Intervju med Frans Daniel Nessle
ur
Högtrycket
, nr 3/2004. (Högskolan Dalarnas studenttidning)
När då 25-årige Salabon Frans Daniel Nessle kom med sin första (och hittills enda) bok
Maud. Var hon likgiltig eller var hon . . . ja . . . nej . . . jag vet inte
var det många som gavhans författarskap attribut som form- och effektsökeri. Sedan dess har två år gått.Högtrycket har pratat med bokens skapare.
Maud Ellen Derbotha gör slut med Paul Pothzanus. Kring den ödesdigra dag denna händelseutspelar sig och de unga tus korta kärleksförhållande kretsar Nessles bok. En kärleksroman,således? Ja. Det kan man sannerligen säga. Men också ett formexperiment och en bok varsmotstycke sällan setts i romangenren ”Unga män berättar”, än mindre bland debutanter. På decirka 200 sidorna, som inleds och avslutas med en gigantisk parentes, finns ordvitsar (sekaraktärsnamnen ovan), en TV-spelsstruktur med slutbossar, vild typografi, ett slagsförsvarstal av författaren i form av en Playboyintervju och ett vice versa från Maud som enStarletserie modell 70-tal samt till sist ett filosofiskt manifest – ”Det fghejfhistiskamanifestet”. Bokens huvudperson menar att bokmediet inte till fullo utnyttjat det som ger deten fördel gentemot andra medier – typografin – och säger sig önska att hans bok aldrig skakunna filmatiseras eller ens läsas in som talbok. Flashbacks, tidshopp, avbrutna meningar,lyrik och pjäsliknande uppställning av samtal saknas således inte när Paul försöker beskrivaMaud, och misslyckas. Bakom den avantgardistiska typografin, bokens dubbla ironier ochmetatexter och framsidans 60-talsbrud med öldrickarhjälm och rosa/gul annonstext döljer sigdock ett allvarligt budskap.
Vad är kärnan i
Maud . . .
?
-Jag vill att budskapet ska vara explosivt, kärnan är egentligen att människan är ogripbar. Mankan aldrig lära känna en människa helt. Att Paul misslyckas med sitt porträtt, kör med boringreflektioner och så vidare avspeglar just detta och är själva utgångspunkten för boken. I periferin finns kanske en småstadsskildring, men boken ska inte förstås som en berättelse.-Tanken med TV-spelsstrukturen med banor och slutbossar var väl att jag ogillar hur man ger något en aura av finkultur bara genom att slänga in referenser till ”kulturarvet”. Då tyckte jagistället att det vore fräckt att koppla min bok till Mario. Men det har inget med bokenskärnbudskap att göra.-Jag uttrycker också att det behövs ett nytt sätt att se på estetik och dess intentioner – huruvidasaker är oavsiktligt eller avsiktligt komiska spelar ingen roll. Är de kul så är de, och så vidare.
Språket i boken är bitvis avancerat. Vem skriver du för?
-Jag försöker skriva för mig själv, men lät en massa människor läsa boken när jag höll på medden och tog till mig av deras kritik.-Bitarna med snusk och ingående skildringar av könsumgänge och så trodde jag verkligen inteskulle vara så kontroversiella som de blev. Det är jag genuint chockad över.
Filosofiavsnittet i slutet då? Där ger du läsaren möjligheten att välja ”en ytlig bok”, följaden streckade linjen och klippa ut de sidorna.
-Filosofimanifestet är skrivet på sånt akademiskt mumbojumbo att det tyvärr fördunklade bokens budskap. En del som läst boken och hoppar över det missar tyvärr slutparentesen ochmin förklaring där. Det kan jag ångra i dag. Avsnittet är väldigt svårläsligt, men just det är samtidigt coolt.
Leave a Comment