinna,
Och levnadens afton med ånger och gråt!
Ni ungdom, som ser
Mig usla, jag ber,
O, låt aldrig Satan få makt över er!

En gång även jag ägde lyckan och friden,

Och levde i trevnad och ro med min man;
Men vad hos mig grodde blev moget med tiden,
Snart brottslig jag blev, och min lycka försvann,
Ty syndens träl,
Med orener själ

107
 Går varken i tid eller evighet väl.

Jag flydde guds ord, ville trollkonster lära,

Och Djävulens visdom studerade jag,
Föraktade fromhet, och sökte min ära
Att döva mitt samvetes hämmande slag
Med vildsinnat mod
Jag kände mig god
Att mörda min man och utgjuta hans blod.

Det är ovanligt att någon själv berättar om trolldom och att de fallit för frestelsen att
utöva sådan. Brottet togs inte på så stort allvar längre, om det ens var straffbelagt i
sig (Skillingtryck, serie O, 99:37-39, 1827). Fallet visar att kvinnor kunde ta till våld
för att komma ur en svår situation. Att hålla henne inspärrad så länge utan bevis,
förefaller vara ett svårt rättsövergrepp, även om hon troligen var skyldig.

Det finns mycket fler, nästan tio gånger så många skillingtryck från 1800-talet, än
hela den tidigare perioden, från 1583 till 1799. Därför finns det också fler sånger om
”missdådare” på 1800-talet än tidigare, men de har minskat i proportion till det totala
antalet skillingtryck. Antalet avrättningar gick kraftigt tillbaka. Den brottskategori
som dominerar bland skillingtrycken är dock fortfarande mord. Andelen visor som
handlar om kvinnor sjunker kraftigt. Barnamord är fortfarande det mest besjungna
brottet bland dessa.
Det förekommer också visor om olaga kärlekspar, män som ägnat sig åt
mordförsök, våldtäktsförsök (eller kanske snarare sexuellt ofredande), falskmynteri
och andra fall av ekobrott, samt en del stöld, ibland i kombination med misshandel.
Falskmynteriet slutar med avrättning och är en seriös visa. Av de övriga har flera en
lite ironisk ton, eller åtminstone skämtsam, vilket saknas i sångerna med mer
mordiska motiv. Till och med mordförsöket är en skämtvisa... ”en ny och lustig visa
om en bagargesäll som var kär (sann händelse)” 1867. Gesällen köper en ”puffert”
när bagarmamsellen inte vill ha honom. Han försöker skjuta henne men har laddat
med mjöl istället för krut. Han avrättas naturligtvis inte för detta, men blir enligt
visan landsförvisad (Skillingtryck, serie Ob, 96:48).

108
1800-talets berättelser om avrättningar fokuseras mer på dråp och mord än vad som
tidigare var fallet. Denna förändring av beskrivningarna motsvaras av en rättslig
förändring, eftersom mord var det i stort sett enda brottet som fortfarande ledde till
dödsstraff. Det förekommer inga politiskt motiverade avrättningar på 1800-talet. Det
gick inte ens att skrämma folk med hot om sådant, dödsdomen mot publicisten
Anders Lindeberg 1834, urartade tvärtom till en ren fars. Då han vägrade söka nåd
såg sig myndigheterna tvungna att utlysa allmän amnesti och kasta ut honom ur
fängelset.

Hälften av dem som avrättades i Stockholm under perioden 1820 – 1862 var
soldater, nio av 18 sammanlagt, och av de övriga endast två kvinnor. Samtliga var
personer ur underklassen. Två av männen var straffångar, varav den ene kan klassas
som suicidalmördare. Utanför huvudstaden drabbades fortfarande en och annan man
från medelklassen av dödsstraffet.
Den siste som i Sverige avrättats för annat än mord var troligen tobaksarbetaren
Anders Gustav Lindberg. Han avrättades den 29.e mars 1837 för att ha misshandlat
sin mor. Exekutionen beskrivs kortfattat i Aftonbladet: ”Tobaksarbetaren Lindgrens
afrättning skedde i dag omkring klock. 10, och en stor massa af huvudstadens
invånare hade efter vanligheten utvandrat för att njuta detta blodiga och beklagligtvis
allt för ofta repeterade skådespel. Delinqventen uttågade till fots och lärer äfven, i
likhet med hans föregångare, njutit den vanliga förplägningen vid källaren Hamburg”
(kursiv i original).
Skillingtrycken ger här uttryck för en annan attityd än tidningen. I ”Ord till
folket i anledning av den ursinnige och gudlöse sonen tobaksarbetaren Anders Gustaf
Lindbergs avrättning”, beskrivs hur han slagit sin mor på hennes blottade bak och
sedan gnidit in med brännvin, samt bundit henne på golvet och ställt mat alldeles
utom räckhåll. Det sägs också att ”Man ska slå sina barn så att de ej bli barbarer och
slå sina föräldrar”! (Skillingtryck, serie O, 98: 70 och 71).

Tidningarna tillkommer som material och för ofta en liberal diskurs, med kritik mot
de offentliga avrättningarna, såsom en arena för pöbelfasoner och vidskeplighet. I det
femte Aftonbladet 6/8 1836 rapporteras kort att Carl Persson, som mördat sin
husbonde Wertmüller avrättats vid Skanstull. ”Exekutionen gick för sig utan buller
eller oordning. Mördaren tycktes lugnt gå sitt öde till mötes. Uppkommen på

109
schavotten, tog han själv av sig rocken och halsduken, som bands för ögonen av
fångpredikanten”. En ofantlig människomassa sägs ha bevittnat det ”vämjeliga och
ohyggliga skådespelet”. Både män och kvinnor strömmade till, inte bara fotgängare
utan också folk i vagn. Särskilt upprörande, ja ett vulgärt spektakel, hade föregått
avrättningen då mycket folk samlats i Stadshusets korridorer för att få en skymt av
Persson, vilken också visat sig i fönstret ibland och talat till folket (Skillingtryck,
serie O, 99/60-64, 1836).
Perssons motiv var att han utsatts för kroppslig bestraffning av sin husbonde.
Dikterna tar olika ställning, för eller emot husagan.
Inte endast Carl Perssons tankar före sin avrättning redovisas, utan jämförs
också med vad han tänkte efteråt!

På bålet nu jag står och skälver för sista gången

Den stora allmänhet som därför är utgången;
För bödelns bila snart mitt huvud falla skall
På jorden jag ock har fullgöra mitt svåra fall.

Gud vare tack och lov! Jag snart till himlen stiger,
Mitt hjärta lyfter sig så lätt på tankens vingar
Upp till Försonaren – förlåtelse jag får
Och med en lugn själ nu till döden går.

Efter avrättningen:

Jag talar icke här: mitt huvud ligger blodigt,

Min själ är flyttad bort der talet är frimodigt;
Men ropar nu ur min grav: ”herr W* just han det var
Som gjorde att min väg till själva galgen bar”.

Vem som skrivit verserna är alltid en öppen fråga. Troligen är det i många fall inte
alls den avrättade utan antingen fristående publicister eller kanske de präster som
berett honom eller henne till döden. I detta fall är det ju också uppenbarligen inte
Persson själv som talar om vad han tycker efter avrättningen. Det är istället fråga om
en social protest, kritik av husagan och en stilla hyllning till den som gör motstånd

110
mot en hård husbonde. Det är hans fel och skuld att historien slutar med mord och
avrättning. Även i de tidigare exemplen har vi ju sett att det ofta uppstod problem
och tvister mellan husmödrar och tjänstefolk.

Tidningarna blev under 1800-talets lopp en alltmer framträdande konkurrent till

skillingtycken, som folkliga media. Den 17/11 år 1836 rapporterades i Aftonbladet
om halshuggningen av fd gardessoldaten Blix, även kallad Henning. Han avrättades
genom halshuggning, eftersom han försökt skjuta sin korpral men istället träffat en
av sina kamrater. ”Tilloppet till detta vidriga skådespel af den gapande och nyfikna
mängden var talrikt som vanligt...”. Tidningen kommenterar att avrättningarna har
blivit fler, vilket antas bero på den högsta ämbetsmannens inflytande, denne är en
känd förespråkare för dödsstraffet. Nåd medges sällan, alltför sällan, får man anta att
skribenten tycker. Han understryker också att man inte kan märka någon minskning
av frekvensen dråp och mord, vilket borde vara målsättningen med den hårdare
tillämpningen av lagen, och vore det enda som kunde ursäkta alla dessa avrättningar.
Justitiestatsministern sägs ha tillgång till statistik över brottmålen – vilket ingår i
hans ämbetsberättelser. Dödsstraffet har ingen avskräckande verkan och när brottet
begås är det ändå ingen som tänker på, reflekterar över straffet. Samhällets vinst
uteblir, i och med att man gör sig av med en medlem som annars kunde göra nytta.
Om nyttans princip överensstämmer med humanitetens fordringar, är en filosofisk
fråga skribenten säger sig ej vilja försöka lösa, men hans åsikt framstår ändå klart.
När dessa två principer sammanfaller så bör man handla därefter, kanske inte
avskaffa dödsstraffet, men tillämpa det mindre ofta.

Den 2 juni 1841 avrättades Olof Vik, en gardist, som dömts för mord på en
sprutlagare. Avrättningen beskrivs utförligt i Aftonbladet: “Förre gardisten Wik har i
dag blifvit avförd till avrättsplatsen och halshuggen. En otalig människoskara hade
begivit sig ut att bevista detta tragiska skådespel. Bergen runt omkring voro
uppfyllda och många hade klättrat upp i träden i grannskapet; närmast omkring
spetsgården syntes en mängd vagnar och chäser. Hela Götgatan fram under det att
processionen gick, voro de flesta fönster uppfyllda, mest med fruntimmer.
Delinkventen gick med särdeles köld sitt öde till mötes. Vid ankomsten till stället
och sedan domen blivit uppläst, steg han själv stadigt upp på schavotten och hälsade
där medelst mössans avtagande, bödeln, som även hälsat tillbaka. Han kastade

111
därefter mössan ifrån sig och tog själv af halsduken varefter en präst förband ögonen.
Härunder läste en annan präst välsignelsen och därefter Fader vår, därvid han leddes
fram och lades ned på stupstocken, och vid orden ’ske din vilje’, rullade huvudet ned
över stupstocken. Kroppen kastades genast ned in den strax invid öppnade graven.
En af de ohyggligaste biomständigheter vid sådana tillfällen är, att se personer
framkomma, att dricka af den halshuggnes blod, för att, enligt en gammal folktro,
bota sig för fallandesjuka. Tvenne karlar hade även nu infunnit sig i sådant ändamål
och framhöllo en stentallrik, av vilken de sedan drucko.”
Den detaljerade berättelsen ger fler intressanta upplysningar. Det uppfattades
som utomordentligt viktigt hur den dömde uppför sig, men också att de övriga
aktörerna sköter de sig tilldelade rollerna. Vik kunde gärna ha visat mer prov på
ånger och inte varit så kall.
Hälsade skarprättaren på honom eller ej? Någon vän av ordning har vänt sig till
tidningen för att se till att beskrivningen blir rätt och att den traditionella ritualens
alla element verkligen uppfyllts. Dagen efter har tidningen infört följande rättelse:
“Emot berättelsen i gårdagsbladet, om förre gardisten Wiks afrättning har den
anmärkning blivit gjord, att skarprättaren icke, såsom der står, hälsat tillbaka på
delinkventen, emedan han alltid vänder sig bort, då delinkventen kommer upp på
schavotten, och först vänder sig till honom, då han är nedlagd på stupstocken”.
Slutligen understryks det barbariska i seden med offentliga avrättningar med att
folk förfaller till en sorts kannibalism! Man dricker den avrättades blod, visserligen i
medicinskt syfte, men ändå på ett sätt som upprört den borgerliga läsaren, får man
anta, i lika hög grad som skribenten.

I en debattbok från 1866 beskrev Knut Olivecrona dödstraffets historia i Sverige, och
argumenterade för dess avskaffande. I ett avsnitt behandlar Olivecrona dödsstraffets
demoraliserande verkan. Han diskuterar då också offentliga avrättningar, och jämför
dem med sådana som sker inom fängelsemurarna. De offentliga avrättningarna har ej
avskräckande verkan, menar Olivecrona och riktar även kritik mot den typ av
berättelser som handlar om ”delinkventens enformiga liv, och mer eller mindre
romantiserade skisser om hans föregående öden”. Det starkaste argumentet mot
dödsstraffet är att det är förråande, och att folkmassan i och med det sker offentligt
får ”blodad tand”. Olivecrona berättar ett exempel på vad man i dag kanske hellre
skulle kalla avtrubbningen än förråande. Två män dömdes till att mista högra handen

112
och halshuggas 1823. En av dem visade sig vara son till skarprättaren som skulle
utföra straffet. Högsta domstolen ville därför ge uppdraget åt en kollega, men fadern
klagade då över att han skulle förlora sin arbetsförtjänst.
Fångarnas uppförande vid avrättningen är alltid demoraliserande, hävdar
Olivecrona. Den som går med raska steg och uppför sig modigt blir en hjälte. Om
någon å andra sidan bedyrar sin oskuld blir han trodd och massans förtroende för
rättsväsendet undergrävs. Den som ger uttryck för ånger och ber om förlåtelse vinner
också sympati. Olivecrona hänvisar till Charles Dickens, vilken beskrivit de
offentliga avrättningarnas demoraliserande verkan, såsom värre än något annat.
Slutligen ”är återigen dödsfången vacklande, visar sig rädd eller måste släpas till
avrättsplatsen, skall den råa hop, som allena för att tillfredsställa sin nyfikenhet,
blodtörst, skadeglädje vid andras lidande, hämnd o.s.v. kommit tillstädes, genast
utösa över fången sina begabberier och smädelser samt med tjut, svordomar och
vilda skrän hälsa den ohyggliga scenen för samhällets rättvisa”. I en lång not på sid
241 stöds detta med exempel från London, (med referens till Evening Mail 14/11
1864 respektive Echo 25/2 1879). Det är dock osannolikt att det senare var en
offentlig avrättning, eftersom sådana avskaffats i England 1868. Egentligen handlar
exemplen inte alls om mobbning av den brottsling som visar sig rädd, utan berör mer
allmänt den förråande effekten.
Avrättningen kunde också bli misslyckad pga fångens motstånd, antingen detta
berodde på att han var rädd, eller mer på ilska. Dylika missförhållanden inträffade
”nyligen å Pukaviks avrättningsplats”, skriver Olivecrona. Han exemplifierar vidare
med avrättningen den 25/8 1864 av den motsträvige Adolf Åberg, varom en visa
skrivits, bilder spritts, och detaljerade redogörelser publicerats i ”alla tidningar”.

I ett tillägg i senare upplagor av boken behandlar Olivecrona systemet med

avrättningar innanför fängelsemurarna, som tillämpats efter 1877 års förordning. Han
anser att det starkaste kvarvarande skälet till dödsstraffets bibehållande, d v s
avskräckningen, härmed försvunnit. Däremot minskade inte nyfikenheten,
handlingen fick bara en än mer tvivelaktig karaktär. Det man skulle vinna på att
avskaffa dödsstraffet är att allmänhetens intresse förflyttas från personen till brottet.
Enligt författning nr 27 år 1877 ändrades strafflagen så att dödsstraff skulle
verkställas på fängelsegård genom halshuggning. Först gavs den dödsdömde lämplig
tid att bereda sig till döden. Fängelsets chef skulle närvara vid avrättningen, liksom

113
präst och läkare, kronofogde eller annan tjänsteman samt max 12 personer utsedda
av kommunen.
Måndagen den 19/2 1877 diskuterade riksdagen det ”intramurana” dödsstraffet.
Andra kammaren diskuterade först ganska livligt fallbilans användande, vilket var
förslagets första moment, av första kammaren bifallet utan debatt. Röstade sedan
bifall med 79 röster mot 73. I första kammaren framförde greve Horn invändningar
mot vilka som skulle närvara. Prästen brukar lämna spetsgården före själva
avrättningen, det bör ej i lagen föreskrivas att han ska vara närvarande vid själva
exekutionen. Och att en läkare ska vara med tycker Horn var ett hån mot dennes kall.
Obduktion av den halshuggnes kropp dessutom överflödig, då dödsorsaken knappast
kunde betvivlas. Tolvmannanämnden blev slutligen helt onödig. Herr Sigurd Ribbing
framhöll att vittnen är nödvändiga för att rykten ej ska spridas, t ex om att en annan
person skulle ha avrättats i den dömdes ställe. Även i andra kammaren diskuterades
vilka som ska vara närvarande. K J Berg ansåg att bestämmelser om detta var alltför
detaljerade. Greve Erik Sparre framhöll däremot att en begränsad offentlighet
behövdes.
Herr Adelsköld, som satt i första kammaren, sade att han helst skulle se
dödsstraffet helt avskaffat: ”så att man för framtiden sluppe höra talas om de
ohyggligheter, som passerade, de detta straff sista gången tillämpades... det sätt, på
vilket en nyfiken, vidskeplig och rå folkhop uppförde sig vid tillfället, var en verklig
skandal”. Om nu dödsstraffet skulle vara kvar överhuvudtaget så borde
avrättningarna ske med fallbila eller helst elektricitet!
Vad som åsyftas är den ena av de två sista offentliga avrättningarna i Sverige,
som utfördes på samma klockslag 17/3 år 1876. Samtidigt avrättades Tektor på
Gotland och Hjert, vid Malmköping i Södermanland. De hade lärt känna varandra
när de satt tillsammans på Långholmen. Gav sig sedan på turné som stråtrövare,
mördare och kyrkotjuvar i Södermanland och på Gotland. När de fångats, dömts till
döden och skulle avrättas syntes Hjert lugn, medan Tektor på Stenkumla backe en
mil utanför Visby var mycket nedslagen och grät. Han kunde de sista minuterna ej
alls reda sig, var halvdöd när han måste hjälpas till schavotten, det tog tre hugg och
några sågningar innan huvudet var skilt från kroppen. Åtskilliga åskådare svimmade.
”Båda brottslingarne ansågs vara beredda att möta den eviga domen, och gott om så
var”. Slutar Aftonbladets beskrivning, med viss kritik – inte mot dödsstraffet den här
gången, utan mot den otillräckliga beredelsen.

114
Den sista offentliga avrättningen i Stockholm skedde den 8/1 1862. Aftonbladet
skriver samma dag (den utkom ju på kvällen, och avrättningen skedde ganska tidigt)
att ett rykte utspritt sig om att gardisten Pehr Victor Göthe skulle avrättas. Folk hade
samlats flera lördagar i följd för att inte gå miste om skådespelet. Göthe åkte halv nio
på morgonen baklänges i vagn med fängelsedirektören och prästen Afzelius, han
beskrivs som blek men lugn, till och med obekymrad. 50 man ur stadens militärkår
bildade spetsgård. Domen upplästes, åskådarna var ”mestadels av arbetarklassen.
Även fruntimmer syntes där i mängd, somliga med barn” (understrykning i original).
Göthe går upp på schavotten med ”säkra och raska steg” – tar av sig en del kläder,
vill ej ha bindel och knäböjer själv, makande halsen till rätta, medan prästen
välsignade honom. ”en blixt och... i samma stund ett dovt ljud. Executionen var
gjord” (punkterna är i originaltexten).
Personer som sett Göthe under hans sista tid beskrev honom som ”moraliskt
förslöad”. Han hade i barndomen flyttat runt mellan olika familjer, agats för minsta
orsak, och ibland utan någon alls. Aldrig ”erfarit några tecken af ömhet och välvilja”
och därför fått ett förhärdat hjärta. Dock skall han ej ha visat ”uppsåtelig föhärdelse”
eller varit brutal mot sin själasörjare, vilket det skulle gått rykte om. När hans
nådesansökan blivit avslagen och prästen talade om det hade han begärt tid att
förbereda sig för döden. Prästen påpekade då, enligt Aftonbladet, att han inte unnat
sitt offer detta, varvid Göthe svarat med ett häftigt ord. I övrigt har han varit lugn
under fängelsetiden. Hans sinnesstämning hade, trots att han tydligen inte ansåg det
själv, bedömts som tillräckligt ångerfull för att man skulle låta avrättningen ske.
I ett skillingtryck beskrivs Göthe och hans brott ingående. Han var 21 år,
modern ogift, fadern okänd. Hans öde ansågs vara bevis på vad det blir av
människan då hon från barndomen är i avsaknad av uppfostran och det förmildrande
inflytande, som den moderliga omvårdnaden utövar på den naturliga råheten. Två
gånger hade han fällts för snatteri, dessutom rymning ur arbetshuset samt slagsmål,
sedan fylleri, gatufridsbrott, stöld och lösdriveri. Han hade tagit värvning vid gardet
25/5 1860, och blev häktad för mord den första april året därpå.
Brottet motiverades av en informell bestraffning. Göthe berättar, enligt
skillingtrycket, själv: ”... jag var drucken en söndagsmorgon och höll på och
gycklade med en kamrat; då kom en korpral som heter Eriksson och slog mig
därför.” Att han tar så illa vid sig kan tyda på att sådant ej hörde till vanligheten, men

115
att det ändå ej gick att anmäla! Han har tidigare hoppat ut genom ett fönster i
desperation, om det nu var menat som ett självmordsförsök eller ej. Den militära
disciplinen kommer att behandlas mer utförligt i ett kommande kapitel. Informella
straff torde alltid ha utgjort ett inslag i den militära rättskulturen, och protester mot
detta var vanliga vid mitten av 1800-talet.
Göthe ville rymma från regementet, men behövde pengar för att göra det
möjligt. Han skriver att han först tänkte råna ”en gammal käring” som han kände till,
eftersom det skulle betyda mindre om hon expedierades till den andra världen.
Denna idé, värdig en Dostojevskij, gick dock om intet. Hans offer blev istället en 34-
årig kvinna. Berättelsen verkar äkta och egen, mordet beskrivs ingående: ”efter att
hava slutat skära henne i halsen lade jag ifrån mig kniven på golvet, torkade av mig
blodet med hennes kjortel, vilken jag sedan uppdrog på henne samt såg...* varefter
jag åter drog ner den”. Noten får sin förklaring: ”vad härefter följer hava vi för
anständighetens skull måst utesluta. Nog af, han skändade den af honom mördade
kvinnan” (kursiv i original).
Det finns flera skillingtryck om Göthe, och de uppvisar en något ambivalent
hållning. De pendlar mellan avsky och empati. Trycket är illustrerat och kontrasten
mellan Göthes oskuldsfulla utseende och ondskefulla sinnelag understryks.
Konungen lär ha besökt honom i fängelset, vilket hade god verkan på fångens
beredelse inför döden. Han gick frimodigt och utan synbar fruktan döden till mötes.
Men han har inte visat några tecken på ånger, utan snarare ”fullkomlig moralisk
indifferentism”. Man oroar sig därför för hans öde efter döden.

Det finns klara skillnader mellan skillingtryckens berättelser och tidningen, som
håller på sin linje, avsky och avståndstagande från de offentliga avrättningarna, i viss
mån även från avrättningar i allmänhet. Noterar kritiskt att det är arbetarklassen som
är mest intresserad av att bese skådespelet, men också ogillande över att kvinnor,
särskilt med barn kommer för att titta. Samma sak gäller överklassen – folk i vagn –
borde veta bättre men kommer ändå för att beskåda avrättningarna. Om Göthes
uppträdande berättas att han är lugn, frimodig och går med raska steg – det förefaller
faktiskt som han i viss mån, efter omständigheterna, njuter av att vara i centrum.
Trots att han påstås sakna moral, tycks Göthe ha haft den uppfattning om
beredelsen som på 1700-talet förespråkades av kyrkan och dominerade både inom
folk- och elitkultur. Däremot tycks herr Afzelius, beredelseprästen, ha varit inne på

116
en hårdare linje, då han påpekar att mördaren ej givit sitt offer tid att förbereda sig
på. Detta är långt från den omsorg om de dödsdömdas salighet som 1700-talets
präster och åskådare gav uttryck för. Att kyrkan någonsin skulle ha hävdat att det
skulle ligga en mördad människa i fatet inför Guds domstol att han eller hon inte
hunnit förbereda sig på döden förefaller otroligt.

Efter Göthe har endast tre människor avrättats i Stockholm, samtliga på

Långholmens fängelse. 1882 avrättades två män, båda 26 år gamla, för sjöröveri.
Berättelsen återges på prosa i ett skillingtryck.
Texten inleds med ett beskärmande över det gräsliga brottet samt en
betraktelse över de bostadslösas situation i Stockholm. Ett vanligt sätt att klara
nattkylan var att söka sig ombord på någon av de roslagsskutor som låg förtöjda vid
stadens kajer. Ombord på dessa sov både deras ägare och andra behövande.
På en skuta vid Ragvaldsbro hade den gamle skepparen Jacobsson och hans
hustru gått och lagt sig i sin gemensamma säng. I kajutan sov den 18-årige Carl
August Nilsson, som var klen och svårt lidande av benröta. De blir väckta av Carl
August Andersson-Sköld, som tidigare varit ägare till skutan och sjömannen Eric
Österman. Andersson-Sköld medförde en kagge brännvin och bjöd de andra. Efter ett
tag tillsade han Nilsson att koka kaffe. Hustrun påpekade att endast hennes man hade
rätt att befalla ombord, men ynglingen gick upp på däck för att sätta på rökhuven
innan han gjorde upp eld. Han upptäckte då att förtöjningarna var lossade och båten
under segel. När Jacobsson fick höra detta skyndade han sig att klä sig och sprang
uppför lejdaren, samtidigt som skutan törnade mot en pråm. Andersson-Sköld slog
nu till skepparen med knytnäven och sade: ”du kommer aldrig mera upp”! Han
fortsatte misshandeln med en hovtång, tills skepparen syntes vara död. Österman
fällde Nilsson med ett knytnävsslag och försökte strypa hustrun medan han höll fast
ynglingen med foten.
När alla offren låg sanslösa började Jacobsson kvida och Österman sade. ”det är
synd om gubben”. Andersson-Sköld gav honom då nådeslaget med hovtången. De
bar sedan upp liket på däck, band fast en stor sten och slängde det överbord.
När de åter kom ner i kajutan upptäckte de att ”gumman” levde. Efter att ha
druckit ännu mer brännvin kastade sig Österman ”i den djupaste, mer än djuriska,
uselhet över den halvdöda kvinnan och skändade henne”. Han uppmanade
Andersson-Sköld att göra detsamma,. Men denne vägrade och uppmuntrade honom

117
istället att avsluta sitt blodiga hantverk, med orden: ”stå nu inte och se dum ut, du
brukar ej vara blyg”. Österman slog henne då i huvudet med en stekpanna, drog en
snara om hennes hals och skar henne också i halsen med en kniv. Även hennes lik
slängdes i sjön, bundet vid en dragg. Pojken bestämde de sig dock för att låta leva,
eftersom han kunde bli nyttig för dem. De satte sig sedan och drack brännvin och
kaffe tills de somnade.
Nilsson tog sig landvägen så fort ”hans svaga krafter och dåliga ben tillät”
tillbaka in i Stockholm och till en polisstation. Han anmälde brottet och två polismän
kunde utan besvär gripa de båda mördarna (Skillingtryck, serie O, 97:89).

Sjöröveri är en tidig form av organiserad brottslighet, mytomspunnen och

romantiserad, liksom smuggling ofta transnationell till sin natur. I Sverige har det
varit en ovanlig företeelse och den prosaiska verkligheten ligger långt från
berättelserna i äventyrsböcker och färgglada filmer.

Den allra sista avrättningen i Sverige skedde också på Långholmsfängelset, med

fallbila. En giljotin importerades från Frankrike, men kom bara till användning en
gång. Rånmördaren Ander ville säga några sista ord, men Sveriges sista skarprättare,
Dalman tyckte detta var onödigt eftersom han inte visat sig ångerfull, berättar
skarprättarens son och biträde.

Slutord
Det är mycket som förändras från 1700- till 1800-tal. Inte minst gäller detta
berättelserna om avrättningar från respektive sekel. Avrättningar blir mer sällsynta
och formerna förändras, brottskategori och social ställning för de avrättade likaså,
och även de media där berättelserna har publicerats, samt slutligen de attityder som
kommer till uttryck i berättelserna.

På 1700-talet omvändes syndarna, ibland ganska brutalt, och hindrades från att med
likgiltighet gå döden till mötes, i en alltför lättvindig övertygelse om att komma till
himlen. De berättelser som bevarats handlar i hög grad om beredelsen inför döden.
Det dominerande temat i de tidiga berättelserna om avrättade är botfärdigheten,
de skulle handla om omvända och ångerfulla syndare. Denna bild var vanligen
konstruerad för kvinnor, medan männen även i skillingtrycken kunde uppvisa andra

118
attityder. De kunde inte ha handlat annorlunda än de gjort, med bibehållen heder och
även om de accepterade sin dom och dödsstraffet, så ger de inte mer än i hälften av
fallen uttryck för någon ånger, men hoppas ändå på den gudomliga nåden.
Den roll som varit förbehållen kvinnorna sprids fram till början av 1800-talet till
att omfatta även männen. De framställs allt oftare som botfärdiga syndare, samtidigt
som skillingtrycken om kvinnor blir relativt sett färre. Längre fram under seklet
tycks allt fler stå på sig och med vad som betecknas som anmärkningsvärd kyla
beträda schavotten. Det blir också vanligare med berättelser om att den dödsdömde
faktiskt bryter samman, vägrar spela sin roll i det rituella avdagatagandet och inte
alls vill bli avrättad.

En viktig skillnad är att berättelserna om avrättade på 1700-talet så gott som alltid

framställdes i jagform. Den kriminella identiteten var grundad på föreställningen att
vi alla är syndare och helst botfärdiga sådana. Även om jaget i de tidigare sångerna
ofta torde ha varit fiktivt, att det alls inte var den dömde som författat dem, så gav
det uttryck för en gemenskap, att vår situation i grund och botten var den samma.
Successivt ersätts detta jag av en anonym och ”objektiv” berättare. Bilden av
syndaren hänger kvar i 1800-talet, men den kriminella identiteten blir allt mer en bild
av ”den andre”. Det dominerande draget blir ett sekulariserat moraliserande, där man
varnar mot spritens fördärv, inte av oro för syndarens själ, utan med tanke på
brottsoffer och samhälle. Ett mer tidlöst drag är sensationslystnad, som visserligen
inte saknas i de äldre texterna, men förefaller bli mer framträdande med tiden.
Aftonbladet tar upp en annan politisk och folkuppfostrande aspekt. Man verkar
för det offentliga dödsstraffets avskaffande och beskärmar sig över avrättningarnas
osmakliga skådespel. Istället för att avrättningarna, som tidigare, varit ett medel för
politiken, så blir det ett politiskt mål att reformera straffrätten. Detta påverkar
naturligtvis sättet att berätta om avrättningar och de avrättade.
Tidningens berättelser om avrättningar ger bilden av mannen från underklassen
som norm för åskådaren till straffets utförande. Att det dessutom förekommer
kvinnor, ibland med barn, liksom folk i vagn, beskrivs närmast som anomalier.
Troligen har det tidigare betraktats som pedagogiskt att ta med barn för att se på
avrättningar. Nu uppfattades kvinnor som mer känsliga än män, och borde därför,
liksom personer ur de bildade klasserna, hålla sig på avstånd från dessa spektakel. Ett
undantag är förstås skribenter, vilkas plikt det var att närvara och förfasa sig.

119
Uppdelningen i hur arbetarklass och borgare, män och kvinnor, vuxna och barn
förhåller, eller bör förhålla sig till de offentliga avrättningarna är således en
konstruktion, där man försöker tvinga in den sociala verkligheten i dualistiska
mallar. I den äldre ritualen var alla delaktiga, i sina givna roller. Någon omtanke om
den avrättade kommer knappast till uttryck i dessa normativa berättelser.
Det är också tveksamt om det innebar någon lindring av straffet att det flyttades
bort från offentligheten. Åskådarna behöver inte ha setts som ett hot, utan kan också
ha varit ett stöd för den dömde som behövde en publik för att hålla stilen ända till
dödsögonblicket, och ”die game”. Det kan också konstateras att de intramurala
avrättningarna aldrig kom att spela en så central roll, som de offentliga gjort i den
folkliga kulturen.
Skillingtryck och andra småskrifter fortsätter florera parallellt med tidningarna.
På 1700-talet dominerade texter på teman som bekännelse och ångerfulla syndare.
Det förekommer också tryck som tar upp näraliggande men mer spektakulära ämnen,
såsom politiska avrättningar och mer kommersiella berättelser, tex om skojaren
Guntlacks liv. Berättelserna om de avrättades tillvaro efter döden utgör ett
skämtsamt, men ofta kritiskt alternativ till den kyrkliga diskursen. I den mån de
folkliga publikationerna på 1800-talet gör något moraliskt ställningstagande är det
oftast så att de fruktansvärda brott som gärna beskrivs med alla spektakulära detaljer,
och därigenom får fungera som ett argument för dödsstraffets bibehållande.
Det är möjligt att de offentliga avrättningarna avskaffades på grund av att de
olika aktörerna vägrade spela sina traditionella roller. Publiken kom att uppdelas i
olika skikt och de bildade klasserna tog avstånd från folkkulturen. Vad de lägre
klasserna ansåg om de högres agerande vet vi inte mycket om, men kyrkan drog sig
undan från det rituella dödandet och delinkventen förefaller allt mer sällan ha
uppträtt som en botfärdig syndare. Berättelserna om fångar som i extatisk visshet om
den kommande saligheten böjer sig under bilan försvinner. Bakom denna process
ligger en komplicerad växelverkan som borde analyseras djupare genom att folkliga
texter jämförs med rättsmaterial och juridiska och politiska debatt.

Skillingtrycken blir fler och avrättningarna färre under 1800-talet. Därmed breder
ämnena för skillingtryck om brott och ”missdådare” ut sig, såsom en solfjäder över
en rad former av mänskligt beteende i samband med och rättvisa och orättvisor.

120
Dygdiga Dorotea och Bildsköne Bengtsson

Av skillingtrycken kommer de flesta från 1800-talet och ca 2 000 från 1700-talet. Ett
fåtal är äldre och några från 1900-talet. De flesta sångerna utger sig för att berätta
sanna historier. Detta är dock inte alltid fallet, till är exempel den ”mycket vackra
och sannfärdiga” historien om Vedhuggaren Ali och Massurs Rövareband, eller Den
Stora Skatten (Skillingtryck serie Oa, 95:46-47 1834) en version av Ali Baba och de
40 rövarna och således en ren fantasiskapelse.

I samlingen ingår inte bara svenska utan också några danska skillingtryck, som
antingen behandlar händelser i Sverige eller i ett fall den svenska baronen
Benzenstierna, som tillsammans med en engelsk kapten försökt spränga eller bränna
den ryska flottans eskader i Köpenhamn. Trots att det skedde under pågående krig
betecknas detta som ”förräderi”, och typiskt för de illasinnade och lömska
svenskarna.

Lange have Benzonstierne

Gjort en Svensk forredersk plan
Som han vilde udföre gierne
I mod oss og mod Russland:
Men ved sit forraderi,
Blev han hastigt grebet i.
Da strax som en morbraender,
Fangslet blev om fod og haender.

Straffet var att mista hand och huvud, samt steglas, d v s huggas i fyra eller fem delar
vilka sedan sattes upp på stolpar eller, tidigare stegar. Skillingtrycket är illustrerat
med en bild på avrättningen, vilket i sig är en falsifikation eftersom Benzenstierna
faktiskt benådades.
Det finns en klar tendens att de sånger och prosastycken som behandlar
utländska förhållanden, eller brott begångna i utlandet är mer fantastiska än de som
håller sig inom landets gränser. Så t ex ”En gräslig historia om världens största
vidunder, den förskräcklige Påldjefvulen och hans fast otroliga missdåd”
(Skillingtryck, serie Oa 95:76, 1880). Greven Vlad av Valachiet sägs ha fått detta

121
tillnamn pga sin förkärlek att spetsa folk på pålar. Efter en seger över den turkiske
härskaren Mohammed II, Konstantinopels erövrare, avlivades 25 000 krigsfångar på
detta sätt. Vid ett annat tillfälle bjöd Vlad landets alla tiggare på en fest, där de fick
äta och dricka så mycket de ville. När de var berusade och somnade lät han tända eld
på huset och innebrände samtliga.

Den folkliga rättskulturen kommer inte bara till uttryck i skillingtryck, utan också i
andra berättelser om brott och straff finns i sagor och sägner. En speciell genre är
historierna om oskyldigt avrättade, och dessa är strikt uppdelade efter genus.
Kvinnor avrättades oftast för barnamord, enligt sägnerna så skedde detta ibland med
oskyldigt dömda. De folkliga trycksakerna med kvinnliga huvudpersoner handlar
också oftast om barnamörderskor. För männen stämmer statistiken med de folkliga
berättelserna: de handlar oftast om ynglingar som dödsdömts för tidelag, och det är
ju logiskt att de kategorier som var vanligaste orsaken till avrättningar också berörde
störst antal oskyldigt avrättade. Men skillingtrycken handlar så gott som aldrig om
tidelag! De nämns endast vid ett tillfälle i förbifarten. En man som mördat sin fästmö
för att undgå äktenskap döms först till döden, men straffet omvandlas sedan till
fängelse (Skillingtryck, serie O, 98:37, 1889). Han har också erkänt flera tidelag,
men rannsakningen sägs vara så ryslig att den inte kan tryckas. När skillingtrycken
någon enstaka gång tar upp frågan om oskyldigt dömda utspelar de sig på ofarligt
avstånd, t ex i Polen (Skillingtryck, serie Oa, 95:60, 1864). Men de oskyldigt dömda
har faktiskt ett eget skyddshelgon, och hon har hedrats med ett eget skillingtryck.

Sången om Den sköna Dorothea, är det skillingtryck i serien ”missdådare” som går
längst tillbaka i tiden. Historia sägs ha utspelat sig år 287 (Skillingtryck, serie Ob,
96:21, 1822).
Jag återger här texten relativt utförligt, för att ge en uppfattning om
skillingtryckens karaktär och anda. Härigenom exemplifieras en rad av de teman som
återkommer, men kommentarerna hålls ganska kortfattade:

När två gånger hundrade från Kristi börd,

Och sju skrevs med åttatio,
En gärning skedde allom ohörd,
Som tänkte sig leva frie.

122
 På en viss dag med stort misshag,
Af många de kristnas munnar,
Man hörde stor låt och mycken gråt,
För de barbariska hundar.

Dorotea var en adlig jungfru, dygdig, kysk, from och gudfruktig. Hon beskrivs som
Guds gåva för far och mor. Hon var lydig och höll sina föräldrar i heder och ära, men
mest älskade hon sin Gud och den heliga läran, världslig prakt höll hon i förakt.
Däremot avskydde hon ”Otuktigt snack som gudlöst pack de bruka uppå sin tunga”.
Men en dag när hon gick hem ifrån sin skola, fick landets herre syn på henne
och greps av stor kärlek, och ”en het älskogs klåda”. Han erbjöd henne pengar och
guld, lovade trohet och vad helst hon ville begära. Hon föll dock varken för onda
eller goda ord. Så han lät fånga och binda henne.

Hon ömkligen slagen vart,

Hon pintes och hudflängdes,
Dock blev hon ej på brösten svart,
När de med facklor brändes:
Den lilla hop som Kristi dop,
Anammat, ej utan vånda,
Med suck och gråt och mycken låt
Dess jämmer månde åskåda.

Fursten Theophilus sade att hon var tokig om hon hellre gick i döden än blev hans.
Den lära som säger att Jesus hjälper från – eller åtminstone efter, döden är osann.
Jungfrun svarade:

… Gud ske lov och pris.

Om jag mig låter här mig döda,
Jag kommer snart i Paradis,
Bland rosor vita och röda,
På knä hon stod med ett friskt mod
Och bad med suck och tårar:
O! Jesu min vän i himmelen

123
 Fräls mig från världens dårar.

Theophilus förhånade henne då med att be henne att skicka honom några av de goda
frukterna som växer i paradiset. Hon svarade: jag skall eder till tjänst det göra, om
Jesu värdes mig bönhöra.

När hon med svärdet avlivad var,

Ett skinande barn framkommer,
En korg det uppå armen bar,
Med sköna rosor och blommor.
Theophile, det sade, se,
Dorothea dig detta tillsände,
Var om du bad då hon helt glad,
Från världen till paradis lände.

Theophilus blev därvid omvänd och lät undervisa sig i den sanna kristna tron.
Dorotea fick postum upprättelse genom att bli skyddshelgon inte bara för oskyldigt
dömda, utan också bland annat för blomsterhandlare.
I sin helhet omfattar sången 18 verser. Lite märkligt är det att man i början av
1820-talet, trycker upp en sådan hyllning till ett katolskt helgon. Om det är så att
karaktärerna kan sägas vara tecknade i ganska tydliga svart-vita drag så ligger ändå
huvudmotsättningen mellan den orubbligt dygdiga Dorotea och den trots allt inte
oförbätterlige Theophilus. Hans ondska och hedniska eftergift för sina drifter är vad
som för handlingen framåt, men han ångrar sig mot slutet, efter att ha fått se ett
tydligt tecken på Kristendomens existentiella makt, i denna världen och bortom.
Häri ligger en nyckel till mycket av de tidiga skillingtryckens ideologi och
budskap. Det viktigaste temat är brottslingens bot och ånger, möjligheten att vinna
salighet trots alla synder och genom ett ödmjukt accepterande av straffet. Dorotea är
dock ovanlig på det sättet att hon är en oskyldigt dömd kvinna. Hon exemplifierar
därmed kvinnans roll som offer för brott, snarare än brottsling. En allt starkare
tendens under 1800-talet är att den kriminella identiteten understryks genom att
kontrasteras mot det oskyldiga offret, gärna en kvinna. Även brottsliga kvinnor kan
framställas som offer.

124
Skillingtrycken intresserar sig mest för grov brottslighet, mord, barnamord,
blodskam, mordbrand, vilket allt var belagt med dödsstraff, fram till 1864 års lag.
Antalet brott belagda med dödsstraff minskades radikalt och relativt få människor
avrättade under de följande åren, den sista år 1910. Det verkar dock ha funnits en
god marknad för skillingtryck, och det fanns fortfarande gott om brott att besjunga.

Kvinnor och brott i skillingtryckens värld

Hur det kunde gå för en förförare och otrogen älskare i Stockholm beskrivs utförligt i
”Mordet i Övre Bangränd. Ett av Stockholms mysterier” (Skillingtryck serie O
97:42-45, 1870). Texten omfattar fem kapitel på 16 sidor prosa. Josefina Ekelund har
låtit sig lockas och förföras av en äldre välsituerad herre. Skillnaden i ålder och
samhällsklass framhävs ständigt, vilket som är värst är svårt att avgöra. Även om
felet mest är mannens, som borde förstå den begränsning som följer med åldern. Han
blir utmattad efter en månads samvaro och tröttnar på förhållandet. Men skulden är
ändå hans, som lockat en kvinna av folket. Här skiljs den folkliga moralen från
elitens. Det var bland de högre stånden accepterat, även om inte heller elitkulturen
var monolitisk, att en man från överklassen roade sig med en kvinna ur de breda
lagren.
Författaren ägnar sig åt ett psykologiserande, av närmast biologistisk art, som
antyder att han är en relativt bildad man. ”När det kvinnliga sinnet bringas ur sin
sedliga jämvikt, finnes för detsamma intet heligt: det beräknar aldrig följderna och
lidelsen förkväver varje annan känsla /…/ det är en av skapelsens stora hemligheter”.
Mannen var för henne okänd, men efter mordet visar det sig vara en berömd
advokat, E W Montan. Hur de träffas beskrivs ingående:

Det var en kväll i januari månad

En herre gick på Drottninggatan fram,
Han sina ögon efter vanan låna
På glada flickor ell’ på vacker dam.

En kvinna glad och frodig fick i sikte

Han vänligt fråga henne vem hon var;
Om jag för herrn skall vara rätt uppriktig,
Den sköna gav den fina herrn tillsvar.

125
 Jag går och syr, och lärer nya moder,
För att försörja mig på ärligt sätt;
Ty varken fader eller ej min moder
Kan hjälpa mig, att få en smaklig rätt.

Hör på sad’ han du delikata flicka

Jag vill hjälpa dig på sådant vis
Om du mitt råd och önskan dig vill sticka,
Så skall ej tryta dig en smaklig spis.

Vad säger herrn? Jag blir så hjärtligt glader

Och glädjefullt hon då på munnen drog.
Och då har jag i herrn en andra fader,
Och neg så djupt och tacka där han stod.

På ett hotell i enrum få vi språka,

Det är så dumt att längre nu stå här,
Sad’ herrn, ty man kan här bekanta råka
Och på det högsta man generad är.

De följdes åt och gjorde sällskap

Och genast fingo rum på ett hotell.
”liten handelsbod har jag i beredskap
åt dig min lilla vän om du är snäll”.

”Vad lovar herrn? Hur skall jag nu göra?

Jag börjar förstå vad herrn då vill;
Må han mig narra vill och så förföra
Om jag hans råd och löften lyssnar till”.

Maten spelar här en stor roll i det sexuella spelet. För underklassen var hungern om
inte ständigt närvarande så åtminstone ett alltid aktuellt hot, och skillnaden i kosthåll
jämfört med den finare världen, tycks man ha varit väl medveten om.

126
En del fall av könsöverskridande aktiviteter uppmärksammas och fördöms, särskilt
ett fall av två pigor som gift sig med varandra. Genus som socialt konstruerad
identitet fastslås genom att den ena med hjälp av sin (blivande) svåger lyckats förmå
en läkare att intyga att hon är man (Skillingtryck serie O, 96:14-17, 1800):
”Berättelse om tvenne pigor som gift sig med varandra.” Sägs vara berättad av
en resande från Uppsala: ”Man fortfar här ännu med rannsakningen över ett mål, av
så besynnerlig egenskap, att knappt hela svenska brottmålshistorien kan framvisa
något dylikt…”
Anders Magnus, född Anna Maria, övertalar en svåger att undergå den
föreskrivna läkarkontrollen i sitt ställe. Oklart om flickan var med, närvarande, alltså
följde denne till läkaren. Hon verkar heller inte ha straffats särskilt hårt för detta:

Vad är ej för alarm, när flickor sig skall gifta;

Men mera underligt då båda av ett kön
sig vilja vara hop, varandras kärlek skifta,
det blir en skymf, ett brott, som får en nedrig lön.

Gud, kvinnan skapade, för mannens ro och trevnad,

att göra honom glad och lätta hans besvär,
men det blev nu förvänt, Uti en sorglig levnad,
ty Qvinnor kan ju ej, i Qvinnor bliva kär.

Nej flickor vishet lär, det går ej an att skämta,

ni kan ej vara nöjd om ni ej får en man,
som ömma kärleksprov vill av ert hjärta hämta,
och finna huru ljuvt han eder älska kan.

Se guldet huru lätt det stämpla kan den svaga,

hon räds nu för sin dom och blyges för sitt fel,
nu hunnit sjutton år och kunde då behaga,
en gosse utan mynt, men nöjder med sin del.

Men större nöje finns än älska ömt sin maka,

127
 och lika älskad bli utav en trogen vän,
man uti sinnets lugn all höghet kan försaka,
Då hjärtat gjort sitt val och njuter ömheten.

Men när förnuftet ej får leda kärleks yra,

då brukar hjärtat våld, ack! Vakten er därför,
det blir tungt och svårt att känslan kunna styra.
Ni plågas av er eld och kvalet det er gör.

Tag av Försynens hand vad han er ämnar giva.

Låt dygden följa er på alla edra spår.
Var av exempel vis, låt kärlek hjärtat driva,
så blir ni lycklig och ur tiden nöjder går.”

Här är författarens dom ovanligt hård, trots att man kan tycka att brottet var ringa.
Men för den tidens rättsuppfattning stred det mot naturen och den gudagivna
ordningen. Äktenskapet upplöstes men någon tanke på att det skulle kunna ha
förekommit någon sexuell samvaro mellan flickorna tycks ej ha föresvävat
rättsväsendets representanter. Samma sak gäller andra mål, från 1600- och 1700-
talet, där kvinnor gift sig med varandra. Detta var dock inte längre något som kunde
avfärdas med att möjligheten icke var känd – det gustavianska hovet surrade av
rykten om förbindelser mellan män och pojkar och mellan kvinnor och kvinnor.

Kärleksbekymmer leder alltför ofta till dråp och mord – ett sent och originellt
exempel på detta är Birger Justing, som förgiftade sin hustru med kaffe på sängen,
men när detta misslyckades genom en äggtoddy (skillingtryck, serie O, 98:45-46,
1905/-06). De hade varit gifta i sju veckor och i en lång dikt, som han påstås själv ha
skrivit, berättas om dådet och tillvaron i fängelset. Han döms till döden, har begärt
nåd men det avslås, föräldrar eller släkt ber istället, och han väntar besked, men vill
egentligen inte leva.

Det är så mörkt i min dystra cell

I fängelset i Vänersborg.
Där jag nu sitter i den sena kväll

128
 Och lämnad ensam med min sorg.

Att tala, sjunga det mig förbjuds

Och allt som hjärtat lättnad ger.
Mitt älsklingsnöje mig ej här bjuds
Att sitta spela handklaver.

Men hör kamrater och vänner all’

Den visa som jag nu sjunga vill,
Min levnadslopp den förtälja skall
För alla som vill lyssna till.

Jag kunde nu varit lycklig

Och gått fri på den gröna jord.
Om jag ej låtit förleda mig
Till att begå ett rysligt mord.

Ja, jag en gång var’t så lycklig

Och fri och glad uti flydda dar,
Jag älskade, och hon älskade mig
O, sälla, sköna ljuva dar!

Så lätt mitt arbet’ om dagen gick

Och glad jag var uti mitt sinn’.
När sen om kvällen med hast jag gick
Att möta lilla vännen min.

Hustrun, Ellen var ung och skön, och väntade sig inte en så obarmhärtig lön. Justing
skyller på ”En orm /som/ sig smugit in, i sitt falska sinn.”

Ett originellt grepp är att det kommit ut en svarsvisa, som kommenterar Justings
klagorop. (Skillingtryck 96:46, 1906)

En visa vill jag sjunga

129
För eder allihop;
Det är om Birger Justing,
Som var en riktig glop.
Han narra först en flicka,
Tog sedan hennes liv;
Det skedde genom dricka
Och inte med nå’n kniv.

Ja, lilla Ellen var ju

En jänta ung och skön,
Hon kunde sig ej vänta
Så obarmhärtig lön
Av den som henne lova
Att bli dess hjälp och tröst,
Hon därför kunde sova
Så tryggt invid hans bröst.
…

Ja. Justingen han klagar

För han ej sjunga får,
Men borde hellre braga,
Som lagt sin fru på bår.
Hans lott den borde vara,
Som det i skriften står:
Att han med fötter bara
Gick genom eld och kol.

Och Justingen berömmer

Sig för sitt vackra spel.
Men efter som folk dömer.
Låg däri många fel:
Det var ju inget annat,
Än simpelt pigelock –
Hans spel blev ock förbannat,

130
 Ty det var fullt av skrock.

Han Ellen kanske tjuste

Med falska toner blott,
Fast han inte upplyste,
Att spelet var komplott.
Den sorg han åstadkommit,
Han nämner inte alls,
Men om sitt älsklingsnöje
Han skriker och ger hals.
…

Nu spelar Justing värre,

Fast han nu spelar tok.
Han gäckas med vår herre,
Som vet att han är klok.
Men detta har dock hulpit
Därhän att nåd han får,
Ty domen endast lydde
På omkring nio år.

Nu slutar jag med sången,

Bjur Justingen adjö,
Nu får han sitta fången
För mordet på sin mö,
Nu hinner han betänka
Hur illa han har gjort,
Och vårt förakt vi skänka’n
Från hela denna ort.

Typiskt är den folkliga kulturens krav på hårdare straff, liksom att man fördömer ett
beteende som uppfattas som omanligt: en förförare!

131
Berättelser om sprit och brott
Medan 1700-talets berättelser om sprit och brott mest framhåller supandet som en
synd bland många, är de attityder som kommer till uttryck under 1800-talet mer
divergerande. Det förekommer både moraliserande texter och åtminstone ett fall där
spriten nämns i mer uppskattande ordalag. Detta sker i visan: ”Minnesord över en
70-årig Bacchi Ordensmurare som ifrån sin femte Carlscronaresa av döden befriades,
i Norrköpings stadshäkte den 22 Martii 1825” (Skillingtryck serie O, 100:16, 1825).
Inget brott omnämns i texten. Men något måste han ha gjort, eller åtminstone dömts
för: ”han gjort månget bleckmått läns, och fyllt vår dombok flerestäns”, rimmar den
okände författaren. Han skall således ha varit något av en vaneförbrytare, men hans
brott kan inte ha varit av den värsta sorten, eftersom han inte dömts till döden.

Det dominerande draget i 1800-talets skillingtryck där spriten omnämns är mer eller
mindre uttalade varningsord mot supandets fördärv. Den ideala bilden av
brottslingen som en ångerfull syndare försvinner alltmer.
Detta är tydligt i ”Sång över det natten till 3.dje mars 1846 timade Mord; jemte
några reflexioner med anledning deraf, Stockholm 1848” (Skillingtryck, serie Ob,
96:41, 1846). Reflexionerna gäller dels rusdryckers skadliga verkan, dels argument
mot mildrande av straffsystemet. Åsikten att dödsstraffet borde avskaffas hade blivit
allt vanligare inom de bildade klasserna, liksom pressen. Det var i och för sig
glädjande med denna humanitet, säger författaren, men reformerna skulle få fel
effekt på ”massan /som/ nedsjunkit till lägsta grad av råhet, av andligt och moraliskt
elände”... ”vad dödsstraffet beträffar, så är dess tillämpning en välgärning både för
samhället och den brottslige, till äventyrs också en varnagel för många”. Det är
meningslöst att tala om människovärde, eftersom ”mildare strafflagar... skola
åstadkomma den största förvirring i ett depraverat samhälle”. De lägre klasserna
lever i ”råhet och depravation”.
Utom på spriten skylls det aktuella (men ej definierade) brottet på sedeslösa
kvinnor, som står på den lägsta graden av rå sinnlighet. Förefaller syfta på
prostitution i allmänhet och särskilt de bordeller som förpestar huvudstaden: ”de
nästen där den osminkade lasten firar sina orgier”.
Varför han tror att dessa, de prostituerade, ägnar sig åt synd och sex på grund av
sin egen sinnlighet – och ej på kundernas, framgår inte. De flesta torde dock ge sig in
i branschen av strikta överlevnadsmotiv. ”Hur ska personer för vilken intet är heligt

132
och som inte låter sina passioner hållas tillbaks av några band kunna bevekas att
genom mildare straff avstå från lastens och brottets bana?” undrar den upprörde
skribenten.

Vad är det då för mord som upprört skribenten till denna grad, och varför skylls det
hela på fylleri och otuktigt leverne? Aftonbladet har samma dag, den 3.e mars, en
utförlig beskrivning av mordet på drängen Axel Richter. Han har med två gesäller
varit på ”Vita hästen”, spelat domino och tagit några supar. De har sedan gått hem
till Richter, som hämtat en flaska punsch, vilken druckit på gatan. På ett kaffehus har
de förolämpat värdinnan och hennes pigor. När de i sällskap med arbetskarlen
Hellman passerade Norrbro har de träffat Ewa Wallmo, en av huvudstadens mest
vanryktade kvinnor. De går hem till drängen Carl Svensson, men denne vill sova och
slagsmål uppstår i farstun, varvid Richter blir knivskuren till döds. Svensson var vid
gripandet nedslagen, men kunde lämna en redig berättelse om vad som skett.
Wallmo mycket upprörd, då den mördade var hennes barndomsvän.

Under 1800-talet blir det vanligare att skillingtrycken behandlar mer trivial
brottslighet. Erik Hellström var en man som börjar lovande, han hade ett arv och
blev anställd som informator hos en greve. Han var dock alltför begiven på att spela
och dricka i glada vänners lag, och ägnade sig också åt spel, svordom och otukt. För
att finansiera detta liv ger han sig snart in på stöld och bedrägeri, hamnar därför
också i fängelse. En första vända blev på ca 10 månader. Men när han kom ut
började han åter stjäla och blir dömd till dubbelt straff (skillingtryck, serie O, 98:17,
1888).

Hittills har alla de flesta av de citerade sångerna liksom prosaberättelsen varit i första
person. Det är den dömde själv som talar – eller någon annan som utger sig för att
göra det i dennes namn. Med tiden blir det allt vanligare med berättelser i tredje
person, som t ex i sången om Slaktaren Carl Svan:

”… han var dålig, ifrån det han var barn

Och hade tidigt kommit i den Ondes garn.
Han såg ju knappt en kvinna, förrän hans lustar brann
Och för den äkte mannen går ju sådant ej an.

133
 Och fult var hans talesätt, så snart han blev full
Och lilla frun fick gråta för hans skull.
En jämtekvinna höll han och mycket dyr hon var
Men hustrun fick nöja sig med vad han hade kvar.

En dotter de hade, ett älskligt barn, må tro

Men hon gav slaktarns lustar ej någon ro.
Knappt elva år fyllda hon var, då han en dag
Med henne övar otukt, allt under hot och slag.

Den gången blev ej den sista, som man vet,

Ty fadern blygdes icke, fast skändas barnet grät
Hon klagar för sin moder, men hon ej hjälpa kan
Emot sådant odjur och hjärtlös tyrann.

Han slår till sist ihjäl sin fru med en byråklaff, när hon beklagar sig och inte vill.
Trots att han själv varit otrogen, det sägs också att han har förgripit sig på deras
dotter (skillingtryck, serie O, 100/20, 1891). Tidigare var som nämnt incest ett
populärt ämne för skillingtryck om brott.
Svans handlingar fördöms på ett sekulärt plan, det är kanske syndigt, men det är
inte i första hand av omsorg med hans själsliga välfärd i livet efter detta. Det sägs
inte vad han dömts till för straff, men han har inte blivit avrättad. Det är
handlingarnas verkan på denna jord som är det fruktansvärda, att han misshandlar sin
hustru och skändar sin dotter. Men detta kopplas inte konkret till alkoholens
inverkan, den gör bara att hans tal blir fult. Det varnas för supande, även om spriten
inte är sångens övergripande tema.

En outtalad varning förekommer i den Bygg-visan (skillingtryck, serie O 97:28,

1935). Här berättas kortfattat hur en man, Henning Bygg, som förut straffad för
mord, berusat sig på midsommarafton och skurit halsen av en flicka han träffat.
Mer svårklassificerad är en sång om polisen i Göteborg som misshandlat en
fånge till döds. Det kan möjligen uppfattas som ett varningsord, en av många risker

134
med övermått av alkohol är ju att hamna i en fyllecell… och att bli slagen av poliser,
inte minst i Göteborg.

Markant är också att alkohol förekommer i samband med tidens rudimentära former
av organiserad brottslighet: smuggling, sjöröveri och lönnbränning. Från 1800-talet
finns två fall av sjöröveri som uppmärksammades i skillingtrycken. Det första
skedde på Styrsö i Bohuslän. Texten inleds med orden: ”Åter faller ett dödsoffer för
den hämnande rättvisans höjda vapen.” Och sjöröveri sägs vara en för den svenska
nationen högst ovärdig verksamhet. Det bifogas också en sjörövarsång, som inte
handlar om dådet, utan om Gud och naturen, i en lätt romantiserad animistisk form.
Tre personer, Christer Andersson, Johan Anderszon Flatås och Anders
Andersson hade mördat besättningen på en strandad båt och plundrat dess last.
Åklagaren begärde att de tre skulle avrättas på en ö ute i skärgården, ”skärgårdsbor
och sjöfarande till skräck och varnagel”, men häradsrätten bestämde att avrättningen
skulle ske på den ”vanliga” platsen. Johan Flatås begärde att såsom krigsman få bli
skjuten, men han blev halshuggen den 11 augusti 1824. Samma öde mötte hans
medbrottslingar den 2 december samma år, och kropparna styckades och sattes på
stegel.
Om Christer Andersson berättas att han var född 1789, hade i ungdomen
någorlunda kristendomskunskap, var fiskare och gift med en Beata Larsdotter.
Äktenskapet var dock mindre lyckligt, ”de senare åren har han levat i jämn fiendskap
med sin hustru, och sällan eller aldrig varit nykter, utan gått i jämn yra”. Han var
också en ökänd smugglare och några gånger fasttagen för detta, men det sägs inget
om att han skulle ha blivit straffad. (Skillingtryck serie O, 96:82, 1824).
Enligt 1734 års lag påbjöds rådbråkning, som innebar att armar och ben
krossade, med tex ett vagnshjul innan halshuggningen, endast för dödligt våld mot
skeppsbrutna. Det är inte känt om det tillämpats eller ens utdömts efter lagens
införande, men i det relaterade fallet skulle det faktiskt ha varit möjligt.

Det andra fallet av sjöröveri är det tidigare återgivna, som skedde i Stockholm 1882.
Två män, båda 26 år gamla dömdes till döden, genom halshuggning och förlorade
dessutom medborgerligt förtroende för alltid.
Sjöröveri är en tidig form av organiserad brottslighet, mytomspunnen och
romantiserad, liksom smuggling ofta transnationell till sin natur. I Sverige har det

135
varit en ovanlig företeelse och den prosaiska verkligheten ligger långt från
berättelserna i äventyrsböcker och färgglada filmer och äventyrsspel. Det kan
konstateras att sjöröveri i inget av dessa fall verkar ha bedrivits vanemässigt, men i
det första så var det fallet med smuggling.
Även om det endast är två fall som beskrivs i skillingtrycken, så är det markant
att det i båda dessa förekommer brännvin, eller annat drickande. Dessutom finns
andra former av brott, med mer direkt anknytning till alkohol, nämligen
lönnbränning och illegal försäljning av rusdrycker.

En del brottslingar kunde uppnå legendarisk status. En sådan var Delsbomördaren P.

M. ”Kniven” Johansson. Han hade tidigare varit fjärdingsman. Tillsammans med
flera andra mördade han en bonde år 1889, 1890 sköt han en annan bonde i sin säng.
Samma år ströp han, tillsammans med en annan man, en ung kvinna i en båt. De
slängde därefter hennes kropp i vattnet. Vid alla dessa tillfällen sägs han ha varit
berusad. Dessutom erkände han sju stölder i samband med inbrott – alltid verkar de
ha varit fler om dåden. 1888 sköt han en sergeant i magen, denne överlevde dock.
Inför rätta sägs Johansson ha varit nedstämd och ha svarat lågmält på domaren
frågor. Denne frågar bland annat hur han på så kort tid kunde bli en så förhärdad
brottsling? Johansson skyller på rusdrycker och dåligt sällskap, men man får inte
veta så mycket om vilka dessa dåliga kamrater var. Inte blott mördaren bär skuld,
tillägger skriftens författare, utan också Staten, som icke blott tolererar rusdrycker,
utan rent av ockrar på dem. När våra lagstiftare inse detta kommer de brott som
begås under rusets inflytande att upphöra av sig själva, avslutar han trosvisst
(skillingtryck, serie O, 98/39, 1891).

I samma trakter skedde Alftamordet, vilket beskrivs i en sång och berättelse författad
av någon som kallar sig Frigge Rimfrost. Han hänvisar till ”Kniven” och hans dåd –
skall Hälsingland aldrig få ro för dessa vilda mördartyper? Brottet är dock av annan
art: Per Olsson i Alfta har drivit en lönnkrog tillsammans med sina söner. Detta var
en mycket vanlig företeelse i landskapet. Någon annan brottslighet nämns egentligen
inte förrän länsman Gavell och fjärdingsman Norén kommer till lönnbrännarnas
gård. Bägge blir ihjälskjutna av en av sönerna, Karl Erik Olsson, påhejad av de andra
och deras berusade gäster. Därefter fortsätter supandet. Prosaberättelsen är
kortfattad, men i dikt skildras dådet i detalj – hur autentiskt är svårt att avgöra

136
(skillingtryck, serie O, 99:52, 1892). Karl Erik döms till döden och avrättas i
fängelset i Gävle 17/3 1893, av Sveriges sista skarprättare Gustaf Dalman.

På 1900-talet utkom endast ett fyrtiotal skillingtryck med brottsligt tema. I dessa
nämns spriten och dess verkningar relativt ofta. Från seklets första år finns några
skillingtryck där alkohol nämns i samband med kriminella nätverk, på gränsen till
vad som skulle kunna klassificeras som organiserad brottslighet. Mellankrigstidens
ransoneringar och förbud (i USA, Norge och Finland) blev en grogrund för den
klassiska organiserade brottsligheten, men detta har inte givit upphov till några
skillingtryck.

Ett exempel på sådan brottslighet i samband med ännu en lönnkrog i Hälsingland

(skillingtryck, serie O, 100:86, 1901-03) är intressant därför att en kvinna figurerar
inte bara som krögerska, utan som en illegal entreprenör. Sången är illustrerad med
bilder på brottslingar och åklagaren Köhler, de förra även som förklädda. Det sägs
inget om kvinnan själv skulle ha druckit, däremot har hon varit ledare för en liga:

… som uppstått, jämlik den i ”Knivens ” dar.

Åkerberg som bov har uppnått största ryktet bland dem var
Därnäst kommer ”Spännar-Lasse”, ”Pila-Brita”, ”Kolarn Ek”,
”Hacke-Lasse”, ”Ola-Masse”, ”Räv” och ”Mass-Mårten”, gamla kräk.

Flera medlemmar sägs ha varit hemmansägare, de borde ha hållit sig för goda och
inte haft några ekonomiska skäl att förfalla till brott. Men Pila-Brita skickade ut dem
på kupper, de mördade, stal och brände, ofta förklädda, samt begick mened – men
det är väl snarare när de redan hamnat inför rätta. Målet sägs ta en ny vänding då
Köhler får henne att vända sig mot de andra och ange dem.

Om lönnbränningen och den därmed förknippade våldsbrottsligheten var värre, eller

mer allmänt förekommande i Hälsingland än på andra håll, må vara osagt. I
skillingtryckens värld framstår dessa brott dock som koncentrerade till denna
gudsförgätna landsända! De olika formerna av organiserad brottslighet som nämns i
samband med alkohol och brott tycks ha varit lokalt förankrade. Smuggling och
sjöröveri bedrivs naturligtvis i närheten till en kust. Vad som smugglades går man

137
inte in på, utan det är det faktum att smugglarna super som understryks, och troligen
bidrar till att de begår bestialiska dåd. Det finns också ett fåtal sånger om smuggling
där det inte sägs något om alkohol.

Antydan om förekomsten av ett kriminellt nätverk finns också i ”En alldeles ny och
hemsk visa om det fasansfulla illdådet som förövades i Saxtorpa by av Tattarnas
grymma liga” (skillingtryck serie O, 96:54, 1900). Två bröder super och spelar kort
med den enes presumtiva svärfar, men mördar honom när han vinner. Större delen av
den dumt rasistiska sången Tattarnes illdåd återges här:

Ett blodigt dåd så fasansfullt att skåda

Har här begåtts på Skånes vida slätt,
Och tattare det voro männen båda,
Ja, blodet dryper från den hela ätt.

Ett brödrapar de till på köpet voro,

Som gick sig ut att göra vinst så fin,
Och hemska planer de i tanken buro,
Mer hemsk den blev sen de fått brännevin.

Ty Johan och hans bror, som hette August

De hade slipat var sin långa dolk,
Att slåss med kniv, deras liv det va just,
De hade mördat förut mycket folk.

De gick tillsammans bort så till en stuga

Och satte sig och spela helvetesspel
Och fram på bordet så de brännvin truga
Och tog av det var sig en duktig del.

Men ovänskapen kommer så med spriten,

Och samma tanke brödraparet får:
Vi ta hans vinst om än den ock är liten
Och gör han motstånd, vi ihjäl han slår.

138
 Det varma tattarblodet börjar sjuda
Och Augusts dolk ur klingan flyger fort
Och Johans ilska och ses honom bjuda
Att knivhuggas och att ej spela kort.

O, fasans syn, o blod och hemska makter,

De sarga tu sin vän och spelkamrat,
Den ene skär, den andre ständigt vakt är,
Så ingen ser den gärning utav hat.

Dock en dem sett, den dödes enda dotter,

Som var trolovad ock med mördaren.
Hon tänkte då: det säkert lika gott är,
Jag svärjer falskt vid domstol för min vän.

…
Men tänken blott, huru livet mänskan fattar.
Då hon framlever det städs som ett svin;
Och tänkom så hur grymt varje tattar’
Kan handla då han supit brännevin.

Etniska fördomar vädras sällan i skillingtrycken. Den vanligaste formen är rysshat,

eller förakt för denna nation. Det finns också ett skillingtryck om en man i Frankrike
som blir kär i en zigenarflicka och mördas av hennes släktingar (Skillingtryck serie
O 95:62, 1865).

I mer skämtsamma eller uppskattande ordalag nämns hur Bildsköne Bengtsson tar
sig en konjak, och därigenom går miste om sitt byte (skillingtryck serie O, 97:5,
1935).

I Alvhem hos en bonde var en häst just ledig då,

Som spändes för en kälke att gårn’ ta godset på,
Bland det var också cognac som Bildskön smaka av

139
 Mot Lödöse-trakten bär det sen av i maklig trav.

Han värmer sig och njuter, av cognac som är god,

Gör fler besök i natten men hästen still ej stod.
Ty Brunte styr mot hemmet med drög och last uppå;
Bildskön kom tillbaka, blev på cognac lurad då.’

I samma sång berättas att när han väl åker fast firar poliserna med champagne. Vilket
också är ett, om inte skämtsamt så åtminstone, positivt omnämnande av alkohol.

Det kan konstateras att det är män som super i skillingtrycken, aldrig kvinnor.
Kvinnor figurerar antingen som brottsoffer i samband med alkohol och brott, eller i
ett fall som en illegal utskänkare av sprit. Andelen skillingtryck som behandlar
alkohol i samband med brott var aldrig stor, men den ökar efter år 1800, och än mer
under skillingtryckens sista tid. Det är endast två av nästan hundra på 1700-talet, och
minst 12 av 300 under 1800-talet och fem av ca 40 i början av 1900-talet.
Fram till år 1800 omnämns supandet framför allt som en form av synd, en
underavdelning av dödssynden frosseri. Skillingtryckens huvudpersoner var också i
första hand syndare, och helst botfärdiga och ångerfulla sådana. De var också
människor, nästan lika ofta kvinnor som män, som skulle avrättas och de berättade
om sin situation i första person.
Den form av brott som mest förekommer i samband med alkohol är våld, särkilt
dråp och mord. I vissa fall är kopplingen mellan själva brottet och supandet oklar,
det är mer en fråga om allmänt oregerlig livsföring. Det förekommer också att
alkoholen leder till stölder och andra ekonomisk motiverade brott.

Politiska brott och social protest

På 1700-talet förekom det att folk avrättades för politiska brott, vilket
uppmärksammades i skillingtrycken. När dessa avrättningar försvinner i början
1800-talet, upphör politiken också att vara ett tema för sångerna om brott och straff.
Men mot slutet av seklet gör de ett återintåg. Det rör sig då vanligen antingen om
händelser i utlandet, eller utländsk verksamhet i Sverige.

140
Om ryssar mördar varandra i Sverige kallas det ryssmord, i dagens tidningar
(Aftonbladet, 5/3 2004) likaväl som i början på förra seklet. Ett sådant skedde i
Norrviken, utanför Stockholm (Skillingtryck, serie O, 98:6, 1919). Efter revolutionen
fanns tydligen ett intresse hos en del av den forna regimens anhängare, levde i exil i
utlandet, att straffa dem som arbetade för den unga sovjetstaten. Texten framställer
dock saken i omvänd ordning:

Om Ardasjev den ryske doktorns öde

Uti vår moder Sveas huvudstad
Hur han blev narrad från sitt hem och mördad
Har ni väl läst i pressen varje dag.

Han flydde bort ifrån sitt hemland Ryssland

På grund av terrorn grym och fasansfull.
Han kom till oss att söka lugn och friden
Som alltid bjudits av vår moder huld.

Som ormen förr, en gång i paradiset,

Så lurade dock mördaren på sitt rov.
Med falskhet och med svek han offret förde
Hem till sin håla denna mörka bov.

Vid Norrviken där hade han sitt näste

Och där blev Ardasjev den arme strypt.
Och insydd i en säck, en sten vid halsen
Han hade när man slutligt fann hans lik.

På botten av den väna sjön Norrviken,

Där ville mördarn dölja sitt brott.
Där fann man ryssarna, som tyst försvunno,
Och sedan skrevo hem att de rest bort.

När Ardjasev försvann man börja undra

Varthän han tagit vägen denna man.

141
 Men undersökningarna ledde alla
På spår mot sjön Norrvikens väna strand.

Där fann man platsen för de hemska dramer

Som knappast like finner i vårt land.
Hadjelatché så var det mördarn hette
Och Bollstanäs var mördarkulans namn.

Två andra förmögna ryssar sägs ha mördats på samma sätt, av en liga ledd av
kosacköversten Mohammed Hadjelatché, men med flera namngivna medlemmar.
Problematiken låter bekant:

Vi skydda främlingar från fjärran länder

Som kommit hit att röva, mörda helt fräckt

Terrordåd liksom andra mer uppseendeväckande brott i utlandet uppmärksammades.

Den anarkist som kastade en bomb i det franska parlamentet besjöngs (Skillingtryck,
serie O, 100:55, 1893). Enligt skillingtrycket framställs saken som om Vaillant
mördat ett stort antal människor, men han blev avrättad trots att faktiskt ingen
människa kom till skada, och gick till giljotinen ropande ”länge leve anarkin, min
död ska bli hämnad”!

Vanligare än att politiska händelser skildrades var att protester mot samhällets
orättvisor uttrycktes genom att man blev indignerad när medlemmar av överklassen
bar sig illa åt. Detta gäller t ex en överste som lät sin sinnessjuka hustru sitta
inspärrad i 30 år och slutligen svälta ihjäl. Något straff omnämns inte. En visa om
den hårdhjärtade översten trycktes även i Danmark, och finns med i samlingen. Här
skildras hur råttorna gnagde på hustruns lik och till skillnad från den svenska
versionen skrevs namnet på översten ut.

Ett annat exempel på att man blev upprörd när överklassen begick brott, är
kyrkoherden Anders Lindbäck i Värmland, som förgiftade fyra personer i nattvarden,
(98:72-79, 1866). Även denne har uppmärksammats i danska skillingtryck.

142
 För blott några trettio år tillbaka
Levde uti Dalsland det en man,
Som ej lärt sig konsten att försaka
Utan knep från grannarna ibland.
”Backstu-Sven” han kalltes skall ni veta;
Men sen han en gång en skinka stal
Fick han ”Skink-Sven” efter betan heta,
Om hans son är detta pastoral.

Anders arbetade som vallgosse och sjöng gärna psalmer medan han gick och vaktade
en bondes hjord. Ibland predikade han också Guds ord, uppkliven på en stubbe för
sina får. De andra pojkarna i byn och trakten hörde gärna på och kallade honom
”Läsaranders” eller ”Läsarprästen”. Han ledsnade på detta liv, tog farväl av sin hjord
och hängde knytet på sin enpåk. Vid sexton års ålder hade han ”slagit sig i backen”
på att han var skapt till höga värv, och ville därför lära sig latin. Hans morbror var
präst, men gav honom inget stöd, enligt sången pga sin bistra fru. I Vänersborg läste
han hos en magister, ”pluggade som en häst”, lärde sig äntligen latin, fortsatte till
Uppsala och prästvigdes där.

Reste åter då till födslobygden

Klädd uti sin nya svarta skrud;
Blev som typ för ”kristelige dygden”
Skolkarl och adjunkt i Upperud.
Här tog lyckans vindar fatt i kvarnen,
Svängde lustigt kring dess vingar för’n;
Här han rosor ibland nattvardsbarnen
Plockade – den ”helige” munsjörn.

I hans svarta själ steg Satan neder –

Och den ”fallne ängeln” skrattar så –
”Tag” han jublar, ”drycken jag bereder
Och all jordisk lycka skall du nå –
Guldet slukas av girigheten
Såsom masken liket i en grift –

143
 Gjut i nattvardsvinet, evigheten
Når du målet; ty min dryck är gift!”

Snart adjunkten är inackorderad

Hos en gammal riker hedersman!
Och hans dotter snart blir kurtiserad
Utav Anders, som begär dess hand;
Gubben dör i hast; i hast blir griftad –
Testamente av en prästen har,
Och ger flickan korgen, sen förgiftad
Av prästman blivit hennes far.

Redan långt på brottets bana hunnen

Hejd för hjärtlös bov ej finnes mer –
Utav Satan är han övervunnen
Och sin grund till avgrunden ej ser,
”Fattigdomens lott är allt hård den”,
Viskar i hans öra mörkrets vän.
Prästen skattar ju till fattigvården
”Gif åt hjonen gift, du slipper dem”.

Ja, i fattiga stugor bereder prästen dem till döden genom nattvard och välsignelse,
Nils Pettersson i Fåraskog och änkan Karin uti Huken. En ung handlande är
inneboende på prästgården, men går ”knall och fall han till sina fäder” sedan prästen
givit honom vitt. Och på något sätt lyckas han komma över all dennes egendom.
Han tänker också ta livet av en krympling vid namn Daniel Andersson. Men en
högre makt blandade sig i spelet. Gud stängde här vägen för ondskans makt.

Slagen utav en förskräcklig häpnad

Prästen Lindbäck inför Rätten drogs –
Fast mot ljusets höga makter väpnad
Snart på allvar i förhör han togs –
Och för världslig domstol han bekänner
Denna avgrunds ilskefulla skalk

144
 Att han mördat sina ”kristne vänner”
Genom gift i Herrans nattvardskalk.

Rågan uppå sitt brott han gjorde

Med att söka mörda sist sig själv
Och en avgrunds kval han lida
Borde förr’n han kommer Stygens älv
– Satan nog skall ta sitt rov behändigt,
Ur hans klor han mera ej kan gå –
Lika svart är Lindbäck innanvändigt
Såsom han som präst är utanpå.

Självmord kunde alltså ännu vid denna tid betraktas som ett brott. Skillingtrycken
var dagsaktuella, och kom ofta ut innan domen fallit, eller avrättningar genomförts. I
detta fall lyckades Lindbäck verkligen med ett senare självmordsförsök.
Sensmoralen i den långa sången tycks vara att den som är född fattig ska acceptera
sin lott och inte arbeta sig upp här i världen, då går det lätt illa. Sonen till en tjuv bör
inte ge sig in på lärdomsbanan.
Att som den avsigkomna kyrkoherden mörda med gift har ofta utmålats som ett
specifikt kvinnligt tillvägagångssätt. Detta gäller t ex i Sverige åtminstone sedan
landskapslagarnas tid och i England fortfarande under 1900-talet.

Från sent 1800-tal är också en annan sång, eller ”En alldeles ny och vacker visa om
fd banmästaren vid Bergslagens järnvägar: mordbrännaren, förfalskaren, bedragaren,
kvinnotjusaren, tjuven, innehavaren av falska ordnar och medaljer, trolöse mannen,
allt i långa banor mm mm. O P Löfdahl.” Hans tillgrepp från järnvägen uppgick till
närmare 8 000 kronor. Han åtalades för 119 bedrägeribrott, 37 tillgrepp och
förskingringar, 742 förfalskningar av avlöningslistor och räkningar. Dessutom sex
mordbrandsanläggningar, bedrägeri mot försäkringsbolag i Vänersborgs enskilda
banks avdelningskontor i Trollhättan, samt mened (Skillingtryck serie O 99:7, u.å.).
Värst av allt tycks vara att han bar falska ordnar, och var en förförare.

145
Skämtsamma sånger
På 1700-talet skämtade man gärna om de dialoger som utspelades när avrättade
brottslingar kommit till de dödas rike, och om den svenske stortjuven Jacob Guntlack
skrevs även andra skämtsamma visor. Det berättas t ex att han var en så förhärdad
tjuv att han stal en plånbok tom på väg till avrättningsplatsen.
Ett drag av folklig pikaresk förekommer också i två sånger från 1800-talet.
”Soldaten Jonas Löfgrens visa, av honom författad, över dess resa då han för något
begånget brott skulle föras till Nyköpings slottshäkte, tryckt i månskenet”
(skillingtryck, serie O, 99:8, u å):

En visa vill jag nu börja sjunga,

Om allt vad som mig händat kunna,
Den första dag i juni det var,
Då jag reste bort som en brav karl.

Då jag fick order, mig bådas en ting,

Att jag skulle prompt resa till Nyköping,
Och sitta där i tolv dar,
För jag har huggit björk och al.

Ja, alarne de voro nio,

Och björkarna de voro tio,
Och lägger man en därtill,
Om jag minns rätt så var det en pil.

Bönderna som skulle ombesörja att fången fick skjuts till staden krånglar och
förolämpar honom, vilket leder till gräl och slagsmål.

Där gav jag gubben en fanders näsa:

Jag sade den vägen plägar skälmar resa,
Fast denna gången hände mig,
Så är dock galgen byggd för dig.

146
Skjutsen gick vidare till Holma, dit de kom vid tolvtiden om natten. En, som han
säger: ”förryckt kärring”, lät honom ligga på golvet och gav honom ingen mat. Men
han smet istället in till hennes dotter i stallet.

Och dottern sade min gosse lilla,

Du gjort mycket illa;
Men jag svarade det har ingen nö,
Har jag gjort illa har jag fått spö.

Där roa jag mig hela natten,

Min syssla var att känna patten.
Där roa jag mig som allra mest,
Om morgonen fick jag ost och fläsk.

Liksom i ett tidigare exempel spelar maten en viktig roll i det sexuella, ja det
framställs här som om mannen är mer intresserad av mat än sex, tvärtemot i det
tidigare fallet med advokaten, som sedan blev mördad av den förförda kvinnan. Här
är det kvinnan som bjuder på mat för att få sex.

På morgonen kom modern in, och sade:

Ligger du här ditt bekanta spöke,

Jag känner igen dig, du var på Malma möte.
Men dottern sade: det är ej den,
Jo! sade kärringen, jag känner igen.

Löfgren smet ut från stallet och fortsatte sin väg. I Staf gav en annan ”kärring”
honom middag: ”hon såg uppå min beskärda min, att jag ej var något bonde-svin”,
skaldar han.

Sedan:

… drog de fram en gammal kärra,

Och satte för den svarta märra.

147
 Hon skulle trava; men bara gick,
Hon slag uppå slag av påken fick.

Skjutsföraren sade, är du ej vaken,

Som slår så märra med stora staken.
Hon har nu levat många dar,
Då svara jag: är du hennes far?

Han kommer till en bonde som inte vill tro att han är soldat, och dessutom försöker
sätta handklovar på honom. Löfgren gör motstånd och bonden slår till honom, men
Löfgren ”slog honom i golvet: som en skit”. Understryker att han inte är någon tjuv,
utan skall till fängelset för att han har huggit ner trän.
När han så får skjuts in till staden, sätts inom lyckta dörrar, började han sjunga,
så att folket förundrade sig och ropade att vaktmästaren skulle släppa honom ut.
Efter tolv dygn ”var jag ej för mätt”. Oklart om han satt på vatten och bröd, vilket
hade varit det normala – eller som han själv (förutsatt att han är författaren)
framställer saken, att han inte fick något att äta alls! Sakta gick han genom staden,
och in på ett värdshus utanför tullporten

Där var en flicka utav allra bästa arten,

Som klädde sig på staten.
Fläsk och ärtsoppa jag av henne fick,
Och sedan jag med flickan uti sängen gick.

Jag tänkte att få vara stilla;

Men det blev alldeles intet gillat,
Utan jag måste av och an,
Så länge jag där något fann.

Äntligen så slutades denna smeken,

Och skam fick flickan för hela leken.
Jag tog pengar som en räv,
När han tar hönsen och går sin väg.

148
Ingen ånger visas, men en hel del mindre behagliga attityder, bland annat mot
kvinnor och djur. Hästen framställs som offer för djurplågeri, medan räven står som
symbol för list. Liksom i mordet på Övre Bangränd byts här mat mot sex, även om
det är med omvända förtecknen, Löfgren vill äta och beklagar sig över flickan som
vill smekas. Folkkulturen var inte helt igenom sympatisk, såsom den ibland kan
framställas in romantisk form. Men man behöver inte vara nostalgiker för att studera
det förgångna.

De sista skillingtrycken har en mer ironisk ton än de tidigare, något som gärna följer
med en tilltagande läskunnighet och en mer skriftspråklig, och därför reflexiv kultur.
Några av de sista handlar om kassaskåpssprängaren Bildsköne Bengtsson
(skillingryck serie O, 97:3-6, 1934/35), några verser från olika tryck kan återges:

Jag höjer min röst, jag vill sjunga en visa,

Ej kungar, ej prinsar jag tänkt till att prisa.
Nej, större profeter har Gud nog oss skänkt,
Och tanken går då till ”Bildsköne Bengt”.

Var morgon så fort man går runt staden,

Och läser en tidning, nog ser man på bladen
Det står att ett kassaskåp har blivit sprängt,
Och misstanken riktas mot ”bildsköne Bengt”.

I tidningar syns han på olika platser,

Men Bengtsson har nog privata palatser.
På bondvischan där han är mest populär
Med bilder av Bengtsson dom väggarna klär.

Och priset är högt, som är satt på hans panna.

Ja, 500 krisch, ”om han blott ville stanna”.
Så finns nog mång jägare som söker rov.
Men Bildsköne Bengt består visst sitt prov.

Sen Kreuger gick hädan från tändsticksbolagen

149
 Har bildsköne Bengtsson vart namnet för dagen.
Den ene var styv i ”finansskriveri’t”
Den andre är säker med ”sin dynamit”.

I en annan häcklas polisen:

… skulle den Bildsköne knycka en limpa

Så skulle han säkert i snutnätet dimpa
På sådana stölder – det är sant och visst
Är svenska poliskåren specialist!

Den framgångsrike brottslingens förmåga att dra till sig damernas uppmärksamhet
ironiseras det också över:

Till bildsköne på Stillot mång fager flicka skrev,

De vill trösta honom, när domen hård den blev.
Som hjälte såg de honom, han hjälte för dem var,
Tyckte synd om Bildsköne, fick i fängelset stanna kvar.

Kanske är det ett tidlöst drag, om hos kvinnorna eller i den kriminella identiteten,
åtminstone går det igen bland dagens kriminella. Vi har stött på temat tidigare, hos
den obesjungne tjuven Frans Eshel, och även Guntlack beskrivs i en del texter som
en stor kvinnokarl.

Slutord
Bilden av syndaren, den mer eller mindre botfärdige hänger kvar i 1800-talet, men
får konkurrens med andra kriminella identiteter. Framförallt förändras subjektet,
sångerna framförs inte längre i första person, utan av en vanligen anonym berättare.
Brottslingen blir då en ”andre”, inte någon som åhörare förväntas identifiera sig med.
Kvinnan träder tillbaks från den kriminella identiteten och blir allt mer ett offer,
antingen direkt för manliga brott eller också först drabbad, kanske genom att ha
förförd och sedan ha begått ett brott som hämnd. Att vara en förförare hörde inte till
1800-talets mansideal. Till de mest framträdande negativa sidorna hos mansbild hör
just

150
 Skillnaden mellan könen är tydlig i de sånger där alkohol förekommer – det är
alltid männen och aldrig kvinnorna som super i skillingtryckens värld. Medan det på
1700-talet var en synd bland andra, domineras attityden till supandet under de
följande seklen av ett sekulariserat moraliserande, där man varnar mot spritens
fördärv, inte av oro för syndarens själ, utan med tanke på brottsoffer och samhälle.
Alkoholen leder inte bara till våldsbrott, utan också till stölder och osedlighet.
Ett mer överraskande resultat är att alkohol så gott som alltid förekommer i
sångerna om rudimentära former av organiserad brottslighet: smuggling, sjöröveri
och drivandet av lönnkrogar. Dessa verksamheter bygger, till skillnad från sådana
brott som misshandel och hedersrelaterade dråp på någon sorts affärsidé, de bedrivs
med syftet att bli lönsamma. Sådana former av brottslighet kan tyckas ha ett nästan
tidlöst medialt intresse, men det är då intressant att se att 1900-talets spritsmuggling
inte blir ämne för några skillingtryck.
Troligen är det förhållandet till det konkurrerande mediet, som styrt denna
inriktning. Under 1800-talet stod pressen för en sparsam nyhetsrapportering, men
denna kom allt mer att ge vika för sensationslystnad. Mellankrigstidens
spritsmuggling var ett kärt ämne för tidningarna, vilket kan ha inneburit att de sista
skillingtryckens författare inte fann det meningsfullt att konkurrera på detta område.

Den kriminella identiteten definieras inte längre av en allenarådande lutheransk

statskyrka. Den folkliga rättskultur som kommer till uttryck i skillingtrycken om
brott och missgärningar, är mer inriktad på sociala protester, än mot politiska brott.
Liberala ideologier får inte mycket utrymme i skillingtrycken, dessa synes snarare
präglade av folklig upprördhet över grymma brott, kanske särkilt inom äktenskapet.
Det finns dock ingen enhetlig politisk tanke bakom trycksakerna. Under 1800-talet
förekommer sånger av mer skämtsamt slag. Skämtlynne och sensationslystnad torde
också ha varit faktorer som sålt och således varit kommersiellt motiverade. Denna
funktion och verksamhet kan sägas numera ha övertagits av kvällspressen, medan
1800-talets tidningar var påtagligt seriösa och liberalt samhällskritiska.
Jämfört med 1700-talet utvecklas under detta sekel en ökande uppskattning av
denna världens goda, samtidigt som tanken att man ska vara nöjd med sin lott, allt
mer kommer till uttryck. Att den som har skall varda givet, kunde man inte göra
mycket åt, men det fanns ett inslag av social protest, ett ogillande av att de som har
ser till att skaffa sig ännu mer, med orättfärdiga medel.

151
 Ungefär hälften av de avrättade var soldater, men också många andra
skillingtryck handlar om dessa, både skämtsamma sånger och sådana om kärlek eller
social protest. Överhuvudtaget verkar sambandet mellan soldater och brottslingar
tidlöst. Ändå är det militära rättsväsendet föga undersökt.

152
Brottsliga Båtsmän

Den metafysiske revoltören är inte ateist,

men han är nödvändigtvis hädare.

Albert Camus, Människans revolt

År 1699 underställdes ett mål från Göta hovrätt justitierevisionen, eftersom inget
lagrum egentligen fanns: när annat folk vid en gudstjänst sjungit ”har jag Jesum i
mitt hjärta” bytte två båtsmän ut ”Jesum mot fanen”. Överståthållare Gyllenstierna
tyckte liksom de övriga rådsmedlemmarna att det var ”faseligt” och ansåg att ett
papper, där det stod att de försmädat Gud, borde fästas på deras bröst varpå de skulle
brännas. Greve Falkenberg, vilken var preses i Göta hovrätt, men också satt i den
högre instansen höll med om att de borde brännas, möjligen utan vidhängande
papper. Den slutliga domen blev att de skulle halshuggas innan de brändes.

Soldater och brott är två begrepp som kan tyckas vara för evigt förknippade med
varandra. Bråkiga, ofta berusade soldater och båtsmän hamnade inför civila
domstolar. Men det militära rättsväsendet är fortfarande relativt obelyst, särskilt ur
ett underifrånperspektiv.
Kronans båtsmän stod under särskild jurisdiktion men i stormaktstidens
Stockholm figurerade båtsmän och båtsmanshustrur ofta som anklagade, vittnen eller
målsägande, inför stadens egna rättsinstanser. Genom att jämföra båtsmännens
lagförda brottslighet med andra gruppers kan vi se om det fanns någon specifik
militär rättskultur.

Under senare år har forskningen kartlagt den nordiska brottsstrukturen under

perioden 1400-1800, och utifrån denna kunskap gett en bild av rådande rättskultur.
De undersökningar som gjorts behandlar primärt civila rättsinstanser. Militärer av
olika grad har ibland figurerat vid dessa och i de diskussioner som förts bland
forskarna beskrivs militären som grupp ofta som mer våldsbenägen än civila
grupper. Vad som saknas är dock en undersökning som fokuserar på krigsrätten som
arena, och ger insikt om den militära rättskulturen.

153
Även om det kan ha funnits en specifik militär rättskultur, finns det ingen anledning
att tro att den var enhetlig. De skillnader som kan ha funnits mellan flottan och
armén, personal av olika grad och mellan olika rättsinstanser, samt förändringen över
tiden bör belysas. Våldets centrala roll i den militära verkligheten tidlös, men
formerna för disciplinering av det militära våldet förändras. En disciplinering som
dels syftar till att skapa en effektiv krigsmakt, dels begränsa soldaternas spontana
våldsyttringar.

Försvar och rättsväsen var den tidigmoderna statens viktigaste funktioner. Det
militära rättsväsendet är en skärningspunkt, som uppstod i och med omvandlingen av
dessa funktioner. I den maktkamp som pågick när den tidigmoderna staten
formaliserades och den traditionella folkliga kulturen undertrycktes utgjorde den
militära rättskulturen ett strategiskt nav. Det var två processer som etablerade statens
våldsmonopol. Kontrollen över försvar och rättsväsen utgjorde därigenom
förutsättningen för disciplinering och civilisering.
Under det tidiga 1600-talet läggs grunden för en fast instansordning för det
militära liksom för det civila rättsväsendet. Med tanke på militärmaktens stora
betydelse, demografiskt, socialt och politiskt under perioden, kan en undersökning av
den militära rättskulturen ge ett viktigt bidrag till en förståelse av de attityder och
föreställningar som fanns i samhället.
Militärt rättsväsen har endast sporadiskt uppmärksammats i äldre forskning och
då ofta utifrån ett tydligt ovanifrånperspektiv. Rekryter som rymde då deras
betalning uteblivit beskrivs som förrädare och upprorsmakare. Det socialhistoriska
paradigmet inom historieforskningen har lett till kungar och krig numera får ringa
intresse, även om en populärvetenskaplig historieskrivning gärna bereder utrymme
för dessa företeelser. Men det finns goda skäl att uppmärksamma det militära livets
roll i samhället, dess kulturella sammanhang och sociala omständigheter. Men då ur
ett socialhistoriskt underifrånperspektiv, som står i kontrast mot äldre, ofta av
nationalistisk chauvinism präglad krigshistoria, fokuserad på bataljer och
hjältekungar.

Under stormaktstiden skedde många reformer på det juridiska området, präglade av

ökad kontroll från statsmaktens sida över olika rättsliga instanser. I det medeltida
straffsystemet kunde de flesta brott sonas med böter eller förvisning medan de allra

154
grövsta bestraffades med offentliga avrättningar, ibland med kvalificerade dödsstraff.
Civil- och kriminalrätt kom i allt högre grad att skiljas åt. Kriminalrätten beivrade
brott mot sociala normer, vanligen på parternas egna initiativ. En allt större del av
befolkningen kom att leva under så ekonomiskt knappa förhållanden att de inte
kunde betala böter, samtidigt som de mer besuttna grupperna blev mer civiliserade.
Offentliga skam- och kroppsstraff blev vanligare, men drabbade i första hand
underklassen – som ej förmådde betala böter.
Det gamla rättsväsendets uppgift, att lösa konflikter i samhället övertogs av
civilrätten. Det brukar sägas att denna i första hand berörde de besuttna grupperna,
men under karolinsk tid agerade dock även underklassen i ekonomiska tvister och
vann ofta sina mål mot socialt högre stående motparter. Enväldet och den juridiska
omstruktureringen bidrog till en ökad rättssäkerhet, med större likhet inför lagen.

Bland de militära rättsinstanserna i Stockholm var livgardets den viktigaste, men alla
olika regementen som i särskilt hög grad under Karl XII:s krig passerade staden hade
egen rättskipning. Konflikter beträffande de militära och civila domstolarnas
behörighet förekom. Känsligt var de militäras krav på jurisdiktion över borgargardet,
som utgjorde huvuddelen av stadens garnison då större delen av livgardet 1700-09
följde kungen i fält.
I och med indelningsverkets inrättande under Karl XI:s regering föll det på
städernas lott att sätta upp och underhålla ett bestämt antal båtsmän för flottans
behov. Stockholm skulle hålla med 100 båtsmän, ett antal som fördubblades i krig
och vid krigsrisk. Om det fanns risk för krigs eller ej avgjordes av kungen, vilken
oftast ansåg att så var fallet, och kunde därför ta ut det större antalet båtsmän när han
så önskade.
Flottans huvudstation flyttades på 1680-talet till Karlskrona. I Stockholm
kvarblev endast en mindre styrka, förlagd på Skeppsholmen. Denna kallades
Kungliga Hovjaktsvarvet, och omfattade ett tiotal fartyg. Chef över detta blev 1690
baron Anders Appelbom, från 1698 med viceamirals rang. Han var också periodvis
president i amiralitetsrätten.
Under senare delen av det Stora nordiska kriget fick man åter behov av en större
flottstyrka i stockholmstrakten, för att möta det hot som uppstått genom tsar Peters
erövringar och maritima upprustning. Riksamiralen Hans Wachtmeister var chef för
den 1715 hit förflyttade eskadern, men efterträddes året därpå av Fredrik Örnfeldt.

155
Vid denna tid börjar också fall remitteras mellan stadens och flottans rättsinstanser.
Huruvida det också tidigare fanns någon självständig domstol på Skeppsholmen är
ovisst, men troligen handhade Appelbom själv mindre disciplinmål.
Jag har endast påträffat ett mål från Skeppsholmen som nått stadens instanser.
Flera gånger under år 1709 behandlades i rådhusrätten ett ovanligt fall där en
student, Sven Staulin, vilken varit anställd som privatlärare åt en mastmakares två
döttrar och förgripit sig på åtminstone en av dem, Anna Stina Bure, 9 år. Han säger
sig älska henne mycket och erbjuder sig att äkta henne när hon når lämplig ålder.
Föräldrarna ser detta som ett sätt att komma ur affären med äran i behåll och godtar
anbudet. Staulin döms dock till en månads fängelse på vatten och bröd. Rätten
framhåller att man inte kan veta vad Anna Stina kommer att tycka i framtiden. Det
förefaller inte heller som om hon tillfrågats, och förefaller ju otroligt att hon skulle
velat lova att gifta sig med förövaren flera år senare.

Flottans båtsmän stod under amiralitetets jurisdiktion, men amiralitetsrättens material

är dåligt bevarat, med undantag för 1701 års protokoll, då få mål däri har anknytning
till Stockholm.
Inom flottans rättsväsen förekom en extra flora av kroppsstraff utöver de i det
civila livet vanliga, tex att sitta på trähästen, kölhalas och ”springa från rån”. Den
som angrep eller hotade sin förman kunde också få högra handen genomstungen med
kniv, i svårare fall drogs kniven sedan ut mellan fingrarna. Både rymning och att
sova eller supa på sin post, vilka hör till de vanligaste brotten båtsmännen anklagas
för vid amiralitetsrätten, var belagda med dödsstraff. Avrättning skedde på militärt
vis genom arkebusering. Ofta slapp den dömde dock undan med att hoppa i vattnet
från rånocken eller löpa gatlopp några gånger. Ett sjömilitärt straff som vunnit viss
ryktbarhet, genom sin brutalitet är kölhalning, men jag har inte sett några exempel på
att detta tillämpats.
Intressant är att se krigsrätten kunde ha olika funktioner. Den var inte ensidigt
disciplinär utan kunde också fungera som ett skydd för vanliga soldater mot
officerarnas godtycke. Detta framgår t ex av en löjtnant Otto Gottseeds besvär
angående den dom och det straff han ålagts vid artillerikrigsrätten i Stockholm. Han
hade låtit slå en konstapels Belters hustru under trähästen och tvingat två andra
konstaplar vid hotelse av spöstraff ”utföra profosstjänst”. Profossen var den som

156
bestraffade den militära personalen, men i likhet med skaprättarens värv ansågs det
vanhedrande. Löjtnanten dömdes att böta drygt 90 daler silvermynt.
Belter och hans hustru har, enligt löjtnanten betett sig ovettigt och oanständigt
mot honom, och han har därför velat straffa dem. Varför det skedde under trähästen
framgår inte. Att utföra ett straff var i sig vanhedrande, profossen var bödel vid
regementet, eller motsvarande. Gottseed önskar att kungen tills vidare avstår från sin
tredjedel av böterna, eller att den avskrivs mot innestående lön. Eftersom han inte på
flera år fått ut sin lön kan det ju tyckas vara en rimlig begäran. Annars kommer han
med hustru och barn i det största armod krepera (generalauditörens arkiv, Nr 33,
31/5, 1715).
Enligt en medföljande kopia av domen har löjtnant Gottseed utan föregången
rannsakning och dom låtit slå Belters hustru Catharina under trähästen på Vaxholms
kastell uti handklovar, varav ”hon icke allenast blivit liksom fånig utan ock fått
missfall”. Domstolen anser att det var en hård och neslig behandling hon utsattes för.
Straffet har löjtnanten låtit konstapel Wollsten och lär-constapel Björck utföra, och
därigenom tvingat dem till profosstjänst. Därför har han enligt stadslagens 21 och 26
kap i Edsöresbalken dömts att böta 60 daler silvermynt till målsägande och kung,
plus 40 till rätten, och för den andra åtalspunkten döms han till två månaders löns
förlust. Till missfallet saknas dock vittnen, och ingen extra ersättning verkar ha
utdömts för detta.

I materialet från de civila domstolarna används termen båtsmän för både civila och
militära sjömän. Vad jag här intresserar mig för är dock endast de militära
båtsmännen. Dessa benämns ofta stads-, fördubblings-, rote- eller kronobåtsmän.
Civila kallas antingen bara sjömän eller ”coupwardhiebåtsmän”. De förefaller ha
varit en relativt välbeställd grupp, figurerar i samband med ekonomiska tvister, t ex i
om arv, men sällan i brottmål. I övriga fall framgår det vanligen av sammanhanget
vilket det är frågan om, när så inte sker har jag tagit mig friheten att anta att det är
kronobåtsmän. Det fanns också båtsmän i tjänst på de under 1710-talet vanliga
kaparfartygen. Vid ett tillfälle är t ex tre kaparbåtsmän misstänkta för delaktighet i en
stöld, men släpps på sin löjtnants ”caution”, borgen, eftersom de behövs ombord på
kaparen. Dessa kommer inte att beröras i denna undersökning.
Det exakta antalet båtsmän har ej gått att fastställa men det torde ha räckt med
något hundratal för att bemanna de små fartyg som var stationerade vid

157
Skeppsholmen. Vid olika tillfällen besöktes Stockholm av enheter ur flottan varvid
antalet båtsmän mångdubblades. I genomsnitt kan det dock knappast ha funnits mer
än 500 båtsmän i staden, d v s ungefär en procent av samtliga innevånare. Detta
borde motsvara högst 5 % av den manliga underklassen, men de stod för en betydligt
större andel av brottsligheten i staden.

Den grundläggande indelningen för brott som jag utgår ifrån är, liksom i avsnittet om
kvinnlig brottslighet om de är riktade mot person eller egendom. Därutöver kommer
sedlighetsbrotten, som vid denna tid, då all form av utomäktenskapligt sex var
olaglig naturligtvis blev otaliga. Övriga brott är huvudsakligen olika former av
olydnad, t ex: rymning, sabbatsbrott och lösdriveri.
Bland egendomsbrotten dominerar stöld, en term som här infattar såväl snatteri,
tjuvnad och rån. Övriga egendomsbrott omfattar handel med tjuvgods, bedrägeri och
olaga handel. Det senare föll egentligen under ämbetskollegiet, men hamnar ej sällan
också hos kämnärsrätterna eller remitteras till rådhusrätten.
Brotten mot person utgörs dels av våld dels av verbala brott. Våldsbrotten
varierar naturligtvis i grad, från mord – en term som så gott som uteslutande används
om offret var ett barn – och dråp till örfilar, hårdrag, spottande och ”orenlighets
kastande”. Bland de verbala brotten utgör okvädinsord den klart största gruppen,
men det förekommer även förtal, ohemula anklagelser (om man anklagade någon
inför och denna visade sig oskyldig kunde straffet för det nämnda brottet i stället
drabba den som anklagade) samt eder och svordomar - allt missbruk av guds namn
var brottsligt men endast extra svåra fall därav, som i det inledande exemplet, ledde
till åtal.
Sedlighetsmålen var föremål för en intensiv övervakning vilken, som vi sett
främst drabbade ogifta kvinnor som blivit med barn. Fadern hade större möjlighet att
klara sig, antingen genom att avresa eller att svära sig fri. Beviskraven var högre då
än nu, vid alla typer av brott utom trolldom och barnamord. Man fick aldrig döma på
indicier utan det krävdes antingen ett erkännande eller två ojäviga vittnen – något
som sällan förekom i sedlighetsmål. ”Till den aktionen plägar sällan några vittnen
admitteras”, påpekade Arvid Horn mycket riktigt.

Tonvikten läggs i det följande på skillnader mellan båtsmännens och andra sociala
gruppers brottslighet, sådan den registrerats vid stadens ordinarie rättsinstanser.

158
Straffsystemet kommer att diskuteras och beskrivas närmare för de olika brottskate-
gorierna. Konkreta exempel ges i första hand på mål där båtsmän och deras hustrur
samt i ett fall en amiralitetslöjtnant varit inblandade. Avslutningsvis sammanfattas
olika sociala gruppers respektive brottsstruktur och diskuteras kortfattat tänkbara
orsaker till att båtsmännens brottslighet såg ut som den gjorde.

Egendomsbrott
I slutet av 1600-talet drabbades landet av missväxt och under nödåren var tjuvnaden
omfattande. Båtsmännen stod för upp till 25 % av det totala antalet män som dömdes
för stöld. Det var sällan någon som ej hörde till underklassen anklagades för
egendomsbrott.

Mot slutet av kriget begicks allt fler stölder och ett antal grövre sådana utförs av
båtsmän. Båtsmannen Jöns Haning anklagades, t ex för stöld av gods upp till 6000
daler kopparmynts värde. Han satt en kväll på en krog vid Slussen, tillsammans med
två gardeskarlar. De tre hade sedan tagit sig upp på taket till några lärftskrämarbodar
och med yxa, klubbor och långa spikar brutit sig in i dem. De bröt upp skrin och
lådor och tog alla vita pengar och annat silver, så mycket de kunnat bära. Senare har
de delat bytet mellan sig på Skinnarviksberget. Haning säger sig ha fått 300 daler
silvermynt. Haning ändrade sedan sin berättelse, och säger att han givit sin käresta
Anna Maria Ekelund 400 daler silvermynt, att köpa sig en gård för och själv behållit
fyra riksdaler specie, tio dubbla caroliner och fem skedar, en diamantring mm, varav
en del skall ha blivit taget av några engelsmän. Ett 20-tal vittnen och/eller misstänkta
hörs.
Anna Maria födde ett barn i fängelset. Barnmorskan försökte då inte, såsom
annars var brukligt, ta reda på vem som är fadern, utan vad och hur mycket grejor
hon tagit emot av Haning. Denne får också sitta i så kallat hårdare fängelse för att
man skulle få fram sanningen, särskilt då angående medbrottslingarnas identitet. Han
anger då istället för de tidigare omtalade gardeskarlarna två båtsmän, Isak Apelquist
och Christian Söderman. Dessa kan dock ej bevisas ha varit delaktiga.
Haning hade redan 1711 dömts för stöld, men var då minderårig. Fick slita ris,
samt blev av en vaktmästare förd till tukthuset, men eftersom han ej låtit detta straff
lända sig till varning och förbättring dömdes han nu till döden. Angående Anna
Maria kunde rätten inte utlåta sig eftersom hon var i fängelset ”genom döden

159
avgången”. En båtsmanshustru Maria Giös, som förekommer på många ställen i
materialet, skall i fängelset ha mottagit en ring av Haning, enligt en annan
”tjuvkonas” vittnesmål, men detta kunde ej bevisas.
Båtsmännens hustrur var ofta inblandade i männens stölder och ibland även
anklagade för egen sådan verksamhet. Änkan Ebba Abrahamsdotter Falk anklagades
av stadsbåtsmannen Hans Utter för att av honom ha stulit en tennpotta, ett par vantar,
en kjortel, nio servetter, ett förkläde, en kvinnfolk halsduk, en bok: Salomon Likovits
Tåre- och tröstekälla samt silverspetsar till en mössa. Hon erkänner sig ha tagit en
del av detta, dock ej vantar, spetsar och servetter. Säger sig ha sålt och pantsatt det
mesta för att få pengar till sitt döda barns begravning. Det stulna värderas till 25
daler kopparmynt och hon befanns vara tidigare straffad för stöld (1709 och 1717).
Detta var således tredje resan och hon dömdes till döden i enlighet med drottning
Kristinas straffordning.

Beträffande övriga egendomsbrott skiljer sig båtsmännens verksamhet åtskilligt från

övriga sociala grupper. Frekvensen brott inom hela denna kategori är dock låg för
såväl båtsmän som övriga män i underklassen. Olovlig och förbjuden handel var
vanliga former av egendomsbrott, men jag har bara funnit ett exempel när det gäller
båtsmän:
Fördubblingsbåtsman Anders Andersson sägs ha gått omkring på gatorna och
sålt visor och almanackor. Enligt stadsfänriken Erik Svahn har han dessutom dragit
kniv och överfallit två stadsvakter som försökt hindra honom. Statsvakten har flera
gånger tagit fast honom men han har då fått hjälp av sina kamrater. Efteråt har han då
inte ”allenast hotat skära dem sönder och samman utan också gjort spe av dem då
han kommit undan och bett dem komma och köpa hans visor”. Anders erkänner att
han dragit kniv mot vakten men endast i nödvärn och av räddhåga – eftersom de utan
orsak överfallit honom med dragna värjor, slagit honom till marken och släpat med
sig på gatan. Vakten hävdar dock att båtsmannen var den som först drog vapen,
samtidigt som han sade sig vilja skära lever och lungor ur dem. Rätten finner inget
behov av någon närmare utredning, han har ju erkänt att han dragit kniv mot vakten
för att hindra denna i sin ämbetsgärning – och kan för den skull hans liv ej förskona
utan dömer honom till döden, i enlighet mer krigsartiklarna, kap 45. Domen
underställs dock ”ödmjukeligen” Svea Hovrätts omdöme.

160
 En speciell brottskategori för just båtsmän var bondfångeri. T ex säger sig två
bönder ha blivit inlockade på krogen Kråkan av båtsmannen Johan Larsson
Frimodig. Därinne har fyra hans kamrater suttit och spelat remspel och erbjudit
bönderna att delta. Dessa hade först vunnit några stick (det är tydligen fråga om
någon sorts kortspel) men sedan ”liksom tvingats” att fortsätta tills de förlorat åtta
mått gryn. Båtsmännen försvarade sig med att bönderna ”voro fullvuxna karlar och
inga vanvettingar och hade för den skull kunnat hålla sig ifrån spelet om de velat”.
Johan Frimodig sade att han inte alls stått utanför krogen för att locka in någon, utan
bara gått ut för att pissa och då kommit i samspråk med bönderna som gått omkring
och ropat om att de ville sälja gryn.
Vicefiskal Anders Röding har konsulterat amiral Appelbom vilken meddelade
att en av de anklagade, stadsbåtsman Johan Broms tidigare är straffad för sådant spel
och att det ej är frågan om annat än bedrägeri, han har inget emot att rådhusrätten
dömer dem.
En kvartermästares hustru, Maria Bryngelsdotter besvärade sig över att Broms
tidigare bråkat och slagit sönder fönster på hennes krog Kråkan, för att hon inte velat
ha deras remspelande där. Han säger att hon tvärt om har lånat honom två dukater för
att locka några finnar till spel men blivit sur när detta inte lyckats och drämt till
honom med en panna lut. Han har då försvarat sig. En hattmakargesäll vittnade dock
till krögerskans förmån. Domen blev för Broms tre och för de övriga två gatlopp.
Hovrätten ändrade dock senare utslaget till tolv daler silvermynt i böter för var och
en av de inblandade båtsmännen.

Våld och okvädande

I motsats till stöld betraktades våldsbrott ej som skamliga i sig. Våld kunde tvärtom
vara ett sätt att upprätthålla sin heder. Åtskilligt våld var också helt legalt, mot
underlydande och inom familjen. En profoss som slagit ihjäl sin son fick t ex bara 8
dagars fängelse på vatten och bröd, medan en dotter som givit sin mor en örfil
dömdes till döden – hedra din fader och moder! För mindre våldsbrott utdömdes
böter men om dessa inte kunde erläggas omvandlades de oftast till fängelse på vatten
och bröd. Böterna fördubblades om brottet skett på söndagar eller under större
högtider, som jul och påsk, samt när kungen var i staden.
Den speciella form av våld som kallats suicidalmord har diskuterats i annat
sammanhang. Människor som bragts till förtvivlans rand begick – hellre än att begå

161
självmord och straffas med evig förtappelse – ett brott som säkert medförde
dödsstraff. Vanligen är det då fråga om kvinnor som dränkt eller skurit halsen av ett
barn.
Det kan tyckas som om båtsmännen här brutit det könsuppdelade mönstret och i
högre grad än sina hustrur ha ägnat sig åt detta. Ett sådant fall är överbåtsmannen
Jakob Mattson Vitlök, som hävdade att djävulen visat sig för honom under en storm
och att de ingått en pakt med varandra. Drabbad av samvetskval över att ha förskrivit
sin själ, och i desperation över sin stora fattigdom skar han flera år senare halsen av
en tioårig flicka. Målsättningen var naturligtvis att bli avrättad, vilket också skedde,
trots att rätten fann hans historia osannolik.
En annan båtsman, Svärdtaska dömdes för tredje resan stöld och begärde att få
bli hängd eftersom han ej kunde låta bli att stjäla. Han hade lagt beslag på en gammal
bagge, sex får och en kviga och sådan gårtjuvnad, stöld av boskap som gick lös
”under Guds lås” betraktades som särskilt allvarlig. Det framhölls då i justitierevisio-
nen att de som ber om att bli avrättade ej brukar förunnas detta.
Av de män som dömts för lindrigare våldsbrott var ungefär var sjätte en
båtsman. Då våldsbrottsligheten är ganska jämt fördelad mellan män ur hantverks-
och underklass gör detta att båtsmännen står för en oproportionerligt stor andel av
den manliga underklassens våld. Detta är särskilt markant under 1700-talets första år.

Grövre våld remitterades till rådhusrätten. Åren 1709-14 har endast fyra båtsmän
dömts för våldsbrott vid denna instans. I inget fall under perioden anklagas en
båtsman för dödligt våld. Ur kategorin övriga män från underklassen har 40 stycken
dömts vid Rådhusrätten och 27 från hantverkarklassen, dessutom 34 kvinnor.
Båtsmännen var således bråkiga men deras lagförda våld lindrigare än andra
gruppers. Särskilt markant är denna skillnad jämfört med andra män ur underklassen.
Överhuvudtaget sker en entydig minskning över flera sekler av det dödliga
våldet i Stockholm liksom troligen hela landet – ja samma tendens finns på de flesta
håll i Europa. Minskningen hänger samman med statens växande makt och mer
marknadsmässiga relationer människor emellan, strukturella drag som motsvaras av
en försvagning av hederskulturen.
Brottsbeskrivningarna är särskilt vid lindrigare våld kortfattade. Ofta får man
egentligen inte veta vad bråket gäller. En västgöte, Pär Larsson, anklagar t ex
båtsmannen Lars Brandt för att utan ringaste orsak ha kastat en sten i huvudet på

162
honom så att han fallit omkull. Brandt nekar och säger sig ha tillbringat hela den
dagen på varvet. Två ojäviga kvinnor avger dock under ed vittnesmål som styrker
Larssons anklagelse och båtsmannen döms till 12 marker silvermynt i böter.
Eftersom han saknar pengar omvandlas straffet till fyra dagars fängelse på vatten och
bröd.
Det är också möjligt att göra en jämförelse mellan riktningen hos olika sociala
gruppers våld. Båtsmännens våld visar här ingen skillnad gentemot andra mäns ur
underklassen. Det mesta våldet sker inom det egna sociala skiktet. Man torde också
kunna utgå från att chansen att saken förs inför rätta är störst beträffande det våld
som riktade sig uppåt i den sociala hierarkin. Mellanskiktets och elitens våld har
antingen varit riktat neråt, eller hållits inom den egna sociala gruppen, här har inte
registrerats något socialt uppåtriktat våld.

Över hälften av det lagförda våldet var riktat mot kvinnor. Detta kan tolkas som att
det var vanligt med manligt våld mot kvinnor men visar också att lagen och
rättsväsendet verkligen innebar ett skydd för de kvinnor som drabbades. Att det
kvinnliga våldet huvudsakligen riktades mot andra kvinnor, och inte mot män är
knappast förvånande.
Bland mer ansedda kvinnor fanns uppfattningen att våld riktad mot t ex en
adelskvinna borde bedömas hårdare, men rätten tillämpade här principen att alla är
lika inför lagen, och lät sig ej rubbas. Det enda våld som bedömdes hårdare med
anseende till person är sådant som riktar sig mot en stads- eller kronotjänare i ”sitt
ämbetes utövande”.
Det finns en tendens att våld mot socialt högre stående män, och andra mål där
sådana varit inblandade är mer utförligt beskrivet. Så är fallet är båtsmännen Lars
Larsson och Sven Lorentzon som på gatan har överfallit konstapeln Claes
Gripendahl och hökaren Jonas Berglund. Gripendahl var på kvällen på väg hem till
Skeppsholmen då båtsmännen strax före bron ropat på honom och kallat honom
hundsfott och andra okvädinsord, samt frågat varför han stött till dem. Gripendahl
säger att han har försökt lugna dem, men att de har dragit sina knivar och överfallit
honom. Han drar i sin tur värjan och retirerar mot en krog i närheten och ropat på
vittnen. En garvarmäster kommer ut och ger dem några käppslängar, Gripendahl
sårar den ene båtsmannen i handen så att han tappar sin kniv, varefter de försvinner
från platsen.

163
Senare på kvällen överfaller de båda båtsmännen hökaren Jonas Berglund, som de
förväxlat med den ingripande garvaren. De skriker att han ska få betalt för senast och
rusar mot honom med dragna knivar. Hökaren flyr men blir upphunnen på trappan
till sitt hus. Lorentzon sparkar där omkull honom samt slår sönder samtliga fönster
på huset. Larsson står under tiden lutad mot en vägg. Vakten kommer och sätter de
båda i arresten. Inför rätta tillstod de sina gärningar och hade inget annat att säga till
sitt försvar än att de var helt druckna. De dömdes till 40 daler silvermynt var i böter
för överfallet på Gripendahl och Lorentzon dessutom 40 för det andra överfallet samt
att ersätta de sönderslagna fönstren. Boten var extra hög eftersom det räknas som
fridsbrott och inte vanlig misshandel. Eftersom de saknar pengar får de istället plikta
med fängelse på vatten och bröd.
Att det socialt nedåtriktade våldet ofta beivrades är ett gott betyg åt
rättssäkerheten i stormaktstidens samhälle. Här kan, av naturliga skäl, inget exempel
med båtsmän som agerande ges, men ändå ett med sjömilitär anknytning:
Amiralitetslöjtnanten Carl Silfwersparre anklagades för att med dragen värja ha
anfallit en 16-årig ”vinskänks gåsse”, Adam Anthonisson Franki, utanför Johannes
kyrka vid Roslagstull, samt bestulit honom på hans husbondes häst och vagn.
Silversparre har fört in honom i en gård och försökt tvinga honom att dricka
konungens skål ur en bägare vari han lagt värvarpenningen. När Adam vägrat har
han, enligt egen utsago, istället fått leda löjtnantens häst vid betslet och uppmanats
giva honom något för att slippa undan. Vid Malmtorget arresterades dock
Silfwersparre av borgarvakten.
Viceamiral Appelbom har anmält att han ej anser att Silfwersparre står under
amiralitetskollegiets jurisdiktion, eftersom han var på permission, för att se till sina
gods. Löjtnanten berättade att han varit på sin gård vid Stocksund och ridit in mot
staden i sällskap med en korpral och några ryttare. Silfwersparre har själv ridit på en
liten ölandshäst och därför kommit efter. Vid tullen har han åter stött på dem och de
var då redan i samspråk med gossen. Han har varken sett häst eller chais men visst
försökt värva honom och fördenskull ”utkommenderat ett glas öl, deruti han lagt en
dubbel carolin” har varit något drucken, men varken slagit eller begärt något för att
släppa honom. Amiral Appelboms bedömning tyder på att förhållandet mellan
instanserna var relativt informellt. Detta gav utrymme för visst godtycke, det är
mycket möjligt att hans argument snarare baserades på ovilja att göra sig till ovän
med officeren genom att själv utfärda domen mot honom.

164
Den av ryttarna som ridit sist, vittnar om att han hört pojken skrika, men vet inte
varför. Han har också sett häst och vagn stå vid ett plank i närheten. Pojken har
hoppat ner från vagnen och löjtnanten sagt åt dem att ta vara på hästen.
Drabantänkan Anna Maria Orm som bodde i närheten vittnade att hon hört något
bråk och skrik och gått ut för att se vad som var på färde. Hon har hört gossen ropa:
”käre herre, låt mig komma till min häst igen”. Då hon sagt till ryttarna att de
handlade orätt svarade en av dem: ”Det var intet rätt att bonden slog hustrun med
krokot trä.” Flera soldathustrur och andra kvinnor har lagt sig i och vittnar mot
löjtnanten och hans medhjälpare. Ryttarna går dock fria medan Silfwersparre döms
till 40 marker silvermynt i böter. Domslutet underställs Svea hovrätt innan det vinner
laga kraft.
Man eftersträvade likhet inför lagen. Reformatorn Olaus Petri hävdade redan på
1500-talet att principerna: ”lika straff för lika brott” och ”den som ej har penningar
pliktar med kroppen”, var så allmänt omfattade att de hade karaktären av gällande
lag. Någon motsättning mellan dessa såg han tydligen inte och det är möjligt att han
hade rätt i att en utbredd konsensus förelåg beträffande dessa principer.
Det är dock uppenbart att det var lättare för en godsherre som Silfwersparre att
punga ut med 40 marker än för ett par båtsmän, som de tidigare nämnda Larsson och
Lorentzon.

I många fall föregås våldet av förolämpningar och båtsmännen visar sig här ha en
större repertoar och uppfinningsrikedom än andra. Båtsmannen Sven Petersson
Röhår anmälde att han blivit överfallen och slagen av notfiskarnas ålderman Simon
Pålsson och två av dennes drängar. Han uppvisar en attest från stadskirurgen, enligt
vilken han fått ett blodsår i pannan. När han gått på Skeppsbron har Simon Pålsson
och hans drängar kört på honom med sin not, så han stött sitt ben, varvid han skällt
drängen för ”f:b fitta”, och frågat om han skulle köra på folk? Varpå de samlades
omkring honom och börjat slå. Pålsson kan inte neka att han dragit Sven Petersson i
håret och givit honom en örfil, men endast för det att han slagit hans dräng. Såret har
båtsmannen fått då han ”tumblat omkring med drängen” och råkat slå sig mot berget.
Röhår har dessutom kallat honom för ”tjuv, skälm och fintarm”, samt skurit sönder
hans not. Rätten frågade var drängarna befinner sig nu – den ene ligger sjuk den
andre är bortrest. Åldermannen döms att betala två gånger 6 marker silver för örfil
och hårdrag. Drängen kunde man inte uttala sig om, en stadsvakt intygade att en av

165
dem låg sjuk och det är just den som var mest inblandad i bråket. Man dömde aldrig
någon i sin frånvaro. Beträffande åldermannens klagomål befinns det att Röhår ”står
under uppbud” och för eventuella klagomål eller skadeståndsanspråk hänvisas till
schoutbynachten Örnfelt. Simon Pålsson erlade sina böter.
Exemplet är i viss mån klargörande angående båtsmännens jurisdiktion. Efter ut-
byggnaden av Stockholms örlogsstation får de alltså egen domstol, vilket de tycks ha
saknat tidigare, det har aldrig förr hänvisats dit. Men säkert har Appelbom också
kunnat avdöma smärre disciplinära mål och annat sådant som skett på Skeppshol-
men.
Det finns en del sällsynta undantag från regeln att ingen skulle dömas ohörd.
Officerare som var i saxisk tjänst när kriget utbröt och vägrade byta sida dömdes
efter långa processer för att ha fört ”avog sköld mot sin rätte herre”, till förlust av liv,
ära och gods.

De vanliga skällsorden för män var som tidigare visats ”skälm” och ”hundsfott” och
för kvinnor ”hor-” eller ”tjuvkona”. Normalt straffades varje bevisligen uttalat
okvädinsord med 6 markers böter, samma summa som gällde för våld om det ej
resulterat i sår eller blånad. Till skillnad mot våldsbrotten fördubblades inte böterna
för okvädandet vare sig på grund av helger eller av kungens närvaro i staden och
ökades inte heller om det var riktat mot en tjänsteman. Däremot stadgas i stadslagen
dubbelt bötesbelopp om förolämpningen föregås av ordet ”förvunnen”, d v s
överbevisad.
Om båtsmännens våldsbenägenhet var större, men mindre grov, än andra mäns
så tycks det motsatta fallet gälla deras verbala brottslighet. De anklagades och
dömdes sällan för okvädande eller förtal. Den sociala riktningen skiljer sig inte heller
här från de övriga männen av samma sociala status. För alla grupper är de
registrerade verbala brotten i högre grad än våldet riktade uppåt i den sociala
hierarkin.
Hur mycket folk svurit utan att det blivit något rättsligt efterspel går inte att
bedöma. Här är det endast fråga om den lagförda brottsligheten. Det är inte troligt att
båtsmännen skulle ha varit särskilt återhållsamma i sitt tal, är att när de kommer inför
rätta för verbala brott är att det då är fråga om ovanligt grova sådana. Detta gäller då
särskilt svordomar och eder, något som man på denna tid såg mycket allvarligt på
som en form av hädande. Det förefaller som myndigheterna på 1710-talet var

166
inriktad på en moralisk upprustning, efter de stora nederlagen och för att återvinna
krigsgudens välvilja, vilket också kan ha haft inverkan på antalet beivrade svordomar
och hädelser.
Ett exempel på hur man kunde handskas med svärande båtsmän ges i den
rannsakning som med anledning av ”amiralitetskollegiets brev och extractum
protocolli och uppå hans höggrevliga exellence kungliga rådet högvälborne herr
överståthållarens, igenom den ädla och högtbetrodda magistraten ankommna
befallning”, hölls i Södra Förstadens Kämnärsrätt en rannsakning över båtsmannen
Johan Lagerberg. Denne hade suttit i arrest för stöld och enligt edsvurna vittnen varit
mycket ”otidig” när han fördes därur. Kompaniskrivaren Magnus Söderberg har då
påpekat att man ej på en söndag bör föra ett sådant väsende. Varvid Johan svarat:
”att han gav söndagen djävulen, att den onde innan kvällen skulle få en stek av
honom, att han med handklovarna skulle slå ut bägge ögonen på sig och att Renman
var en skrivarfitta”. Rätten förmanar dem (d v s vittnena) att ”bekänna sanningen”.
De säger sig vara överens om att Johan var drucken och förbittrad eftersom hans
kamrater som suttit häktade för samma sak gått fria. De tillfrågas också om han
”flera formulantier vid söndagens bannande brukat? varpå de svarade: Nej”.
Kämnärsrätten ser sig ej kompetent att döma detta gruvliga brott utan remitterar till
Rådhusrätten. I dennas dombok omnämns det dock ej, möjligen har man skickat det
vidare uppåt i instanserna, men inte heller där har jag funnit några spår av det.

Från år 1662 finns en parallell till det inledande exemplet: båtsmannen Lars Olufsson
dömdes då att få en bit av tungan avskuren för att han upprepade gånger ”försmädat
och gruveligen svurit emot Herrans Nattvard uti sitt fylleri”. Detta straff utdömdes av
riksrådet i egenskap av förmyndarregering för Karl XI och därmed rikets högsta
rättsinstans.
För en sentida betraktare förefaller relationen mellan brott och straff här absurd.
Att två båtsmän skulle halshuggas för att de sjungit fanen istället för Jesus, var ju i
sig ett ännu hårdare straff. Men ser man straffrättens utveckling ur ett
civiliseringsperspektiv måste dock stympningsstraffets avskaffande ses som ett steg i
rätt riktning.

Ett lindrigare fall av hädelse inträffade år 1709. Båtsmanshustrun Greta

Johansdotters piga hade vid södra förstadens kämnärsrätt dömts för att ha stulit en

167
halv tunna kött från en häradshövding. Rätten misstänkte att Greta ätit av detta kött,
fast hon visste att det var stulet. Då hon förnekar detta erbjuds hon att gå ed, men
svarar ”ogudaktigt att hon wore lika nöjd om Gud eller fanen får själen”. Fruktan-
svärt ogudaktigt, tycker rätten, men någon dom är inte registrerad så det är möjligt
att hon lyckats undvika både att bli straffad och att svära falskt. Till skillnad från de
hädiska båtsmännen, var i så fall hennes hädelse i högsta grad strategisk.

Sedlighet
De värsta formerna av sedlighetsbrott var belagda med dödsstraff: såsom incest,
dubbelt hor (samlag mellan två på var sitt håll gifta personer), tidelag (med oskäliga
kreatur) samt bigami. För det sistnämnda krävdes inte fullbordade äktenskap, tex
döms båtsmannen Nils Nilsson, som under äktenskapslöfte ”besovit” två kvinnor, till
döden för tvegifte.
Det i särklass vanligaste sedlighetsbrottet består i att en ogift kvinna blir med
barn, detta kan ske i tre former: med eller utan äktenskapslöfte, samt med en redan
gift man. Liksom beträffande stöld men inte våld och verbala brott fördubblas
böterna vid upprepad förseelse och straffet avrundas med kyrkoplikt. Kyrkopliktens
officiella innebörd var att syndaren skulle förlåtas och återupptas i Guds församling.
Det är dock inte otroligt att dess verkan snarare var stigmatiserande, eftersom
brottslingen än en gång utpekades offentligt.
Ett sätt för en kvinna att klara sig undan de hårda sedlighetslagarna var att dölja
havandeskapet och sedan ”lägga fostret i lönn”. Detta var ett av de fall där de annars
så stränga beviskraven släppte – eller rättare sagt de överfördes genom ”presumtion”
på den anklagade. Om man upptäckt att en kvinna fött i lönndom och hennes barn
sedan inte levde var det hon som skulle bevisa att hon ej mördat barnet.
För männen fanns det två möjligheter att klara sig undan, antingen genom att
försvinna eller också genom att gå ed på att de ”ej plägat köttsligt umgänge” med
kvinnan i fråga. Det är också många ”med barn rådda” kvinnor skyller på bortresta
båtsmän. Liksom i fråga om stöld var i slutet av 1600-talet nästan 25 % av de för
sedlighetsbrott dömda männen båtsmän. Att en gift kvinna blir med barn och det kan
visas att hennes man inte är fadern är sällsynt, men åtminstone ett exempel kan ges:
En ryttares hustru Catharina Rotlind har hos sin syster på Västerlånggatan blivit
bekant med båtsmannen Samuel Ahlquist. De har senare träffats i Uppsala. Medan
hennes man, Sven Holm, var i Skåne blir hon på något sätt med barn. Den edsvurna

168
barnmorskan Elisabeth Eriksdotter säger sig inte veta något annat än att barnet var
”äkta”, Catharina har inte nämnt någon båtsman i barnsnöden. Barnet var dödfött.
Mannen anklagar henne för enkelt hor och inför rätta erkänner hon nu att hon
därefter åter inlåtit sig i köttslig beblandelse med Ahlquist. I oktober 1717 har hon
åter fött ett barn som nu levde i 3 veckor. Även han erkänner.
Catharina klagar å sin sida över att mannen illa hanterat henne och slagit med en
yxa i bröstet. Ahlquist säger sig också ha blivit överfallen av Holm, som dragit kniv,
skurit honom i händerna samt med en avbruten åra slagit honom i huvudet – detta är
den så gott som enda antydan till att svartsjuka kunde förekomma som motiv till -
våld. Sven Holm väljer dock att skylla på att han var tvungen att försvara sig mot sin
hustru som överföll honom när han skulle hämta sina saker. Svartsjuka var alltså
mindre gångbart som motiv än självförsvar. Han förnekar dock att han skulle ha
slagit henne med någon yxa. Båtsmannen har även skadat honom i handen med en
kniv och eftersom hans hustru varit otrogen i äktenskapet vill han nu skiljas från
henne. Catharina döms till 80 och Samuel 40 daler silvermynt i böter och dessutom
stå tre söndagar på pliktpallen i kyrkan, i avsaknad av pengar får de ”plikta med
kroppen”. Angående äktenskapskiljandet remitteras till konsistoriet.

Bland gifta kvinnor var båtsmans- liksom andra militärers och sjömanshustrur
särskilt utsatt grupper, eftersom deras män ofta var borta under långa perioder och de
inte alltid hade säkra underrättelser om han fortfarande var i livet eller ej.
En båtsman från Södertälje, Jöns Lustig, hade sålunda under äktenskapslöfte
”hävdat och med barn rått” kvinnspersonen Engla Mårtensdotter Girs. Detta skulle
normalt sett inte ha medfört något hårdare straff, förutsatt att de verkligen gifte sig
med varandra. Men eftersom Lustig befanns vara en gift karl blev brotts-
rubriceringen enkelt hor. Engla födde ett flickebarn, som när målet kom inför
rådhusrätten ännu levde. Jöns Lustig erkänner men hade icke på ett och ett halvt år
hört av sin hustru och trodde därför att hon var död. En edsvuren barnmorska vittnar
att Engla Mårtensdotter såväl under havandeskapet som under barnsnöden sagt att
Jöns var fadern. Hustrun, Catharina Andersdotter säger sig ha varit gift med Jöns i 12
eller 13 år och vet ej något annat än ära och gott om honom. De har emellertid varit
åtskilda snart två år. Nu när hon hört att han haft att beställa med annat kvinnfolk vill
hon dock förlåta honom och återta honom som sin man.

169
Engla Girs tillfrågades var hon var född och om hon varit gift förut. Det visar sig då
att hon var änka efter en båtsman som 1715 avlidit i barackerna i Karlskrona. Rätten
har skrivit till Amiraliteten och fått detta bekräftat.
Dock ”prövar rätten skäligt, eftersom Jöns Lustig ej haft några skäl, vittnen eller
omständigheter som kunnat få honom att tro att hustrun var död, och han själv
deltagit i flera sjöexpeditioner och ej i enlighet med kyrkoordningen lyst efter
henne”, att kort sagt döma honom till döden!
Engla Girs behövde i enlighet med Kyrkolagen bara erlägga 2 daler silvermynt
till de fattiga för otidigt sängelag, vilket inte räknades som något egentligt straff. En
egenhet i tidens rättsväsen var att ett par som dömts för otrohet med varandra sedan
inte fick gifta sig, även om skilsmässa hade beviljats.

I ett mer komplicerat fall hade stadsbåtsmannen Elias Sjöberg och Ingrid Persdotter
avtalat att ingå äktenskap med varandra. Men hon befinns av rätten vara gift sedan
18 år tillbaka med soldaten Hans Walmo. Walmo blev emellertid år 1700 dömd till
sex års straffarbete på Marstrand. Ingrid hade under tiden dömts upprepade gånger
för enkelt hor och barnavling, varför han lyckades erhålla skilsmässa och kunde efter
fullgjort straff gifta om sig i Varberg 1708. Dessutom har hon ”fördristat sig att pläga
köttsligt umgänge med stadsbåtsman Petter Haning, först utom och sedan under
äktenskapslöfte, oaktat att hon tillförne för enkelt hor var avstraffad och icke hade
skiljobrev från sin förra man Walmo, mindre makt och vederbörandes tillstånd att
träda i annat gifte... sedan hon förnummit att Walmo vore gift på annat håll
tänkandes av enfaldighet, det hon således ifrån Walmo nog skild var”. Han var alltså
skild från henne, men inte hon från honom! Denna kyrkliga logik torde vara
svårbegriplig inte bara för den stackars Ingrid och den moderna betraktaren utan
också lite väl svårsmält för rådhusrätten – man tar inte i med värsta möjliga
brottsrubriceringen. Det skulle kunna ha räknats som dubbelt hor eller tvegifte, men
rätten nöjer sig med att kalla det enkelt hor. Detta motiveras med att även Haning nu
gift sig med en annan och att det ”icke kan befinnas att hon av Sjöberg besoven är”.
Eftersom det ändå måste betraktas som minst andra resan fördubblas böterna till 80
daler silvermynt, dessutom ska hon naturligtvis undergå behörig kyrkoplikt.
Huruvida böterna omvandlades till fängelse eller kroppsstraff framgår ej, men det är
föga sannolikt att Ingrid skulle kunna betala en sådan summa.

170
Även om rättspraxis kunde vara nog så rigid visar exemplet att stigmatiseringen som
följde efter att en kvinna som fött utomäktenskapliga barn och dömts för hor och
andra otuktigheter inte behövde vara så hård. Åtminstone bland båtsmännen var det
fullt tänkbart att gifta sig med en sådan kvinna, hon var inte utstött ur samhället.

Olydnad
Rymning var den vanligaste formen av olydnadsbrott bland båtsmännen, ofta
förknippad med ny värvning tex som ryttare. Detta beteende var vanligt bland
soldater i stora dela av kontinenten, vilket tyder på att det fanns en gemensam militär
rättskultur i hela Västeuropa. Det var ju också så att värvningspengen var den enda
säkra inkomsten för en soldat. Huruvida han i forstsättningen skulle få någon
ersättning berodde på krigslyckan och de därmed följande ekonomiska
konjunkturerna.
Även motsatsen, att soldater deserterade och tog värvning som båtsmän kunde
förekomma, men jag har bara sett ett ex därpå:

Överstelöjtnanten baron Åke Rålamb, som skötte värvningen av livgardister i

Stockholm kom i motsättning med amiral Appelbom, då denne tagit i tjänst en man
som redan var värvad till Livgardet. Rålamb skickade en korpral till Skeppsholmen
för att hämta rymlingen, men Appelbom tog det som en personlig förolämpning att
en person av så låg rang sändes till honom: ”vem har dig, sakramentskade karl,
utskickat... bed den gamble fyllehunden och hemmaliggaren draga för tusende
djävlar, eller bed honom komma själv till mig och taga tio med sig, jag skall dem alla
nedersticka!” Mellanhavandet avslutades med att Rålamb stämde Appelbom inför
slottsrätten, som hade hand om duellmål. Ett sådant yttrande som kunde uppfattas
som en utmaning skulle kunna leda till dödsdom eller 2000 daler i böter, men det
verkar som man nöjt sig med en varning.
Just denna sorts motsättningar mellan olika rättsinstanser, militära sinsemellan
eller mot civila, är väsentligt att studera, som ett led i formaliseringen av
rättsväsendet, processrätten och inordnandet av äldre praxis, med godtycke och
privata relationer till rätten i ett enhetligt statligt system.
Värvarna var en illa omtyckt grupp och när ropet ”slå värvarna” skallade mellan
husen samlades stadens slagskämpar för att överfalla och misshandla Rålambs folk.
1702 lyckades han endast få ihop tio frivilliga och dessutom ett hundratal

171
tvångsvärvade lösdrivare. Under månaderna februari till maj misshandlades 32 av
hans hantlangare, och rådhusrätten tycks ha förhalat rättegångarna mot dem som var
misstänkta för att ligga bakom dessa brott. Åtskilliga gånger under året namns i
kriminalprotokollet att överstelöjtnant Rålamb inträdde och mer eller mindre
upphetsat påmint om rannsakningarna. Vid ett tillfälle beklagade han sig också över
att ”en hop gardeskäringar” skrikit förolämpningar och spärrat hans väg på
Skeppsbron.

Ett ovanligt fall, som kom att vandra runt mellan instanserna, berör den tidigare
omnämnde Johan Larsson Frimodig, remspelande bondfångare. Denne skulle
fullgöra sin kyrkoplikt efter ett lägersmål och kom på söndagsmorgonen till
Ladugårdsgärdets kyrka (nuvarande Hedvig Eleonora vid Östermalmstorg). Han
anmälde sig för kyrkovaktmästaren, Mats Bråttom, vilken dock ej hade gjort i
ordning pliktpallen. Den föga skötsamme båtsmannen gick då till en krog ”gint
emot” för att dricka brännvin och bad vaktmästaren meddela när pallen var klar. När
predikan börjat observerade en gift kvinna i församlingen att Johan Frimodig ej var
på sin plats. Här går skildringarna av förloppet isär: Vaktmästaren hävdar att han
flera gånger varit ute och påmint Frimodig men att han ej kommit in i kyrkan och
stått på pallen förrän predikan redan var slut. Båtsmannen säger själv att det var
kvinnan som kommit till krogens fönster och sa till honom och att han då genast gått
in i kyrkan samt varit på pallen medan predikan fortfarande pågick.
Prästen har i alla fall meddelat honom syndernas förlåtelse, vilket inte borde ha
skett om båtsmannen inte stått på pallen under åtminstone en del av predikan.
Varken kämnärs- eller rådhusrätt visste hur man skulle döma i detta kinkiga mål och
inte heller konsistoriet tycks ha haft någon bestämd åsikt. Det underställdes därför
Svea hovrätts höga omdöme.
Emellertid saknas något bestämt lagrum och inte heller hovrätten, utan endast
kungen själv eller den så kallade nedre Justitierevisionen, den del av rådet som under
kungens resor och krigståg residerade i huvudstaden hade rätt att avkunna ”arbitrala”
domar. Den numera gällande principen ”inget straff utan lag”, eller att stiftade lagar
ej får ha retroaktiv verkan, gällde inte på denna tid. Myndigheterna var medvetna om
lagarnas ofullständighet och förbehöll sig rätten att utdöma straff när en gärning
uppenbarligen var brottslig, även om lagrum saknades. Dessutom hade ju redan Karl
IX, i sin besvikelse över att riksdagen vägrade godta hans nya lagförslag,

172
kompletterat de gamla svenska lands- och stadslagarna med lämpliga stycken av
”Guds lag” såsom den kom till uttryck främst i Moseböckerna. Inte heller dessa gav
dock någon vägledning.
Hovrätten måste därför vända sig till Justitierevisionen, som dock ej tycks ha
varit alltför aktiv under Karl XII:s utrikesvistelse. Denne har därför själv blivit
tillfrågad om saken – vid en tid då han bör ha haft händerna fulla med slaget vid
Klissow. Det slutliga beslutet blir därför att både Frimodig och den, som man tyckte,
försumlige kyrkovaktmästaren döms till fängelse på vatten och bröd, i sju respektive
fyra dagar. Båtsmannen skall dessutom fullgöra ny kyrkoplikt, dock utan att åter få
sina synders förlåtelse.
Båtsmannen Johan Larsson Frimodig figurerar också i ett mål där han inför
Stockholms rådhusrätt anklagades för att ha tagit ett parti stockfisk från skeppet Hoppet,
samt det tidigare relaterade målet rörande försök till bondfångeri. Då han
uppenbarligen även dömts för någon form av osedlighet, hör han till en av de mer
frekventa personerna på anklagandebänken i Stockholms domstolar i början av 1700-
talet.

Slutord
Båtsmännen som grupp uppvisar en annorlunda brottsstruktur än såväl befolkningen
i sin helhet, den manliga delen därav och övriga män i underklassen. Deras agerande
inför de ordinarie civila rättsinstanserna skiljer sig från andra mäns (och för den
delen kvinnors). Detta kan tas som intäkt för existensen av en distinkt militär
rättskultur, som visserligen, för de ”gemena” soldaterna och båtsmännen samt
underofficerarna kan ha haft gemensamma drag med den folkliga rättskulturen.

Periodvis har båtsmännen varit mer benägna att stjäla än andra män. I några fall har
det rört sig om relativt stora värden, vilket är ovanligt utom beträffande en liten
grupp professionella stortjuvar. De i övrigt vanligaste formerna av egendomsbrott,
olaga handel och döljande av tjuvgods dömdes de så gott som aldrig för. Däremot
händer det att deras hustrur fälls när de gömt eller sålt vad mannen stulit. De ägnade
sig åt ”bondfångeri” en annars på det hela taget okänd företeelse. Båtsmännen
jobbade ofta i grupp och kunde också visa solidaritet med varandra, tex då de skulle
gripas, något som annars var mycket ovanligt.

173
 Båtsmännen blev oftare anklagade för och dömdes för våldsbrott än andra män,
såväl ur underklassen som ur de högre sociala grupperna. Deras våld var dock i
genomsnitt lindrigare än andra mäns. Annars skiljer sig inte båtsmännens våld från
det som utövades av andra män ur underklassen. En påfallande hög andel av
männens registrerade våld var riktat mot kvinnor. Detta gäller båtsmännen så väl
som andra män ur både underklass och högre sociala skikt.
Båtsmännen blev inte oftare anklagade för verbala brott än andra, men när så
skedde var det fråga om mycket grova sådana. Svordomar på gränsen till hädelse,
skällsord som går utöver de vanliga förolämpningarna ”skälm” och ”hundsfott”. Vad
som här kan förtjäna att påpekas att båtsmännen är de enda som jag har sett i
protokollet använda det kvinnliga könsordet som tillmäle, fast bara mot andra män.
Båtsmännen blev oftare anklagade för sedlighetsbrott, men hade relativt goda
möjligheter att komma undan. De blev inte i högre grad än andra män fällda.
Båtsmanshustrurna var liksom andra militärers och sjömäns hustrur en utsatt grupp.
Deras män kunde vara borta i flera år utan att de fick någon säker underrättelse från
dem. De ingick då i nya förbindelser, med eller utan äktenskapslöfte och utan att bry
sig alltför mycket om de regler som fanns om att anmäla för prästen att de trodde att
mannen var död, så att det kunde lysas efter honom.

Båtsmännen var tjuvaktiga, våldsbenägna, ogudaktiga och osedliga. Något definitivt

svar på vad som gjorde att de uppvisade detta beteende, ges nog inte utan en djupare
inblick i deras föreställningsvärld och värderingssystem. Det kan dock framhållas att
de utgjorde en grupp unga män som under en stor del av sin tid levde under hård
disciplin och utanför normala sociala förhållanden. En grupp som skapats av
överheten och rekryterades ur de lägsta sociala skikten. Detta kan förklara att de var
bråkiga och hade svårare än andra att anpassa sig till gällande sedlighetsnormer. Till
deras stöldbenägenhet kan ha bidrog kanske att de kom från samhällets botten, men
också definitivt att deras löneförhållanden var minst sagt oregelbundna. Enligt
civilprotokollet från början av 1719 frös och svalt båtsmän ihjäl på Stockholms gator
för att de efter kungens död inte kunde handla för de nödmynt de fått ut i lön.
Det gruvliga hädandet är belagt i ett fåtal fall och det är osäkert om det kan
sägas vara typiskt för båtsmännen som grupp. Varje individs förhållande till
kulturella element är unikt, men uppstår å andra sidan inte i något socialt vakuum.
Man måste försöka härleda ett beteende eller ett mönster till sociala grupper. Det

174
förefaller irrationellt att dra på sig ett fruktansvärt straff för det kortvariga nöjet att
raljera med den kyrkliga överheten. Någon genomtänkt ateism var det troligen inte
fråga om. I en del fall var hädandet förknippat med fylleri. Men supandet var så
allmänt utbrett att det borde ha förekommit andra fall av hädelse om dessa tankar var
utbredda utanför båtsmännens krets. Kanske svårigheterna med att leva upp till
gällande normer på andra områden medförde att båtsmännen också tenderade att
åsidosätta den respekt de ansågs vara skyldiga att visa den gudomligt givna
världsordningens representanter.

Härmed har förekomsten av en specifik militär rättskultur påvisats. Även om denna

inte var enhetlig, så var vissa variabler gemensamma för alla militärer. Rättsväsendet
har haft en viktig roll när det gällde att disciplinera underklassen och inte minst
militären.
En av de mest betydande förändringarna i folkligt beteende under den
tidigmoderna perioden är det sjunkande dödliga våldet. Men med undantag just för
militären, så var det ett område som i relativt ringa grad var föremål för
myndigheternas intresse. Det är något av en paradox att man samtidigt måste hålla de
egna soldaterna i schack och bibehålla deras aggressioner så att de kan riktas utåt, i
önskad riktning när så krävs. Den militära rättskulturen kan mycket väl vara av
avgörande betydelse när det gäller att förklara den minskade våldsfrekvensen i det
tidigmoderna samhället. En större empirisk undersökning av hur den förändras över
tiden, vilka särdrag den har och vilka skillnader som fanns mellan lantsoldater och
båtsmän, mellan officerare och ”gemena”, mellan värvade förband och indelta, ligger
dock ännu i framtidens sköte. Flera drag hos den specifika militära rättskulturen,
skall strax studeras, med fokus på disciplinen och våldets roll inom den militära
kulturen.

175
Myterier i den svenska armén

No money, no discipline;
No discipline, less money

Michel Roberts

Ett av historiens första kända myterier beskrivs av Caesar i hans första bok om de
galliska krigen. Erövringen av Gallien inleddes då de helvetiska stammarna bad
Caesar om hjälp mot germanska inkräktare. Ryktet om germanernas vilda tapperhet
och krigsduglighet fick de romerska officerarna att tveka och enligt Caesars
berättelse skrämma upp soldaterna, så att dessa ej vill marschera. Senare forskning
har visat att författarens beskyllning mot officerarna var ett propagandatrick. Genom
att vädja till folkets motvilja mot en mellangrupp, kunde soldaterna känna sig som
bättre än officerarna, som hade drabbats av feghet. Uppdelningen saknar stöd i andra
källor. Motståndet berodde på att Caesar överskred sina befogenheter och faktiskt
startade ett anfallskrig, inte så mycket för att skydda sina vänner som att på sikt
erövra hela Gallien, och skapa en oberoende maktbas.
Exemplet visar på några nyckelelement i myteriernas praxis och behandling:
ordervägran, försök att begränsa befälhavarens, eller härskarens handlingsutrymme
kontra konstitutionell begränsning, samt officerarnas roll. I den svenska historiens
gryning finns faktiskt en liknande episod, som tidigare berättades för skolbarnen som
om den var väl belagd i källorna. Den myndige lagmannen Torgny sägs ha tvingat
Olov Skötkonung att sluta fred med den norske kungen, under hot att annars låta
tinget avsätta honom. Han motiv var inte pacifism, utan att det var mer lönsamt att
härja på andra sidan Östersjön.

Förekomsten av myteri som brottskategori är ett strukturellt särdrag som skiljer den
militära rättvisan från den civila. Olydnad i olika former var visserligen inte ovanligt
vid de civila instanserna, man skulle till och med kunna hävda att all brottslighet är
en form av olydnad, även om inte all olydnad är brottslig. Som myteri definieras i
första hand alla former av organiserad olydnad bland militär personal, till sjöss eller
till lands.

176
 Myterier är en aspekt av det likaledes föga utforskade området militär
rättskultur, hur soldater och officerare uppfattade och påverkades av lagen och
rättsväsendet, samt inte minst hur de utnyttjade detta. Rättssystemet består av dels av
instansordningen och lagarnas innehåll eller substans; dels av den inre och yttre
rättskulturen. Med den inre rättskulturen avses juristernas egna värderingar och
attityder i förhållande till lagen. Den yttre rättskulturen är således lekmännens, och
särskilt den folkliga rättskulturen nalkas bäst genom ett studium rättspraxis och
rättsmaterialet, där folk kommer till tals och där det kan iakttas hur de uppfattat och
använt sig av systemet.
Definitionen av myteri är ständigt omdiskuterad, har ändrats under olika
perioder och rättssystem. Att kollektivt våld mot överordnad, tex för att ta kontrollen
över ett skepp ingår är uppenbart, men termen används även inom landmilitären, och
inte bara för kollektiva handlingar, utan också enskilt våld mot överordnad samt
vägran att lyda order, samt någon gång i det civila, för bondeuppror. Man kan också
skilja mellan två sorts målsättningar; myteriet kan antingen syfta till att ta kontroll
över en enhet eller ett område, med eller utan politiska ambitioner, eller också till att
reda ut tillfälliga missförhållanden.

Den militära revolutionen

Omvandlingen av krigföringen under 1600-talet har kallats den militära
revolutionen. Krigen blev storskaligare, taktik och strategi förändrades, liksom
arméernas organisation och soldaternas sociala liv. Det sker en teknologisk och
institutionell utveckling. I början av 1600-talet var krigaren fortfarande en
entreprenör, i större eller mindre skala, men utvecklingen gick mot nationella
arméer.
Men själva revolutionstänkandet är ju lite på nedgång. För att det ska vara idé att
tala om en revolution så krävs det åtminstone två kriterier: det ska vara en relativt
snabb och rejält genomgripande omvälvning. Den judiciella revolutionen, som
Parker också varit med och lanserat har bristen att den är utdragen process över så
där 800 år! Medan den militära, från slutet av 1500-talet till mitten av 1600-talet
(olika åsikter förekommer om exakt start- och slutår), har den bristen att perioden
inte kännetecknas av större förändring än de närmast före eller efter. Ändå utgör det
militära rättsväsendet en viktig innovation under just denna tid.

177
Om den svenska militära organisationen var ledande i början av 1600-talet, så var
den spanska det under större delen av 1500-talet. Men den spanska armén, kanske
särskilt när den i Flandern bekämpade det nederländska upproret, drabbades ofta av
myterier. Dessa utbröt vanligen efter en segerrik kampanj, då myndigheterna borde
ha möjlighet, men helst undvek att betala ut innestående löner. Myterierna beskrivs
som en folklig protestform, där utom betalning ett av de viktigaste kraven var på
rättssäkerhet. Soldaterna ville ha ett förutsägbart rättssystem och att officerarna
skulle hindras att utdöma godtyckliga bestraffningar. Rättsväsendet inrättades
således i hög grad på soldaternas egen begäran, samtidigt som den bidrog till deras
disciplinering. Liksom övriga krav, inklusive full utbetalning av lön och immunitet,
gav myndigheterna efter och så gott som samtliga myterier i Flandern var
framgångsrika.
Man kan alltså föreställa sig en sorts spännande växelverkan, där rättsväsendet
etableras i hög grad på soldaternas begäran, samtidigt som det bidrar till deras
disciplinering, och tjänar som modell för det civila rättsväsendet, i en tidigare fas, för
att sedan halka efter.

Arméerna var fortfarande organiserade med utgångspunkt i att privata entreprenörer

värvade trupper i större eller mindre skala. De stora entreprenörerna påminde om det
italienska systemet med kondottiärer, och rättsväsendet var då outvecklat. De
italienska furstarna på högmedeltiden blev ofta ”tvungna” att lönnmörda
framgångsrika generaler när de blev för svårkontrollerade. På samma sätt som den
störste av det trettioåriga krigets främste företagare, Wallenstein, mördad av
kejserliga agenter när han hade inlett egna förhandlingar med svenskarna.
Soldaterna var ofta egna företagare i liten skala.
I Sverige kom en ökad professionalisering redan under 1600-talet till uttryck i
inrättandet av olika befattningar inom det militära rättsväsendet, som auditörer och
krigsfiskaler. Processrätten formaliseras, centralmaktens kontroll ökade och en fast
instansordning utvecklades. Särskilt tydligt blir detta i Karl XI:s krigslagar från 1683
och sjöartiklarna av år 1685. Dessa ligger till grund för den civila processordning
som fastställs i 1734 års lag.
Den svenska utvecklingen med en väl organiserad armé, som dagligen uppsände
lämpliga böner och lydde, eller åtminstone reglerades av excellenta krigsartiklar,
beundrades i åtminstone de protestantiska delarna av Europa. I en engelsk bok från

178
1632 framhålls det visa i att förena tro och svärd, såsom de judiska härförarna och
Konstantin den store. Gustav II Adolf hyllas och ställs i paritet med Romulus,
Akilles, Nestor, Alexander, Caesar, Scipio och Hannibal, vilka representerar olika
dygder! Såväl de böner som användes vid lämpliga tillfällen som de 150
krigsartiklarna ingår i texten, ja är dess huvudsakliga innehåll.
De första artiklarna behandlar religionen. Men från och med den tjugonde är
huvudtemat lydnad: att förtala eller lyfta vapen mot generaler och likställda leder till
dödsdom. Alla skall lyda de högre officerarna, annars gäller samma straff. Den som
vägrade lyda order skulle bestraffas efter gärningens vikt. Men en soldat som blir
eller anser sig bli oskyldigt anklagad av en officer eller underofficer, skulle kunna
möta denne som en jämlike inför krigsrätten.
Den soldat som utdelar ett slag med hand eller försöker slå en officer som
beordrar honom något ska mista sin hand och drivas från lägret. Men skadar han
denne, eller om det sker i ett fort eller under belägring skall den skyldige
arkebuseras.
Den som officer ej fullföljer ett angrepp blev offentligt vanhedrad. Bland trupper
tillämpades decimering, var tionde skulle hängas och de andra få frakta orenlighet ur
lägret tills de bevisat att de ej är fega, vilket skulle styrkas med tio mans ed. Feghet,
flykt och vägran att ge sig i strid bestraffades på samma sätt.
Den som förhandlade med fienden, gav råd förtal information etc. riskerade
också att straffas med livets förlust. Den som inte var nöjd med det kvarter han blivit
anvisad, i stad eller läger skulle räknas som myterist! Detta säger något om termens
elasticitet, lite vad som helst kunde räknas in.
Bland andra punkter kan nämnas att den som en gång blivit förklarad som
förrädare eller rörts av bödelns hand aldrig mer skulle lidas i något kompani och att
den som mot betalning sprang gatlopp åt någon annan skulle halshuggas! Att springa
gatlopp ansågs således inte värre än att folk kunde tänkas göra det för pengar.

Myteri och militär rätt i äldre tid

Gustav Vasa var den som först använde ordet myteri i skrift på svenska. Detta är
mycket symptomatiskt eftersom var den som han etablerade den tidigmoderna, så
kallade absoluta staten i Sverige, och därmed den första som kunde förvänta sig en
form av disciplin av den grad och art som gör det möjligt att tala om myteri. I första

179
hand använder han sig av ordet när han uttrycker sin oro för att de dyra tyska
legoknektarna de ska göra myteri, om de inte fick sin betalning i tid.
Men i praktiken hade han mer problem med bonderesningar. Sönerna fick sedan
för vana att göra uppror mot varandra och hade också problem med lydnaden bland
egna trupper. Pontus Dela Gardie, Johan III:s fältherre, importerad från Frankrike,
kan väl snarare klassas som en sorts kondottiär och inte legoknekt, intog Narva 1581.
Kungen hade givit strikta order att inte tillåta någon plundring av staden, men Dela
Gardie kunde inte hejda sina soldater från att utnyttja sin sedvanerätt.
De tyska legoknektarna gjorde några år senare också myteri och mördade 1 500
skotska kollegor, för att sedan gå i dansk eller rysk tjänst med de befästa orter de
kontrollerade.

Från Gustav II Adolfs tid har vi en utmärkt källa, inte minst för den militära
historien, i Axel Oxenstiernas tryckta brev. De bekymmer som kanslern hade med
bundsförvanter och erövrade områden, disciplinen och annan förvaltning, diplomati
etc går att läsa på blandad tyska och svenska. I breven nämns myterier ca 35 ggr.
Problemen är delvis det samma som tidigare: legoknektar som vill ha betalt.
Men också att svenska och finska trupper vill hem och Oxenstiernas ständiga oro för
att några officerare skulle vara inblandade i myterierna.
Finansieringen av kriget och förhandlingar med militära entreprenörer var det
viktigaste av hans uppdrag, eller uppgifter, för även om han officiellt handlade på
rådets och förmyndarregeringens uppdrag så var det Oxenstierna som var landets
verkliga ledare, och krigets starkaste förespråkare. Det var ingen maskin som bara
rullade på av egen kraft, som det ibland hävdas.
Alla ville ha fred, men soldaterna framförallt betalt, och Sverige, eller
åtminstone Axel Oxenstierna själv, krävde satisfaktion, säkerhet och ett hedersamt
slut på kriget. Läget efter kungens död var svårt, men han lyckades tråckla ihop ett
fördrag i Heilbronn. Härigenom bevarades Sveriges ledande ställning bland de
protestantiska makterna på pappret. Hans arbetsförmåga var imponerande, han
lyckades skriva lugnt och sansat i alla ärenden, sköta stort och smått och hålla ett öga
på sina ”arbetsgivare” i Stockholm. Trots att det militära läget ständigt förvärrades
och myteri när som helst kunde utbryta inom arméerna som huvudsakligen bestod av
värvade trupper.

180
Redan år 1633 ”innan bläcket från (Heilbronn) fördraget hunnit torka”, bröt myteri ut
vid Horns och Bernard av Weimars arméer vid Donau. Därmed föll också den
omsorgsfulla konstruktionen för truppernas betalning och underhåll. I december
utfärdade Axel Oxenstierna en förplägnadsförordning, varje soldat har rätt till två
skålpund bröd, ett pund kött och ett mått vin varje dag. Borgerskapet som trupperna
var inkvarterade hos skulle hålla med säng, salt och ved – inget annat.
Efter nederlaget vid Nördlingen 1634, lämnade bundsförvanterna Sverige och
slöt fred med kejsaren. Wetterberg lägger i sin nyligen utkomna biografi faktiskt
skulden för nederlaget på sin dyrkade hjälte Axel Oxenstierna, eftersom denne inte
hade velat reda ut befälsordningen. Oxenstierna förde därefter tills vidare en defensiv
politik. Strategin gick ut på att svenskarna skulle dra sig tillbaks mot Pommern, som
dock sparades från alltför betungande inkvarteringar, för att kunna bli en trofast
provins, när freden väl kom. Oxenstierna försökte undvika en fransk allians på dåliga
villkor, när Sveriges förhandlingsposition var som värst.
I slutet av 1634 var Axel Oxenstierna en bitter och desillusionerad man, han
hade förlorat kontrollen över utvecklingen. I hans världsbild slogs Sverige för
Tysklands frihet, gentemot en kejsare som efter freden i Prag 1635 har större intern
makt än någonsin tidigare. Men de tyska furstarna såg kanslern som det stora hindret
för den fred de längtade efter. Det gick vid ett tillfälle så långt att Oxenstierna satt
fången av sina egna officerare, som gjort myteri Magdeburg i augusti 1635. Skälet
var det vanliga – att de ville ha sin betalning, och de släppte honom mot löftet att han
snarast skulle se till att de fick sina pengar.
Att Sachsen och Brandenburg slöt fred var inte bara dåligt, så länge de var
neutrala skyddades de ockuperade områdena från kejserliga angrepp. När Sachsen så
förklarade krig i slutet av 1635 besegrades de i några mindre bataljer av Banér.
Frankrike hade samtidigt ”råkat” i krig med Spanien, efter en kidnappnings– och
mordincident och villkoren för ett förbund på likställd fot förbättrades.
Efter Banérs seger vid Wittstock i september utbröt nya myterier, i linje med vad
Parker hävdar för den spanska armén i Nederländerna. I juli 1636 lämnar
Oxenstierna Tyskland.

Det förefaller troligt att lokala befälhavare under det tidigare skedet kunnat utöva
tämligen godtycklig rättskipning. Ett exempel på detta är fältmarskalken Wittenberg
som, i samband med Karl X Gustavs angrepp på Polen, redan innan man kommit i

181
kontakt med fienden år 1655 påstås ha låtit hänga nära 500 av de soldater han värvat.
Denne militära entreprenör hade förtjänat sina sporrar, och troligen också en hel del
pengar i trettioåriga kriget.
En skotsk äventyrare och lyckoriddare, Patrick Gordon, sedermera general i rysk
tjänst, deltog som 20-åring i Wittenbergs tåg. Han berättar i sina memoarer att armén
den 16/7 1655 lämnade Stettin, och att klassificerar den hårdhet som disciplinen
upprätthölls med, ”not justice but tyranny”. En fjorton års pojke hängdes för att ha
kastat en sten på en polack som under eskort letade efter stulna hästar i lägret. En
soldat förföljdes av en kvinna som anklagade honom för att ha stulit mjölk i en
bondgård, hade oturen att stöta på fältmarskalken själv. I förskräckelsen tappade han
mjölkkannan och förgäves bad kvinnan på sina knän för plundrarens liv. Han
hängdes på stället.
När kungen anslöt sig till denna armékår kritiserade han Wittenberg för dennes
hårdhet. Men det var en ständigt lika svår balansgång, att hindra soldaterna från att
plundra krävde hårda straff, särskilt som det ofta var si och så med deras betalning
och underhåll. Sammanlagt ska ca 470 man ha avrättats, huvudsakligen genom
hängning och för mindre förseelser, under föga mer än en månad, av en avdelning
som från början bestod av 17 000 man. Det skall då noteras att Wittenberg själv inte
drog sig för att plundra. Vid ett tillfälle sända han Gordon för att hämta böcker ur ett
övergivet jesuitbibliotek, och denne plockade även på sig några volymer för egen
räkning.
I en äldre nationalromantisk historieskrivning uppfattades Wittenberg som en
äkta karlakarl. Carl Grimberg nämner att Karl X Gustav ”i spetsen för en ståtlig här
tågade fram, omgiven av sina yppersta generaler från trettioåriga kriget. Där såg man
den järnhårde Arvid Wittenberg, fruktad lika mycket av sina egna män som av
fienden”. De många avrättningarna ses här närmast som ett exempel på fornsvensk
manlighet och dygd.

Carolus
Sverige har kallats ”Österns hammare”, de svenska härarnas tågande genom
grannländerna medförde stora förändringar: i Ryssland och Preussen framtvingade
den svenska politiken en despotisk och militaristisk utveckling, men ledde i det
polska fallet till undergång.

182
Det låg inget tvingande i att stormaktsställningen skulle gå under just när så skedde.
Det berodde snarast på diplomatiska tillkortakommanden. Karl XII:s utbildning
betraktas annars som utmärkt, men vikten av att ibland söka förhandlingslösningar
negligerades tydligen. Istället florerade en övertro på Guds hand i militära ting –
något som underströks i propagandan från bägge sidor, dock något mindre efter
Poltava från svenskt håll. Man inriktade sig då hellre på att klaga över folkets synder
och lyxlivet i Stockholm, som gjorde att Gud straffade landet och indirekt orsakade
kungens lidande.
Någon direkt statskupp skedde inte, behövdes inte efter Karl XII:s död år 1718,
däremot förekom flera myterier under hans regering – tex på Skeppsholmen 1715,
som senare skall beskrivas. Det förekom också ett antal fall av ordervägran och
inkompetens, som bla ledde till förlusten av Finland. Den general Lybecker, som
ansvarade för detta har bedömts lite olika, men han dömdes till döden för flera brott
varav ett var att han förtalat kungen – vilket denne lär ha tyckt var onödigt, för det
gjorde ju alla svenskar!
Generalen benådades men Karl XII gav omväxlande prov på mildhet i sina
domar och rabiat grymhet i andra fall, såsom avrättningen av Patkull.

Daniel Defoe, den engelska journalist som mest är berömd för sin bok om Robinsons
Crusoes har också skrivit en historia om general Patkull. Denne livländske adelsman
dömdes till döden och gav sig i landsflykt redan under Karl XI:s regering, efter att ha
uttalat sig kritiskt om den stora reduktionen. Han var arkitekten bakom det stora
förbund som riktade sin spets mot Sverige och underblåste fiendskapen under de
långa år som mest dominerades av Karl XII:s segrar. Efter att Polen och Sachsen
tvingats till fred utlämnades Patkull till svenskarna av August den starke, trots att
han då befann sig i rysk tjänst och kanske borde ha åtnjutit diplomatisk immunitet.
Det kan vara värt att notera att Defoe inledningsvis fördömer Karl XI:s
reduktion som den värsta olycka som drabbat något europeiskt land! Men även om
man ogillar enväldet så måste det uppfattas som ett brott att lämna kung och land och
föra avog sköld mot riket och sin rätta herre. Å andra sidan hade adelsmän en ganska
stor frihet att växla mellan olika lojaliteter. Straffet var i sig alltför grymt, men ändå
på sitt sätt i proportion till den skada Patkull åsamkade den svenska stormakten och i
linje med tidens rättsuppfattning.

183
Regementspastorn Lorentz Hagen beredde Patkull för döden. I sin redogörelse
anmärkte Hagen att denne verkade högst bunden vid världsliga ting. Han var också
besviken på sina herrar, både tsaren och kung August. Vid budet att han skall dö
dagen efter låg han först och grät, inte för att han skall dö, för det är människans lott,
men för att han skymfligen ska avrättas. Då visste han ännu inte att han dömts till
rådbråkning. Hagen påpekade att själen är viktigare än kroppen. I hjärtat är han ändå
svensk, hävdade fången! Han hade ej alls orsakat kriget eller alliansen mot Sverige,
tvärtom försökt få fred, erbjudit svenske kungen Kurland och polska Livland med en
del andra områden som satisfaktion.
I diplomatiska frågor var Karl XII snudd på idiot. Som Frans G Bengtsson
framhåller var just hans halsstarrighet det enda som kunde få ”vindflöjeln” August
att hålla fast vid en kurs, i det här fallet det olyckliga kriget mot Sverige. Ett förbund
mellan Sverige och Polen skulle däremot ha möjliggjort en gemensam front mot
ryssen. Detta skulle ha givit Europa en helt annan historia och Sverige en starkare
ställning än vi någonsin haft. Inte för att stormaktsställningen innebar några fördelar
för det svenska folket, och därmed inte heller var någon större förlust, men det var ju
ändå den kungen och hans bussar slogs för.
Patkull sade sig också ha hjälpt svenska fångar i Ryssland med tusentals daler,
för att finna nåd inför kungen av Sverige. ”Ack, om jag sökt Guds nåd med samma
sorgfällighet”, tillägger han, och börjar åter gråta. Det är dock ej för sent, säger
Hagen, enligt sin egen berättelse.
Patkull bad om att få vara ensam för att samla sig. Efter en paus återkommer
Hagen, Patkull hävdar nu att August är ateist! Han frågar också om dödssättet,
prästen svarar att han ej har sett någon dom, men tror att det kommer att gå helt stilla
till. ”Har I intet fått se min dom, eller skulle jag utan rannsakning och dom dö?”
frågar Patkull bestört. Pastorn svarar att domen kan vara förseglad, för att uppläsas
först på avrättningsplatsen. Patkull börjar då skriva sitt testamente, han hade krav på
August och ville att hans kusiner, som tjänstgjorde i svenska armén skulle få överta
dessa.
Sin sista natt sover han lugnt för första gången på länge, och får nattvarden
innan han förs till avrättningsplatsen. Att de ännu inte vet om avrättningssättet är
ovanligt i svensk rättspraxis. Kapten von Waldau läser upp domen: ”warjom vare
härmed kunnigt och veterligt, att det är hans Kongl. Maj:ts vår allernådigaste
konungs allvarliga befallning, att denne, som är en landsförrädare, sig till välförtjänt

184
straff och androm till varnagel, skall rådbråkas, halshuggas och på 4 hjul steglas; var
och en vakte sig för otrohet och tjäne sin konung redeliga”. Skarprättaren förstod ej
sin sak, så avrättningen gick långsamt och fången utsattes för ”jämmerlig” plåga.
Över trettio stötar krävdes innan han dog, han skrek häftigt redan vid den första.
Efter några stötar på bröstet skrek han icke mer utan sade med bruten stämma:
”huvudet av, huvudet av”. Det sägs att han själv krälade till stupstocken och la
huvudet till rätta... vilket dock låter föga sannolikt.
Den kroppsliga misshandel som han utsattes för var ett övergrepp, och
tillräckligt för att väcka Guds misshag mot Sverige, dess konung och hans dittills
ständigt segerrika armé, hävdar den skotska officer som är Defoes viktigaste källa till
händelsen. Poltava och arméns undergång berodde på att kungens grymhet väckt
Guds vrede, som ju inte kom att drabba bara kungen, utan hela armén trots att de
visade sitt missnöje. Soldaterna var melankoliska under exekutionen, och kunde inte
njuta av föreställningen. Ett yttrande som visat att det inte var ovanligt att man
verkligen såg en utdragen avrättning som ett nöje. Tiden närmast efteråt saknades
också den vanliga glättighet som annars hade präglat den svenska armén. Ja, Defoe
anser att själva det faktum att kungen fått leva genom alla svårigheter var ett straff
och han fortsatte förhärdas i sitt hjärta, likt bibelns Farao.

Bland de berättelser som ger identitet och kan skapa eller stärka nationalkänslan,
utmärker sig Fältskärns berättelser. Här pådyvlas hjältekonungen en lögn och svek
mot de egna soldaterna, då han uppoffrar en mindre styrka. Han förlorar då den ring
som hitintills skänkt honom, liksom hans föregångare lycka. Det är då inte Guds
missnöje som orsakar stormaktsväldets fall utan finsk magi. Även Frans G.
Bengtsson framhåller att allt gick Karl XII väl i händer fram till denna tid, och allt
emot efteråt, även när goda chanser tycktes uppenbara sig. Han fäster dock inte
någon större vikt vid Patkulls roll.
I en del berättelser, såsom K G Ossian-Nilssons böcker om studenterna från
Lund som blir drabanter i Karl XII:s armé, framställs Patkull däremot som en
ärkeskurk, bondeplågare och det svenska stormaktsväldets dödgrävare, och tillskrivs
ett antal andra otrevliga karaktärsdrag. I samtiden uppfattade en del honom som
martyr, en frihetskämpe och upprorsman. Men den frihet han kämpade för var i
första hand de livländska godsherrarnas rätt, och inte deras livegna bönders.

185
Klarare framstår för en sentida betraktare rättsläget i fråga om ett enkelt myteri, som
inträffade något senare, under den period krigslyckan hade vänt:

Den 14.e december 1715 avrättades de två korpralerna Jonas Törngren och Johan
Öholm
i Stockholm för begånget myteri... (Skillingtryck serie O, Volym 100:32).

Jag haver en hjärtats lust

Som Gud behagar vandra
Från all fåfänglig suck och pust
Att ingen på mig klandrar
All eländ’ kvitt
Med evigt sitt
Skall skaparen mig möta
Ur djupan dy
Skall jag fly
Han kan mig sällast sköta

Tänk ej uppå de världslig ting

De bringa snart i fara
Ty lyckan är som hjul omkring
Dess omgång är en snara
Så har mig gått
Tjugotre år fått
Dock är jag förnöjder
Till herrans sinn
Och konung min
Är jag med vördnad böjder

I de avslutande verserna hoppas korpralen att Gud ska ta hand om bröder och
föräldrar.

Det framgår inte vilken av korporalerna som skulle ha skrivit vilken av sångerna,
men den andre var i alla fall gift, och oroar sig för hustru och barn...

186
 Farväl all falskhet som här går
Det glömmer jag nu bort
När friska skotten av er hörs
Då är min levnad kort
Men lämnar dock min vän så kär
Uti Guds milda hand
Gud henne tröst och beskär
Uti vårt fädernesland

Av rättsmaterialet framgår att de dömts för just myteri och ej misshandel som det
står i skillingtryckets försättsblad. Anledningen var att de velat ha sin utlovade
betalning innan de gick ombord på skeppen vid Skeppsholmen, de har ropat och
gjort för fot gevär när de fått sina order, och hela 22 pers först dömts till döden. När
man sedan benådar till att var tionde skulle löpa gatlopp och de skulle slå med
tärning på trumma har en sagt ”skall detta vara eller kallas nåd” och döms då också
till gatlopp. De två som arkebuseras är korpraler och skulle således ha sett till att de
andra lydde och inte deltagit i myteriet själva.

Frihetstiden och Gustaviansk enväldet

Sverige går under 1700-talet från envälde till envälde, via frihetstidens
parlamentariska experiment och Gustav III:s försök till maktbalans. Kungamakten
bygger på motsättningen mellan adel och bönder, skyddar bönderna mot adliga
maktanspråk – men också adelns privilegier mot jämlikhetstanken.
Att ett parlamentariskt system upprättades var lite ad hoc, inget man planerade
utan resultatet av en tillfällig maktkamp där Arvid Horn utgick som segrare. Rådet
var inte exakt en regering, men ansvarigt inför riksdagen, som kunde döma de
rådsmedlemmar man var missnöjd med. Det fanns ett vakuum eftersom ingen ville
ha fortsatt envälde och de som var närmast till hands att ta över saknade de
personliga egenskaper som skulle ha krävts. Man ser inte mycket till lagbundenhet i
det historiska förloppet. Olika samhällsgrupper hade misslyckats med att leda landet,
antingen för att de inte kunnat lägga band på sitt egenintresse, som rådsaristokratin
under Karl XI:s minderårighet, eller att de varit alltför maktfullkomliga, envisa som
Karl XII.

187
Det politiska systemet förändrades inte genom fredliga överenskommelser utan
genom statskupper och omvälvningar, även om dessa sällan var särskilt
bloddrypande. Frihetstiden ger dock många exempel på politiska rättegångar och
avrättningar av militärer och andra.

Till revolterna hör Daldansen, Adolf Fredriks kuppförsök, båda misslyckade, samt
Gustav III:s maktövertagande, då ju vad som uppfattades som en rättvis maktbalans
infördes. Hans genomförande av envälde efter Anjalaförbundet, orsakades av ett
regelrätt myteri, liksom den kupp mot Gustav IV Adolf, som avslutar denna period,
kännetecknad av en rad sociala och ekonomiska framsteg, men med ständiga
politiska och militära misslyckanden.
Hattarnas misslyckade krig och det meningslösa uppoffrandet av soldaternas liv
var ett av skälen bakom dalupproret. Allmogen trodde att generalernas förräderi
orsakade nederlaget. Den utlösande faktorn var dock en fönsterskatt om 9 öre/ruta
som ålades bönderna – budkavlen gick och den 6/6 1743 samlades de i Falun, och
tågade mot Stockholm. Ett krav var att några av dalkarlarna skulle få närvara vid
Buddenbrocks avrättning, så att de kunde vara säkra på att det verkligen var han som
miste livet. Och det fick de tydligen igenom.
Upproret slutade med att ett femtiotal bönder sköts till döds utanför Castenhof,
vid nuvarande Gustav Adolfs torg, där Lewenhaupt satt fången. Sex avrättningar
följde i Stockholm och ytterligare ett 40-tal personer straffades. 29/1 1744 sätts de
dödsdömda i stadshuset, endast en hade begärt nåd. Dagen därpå skedde
avrättningarna med tusentals åskådare, ”med stor hänsynsfullhet var allt så ordnat att
de dömda ej kunde se varandras avrättningar”. Anföraren Schedin, som skulle
’parteras’ halshöggs sist.

Politiska domar kunde drabba både överklassen och upproriska bönder. Lyckades
upproret blev det ju inga straff, som Gustav III:s statskupp 1772. När denne började
sitt ryska krig, efter en operettmanöver i stil med vad som föregick nazitysklands
angrepp på Polen (även om en jämförelse i övrigt mellan Adolf Hitler och den
svenske kungen är något haltande), kom ju det största och mest beryktade myteriet i
svensk historia.
Strax efter krigsutbrottet samlades större delen av officerskåren i Anjala, inledde
egna förhandlingar med den ryska kejsarinnan och begärde att kungen skulle avsluta

188
kriget och låta inkalla en riksdag. Anjalaförbundet var en märklig händelse och på
sin tid nog så omdebatterad. Det var ett konstitutionellt myteri och skiljer sig från de
folkligare genom att ha ett klart politiskt mål, formerna kan ju vara likartade ändå.
Alla förnekade inför krigsrätten att de skulle ha strävat efter Finlands självständighet.
Av 206 medlemmar/deltagare undertecknade 112. Separatisterna utgjorde endast en
mindre del av de sammansvurna från Anjala och de flydde snabbt fältet. Det
berättigade i landsförräderiet har inte diskuterats på allvar. Gustav III hade kränkt
gällande fri- och rättigheter och lyckades bara rädda sig genom populistiska
manövrar.
Carl Magnus Creutz, alias Maunu Malmanen, skrev redan 1848 en vetenskaplig
studie av det hela, med en bra forskningsöversikt över vad som ditintills publicerats.
Han ville först av allt visa att kriget var olagligt, men stöder i princip Gustav III:s
konstitution av 1772. Orsaker till missnöje fanns övernog, och kravet var framför allt
inkallandet av en riksdag.

En avgörande skillnad är mellan det karolinska och det gustavianska enväldet, är att
det förra legitimerades av en gammaltestamentlig teokratisk teori, medan Gustav III
var en sorts upplyst despot, under den korta tid han var enväldig tills mordet på
Maskeradbalen. Hans arvtagare, Reuterholm, hertig Karl och Gustav IV Adolf kan
knappast sägas ha varit särskilt upplysta. Gustav IV förbjöd tex undervisning om
Kants filosofi vid Uppsala universitet, såsom ett försök att bygga ett moraliskt
system utan inblandning av Gud.
Skillnaden mellan de båda systemen kan knappast förklaras i enkla
orsakstermer, som social determinism. Den sociala strukturen ändras under 1700-
talet, ståndsriksdagen blir just under denna period, då den får makten i landet allt mer
obsolet – den blir i minskad grad representativ för det folk den styr. Två viktiga
grupper tillkommer: en underklass på landsbygden och i mindre grad i städerna, samt
de ofrälse ståndspersonerna. Bönderna var ju redan tidigare den största gruppen, men
deras sociala och ekonomiska status höjs samtidigt som privilegiesamhället
undergrävs, tex i och med Förenings- och säkerhetsakten 1789.
Frihetstiden präglas av allt tätare maktskiften, samt växande
ståndsmotsättningar. De ofrälse kom mot slutet att stå enade mot adeln och krävde
ett avskaffande eller åtminstone en radikal minskning av dess privilegier. Men även
om den sociala och ekonomiska utvecklingen fortskred var skillnaderna mellan slutet

189
av 1600-talet och 1789, knappast så stora att de ensamma kan förklara de enväldiga
systemens olikartade legitimering.
Kulturella förändringar måste, oberoende av den socioekonomiska utvecklingen
ha bidragit till att det enväldet under den gustavianska epoken motiverades på annat
sätt än det karolinska. Den ideologiska förändringen innefattar upplysningens
ankomst till Sverige. Denna omdiskuterade intellektuell process som från Frankrike
och Skottland spred sig över Europa och världen, ledde eller bidrog till att
revolutioner inträffade, såsom t ex det nordamerikanska frihetskriget. I Sverige
liksom i östra Europa kom den dock att snarare motivera ett modernt förtryck, medan
frihetstidens parlamentarism sågs som ett uttryck för gamla traditionella rättigheter.

Maktkamp kan föras med olika medel. Anckarström valde lönnmordet, och alltså en
helt annan princip, än folkligt motstånd, befälhavares godtycke eller konstitutionella
protester. Den folkliga inställningen kan åter studeras i skillingtrycken (serie O,
volym 96:77). Sången om Anckarström, ”Du bov förutan like...”, berättar om hans
tilltagande vanart, och är ovanligt nog försedd med notapparat.

Grym i ungdomsåren 1)
I grymhet tilltog sen 2)
Och vilddjur blev med åren 3)

Noterna ger följande förklaringar: Som student i Uppsala samlade han knivsuddar
mm och fäste i korkar som gömdes i handen, hälsade sedan på bönder och andra
enfaldiga besökare så att deras händer skars blodiga; hackade ihjäl en häst han köpt
för dyra pengar; slutligen var han en ökänd bondeplågare på sitt gods. Han sägs nu
sitta på Guntlacks vänstra sida, en märklig referens till den sorts skildringar från de
dödas rike, som tidigare omnämnts...
Att Gustav överlevde några veckor för att sedan dö under en plågsam
blodförgiftning hindrade mordet från att få avsedd effekt. Istället säkrades enväldet,
gick i arv till Gustav IV, som antingen det nu var hans son eller ej, lugnt kan sägas
visade sig inte vara vuxen uppgiften. Det var dock ingen lätt sak att styra vilket land
som helst genom revolutions- och napoleonkrigens Europa. Revolten 1809 syftade
till att skapa fred, och ledde till att vi fick en fransk markalk till tronföljare, samtidigt
som vi gled in det anti-franska lägret.

190
G. C. von Döbeln
En av våra sista krigshjältar är Georg Carl von Döbeln (1758-1820). Han kämpade
tappert i 1809 års krig, förevigad av Runeberg i fänrik Ståls sägner. Han sårades och
bar därefter den karakteristiska armbindeln.
Sedan Karl Johan Bernadotte blivit kronprins av Sverige, förebereddes ett
deltagande i kriget mot Napoleon. En armé under Adlercreutz, som också varit en av
de drivande vid statskuppen år 1809, laddade upp i Svenska Pommern. von Döbeln
förde befäl över en avdelning i Wismar. Det har sagts att han hade oklara order, men
finns väl egentligen inget som tyder på att han hade befogenhet att starta ett krig och
på egen hand slåss mot Napoleon. När en fransk armé ryckte fram mot den fria
staden Hamburg fann han det dock lämpligt att skicka en kår för att möta skydda
staden mot angreppet. Denna undsättning var redan på väg när kronprinsen anländer
till Pommern.
Karl-Johan beordrar reträtt eller åtminstone att framryckningen mot Hamburg
hejdas. Döbeln vägrar, anser att ordern var meningslöst då trupperna redan befann
sig i staden, själv är han kvar i Wismar. Svenskarna i Hamburg hade redan varit i
strid och hejdat ett franskt anfall när ordern att retirera nådde dem. Döbeln skriver ett
brev till kronprinsen och redogör för läget. Karl Johan som fortfarande förhandlade
med sina allierade om villkoren för ett svenskt deltagande i kriget ”fann plötsligt att
han hade en general som börjat ett eget krig”.
En av von Döbelns beundrande krönikörer skriver att Karl Johans sydfranska
humör slog över och fick honom att ropa på dödsstraff! Så långt gick det då inte,
men Döbeln fråntogs sitt befäl och svenskarna lämnade Hamburg. Truppen fick dock
skarp tillsägelse att det ej fick se ut som om de flydde för fransmännen. Dessa
erövrade strax därpå staden och höll den tills Napoleon redan förvisats till Elba.

von Döbeln sade att han hellre ville bli arkebuserad än att fråntas befälet. Han skrev
ett surt och virrigt brev till kronprinsen, och begärde själv att bli ställd inför krigsrätt.
Denna sammanträdde i maj 1813. Allt hände i ganska snabb följd, även om det var
svårt att få några generaler att sitta med i krigsrätten.
Karl Johan sade: ”en armé som politiserar är slagen på förhand”, med
hänvisning till de senaste hundra åren av Sveriges krigshistoria. Både under
Frihetstiden och under den gustavianska perioden hade officerarna fått för vana att
lägga sig i den förda politiken, protestera mot krigen eller bara ge sig av för att delta

191
i pågående riksdagar. Krigsrätten skulle statuera ett exempel. Anklagelsen gällde
dubbelt orderbrott, först mot Adlercreutz, sedan Karl Johan själv, samt att von
Döbeln på eget bevåg skrivit en deklaration till danska undersåtar, och slutligen det
uppstudsiga brevet till kronprinsen.
von Döbeln klarade sig dock undan med en kortare tids arrest på Vaxholms
fästning, varefter hans karriär fortsatte uppåt. Värre var det för vanliga soldater som
bröt mot disciplinens bud.

192
Tillbaks till skillingtrycken.
Enligt en lista på avrättade i Stockholm perioden 1820-1862, så var 9 soldater av
sammanlagt 17, och av de övriga endast två kvinnor. En av soldaterna, Karl Fredrik
Beckman har i fängelset skrivit en visa om sitt öde:

O herre Gud vad har jag gjort?

Nu först jag varse blivit,
Till vilket brott, så gräsligt stort,
Mig Syndayran drivit;
Hur djupt jag fallen var däri,
Då jag i min vredes raseri
Min krigskamrat kund’ mörda.

I synder mitt förlänta pund

Jag tidigt nedergrävde.
Med nya synder, stund från stund,
Jag samvetsropen kvävde.
Från brott till brott mig yran drev,
Från djup till djup jag föll, och blev
För straffet ändlig mogen.

Gardisten Johan Fredrik Bäckman, avrättades vid 22 års ålder utanför Skanstull den
30 juli 1825. Ovanstående dikt publicerades i Bäckmans namn och ska ha givit
uttryck för dennes syn på sitt liv och sitt öde. Han hade dömts att i enlighet med
Krigsartiklarna mista högra handen, halshuggas och steglas. Brottet var att i
vredesmod, med blottad kniv, ha givit vicekorporalen Gustaf Adolf Englund ett
”stygn” i högra sidan, varav denne sedan avled. Bäckman hade sökt nåd och Kungl.
Maj:t förordnade att Bäckman skulle slippa att få högra handen avhuggen före
avrättningen. Texten ger uttryck för ånger, straffet uppfattas som rättvist och
förväntas ge förlösning från den synd som begåtts. Vägen till det svåra brottet, från
mindre synder till allt värre, framställs tydligt.

För Jesu skull mig skona!

En droppe af hans dyra blod

193
 Kan all min skuld försona
Ja, du har ej förskjutit mig:

De brott, som förde mig på fall

Jag icke vill fördölja.
Ej någon gömd missgärning skall
Mig till din Domstol följa.
Så går jag döden nöjd emot
Och ångerfull, men utan knot,
Mig under bilan böjer.

Bäckmans berättelse om sitt liv, brott, dom och kommande död motsvarar den
idealbild som kyrkan ville ha av dem som skulle avrättas. Deras ånger och hopp om
frälsning bidrog till att legitimera dödsstraffet och hela samhällsordningen, den
världsliga och andliga makten förenades, och han, eller hon fann sig villigt i sitt öde.

Beckman har på förmiddagen den 23.e varit och njutit undervisning i kristendom och
sedan på begravning. Träffar sin halvbror, som också är gardist och börjar supa.
Minns inte så mycket av vad som skett sedan han återkommit till kasernen, utom att
Englund sagt ”nu kommer den där grälmakaren!” Han har tappat sin gamla fällkniv
och sedan han hittat den hött åt Englund och därvid skurit sig själv in handen, vilket
han dock skyller Englund för och när de senare försöker sätta honom i arresten
hugger eller sticker han honom, så att han så småningom avlider. Själv minns han
dock ej att han hotat Englund, men att denne knuffade honom och han har då i
vredesmod utan att betänka följderna huggit ner honom. Han säger ock så att han
efter att ha sårat Englund kastade kniven ifrån sig.
Vicekorpral Engberg anmärkte härvid att han sett Beckman i nedre Förstugan
ännu hållande kniven i handen. Fänrik Schouknekt tillkännagav att oaktat kniven
genast efter händelsen blivit noga eftersökt hade densamma hitintills ej kunnat
påträffas. Även korpral Söderberg vittnar, om att han försökt sätta Beckman i arrest,
men här avbryts plötsligt rannsakningen då det förkunnades att vådeld utbrutit i
staden, och förhandlingarna uppsköts till efter påsk.

194
En översikt över målen vid denna instans visar att Beckmans syndaregister som
nämns i den visa som tillskrivs honom, inte alls är särskilt imponerande. När han står
inför rätten presenteras hans straffrulla: 1824 har Beckman vid ett tillfälle dömts till
fyra dagars arrest för slagsmål i kasernen, och senare en dag för att ha sovit på sin
post. Det är hela hans brottsliga karriär, så vitt officiella källor har att berätta. Jämför
man Beckman med andra soldater i krigsrättens protokoll, framstår han inte som en
särskilt belastad syndare. Det förefaller snarare vara för formens skull utmålas så i
skillingtrycket. Det ska gärna se ut som om en kriminell karriär leder till det ena
brottet efter det andra, och slutar med en rejäl kulmen.
Vi ser här att krigsrätten ej använts annat än i disciplinerande syfte. De övriga
funktionerna, skydd mot civila rättsinstanser och forum för klagomål från soldaterna,
tycks ha försvunnit. De enskilda soldaterna ger däremot inte intryck av att vara
särskilt disciplinerade – de super och slåss, stjäl och säljer sina munderingar. Ändå
framstår Beckman i skillingtrycket som en djupt ångerfull människa, sådan det
kristna, eller kyrkliga idealet ville ha honom, botfärdig och redo för saligheten. Och
om krigsrätten inte längre försvarade soldaterna – vad hade de då för möjlighet att
hävda sina rättigheter?

Skillingtrycken berättar ofta om soldater som brottslingar. Och en handling som

fortfarande betraktades som ett brott på 1800-talet var självmord. I några fall
fungerade det som motmakt för soldater som inte ville finna sig i disciplinens krav,
eller åtminstone inte dess former.
Kärleken kan ta sig i många uttryck. Den stackars gardisten Oscar Frank blev
kär i en prinsessa, som i skillingtrycket endast benämns E, och hänger sig utanför
hennes fönster. Troligen åsyftas den Eugenie, som avled ogift framåt 1890, och mest
gått till historien för sin skulptur av barnet som frågar en hund ”kan du inte tala?”.
Frank har deltagit i krig i fransk tjänst, borde då ha varit det italienska fälttåget,
om ej Krimkriget. Fadern var lots i Kalmarsund, han själv gardist i Stockholm.
Framgår ej direkt att det är prinsessan han blir kär i, men en kvinna som stod alltför
högt över honom. Han kan ej låta bli att yppa sin kärlek, och detta kommer ut, fast
hon inte blir arg (Serie O, 97:64, 1859).

Uti hans bröst en häftig låga

Steg upp som norden på ett hav;

195
Han kvaldes av en evig plåga
Och sjönk uti förtvivlans grav.
…

Var gång han skåda fick den ljuva

Likt lavaströmmar sjöd hans blod,
O kval! Att då sin känsla kuva
Och stå likt en iskall marmorstod

Till slut dock måste minan brista

Ej Oscar Frank sig tygla vet;
Han henne såg en dag – den sista –
Och öppnade sin hemlighet.

Hon blev ej vred den ädla kvinnan,

Men honom gav en vänlig blick;
Men dagen ej förlidit, innan
Om dådet redan skvallret gick.

När Frank sig såg på sidor alla

Av faror hotad utan tal,
Beslöt han dödens ängel kalla
Till räddning från all sorg och kval.

Frank med skymfligt straff nu hotas

Ty dådet upptogs ej som skämt
Vid gardet allt med prygel botas
Och hasselkäppen brukas jämt.

När morgonsolen åter svängde

Sitt bloss på himlens blåa valv,
Vår Oscar Frank i snaran hängde
Och uti dödens plågor skalv.

196
 Dock milda voro anletsdragen
Och lyste i förklarad glans,
När av kamrater fram på dagen
Hans forna hydda återfanns.

Gardist! Du som vill modigt strida

För ära, kung och fosterland,
Må aldrig du ett öde lida
Likt Oscar Franks på Amors strand.

Ett starkare drag av social protest har dock korpralen Jonas Gabriel Hägg, ett offer
för föråldrade lagar, vars röst hörs ur graven (serie O, 98:26, 1859).

Häggs skugga till kvarlevande kamrater:

…
Jag gick från barn och maka,
Och från kamrater, er,
Långt hellre än att smaka
Den smälek käppen ger –
Vad bäst mig livet skänkte
Det ju min ”heder” var:
När den man bittert kränkte,
På hjärtat våld man bar.

Där hederskänslan finnes

I svenska krigarns barm,
Tro mig – det går till sinnes,
Och väcker själens harm,
Att orätt fördraga
Av sina förmän, och
Ändå ej våga klaga,
Då man bär kronans rock.

197
Jag sökte tröst hos herran,
Där jag den funnit förr
Men himlens tröst var fjärran,
Och stängd var hoppets dörr:
Jag visste att min ära –
Min heder stod på spel;
Det straff var tungt att bära
För ett så ringa fel

Då bröt min sorg den tygel,

Förnuftet på den lagt.
Jag väntades av ”prygel”.
Det är tillräckligt sagt;
Den dom och ingen annan
Jag visste skulle bli;
Då – jag sköt mig för pannan,
Att undgå tyranni.
…

”Med lag skall land man bygga!”

Så lyder kungens ord,
Och därvid stadigt trygga
Sig männen uti Nord.
Men ej för oss det gäller
Det kungsord, starkt som järn,
Ty svenska krigarn ställer
Man utom lagens värn.

”Han som ett djur kan piskas”

Därmed man tänker väl
Hans mannamod uppfriskas
Och eldas skall hans själ,
Att glatt till striden tåga
Var timme och var stund,

198
Och liv och blod djärvt våga –
Fast piskad som en hund.

Nej, bröder och kamrater,

Hör från min grav en röst:
”Det höves ej soldater,
Med mod och manligt bröst,
Att såsom trälar agas –
Nej hellre då kulan
Må genom hjärnan jagas,
Och krigiskt slut man få.”

”Och I, som väldet haven,

Befäl av varje grad,
Hör ock min röst från graven,
Från de dödas stad,
Dit jag var nöjd att vandra,
Fast jag ej order fått
Och där, I, såsom andra,
En dag ock få’n er lott.”

”Sen mänskan i soldaten,

Han är er like dock,
I honom sen kamraten,
Fast uti sämre rock;
För samma land han blöder
I samma strid som I,
Och samma hat där glöder
Mot våld och tyranni.”

”Bort, bort därför med käppen!

Den kasten långt från er;
För ryssen uppå stäppen
Den passar – men ej här:

199
 Den svenske officeren
För god är till profoss;
Han nyttjar helst gevären,
När han skall till att slåss.”

Men morgonsolen stiger

Ur nattens dimmor fram
Och gravens skugga tiger,
Och sjunker allvarsam
Tillbaka till det rike,
Där ej finns någon träl,
Där alla varda like
Och ingen för befäl.

Men varnande än länge

För varje svensk soldat
Häggs röst ur graven tränge,
Med rät av hans mandat:
”Må inför Svenska hären,
Till lands, till sjöss, till häst,
Mot prygelstraffsbesvären
Min död bli en protest!”

Han var med kamrater kommenderad till Långholmen, utsedd att framföra krav på
överskottsfordran till befälet – och därför dömd till prygel! Hellre sköt han sig dock
en kula för pannan. Sådant förekom redan i början av 1700-talet, att åtminstone
kvinnor försökte ta livet av sig i cellen, väntande på offentligt skam- och
kroppsstraff. Kanske låg dessa soldaters agerande mer rätt i tiden, i alla fall
avskaffades ju snart prygelstraffet, först civilt i och med 1864 års lag, och sedan
militärt.

Slutord
Vårt land har haft fred i snart tvåhundra år, men utvecklingen dessförinnan har inte
varit fredlig. Det har pågått en ständig dragkamp om makten, politiskt och i

200
vardagslivet. Så gott som alla manliga härskare fram till början av 1800-talet har
strävat efter att öka sin makt, och de flesta har varit utsatt för någon sorts
upprorsförsök. Särskilt de adliga upprorsmännen har haft politiska mål, men ibland
tog bönderna också till vapen, ofta för att stärka kungamakten. Lyckade statskupper
bestraffades förstås inte, och när det gäller sådana som slagits ner kan vi se att
frihetstidens parlamentariska system var mer repressivt än de enväldiga kungarna.
De kungar som ärvt envåldsmakten, Karl XII och Gustav IV Adolf, har bägge visat
sig ej vara vuxna de uppgifter de ställts inför.
Myterier är en form av revolt som liksom den militära rättskulturen i övrigt
spelade en avgörande roll för maktstrukturen och kampen om inflytande i samhället.
Studiet av myterier visar dock att just dessa inte varit särskilt våldsamma.

Stående arméer är lättare att kontrollera och tar bort oroselement från det övriga
samhället. Dessutom var det billigare med inhemskt soldatmaterial. Sverige
utvecklade tidigt system för utskrivning av knektar i landskapen, delvis beroende på
statens usla finanser. Myterier har dock även skett bland dessa, för att de inte ville
vara med i långa och onödiga krig, eller för att de inte fick betalt. Vanligen tog sig
myterierna i uttryck av en strejk.

Krigsrätten hade en disciplinerande funktion, det gällde att hålla ordning på

manskapet, och inte minst att se till att de inte plundrade i de länder där de svenska
arméerna marscherade fram. Befälhavarna måste också hållas på mattan och inte
agera alltför självsvåldigt. Enskilda makthavare stod för godtycke och partiskhet, det
gäller både Stockholms rådhusrätt och lokala befälhavare och officerare. Krigsrätten
hade också andra funktioner: den var ett forum för soldater som hade klagomål på
sina officerare, och det finns många exempel på att de verkligen fungerade som en
garant för deras rättigheter. Krigsrätten kunde också utgöra ett skydd mot civila
myndigheter och rättsinstanser. Men med tiden kom den disciplinära funktionen att
ta överhanden och bli helt dominerande.

Axel Oxenstiernas ständiga oro för att officerarna skulle agera i myterierna, visade
sig på sikt högst befogad. Men på hans tid hade de knappast några konstitutionella
ambitioner, och att de skulle försökt få honom att sluta fred, står det inget om.

201
Ordervägran blir särskilt svår att handskas med när det är högre befäl, officerare som
sätter sig på tvären.
Oxenstierna och Gustav III hade delvis hade samma problem som på sin tid
Caesar. Officerarna ville inte låta härskare som Caesar och Gustav III ville båda
starta krig som de inte hade laglig rätt till. I båda fallen försökte officerarna försvara
de konstitutionella ramarna och bevara freden, med motsatt resultat, att diktatur
respektive envälde upprättades.
Disciplinen bland högre herrar var således ett problem, dessa vägrade ofta lyda
order och agerade på egen hand, oftast genom att inte inlåta sig in strid, som
Lybecker retirera genom hela Finland utan anledning. Karl XII var ofta tolerant, men
kunde ibland slå över i oresonlig hämndlystnad. Så var fallet med Nils Bielke, en av
hans fars favoriter, som föll i onåd, liksom med Johan Reinhold von Patkull, som
dock var en dömd landsförrädare.
Under frihetstiden misslyckades alla krig, bland annat för att officerarna var mer
intresserade av att agera i riksdagen än att leda sina trupper. Den politiska
instabiliteten gjorde att den härskande fraktionen lät repressionen drabba hårt, mot
tex Görtz och Brenner, mot befälhavarna Lewenhaupt och Buddenbrock, som
retirerade utan anledning för fienden och liksom Lybecker förlorade Finland, och
mot hovpartiets kuppförsök år 1756.
Den sentida ordervägraren von Döbeln var ett märkligt undantag. Till skillnad
mot sina föga stridsvilliga föregångare startade han ett krig, gick tvärtemot givna
order till offensiv mot Napoleons armé, men klarade sig på sikt ganska bra. Han blev
först ställd inför krigsrätt, satt några månader på fästning, men blev senare ledare för
den högsta militära rättsinstansen!

Det karolinska mansidealet var en disciplinerad varelse, som tjänade Mars men inte
Venus! Ägnade sig åt krig och inte fjantade runt med fruntimmer. Karl XII blev dock
sviken av den supande och horande befolkningen, i och utanför det militära. Men
resultatet blev också att män och kvinnor började ställa krav på överheten, och hålla
herrarna ansvariga för sina ord och gärningar. En annan aspekt av manligheten är
sexualiteten, den dominerande konstruktionen av genus kunde äventyras genom
gränsöverskridande förbindelser, t ex mellan personer av samma kön.

202
Sodomiter på Karl XII:s tid

In almost all frontier tales /…/

Homoerotic friendship preserve privilege
And ensure survival in a hostile wilderness

Chris Packard, Queer Cowboys

Vid von Fersens dragonregementes krigsrätt år 1714 stod korpral Anders Roos och
”gemene” dragonen Jürgen Weiss anklagade för att ha bedrivit sodomitisk umgänge
med varandra. I sitt försvar mot anklagelserna hävdade Weiss att han till en början ej
vetat annat än att Roos var ett fruntimmer, om än märkvärdigt skapt eller kanske en
hermafrodit, d.v.s. beskaffad både som en karl och som en kvinna. Efter en tids
samvaro med Roos har Weiss dock insett att denne var en man, varefter han angivit
sig själv.
En fältskär som under rättegången besiktigade Roos intygade att denne var ”en
rätt karl”. Roos försvarade sig med att han aldrig tidigare begått en sådan synd, eller
ens tänkt därpå förrän han och Weiss i fylleri begynt ”narras”. Den avgörande frågan
för rätten var dock om det skett något inträngande bakifrån, och på denna punkt
nekar de anklagade helt samstämmigt. Weiss har alltid legat ovanpå medan Roos
kysst och smekt honom som ”ett veritabelt fruntimmer”.
Målet gick vidare till Generalkrigsrätten, som var den högsta militära
rättsinstansen. Denna fastslog att det ej kunde bevisas att de båda anklagade umgåtts
med varandra på annat sätt än de själva påstått. Handlingen kunde därför inte
betraktas som fullbordad sodomi, så som detta beskrivs i Tredje Mosebok, men
bedömdes icke desto mindre som en ”grov och vederstygglig synd”. Trots att det inte
fanns någon lag eller förordning som direkt förbjöd denna form av otukt dömdes de
både till kroppsstraff och till förvisning. Roos som tagit initiativet skulle få löpa sju
gatlopp, medan Weiss, som endast var 22 år och själv ”aldrig haft med kvinnor att
beställa”, slapp undan med fem.
Domen justerades av justitierevisionen, den del av rådet som utgjorde landets
högsta rättsinstans, under ledning av Arvid Horn. Det bestämdes att domen ej skulle

203
publiceras och att Roos och Weiss skulle fullgöra sin kyrkoplikt i avskildhet,
eftersom man ej ville ”sprida kunskap om denna möjlighet till synd och otukt.”

Sodomi – en forskningsöversikt
Sodomi är ett begrepp som i tidigmodern rättsuppfattning innefattar såväl tidelag
som homosexuella förbindelser samt otillåtna ställningar vid heterosexuella samlag.
Termen homosexualitet förekom inte vid denna tid. Här används den som ett allmänt
och övergripande begrepp för sexualitet mellan personer av samma kön. I modernt
språkbruk skulle de flesta av de män jag och andra forskare skriver om snarare
klassificeras som bisexuella. Inställningen till sexuella relationer mellan män har
varierat kraftigt över tiden. ”Du skall inte ligga när drängar såsom när en kvinna. Ty
det är en styggelse; och de skola båda döden dö, deras blod vare över dem”, står det i
ett appendix till stadslagen 1608, med ett citat hämtat från Tredje mosebok 20:13.
Bestämmelsen kan ses som ett uttryck för den stränga syn på sexualiteten som
präglar svenskt rättsväsen från början av 1600-talet. Detta var första gången en
nationell lag klart förbjuder homosexualitet.
Men synden förblev i hög grad ”osynlig” i svensk rättspraxis. Under 1600-och
1700-talet förekommer endast ett tjugotal fall av homosexualitet vid domstolarna. De
som förekommer rör uteslutande relationer mellan män. Det råder också
anmärkningsvärt att en språklig torftighet inom den rättsliga diskursen. Man tycks
sakna ord för en praxis av homosexuella handlingar, det förekommer heller inga
okvädinsord med sådant innehåll.
Att något explicit förbud mot sex mellan personer av samma kön ej finns i 1734
års lag visar också på den tystnadens strategi som då präglade myndigheternas
hållning. Man ville inte sprida kunskap om en sexuell möjlighet till synd som ännu
var okänd bland folket.
I praxis förefaller det inte ha varit någon större skillnad före och efter 1734. Det
var få brott som anmäldes, men rätten drog sig inte för att bestraffa homosexualitet
när sådan uppdagades, på samma sätt som man gjorde innan den nya lagen trädde i
kraft. Först i 1864 års strafflag kriminaliserades alla ”onaturliga förbindelser”, både
med djur och mellan människor av samma kön. Med tiden kom rättspraxis i
praktiken alltmer att åsyfta homosexualitet, fram till dess avkriminalisering år 1944,

204
I den mer macho-betonad sydländsk kulturen förhånades homosexuella i den
passivare rollen, liksom bedragna äkta män för sin omanlighet. De mål vi känner från
Sverige kännetecknas dock av att denna åtskillnad, mellan den som utnyttjas och den
som blir utnyttjad ej görs. Ändå är detta den enda form av homosexuell relation som
myndigheterna verkar kunna föreställa sig och en av de aspekter som gör fallet med
Roos och Weiss så intressant är att det är en jämlik relation.
Det saknades begrepp som kunde beskriva den bibliska verkligheten i
vardagstermer. De ord som i det tredje Korintierbrevet, kapitel sex, beskriver
homosexuella som antingen aktiva eller passiva, motsvaras i Olaus Petris
översättning av uttrycken ”drängaskändare”, respektive ”veklingar”. Detta är kvar i
1702 års bibelutgåva och antyder att det var viktigt att skilja den aktiva parten från
den passiva, även om båda borde utstötas ur församlingen. Olaus Petri utgick från en
tysk förlaga, där ordet ”Knabenschänder” var lätt att föra vidare till svensk
språkdräkt.

Sjömän och soldater är grupper som ofta lyfts fram i den internationella forskningen
om homosexualitet, eftersom de levde i manliga kollektiv. Frånvaron av kvinnor
torde öka benägenheten att inleda homosexuella relationer. I en bok om 1600-talets
sjörövare, hävdas att homosexuellt beteende var ett accepterat beteende i det
tidigmoderna England, trots att det var förbjuden i engelsk lag. Bland de karibiska
sjörövarna påstås homosexuella relationer ha varit så vanliga att det snarare var de
heterosexuella relationerna som uppfattades som ovanliga och svårhanterliga.
Inom engelska flottan hyste ledningen en djup motvilja mot alla former av
homosexualitet och var benägen att undertrycka dessa. Vid början av 1700-talet
dömdes exempelvis tolv sjömän för homosexuella samlag eller försök till
homosexuellt samlag. Sex av dem dömdes till döden. Konungen mildrade sällan
straffen för dessa brott. Vanligare var dock att man anklagade och dömde sjömännen
för ”osedligt uppförande”. Vid den engelska flottan var straffen för detta hårdare än
för myteri och våld mot officer. En man fick t ex år 1762 ta emot tusen piskrapp för
”osedligt uppförande”. Detta kan jämföras med straffet för myteri som låg på
sjuhundra piskrapp.
Överheten beivrade denna typ av brott, när de väl uppdagats och bestraffade
dem hårt. Underifrånperspektivet, hur den meniga och underofficeren såg på
”brottet” är svårare att utröna, men mycket talar dock för att toleransen här var stor.

205
Företeelsen verkar också ha varit så omfattande att många officerare valde att se
mellan fingrarna. Man gjorde ingen skillnad mellan ”agens och patiens”, eller
frivilliga och påtvingade homosexuella förbindelser. Detta medförde att ett offer inte
gärna anmälde att han utsatts för övergrepp.
Ett vittne berättar att han överraskat två sjömän, Billing liggande framstupa över
en kista, med byxorna nere och Bryan bakom honom i en komprometterande
ställning. Vittnet har stoppat ner handen mellan deras kroppar och med ett fast grepp
dragit ut Bryans lem. På förfrågan om han kunde vara säker på att någon penetration
ägt rum, svarar vittnet att Bryans lem kommit ut med ett ploppande, som när man
drar ut en vinkork ur en flaska. Den var fuktig, men vittnet kunde inte avgöra om
detta kom sig av att sädesvätska utlösts. Rätten väljer, då fullbordad sodomi inte kan
anses som bevisad, att inte döma till döden, men nästintill: de ska få tusen slag var av
den niosvansade katten.

Skillnaderna i synen på homosexualitet har varierat dels mellan överhet och

undersåte, dels över tid och rum. I Nederländerna var rättegångar angående sodomi
sällsynta fram till slutet av 1600-talet. Inför Hollands provinsdomstol anklagades t ex
23 män under perioden 1400 till 1550. Jämförs siffran med motsvarande för Sverige
framstår den dock som tämligen hög.
Målen före 1675 berörde oftast en vuxen man som haft sex med minderåriga,
eller en man som tilltvingade sig sex genom att utnyttja sin hierarkiska ställning.
Dessa mål slutade vanligen med att den som varit ”agens”, dvs den aktiva parten,
blev bränd på bål. Från och med slutet av 1600-talet var det oftare två vuxna män, i
relativt jämlik ställning, som åtalades. Dessa män kunde byta roll i homosexuella
relationer, och vara ömsom ”agens” och ”patiens”. Från 1675 och fram till 1730
tillämpades något som påminner om den tystnadens strategi vi känner från svensk
rättspraxis. Avrättningar skedde i hemlighet, genom garottering i rådhusets källare,
för att det inte skulle bli känt att sodomi praktiserades i landet. Garotten var en sorts
strypmaskin. Efter 1730 började man utföra avrättningarna, fortfarande genom
garottering, offentligt. Forskningen anser vidare att sodomi före 1700 karakteriseras
av pedofila relationer, som inte störde agens manlighet.
År 1730 avslöjades ett nätverk av sodomiter i Amsterdam och det visade sig att
män ur alla sociala strata var engagerade i homosexuella relationer. Det fanns
speciella mötesplatser och bordeller för homosexuella kontakter. På två år dömdes

206
minst 75 män till döden för sodomi. Myndigheterna övergav tystnaden som strategi
och det hävdades (helt felaktigt) att sexuella kontakter mellan män varit en okänd
företeelse i Nederländerna fram fredsförhandlingarna i Utrecht, då den skulle ha
introducerats av de italienska delegaterna.
Fram till 1811 förekom närmare 1000 mål. En hel del av de anklagade lyckades
fly innan de hunnit bli gripna och dömdes då i sin frånvaro. Det är oklart hur många
som verkligen avrättades, men det verkar som om ytterst få klarat sig från
beskyllningarna. Det var ett svårt brott att undersöka, eftersom det inte fanns något
offer som kunde kära i målet och man fick ofta tillgripa tortyr för att få fram någon
bekännelse. Detta har bidragit till det rikhaltiga materialet. Kyrkan hade inte en så
stark rättslig ställning, men drev linjen att sodomi var en typiskt katolsk synd.
Jämfört med den svenska och engelska lagstiftningen präglades den holländska
tidigt av en markant tolerans, redan år 1811 avkriminaliserades homosexualitet. Inte
desto mindre lagfördes ett relativt stort antal homosexuella för förargelseväckande
beteende eller sexuella övergrepp. Ungefär 85 % av de registrerade målen gällde
militär personal. Dessutom förekommer fall där den målsägande försvarar sig mot
förtal och ryktesspridning. Tydligen fanns det, trots en liberal lagstiftning, en utbredd
vilja att lagföra otuktsbrott. Bland soldaterna var bisexualitet accepterat eftersom den
dåliga betalningen gjorde det omöjlig att gå till prostituerade.
Det sker alltså två förändringar, först i de homosexuella relationer som
historikerna kunnat observera, sedan i rättsväsendets attityd till dem. Så länge
företeelsen var marginell och de homosexuella relationerna präglades av att en äldre
eller socialt mer högtstående person utnyttjande den andra parten, tillämpades
tystnadens strategi, men när relationerna blev mer jämlika och en queer subkultur
började utvecklas slog myndigheterna till med full repressiv kraft.

Brottet
De båda soldaterna korpral Anders Roos och Jürgen Weiss vid kapten Gottzells
kompani och von Fersens dragonregemente stod under åren 1714 och 1715
anklagade för sodomi. Även om Weiss anmält sig själv är det krigsrätten som helt för
diskussionen, de frågar ut de anklagade. Processordningen är således i huvudsak
inkvisitorisk.
Samlag mellan två män kunde enligt rättens uppfattning endast ske bakifrån
(”per posterium”). De använder härvid samma termer som vi känner från van der

207
Meers beskrivning: ena parten är agens och den andre patiens. För att fastställa att ett
homosexuellt samlag skett analt är den sexuella ställningen därför avgörande för
rätten. Det verkar ha varit förvirrande för dem att Roos som tagit initiativet till den
homosexuella relationen sedan tagit den passivare rollen i själva samlaget.

Roos tillfrågas om ”han ej tillförne varit agens eller patiens i liknande modus…”
men han menar att det bara var något som dök upp mellan dem när de narrades i
fyllan. Bokstäverna Q och R står i Regements- och generalkrigsrätts protokoll för
rättens frågor respektive den anklagades svar. Ibland står namnet utskrivet på den
svarande, men det anges ytterst sällan vem av rättens ledamöter som uttalar sig.

Q: Huru han då kunde veta att han som patiens hos Weiss och Weiss som agens
hos honom skulle nöje finna?
R: Har ej kunnat judiciera därom emedan det skett i fylleri.
Q: Varför han flera gånger det brukat?
R: Eftersom han och Weiss funnit nöje däri.
Q: Varför Roos hellre ville ligga under än ovanpå, och om han ibland ej varit
agens?
R: För det han hade mindre besvär än Weiss som låg ovanpå, och att han bäst
visste att ligga till sitt och Weissens nöje.
Q: Varuti hans onaturliga nöje bestått?
R: Kan det ej säga.
Q: Om han funnit större nöje av Weiss än av sin hustru?
R: Mycket större hos sin hustru.
Q: Varför han då gjort detta med Weiss särdeles när hustrun därjämte i sängen
legat?
R: Gjort allenast Weiss till viljes.
Q: Om då Weiss bett honom därom?
R: Nej, icke stort.
Q: Varför han icke ville låta Weiss känna sig på bara livet eller med handen taga
sig mellan benen?
R: Han hade väl fått känna om han velat, sägandes att Weiss det aldrig begärt.

208
Detta yttrande föranleder rätten att inkalla Weiss till konfrontation. Denne ”sade
Roos fritt i ögonen att han det ofta av Roos begärt, men han svarat det vore ej gott att
manfolk skulle taga dit”.

Q: Vad nöje Roos hade i det att han hållit både sin och Weissens tingest i högra
handen?
R: Att semen ifrån honom gått, vartill det hållandet hulpit.

Även Weiss och Roos betonar sin kroppsställning vid samvaron, men då som ett
försvar mot anklagelsen. De värjer sig mot anklagelsen av samlag bakifrån samtidigt
som de, åtminstone inledningsvis, har delat meningar om vad som faktiskt skett.
När Roos inledningsvis förhörs nekar han ”enständigt till att Weiss skulle brukat
honom per posteriora”. Weiss å sin sida försvarar sig med att han ”… kunde intet
annat tänka än att Roos var ett kvinnfolk, emedan han genast Weiss böxor löste och
tagit dess membrum i sin hand och själv satt mellan sina lår och Weiss lika som med
ett veritabelt kvinnfolk emellan Roos lår sin vilja haft så dess semen ifrån honom
gått”. De konfronteras och Weiss försöker på olika sätt påskina att deras samvaro har
varit av heterosexuell karaktär.

Weiss: Han har dragit mig på sig och satt min tingest dit han velat.

Weiss säger Roos ”fritt i ögonen” att han haft sitt membrum i ett hål hos Roos.

Roos: Men i vad för hål? Huru kan det låta sig göras, jag kan inte få mitt minsta
finger i röven och långt mindre en så stor tingest!

Uppenbarligen uppfattar även Weiss att ömhetsbetygelser under en sexuell relation

är förbehållen relationen mellan en man och en kvinna:

Weiss: Jag har ej annat kunnat inbilla mig än att han ett kvinnfolk varit.
…Roos har alltid varit övermåttan kärlig /emot Weiss/ och honom kysst, klappat och
eljest som ett kvinnfolk carreserat.

209
Weiss berättar dock senare att Roos i deras fängelse i sin hustrus närvaro visat hur
det gått till. Han har spottat i näven innan han tagit Weiss membrum och satt det dit
han velat, samt sagt att när Semen flöt för Weiss har också hans flutit.

Q: Om det då alltid på ett maner skett så ofta han med Roos haft att beställa?
Weiss: Ja, det är väl skett på ett sätt, men alltid har Naturen ej från mig gått.
Q: Om det alltid gått från Roosen
Weiss: Jag vet väl att det gått ifrån Roosen, men om det alla gånger skett, kan
jag intet säga.

För rätten blir också detta en central fråga, hur och om det gått för de bägge
sodomiterna. Det borde dock vara ovidkommande om så skett varje gång de varit
tillsammans eller bara ibland. Här kan finnas en genuin vilja att veta, att förstå vad
de anklagade gjort och känt, inte bara en strävan efter att straffa deras ogudaktiga
beteende. Roos förhördes därefter:

Q: Huru haver I betänkt eder på den sak Weiss bekänt på eder, efter I väl lång
tid därtill haft måtte I nu bekänna sanningen
Roos: Jag har intet att säga, utan vi hava varit ihop och narrats som vi många
gånger gjort.
Q: Huru det narrit skett?
Roos: Det ej annat skett utan när vi låg tillsammans i sängen, lade jag min
tingest neder emellan benen, Weiss låg så på mig, hade sitt ena lår mellan mina och
satte sin tingest mellan mina lår samt stötte på att naturen ifrån honom gick, vartill
ock min kom att flyta, som kom därav att vi vore mycket hetsiga bägge.
Q: Om naturen ifrån honom alla gånger gått?
Roos: Nej, allenast då och då.

Efter några frågor till utbrister Roos: ”straffa Gud min fattiga själ där det därmed
annars förhåller än jag nu utsagt, tillstående Jag för Gud och människor att det på
förbemälte sätt skett”.

Weiss påstår att han stoppade sitt ”membrum” i ett hål på Roos framsida. Han säger
att han ”fuller tänkt att Roos var en karl men inbillade sig att han tillika var som ett

210
kvinnfolk beskaffad”. Denna information tar uppenbarligen rätten på allvar.
Domarna frågar Weiss var han hämtat denna kunskap och Weiss refererar till en
hovvistelse i Polen, ”där en liten flicka sades hava bägge delarna, men /han har/ ej
själv sett hur hon var beskaffad”.
Det är först efter en längre samvaro med Roos och efter diskussion med dennes
hustru som han förstår att Roos är en ”fuller karl”. Tillsammans med Weiss ungdom
och oerfarenhet i sexuella ting, vilket ju också gör det lättare att acceptera hans
misstag, gör detta att han döms till fem och inte, som Roos, sju gatlopp.
Beträffande Roos fanns däremot inga förmildrande omständigheter. Det
förefaller inte heller som om han skulle ha nekat till anklagelsen. Istället hävdar han
att det bara var lite skoj som de hade för sig i fyllan och ingen allvarlig synd. Men
där kan också finnas inslag av att Roos, och kanske också Weiss, använder rätten för
som ett forum, för att utröna sin sexualitet.
Rätten kunde inte bevisa att fullständig sodomi, såsom man uppfattar att detta
definieras i Leviticus kap 18-20, ägt rum. Krigsartiklarna 98:16 handlar om våldtäkt,
lägermål, horeri och sodomiteri, men rätten kan inte finna någon beskriven lag och
förordning i riket som förbjuder just den form av ”grov och vederstyggelig
otuktsamhet” som Roos och Weiss ägnat sig åt. Därför låter de främmande lag gälla.
Utomlands brukade man döma slika syndare till landsförvisning. Tills vidare
bestämmer rätten sig dock för att skilja de anklagade från regementet, sätta dem på
fästning och låta dem löpa gatlopp. De landsförvisas på separata skepp och skall
fullgöra sin kyrkoplikt i avskildhet. Målet underställdes högre instans. Domen skulle
ej publiceras, eftersom man ej ville ”sprida kunskap om denna möjlighet till synd
och otukt”.
Här kommer ”tystnadens strategi” således klart till uttryck. En märklig
omständighet är att den noggranna undersökningen om hur de båda soldaterna gått
till väga motiveras med att brottet skall överensstämma med vad som beskrivs i
Moseböckerna. Men dessa är inte alls särskilt explicita på denna punkt – även det
sätt som Roos beskriver skulle mycket väl kunna definieras som ”att ligga när
drängar såsom när en kvinna”. Inte heller anges vilken utländsk lag man dömer efter.
Det förefaller otroligt att den aktuella varianten skulle förbjudas i någon speciell
paragraf, och det är fullt möjligt att rätten bluffar på denna punkt. Det verkar
misstänkt att de inte uppger vilken utländsk lag de dömer efter. Annars var principen

211
att tillämpa en annan lag när den egna inte räcker till accepterad inom den
tidigmoderna juridiken.

Vittne och medaktörer

Roos hustru är en väsentlig aktör i dramat med stor kännedom om vad som hade
utspelats mellan de båda anklagade. I sida upp och sida ner förhörs hustrun ingående
och vittnar om hur hon blivit varse om vad som hände mellan de båda anklagade,
genom att betitta de båda genom nyckelhålet och ligga bredvid de två i samma säng,
eller i sängen bredvid. Att hustrun visste vad som hände mellan de anklagade långt
innan anklagelsen blev officiell och förd inför domstol är med andra ord utom allt
tvivel. När hustrun insisterar att Weiss skall ange hennes make för föraren Petersson
och korpral Helminius så var det endast för att de skall tala hennes man till rätta,
"varpå de sedan kunna leva bättre tillsammans". Ingenting i materialet antyder att
hustrun uppfattade deras förbindelse som en svår synd, och inte heller förstod hon
vilka konsekvenser det skulle få om fallet kom inför världslig domstol. Betecknande
är exempelvis turordning i klagomål mot sin make som hustrun (via Weiss) anför till
föraren Pettersson: ”/han/ tar penningarna ur sitt kvarter, spenderar på dragoner,
/hon/ får intet att äta, klagar över att Roos har umgänge med karlar”. Knappast en
ordningsföljd som man skulle förvänta sig av en hustru som uppfattade det inträffade
mellan maken Weiss och Roos som en svår synd.
Ett alternativ för hustrun vore att själv ange sin make. Att hon inte gjorde detta
berodde troligen inte på rädsla för de allvarliga straffen. Snarare skulle det ur hennes
synpunkt och med hennes målsättning vara kontraproduktivt. Hon ville ha kvar sin
man, men det förefaller sannolikt att han skulle ha övergivit henne efter ett
angivande. Därtill kan nämnas att hustrun var gravid och låg i barnsäng under senare
delen av rättegången. Det framgår också att hustrun var rädd för sin make. Både
Weiss och hustrun omtalar Roos hårda uppträdande: Hon har vid ett tillfälle sagt, då
Roos tagit Weiss i sin famn: ”varför tar du icke mig i famnen?” och Roos svarat ”jag
giver dig fan, jag giver dig en god dag”. Roos har också enligt Weiss sagt om sin
hustru: ”Hon är min olycka, hon har en häst, och kan rida sin väg när hon vill och
föda sig som hon kan.” Hustrun säger vidare: ”han läste upp kläderna på mig, och
slog så mycket han orkade, då jag sade ni ser att jag är en sjuklig kropp, Gud låter
bedja sig, så lät och ni be eder, varför skall ni slå mig jag har ingen orätt gjort, men
Roos sade, jag ska slå dig som en orm.”

212
Det finns ingenting i källmaterialet som pekar mot att Roos uppfattade det inträffade
som en syndigt, tvärtom försöker han bagatellisera det hela. Där finns dessutom vissa
indikationer på att Roos försökt inleda en relation med en annan man. Det är viktigt
att notera att det är Weiss som bekänner synd för den världsliga myndigheten och
inte Roos. Vad har då föranlett Weiss att uppenbara och bekänna allt? På rättens
direkta fråga ger Weiss ett något undvikande svar.
Weiss inledde med att berätta att han uppsökt Roos kvarter för att hämta en
kappa som hustru lånat av honom. Eftersom Roos inte var hemma övernattade han
på en bänk under fönstret medan Roos hustru sov i sängen. Nästa dag har han gått till
en krog med några andra dragoner och suttit där och druckit hela dagen. Därefter
uppsökte han på nytt Roos kvarter och sov över på bänken. Mitt i natten har Roos
kommit hem och då frågat sin hustru vem som låg på bänken. Hustrun svarar
”Weiss” och Roos tar honom då i armen och drar honom upp och nödgar honom att
ligga i sängen varefter han strax velat begynna sitt gamla maner med Weiss. Denne
vill inte utan har föreställt Roos att han måtte sina synder ångra och betänka att han
för evig tid här ej leva kunde. De vänder varandra ryggen.
På morgonen efter det att Roos hustru tänt eld i spisen har Roos åter velat börja
kyssa Weiss och när han ej ville detta, gick han till en annan säng och började gråta.
Weiss steg upp, klädde sig och tänkte ge sig iväg, men blir kvar och frågade till sist
varför Roos gråter. Han tillade att de måste bekänna sin synd. Roos svarar Lappri!
Weiss går då till krogen, och blir sittande där hela dagen, i sällskap med
rustmästare Christ. De återvänd tillsammans och Weiss sov över en tredje natt. Han
delade då säng med Roos hustru ”i dess fulla kläder”, medan Roos legat hos Christ i
den andra sängen. Enligt Weiss har ”de snart börjat frusta och stånka och sängen
knakat", varvid Roos hustru stött på Weiss ”att han höra skulle vad de i andra sängen
hade för händer”. Roos kom då och la sig emellan dem och ville åter ”driva sitt spel”
med Weiss, som dock ej var med på detta.
De sov till morgonen, då Roos åter gick till Christs säng, ljuset slocknar och
flåsandet började, enligt Weiss, åter. Till slut ropade Roos åt hustrun att hon skulle
tända eld på spisen, varefter Weiss och Christ gick upp och ska iväg till kyrkan. Vid
ett tillfälle på morgonen har dock Weiss varit ensam med Roos hustru och hon då
bett honom att berätta för föraren Pettersson och korpral Helminius vad som
passerat.

213
Weiss vittnesuppgift om Roos och Christs sexuella samvaro bestreds av både Christ,
hustrun och Roos. Där finns dock en gradskillnad mellan hustruns vittnesmål och
Roos och Christ. De båda sistnämnda nekar till allt, medan hustrun medger att han
hört dem båda ”klappas och kyssas”. Något flåsande hade hon dock ej hört. Christ
frikändes av krigsrätten.
När Weiss uppsöker föraren Petterson framför han dels de klagomål hustrun
anfört angående Roos, dels en direkt anklagelse om sexuellt umgänge mellan Christ
och Roos. Men anklagelsen tar snabbt vändningen till ett eget bekännande. Hur detta
kommer sig är svårt att säkert uttala sig om. Mycket talar för att Weiss länge plågats
av samvetskval, i alla fall skulle man kunna tolka den sista meningen i nedanstående
ordväxling på detta sätt:

Weiss berättade om Christ, vartill Pettersson log och sade: ”Jag menar ock att du haft
att göra med Rosen”, vilket Weiss då erkänt och sagt: ”jag vill bekänna min synd det
må gå med mig huru det vill”.

Orsaken till att Weiss överhuvudtaget uppsöker Petterson förefaller vara en

kombination av dåligt samvete, förmaningar från Roos hustru och svartsjuka,
grundad på misstanken att Roos inlett en ny homosexuell förebindelse. Svartsjuka är
dock ett motiv som annars inte förekommer i den folkliga rättskulturen vid denna tid.
Det faktum att Weiss själv slutligen angav sig själv och Roos indikerar att han
såg gärningen som ett brott och att detta måste lyftas till ytan, framställas i en
världslig myndighet. Han hade även åtskilliga gånger, förgäves, uppmanat Roos att
bekänna sina synder ”att han måtte sina synder ångra och betänka att han för evig tid
här ej leva kunde”. Här skiljer sig Weiss uppfattning från paret Roos. Makan ville
endast tala sin make till rätta. Maken uppfattade det överhuvudtaget inte det han
gjort som en större försyndelse. Det skall tilläggas att även rätten ställer den direkta
frågan om de två inte förstod att vad de gjorde som en dödlig synd. Det är svårt att
säga vem som svarar, men så som texten ser ut är det troligen Roos, att: ”synden är
väl stor, men att den intet förtjänar dödsstraff”. Detta strider dock mot hans hållning i
övrigt, samtidigt som det är svårt att tänka sig hur de anklagade skulle kunna svara
annorlunda i en pressad situation.
Det finns således en skala av värderingar, som kommer till uttryck: Weiss har
dåligt samvete och är svartsjuk; Roos hustru vill att de ska sluta med sin

214
homosexuella relation men inser inte hur hårt den kommer att bedömas av överheten;
Roos själv, slutligen, säger att det inte är någon större synd och är uppenbarligen
beredd att våga sin själs salighet på ett fortsatt förhållande med Weiss, men kan
också tänka sig att byta honom mot en annan manlig partner.

Omgivningen verkar ha känt till förhållandet mellan Roos och Weiss ryktesvägen.
Detta framgår inte minst av föraren Petterssons svar, när Weiss berättade om Christ:
”Jag menar ock att du haft att göra med Roosen”, men även av det fortsatta förhöret.
En viss tolerans mot, åtminstone frivilliga, homosexuella relationer kan ha funnits i
den militära kulturen. En annan och inte nödvändigtvis motstridig tolkning är att ett
rykte inte var tillräckligt för att formulera en mer officiell anklagelse. Det krävdes
bevis. Överhuvudtaget var det riskabelt att framföra anklagelser utan att ha ordenligt
”på fötterna”. Detta kunde ledda till det motsatta, att man själv utsattas för en
anklagelse om ärekränkning. Rädslan för mothugg i form av ärekränkningsmål,
varierade dock, framgår det av rättsfallet. Fältväbeln Fenix vittnar under rättegången
om hur han skulle ha betett sig om han hade haft kunskap: ”Jag har aldrig nånsin det
ringaste grand om Roos hört, och skulle det ha skett då vore jag visserligen en
Canaille och Mahett, om jag det ej angivit och uppenbarat.” Yttrandet kan dock vara
en sorts försvar, eftersom han var en överordnad så vore det hans plikt att känna till
vad som föregick i förbandet och att anmäla eventuella oegentligheter.
Till sammanhanget hör också Weiss angivelse som ju ursprungligen riktar sig
mot Roos och Christ, samtidigt som han syftar till att freda det egna samvetet. Det är
heller ingen som antyder att det skulle ha funnits en rädsla för att en eventuell
angivelse kunde sluta med eget åtal. Han straffas ju ändå så hårt att den falska eller
felaktiga anklagelsen inte skulle ha gjort något till eller från. Dessa aspekter verkar
inte ha diskuterats av rätten.
Ett rykte behöver inte alltid ha givit upphov till en framförd anklagelse. Men
man kan föreställa sig att ett rykte om homosexualitet eller annan sexualitet som
uppfattades som onaturlig, ledde till att människor (om de nu inte tolererade denna
form av beteende) undvek de beryktade. Det framgår dock med all önskvärd
tydlighet att Roos och Weiss flitigt umgicks med andra soldater. Ingen har undvikit
dem på grund av de rykten som fanns. Tystnaden kan med andra ord tolkas som
tolerans.

215
En alternativ tolkning är baserad på frånvaron av utvecklad diskurs om sexuellt
begär mellan person av samma kön. Men visste helt enkelt inte hur man i ord skulle
klä det man bevittnade eller upplevde. Detta motsägs dock av flera omständigheter.
Weiss framför sin anklagelse utan att använda några speciella ord, Fenix hävdar att
han skulle ha angivit dem om han känt till saken och av rättens förhör framgår att
man misstänker att svenska soldater som varit i rysk fångenskap utnyttjats av ryska
och ”grekiska” officerare. Här finns en klar parallell till vad som kommit fram i
engelsk och holländsk forskning, att man ser den sodomitiska synden som något
utländskt. Vanligen tillskrivs den fientliga nationer och konkurrerande religioner.

Kön och genus

Den viktigaste punkten i Weiss försvar är att han till en början trodde att Roos var en
kvinna, eller i alla fall både man och kvinna samtidigt (dvs hermafrodit). I sitt
försvar anför Weiss att inte endast han själv, utan även andra, tvivlat på att Roos var
en man. Rätten fastslår dock på ett tidigt stadium, efter en fältskärs besiktning, att
Roos är en ”fuller karl”.
Vad menas då rätten och rättens aktörer med en ”fuller karl”? Frågan är inte helt
enkel att besvara utifrån materialet men ett tentativt resonemang kan föras utifrån
Thomas Laqueur´s diskussion om vad historiskt sett har konstituerar ett manligt och
kvinnligt kön, och hur den vetenskapliga diskursen har förändras under historiens
gång.
Två föreställningsvärldar, beskrivna som modeller, ställs mot varandra:
enkönsmodellen och tvåkönsmodellen. De kan enkelt uttryckt beskrivas på följande
sätt: Utifrån en enkönsmodell finns endast ett kön; där mannen är fullkomlig och
kvinnan endast en sämre variant. Det är med andra ord endast frågan om en
gradskillnad mellan könen. Utifrån en tvåkönsmodell skärskiljs de båda könen
biologiskt. De två könen är av olika art och varandras motsatser. Utifrån de
biologiska skillnaderna härleds även de manliga och kvinnliga egenskaperna.
Beteendet är här klart underordnat biologin, även om en man betedde sig kvinnligt
var det fortfarande hans biologiska kön som var det bestämmande.
Så mycket om Laqueur och hans modeller, men hur skall detta tänkande kunna
appliceras på målet mot Roos och Weiss? Hur resonerar de olika aktörerna i frågor
kring Roos kön och manlighet? Nedan följer en av Weiss berättelser som kan ge
några ledtråder i frågan:

216
År 1713 (ca. ett år innan rättegången) låg Gotzells kompani i Julita socken och en
natt berättade trädgårdsmästaren Werner att han visste en dragons hustru som i fyra
år tjänat som ryttare, varvid Weiss sagt att ”mången säger mer än sant är och kan
passerat vara, det måste ju vara en dumb människa som det ej märka kunde, att en
sådan ett kvinnfolk vore” – varvid Werner infallit: ”vi hava en ibland oss som också
är kvinnfolk men du vet icke vem det är”. Weiss frågar vem, och Werner svarar:
”Gissa på!” Weiss säger: ”jag vet ej vem jag ska gissa på” – ”Jo, han har en röd näsa
och är gift”. Senare har han delat kvarter med Roos i en soldatstuga och denne tagit
Weiss membrum och det hanterat men det ville han ej lida utan vänt sig bort. Weiss
berättar detta för Werner och sade att det måtte vara korpral Roos som åsyftades,
vilket denne intygar, men mer har de inte talat om saken.

Frågan om Roos är man eller kvinna ger även upphov till direkta replikväxlingar
mellan Weiss och Roos hustru:

Roos hustru: huru många gånger har jag förut dig sagt att du intet skulle umgås
med min man.
Weiss: varför har ni icke sagt mig huru det varit beskaffat med er man om han
vore rätt karl eller kvinnfolk?

Flera gånger frågade även rätten om inte Weiss frågat Roos om han var en riktig
karl, och om han aldrig förstått att Roos var en ”fuller karl”. Hade han inte förstått
skillnaden mellan att ligga med Roos och att besova en kvinna?
”Rätt karl” eller ”fuller karl” och ”kvinnfolk” är begrepp som används av de
flesta inblandade, både de anklagade, rättens ledamöter och vittnen. Begreppen
verkar främst syfta på en fysisk definition, huruvida Roos har manliga könsorgan
eller ej. Frågan är så viktig för rätten att de låter Roos genomgå en fysisk
undersökning, han besiktigas av en fältskär, för att just fastställa om han är en ”fuller
karl”. Någon tvekan från rättens sida om vad som konstituerar en man verkar med
andra ord inte finnas. Rätten betonar endast den fysiska sidan. Roos är helt klart en
man, en ”rätt karl”, i rättens ögon. Förvisso lyssnar rättens ledamöter intresserat på
de anklagade och vittnenas utläggningar om huruvida Roos var en hermafrodit eller
ej men där finns ingenting i materialet som antyder i rättsmaterialet att rättens

217
ledamöter accepterade dessa uttalanden som sanna. Därtill skall nämnas att Roos
hustru var gravid. Och enligt dåtida uppfattning var skaparkraften det ultimata
beviset på manlighet, i alla fall om vi skall tro Laqueur. Denna reflektion gjorde
dock inte rättens ledamöter. Faktiskt passerar hustruns graviditet och förlossning så
gott som obemärkt, hon nämns heller aldrig vid namn.

Om rättens uppfattning om vad som konstituerar en ”fuller karl” är klar är vittnena

och anklagade mer osäkra. Här finns dels en levande tro på det hermafroditen, det
tvetydiga könet, dels diskuteras Roos beteende. Roos har genom att agera kvinnligt
uppfattats som kvinnofolk. Roos medverkar själv i denna diskussion. Han berättar att
han när han låg i Livland med Banérs regemente ”lidit förtret … att det gick ett rykte
om att han var kvinnfolk, emedan han för officerarne tvättade, bakade och bryggde
och utförde flera andra kvinnosysslor”. Dragon Werner tillägger senare under
rättegången att Roos ”red som en kvinna”. Med Laquers terminologi ligger vittnenas
och de anklagades tänkande närmare en enkönsmodell än rättens ledamöter som med
sin klara fysiska definition verkar närma sig tvåkönsmodellen.
Det är även intressant att notera att det inte heller finns någon klar och tydlig
koppling mellan en riktig man och en militär bland Roos kollegor. Roos var 29 år
gammal med lång militär tjänstgöring bakom sig. Före värvningen till
ståndsdragonerna hade han tjänstgjort vid överste Banérs Kronobergs läns
infanteriregemente. Två gånger hade han tillfångatagits av ryssarna. Första gången
efter slaget vid Gemäuertshof år 1705, då han tjänstgjorde under Banér. Efter ett och
halvt års fångenskap hade han lyckats fly och åter ansluta sig till svenska trupper.
Roos andra fångenskap inträffade efter slaget vid Ljesna år 1708, då han tjänstgjorde
vid General Leijonhufuvuds armé. Fångenskapen varade denna gång under tre år. De
två första året av sin fångenskap tillbringade han på galär i S:t Petersburgsområdet.
Han hade bland annat varit med när Viborg blev intaget. På upprepade förfrågningar
från rättens sida nekar han dock till att ha blivit utnyttjad sexuellt under
fångenskapen.

Sitt långa militärliv till trots uppfattade Roos ändå som ett kvinnofolk av sina
kollegor när han utförde kvinnliga sysslor till officerarna. Han medger i förhöret att
han ”lidit förtret” vid ryktena om att han var kvinnofolk. Exakt vilka sociala
konsekvenser det fick, om dessa rykten på något sätt alienerat honom från

218
soldatgemenskapen, är svårt att säga. En förändring kan ha skett i och med att han
gift sig. I rättsmaterialet beskrivs ju också hur Roos flitigt umgicks med andra
soldater.

Johan von Hoen

Ett annat sodomimål kan studeras i materialet från en kommissorialrätt, en blandad
militär och civil domstol hållen 1719. Rätten Enligt drottningens befallning
rannsakade denna domstol inom lyckta dörrar över kapten von Hoen vid Värmlands
regemente. Man vill inte att kännedom om målet ska spridas.

En supplik hade lämnats in av 15 soldater, en trumpetare och kaptenens egen dräng

Lars Larsson, till överste Delliord ”angående von Hoens förehavande med dem.” Till
handlingarna hör också generalauditören Chytreus underdånigaste memorial, samt
von Hoens egen supplik där han klagar över soldaternas angivande. Han hävdade att
de var mycket benägna till myteri, särskilt Erik Sneller och Anders Wetterschoug.
Därför ville han bli befriad från en så grov och ohemul beskyllning och att de ska
straffas.
Kapten von Hoen hämtades från Västerås och inkallades och framföra
eventuella klagomål mot rättens sammansättning:

Han har inget emot någon i rätten, men det är honom ej bekant varför han ställs
inför den. Han hade väl kunnat ta till flykten om han varit till något brott
skyldig. Har suttit två månader i fängelse utan att få tala för sig.

På detta följer en del gudsnådeliga betraktelser, fromhet, är något von Hoen satsar
hårt på.
Rättegången inleddes sedan med att drottning Ulrika Eleonoras befallning om
rannsakningens hållande lästes upp, och därefter soldaternas supplik. von Hoen sade
att han aldrig sett denna skrift eller hört talas om den, men rätten föreställde honom
att han i sin egen skrift nämner såväl brottet som de soldater han anser orsakat
klagomålet. Han svarade att en löjtnant berättat det för honom. Rätten varnade von
Hoen men den vanliga formeln: ge Gud äran och tala sanning, lätta samvetet! Annars
ska man betjäna sig av de utvägar som är nödiga till sanningens framskaffande i
dagsljuset. von Hoen säger att han är alldeles oskyldig.

219
Soldaten Lars Julle kallas in, berättar att snacket gått och flera har samma erfarenhet,
de har anmält saken, först vid Olofsmäss 1718, innan de gick mot Norge. De har
besett trosshästar och Julle passat upp på von Hoen, som gått och rökt tobak och
befallt honom låsa dörren till den kammare de vid tillfället befann sig i. Därefter har
han frågat Julle om det stod för honom. Han svarade nej, dock öppnade von Hoen en
knapp på hans byxlock och kände med handen på hans hemliga ting.

Q: Höll von Hoen länge i hans hemliga ting?

R: Nej, utan yttrade att det var inget besked med Julle och tog istället fram sitt
hemliga ting och kom mot honom.
Q: Hur bar sig Julle åt med byxlocket?
R: Han knäppte det igen. Sade åt von Hoen att låta bli honom men han knäppte
upp det och stack in sitt – dock utan att röra Julles kropp!
Q: Hur var von Hoen beskaffad?
R: Det stod för honom.
Q: Tog han med handen i Julle?
R: Nej.

Julle fick sedan ej lämna rummet utan von Hoen försökte lägga sig på honom, medan
han enligt blåste och fnös som en björn, sägandes: ”ligg stilla din toker”. Julle
vågade inte ropa på hjälp eller senare berätta om händelsen, av fruktan för straff.
Tillägger att han själv är gift och har barn.
Rätten förehåller åter kapten von Hoen att bekänna sanningen. Han begär då att
Julle ska taga avträde, vilket beviljas. von Hoen erkänner då att han tagit Julle på
kroppen, men säger att de ej brottats i sängen, varken som en björn eller något annat.
Efter allvarliga förmaningar från rättens sida tillstår von Hoen under tårar och med
ångerfulla åtbörder att han av en ond och retande begärelse varit förförd och den
goda anden då icke varit hos honom. Han ber drottningen om nåd inför Gud och hela
världen, bekänner att han syndat och beklagar sin fattiga hustru och deras barn.
Varnar vidare alla kristna för fylleri! Minns inget av det som Julle berättat, men
skyller liderliga brånad på det myckna brännvinsdrickandet.

Q: Har han utomlands hört talas om sådant förhållande till manfolk?

220
 R: Nej, vet ej varifrån den onda begärelsen kommit, visste varken att det var en
synd eller i Guds ord förbjudet.

Här framkommer en paradoxal sida hos hemliga förbud, det var ett tveeggat vapen,
hur skulle folk veta och förstå att det var en synd om inget sades om saken?
Rannsakningen fortsatte den 3/11 1719. von Hoen har lämnat in en skriftlig
redogörelse för sin tjänst sedan 1701, han har varit med i åtskilliga strider. Soldaten
Ryss hämtades ur arresten. Han hade varit ordonnans hos von Hoen. Tillsammans
hade varit på besök hos en vävare, det omnämns att denne hade en timklocka på
väggen. von Hoen har befallt Ryss att löska honom, vilket han också begynt göra.
Kapten von Hoen har då knäppt upp byxlocket för honom, varvid Ryss sagt ”var
stilla lät honom bliva” och gått undan för att han skämts som en hund. von Hoen har
då sagt: ”Är du för god för att löska mig, din svinhund.”
Ryss har börjat löskandet igen men von Hoen låste dörren och Ryss kände sig
rädd och illa till freds, ej vetandes vad det skulle betyda. von Hoen har fört honom
baklänges och knäppt upp bådas byxlock och fört in sitt hemliga ting i ljumsken på
Ryss. Tinget i fråga var ganska styvt och även för Ryss började det stå, han bad dock
von Hoen sluta med denna synd, varvid von Hoen kallade honom narr. Ryss tror att
säden började flyta för Hoen men intet vått kom därvid på honom.
Ryss fortsätter med en liknande historia då han varit hos von Hoen i
Liljeholmen. Han har då befallts klä av sig på kaptenens kammare och lägga sig hos
von Hoen. När de ligger bredvid varandra frågar von Hoen hur Ryss plägar göra när
han legat hos kvinnfolk. Han svarade att han ej haft med kvinnfolk att befatta, varvid
von Hoen hävde sig över honom och en gång kommit med sin styva lem mellan hans
lår och rivit och slitit i hans hemliga ting så att det sved uti kroppen, von Hoen
frågade då om det inte gjorde gott. Ryss ber honom låta sig vara i fred, vet ej om
säden gått från von Hoen eller ej. Efteråt brer han täcket över von Hoen.
Dagen därpå har de faktiskt masturberat tillsammans, men von Hoen förefaller
ha varit den pådrivande. Ryss har sagt att han ska låta bli eftersom det är en synd.
Och von Hoen svarat ”Din narr, är detta synd”? Ryss har sedan frågat Lars Larsson
om kapten Hoen plägar gå åt honom och berättat vad som hänt. Larsson har sagt att
han varit utsatt för detsamma. De har varit överens om att Guds dom för en sådan
synd inte skulle drabba dem eftersom det skett mot deras vilja.

221
Den 14/1 1720 dömdes von Hoen till 28 dagars fängelse på vatten och bröd, enskild
skrift och landsförvisning. Hur det sistnämnda gick till skulle vara intressant att veta,
men är inte så lätt att undersöka. Det kan inte gärna ha varit särskilt populärt i
mottagarlandet. Att han inte dömdes av en vanlig krigsrätt kan antingen ha berott på
hans rang, som kapten och troligen adelsman, eller målets omfattning. Rent
volymmässigt är materialet ungefär lika stort som i målet mot Roos och Weiss, ett
hundratal sidor. Rätten hänvisar till detta mål, det fanns ett prejudikat, som man
kunde döma efter.
Fem soldater och två drängar dömdes till gatlopp eller spöstraff. De skulle
kunna ha dömts till döden, men tre förmildrande omständigheter åberopas:

- De är alla mycket enfaldiga och har inte förstått gärningens grovhet.

- Deras rotebönder vill ha kvar dem, det är svårt att hitta nya soldater.
- De har varit rädda för sin överordnade, som i hög grad tvingat dem.

Frågan om von Hoen har legat när en man såsom när en kvinna, ”på det naturliga
sättet”, uppmärksammades även i detta mål. För i så fall är skriftens ord otvetydigt,
utöver Moseböckerna refereras till St Pauls brev till romarna 1:13 och så naturligtvis
Karl XI:s krigsartiklar.
Vad som än skett i praktiken så förnekar alla aktörer att ”själva membrum blivit
fört in ipso partes pudendes”, man har allenast utanpå kroppen övat sin onaturliga
brånad. Därför bör ej dödsstraff utdömas, missgärning har inte fullbordats och
därmed inget ”Sodomia perfecta och consumata” ägt rum. Särskilt som inget semen
därvid skulle ha flutit. Att det enligt flera vittnesmål gått för kaptenen väljer rätten att
bortse ifrån, troligen för att det skett så att säga utvärtes.
Ett separat problem är ju om folket verkligen var så enfaldigt, det kan ju också
vara frågan om att göra en Svejk! Spela dum eller jamsa med så klarar man sig
kanske på det – i alla fall bättre än genom att erkänna eller verka alltför insatt i
praktiken.

En civil sodomit
Slutligen vill vi se om det var någon skillnad mellan sexuellt avvikande/utnyttjande
när det behandlades inför civila domstolar - en trädgårdsmästare Löfberg som dömts
för enkelt hor satt i arresten i väntan på sitt straff i form av ett antal gatlopp. I

222
december 1712 skall han då ha velat öva sodomi med hovslagargesällen Anders.
Denne var satt i arrest av sin mästare då han lupit ur tjänsten. Enligt vaktmanskapet,
vilket utgjordes av tillfälligt tjänstgörande borgare, har Löfberg flera kvällar bett
Anders komma in i en kammare och ”göra bön” tillsammans med honom. Anders
berättar att Löfberg efter bönen tagit honom vid bröstet och lagt honom baklänges på
en bänk. Han har försökt stöta honom ifrån sig, men Löfberg lyckats öppna hans
byxlock. Han har tagit fram sitt ”hemliga ting” och lagt sig på honom, samt tryckt sin
skam mellan låren på honom. Då Anders ropat har vakten kommit in och hindrat den
vederstyggeliga gärningen. Löfberg nekar till att han skulle ha haft uppsåt att bedriva
otukt med Anders. Han kan väl något ha lekt med Anders och kittlat honom, men ej
kysst eller klappat och inte heller haft varken sina eller gossens byxor öppna.
Skräddarmästare Blad, som var vaktchef vittnar: sedan vakten ätit om aftonen har
Löfberg och Anders gått in i ett rum för att be. En fänrik Warg sade ”nu lärer Löfberg
göra bön på samma vis som aftonen förut”, och bett dem lyssna. De har hört ett
tasslande och tagit ljus och gått in, varvid de sett ”Löfberg ligga på Anders med
nedstrukna byxor i sådan posteur och rörelser som en gift man på dess hustru”. Blad
säger sig ej hört gossen ropa. Däremot berättar en fältväbel Schultz att när de suttit och
ätit sade Warg ”tyst, tyst, trädgårdsmästaren lärer ha ett quinnfolk hos sig”, någon sakta
ropat ”släpp mig, släpp mig”. En fiskköpare som också varit med vittnar att de efter att
ha kommit in i rummet examinerat gossen som bekänt att Löfberg tagit upp byxorna på
honom, brett ut benen och stuckit sitt hemliga ting mellan hans lår.
Rätten frågar Anders om han känt ”Löfbergs hemliga ting och blivit något våt”.
Anders svarar att han känt Löfberg ”stöta det under pungarne men skall ej ha blivit våt,
utan vakten strax tillkommit”. Löfberg hävdar att han varit drucken, men vittnena säger
sig ej ha märkt något därav. Han döms till skarpt risslitande, vilket senare kompletteras
med tre års arbete på Marstrands fästning. Målet mot Anders läggs däremot ner och han
släpps ur arresten.

Här uppfattas alltså inte den drabbade personen som målsägande, utan staten, eller
staden, tar på sig det fulla ansvaret för processens fullföljande. Trots att brottet är
ovanligt bemöts det inte med någon större förvåning, man tycks inte heller tveka om hur
det ska bedömas.

223
Slutord
Relationer som kan kalls homosexuella behandlades sällan i Sveriges tidigmoderna
rättsväsen. Här kan vi jämföra två sådana mål från början av 1700-talet, vilka skiljer
sig från varandra genom att det i det ena fallet rör sig om en frivillig och ömsesidig
relation, medan det andra snarare har karaktären av ett övergrepp. Denna skillnad
kan i våra ögon tyckas vara avgörande, men är inget som diskuteras, vare sig av
rätten eller av de anklagade. I de fall där den ena parten utsatts för tvång tas det upp
som en förmildrande omständighet, men att det i det andra fallet var en frivillig
förbindelse är något som överhuvudtaget ej tas upp – sexualiteten hörde
uppenbarligen inte till någon privat sfär. Tanken på att försvara sig med ett argument
såsom: vad vi gör tillsammans angår ingen annan, tycks ej ha föresvävat de
anklagade.
De försvarar sig istället med att de inte förstått att brottet var en synd, att de varit
unga och oerfarna, att det skett i berusning och på skoj. Överhuvudtaget är det en
genomgående tendens att den aktiva parten – Roos försökte, liksom von Hoen och
civila personer som utsatt män i sin omgivning för sexuella övergrepp, nedtona det
hela. Weiss har däremot drabbats av dåligt samvete, precis som de soldater som
utsatts för oönskade närmanden.

Det ligger i sakens natur att militär rättskipning i högre grad än civil präglas av
inkvisitorisk process snarare än ackusatorisk, det är myndigheterna som har intresse
av att driva de olika målen. Ett viktigt resultat av den brottshistoriska forskningen på
senare år är just att de civila instanserna fortsatt att domineras av ackusatorisk
process, det är målsägande själva som driver sin sak. Om det fanns någon skillnad
mellan militär och civil rättskultur på en folklig nivå är svårare att veta. Däremot kan
det sägas vara klart belagt att en sådan tolerans fanns bland den militära personalen,
på lägre nivå, eftersom de kände till ryktet men inte ingrep.
Den viktigaste frågan för rätten är bedömningen av vad som kan kallas
fullbordad sodomi. I dess föreställning ska ett sådant ske genom att en aktiv part,
agens, penetrera den sk patiens bakifrån. Som framgått av den utländska, särskilt
engelska forskningen krävs också emission av sädesvätska, vilket rätten är mycket
intresserad av. Att sådan skett erkänner ju Roos och Weiss, men det finns knappast
några belägga för att det skulle ha påverkat bedömningen av målet. Rättens intresse
för sädesuttömningen kan därför tolkas som ett utslag av förvirring över det faktum

224
att relationen varit frivillig och den sexuella samvaron gått till på ett sätt som för dem
var okänt.
Även om Roos beteende väcker undran och kan uppfattas som
gränsöverskridande på flera områden, verkar ”brottet” som sådant inte ha uppfattats
som omanligt. Omgivningens reaktion på relationen mellan Roos och Weiss präglas
av tolerans. Under rättegången framkommer att såväl Roos hustru som soldater i
omgivningen kände till förbindelsen utan att de fördenskull agerat. Hustrun har dock
vid flera tillfällen uppmanat sin make att upphöra därmed och Weiss att berätta om
det för någon överordnad. Hennes målsättning har dock varit att förhållandet med
maken ska bli bra igen och hon har ej förstått eller kunnat föreställa sig vilken
reaktion som skulle följa. Hustruns närvaro visar också att det militära livets
homosociala karaktär ej behöver utgöra någon avgörande faktor för att förklara
uppkomsten av homosexuella förbindelser.
Soldaterna har ryktesvis känt till förbindelsen mellan Roos och Weiss, men den
repressiva attityd till homosexuella förbindelser som präglade myndigheterna
motsvarades inte av någon tendens att ange sådant bland vanligt folk. Att det var
fråga om en frivilligt ingången förbindelse förefaller ha varit en tungt vägande
variabel på en folklig nivå, vilken därmed på ett avgörande sätt skiljer sig från
myndigheternas rättsuppfattning och attityd till sexuella relationer mellan män.
Denna tolerans på det folkliga planet sträcker sig dock ej till ofrivilliga förbindelser.
I andra fall har det varit fråga om övergrepp, av en äldre man eller person i
överordnad position. Här har de antastade antingen själva angivit motparten, eller
också ropat på hjälp varvid omgivningen ingripit.
Ett inslag där samtliga tycks överens är uppfattningen om utländsk påverkan.
Rätten frågar om inte Roos lärt sig att praktisera sodomi under fångenskapen, både
de anklagade och vittnen bekräftar att de känner till ryska och ”grekiska” officerares
vanor på den punkten. Detta är en klar parallell till vad den engelska och holländska
forskningen poängterat: att homosexualitet eller sodomi är något som gärna
attribueras till fientliga stater och konkurrerande religioner.
Inget tyder på att sodomi skulle ha betraktats som omanligt, oavsett aktiv eller
passiv roll. Det tycks ha varit fullt möjligt att vara en god soldat och en ”rätt karl”
trots rykten och anklagelser om homosexuella förbindelser.

225
Spritsmuggling i Stockholms skärgård

O, heliga humbug, heliga enfald…

Algoth Niska (om det finska spritförbudet)

Den kriminella identiteten är en kulturell konstruktion som är beroende av den tid

och det samhälle då den definieras. Under en period var rättsväsendet framför allt
inriktat på att kontrollera folks sexualitet och andra former av synd, det fanns ingen
privat sfär dit statens ambitioner att kontrollera inte nådde. Uppfattningar om vad
som var manligt och kvinnligt påverkade också, och påverkar fortfarande vad som är
kriminellt och brottslingarnas självbild.
En fråga där män och kvinnor tenderar att ha olika uppfattning, och olika roller
är alkoholkulturen. Under mellankrigstiden infördes spritförbud i USA, liksom i våra
grannländer: Norge och Finland, samt en restriktiv lagstiftning angående
alkoholförsäljning i Sverige. Detta medförde dels nya brottskategorier, ett uppsving
för illegala entreprenörer, kriminella nätverk och en marknad för konstruktionen av
organiserad brottslighet. I Sverige har vi i hög grad varit besparade organiserad
brottslighet, ända tills de allra senaste åren. Nya krafter, som de olika folkrörelserna
kom att dominera de statliga organen, särskilt de nyktra och skötsamma männen,
men också kvinnorörelsen med sitt krav på nykterhet – i konkurrens med en gammal
traditionell manskultur, där supandet ingick som ett viktigt element.

Den tid då Al Capone härjade i spritförbudets USA och Algoth Niska smög fram
med sin motorbåt i svenska och finska skärgårdar framstår närmast som idyllisk i
skenet av organisationer som de colombianska kartellerna, den japanska Yakuzan
och den ”ryska maffian”. Organiserad brottslighet har under senare år blivit en allt
mer uppmärksammad och transnationell företeelse och utgör ett hot både mot
demokratiseringsprocessen i världen och mot möjligheterna att skapa en sund
ekonomisk utveckling i U-länderna.
Forskningen om organiserad brottslighet har till skillnad från huvudfåran inom
socialvetenskapen inte präglats av något framträdande genusperspektiv. Att
kvinnornas roll inom den organiserade brottsligheten är och har varit reducerad till

226
en i det närmaste förtingligad nivå, som handelsvara eller statusobjekt, är dock ingen
anledning att bortse från konstruktionen av manlighet och kvinnlighet inom dessa
kulturer. Tvärtom är det min hypotes att organiserad brottslighet framför allt frodas
inom kulturer med en specifik syn på manlighet, sådana där ett macho-ideal är
tongivande. En ofta underbetonad aspekt av genusperspektivet är att inte bara
kvinno- utan också mansideal är kulturellt konstruerade. Man får ej glömma att just
dryckeskulturen tenderar att vara central för uppfattningar om manlighet och vad
som definieras som omanligt. Konstruktionen av manligt och kvinnligt kan spåras
genom rättsfallen, liksom i tidningar och litteratur. Den form av litteratur som jag
främst använder är memoarer och minnesböcker, skrivna av dem som varit
inblandande i spritsmugglingen eller kampen mot denna.

Nykterhetsrörelse och restriktiv alkoholpolitik

Tanken på ett totalt spritförbud utvecklades ur 1800-talets engelska nykterhetsrörelse
“temperance movement”. Temperance betyder måttlighet, men kom med tiden att
avses total nykterhet och förbud att dricka alkoholhaltiga drycker. Rörelsen uppstod i
hög grad ur borgarklassens upplevda behov av att disciplinera arbetarna, men togs
med tiden även upp i arbetarklassens försök till självuppfostran. Den spred sig i
första hand vidare till kolonierna samt USA och Skandinavien, med visst undantag
för Danmark. Efter år 1895 gick luften ur rörelsen, sedan en restriktiv lagstiftning
etablerats i England och såväl kyrka som politiker visat sig vara mer för måttlighet
och än totalt förbud. I Sverige var det däremot först vid denna tid som kravet på ett
totalt spritförbud kom att dominera inom nykterhetsrörelsen.
En central skillnad mellan förbudsrörelsen i Amerika och Norden var
anknytningen till olika sociala kretsar. I USA utgjorde alkoholförbudet en del av
ackulturationen av socialt underordnade etniska grupper. Det fanns klart rasistiska
inslag, såsom när Ku Klux Klan utnyttjade motviljan mot att färgade drack gin ur
flaskor med en lätt klädd och förföriskt blickande vit kvinna på etiketten. Att
spritförbudet spelade roll för övergången till transnationell organiserad brottslighet
kan knappast betvivlas, men samtidigt är det viktigt att framhålla att det redan före
förbudet fanns organiserad brottslighet i USA.
Svenska folkets attityder till alkohol och sprit kan studeras i samband med
nykterhetsrörelsens propaganda för ett spritförbud, liksom den motoffensiv som
startades före folkomröstningen 1922. I ett senare skede kommer jag att analysera

227
den debatt som fördes i tidningarna. Det finns också en intressant koppling till genus
i och med att folkomröstningen skedde samtidigt som den kvinnliga rösträtten
infördes, och att det höjdes en del röster som förespråkade separat räkning av
manliga och kvinnliga röster. Reformatorn Ivan Bratt ansåg tex att det vore höjden
av dårskap att genomföra ett spritförbud om en majoritet av männen röstade mot. Att
kvinnorna tenderade att vara mer positiva till ett förbud var ett allmänt accepterat
faktum.

Den svenska nykterhetspolitiken kan sägas ha inletts år 1855. Dessförinnan kunde

brännvin tillverkas för husbehov och i praktiken säljas fritt. Men från denna tid
kunde brännvin framställas industriellt till en lägre kostnad. Statsmaktens inställning
har sedan dess präglats lika mycket av driften att tjäna pengar på supandet som av en
strävan att värna om folkets hälsa, genom att uppmuntra ett nyktert leverne. Pga
sjunkande priser kunde staten tiodubbla sina inkomster av brännvinsskatt utan att
drycken i konsumentledet blev märkbart dyrare.
I samband med storstrejken 1909 genomfördes en omröstning som antydde att
nära 60 % av den vuxna befolkningen var för ett spritförbud. Vid samma tid
framförde Stockholmsläkaren Ivan Bratt sina första tankar kring sitt
kompromissförslag. Från år 1917 fram till ”oktoberrevolutionen” 1955 kom detta att
utgöra den institutionella ramen för svensk alkohol- och nykterhetspolitik. Smärre
förändringar skedde under perioden men grundstenen utgjordes hela tiden av ett
statligt monopol och ransonering med hjälp av motbok. Minimiåldern för innehav av
motbok var 25 år, gifta kvinnor fick ej ha egen motbok. En gift man kunde f o m 30
års ålder köpa ut en ranson på tre liter i månaden. Förbudsivrarna ogillade systemet
eftersom det i hög grad tog vinden ur seglen för deras vision om ett alkoholfritt
samhälle. De ansåg också att det fanns en tendens att alltid köpa ut den maximala
ransonen.
Det lagförda fylleriet sjönk markant efter Brattsystemets införande. Spritförbud
kontra restriktiv politik är den grundläggande institutionella skillnaden mellan
Stockholm och New Orleans. Skillnader i det rättsliga systemet lämnar jag åt sitt
öde, även om de vore värda en separat studie. Till de informella institutionerna
räknas framför allt attityder till alkohol som kan ha förekommit inom olika sociala
skikt och etniska grupper. Nationella förbud genomfördes bara i Norge, Finland och

228
USA. I Sverige förhindrade folkomröstningen genomförandet av ett sådant förslag, i
Finland avskaffades förbudet på samma sätt.
Brattsystemet var restriktivt, alkohol ransonerades ut till folk efter deras sociala
ställning och förmåga att hantera spriten. Men det var mer jämlikt än det tidigare
systemet, då man med skatt på brännvin, den spritdryck som antogs vålla mest skada,
försökte kontrollera arbetarnas supande, medan överklassens och de borgerliga
mellanskiktens konsumtion av vin och finare spritsorter indirekt subventionerades.
Detta var i sin tur en anledning till att arbetarrörelsen var för ett spritförbud. Ett
sådant skulle åtminstone drabba alla lika.

Illegala entreprenörer
Spritsmugglingen i Stockholm kan sättas i sitt sammanhang genom en jämförelse av
den totala brottsligheten i landet som helhet, i städer och på landsbygd samt i
huvudstaden. Enligt Sveriges officiella statistik över rättsväsendet åren 1923-1924,
framgår att brottsligheten har varit betydligt mer omfattande i städerna än på
landsbygden.
Den officiella statistiken visar att brotten ”mot staten” dominerades av fylleri
och förargelseväckande beteende. I Stockholm ställdes en ganska stor andel av
befolkningen: 16 – 19 000 av en folkmängd på ca 400 000, d v s drygt 4 % inför rätta
varje år. Det är svårt att bedöma hur många av dessa som dök upp flera gånger. I tre
av fyra fall har anklagelsen gällt fylleri, ofta kombinerat med förargelseväckande
beteende. Vanligen har böter utdömts. I kommentarerna till statistiken förklaras det
ökande fylleriet med den alltjämt fortgående smugglingen samt inflytandet av
förbättrade ekonomiska konjunkturer.
Den registrerade brottsligheten var ca 8 gånger högre i städerna än på
landsbygden, och i Stockholm betydligt högre än för städerna i genomsnitt. Enligt de
kommentarer som bifogas i den statistiska redogörelsen beror den högre graden av
registrerad brottslighet i städerna på att den sociala kontrollen var effektivare där än
på landsbygden. Detta argument kan dock ifrågasättas. För vissa kategorier som
lönnbränning är landsbygdssiffran nämligen betydligt högre än i städerna. Troligen
var benägenheten att anmäla brott större i staden, om den verkliga brottsligheten var
mer omfattande kan vi inte veta.

229
Spritsmugglingens omfattning i Stockholmstrakten under mellankrigstiden kan
uppskattas genom en undersökning av diariet över tullmål från Rådhusrättens andra
avdelning. Under perioden före och under första världskriget förekom endast ett fåtal
tullmål, medan hembränning och illegal handel med sprit var omfattande. Efter att
fred slutits ersattes denna i hög grad med smuggling av tysk eller estnisk sprit.
Smugglarna var av hårdare virke än hembrännare och langare, särskilt ansågs de från
andra sidan Östersjön ha haft för vana att skjuta skarpt mot polis och tullare.
Målen från 1910-talet rubriceras ofta som ”oriktig ursprungsbeteckning”, och
kan då gälla vilken sorts varor som helst. Det är vanligen olika sorts handlare som
anklagas och varorna tas i beslag, men något straff i övrigt tycks ej ha utdömts. Från
första världskrigets slut gäller de flesta av anklagelserna illegal införsel av sprit eller
andra alkoholhaltiga drycker i landet eller för att ha befattat sig med denna typ av
smuggelgods.
Tullmålen ökade drastiskt efter första världskriget för att sedan långsamt sjunka
tillbaks under 1930-talet. Slutet av första världskriget hade en klar inverkan på
antalet mål. Av 144 tullmål år 1918 är 61 uppe t o m 19/10 och 83 under de sex sista
veckorna (f o m 16/11) då vapenstillestånd var slutet. Under andra världskriget var
tullmålen nästan lika få som under första. Det sker dock inte någon motsvarande
uppgång vid dess slut. Någon ökning av smugglingen efter fredsslutet har ej
registrerats.

En undersökning av de 100 första målen i diariet för år 1923 visar att det i 94 fall var
fråga om illegal sprithantering. Av de övriga gäller tre mål smuggling av tobak I två
av dessa har befälhavaren på olika fartyg lämnat oriktiga uppgifter om lasten.
Dessutom finns ett mål där en tysk disponent medfört 11,8 kg silverarbeten och 2,8
kg knivar med silverskaft per tåg utan att deklarera detta. Undersökningen bekräftar
även i övrigt föreställningen att det huvudsakligen har varit fråga om spritsmuggling.
Bland de andra varor som olovligt infördes förekom t e x kaffe och automobiler.
År 1920 kan nämnas att en friherre (mål nr 26) får böta 20 kr för att ha smugglat in
14 mattor till ett värde av 726 kr. Dessa förefaller ha skickats med ”diplomatpost”,
från Petrograd. Friherren anklagar en tullare för tjänstefel, vilket dock ej leder till
någon åtgärd. Han framhåller också att han ej var medveten om att det var ett brott
att ej förtulla mattorna, något som i princip aldrig godtas som en förmildrande
omständighet i civil lagstiftning eller rättspraxis. Anmälan är dock intressant då den

230
antyder att det förelåg risk för korruption eller olaga maktutövning från
ämbetsmännens sida. Korruption är något som alltid gynnar uppkomsten av
organiserad brottslighet.
I en majoritet av fallen har enstaka flaskor eller några liter illegal sprit påträffats
och mindre summor dömts ut i böter. Det är antingen fråga om personer som köpt
smuggelsprit i Sverige eller medfört en mindre mängd sprit från utlandet. Man kan
anta att det i dessa fall rör sig om sprit de själva tänkt konsumera. De har ej bedrivit
någon affärsmässig verksamhet, syftande till att göra illegala vinster. Det är således
inte fråga om några illegala entreprenörer.
Andelen grövre förbrytare, som handlat med större mängder sprit, egenhändigt
tillverkat, smugglat in till eller illegalt köpt upp i Sverige, har undersökts bland de
första hundra målen varje år från 1911 till 1945. De tunga kategorierna som dömts
till 500 kronor eller mer i böter, alternativt fängelse som påföljd, är hela tiden små.
Som mest står de för ca 8 % i början av 1920-talet, under de följande perioderna
mellan tre och fem procent. En markant omsvängning sker från en praxis att döma
till höga böter till att fängelsestraff blir mer vanliga.
Under trettiotalet minskar det totala antalet tullmål, medan andelen grövre brott
förefaller öka. Den högsta andelen mål som bestraffas med fängelsedomar eller böter
över 100 kr, inträffar år 1939, med 34 av de hundra mål som undersökts. Den höga
siffran kan antingen tyda på en professionalisering av själva smugglandet eller på en
minskad vilja från myndigheternas sida att ingripa mot den lättare brottsligheten. Det
kan också ha varit så att folk i mindre grad öppet visade sig berusade och den illegala
spritförsäljningen försvann från gatorna.

De illegala entreprenörer som bedrev mer storskalig handel med illegal sprit kan
delas in i olika kategorier efter tillvägagångssätt och i viss mån yrkestillhörighet. En
vanlig kategori är sjöfolk av olika grad, från akterstäderskor upp till kaptener. I 39 av
de hundra första målen 1923 anklagas sjömän (inklusive befäl) och i 11 kvinnor,
varav en del arbetade på fartyg. Ytterligare 8 var hamnarbetare eller liknande. De
som arbetade med sjötransporter kunde med lätthet medföra sprit eller annat
kontraband men var också utsatta för en stark kontroll. I de fall då det påträffats
större mängder sprit ombord får man anta att den var avsedd för avsalu. Det var dock
inte alltid ägandet kunde fastställas. Även andra personer med anknytning till

231
transportyrken, såsom chaufförer förekommer ofta. Detta är ju högsta naturligt
eftersom smuggling kräver transporter.
Den huvudsakliga formen för import tycks ha varit från ”spritskutor”, som låg
och väntade utanför territorialgränsen. Dessa var oftast tyska eller estniska. I
småbåtar kunde smugglare åka ut till dessa och köpa en lämplig mängd sprit,
vanligen omkring 3 000 liter nittiofem procentig ”exportsprit”, enligt de memoarer
som spritpolisens chef, Gustav Blomberg, skrivit. Spriten köptes i tiolitersdunkar för
ca tio kr och såldes vidare till langare för hundra kr. Dessförinnan kunde den ha
gömts i någon skärgårdsvik.
Langarna blandade ut spriten med vatten och sålde i ölflaskor, som kallades
pund. Av en liter exportsprit kunde man göra sju pund som sedan såldes för fyra
kronor styck, således med en vinst på nära tjugo kronor. Dessa langare hade troligen
ingen annan sysselsättning utan var kriminella småhandlare som saknade fastare
organisation och fungerade som illegala entreprenörer på nätverksbasis. De förefaller
inte ha varit våldsbenägna, utom ibland mot polisen när de greps. Detta innebär att
de med de definitioner som vanligen används för organiserad brottslighet, inte kan
sägas ha varit engagerade i sådan.
Utöver dessa olika småförbrytare: konsumenter som antingen handlat illegal
sprit i Sverige eller från utlandet medfört en mindre mängd för eget bruk, sjömän
eller andra som illegalt infört en mindre mängd sprit för avsalu och langare som
köpte och sålde illegal sprit inom landet; förekom mer professionella smugglare och
grossister. Särskilt de senare förefaller ofta ha varit företagare, med annan
huvudsaklig verksamhet men sannolikt i vissa fall med en laglig firma som front för
den illegala sprithandeln.
Blomberg skriver att spritpolisen hade möjlighet att göra en god förtjänst
eftersom en tredjedel av beslag, både sprit och fordon, såväl som av böterna tillföll
polisen (eller tullen). Men större bötessummor betalades inte, bara upp till 3-400
kronor, annars satt langarna gärna av böterna, särskilt på vintern. En månad eller två
i fängelse kallade de ”semester”. Poliserna tog också ekonomiska risker, eftersom de
ibland var tvungna att själva hyra eller köpa bilar och andra fordon, för att kunna
jaga smugglare. Entreprenörsanda behövdes således på båda sidor. Den person som
enligt Blomberg tjänade mest på smugglingen var dock tullinspektören som
fungerade som åklagare i alla tullmål och fick en tredjedel av alla beslag och böter.

232
I mål nr 38 år 1920 beskrivs en form av import där flera led ingår. En f d ölutkörare,
en f d agent och en köpman dömdes till 6 350 kr i böter, en annan köpman till 2 400
kr och en målarmästare till tre månaders fängelse. Köpmännen hade finansierat en
resa som de tre andra företagit med segelbåt till Köpenhamn. De köpte 700 liter
nittiofem procentig exportsprit och 100 liter konjak. Efter att ha seglat till Sverige
och lossade de hälften på Resarö i Stockholms skärgård och hälften på Nya varvet i
Gröndal. Genom att blanda spriten, spä ut och tillsätta sockerkulör hade de
”tillverkat konjak”. Flaskorna försågs slutligen med vin- och spritbolagets etiketter
och kapsyler. Den del av partiet som ej påträffats skulle, enligt åklagarens yrkande,
ersättas av de anklagade och den del som förvarades i plåtdamejeanner, som lätt
rostar och då fördärvar spriten, skulle genast överlämnas till systembolaget.
Det var inte ovanligt att etablerade handelsmän fungerade som organisatörer och
finansiärer av smuggelföretag, utan att själva ta särskilt aktiv del därav. De var
vanligen äldre än de personer av lägre social ställning som utförde smuggling och
transporter av den illegala spriten. I en större affär anhölls t ex en byggmästare, född
1860 tillsammans med en man, född 1883, brödförsäljare från Enköping misstänkt
för delaktighet i spritsmuggling. Likaså anhölls en maskinist, född 1882, och en
hotellvaktmästare, född 1871. De misstänktas ålder är mellan 30 och 50 år, utom den
ledande byggmästaren som är strax över 60. Det kan också noteras att denne år 1916
suttit en månad i fängelse år 1916 för trolöshet mot borgenär.
Brödsäljaren uppgav att en man vid namn Lindström sagt att han har 470 dunkar
i en lada hos en fjärdingsman och 10 000 liter i sjön. Den chaufför som ligan hade
anlitat för att köra spriten in till Stockholm varskodde polisen. Spriten skulle ha
kommit i ett halmlass, men av någon anledning var det sten i lådorna. Huruvida
smugglarna lyckats lura polisen, eller själva har blivit lurade av konkurrenter är svårt
att avgöra.

Poliser och smugglare

En jämförelse mellan rättsmaterialet och hur målen och de händelser som föregått
dem beskrivs i pressen kan visa hur faktiska förhållanden används för att skapa en
bild, en konstruktion, som sedan får genomslagskraft på olika sätt. En viktig källa
utgörs av självbiografiska berättelser. Inte bara kommissarie Blomberg (Bakom
polisens kulisser) utan också storsmugglaren Algoth Niskas Mina Äventyr har
berättat om sina upplevelser i bokform. De memoarartade källorna är naturligtvis

233
tendentiösa, men blir också intressanta just genom att de speglar den självbild de
ville förmedla, det äventyrliga hårda livet, för vilka strapatser aktörerna utsatte sig
och de ädla syften som de kämpade för. Blombergs och Niskas attityder till centrala
företeelser, i första hand förekomsten av korruption och attityden till våld, kan
härigenom studeras och jämföras.

Den notoriske smugglaren Algoth Niska föddes i Viborg 1888 och var drygt 30 år
när smuggelperioden började. Redan 1921 säger han sig ha varit aktiv som
smugglare. Han förefaller däremot inte ha haft något kriminellt förflutet och var
minst av allt någon potentiell ungdomsbrottsling, han tituleras konsekvent kapten
och hade styrmansexamen. Niska var gift och hans äldste son uppges vara 14 år
1932. Efter först ett och sedan ytterligare ett halvt års fängelse i Finland flyttar han
till Sverige, drar sig tillbaka och skriver sina memoarer – i ett uttalat försök att slå sig
till ro. Men 1932 års diarier visar att han detta år står tre gånger inför rätta i
Stockholm.
Med en motorbåt Niska inköpt för 25 000 finska mark besökte han spritfartyget
Vilmos, som låg på internationellt vatten och där det såldes nittiofemprocentig sprit
för en och femtio litern. Inledningsvis säger han sig dock ej ha köpt annat än bensin
och olja, vilket forslats hem i kanistrar av den sort som normalt användes för
smuggelsprit. På smuggelmaner hade han gömt dessa kanistrar på en holme i
närheten av det sommarhus han hyrde vid Norra Stavsudda. En fiskare vid namn
Ekroth säger sig ha blivit sänd av Niska till Vilmos för att hämta 1 000 liter sprit,
vilket Niska själv naturligtvis bestrider.
Niska försöker övertyga rätten om att det varit bensin i spritdamejeannerna. Men
han fälls för olovlig införsel av 240 liter exportsprit samt minst en butelj konjak, till
tre månaders straffarbete samt motorbåten förverkad. Dessutom dömdes han att
ersätta den sålda spriten med 1 083 kronor och trettio öre och omkostnader för en
hästskjuts (för vittnen) med 84 kronor. Hälften skulle gå till kronan och hälften till
tullstatens pensionskassa, utom 1000 kronor som tillföll tullfiskalen som gjort
beslaget. Exakt hur denna räkning gjorts är inte helt lätt att förstå, tullfiskalen borde
ju ha tilldömts en tredjedel – men får han först tusen kronor blir det inte mycket över
för de andra att dela på.
I mål 571 anklagas Niska för att tillsammans med en grupp yngre fiskare från
Möja ha infört 19 061,7 liter sprit i landet. Utom exportsprit var det 7 lådor á 8 liter

234
konjak eller whisky. Här figurerar även en portvakt med ganska digert straffregister:
tre resor stöld, inbrott och flera smugglingsförsök. Dessutom anklagas Niska för
införsel av 400 liter exportsprit, 2,8 liter konjak och 2,8 liter champagne samt för
anstiftan och delaktighet i olovlig införsel av 2 250 liter sprit, som ska ersättas med 1
838 kronor. Inför dessa siffror faller han delvis till föga och erkänner att han köpte
fem flaskor konjak på en spritskuta, men påstår att han givit bort fyra, till
besättningen på motorbåten Familjen, innan han kommit in över territorialgränsen.
Pengar till sin egen snabba motorbåt säger han sig ha fått då han sålt
filmrättigheterna till sin bok.

Niska framstår i rättsmaterialet som en beklagansvärd figur. Trots flera fängelsestraff

kan han inte sluta med sin illegala verksamhet. Periodvis framgångsrik och kritisk till
samhället kan han ha varit den illegala entreprenör som i Skandinavien kommit
närmast drömmen om ett eget kungarike. Avslutningsvis skall här jämföras de
attityder till våld, korruption och genus som kommer till uttryck i Niskas
smuggelhistorier och Blombergs polisminnen. En del referenser till amerikanska
förhållanden görs även.
Blomberg är avgjort mer positivt inställd till våld än Niska. Han berättar gärna
om vilda slagsmål med misstänkta eller kända langare. Vid ett tillfälle försöker en f d
boxare slå ihjäl kommissarien i egenskap av ”pundsnut” med en yxa. Pund var som
sagt en benämning på ölflaskor med utspädd exportsprit. Blomberg hade just
opererats för blödande magsår men lyckades både behålla livet och hålla fast
langaren medan de rullade runt i en vedkällare endast upplyst av en ficklampa, tills
hans kollega anlände och med ett raskt batongslag gjorde slut på striden. Han
berättar också hur han beskjutit smugglare under en nattlig jakt på sparkstötting i en
isbelagd skärgård.
Blomberg hävdar att langarna ansåg att det var en hederssak att inte anmäla om
de fått stryk av polisen. Å andra sidan skulle det aldrig ha fallit poliserna in att
anmäla småslagsmål med langare eller smugglare. Att män slåss och överöser
varandra med förolämpningar hör till vardagen för en polis. Det stärker hans känsla
av manlighet att delta i slagsmål och ha överseende med lindrigt våld. Däremot
ogillar Blomberg på ett mer principiellt plan att kvinnor griper till våld, eller okvädar
de polismän som utför sitt nödvändiga arbete.

235
 Niskas framställer däremot aldrig sig själv eller sina kumpaner som våldsamma
eller utövande våld. De är dock beväpnade och vid ett tillfälle avlossar de från sin
snabba motorbåt en salva från två hagelgevär, en parabellum och en browning. De
skjuter inom synhåll för tullens ångare och lockar därigenom bort ångaren från den
brygga där lossningen av spritlasten sker. Sedan kan de i förlitande på sin högre fart
smita undan från tullens båtar. Niska kallar detta en ”indianlist”, påhittad av hans
kumpan Canadian-Jack, vilken figurerar i flera av de äventyr storsmugglaren
beskriver. Det otänkbara i att använda våld återspeglas i hans kommentar när Jack
kommer ur kajutan med famnen full av skjutvapen: ”du tänker väl inte skjuta på
dem?”

I alla större städer finns, enligt Niska, precis som i Chicago en form av samarbete
mellan kriminalpolisen och dess motståndare. Polisen utnyttjar t ex tjallare för att
samla in ledtrådar för att lösa mord eller inbrott. Dessa handlingar är ju också
verkliga brott, skriver Niska – till skillnad mot smugglingen, vilken enligt den
allmänna uppfattningen inte är kriminell. På denna punkt får han faktiskt visst
medhåll från Blomberg, som menar att ”folk i allmänhet ansåg inte det vara något
större brott att bränna sig lite brännvin eller att smuggla sprit. Ingen ansågs för sämre
person om han hade ’åkt dit’ för dessa brott”. Vad som däremot störde Niskas
moraliska övertygelse var att en del ohederliga herrar, särskilt en viss Siden-Olle,
spelade ett omoraliskt dubbelspel. Denne var själv en stor illegal importör och enligt
Niska såg polisen genom fingrarna med hans verksamhet därför att han ibland angav
andra smugglare!
Siden-Olle använde sig med förkärlek av metoden att betala för sprit som någon
sänkt i en skärgårdsvik, och begärde bara en liten skiss som angav var detta skett.
Till mannens egenheter hörde att han gärna avslutade sina yttranden med ett ”Uff!
Uff! Uff!” Detta kom Niska, som hade hört ryktas om Siden-Olles dubbelspel, att
tänka på indianböcker: ”talar min vite broder möjligen med två tungor?” Det visar
sig att Niska och hans vänner blivit lurade i en fälla, besköts av polisen medan Olles
hejdukar tilläts smita undan. Niska själv klarade sig genom att simma i det iskalla
vattnet och fick sedan hjälp av en kvinnlig skärgårdsbo. Men hans båda medhjälpare
åkte fast och dömdes så småningom till några månaders fängelse.
Om samarbetet mellan polis och brottslingar tagit sig sådana former som Niska
påstår kan det var befogat att tala om korruption. Misstankar om detta uttalas här och

236
var i materialet, men kan sällan beläggas. Niska berättar att han mutat finska tullare,
och säger att detta inte skulle ha gått om de inte i själ och hjärta var emot
spritförbudet och upplevde det som orättfärdigt. Han anför inga motsvarande
exempel från Sverige.
Blomberg berättar att han sett genom fingrarna med den 75 årige ”gammel-
Ante” som säger sig ha hittat smuggelsprit i en vik och flyttat den till en annan, så att
han själv kan sälja den. Det finns knappast någon anledning att betvivla
sanningshalten i Blombergs uppgifter, beträffande hans eget handlande som
framställs som direkt lagvidrigt. Däremot behöver ju inte Antes historia om hur han
kommit över spriten vara sann. Ytterligare ett skäl till att tullpolisen inte brytt sig om
att arrestera gammel-Ante var att hans båt var så värdelös att det inte skulle ge någon
vinst att ta den i beslag. Blomberg berättar också att man hittat en
hembränningsapparat i polishusets källare, vilket ju tyder på någon form av korrupt
beteende.
Blomberg är också något ambivalent i synen på de angivare polisen var
beroende av. Han ansåg t ex att en del käringskvaller kom från överspända kvinnor
som ville sätta dit personliga fiender. Även om polisen inte hittade något vid en
razzia så var det skamligt att bli utsatt för en sådan. Blomberg motsäger härmed sig
själv, enligt det tidigare anförda citatet. Andra typiska angivare som väckte hans
misshag var ”galna nykterhetsfantaster”. Värst var dock, enligt Blomberg, att de alla
hjälptes åt för att störa spritpolisens arbetsro .

Kvinnor förekommer inte så ofta i rättsmaterialet, men spelar viss roll i både Niskas
och Blombergs böcker. Niska skryter gärna med sina beundrarinnor, medan
Blomberg oftare använder nedsättande uttryck. I ett avsnitt omtalar han en och
samma kvinna som ömsom en ung snygg fru, käringen, kvinnan, damen, tanten och
spritlangardonnan. Han påpekar också att det inte gick att kommunicera via telefon i
skärgården, därför att de manuella växlarna alltid sköttes av ”någon pratkvarn till
käring”.
Niskas bok följer inledningsvis en kapitelindelning efter de olika båtar han haft
och dessa liknas konsekvent vid kvinnor, och har ju ofta också kvinnonamn. Vackra
kvinnor har vackra namn, skriver Niska, men om motsatsen också är sant vet han
inte då han aldrig brytt sig om att bekanta sig med dem som inte är det. Lätt patetisk
blir hans skildring av de tyska damer som väntade troget i Hamburg och gladdes åt

237
hans ankomst. Niskas syn på kvinnor påminner om de machoideal som är vanliga
inom modernare organiserad brottslighet, där kvinnan främst är antingen en
statussymbol eller en handelsvara.
Av båtarna med kvinnonamn gav Niska första platsen åt Venus, en skonare som
sommaren 1924 använts för import från Tyskland. Tack vare Brattens system kunde
man ibland få bättre priser utanför den svenska territorialgränsen, t ex vid Svenska
högarna än i Finland där konkurrensen var hårdare. Niska varierade sina metoder.
Han hade ibland ett eget fartyg liggande utanför territorialgränsen, men förefaller
oftare själv med en liten snabb motorbåt åkt ut till just denna typ av skutor. Lasten
kunde dock vara ägd av folk iland, vilka då är verkliga illegala entreprenörer, eller
också av fartygets kapten och/eller redare. Denna transport var inte någon illegal
verksamhet, eftersom det var helt lagligt att köpa sprit i stora mängder i Tyskland,
Danmark eller Estland och föra denna till en plats där svenska eller finska småbåtar
kunde gå ut och forsla in några hundra eller tusen liter i taget.

Ytterligare ett resultat av läsningen av memoarerna är att både Niska och Blomberg
ger uttryck för en attityd av romantiserande pojkboksmässig äventyrslusta. Niska
utmålar sig gärna som en riddersman i kamp mot förtrycket i kupongklipparnas
tråkiga republik, även om Finländsk uppslagsbok försöker nyansera självbilden
genom att hävda att ”han drevs inte enbart av altruistiska motiv”. Både blombergs
och Niskas berättarstil kontrasterar skarpt mot rättsmaterialet och polisrapporternas
torra framställning.

I Stockholmstrakten beslagtogs som mest ca 75 000 liter industrisprit under ett år.
Blomberg skriver i sina memoarer att minst dubbelt så mycket flödade ”förbi våra
näsor”. En liter kostade knappt en krona i inköp (utanför territorialgränsen) men
räckte till sju ”pund”, mindre flaskor utspädd sprit, vilken i sin tur såldes för fyra
kronor styck. Enligt denna försiktiga uppskattning skulle den illegala sprithandeln ha
inbringat drygt fyra miljoner kronor. Dollarn stod i ca 3.76, vilket betyder att
marknaden i en stad som New Orleans, som sades vara den våtaste i förbudstidens
USA, inte behöver ha varit mycket mer omfattande än i Stockholmstrakten, trots att
varje manlig motboksinnehavare, om han var gift och över trettio år, lagligen kunde
köpa ut tre liter brännvin i månaden, förutom vad som konsumerades på restaurang.

238
Slutord
1920-talet var en guldperiod för smugglingen i nordiska farvatten. Mer eller mindre
rigorösa spritförbud rådde i Finland och Norge liksom i USA. I Sverige infördes ett
ransoneringssystem vars inverkan på brottsligheten under mellankrigstiden är föga
undersökt.
I Stockholm förekom ett samarbetsmönster där relativt etablerade köpmän eller
andra handlande fungerade som finansiärer, medan folk ur lägre samhällsskikt
utförde såväl smuggling som försäljning av den illegala alkoholen. Lagningen
förefaller att huvudsakligen ha skötts av män över 30 års ålder, utan annan känd
sysselsättning. De var sällan våldsbenägna, vilket gör att det är mer en fråga om
illegala entreprenörer på olika nivåer än organiserad brottslighet. Även i ett fall som
Algoth Niska förefaller det som hans verksamhet var organiserad på nätverksbasis.
I Sverige har vi traditionellt sett samhällets förvaltning som ren från korruption.
Det saknas dock ej antydningar om att sådan förekom. Exempel på detta är att
polisen bränner själv, ser genom fingrarna med vissa smugglares verksamhet, eller
att en fjärdingsman gömmer ett spritparti. Att illegala entreprenörer hade tillgång till
etiketter och flaskor, som på något sätt införskaffats från systembolaget, för att
tillverka konjak som kunde säljas som originalvara, pekar åt samma håll. Det är dock
svårt att belägga annat än enskilda fall.
Det hände att smugglare, langare och andra inblandade pratade bredvid mun
eller angav varandra, men att polisen ändå inte lyckas sätta fast någon. Det gick bra
att neka och klara sig på det. Incitament fanns för en samarbetsstrategi, som i
praktiken tycks ha utvecklats: det lönade sig att beslagta sprit men inte att sätta fast
smugglare och handlare! En samlad statistik över hur många av de anklagade som
verkligen dömdes och till hur hårda straff kommer på sikt att sammanställas och
tillsammans med en genomgång av de mer omfattande målen leda till ökad klarhet i
dessa frågor. Det kan påpekas att storsmugglaren Algoth Niska ansåg att straffen ej
var tillräckligt hårda för att avskräcka någon, allra minst honom själv från att bedriva
illegal verksamhet. Han försöker framhäva en ädel självbild, t ex: ”mina
ansträngningar i livsglädjens tjänst”. Likt en gammal cirkusclown ”spritter det till i
en riktig smugglare vid tanken på färder ut i höstmörkret till en skuta bortom
tolvmilsgränsen. Hantverket ger möjligheter till liv och spänning, vin, kvinnor och
sång. Det är lagen som ger möjligheten, och ju större svårigheter, desto högre pris
och därmed flera villiga smugglare.”

239
 Min ståndpunkt är att begreppet organiserad brottslighet bör reserveras för sådan
verksamhet som innebär ett reellt hot mot rättssäkerheten, demokratins spelregler
eller den ekonomiska utvecklingen, antingen genom korruption eller våld, hot om
våld eller andra sätt att injaga fruktan. Har en sådan organisation politiska mål och
inte ekonomisk vinning som främsta syfte är det snarare fråga om terrorism. Men för
organisationer eller enskilda som bedriver affärsmässig brottslig verksamhet som
inte utgör ett sådant hot är illegala entreprenörer ett mer relevant begrepp.

240
Det moderna slaveriet

Medan dödsstraffet avskaffades för en rad brott under 1800-talet tillkom det också
för en kategori: slavhandel. Men ingen kom att dömas för detta, eller åtminstone inte
att avrättas. När vi läste biblisk historia på lågstadiet – det har man väl slutat med nu,
på gott och ont, så passade fröken Jansson, en äkta gammaldags skolfröken, på att
förklara för oss vad en slav var. Jag måste erkänna att jag glömt hennes exakta
definition, men hon avrundade pedagogiskt med att fråga om vi trodde att det fanns
slavar nu, på femtiotalet. Då jag ännu inte lärt mig att hålla tyst svarade jag: ”Ja” –
men hon log beskyddande och sa att det var fel. Tyvärr så var det dock jag som hade
rätt. Slaveriet fanns då, det har aldrig blivit utrotat, och det har ökat i omfattning
under det senaste halvseklet. Till skillnad från de flesta historiskt kända former av
slaveri är det dock illegalt. Enligt en del forskare är det troligen så illa att det nu
finns fler förslavade människor på jorden än någonsin förr.
Företeelsen har i början på 2000-talet dykt upp i även Sverige. Det sägs att det
finns ca 1000 slavar i landet, och det huvudsakligen är fråga om sexslavar, kvinnor
och barn från Östeuropa, som utnyttjas som prostituerade.

Det som möjliggör slaveri, utöver kulturella faktorer som värderingar, är naturligtvis
en marknad och en ”råvarukälla”. En sådan marknad har historiskt sett ofta uppstått
när det finns brist på arbetskraft men gott om kapital och jord, där man kan sätta folk
i arbete, gärna manuellt och föga kvalificerat. Det måste också finnas en pool av
människor, relativt sett försvarslösa och skilda från den marknad där efterfrågan på
arbetskraft finns. De vill inte dit, inte för att de är lata eller ovilliga till arbete
överhuvudtaget, utan vanligen för att de lever ett relativt anständigt liv under sina
egna förhållanden.
De ekonomiska faktorerna kan delas upp i flera: tillgång på arbetskraft, kostnad
för inköp eller anskaffning, vilka påverkar det ekonomiskt rationella i att satsa på
införskaffandet av en slav – vilket i sin tur innebär en avvägning av
övervakningskostnader och den förväntade avkastningen. I en jämförelse med
”traditionellt” slaveri har det hävdats att det förr rådde en knapphet på folk,
inköpspriserna var höga och avkastningen låg, det var därför en långsiktig
investering att köpa en slav och det var ekonomiskt rationellt med en viss omsorg.
Nu är alla dessa variabler omvända: det finns ett överflöd på människor, inköpspris

241
eller anskaffningskostnad blir därför låg, det finns ingen anledning att ta väl hand om
slaven, det gäller att under kort tid få ut största möjliga avkastning.

Traditionellt slaveri Modernt

Lagligt definierat Illegalt
Etnisk uppdelning Etnicitet oväsentlig
Höga inköpspriser Låga
Omsorg ekonomiskt rationellt ”Disposable people”
Låg avkastning Stor profit
Knapphet på folk Överskott
Långsiktig investering Kortsiktig ”relation”

(efter Kevin Bales: Disposable people. New Slavery in the Global Economy, 1999)

Enligt Bales är det tre faktorer ligger bakom och förklarar slaveriets förnyelse:
befolkningsökningen, globaliseringen och upplösning av traditionella samhällens
normer, kaos då korruption, girighet och våld efterträder dessa.
Utom de rättsliga och etniska aspekterna är samtliga ekonomiska. En fråga som
dock inte diskuteras är frågan om slaveriet varit ett bärande element i den rådande
ekonomin. Och hur detta i så fall har haft någon inverkan på den rådande,
hegemoniska kulturen i det aktuella samhället. Det kan också invändas att det så
kallade traditionella slaveriet i själva verket spänner över ett brett register. En
klassificering av olika typer av slaveri, kan baseras på två variabler: om det varit en
bärande institution inom ett ekonomiskt system eller ej, samt om det har varit lagligt
att äga andra människor eller det slaveri som förekommit varit illegalt.
Ställer man upp dessa två viktigaste variablerna som en fyrfältare riskerar man
att en ruta blir tom. Kan det finnas en form av slaveri som är illegal, men ändå utgör
en ekonomiskt bärande och kulturellt dominerande institution? Jag anser att det
slaveri som förekom i vissa av 1900-talets diktaturer fyller dessa kriterier. Både inom
Stalintidens Sovjet och i Nazitysklands krigsekonomi utgjorde slaveriet en bärande
institution inom ett ekonomiskt system, trots att den i princip var olaglig.
Överhuvudtaget är det en svår avvägning, att bestämma om slaveriet varit bärande,
dominerande inom ett ekonomiskt system eller ej.

242
Slaveriets två parametrar:

Lagligt Illegalt
En bärande Antiken, vikingatid, Nazi-Tyskland,
institution Kolonialism, Stalins sovjetvälde
”sydstaterna”
Ekonomiskt Kina, arabvärlden Nutida handel, tex med
marginellt Medeltida Europa kvinnor och barn för
prostitution

I de flesta förmoderna samhällen torde slaveri i någon form ha förekommit. Det har
varit möjligt att köpa och sälja människor som (andra) djur eller föremål. Ofta har de
då varit avsedda för specifika arbetsuppgifter, kanske i hemmen eller gruvor. Det kan
också ha varit frågan om ärftliga slavar, som reproducerat sig. Detta kan gälla när
hela folk som förslavas, såsom heloterna i Sparta. Något som annars är ett
kännetecken på slaveri är att de fångas och säljs, de föds inte som slavar.
Slaveri kan också förekomma utan att det bedrivs någon direkt handel med
människor. Som slav kan den definieras som helt fråntagits kontroll över sitt liv och
vars arbetskraft utnyttjas. Slaveri har funnits i många samhällen och kulturer, men
varit en bärande institution i det ekonomiska systemet vid ett begränsat antal
tillfällen: det klassiska Grekland och Romarriket före 200-talet; det fornnordiska
samhället eller sk vikingatid, under kolonialismen och särskilt i USA:s sydstater
samt i 1900-talets nazistiska och stalinistiska terrorvälden. Mer marginellt har det
varit i det kejserliga Kina, arabvärlden och det medeltida Europa. De livegna i
Ryssland levde under slavlika förhållanden, annars kännetecknas livegenskap av att
bönderna (som det oftast är frågan om) har en förhandlingsposition gentemot
godsherren. Enligt Islam är slaveriet tillåtet men formellt hårt reglerat, här har också
uppkommit märkliga underkategorier, som det systematiska användandet av
slavsoldater, vilka tom kunnat bli härskare, t ex Mameluk-sultanerna i Egypten.
Det moderna sexslaveriet som det här handlar om skiljer sig från de andra
genom att vara ett illegalt slaveri. Angående produktionsfaktorer så kräver ett
effektivt slaveri att den exploaterande sidan har tillgång till såväl kapital som
arbetstillfällen (jord eller fabriker), men att det råder en viss brist på arbetskraft,
annars är det billigare att bara köpa just arbetet, inte hela personer. Samtidigt ska det

243
finnas en ändlös pool av människor att förslava. Afrika under den tidigmoderna
perioden har liknats vid ett hav, där det inte går att reglera konkurrenternas
fiskekvoter. På samma sätt har Östeuropa varit en källa för slavtillgång under de
flesta av ovannämnda perioder, romar- och vikingatiden, likaväl som 1900-talets
diktaturer.
Ofta har det funnits en etnisk eller annan socialt konstruerad klyfta mellan ägare
och slav. Det kan ta sig i rent rasistiska uttryck såsom det utvecklades i Amerika, där
man först utnyttjade även vita europeiska slavar, deporterade straffångar, ofta under
ren begränsad tid, men sedan kom att alltmer inrikta sig på import från Afrika. En
annan gränslinje kan vara genus, i en del samhällen är till övervägande delen män,
eller kvinnor slavar. I det samhälle som Homeros skildrar tas vid erövringen av en
stad kvinnor till fånga, medan männen slås ihjäl. En klassiker på sin tid, men
knappast aktuell för nytryck är Mark Twains bok Pudd’nhead Wilson – på svenska
utgiven med den olycksaliga titeln En droppe negerblod. Boken var berömd bland
annat för att den är först i detektivgenren med att framhålla fingeravtryck som
bevismaterial.

En droppe negerblod
Den engelska titeln sätter juristen Wilson i centrum, ett centrum där han på sätt och
vis befinner sig boken igenom, därför att varje kapitel inleds med ett citat ur hans
tänkebok. Men i själva handlingen kommer han inte att få någon framträdande roll
förrän i den dramatiska slutscenen – kanske den första av de amerikanska rättegångar
som vi nu översköljs av i en aldrig sinande ström. Pudd’nhead översätts med
”dummern”, vilket är lite tamt.

Wilson får snabbt sitt öknamn när han anlänt till en sömnig småstad strax söder om
St. Louis. Hans sinne för humor är mer reflexivt och ironiskt än vad man kan
acceptera i denna miljö. När en hund stör konversationen med skällande och ylande
säger Wilson att han önskar att han ägde hälften av den hunden. Småstadsborna
frågar varför och han svarar att han i så fall skulle döda sin halva. Ett yttrande som
bara kan tolkas på ett sätt: han är en dummer, ett puddinghuvud. Han lever sedan i
obemärkthet, ingen vill att han ska åta sig deras rättssaker. Som tidsfördriv ägnar han
sig åt att skriva sarkastiska sentenser i sin dagbok och att samla på serier av
fingeravtryck från stadens invånare, både fria och slavar.

244
Berättelsen börjar år 1830, men handlingen utspelas huvudsakligen ca 20 år senare. I
inledningen berättas hur två barn föds i ett av stadens förnämsta hus. Husmodern får
en son samtidigt som slavflickan Roxy, vilken är till femton sextondelar vit. Den
sista sextondelen bestämmer hennes sociala position, men syns inte i det yttre –
något illustratören till 1961 års svenska upplaga tyvärr missat, hon framstår i
bilderna med klart negroida drag. Hennes son har bara en droppe negerblod, en del
av trettiotvå. Men det är den droppen som får bestämma hans öde, även om Roxy
försöker rädda honom till ett bättre liv. Hon byter ut barnen, sin son mot herrskapets,
efter det att frun i huset dött och bara Roxy kan skilja dem åt.
Precis som för sagornas bortbytingar visar sig dock det sociala experimentet
mindre lyckat. Den helvite pojken växer visserligen upp till en perfekt slav, men
Roxys son Tom blir en bortskämd odåga och tyrann, som spelar, super och stjäl. Han
gör till och med en Lasse-Maja, klär ut sig till kvinna under sina stöldräder. Hans
värsta brott enligt gällande hederskodex och mansideal är dock att han stämmer en
person som sparkat honom i baken, istället för att utmana honom på duell. Slutligen,
när hon avslöjat sanningen för honom, säljer han sin egen mor ”nedåt floden”, samt
mördar den man som gällt för att vara hans farbror.
Roxy konfronterar sonen och skyller hans brister på ”niggern” i hans blod. Den
kriminella identiteten är således biologiskt låst vid kroppen, vilket bekräftas av
fingeravtrycken, och enligt Roxy genom den essensialistiska tolkningen av etniska
drag. Huruvida författaren här uttrycker sina egna åsikter om den svarta rasens
tillkortakommanden, eller på ett ironiskt sätt protesterar mot orättvisorna är svårt att
bedöma. Men rastänkandet framstår i dag som en tydlig konstruktion, där den sociala
miljön haft avgörande betydelse, även om Toms vanart förklaras med att han
placerats ”fel”.
Detektivhistorien rymmer en hel del romantiska eller exotiska inslag, som
dueller, italienska grevar och en mystisk indisk dolk. Men upplösningen kommer då
Pudd’nhead Wilson dels kan bevisa att det är Toms fingeravtryck på dolken som
farbrodern mördats med, dels att pojkarna bytts ut som spädbarn – eftersom han har
fingeravtryck som tagits både före och efter bytet.

245
Epilog

Hur identiteten konstrueras och omvandlas är en existentiell fråga, liksom dess

förhållande till lagar och andra normsystem. Enligt Oscar Wilde är det ytligt att
betrakta ”människans jag som något osammansatt, varaktigt, pålitligt och enhetligt”
(Dorian Grays porträtt, sid 167). Jag har här velat belysa hur den kriminella
identiteten förändrats under århundradenas lopp. Genom att rättsuppfattningen
ändrats, liksom de media som återger berättelser om brottslingar har den kriminella
identiteten konstruerats på olika sätt under olika tider och i olika sammanhang.
En del historiker och andra tänkare hävdar att jaget är det samma som kroppen.
Inte ens med denna begränsning är jaget något helt och odelbart, ursprungligt eller
autonomt subjekt. Upplysningens strävan var att skapa ett sådant, men det moderna
jaget skapades och upprätthölls genom att man stod i opposition till det traditionella
samhället. Moderniseringen utgjorde en diskurs om motmakt i ett samhälle
dominerat av despotism och kyrklig dogmatism. Men genom sin seger har det
moderna samhället frambringat än värre despoter och nya dogmer, och vart tar då det
moderna subjektet vägen?

En sak som åtminstone sociologen Anthony Giddens tycks förbise är att det finns
både inre och yttre, individuella och kollektiva aspekter av identiteten. Det är inte
bara en fråga om utveckling och mognad. Det inre jaget är, liksom övriga identiteter,
beroende av diskurser, berättelser och i fallet med den kriminella identiteten så är det
något som växer fram i de berättelser som finns om brott och straff, på olika
diskursiva fält.
De första kroppar som undersöktes och sattes i centrum för en vetenskapliga och
konstnärlig diskurs var avrättade brottslingar. Brottslingen som figur och metafor är
avgörande för normaliteten, och blir så i stigande grad under särskilt 1800-talets
gång. Tidigare framställs den dömde i första hand som en syndare, och helst en
botfärdig sådan. Detta var en kulturell konstruktion, vars folkiga aspekt kan studeras
i bevarade skillingtryck, sånger och prosaberättelser om avrättade och andra
brottslingar, särskilt under 1700- och 1800-talet.
Uppdelningen mellan hög- och lågkultur, som markerade skillnaderna mellan
elit och folk, skedde inte i och med renässansen, utan lär ha funnits tidigare, men kan
ha accentuerats vid denna tid. Det finns dock knappast några homogena kulturer,

246
utan de flesta människor torde vara delaktiga i flera. Eller: skillnaden mellan olika
kulturer kan vara att olika människor har olika relation till föremål och idéer som
ingår i flera kulturer. Men redan här blir det uppenbart att livet är en strid mellan
olika verklighetsuppfattningar.
Berättelserna som konstruerar den kriminella identiteten omformas från en
kyrklig frälsningssaga, till konstruktionen av den brottslige som ”den andre”. Alla
människor ses inte längre som syndare, vi har ingen möjlighet till en salig tillvaro
efter döden.

Den karolinska krigaren var höjdpunkten på ett mansideal som utvecklats under den
160 års period då landet befann sig nästan oavbrutet i krig. Helst skulle han inte ägna
sig varken åt kvinnor eller dryckenskap, men i praktiken hörde detta till männens
favoritnöjen. Tapperhet i fält var ett ideal som hyllades, men var svårt att kombinera
med den påbjudna fridsamheten i vardagslivet.
Under den successiva omvandling som skett, i och med den tidigmoderna
statens upprättande, upplysningen och demokratiseringen har disciplineringens mål
skiftat. Inte bara soldaterna i stormaktstidens arméer måste kontrolleras, utan också
kvinnorna som blev kvar på hemmaplan.
Kvinnorna i underklassen berövades möjligheten till egen försörjning inom
lagens råmärken, och straffades hårt både när de bröt mot näringsförordningar och
när de stal för att överleva, samt inte minst genom den på pappret könsneutrala
sexuallagstiftningen. Även den folkliga rättskulturen var mer fördömande mot
kvinnors osedlighet än mäns. Men det finns också exempel i rättsmaterialet på att
kvinnor uttalat sig kritiskt mot den rådande orättvisan i den ordningen. Om det inte
är sant att domen över död man aldrig dör, så kanske det i än mindre grad gäller
domen över död kvinna.
Beredelsen av de dödsdömda var ett försök att skapa enhet kring en blodig
ritual. Överensstämde den folkliga synen på det offentliga dödsstraffet med den
offentligt sanktionerade, där stat och samhälle förenades i en kyrkligt given
legitimering? Skillnaderna var inte större än att ritualen fungerade, även om folket
kan ha uppfattat avrättningarna som en fest, med inslag av karneval. Det var inte
alltid som man förenades i psalmsång, när ett huvud höggs av, men den kyrkliga
doktrinen var inte att ge den dömde en kriminell identitet, utan att bryta denna och
leda till frälsning.

247
Straffen drabbade kroppen. De lindrigare kroppsstraffen, gatlopp eller offentlig
prygel var nog så plågsamma. De skall dock ej ses som en form av tortyr, ett begrepp
som bör reserveras för juridiskt fastställda plågor motiverade med att frampressa en
bekännelse. De offentliga dödsstraffen var däremot i Sverige sällan förenade med
något fysiskt lidande utöver själva avrättandet. Man nöp inte folk med glödande
tänger eller hittade på andra sätt att förlänga plågorna. Endast i särskilt svåra fall
kunde prygel förenas med halshuggning, eller högra handen huggas av den
dödsdömde innan han avrättades.
På 1700-talet kommer mer utvecklade berättelser i folkliga tryck. Om
missdådare som går på brottets bana. De följer gärna en mall, från mindre till grövre
brott, och det förekommer också rena romantiseringar som Guntlacks biografi. Det
finns också berättelser, troligen med kontinentala förlagor om hur de avrättade
kommer till de dödas rike. Här ifrågasätts i skämtets form, och med absurd verkan
den stora berättelse som kyrkan och staten pläderade för.
Under 1800-talet omvandlas den kriminella identiteten. Brottslingen framställs
inte längre i första hand en syndare utan borde snarare som en misslyckad
upplysningsmänniska. Antingen det är personen i fråga som skrivit en sång om sig
själv, eller någon annan som gjort det i hennes namn, så markeras härigenom en
starkare identifikation med den dömde. Vi har en berättelse där den grundläggande
förutsättningen är att vi alla är dödsdömda syndare; och en annan där det moderna
subjektet träder in och tar rollen som en skenbart objektiv betraktare, och beskriver
brottslingen som en mer eller mindre monstruös ”den andre”. I viss mån blir det en
fråga om klass. Den kriminelle var en man ur arbetarklassen, ofta har han en start i
en misslyckad familjesituation, och sedan hemfallit åt spriten. I viss mån kommer
sociologiska förklaringar in i bilden. Spriten kan också vara en viktig komponent i
mansidealet, detta är väl belagt t ex bland soldater och inom den egensinniga
arbetarkulturen.
I vår postmoderna tid behöver det varken råda konsensus om synen på eller
teorierna om kultur, identitet eller historieuppfattning. Antingen försvinner
identiteten efter döden, eller så lever den kvar i berättelserna om de som dömt eller
dömts. Guntlack och Brenner blev varken saliga eller hamnade i helvetet, möjligen
kom de till ett neutralt dödsrike. Berättelsen som överlever präglar vår uppfattning,
men om det som det inte berättas kan vi heller intet känna till, om vi inte skapar egna

248
berättelser. Det är lite av Foucaults arkeologi som gäller här, det är de bevarade,
registrerade brottstyckena som når oss.

Den kvinnliga brottslingen kom att uppfattas som onaturlig, i högre grad än de
kriminella männen. Så är det i skillingtryckens värld, men kan också iakttas inom
den tidiga kriminologin. Lombroso ansåg att det var naturligt för kvinnor att
prostituera sig, men ej att begå (andra) brott. Hur han nu skulle ha sett på dagens
svenska lagstiftning som kriminaliserar sexköparen (”normalt” = mannen) men ej
den prostituerade. Att det också förekommer manliga prostituerade, och gjorde så
redan på hans tid, inte minst i Italien tycks denne kriminologins grundare inte ha känt
till, eller låtsas i alla fall inte om.
Den organiserade brottsligheten är en medial konstruktion. Men det finns
illegala entreprenörer som söker sig till vilken marknad som helst, så länge den ger
profit. Efter påtryckningar från det liberala England infördes dödsstraff på slavhandel
i Sverige. Det förkom knappast då, men är idag åter ett problem, ekonomiskt perifert,
men ur moralisk synpunkt, en av de värsta marknader man kan ge sig in på. I en del
kulturer är det accepterat att besöka prostituerade, men det ingår knappast i något
svenskt mansideal. Och att utnyttja sexslavar måste ses som något fullkomligt
förkastligt av alla utanför en mycket snäv subkultur.

Det går inte att beskriva kriminella identiteter, eller att överhuvudtaget förstå någon
annan i sin helhet, det blir alltid en reduktion. Men det går att se hur identiteterna är
konstruerade, vilka former berättelserna har och vilken verklighetsuppfattning som
kommer till uttryck. Diskursen behöver inte nödvändigtvis dekonstrueras i syfte att
avslöja makten, men att undersöka förhållandet mellan folklig kultur och rättslig
utveckling kan vara av intresse.
Enligt det postmoderna förhållningssättet ska heterogena språkspel och
mikroberättelser inte infogas i någon metadiskurs. Det finns ett samband mellan
olika historier inom ett specifikt diskursivt fält. De ingår i ett och samma språkspel.
Enligt Lyotard kan metaspråk ej existera, men det gör de ju.

Det moderna projektet har medfört vetenskapliga framsteg, demokrati och mänskliga
rättigheter, kapitalism, industrialisering, rätts- och nationalstater. Men det har också
misslyckats, tex genom att de teknologiska framstegen möjliggjort ofattbar terror och

249
destruktiva vapen framförallt i samband med världskrigen, holocaust, atombomber
och miljöförstöring. Demokratin har på hemmaplan visat sig möjlig att kombinera
med byråkratiskt förtryck och kulturens utarmning och kommersialisering, liksom
med kolonialism, folkmord, hänsynslös exploatering och utsugning i andra länder.
Att makten har genomgått en förändring, politiskt och ekonomiskt sedan andra
världskriget torde vara odiskutabelt. Utan att på något sätt utgå ifrån att det ena är
determinerande för det andra kan vi anta att det finns ett förhållande mellan
maktstruktur och kultur i ett samhälle. Den fas som kulturen gått in i samtidigt med
de stora förändringar samhället genomgått under de senaste åren kan kallas för
postmodern. Men det är svårt att förknippa en postmodern hållning med någon form
av determinism, t ex ang de effekter som övergången till det senkapitalistiska
samhället medför på kulturell nivå.

Den stora berättelse vars bortgång framför allt Lyotard förkunnade var den klassiska
socialismen, men sammas sak kan gälla också kristendomen, nazismen,
keynesianismen och kapitalismen! Att åberopa en yttre kraft som: Gud, klasskamp
eller emancipation, i en förklaringsmodell är meningslöst, det enda utvägen är att kan
och bör vara att omgärda existensens tomhet med intensiva upplevelser. Istället för
en stor berättelse vill Lyotard sätta en ekologisk tragedi. Ur perspektivet att solen
slocknar om fyra miljarder år utgör kapitalismen och hela den mänskliga historien
bara en krusning på en tunn jordskorpa.
Den kanske viktigaste frågan här är om vi har någon fri vilja eller ej, och vad
detta i så fall innebär. Här utgör den existentialistiska filosofin en länk mellan
modernitet och postmodernitet. Sartre ansåg t ex att var och en är helt ansvarig för
sin situation. Albert Camus antihjälte Mersault stegar stoiskt genom en samtidigt
ödesmättad och meningslös tillvaro, och protesterar inte förrän prästen kommer in i
dödscellen för att bereda honom på döden och inför livet efter detta.
Naturligtvis är vi inte helt och hållet herrar över våra öden, men även om de val
vi gjort styrs av diskurser och kulturella koder är vi ansvariga för våra handlingar.

250
Källor och litteratur

Adorno och Horkheimer: Upplysningens dialektik, Göteborg, 1981

Albert Camus: Människans revolt, 2002 (1953)

Erik Anners: Humanism och rationalism : studier i upplysningstidens

strafflagsreformer - särskilt med hänsyn till Gustav III:s reformlagstiftning.
Stockholm 1965

Hans Andersson: Aldrig kommer duvungar blå utav korpäggen vita… en

källpublikation av skillingtryck om brott, Gustav Adolfs akademi för studiet av
svensk folkkultur, 2006
”Androm till varnagel...” det tidigmoderna Stockholms folkliga rättskultur i ett
komparativt perspektiv, (akademisk avhandling) Stockholm 1998

Bjarne Beckman: Dalaupproret 1743, Göteborg 1930

Martin Bergman: Dödsstraffet, kyrkan och staten i Sverige från 1700-tal till 1900-
tal, Lund 1996

Gunne Dalman: Sveriges sista skarprättare, A G Dalman, Stockholm 1934

Richard Evans: Rituals of retribution, capital punishment in Germany 1600-1987,

Oxford 1996

Michel Foucault: Övervakning och straff, Lund 1977

V.A.C. Gatrell: The Hanging Tree – Executions and the English People 1770-1868,
1994

Jarrick/Söderberg: Odygd och vanära : folk och brott i gamla Stockholm, Stockholm
1998

251
Bengt Kummel: Georg Carl von Döbeln 1758-1820 Liv och känsla, Vasa 1998

Gunnar W Lundberg: Stortjuven Jakob Guntlack : en svensk Cartouche, Stockholm

1977

Tore Odhelius: Berättelser om de dödsfångars tillstånd, beredelse och saliga

ändalykt, som jag i deras fängelserum fick besöka ... i Stockholm 1746 och 1747 till
1754, Uddevalla 1842

Knut Olivecrona: Om dödsstraffet, 1891 (1866)

Geoffrey Parker: Spain and the Netherlands 1559-1659, Ten Studies. London 1979

Michel Roberts: ”Oxenstierna in Germany, 1632-1636”, Scandia 1982. Ingår också i

From Oxenstierna to Charles XII, Cambridge 1991

James Sharpe: ”Last Dying Speeches: religion, ideology and public execution in
seventeenth-century England”, Past and Present, 1985

Henrik Gustaf Tisell: Karolinen, general von Buddenbrock, Stockholm 1937

Den som vill ha utförligare referenser till källor och litteratur hänvisas till de
vetenskapliga artiklar jag publicerat och som texten är baserade på.

”Queer Cowboys – en amerikansk manlighetsmyt ifrågasatt”, Lambda Nordica 2006

“Sånger om brännvin och brott. Alkohol och brott i skillingtryck, 1694 – 1935”,
Spiritus 2004

“Illegal Entrepreneurs – A Comparative Study of the Liquor Trade in Stockholm and

New Orleans 1920 – 1940”, i Journal of Scandinavian Studies in Criminology and
Crime Prevention, 2003

252
”Jag mig nöjd under bilan böjer, berättelser om avrättningar i Stockholm 1720-1910”
Släkt och hävd, jubileumsnummer till Stockholms 750-års jubileum, 2002

”Spritsmuggling i mellankrigstidens Stockholm: illegala entreprenörer i ett

komparativt perspektiv” i Ekonomisk brottslighet och nationalstatens kontrollmakt,
red Hans Sjögren och Leif Appelgren. Stockholm 2001.

”Rättslig retorik i 1700-talets Stockholm”, Rhetorica Scandinavica 1998

”Tjuvkonor och hundsfottar - om hedersuppfattningen i stormaktstidens Stockholm”,

KFÅ 1994/96

”Genus och rättskultur – kvinnlig brottslighet i stormaktstidens Stockholm ” HT

1995:2

”Rättssäkerheten i stormaktstidens Stockholm” i Människovärdet och makten, red

Jarrick och Söderberg, Stockholm 1994

”Brottsliga båtsmän...” i Forum Navale 1993

med Magnus Perlestam: ”Sodomiter inför rätta, Sexuellt avvikande inför militär
domstol i början av 1700-talet”, KFÅ 2002/03.

Ett tack till Martin Bergman, Gunnar Dahl och Helena Dahlström som läst och
kommenterat olika avsnitt.

Boken tillägnas min älskade fru Lena Molin

Hans Andersson

253