FREDRIK PONTUSSON

Översättning av artikel av den brittiske journalisten George Monbiot.

Artikeln publicerades på DN-kultur den 19 juni 2002

The Guardian
Tuesday June 4, 2002

Wage peace, not war

Written by George Monbiot

Kashmir behöver en fredsindustri

Det är något drömskt med vår syn på krigstendenserna i Kashmir. Medan Indien
och Pakistan placerar ut sina missiler bekymrar man sig i England främst för
evakueringen av de egna medborgarna, vart de möjliga flyktingarna kommer att
hamna och risken att det indiska kricketlaget kan förhindras att besöka England vid
månadens slut. Det faktum att tolv miljoner människor kan komma att utplånas om
kriget sätter igång på allvar betraktas som beklagligt, men inte som något som har
med oss att göra.

I USA är stämningen av likgiltighet ännu mer tydlig. I söndags berättade president

Bush för nationen att “vi kan inte sätta vår tillit till tyranners uttalanden, de som
högtidligt skriver under icke-spridningsavtal och sedan systematiskt bryter mot dem.
Om vi ska invänta den tidpunkt då hoten realiseras, så kommer vi att ha väntat för
länge.” Men han talade inte om Indien och Pakistan, utan om skurkstater som någon
dag kan tänkas angripa USA. Vid ett tillfälle nämnde han “Sydasien”, men endast som
ett exempel på en region vars ledare har vunnits över till hans sak.

Vid utkämpandet av krig var Bush och Blair till gränsen fyllda av moraliskt
ledarskap och målinriktning. Vid striden för fred hör man endast deras tomma ord
och ser prov på deras obeslutsamhet. Ombud skickas ut på halvhjärtade uppdrag för
att framföra önskemålet om förhandling mellan de två regeringarna, men ingen
föreslår de åtgärder som krävs för att förhindra det som skulle kunna bli den värsta
konflikten sedan andra världskriget, räknat i människoliv. Det “moraliska
imperativet” som så ofta åberopades i samband med bombningarna av Afghanistan
visar sig vara ingenting annat än gammaldags maktpolitik. När få klart tydliga
inrikespolitiska intressen står på spel så blickar i dagsläget den nya världsordningens
moraliska ledare åt ett annat håll.

I fall England, USA och de övriga västmakterna inte varit inblandade i denna
konflikt sedan tidigare, så skulle det ändå vara vår självklara moraliska plikt att
understödja utvecklingen av en kraftig internationell opinion. Men nu är det så att vi
är helt insyltade i detta. Subkontinentens konflikt är vår konflikt, och att vända
ryggen åt den kan visa sig vara den största kollektiva försumligheten ända sedan
såväl det tyska folket som de allierade underlät att ingripa i Förintelsen.
Maharadjan av Kashmir, en hindu som tillsatts av engelsmännen, beslöt sig 1947 att
inte kräva vare sig självständighet eller ett förenande med Pakistan, trots att
majoriteten av hans folk var muslimer, utan istället att överlämna landområdet till
Indien. Den brittiske generalguvenören Lord Mountbatten krävde endast att man
genomförde en folkomröstning för den kashmiriska befolkningen. Detta skedde
aldrig, och England, som kunde ha ställt en förfrågan till FN om krav på att löftet
hölls, överlät åt Indien och Pakistan att slita isär området.

Båda staterna har helt nyligen hämtat styrka från de verksamma tillstånd som
USA beviljat dem. President Clinton tillkännagav 1998 att ett “mycket stort steg
framåt” i USA:s relationer till Indien tagits. Indiens regering tolkade detta som ett
tillstånd att återuppta sina kärnvapenprov. Som motprestation till Pakistans
samarbete i kriget mot terrorism, så lyftes förra året de nukleära restriktioner som
tidigare gällt för landet. President Bush beskrev Musharraf (som äger en demokratisk
legitimitet av samma rang som Saddam Husseins) som en “man med stort mod och
klarsynthet”, och utlovade ett nytt stödpaket på tvåhundramiljoner dollar. Varpå
Musharraf släppte efter på sitt grepp på de militanter som smyger sig in i Indien.

I vart fall så har USA hindrat nya vapenförsäljningar till Indien och Pakistan.
Storbritannien har tvärtom gjort allt i sin makt för att främja sådana. Blair, som
vägrar smutsa ned sina egna händer, har skickat försvarsministern och
vicepremiärministern till Delhi för att sälja Hawkflygplan. Storbritannien fortsätter
att tillhandahålla reservdelarna till Jaguarjetplanen (som byggs på licens från det
engelska företaget BAE), som Indien kan tänkas använda för att fälla bomben. Vår
moraliska ledare överlåter åt sina regeringsrepresentanter att förklara att om inte vi
gör det så kommer någon annan att göra det.

Än mer väsentligt är att i både Indien och Pakistan påbörjades

kärnvapenprogrammen med stöd av väst. Nuclear Control Institute har till exempel
dokumenterat hur båda programmen växte fram ur den ickemilitära industrin, som
startades med stöd av det amerikanska projektet “Atoms for Peace”. Indiens första
nukleära anordning baserades på plutonium som framställts i en kanadensisk
forskningsreaktor och utvunnits från en upparbetningsanläggning som byggts med
stöd av USA. Tyskland tillhandahöll tritium, beryllium, tungvattensanläggningar och
upparbetningskomponenter; Frankrike levererade uran och snabbridteknologi;
Norge sålde tungvatten; USA sörjde för anrikt uran och flera reaktorer för
kommersiellt bruk; och Storbritannien distribuerade bränsle, ugnar och landets
första forskningsreaktor.

Pakistans tungvattenanläggningar kommer från Kanada och Belgien; dess

teknologi för anrikning av uran från Tyskland, liksom beryllium, tritium, ugnar och
fräsmaskiner; dess forskningsreaktor från USA; och dess upparbetningsteknologi
från Frankrike och Storbritannien. Samtliga komponenter har potentiell
användbarhet i kärnvapenprogram; de flesta synes ha använts för detta ändamål i
Indien och Pakistan.

England och USA poängterar att stor del av det nya nukleära materialet som
fienderna använder kommer från Kina. Detta är sant, men även Kina tycks anse sig
ha rätt att vara verksam på området. Clinton godkände 1998 ett nukleärt
samarbetsavtal för USA och Kina, trots underrättelseinformation om att Kina
levererade nukleära komponenter till både Iran och Pakistan, stick i stäv mot detta
avtal. Högst en månad efter undertecknandet av avtalet så började Kina frakta
tungvatten till Pakistan, mycket större mängder än vad dess ickemilitära program
kunde ha haft användning för. Avtalet gäller fortfarande.

Det finns åtskilliga metoder som det internationella samfundet skulle kunna
använda för att förhindra ett kärnvapenkrig. Man skulle kunna förklara för Indien
och Pakistan att om någon av dem så mycket som trappar upp den konventionella
konflikten, så kan dess ledare förvänta sig att ställas inför en domstol för krigsbrott.
All vapenförsäljning är inte det enda man skulle kunna avbryta, utan man skulle även
kunna tillgripa straffsanktioner mot de företag som bistår vapenindustrin i dessa
nationer. Och viktigast av allt så skulle man kunna skicka fredsbevarare för att skilja
de stridande åt och för att övervaka nedrustningen. Antagligen är både Blair och Bush
just nu i Kazakstan och hjälper Putin med att få fason på de olika aktörerna.

Men det finns ingen fredsindustri som motsvarar världens krigsindustri. Det
finns inga hävdvunna intressen som måste blidkas, inga kampanjbidrag som man
kan komma över genom att förhindra snarare än uppmuntra användandet av vapen.
Följaktligen saknas de hundratusentals fredsbevarare som skulle behövas i Kashmir.
Samtidigt som krig förbereds med ömsint noggrannhet, så finns det ingen global
fredsplan för detta område, trots att konflikten är 55 år gammal.

I den nya världsordningen som Bush och Blair har talat om så är det moraliskt
nödvändigt med internationellt stöd för krig som tjänar inrikespolitiska syften. Att
förhindra två nationer från att utplåna varandras medborgare är en moralisk lyx,
något mindre trängande än tefesternas fröjdetid eller nästa besök av det indiska
kricketlaget. Inför den skrämmande och komplicerade uppgiften att strida för fred
snarare än krig, så väljer det moraliska ledarskapet en moralisk flykt.