Mohammad Hassan Khaluf, anförande.

Mohammad Hassan Khaluf var borgmästare i Falluja under ockupationens första skede. Här är hans personliga vittnesmål.Översättning: Sayed Jalabi.

Sex tunga år har gått sedan ockupationen inleddes. Det som händer i Irak just nu gårinte att beskriva. Särskilt i denna tid då förnuftet sägs ha mognat och dumheter lagts åtsidan. En stormakt som påstår sig agera för demokrati och mänskliga rättigheterinvaderar ett annat land, med lögner som motiv.För att nå sina mål, har denna stormakt lagt beslag på Iraks alla civila, militära ochsäkerhetsmässiga institutioner. Plundring av Iraks kulturarv har tillåtits ske mitt påljusa dagen. Inga ministerier, universitet, skolor, eller ens sjukhus har gått säkra.Irak har förvandlats till en djungel där människor dödar och dödas utan att veta varför.Vi trodde att ockupationsmakten hade en plan för administrationen av landet, men såvar inte fallet. Sekterism och etnocentrism har tillåtits att frodas, styra och ställa iIrak, trotsen lång tradition av raka motsatsen. Allt detta skedde i början avmassförstörelsen av Irak. Början till en lång, mörk tunnel, där inget ljus kan skymtas.Jag berättar vad jag själv varit med om.Två dagar efter invasionen, det vill säga den 11 mars 2003, kollapsade myndigheternai Falluja, precis som i resten av Irak. Jag och en del andra stadsbor bestämde oss dåför att skydda institutioner och byggnader.Trots att Falluja är Iraks största län, hade det ovanligt få problem med kriminalitet.Den 13 april kom de amerikanska förtrupperna till en militärbas och sedan tillsjukhuset. Efter en vecka, den 20 april, ockuperade de skolor, myndighetsbyggnaderoch även privata byggnader. Eftersom inga oroligheter fanns i Falluja, villestudenterna återvända tillsina skolor, men de förvägrades detta. Då de utövade sin rättatt demonstrera för sin sak, den 28 april, fick de uppleva ”amerikansk demokrati”.Både lätta och medeltunga vapen användes mot dem. 17 studenter och anhörigadödades och 60 skadades, däriblandkvinnor och barn.En delegation bildades för att förhandla med amerikanerna. Kraven var attutbildningen skulle få fortsätta och att de skulle be om ursäkt för det inträffade, samtbetala skadestånd. Det högmodiga svaret var ett kategoriskt nej!Studenter ville nu hämnas sina kamrater. Till exempel köpte en 14-årig student frånFalluja två handgranater med sina besparade pengar och kastade dem på enamerikansk armékonvoj. Hans attack besvarades och han skadades svårt i magen, menman lyckades smuggla honom till ett sjukhus för läkarvård och han överlevde.Den amerikanska politiken innebar förstörelse av all infrastruktur och plundring avallmänna medel, samt anlitande av inkompetent personal.

2Jag var då det lokala styrelserådetsordförande som bestod av45 personer från olikasamhällsområden. En del var personligheter med hög ställning. När vi insåg attockupationsmakten bara ville utnyttja oss, upprättade vi en egen plan för stadensbästa.Amerikanerna försökte då muta mig. De anslog en summa på 100 000 USD tillmöbler och bilar, samt till styrelserådetsordförande, det vill säga mig. När jag bad omatt i ställetanslå denna summa till asfalteringen av en huvudgata i staden, vägrade de.Trots att summan är mycket liten i jämförelse med andra missriktade projekt som deville bygga.Jag krävde att amerikanerna skulle bilda en kommitté tillsammans med oss för attprioritera kommande projekt och för att anlita kompetent och pålitlig personal. Men viförbjöds att lägga oss i detta. Jag fick senare veta av en hög tjänsteman att denamerikanska militärchefen hade börjat ställa frågor om mig. När de insåg att jagönskade konkreta projekt för stadens bästa, började de i stället att anslå pengar tillstyrelserådetsfria förfogande och till våra löner. När vi ville diskutera staden, tog deupp sekundära frågor som löner och annat som inte hör till stadens bästa.Amerikanernas insatser när det gäller säkerheten har varit mycket deprimerande. Vårtstyrelserådhar upprepade gånger krävt att vi ska få ha egna säkerhetsgrupper för attförhindra sammandrabbningar mellan stadsborna och amerikanerna. Men i stället gavman kriminella element fria händer att agera i lagens namn. Olagligheter hardominerat och protesterna lät inte vänta på sig. Då fick jag erbjudanden om kontraktmed olika privilegier och ett besök till USA.Vårt styrelserådgaranterade amerikanarna att inga olagligheter skulle tillåtas i stadenmot att de i gengäld inte skulle genomföra sina provokativa patrulleringar. Efter fyraveckor upptäckte vi till vårfasa och upprördhet, att de hade trängt sig in i ochgenomsökt olika heliga platser med lögnaktiga ursäkter. De hävdade att de letade eftervapen. Dessa aktioner ledde till ytterligare irritation. Befolkningen började nu förståatt den inte kunde lita på amerikanerna.Den amerikanska militärens husundersökningar med påhittade skäl som grund ökade,liksom användandet av övervåld.Till exempel arresterade de en 12-årig flicka och höll hennefängslad på en bas näraFalluja, tills hennes pappa kunde gripas. Jag åkte dit tillsammans med flera schejkeroch vi lyckades få flickan därifrån sent på natten. Jag kunde inte låta bli att gråta när jag såg henne och den orättvisa hon drabbats av.I ett annat fall attackerades en hel familj. En man dödades, hans 65-årigadiabetessjuka mamma skadades och hans hustru som var gravid i åttonde månadenskadades och fostret dog. Både mamman och hustrun arresterades. Efter en vecka åkte jag till militärsjukhuset där de befann sig. De fick en ursäkt, men inget skadestånd(1500dollar) för den döde sonen och maken, samt det förstörda huset.