Professional Documents
Culture Documents
ISBN: 978-91-86647-08-7
Framställd på www.vulkan.se
Ansvarig utgivare: Lena Petersson
Med inspiration
från Omberg
Lena Petersson
©Lena Petersson, 2008
Titel: Med inspiration från Omberg
Författare: Lena Petersson
Upplaga: Första upplagan, 2008.
Andra upplagan, 2010.
Foton: Lena Petersson
Omslagsbild: Lena Petersson
Omslagsdesign: Lena Petersson och Tero
Kolehmainen
Författarporträtt: Janne Petersson
Framställd på: Vulkan.se http://www.vulkan.se
Ansvarig utgivare: Lena Petersson
ISBN 978-91-86647-08-7 (pocket)
ISBN 978-91-86647-09-4 (hårdpärm)
ISBN 978-91-86647-10-0 (PDF)
Tidigare publiceringar:
På Vulkan.se:
Petersson, Lena,
Varför bläckar alla mina pennor?
[debutdiktsamling](Vulkan.se, 2008).
I antologier:
Kopilovic, Stipan & M´Rad, Sonya, Brand New Life, "Vad har du för jeans?",
[krönika](Malmö, 2005), s. 51-52.
Sockerdricka.nu, Precis som det aldrig var, "Tio år senare", [dikt](Borås, 2006), s.
213.
Denna bok tillägnas:
Omberg och Drottning Omma,
Ombergs mytomspunna gudinna
och beskyddarinna.
Förord
Första gången jag var på Omberg, var i samband med en skolutflykt. Den gången
tyckte jag att vägen upp till Hjässan var för lång.
Jag rusade sista biten upp till Hjässan och vände mig om.
Det hade inte funnits någon orm. Klasskompisen hittade bara på den för att få fart
på mig och få ett gott skratt.
Under cirka tio år åkte jag på sportlovsläger till Omberg. Varje gång jag kom dit så
kändes det som om jag kom hem. Det var kul att träffa kompisar och göra olika
aktiviteter hela dagarna. Vi brukade alltid gå ett stationsspår i skogen på onsdag
eftermiddag. Då besökte vi bland annat Hjässan och avslutade stationsspåret
med att grilla vid grillplatsen vid vindskyddet på Hjässatorget.
Jag har sett ett par föreställningar av Alvastra Krönikespel, vilket gestaltar
Ombergs historia på ett fängslande sätt.
Kanske är ensam om det, men jag brukar associera till Omberg när jag läser
Karin Boyes dikt "Valborgsnatt".
Nu över till min egen hyllning av Omberg och Drottning Omma. Jag har hållit på i
flera år och försökt att skriva en roman på detta tema. Ifall jag blir färdig med
romanen återstår att se. I den här boken finns bilder, reflektioner, dikter och
noveller med inspiration från Omberg.
Erfarenheterna och kunskaperna om Omberg har inte bara kommit till nytta när
jag har skrivit poesi och prosa, utan även när jag har läst historia på
kulturvetarprogrammet. Ett stort tack till Dick Harrison som lyckades få mig att
våga använda kunskaperna om Omberg och Drottning Omma vid seminariet när
jag inte trodde att jag kunde svara på någon enda fråga. Tack till Paola Svensson
och Kerstin Åkerström för att jag har fått diskutera bilder med er under arbetet
med denna bok.
Mer än så här behöver inte jag för att fantasin ska börja att spira. En
markeringspinne som symboliserar en av pålarna i pålbyggnaden.
Var skulle människorna ha byggt kultplatsen om inte här, där Drottning Omma
kunde vaka över dem från Omberg när dimmorna steg i gryningen och
skymningen.
Bergsväggarna mot sjön är branta och vägarna uppifrån och nedifrån berget leder
förbi borgen.
Nej, hit ska ingen komma som har ont i sinnet. Endast den som behöver råd och
hjälp, ska knacka på Drottning Ommas port.
Det är en lång väg att vandra dit upp och åtskilligt mycket längre blir det för den
som kommer vallfärdande över slätten.
Med avståndet ökar också tryggheten. Den som befäster berget behöver inte
bekymra sig för att kunna stå emot belägringar. Även fiender blir trötta av att
klättra och bestiga branta backar.
Vissa besökare kanske föredrar att sätta sig ned och vila lite. Vissa tar ut stegen
och inser strax att den korta sträckan var längre än den tedde sig.
Den som har valt att gå uppför backen och längtat efter att få uppleva utsikten.
Känner nog ingen lust att vända om.
För den som kommer i lönndom kan det tyckas som om hela skogen följer varje
steg. För den som ledsagas med förbundna ögon skärps sinnena ytterligare.
Det går inte att föreställa sig hur många människor som under årens lopp
har stått och försökt att överblicka Hjässan och trakten nedanför.
Kanske har de känt sig små inför denna naturens skapelse? Kanske har de känt
sig säkra inför fiendernas stundande anfall, eftersom berget har varit på
försvararnas sida?
Hur många har fallit på knä eller bara sänt en bön till Drottning Omma som
härskar och beskyddar berget?
Somliga stigar kanske inte går att följa längre, för de som trampade upp dem
hade andra ärenden till berget än vad vi har idag.
"Endast djuren
och Drottning Omma
känner till alla stigar.
Vandraren vet
att minnet kan svika
och att Drottning Omma
kan vända vandrarens blick
åt det håll som gudinnan vill.
Var god och hon ska leda dig rätt
var försiktig och du får hjälp
var hjälpsam och du hittar vägen hem"
(Sida.17.)
Vid en blick ut över Vättern kan det se ut som om himmel och vatten möts.
Det sägs att Vättern bildades av Drottning Ommas tårar och nog vore det väl
konstigt ifall himlen inte ville försöka att trösta henne igenom att gå vågorna till
mötes någonstans därute?
Förhoppningsvis är det inte bara jag som redan längtar efter att få återkomma till
Omberg och Drottning Ommas sköna land.
Skogen susar runt vindskyddet. Precis som sagoberättarens röst vid lägerelden.
Jag hade tänkt att avsluta den här boken med föregående sida, men det är svårt
att slita sig från Omberg och därför fortsätter jag en stund till.
Bilderna kanske blir lite ensidiga mot slutet, men i gengäld bjuder jag på ett par
prosatexter med inspiration från Omberg. Novellerna "Offer" och "Varför
pålbyggnaden brann".
(Sida.20.)
Offer
Vid den ihåliga eken på bergets hjässa står ett krus med några släta stenar och
en blomsterkrans.
De linkar framåtböjda.
Barnen upptäcker besökarna och rusar dem till mötes. Möerna och ynglingarna
kommer efter med dryckeshorn.
Hornen töms.
- ...inget vilt har vi lyckats fånga, inga fåglar, ingen fisk, vi slaktade de sista
tamdjuren för några dagar sedan.
Fällarna tas ned från inhägnaden och gästerna lägger sig att vila inuti huset.
Hövdingen och jägarna återvänder med både vildsvin och älg. Fiskarna har fått
rikligt i näten.
Det visar sig att gästernas hövding är en utav dem som har inträtt i andarnas krets
under vandringen och någon sejdkvinna har de inte haft på flera år. Det finns
ingen naturlig efterträdare till den gamla tycker de.
- Ni behöver inte offra någon av era flickor den här gången, påpekar hövdingen.
- Med tanke på hur gudarna har handlat mot oss är vi skyldiga er gudinna en
jungfru.
Boplatsens möer försöker att undvika Ava, men hon följer efter dem hela tiden.
- Du får bo ensam över natten och sedan släpper sejdkvinnan ut dig när det är
dags för dig att gå till gudinnan.
- Är hon snäll?
- Hon lär bära en lodjurshätta med hål för ögonen, näsan och munnen. Jag
offrade till henne och bad om ett tecken på att hon hade tagit emot mitt offer och
sedan kom du och de andra.
(Sida.22.)
Ava slår armarna om henne.
Dagen innan ceremonin följer alla flickorna med sejdkvinnan till träsket. Hon går
före över spången och stryker ockra över porten.
Möerna hjälper till att sopa, inspektera vedförrådet och sist tar de farväl av Ava.
Möerna binder kransar och ynglingarna utmanar varandra i vighet och snabbhet.
Hövdingen tar på sin hjortkrona och sejdkvinnan smörjer ansiktet med aska.
Barnen, möerna och ynglingarna dansar, medan de vuxna sjunger och klappar
takten.
Hövdingen hjälper sejdkvinnan att offra ett tamdjur och ett vilt.
Flickan offrar en kotte som hon aldrig mer kommer att leka med.
Dansen upphör.
Hon blinkar mot elden och skälver som om hon stigit upp ur sjukbädden.
Hon finner djurstigen som sejdkvinnan talat om och snart skymtar hon en
lodjurshätta som närmar sig.
(Sida.24.)
Novellen "Offer" var ett arbetsprov som jag skrev till en skrivarkurs 2004.
Offer kan vara otäckt, men tyvärr är nästa prosatext ännu hemskare. Det är en
novell som heter "Varför pålbyggnaden brann" och det är ett novelltävlingsbidrag
från 2007.
Får skriva en vacker dikt till den här bilden för att väga upp novellernas
ruskigheter.
Vaknar före hundarna och tamboskapen. Den råa luften rispar halsen för varje
andetag. Daggen kyler mot fötterna när jag vandrar ner till stranden. Vattnet
viskar inte. Det väntar. Hukar mig och fyller handflatorna. Håret reser sig på
armarna. Sköljer ögonen och blinkar bort det sista av sömnen som sticker och
svider.
- Sol, varför sover du inte? frågar Sikva.
- Det känns som om någonting ska hända snart, svarar jag.
Sikva lägger armen om mig. Det osar rök om henne. Jag nyser. Hon släpper taget
om mig. Det knakar i knäna när hon böjer sig och vattnet kluckar vid mötet med
händerna.
- När ska du kalla oss till pålbyggnaden, Sikva?
Hon sätter i vrångstrupen och hostar.
- Varför undrar du det? genmäler Sikva.
- Jag är tillräckligt gammal för att få följa med i år, påpekar jag.
- Du är befriad från ceremonin, Sol.
- Varför då? Vill inte gudinnan ha en tjänarinna som är blind? spörjer jag.
Sikva svarar inte, hon håller andan. Det blåser från vattnet. Vågorna slår över
fötterna och jag ryggar bakåt. Sikva ställer sig framför mig.
- Tack för att du skyddar mig mot vinden, Sikva.
Rösten piper och gråten väller upp ur halsen. Gömmer ansiktet i händerna.
- Gråt inte, snälla Sol.
- Jag har längtat efter att få sitta i pålbyggnaden runt elden tillsammans med de
andra flickorna och höra dig tala om vem av oss som gudinnan har valt och nu får
jag inte vara med, snyftar jag.
Sikva skriker och det plumsar till framför mig. Böjer mig och trevar efter henne,
men hittar ingenting mer än lera och vatten.
- Sikva? Var tog du vägen? viskar jag.
- Hon trotsade mig och därför skyddade jag henne inte mot strömmen, svarar
någon framför mig.
- Vem är du? frågar jag.
- Du ska ta med dig de andra flickorna till pålbyggnaden ikväll, Sol.
Vinden smeker över kinden och böljorna stillar sig. Någonting snuddar vid foten.
Behöver inte känna efter. Vet att det är Sikva. Hundarna skäller när jag kommer.
- Tyst! ryter Starke.
- Sikva är död, hövding, hon trotsade gudinnan och drogs ned av strömmen.
Gudinnan sa att jag skulle ta med de andra flickorna till pålbyggnaden ikväll,
berättar jag.
- Gå in och lägg dig och tig, jag sa åt Sikva igår att ingen mer skulle offras och
om hon nu gav sig själv åt gudinnan så desto bättre, svarar Starke.
Stapplar in till bädden och somnar trots att det borde vara omöjligt med hela
dagen framför mig och efter en sådan morgon.
(Sida.26.)
Vaknar av att det tjuter i rökhålet. Det måste storma utanför. Sätter mig upp.
Blåsan värker. Reser mig och vacklar mot dörren.
- Du får inte lämna huset, Sol, ingen av oss får det säger Starke, ropar Sot.
- Jag kan väl inte kissa på mig heller, ska skynda mig in igen, jag lovar,
försäkrar jag.
Det spränger i underlivet, hade inte kunnat vänta ett ögonblick till. Pustar ut och
börjar att gå tillbaka. Det värker i huvudet för öronen är iskalla och käken spänd,
jag tål inte när det blåser.
- Vi kan inte tända på, det blåser för mycket, hövding, säger Björn.
- Vinden ligger på åt precis rätt håll, menar Starke.
- Ja, men gudinnan kommer att bli arg, hövding, invänder Björn.
- Hon nöjer sig med Sikva och flickorna är i säkerhet, försäkrar Starke.
Jag hör kvinnorna sjunga och någon slår på Sikvas trumma, trots att bara Sikva
får spela på den. Det knastrar och luktar brandrök. Håller andan och sätter fart
mot långhuset, men fötterna springer mot stranden och jag kan inte stoppa dem.
- Vad håller du på med, Starke? Tror du att du kan trotsa mig och fortsätta att
beskyddas av mig? frågar gudinnan.
Hon skrattar och överröstar lågornas dån.
- Vi behöver inte beskyddas, vi klarar oss själva, säger Starke.
- Fiskarna ska fly näten, fåglarna vända om och inte landa vid sjön, skogens
djur gömma sig för era blickar och spjut, jorden torka ut och spricka. Du bränner
ner det som är helgat åt mig, varför ska jag då hålla blixten borta från det som
tillhör dig? mäler gudinnan.
Marken skakar, jag ramlar och rullar mot vattnet. Det skummar och fräser, kokar
utan att brännas. Det mullrar, jag ligger på mage i vattenbrynet och håller
händerna för öronen. Åskan dånar så det att brusar i huvudet.
- Vi måste få ut flickorna! vrålar Starke.
- Mamma! Pappa! ropar Sot.
- Jag tror att vinden har vänt, hövding! ropar Björn.
- Det blåser från två håll! Förbannade gudinna! svär Starke.
Jag skälver. Dödsskriken ökar hela tiden. Gudinnan omfamnar mig, låter mörkret
vika från ögonen. Ser elden från pålbyggnaden möta bålet från långhuset och hur
Starke, männen och kvinnorna omringas av skenet. Blundar och när jag öppnar
ögonen är jag åter blind. Gudinnan leder mig över askan, igenom skogen och upp
på berget.
- Du kanske förstår att jag har valt dig? frågar gudinnan.
- Tack, viskar jag.
- Du ska inte heta Sol längre, det är orättvist mot dig som måste leva i mörkret.
Jag tänker kalla dig Alva, förkunnar gudinnan.
Någonting vasst borrar sig in i foten, jag kvider.
- Vad är det, Alva? spörjer gudinnan.
- Det gör ont i foten, replikerar jag.
(Sida.27.)
Hon lyfter upp-, och synar den.
- Ett strå, konstaterar gudinnan.
- Ett str...a! skriker jag.
I nästa ögonblick inser jag att det inte har gjort ont och att smärtan är borta. Hon
skrattar och jag skrattar med henne tills tårarna stänker ur ögonen utan att rinna
nerför kinderna.
- Nej, jag har ändrat mig, du ska heta Alvastra, fnittrar gudinnan.
- Nu är du elak, invänder jag.
Hon kramar om mig och jag glömmer bort att vara arg, hon har trots allt låtit mig
leva och kanske har jag längtat efter att bli utvald fast jag inte har vågat erkänna
det för mig själv.
- Vad ska jag kalla dig för då, gudinna? frågar jag.
- Drottning Omma, svarar hon.
- Var bor du, Drottning Omma? mäler jag.
- Där berget vill erbjuda mig rum, genmäler hon.
- Sikva hade alltså rätt när hon talade om berget, mumlar jag.
- Omberg ja, det är dess namn, intygar Drottning Omma.
(Sida.28.)
Det var novellen "Varför pålbyggnaden brann". Nu måste jag skriva en lite mer
uppiggande dikt om den här bilden för att bryta den tunga stämningen.