Sjöväderrapporten

av

Jenny Milewski
...ett lågtryck över Tyskland rör sig österut och en högtryck täcker norra Skandinavien. Ett lågtryck över
Norska havet närmar sig Lofoten i natt. Prognos fram till tisdag morgon…

Klockan på köksväggen visar fem minuter i sex och dagens första sjöväderrapport i P1 har precis
börjat. Före detta lantbrukare Gösta Svensson har redan varit uppe i över en halvtimme och nu
står han vid diskbänken med morgonrufsigt hår och raggsocksfötterna tunga mot köksgolvet.
Han tar fram reklamburken från Gevalia ur skåpet, häller ner två skopor grovmalet kaffe i
vattnet som redan kokar i kaffepannan på spisen och ställer sedan pannan åt sidan för att låta
kaffepulvret sjunka till botten. Han plockar upp en blommig kaffekopp ur diskhon och gnider
bort gårdagens kafferester med en disktrasa.
Egentligen har han ingen anledning att stiga upp så här tidigt. Inte på flera år har han haft det.
Sedan han sålde djuren och arrenderade ut marken fylls dagarna inte längre av en oändlig rad av
arbetsuppgifter som tvingar honom ur sängen ur morgnarna. Inga kor råmar längre efter att bli
mjölkade i gryningen och ingen traktor väntar på att köras ut på åkrarna direkt efter frukost.
Men ett helt livs vanor sitter djupt i kroppen och i Göstas kök markeras dagarnas ankomst
alltid av sjöväderrapporten. Även när dagarna inte längre har särskilt mycket att erbjuda. Och
trots att havet ligger många mil bort.

...Fiskebankarna omkring nord åtta till tolv tillfälligt avtagande, god sikt. Syd Utsira omkring
fem till tio i natt ökande till tio till tolv meter i sekunden. Mestadels god sikt men i natt en del
regn...

”Höstvindarna kommer tidigt i år, tror jag”, säger han till det inramade fotografiet ovanför
kökssoffan. Det som han pratar med varje morgon. Och resten av de långa dagarna i det tomma
huset.
 Fotografiet sitter mitt på väggen, med en broderad bonad på ena sidan och ett gulnat
tidningsurklipp på den andra. Bonaden har hans mor broderat en gång för länge sedan. ’Inled var
dag med tacksamhet, ty livet är den största gåvan’ står skrivet och runt texten finns en bård av
broderade blåklockor. Tidningsurklippet på andra sidan är från Vimmerby Tidning och daterat
den 21 april 1949. På bilden står hans far bakom plogen och rubriken berättar att Algot Svensson
från Kvillehult har vunnit första pris i plöjningstävlingen i Eksjö.
Fotografiet på väggen mellan bonaden och urklippet är några år gammalt nu, men han minns
ändå varje detalj dagen det togs. Det hade varit kalvningstider och efter frukosten hade de
promenerat i försommarsolen ner till hagen, han och Stina, för att se till de dräktiga kvigorna.
Han hade precis köpt en ny kamera och tagit med den för att prova den. Stina hade skrattat åt
honom.
”Foton på en slemmig kalv som hänger ur rumpan på en kossa? Vem har du tänkt visa dom
för?” hade hon sagt.
Det blev ingen kalvning av den morgonen. Istället hade han tagit bilden på Stina, leende i sina
snickarbyxor och gummistövlar, med det gråa håret fladdrande i vinden och med armen om en
svart-vit mjölko i en blommande kohage. Det är en bild fylld av liv och av sommar, av allt som
var Stina. Fylld av allt det som bara två år senare skulle vara borta för alltid.
Det finns också andra bilder av Stina i huset. Det svartvita fotografiet av henne i studentmössa
på byrån i vardagsrummet. Bilden från deras bröllopsdag i sovrummet. Men fotografiet i köket är
det han tycker allra bäst om. På de andra bilderna är hennes leende högtidligt, samlat, ordnat
inför omvärldens granskande blickar. Men på fotografiet ovanför kökssoffan ler hon bara mot
honom. Precis lika vackert som den dagen de träffades för första gången.

Han var 20 år och hade aldrig kysst en flicka. Det var en vacker vårkväll, Sven-Ingvars skulle
spela i Folkets Park och han gick dit ensam och nykter, i nystruken skjorta och med svettiga
handflator. Han hade sett henne nästan genast, hon som han utan att riktigt veta om det hade
hoppats allra mest skulle vara där. Hon stod lutad mot staketet runt dansbanan i en blommig
sommarklänning, med ett vitt sidenband i håret och drack sockerdricka genom två röda sugrör
nedstuckna i flaskan.
De hade haft roligt åt det senare.
 ”Det var egentligen inte mig du föll för, det var en reklamaffisch för Apotekarens
läskedrycker med bara naturliga fruktaromer”, hade Stina sagt och skrattat så att hela köket
glittrade.
När han äntligen hade vågat sig fram till staketet och klämt fram ett darrigt ”Får jag lov?”
hade hon inte svarat, bara lett och svängt lite med den blommiga kjolen innan hon tog hans hand
och följde honom upp på dansgolvet. Ja, till och med när han råkade trampa henne på tårna under
sina klumpiga försök till jitterbugg hade hon lett det där fantastiska leendet och när han följde
henne hem den kvällen stack hon sin svala hand i hans svettiga. När de hade skilts åt utanför
hennes grind och han ensam gick hemåt i sommarnatten var han fortfarande 20 år men okysst var
han inte längre. Och från den kvällen var det han och Stina, självklart och ofrånkomligt.

Många gånger hade han undrat varför hon ville ha honom. Hon, den sötaste flickan i byn och
med bästa studentbetyget dessutom. Naturligtvis skulle hon ge sig iväg till stan och läsa på
universitetet, det trodde alla.
Och hon hade haft drömmar om en annan framtid, det visste han. Att utbilda sig till lärare
eller barnmorska, kanske till och med arbeta utomlands några år.
Men istället hade hon blivit kvar i glesbygden med honom, äldsta sonen i en lantbrukarfamilj
sedan generationer tillbaka, utan något annat val i livet än att ta över gården när fadern inte
orkade längre. Det visste hon redan från början och ändå var det honom hon hade valt att ge sina
glittrande leenden och inte någon annan ung man med mer lovande framtidsutsikter.
En gång hade han tagit mod till sig och frågat varför hon hade valt honom, fastän han inte var
säker på att han ville höra svaret. Oväntat nog hade hon inte svarat med ett av sina vanliga skratt
eller någon kvick kommentar, helt allvarligt hade hon lagt sin handflata mot hans kind och sagt:
”Vi människor tror alltid att vi måste välja så mycket, vi tänker och tänker, väger fördelar och
nackdelar mot varandra och gör listor och har oss. Men jag tror att ibland måste man bara göra.
Och om det känns bra i kroppen medan man gör det så måste det vara rätt. Och precis så kändes
det när jag dansade med dig för första gången. Och det visade sig vara ett ganska bra val, eller
hur?”
I någon annans mun hade sådana ord kanske låtit tillgjorda och fåniga, men när Stina sa det
lät det bara...självklart. I alla fall för honom.
42 år fick de tillsammans, han och Stina. Bara de två, för några barn fick de aldrig. Det var
ingenting de pratade om, varken att det var dags att skaffa barn eller varför det aldrig blev några.
Nuförtiden kunde man göra något åt sånt, det visste han. Gå till doktorn och få behandling eller
ta hem ett barn från något annat land som behövde ett nytt hem. Men på den tiden, var det
annorlunda, man bara accepterade sakernas tillstånd och gick vidare. De hade ju varandra, han
och Stina. Och korna, hönsen, grisarna och katterna. De klarade sig bra ändå, det gjorde de.
Men ändå hände det ibland att han hittade Stina framför köksfönstret, alldeles orörlig, med
blicken fäst vid den öde gårdsplanen utanför. Han hade anat vad hon tänkte då, att hon sörjde en
gårdsplan som inte borde vara öde, som borde vara full av barn som leker kull eller som springer
mot dörren på väg hem från skolan. Varken han eller hon hade sagt något vid de tillfällena heller,
han hade bara ställt sig bakom henne och lagt sin hand på hennes axel och hon hade lyft sin arm
och lagt handen ovanpå hans. De sa ingenting eftersom det inga ord fanns för det som inte var.
Men en av de sista dagarna, när cancern för längesedan hade ätit upp allt hopp som fanns kvar
och han tillbringade dagarna på en stol bredvid dubbelsängen på övervåningen med hennes tunna
hand i sin, hade hon plötsligt lösgjort sig för att klappa honom på kinden och sagt:
”Älskade Gösta, vad jag önskar att vi ändå hade blivit fler. Nu när jag försvinner, vem ska se
efter dig då?”
”Oroa dig inte för det. Jag klarar mig”, hade han svarat och vänt bort ansiktet så att hon inte
skulle se hans tårar. Men det var inte sant. Han hade inte alls klarat sig utan Stina.
Och på sista tiden har han klarat sig sämre än någonsin.

Medan kaffet står och drar på spisen tar han fram grötkastrullen och mäter upp rätt mängd vatten
för en portion havregrynsgröt. Han sätter kastrullen på spisen, tar havregrynspaketet ur skåpet
och väger det i handen. Det är oroväckande lätt, det finns nog gryn kvar till ett par dagar till om
han har tur. Sen får man väl nöja sig med knäckebröd till frukost, tänker han medan han mäter
upp havregryn i decilitermåttet.
När gröten har kokat färdigt häller han upp den i en tallrik och öppnar kylskåpet för att ta
fram lingonsylten. Den rostfria mjölkkannan står på nedersta hyllan och han kan inte låta bli att
skaka den, fast han mycket väl vet att den är tom.
I flera år, ända sedan han sålde sina egna kor, har han köpt mjölk av Sven och Inga
Gustavsson i granngården. Varje måndag, onsdag och fredag tar han sin mjölkkanna och vandrar
längs vägen den dryga kilometern till Gustavssons gård. Och varje gång står Sven där i
ladgårdsdörren när han kommer fram, i sin blåa arbetsoverall och sin Lantmännen-keps med
grön skärm och hälsar honom med sitt vanliga:
”Först kommer mjölkbilen och sen kommer du, Svensson. Börjar det bli torrt på gröten nu
igen?”
Sedan brukar de gå in i köket och prata en stund medan Sven fyller hans kanna med färsk
mjölk ur hinken i kylskåpet och Inga häller upp kaffet. De pratar om vädret och korna mest. Inte
så att de delar sina innersta tankar och känslor direkt, men han betraktar ändå Sven som en vän.
Och sedan Stina dog blir han ofta inbjuden till en av Ingas alltid lika goda hemlagade middagar.
Han vet att de oroar sig över honom, att han har det för ensamt där borta. Sven har flera gånger
föreslagit att han borde skaffa sig någon ny kvinna.
”Det är ingen konst nuförtiden, har jag hört. På det där internetet kan man träffa massor med
kvinnor, lätt som en plätt.”
Nej, någon dator har han inte. Och någon som skulle ersätta Stina skulle han aldrig hitta det
visste han, en sådan tur hade man bara en gång i livet. Ändå uppskattar han Svens omtanke.
Men nu har han inte kunnat ta sin vanliga promenad längs vägen på snart två veckor. Och
även om han hade gjort det hade det förmodligen inte varit till någon större nytta.

Gösta äter sin torra gröt långsamt och försöker ignorera den obehagliga känslan när den klistar
sig fast vid gommen.
Just som han lägger ifrån sig skeden och lyfter koppen för att ta den sista klunken kaffe
slocknar kökslampan och brummandet från kylskåpet upphör. Strömavbrott igen. Det är fjärde
gången bara den här veckan och för varje gång har det tagit längre tid innan den kommit igång
igen. Vem vet, kanske kommer den inte alls tillbaka den här gången, tänker han.
Förr i tiden hade gården en egen reservgenerator, så att de skulle slippa att behöva
handmjölka korna varje gång en snötyngd gran hade lagt sig över ledningarna. Men nu hade
Vattenfall grävt ner ledningarna och förresten behövde han ju inte mjölka några kor längre,
varken för hand eller med maskin. För några år sedan hade de till och med låtit installera eldrivna
element i huset, för att slippa slita med vedeldandet varenda dag.
 Stearinljus och bränsle till fotogenlamporna att lysa upp huset med har han. Och kakelugnen i
vardagsrummet och vedspisen i köket är fortfarande fullt fungerande och kan användas för både
uppvärmning och matlagning. Men för det krävs förstås vissa förutsättningar.
Mödosamt tar han sig upp ur kökssoffan och går fram till vedlåren i hörnet. Han lyfter på
locket och kikar ner. Det är som han trodde, i botten på vedlåren ligger bara några taniga pinnar,
inga vedklabbar stora nog att värma ett hus eller koka potatis med. I vedboden, tvärs över
gårdsplanen däremot, där finns det ved så det räcker hela vintern om det skulle behövas.
Gösta smäller igen locket till vedlåren, rätar på ryggen och funderar en stund. Han vet att han
har två alternativ. Antingen kan han sitta kvar här inne i köket utan ved och hoppas på att
strömmen ska komma tillbaka. Eller så kan han lämna köket, hämta yxan, gå ut i vedboden och
hämta den där förbaskade veden.

Han går fram till köksfönstret och drar undan gardinen och sedan sätter han ögat tätt intill
springan mellan två av plankorna som är fastspikade framför rutan och kikar ut. Det kommer att
bli en vacker dag. Kall men vacker. Den bleka solen är på väg upp över åkrarna och glittrar i
rimfrosten som täcker gårdsplanens grus. Allting är öde, inte en rörelse stör stillheten denna
höstmorgon.
Om han tittar så långt till vänster som springan tillåter kan han precis se den röda uthuslängan
och dörren till vedboden. Det kan inte vara mer än femtio meter från ytterdörren dit, inte mer än
ett par minuters rask promenad över gruset. Han har gått den vägen hundratals, kanske tusentals
gånger. Bara en kort promenad, hugga lite ved och sedan gå tillbaka igen. Precis så enkelt...och
ändå så svårt.
Han funderar en stund till, sedan vänder han sig mot bilden av Stina över soffan och säger:
”Det kanske är dags att sluta tänka och bara göra, eller vad säger du? Här inne kan jag ju inte
sitta hela livet.”
Med en suck släpper han ner gardinen och går ut i hallen. När han sticker fötterna i stövlarna
råkar han ta ett steg åt sidan och stöter till geväret som står lutat mot väggen. Han fångar det i
luften och känner pipans trygga kyla mot fingrarna.
På golvet bredvid geväret ligger ammunitionsasken. Han behöver inte öppna den, han vet
redan att det bara finns en patron kvar i asken. En enda sparad patron.
 Han ställer tillbaka geväret mot väggen, öppnar hallgarderoben och tar fram vedyxan, sedan
lägger han ifrån sig den igen och tar tag i chiffonjén som står framför ytterdörren. Den är tung
och Gösta stönar för sig själv medan han släpar tillbaka den till dess vanliga plats vid väggen.
Sedan tar han ett djupt andetag, låser upp dörren och går ut.
På farstubron stannar han upp och drar in den kyliga morgonluften i lungorna. Smaken av
frisk luft på tungan känns märkvärdigt främmande efter så lång tid inomhus. En vanlig dag hade
han förmodligen satt sig ner på trappan nu och tittat ut över åkrarna en stund. Han och Stina
brukade alltid göra det, som en del av den vanliga morgonrutinen. Efter mjölkningen en tallrik
gröt i köket, sedan gick Stina med grötresterna till hönsen medan Gösta gjorde kaffe och väntade
med kopparna på bron, om vädret tillät. En sådan här morgon hade de alldeles säkert suttit där
bredvid varandra på översta trappsteget, med en varsin filt över axlarna, och druckit sitt kokkaffe
medan de tittade ut över ägorna.
En av dom morgnarna, när han precis hade druckit upp kaffet och var på väg att resa sig för
att gå in igen hade Stina slagit ut med armen mot grönskan framför sig och sagt:
”Tänk så vackert det här, så det nästan gör ont i ögonen. Och tänk att en gång kommer allt det
här vackra att vara Gustavssons.”
Hon sa det lättsamt, som om det vore ett skämt, men det hade båda två vetat att det inte var
det. Det var bara en tidsfråga innan de skulle bli för gamla för att klara det hårda arbetet på
gården och utan arvingar fanns inga andra alternativ än att överlåta alltihop på någon annan när
tiden kom.
Den tiden hade kommit mycket tidigare än någon av dom hade kunnat ana, bara ett år efter
den där sommarmorgonen på trappen hade Stina diagnosticerats med obotlig bröstcancer och det
blev mycket riktigt Gustavsson som tog hand om både kor och arrende. Det enda som blev kvar
hos honom var ensamheten.
Ilsket torkar han bort tårarna som rinner ner för kinderna. Han har inte tid att stå här och bli
sentimental. Verkligen inte.
Sakta börjar han gå nerför trappan. Han stannar på nedersta trappsteget och tittar bort mot
vedboden. Just nu verkar den inte alls ligga femtio meter bort, snarare flera kilometer. Den
tomma gårdsplanen känns som ett som ett evighetslångt minfält, en golgatavandring utan några
möjligheter till skydd.
 Plötsligt, helt oväntat känner han hur rädslan hugger till i bröstet. Vad gör han här ute? Hur
kan han tro att han ska klara av det här? Ett vansinnesprojekt är vad det är. Det enda vettiga vore
att gå upp för trappan och in genom dörren, släpa tillbaka chiffonjén och gå och sätta sig i köket
igen.
”Och sen sitta där i kylan tills jag ruttnar bort”, muttrar Gösta för sig själv och efter en kort
stund av självövervinnelse kliver han ner från trappan.

Det fortfarande frusna gruset knastrar under stövlarna och fastnar i små klumpar vid sulorna.
Han tar sikte på vedboddörren och börjar gå, långsamt och med blicken stint riktad framåt. Steg
för steg tvingar han sig framåt, men fastän han går stadigt framåt känns vedboddörren hela tiden
lika avlägsen. Medan han knastrande tar sig fram över gruset mumlar han lugnande ord för sig
själv för att lätta lite på skräcken som trycker på bröstkorgen.
”Det går ju finemang det här. Ingen fara alls. Snart är du framme. Ingenting kommer att
hända, ingenting alls. Ingen kommer ihåg att du är här. I två veckor har du suttit därinne, de har
hunnit glömma dig för längesen.”
När han har kommit drygt halvvägs över gårdsplanen skär ett skrik rakt igenom morgonens
stillhet. Det verkar komma från någonstans bakom honom, kanske från skogen på andra sidan
åkern. Ett plötsligt, ordlöst vrål av smärta och ångest som vibrerar genom luften och dränker
fågelsången. Det stiger och sjunker och verkar pågå i evigheter, innan det plötsligt klipps av och
upphör lika plötsligt som det började.
Gösta står som fastfrusen i grusen och lyssnar till sitt eget hjärtas ursinniga bultande. Han
hoppas innerligt att det tänker lugna ner sig snart. Det vore just snyggt, att få en hjärtattack här
ute. Doktorn har visserligen sagt att han är i strålande form för någon i hans ålder, men han är ju
ingen ungdom längre.
Han vänder sig om och tittar försiktigt bakåt , mot skogen. Allt verkar lugnt nu. Ingenting rör
sig i skogskanten, inga fler skrik ekar genom morgonen. Han tittar längtande mot ytterdörren.
Han vill inte det här mer. Han vill tillbaka dit, tillbaka till sitt trygga kök, till kaffet,
havregrynsgröten och sjöväderrapporten. Tillbaka till Stina. Men det är för sent att vända om nu.
”Det var säkert bara ett djur”, muttrar han för sig själv och tvingar sin motsträviga kropp att
börja gå igen. ”Ett rådjur kanske. Eller en grävling, dom kan skrika så det skär genom märg och
ben, det vet du. Förresten var det långt borta, inte alls i närheten. Det finns ingen anledning till
oro. Ingen alls.”
Han tror inte ett dugg på sina egna ord, men ändå känner han sig lite lugnare och snart nog
står han framför vedboden. Med skaftet till yxan petar han försiktigt upp dörren och kikar in. Det
är dunkelt i vedboden, det enda lilla fönstret på kortväggen ger inte mycket ljus och redskapen
längs väggarna kastar märkliga skuggor i rummet. Han står alldeles stilla en stund, väntar
tålmodigt med ett fast grepp om yxan. Men ingenting händer. För att vara alldeles säker lutar han
sig ändå fram och ropar försiktigt:
”Hallå, är det någon där?”
Fortfarande ingenting. Efter ytterligare ett par minuter vågar han sig in i vedboden och drar
igen dörren efter sig. Men sedan ångrar han sig och öppnar den igen. Om det ändå skulle komma
något vill han åtminstone vara beredd att ta emot det. Och den tunna trädörren skulle ändå inte
kunna skydda honom i mer än några sekunder.
Han tar fram vedsäcken och lägger den redo på golvet bredvid huggkubben. Sedan tar han den
första vedklabben från den manshöga stapeln vid väggen och ställer den tillrätta. Han lyfter yxan
över huvudet, fixerar träbiten med blicken och låter yxan falla med exakt rätt hastighet och
riktning. Yxhuvudet skär genom luften innan den landar mitt på vedklabben och fastnar med
eggen en decimeter in i träet. Han höjer armen igen, den här gången med vedträet hängande vid
yxan. I det andra slaget klyvs träet hela vägen igenom, eggen sätter sig fast i huggkubben och de
huggna träbitarna faller till marken. En perfekt vedklyvning. Precis som hans far lärde honom
när han var barn.
”Hugg din ved med två slag, kom ihåg det Gösta. Alltid två slag”, brukade han säga och peka
på honom med yxskaftet. ”Den enda orsaken till att folk envisas med att hugga med ett slag är
för att de vill visa sig märkvärdiga och imponera på andra. Man ska aldrig göra saker för att
imponera på andra, det blir man bara olycklig av. Man ska göra saker för att det är rätt. Och att
hugga ved med två slag, det är rätt. Lita på det, pojk.”
När han blev äldre och hade fått starka armar av arbetet i ladugården och på åkrarna hade han
naturligtvis ändå inte kunnat låta bli att smyga in i vedboden och prova. Vid första försöket hade
han missat huggkubben helt och varit bara centimeter ifrån att hugga sig själv i benet. Men andra
gången gick det bätte, han fick in en perfekt träff med yxan som klöv vedträet med full kraft rakt
igenom. De kluvna bitarna flög som projektiler genom rummet, dessvärre flög en av dom åt hans
håll och träffade honom rakt i ansiktet.
Vid middagsbordet samma dag hade han förklarat blåtiran runt högerögat med att han hade
gått rakt in i ladgårdsdörren. Hans far hade låtsas att han trodde på det, men glittret i hans blick
sa något annat. Och efter den dagen hade han alltid huggit sin ved med två yxslag.

Gösta ställer ifrån sig yxan mot huggkubben och böjer sig ner för att plocka ner bitarna i
vedsäcken. Sedan tar han ett nytt vedträ ur stapeln, ställer det på huggkubben och höjer yxan
igen. Och igen. Och igen. Vedträ efter vedträ klyver han till perfekta bitar.
Efter en stund bryr han sig inte längre om att stoppa bitarna i säcken, låter bara den huggna
veden falla fritt i högar runt kubben. Han hugger och hugger tills svetten rinner ner för
skjortryggen och det värker i armmusklerna. Men ändå fortsätter han att hugga sin ved, mycket
mer än han någonsin kan orka bära in till huset.
Det känns bra att hugga ved. Han njuter av ansträngningen och av vibrationerna från
yxhuggen som sprider sig genom kroppen vid varje slag. Efter ett helt liv av hårt arbete har hans
kropp blivit beroende av ansträngning och de senaste veckorna av stillhet sitter som en obehaglig
klåda i kroppen.
Att stå här i vedboden med yxan tar honom tillbaka till livet som det var en gång. Livet med
djuren och Stina. Med sådden och slåttern och skörden och trädfällningen i skogen om hösten.
Med snöskottningen om vintern och kaffestunden på farstubron om sommaren. Livet när allting
fortfarande var som det skulle. När Stina fortfarande levde och korna fortfarande skulle mjölkas.
Och när världen inte var totalt galen som den är nu.

Så uppslukad av sitt vedhuggande är han att inte hör det grymtande ljuden som kommer närmare
och närmare eller de tunga stegen över gruset utanför. Inte förrän skuggorna över huggkubben
avslöjar att någon står i dörren upptäcker han faran och vänder sig om, alldeles för sent.
Det är Sven Gustavsson från granngården som står där i dörröppningen. Eller rättare sagt, det
som en gång var Sven Gustavsson.
Den blå arbetsoverallen är densamma som vanligt och gummistövlarna och Lantmännen-
kepsen, den som Sven nästan aldrig tar av sig.
 ”Nej, kepsen min den sitter allt där den sitter. Förutom i kyrkan, så det är ju tur att en inte går
i kyrkan så ofta”, brukar Sven säga ibland när Inga vill att han ska ta av den till middan. Ja,
kepsen sitter där fortfarande. Men resten...herregud, resten.
Ett jämmer stiger upp genom Göstas strupe utan att han kan hindra det. Det är ett jämmer av
skräck...men lika mycket av sorg. Han vill inte att det ska vara Sven. Vem som helst, men inte
Sven.
Trots att han innerst inne har vetat att att chansen var liten hade han ändå hoppats att Sven och
Inga också hade kommit undan. Att de också hade hunnit barrikadera huset i tid och haft vett nog
att inte gå ut om de inte absolut var tvungna. Och vett nog att använda geväret om de ändå blev
tvungna. Det var den tanken som hade hållit hans eget mod upp under de här hemska veckorna,
hoppet om att det fortfarande fanns fler som han kvar. Fler som hade undgått att förvandlas till
en av de andra.

Monstret som en gång var Sven Gustavsson grymtar något ohörbart och tar ett par stapplande
steg in i vedboden. Hans starka armar, som fortfarande kan lyfta lika tunga höbalar som förr, är
halvvägs lyfta ut åt sidorna och fingrarna på hans stora händer knyts och öppnas om och om
igen. Han håller huvudet i en onaturlig vinkel åt sidan och då och då rycker hela hans kropp till i
spasmer.
”Ofrivilliga muskelsammandragningar”, kallas det. Det har Gösta lärt sig från de
specialinsatta reportagen som fyllde alla TV-kanaler de första dagarna. Muskelkramperna är ett
av de första symptomen hos någon som blivit smittad av det okända virus som plötsligt drabbade
Sverige för snart en månad sedan och har spridit sig snabbt och skoningslöst sedan dess. Ingen
har lyckats lista ut exakt varifrån det har kommit. Det har spekulerats om vaccinforskning som
gått snett eller möjligen en terrorattack, men ingen visste säkert. Och nu spelar det strängt taget
ingen större roll längre. Det enda som är säkert är viruset förvandlar människors hjärnor till mos
och skapar själlösa maskiner , berövade allting utom en enda grundläggande drift.
Jaktinstinken.
Sven-monstret har uppenbarligen redan haft jaktlyckan med sig den här dagen. Framsidan av
den blåa overallen är full av mörka fläckar och hans ansikte är smetigt av färskt blod som
droppar ner från hakspetsen och sugs upp av kragens tyg. När han öppnar munnen i ett morrande
kan Gösta se köttslamsorna som fortfarande sitter fast mellan hans tänder. Kanske är det en av
hans egna kor som har fått sätta livet till. Eller kanske...nej, han trycker undan tanken igen. Inte
Inga, det är för hemskt att tänka på.
Med ett försiktigt leende sträcker Gösta ut armarna mot Sven.
”Så ja, Sven, lugn och fin nu. Det är ingen fara. Det är ju jag, Gösta. Din granne. Du kommer
väl ihåg mig? Mig vill du ju inte göra illa, eller hur?”
Sven tar ytterligare några vingliga steg framåt och muttrar något igen. För ett ögonblick
tycker Gösta att det låter nästan som ”...först kommer mjölkbilen...”, men det är förmodligen
bara inbillning. I Svens tomma, blodsprängda blick finns inga spår av igenkänning, inga tecken
på mänskliga känslor överhuvudtaget. Inga spår av den Sven Gustavsson som en gång var hans
granne och vän. Den varelse som står framför honom är långt bortom allt hopp om räddning
tillbaka till mänskligheten, det förstår han.
Långsamt och försiktigt börjar Gösta backa längre in i vedboden medan han så omärkligt som
möjligt böjer sig ner och tar upp yxan som står lutad mot huggkubben. Han tar ett fast grepp om
yxskaftet och kryper ihop för att få rätt balans. Han vet vad han måste göra, hur svårt det än
känns.
”Det här är inte Sven. Kom ihåg det”, säger han till sig själv. ”Sven finns inte längre. Sven är
död och nu är det upp till dig om du ska överleva. Se bara till att få det gjort nu.”
Han vrider yxan runt så att den trubbiga änden kommer framåt och tar sikte på Sven-
monstrets högra tinning. Han tar tag med båda händerna runt skaftet i en dubbelfattad forehand
och höjer yxan. Sven verkar helt omedveten om faran och är forfarande på väg framåt när Gösta
tar ett sista steg bakåt för att få rätt slagavstånd och...
...ramlar handlöst bakåt när han snubblar på högen med vedträn han högg alldeles nyss. I
fallet tappar han yxan och han slår huvudet hårt i vedbodens jordgolv när han landar på rygg
bland träbitarna.
Ett ögonblick blir allt svart och när han vaknar till igen snurrar rummet, han känner sig
illamående och har fruktansvärt ont i bakhuvudet. Trots smärtan försöker han kravla sig upp på
fötter igen, men han får inget grepp med stövlarna, vedträna bara halkar omkring under honom
och han kommer ingenstans. Liggande på rygg som en strandad sköldpadda hör han hur Sven
vrålar av upphetsning när han inser att hans offer ligger hjälplöst på golvet. Det dröjer inte mer
än ett par sekunder innan han har monstret över sig.
Gösta ligger på rygg på vedbodgolvet med Sven ovanpå sig och hans vidöppna, stinkande gap
bara några centimeter från ansiktet. ”Han får inte bitas. Vad du än gör, låt honom inte bita dig”,
är den enda tanken som finns i hans huvud just nu. Om Sven lyckas sänka sina smutsiga tänder
in i hans kropp är det fullständigt kört, det vet han. Det har han också lärt sig från TV.
”...viruset smittar genom direktkontakt med blod, saliv eller andra kroppsvätskor. Den som
blivit biten eller på annat sätt kommit i direkt kontakt med en smittad person bör snarast uppsöka
närmaste vårdinrättning...”
Det sista var förstås rent skitsnack, det visste alla. Hade man verkligen blivit biten av en
smittad fanns det inte en enda vårdinrättning i världen som kunde hjälpa en. Herregud, det fanns
inte en enda vårdinrättning som skulle släppa in en innanför dörrarna.
Med all kraft trycker han bägge handflatorna mot Svens bröstkorg för att hålla honom ifrån
sig. Hans öppna mun är så nära att Gösta kan se varenda lagning och ojämnhet, framtändernas
bruna spår efter ett helt liv av snusande och den dyra bryggan i underkäken som Sven gnällde så
mycket över i vintras.
”10 000 för lite plast och några skruvar, är det vettigt det?” hade han klagat där han satt vid
köksbordet med kaffekoppen och snusdosan framför sig. ”Det är ju mer än vad en hel ko kostar.”
Inga stod vid spisen och hade vänt sig om och svarat, lika lugnt som alltid.
”Tja, du kan ju alltid strunta i det. Om du nu vill äta soppa resten av livet, det vill säga.”
Bilden av Inga och Sven i köket får det att snörpas ihop i halsen igen och han måste tvinga sig
själv att tränga bort den för att inte bryta ihop. Sörja får han göra senare. Om det nu blir något
senare för hans del.
Sven visar inga som helst tecken på att ge upp och Gösta får allt svårare att hålla honom ifrån
sig. De vassa träbitarna under honom skär in i ryggen och hans armar darrar av ansträngningen.
Alldeles snart kommer han inte att orka mer och då är det över.
Desperat vrider han huvudet åt sidan för att komma så långt bort ifrån Svens mun som
möjligt. Då känner han plötsligt något kallt mot kinden. Yxan. Det måste vara yxan, den som han
trodde han hade förlorat men som tydligen ligger alldeles bredvid honom på golvet.
Hoppet om en möjlig utväg ger honom nya krafter och med en sista kraftansträngning frigör
han vänsterhanden och spärrar ut pek- och långfingret till ett V. Så hårt han orkar stöter han
handen framåt och kör in fingrarna långt in i Svens ögonhålor. Det känns fruktansvärt att göra
det, känslan av de mjuka ögongloberna mot fingrarna är oändligt motbjudande. Men det
fungerar. Sven vrålar av smärta och kastar sig bakåt med händerna tryckta mot ansiktet.
Så snabbt hans mörbultade kropp förmår rullar Gösta över på sidan och tar tag i yxan. Från
sin liggande position får han inte särskilt mycket kraft bakom slaget och det är långt ifrån någon
ren träff. Men på något sätt når ändå yxan sitt mål och med en suck sjunker Sven ihop och landar
med en tung duns med huvudet mot huggkubben.
En kort stund ligger Gösta alldeles stilla och tittar upp i taket medan han lyssnar på sin egen
ansträngda andhämtning. Han kan inte tro att det är sant, att han faktiskt har klarat det. Så
småningom kravlar han sig ändå upp och stödd på yxan börjar han stappla mot utgången. I
dörröppningen stannar han och och tittar in i vedboden igen.
Sven är uppenbart omtöcknad, men död är han inte. Han stönar svagt och med jämna
mellanrum drar muskelkramperna genom hans kropp. Han blöder från sina skadade ögon och
vrider huvudet från sida till sida som för att försöka undkomma smärtan. Men redan börjar han
famla omkring sig för att försöka ta sig tillbaka upp på fötter.
Gösta tvekar ett ögonblick, men sedan vänder han om och går in i vedboden igen. Han kan
inte lämna Sven så här. Han må ha blivit förvandlat till ett livsfarligt odjur, men den som ligger
därinne är ändå Sven Gustavsson, mjölkbonde och spannmålsproducent, ordförande i Lions
lokala avdelning i Vimmerby och kassör i Hembygdsföreningen i Silverforsen, älskad make och
far till två söner och stolt farfar till fem barnbarn. Och den Sven Gustavsson är värd bättre än att
för evigt irra omkring i en blind jakt på nya offer att livnära sig på.
Han kramar hårt om yxans skaft när han ställer sig framför huggkubben.
”Förlåt mig, Sven”, viskar han när han höjer yxan Han har vänt den vassa eggen framåt när
han slår till Sven i huvudet med yxan en andra gång. Två slag. Alltid två slag, det är det enda
rätta.
Sedan faller han på knä bredvid kroppen och kräks havregrynsgröt över den nyhuggna veden.

Utanför vedboden har höstsolen tvekande tagit sig ännu en bit upp på den bleka himlen . Den
skiner över den småländska landsbygden, över gårdar och ängar, villaområden och
genomfartsleder. Försiktigt letar den sig genom granskogens grenar och tänder solglitter på
vattenytan i sjöar och åar. Den kastar sina strålar över björkdungar och stengärdsgårdar, där
strävsamma smålänningar genom århundranden har staplat resultatet av sitt mödosamma arbete
att göra sina åkrar fruktbara nog att föda familjen, priset att betala för att kunna fortsätta leva
nära naturen och hembygden.
Solen skiner också över Gösta Svenssons gård, över boningshuset, den tomma ladugården och
uthuslängan där blodet från Sven Gustavssons kropp fortfarande är på väg att sugas upp av
jordgolvet i vedboden.
Hundra meter därifrån, mitt ute på stubbåkern, står kommunalstyrelsens ordförande i
Vimmerby och blinkar i morgonljuset. Hans bruna manchesterkostym har jordfläckar på knäna
och revor i ärmarna, slipsen är avsliten på hälften och hänger som en fransig tofs över bröstet.
Han vinglar lite där han står och kisar med sina blodsprängda ögon. I ett fast grepp i
högerhanden håller han ett mänskligt underben klätt i jeans och med basketkängan fortfarande på
foten. Han höjer benet som om han höll i ordförandeklubban i kommunfullmäktige och vrålar
något ohörbart medan han målmedvetet tar sig fram över den ojämna marken.
Tjugo meter till höger om honom stapplar den kvinnliga ordföranden i Hem och Skola-
föreningen, hon som förra året till slut lyckades få kommunen att bygga farthinder på väg 40
genom Mariannelund, hon har halva ansiktet bortslitet och blödande, men cykelhjälmen
fortfarande stadigt på huvudet.
Nere i kröken skymtar delar av kyrkokören på väg i samlad tropp anförd av kyrkoherden i
blodig kaftan och bakom ladugården har tre tonårsfinniga moppe-killar stannat upp, helt
distraherade av den blonda tjejen från kassan på macken i Södra Vi. Hon har släpat med sig sitt
senaste byte, en spädgris från någon av gårdarna i närheten, hela vägen hit och står nu på knä i
myllan i sin brandgula Preem-uniform med båda händerna begravda i djurkroppen medan
killarna hungrigt tittar på och grymtar otåligt, helt omedvetna om att deras kompisar redan hunnit
halvvägs över grusplanen.

I soffan i köket inne i boningshuset ligger före detta lantbrukare Gösta Svensson. Han ligger
alldeles stilla med slutna ögon och ser ut som om han sover. Köksklockan på väggen visar fem i
sju. Det har gått exakt en timme sedan sjöväderrapporten och det är dags för dagens första
landväderrapport. I hela sitt vuxna liv har han legat på kökssoffan vid den här tiden på
morgonen, tagit igen sig efter dagens första sysslor och lyssnat på landväderrapporten i P1. Men
nu sänds det inga väderrapporter i P1 längre. Om han slår på radion på köksbänken kommer han
inte att få in annat än brus, hur mycket han än snurrar på kanalinställningsratten. Likadant är det
med TV:n i vardagsrummet och med telefonen i hallen. Ingenting fungerar längre.
Från vardagsrummet hörs ljudet av en glasruta som krossas och i hallen bakom chiffonjén
dunkar någon envetet med ett tungt föremål mot ytterdörren. Gösta pressar händerna mot öronen
för att stänga ute alla grymtningar och krafsanden utifrån, för att trycka undan tanken på att de
snart kommer att ha tagit sig in i huset. Han överröstar oljudet med sin egen radio, med
rabblandet ur minnet av hans förflutnas alla tusentals land- och sjöväderrapporter, som ett mantra
mot galenskapen som omsluter honom. Precis som han gjort varje morgon sedan radion tystnade.

...västra Götaland, mestadels klart, men frampå dagen växlande molnighet. I allmänhet uppehåll
och goda solchanser. Tre till fem grader. Kommande natt dimma och som lägst minus två. Svag
vind. Östra Götaland, Gotland och Öland, tidvis molnigt och lokalt någon regnskur...

På köksbordet bredvid honom ligger geväret. Han håller den allra sista patronen mellan fingrarna
och vrider den fram och tillbaka. Han tittar på bonaden på väggen som hans mor broderat, han
tittar på tidningsurklippet med hans far bakom plogen och han tittar på fotografiet av Stina som
ler mot honom med armen om den svartvita kon. Han talar högt med alla tre fastän ingen längre
finns att lyssna på honom. Ingen utom varelserna där ute.
”’Livet är den största gåvan’. ’Man ska inte göra saker för att imponera på andra, man ska
göra saker för att det är rätt’. ’Man behöver inte välja, det känns i kroppen vilken väg man ska
gå’. Men om det inte finns något som är rätt längre? Om allting känns fel och det inte längre
finns några vägar att gå, hur kan man fortsätta vara tacksam över livet då?”
Sedan gråter han en stund.

Utanför källaringången på baksidan av boningshuset står Patrik Magnusson, äldste sonen till
Bengt och Birgitta Magnusson i Gissemåla, och trampar obestämt fram och tillbaka. Det är inte
första gången han är här. Efter han tog examen från transportprogrammet på gymnasiet i
Hultsfred och började som chaufför på Arla har han besökt Gösta Svenssons gård otaliga gånger,
liksom Sven Gustavssons och många andra gårdar runt omkring.Varje dag har han kört runt i sin
stora kylbil på småvägarna runt Vimmerby och Eksjö, hämtat upp mjölk och småpratat lite med
bondgubbarna. Men det vet han inte själv längre. Viruset som härjar i hans kropp har redan
suddat bort alla spår av hans tidigare liv, alla erfarenheter, all kunskap, alla minnen av den han
en gång var. Han minns inte ens att han heter Patrik Magnusson längre.
Det enda han vet är att han är hungrig och att det kanske finns mat innanför den där dörren
som han kanske skulle kunna komma åt. Om han bara kunde fundera ut hur det där blanka som
han en gång visste heter dörrhandtag egentligen fungerar.
När den höga smällen inifrån köket får fönsterrutan ovanför honom att skallra stannar han upp
och tittar sig förbryllat omkring. Han rynkar pannan medan hans infekterade hjärna försöker
processa ljudintrycket och bestämma sig för en lämplig handling. Men inga fler ljud hörs och
bara några sekunder senare har han glömt bort alltihop och återgår till att banka på källardörren.