Cancersvulst eller spetälsk;

en pingstdiskurs under förändring?

Rebecca Dutius
B-uppsats; GNVA11 VT08 delkurs 4
Centrum för genusvetenskap, Lunds universitet
Handledare: Jens Rydström
ABSTRACT:

English:
The aim of this study has been to analyse a contemporary pentecostal discourse on homosexuality
from a Foucauldian perspective. The main questions has been: What subject position does it offer to
those commonly known as homosexuals? What does it take for a statement on homosexuality to be
”in the true” in a contemporary pentecostal discourse? And are there examples of discursive counter-
strategies in my material? The empiric material of this study has been two sermons on homosexuality
and a written document intended for education and discussion on homosexuality within the Swedish
pentecostal congregations. The results suggests that the main subject position for someone with a
same-sex inclination offered within the pentecostal discourse is that of the ”carrier of” and
”struggler with”homosexuality (or homosexual temptations). And also that heterosexual marriage,
mercy and compassion, talk of a way out of homosexuality and a discourse of injuries are part of what
makes a statement on homosexuality to be in the true within this doscourse. Counter-strategies that
have been found consists of using the discoursee and vocabulary in a different way, and of using
commentary.
keywords: pentecostal, discourse, homosexuality, Foucault, subject position

Svenska:
Uppsatsens syfte har varit att studera en samtida pingstdiskurs kring homosexualitet ur ett
Foucauldianskt perspektiv. Frågeställningen är tredelad och omfattar frågorna: Hur konstrueras den
person som vanligtvis kallas homosexuell i denna diskurs, vilken subjektsposition erbjuds för dessa
personer? Vad krävs det av ett yttrande om homosexualitet för att det ska vara ”i det sanna” i
pingstdiskursen? Finns det exempel på diskursiva motstrategier och diskursiv motmakt i materialet?
Uppsatsens material består av två predikningar om homosexualitet och en undervisningsskrift om
samma ämne, avsedd för användning inom de svenska pingstförsamlingarna. Resultatet av analysen
ger vid handen att den subjektsposition för, eller konstruktion av, den homosexuelle som är gemensam
i materialet är den som ”bärare” och ”bekämpare” av homosexualitet (eller homosexuella impulser),
vidare att ramarna för pingstdiskursen kring homosexualitet utgörs av referenser till det heterosexuella
äktenskapet, en barmhärtighetsdiskurs, tal om en väg ut ur homosexualiteten och en skadediskurs
kring homosexualitet. Diskursiva motstrategier eller motmakt som kommer till uttryck i materialet
består dels i användandet av den givna diskursen på ett annat sätt, och dels i ”kommentarens princip”
Nyckelord: pingströrelsen, diskurs, homosexualitet, Foucault, subjektsposition
INNEHÅLL

1. INLEDNING s. 1
1.1. Bakgrund till ämnet
1.2. Syftesformulering och avgränsning s. 1
1.3. Frågeställningar s. 1
1.4. Positionering s. 2

2. METOD s. 2

3. TEORI s. 3
3.1. Diskurs s. 3
3.2. Foucault s. 3
3.2.1. Sexualitetsdiskurser och konstruktionen av den homosexuelle s. 3
3.2.2. Maktteori s. 4
3.2.3. Foucaults diskursteori s. 4

4. MATERIAL OCH URVAL s. 5

4.1. Material s. 5
4.2. Urval s. 6

5. LITTERATURGENOMGÅNG s. 6

6. ANALYS s. 7
6.1. Konstruktionen av den homosexuelle s. 7
6.1.1. "Den längtan jag bär" s. 7
6.1.2. Brottningskampen s. 9
6.1.3. Sammanfattning s. 10
6.2. Ramar för pingstdiskursen? s. 10
6.3. Diskursiv makt och motmakt s. 12
6.3.1. Diskursen som startpunkt för motstrategi s. 12
6.3.2. Kommentarens princip s. 13
6.3.3. Sammanfattning s. 14

7. SAMMANFATTNING OCH AVSLUTANDE DISKUSSION s. 15

7.1 Sammanfattning s. 15
7.2 Diskussion s. 15

NOTER s. 16

KÄLLFÖRTECKNING s. 17

Bilaga 1.: transkription av Sten-Gunnar Hedins predikan

1. INLEDNING

1.1. Bakgrund till ämnet

Den 20 juli 2003 höll pastor Åke Green en sedermera uppmärksammad predikan om homosexualitet i
sin församling, Filadelfiaförsamlingen i Borgholm, där han drog paralleller mellan homosexualitet och
pedofili och sex med djur, och bland annat använde sig av bildspråket "en djup cancersvulst på
samhällskroppen".
2005 gav Teologiska nätverket Pingst ut den lilla skriften "Homosexualitet och kristen tro", som en
del i sin serie "Tro och livsstil". Denna får betraktas som det närmaste ett officiellt gemensamt
uttalande om homosexualitet som en rörelse som så betonar avsaknaden av centralstyre och den
enskilda församlingens självstyre1) har kommit.
Den 17 februari 2008 höll Sten-Gunnar Hedin, avgående föreståndare för Pingst: Fria Församlingar i
Samverkan (Pingst FFS), en predikan i Filadelfiakyrkan i Stockholm, där han närmare preciserade
den ståndpunkt i frågan om homosexuella i församlingen som han uttryckt i TV-programmet
"Beckman, Ohlson & Can: Hatar Gud sex?", i debatt med ovan nämnde Åke Green. Han använder sig
av en liknelse med Bibelns spetälska, som var utestängda från samhället och från närmare kontakt med
icke-spetälska (i enlighet med vad man skulle kunna kalla en dåtida smittskyddslag). Han drar
paralleller inte mellan homosexuella, pedofiler och tidelagare, utan mellan homosexuella, frånskilda
och omgifta, och han argumenterar för att de förstnämnda liksom de senare ska kunna tillhöra
församlingen. Samtidigt argumenterar han utifrån en linje som har det livslånga heterosexuella
äktenskapet som ideal. Homosexuella, liksom frånskilda och omgifta, hamnar alltså fortfarande i
någon slags B-lag, fast ett B-lag som får vara med i klubben, så att säga. Liksom Greens predikan blir
Hedins massivt uppmärksammad och omdebatterad, men till skillnad från Greens i stort sett enbart
inom rörelsen.

1.2. Syftesformulering och avgränsning:

Mitt syfte är att studera en samtida pingstdiskurs kring homosexualitet. Alltså hur talar man, och hur
kan man tala, om homosexualitet inom den svenska pingströrelsen?

Mitt material blir i dels två uppmärksammade predikningar i ämnet, den ena av Åke Green 2003 och
den andra av Sten-Gunnar Hedin 2008 och dels skriften "Homosexualitet och kristen tro"(2005) från
Teologiska nätverket pingst.

Eftersom den andra av de två nämnda predikningarna har uppmärksammats (och kritiserats) inom
rörelsen som exempel på en ny linje, vill jag också se om man kan se den som ett exempel på en
diskursiv motstrategi: Använder sig Hedin av diskursen för att nå ett annat syfte vad gäller
homosexuella och homosexualitet?

Syftet är alltså INTE att göra en kartläggning av allt som sagts eller sägs om homosexuella och
homosexualitet av företrädare för pingströrelsen, utan att göra en kvalitativ, utforskande studie av olika
(?) sätt att tala om homosexualitet i en samtida pingstdiskurs.

1.3. Frågeställningar
Först och främst vill jag med utgångspunkt i Foucaults teori om konstruktionen av den homosexuelle
1
i en västerländsk sexualitetsdiskurs under 1800-talet ställa frågan om den homosexuelle existerar i
mitt material och, om inte, vilken alternativ konstruktion av den person som i andra sammanhang
kallas homosexuell som framträder.

Därutöver vill jag utifrån applicerbara delar av Foucaults diskursteori undersöka det gemensamma i
den diskurs kring homosexualitet som framkommer i mitt material. Vad som krävs av en utsaga om
homosexualitet för att den, inom denna diskurs, ska vara "i det sanna".

Slutligen vill jag med användning av Foucaults teori om diskursen som mötesplatsen för makt och
kunskap, innefattande också möjliga motståndsstrategier och motståndspunkter, undersöka om Sten-
Gunnar Hedin, och eventuellt den anonyme homosexuelle man som kommer till tals i materialet,
använder sig av den givna homosexualitetsdiskursen för att nå delvis andra syften. Om inte bara
diskursens makt, utan också dess "motmakt" kommer till uttryck i mitt material.

1.4. Positionering
Min egen genusteoretiska utgångspunkt är att jag ser kön, genus och sexualitet som oupplösligt
förenat, utifrån Butlers teori om den heterosexuella matrisen. För mig blir därmed en analys och en
diskussion av en av delarna i matrisen, i den här uppsatsen en sexualitetsdiskurs, också oundvikligen
en diskussion av de övriga delarna, även om detta inte görs explicit. En diskursivt skapad
subjektsposition för den homosexuelle, exempelvis, styr vilka möjliga sätt att vara "kvinna" och att
vara "man" som ges.

Vidare anser jag att det är viktigt att i en vetenskaplig diskussion förena kritik med en respekt för
materialet. Det innebär att jag varken har för avsikt att "bevisa" att pingstdiskursen är homofobisk eller
att lyfta fram religionen som som "roten till det onda" när det gäller homofobi. Det första tror jag vore
att återuppfinna hjulet, och det andra anser jag vara missvisande. Visst är många religiösa miljöer och
subkulturer heteronormativa och/eller homofoba, härunder också den som är aktuell i den här
uppsatsen, men de är verkligen inte de enda. Om heteronormativiteten vore isolerad till religiösa
sammanhang vore den, åtminstone i ett svenskt sammanhang, en mycket marginell företeelse. Det
innebär att jag ser de diskursivt möjliggjorda motstrategier som framträder i mitt material i ljuset av sin
kontext. Att jag utifrån sammanhanget uppfattar det som just en motstrategi, hellre än att utifrån en
position som kritiker, som talar utifrån en annan diskurs, döma ut den/dem som homofoba. Att göra
det senare skulle innebära att jag missade viktiga tendenser i materialet.

De delar av min personliga bakgrund, förutom att jag är genusstuderande, som kan ha betydelse för
min analys är dels att jag identifierar mig som homosexuell, och dels att jag är uppväxt delvis inom
pingströrelsen, även om jag lämnade den för snart två decennier sedan. Det senare kan å ena sidan
riskera att göra mig hemmablind - men jag tror att min position som homosexuell, liksom den långa
tid som gått sedan det faktiskt var min "hemmamiljö" kan fungera som motvikt till det. Å andra sidan
innebär det också en viss förhandskunskap om den aktuella miljön och diskursen.

2. METOD
Min metod är diskursanalys. Den teoretiska utgångspunkten finns i Foucaults breda definition av
diskurs, men analysnivån är, liksom det företrädesvis var även hos Foucault själv (Bergström &

2
Boréus, sid. 309), språkliga utsagor. Att undersöka och analysera också social praktik, som
exempelvis bruket av uteslutningar och andra disciplinåtgärder mot församlingsmedlemmar som
avviker från den accepterade sexualmoralen, som en del av diskursen, tror jag hade varit mycket
givande, men det faller dessvärre utanför ramen för en uppsats av det här formatet.

3. TEORI

3.1 Diskurs
Begreppet diskurs kommer från franskans discours som betyder tal, samtal eller prat, men som också
kan syfta på det mer strukturerade talet i till exempel en föreläsning (Mats Rosengren i: Foucault,
1993, sid. 57), vilket i sin tur kommer av latinets discursus som ordagrant betyder ett löpande fram
och tillbaka (Cavallin, spalt 366), men som oftast syftar på samtal. I vetenskapliga sammanhang
används det såväl väldigt snävt; som ett ord för en sammanhängande del muntligt tal, eller
sammanhängande texter (Bergström & Boréus, sid. 307), som mycket brett; som innefattande såväl
yttranden som handlingar och social praktik (Bergström & Boréus, sid. 308-309). Foucaults
definition, som är den jag kommer att använda mig av i den här uppsatsen, är den senare. Detta
innebär också en syn på språket, och diskursen, som inte bara neutralt beskrivande utan som skapande
och konstruerande (Bergström & Boréus, sid. 326).

3.2. Foucault

3.2.1. Sexualitetsdiskurser och konstruktionen av den homosexuelle

"The sodomite had been a temporary aberration; the homosexual was now a species" (Foucault, 1990.
sid. 43). Foucault beskriver i introduktionen till sin sexualitetshistoria hur det skett vad man skulle
kunna kalla en diskursiv konstruktion av den homosexuelle som art, genom uppkomsten av en ny
homosexualitetsdiskurs i Europa. Där sodomi, samkönade sexuella handlingar, tidigare varit endast en
synd, en handling, som egentligen vem som helst kunde göra sig skyldig till, så framträdde under
1800-talet plötsligt den homosexuelle i diskursen kring sexualitet. Den homosexuella handlingen var
nu ett symptom på eller uttryck för en särskild personlighet, eller en särskild patologi. Den
homosexuelle var född.

Ovanstående narrativ, läst som en berättelse om en enkelriktad, och total, övergång från en diskurs,
sodomitens, till en annan, den homosexuelles, har av Eve Kosofsky Sedgwick kritiserats för att missa
de många samtidigt existerande sexualitetsdiskurserna (Kosofsky Sedgwick, sid. 47). Hon tar
exemplet med de amerikanska stater där de handlingar som kallas "sodomi" fortfarande är
kriminaliserade, och där sodomidiskursen alltså är i allra högsta grad levande, inte bara en historisk
rest i utdöende (ibid.). Jag är enig med henne i att den läsningen av Foucaults teori om uppkomsten av
den homosexuelle blir problematisk, och dessutom inte nödvändigtvis särskilt givande att använda i en
analys. Jag menar dock att det med stöd i Foucaults tal om mångfalden av sexualitetsdiskurser är
möjligt att läsa och använda detta narrativ endast som en teori om den homosexuelles uppkomst (som
inte behöver innebära den homosexuelles diskursiva enevälde), och som ett exempel på och
konkretisering av hur olika sexuella subjektspositioner skapas i olika sexualitetsdiskurser. Han talar
ju om en mångfald av diskurser kring sexualitet skapade inom en mängd institutioner och genom
olika mekanismer. (Foucault, 1990, sid 33). Redan i sin installationsföreläsning uttrycker han också:

3
"Vi har ännu inte på långa vägar skapat en enhetlig och regelbunden sexualitetens diskurs, kanske
kommer vi aldrig att lyckas med det och kanske är vi inte ens på väg åt det hållet." (Foucault, 1993,
sid. 47) Med andra ord, att den homosexuelle som person träder in på den historiska arenan genom
en ny diskurs, innebär inte att andra diskurser kring homosexualitet inte kan uppstå och existera
samtidigt, eller att sodomi-diskursen inte kan fortleva inom vissa institutioner, som exempelvis kyrkan.

3.2.2. Maktteori
Foucaults maktteori kan egentligen sammanfattas i tre punkter:
- Makten är inte någon annanstans utan överallt, helt enkelt för att den hela tiden uppstår överallt.
(Foucault, 1990, sid. 93)
- Diskursen är den plats där makten och kunskapen förenas (Foucault, 1990. sid. 100)
- Och, slutligen, i diskursens maktutövning finns samtidigt startpunkterna för möjliga
motståndsstrategier: I konstruktionen av den homosexuelle skapades samtidigt möjligheten för den
homosexuelle att tala till sitt försvar (Foucault, 1990, sid. 95 & 100-101).
Den Foucauldianska makförståelsen har kritiserats i feministiska sammanhang för att osynliggöra
manlig överordning och kvinnlig underordning. I mitt tycke behöver strukturella orättvisor inte bli
osynliga eller ogiltigförklarade med en cirkulär maktförståelse à la Foucault. Däremot ger den, som
jag uppfattar den, möjligheten till en mer dynamisk förståelse både av hur genus- och
sexualitetsdiskurser utövar makt – som mycket väl kan innebära strukturella skillnader mellan olika
subjektspositioner – och av hur motstrategier och förändring är möjliga.

3.2.3. Foucaults diskursteori

Foucault talar i Diskursens ordning om tre grupper av kontrollmekanismer som styr en diskurs. De
yttre kontrollmekanismerna, som han kallar uteslutningsmekanismer, är först och främst förbudet,
eller gränsen mellan det förbjudna och det tillåtna, därefter är det skiljelinjen mellan förnuft och
vansinne, slutligen är det gränsen mellan det sanna och det falska. De inre procedurer som styr en
diskurs kallar han kommentaren, författarens princip och disciplinens princip. Den tredje gruppen är
den som styr det talande subjektet lika mycket som, eller mer än, diskursens eller utsagans innehåll.
Det är ritualerna, diskurssamfunden och läran. Jag ska här uppehålla mig särskilt vid
uteslutningsmekanismerna samt kommentaren, disciplinens princip och läran.

Uteslutningsmekanismerna handlar om den yttre makten att placera en diskurs på rätt, eller fel, sida
om de godtyckliga och tillfälliga gränserna mellan det förbjudna och tillåtna, det förnuftiga och det
vansinniga, och slutligen det sanna och det falska. Särskilt strävan efter att placera sig i det sanna, att
knyta sig till en sanningsdiskurs ser Foucault som utmärkande för många moderna diskurser. Han tar
som exempel hur rättssystemet - som ju skulle kunna nöja sig med att förhålla sig till förbudet och
möjligen till vansinnet - strävar efter att rättfärdiga och motivera sig självt med hänvisningar till olika
former av etablerad kunskap, som psykologi, sociologi etc. Han konkluderar: "Det är som om inte ens
lagens ord kunde auktoriseras i vårt samhälle av något annat än en sanningsdiskurs." (Foucault, 1993,
sid. 14)

Det finns en nivåskillnad mellan yttranden i så gott som alla samhällen och diskurser, enligt Foucault,
mellan det som är förbi i samma ögonblick som det är sagt, och den ritualiserade diskursmängd som
är ständigt återaktualiserbar. De tydligaste exemplen är religiösa texter och lagtexter (Foucault, 1993,

4
sid. 16). Kommentaren är de yttranden som upprepar, utlägger och just kommenterar dessa senare
diskursmängder. Den innebär samtidigt en möjlighet till ständigt nyskapade diskurser (Foucault,
1993, sid. 18) och en slags inre begränsning och styrning av diskursen. Med Foucaults egna ord:
"Kommentaren besvärjer diskursens slumpmässighet genom att ta med den i beräkningen: visserligen
gör den det möjligt att säga något annat än texten själv, men på villkor att det är texten själv som sägs
och i någon mening fullbordas." (Foucault, 1993, sid. 19). Auktoriteten att förändra finns inte hos det
talande subjektet, utan i primärtexten, i lagen (Butler, sid. 225) eller i den religiösa urkunden.

Disciplinens princip handlar om vilka krav som ställs på ett yttrande för att det ska kunna sägas
tillhöra en vetenskaplig disciplin. Det handlar förstås till att börja med om ett ämnesområde, men inte
bara det, allt som kan sägas om människokroppen hör inte automatiskt till medicinens eller anatomins
disciplin. (Foucault, 1993, sid. 22) Vissa begrepp och teoretiska verktyg måste också användas, och
andra får inte användas. Yttrandet måste kunna förstås och rymmas inom en bestämd teoretisk ram
(Foucault, 1993, sid. 23). Mendels arvslära, som i dag räknas som grunden för genetiken, kunde ju
exempelvis inte alls tas upp av hans samtida biologidisciplin. Hans begrepp var främmande för 1800-
talets biologidiskurs, och formade enligt regler oförenliga med denna. Han var, med Foucaults sätt att
uttrycka det, inte "i det sanna", utan att det betyder att han inte talade sanning (Foucault, 1993, sid. 25)

Den tredje gruppen kontrollmekanismer rör, som nämnt, de talande subjekten. Läran påminner om
disciplinen, men skiljer sig från denna princip genom att inte bara styra yttrandets innehåll utan även
det talande subjektet. Den individ som uttalar något alltför skilt från den godtagna läran gör sig
därmed, eller görs, till kättare (Foucault, 1993, sid. 30). "Läran verkställer en dubbel underkastelse: de
talande subjekten underställs diskursen och diskursen underställs, så förutsätts det åtminstone,
gruppen av talande individer."(Foucault, 1993, sid. 31)

4. MATERIAL OCH URVAL

4.1. Material
Som nämnt ovan, två predikningar i textform, och en skrift som kan beskrivas som en utläggning av
pingströrelsens gemensamma syn på homosexualitet.

Åke Greens predikan har publicerats i sin helhet i DN, och det är den version jag använder mig av.
Det framgår inte huruvida texten är ett predikomanuskript eller en transkription, men mycket tyder på
att den är transkriberad. Det gäller inte minst förekomsten av felstarter (det vill säga att en mening
påbörjas men inte avslutas) och omtagningar som är utmärkande för talspråk, men ovanligt i
skriftspråk. Omfattningen är ca 9 A4-sidor.

Sten-Gunnar Hedins predikan finns publicerad i videoform på församlingens hemsida.

Videoversionen har jag sedan transkriberat till text, med skriftspråksnära stavning hellre än med
talspråksnära uttalshärmande, och med markering av extra långa pauser och särskilt stark betoning.
Orsaken till valet av den skriftspråksnära transkriptionen är att det är orden och formuleringarna
snarare än uttal som blir mitt analysobjekt, av samma skäl har jag markerat betoning och pauser som
kan påverka tolkningen av orden. Längden på videoinslaget som helhet är ca 49 minuter, av detta utgör
själva predikan ca 38 minuter (före och efter denna finns sång, bön och en introduktion och ett

5
välkomnande av Sten-Gunnar Hedin). I transkriberad form utgör predikan drygt 6 A4-sidor text.

Foldern från Teologiska Nätverket Pingst innehåller dels utläggning av bibelsammanhang samt
resonemang kring vad homosexualitet är, och dels en personlig berättelse av en anonym homosexuell
man hörande till pingströrelsen. Omfattningen är 55 sidor, men storleken bara ca 10 x 15 cm.

4.2. Urval
Motiveringen för avgränsningen av materialet är i första hand en ren mängdfråga. Pingströrelsen i
Sverige hade 2005, det år de senaste siffrorna publicerade på pingst.se är från, 480 aktiva
församlingar. För dessa finns ingen gemensam publiceringskanal för predikningar: Många publicerar
på sina egna, respektive, hemsidor, andra publicerar i form av inspelningar på kassettband eller skivor
som tillhandahålls lokalt i kyrkolokalen, vissa predikningar publiceras i församlingarnas egna
veckoblad eller månadsprogram, och några publiceras sannolikt inte alls. Med andra ord, redan att
samla in och gå igenom en predikan från var och en av församlingarna vore ogörligt inom ramen för
en B-uppsats. Att söka igenom tillräckligt många predikningar för att från varje församling hitta en
som på något sätt berör homosexualitet vore ännu mer omfattande.

Valet av predikomaterial har dock inte gjorts slumpvis, utan motiveras av att predikningarna
uppmärksammats inom, och vad gäller Greens också utom, pingströrelsen som just predikningar om
homosexualitet. De två predikanterna har också kommit att offentligt profileras som representanter för
olika uppfattningar i frågan - inte minst i TV-programmet "Hatar Gud sex?" där de båda debatterade
med, bland andra, varandra. Risken med ett sådant urval, som baseras på uppmärksamhet, är förstås att
man snarare än huvudfåran fångar extremer. Därav valet att också komplettera med den nämnda
foldern. Den har publicerats av det teologiska nätverket i Pingst, som är en samverkan mellan de
svenska pingstförsamlingarna, och kan därigenom betraktas som representativ för rörelsen som
helhet. Därutöver kommer jag naturligtvis också att återknyta till tidigare forskning.

Valet av material har också motiverats av min frågeställning, som rör pingströrelsens egen diskurs
kring homosexualitet. Det är utifrån den frågeställningen, enligt min uppfattning, mer fruktbart att
använda texter/tal som tillkommit inom pingströrelsen och i första hand är tänkt att cirkulera inom
denna: Här i första hand predikan, som ju är riktad till församlingen. Men också den folder jag valt
har pingstförsamlingarna som inte bara upphov utan som främsta målgrupp2). Att använda sig av
uttalanden som är riktade till omvärlden, eller som är svar på en fråga från en utomstående (till
exempel mig), tror jag innebär att få ett material, en diskurs, som är utformad också utifrån ett behov
av att framstå som acceptabel i denna omvärld. Det riskerar att bli missvisande om det används för att
besvara frågor om pingströrelsens egen diskurs.

5. LITTERATURGENOMGÅNG
Tidigare forskning och litteratur med anknytning till ämnet är framförallt en C-uppsats i idé- och
lärdomshistoria, samt en Magisteruppsats i historia. Den förstnämnda, Pingströrelsens syn på
sexualitet under 35 år;1960-1995, är skriven av Anna Andersson. Den tar utgångspunkt i artiklar ur
tidningen Dagen, samt några böcker som antingen utgivits på ett pingströrelseägt förlag eller
rekommenderas i någon av pingströrelsen utgiven skrift, och som behandlar sexualitet i något
avseende. De frågor som dominerar debatten har varierat under den av henne undersökta tidsperioden,
6
men grundsynen att sexualiteten endast får ges uttryck inom det heterosexuella äktenskapet, var
konstant. Magisteruppsatsen, Kärlek eller vidrig lusta?; Synen på homosexualitet i svensk
frikyrkopress 1980-1995, är skriven av Fredrik Wallstedt. Hans uppsats visar att synen på
homosexualitet i frikyrkligheten i stort varierar mellan ett synd/handlingsperspektiv och en syn på
homosexualiteten som en del av skapelsen. För mitt syfte är det också intressant att notera att den
pingsttidning, Dagen, som är representerad i hans material varit den ojämförligt mest aktiva i
homosexualitetsdebatten i frikyrkopressen under den undersökta tidsperioden. Dessutom finns
kapitlet "Värt att vänta på? : om frikyrkoungdomars syn på sexualitet" av Jessica Persson, som ingår i
boken Sexualitetens omvandlingar : politisk lesbiskhet, unga kristna och machokulturer, under
redaktion av Thomas Johansson, Philip Lalander. Förhållningssätt till homosexualitet i
församlingspraktiken i historiskt perspektiv berörs delvis i avhandlingarna Innanför eller utanför?:
En studie av församlingstukten i nio svenska frikyrkoförsamlingar av Owe Kennerberg och Bortom
syndakatalogen: en studie av svensk frikyrklig etik från 1930-talet till 1990-talet av Björn Cedersjö.
Någon tidigare forskning som både fokuserar specifikt på homosexualiteten och specifikt på
pingströrelsen har jag inte hittat.

6. ANALYS

6.1. Konstruktionen av den homosexuelle

Min första delfrågeställning rör konstruktionen av den homosexuelle, alternativt andra konstruktioner
av den person som har samkönade sexuella relationer, eller en samkönad attraktion, som den
framträder i mitt material. Min utgångspunkt här är Foucaults beskrivning av hur den homosexuelle
som person och art träder in på den historiska arenan under 1800-talet, samt, parallellt med detta den
mångfald av överlappande eller oförenliga sexualitetsdiskurser som enligt Foucault existerar
samtidigt. I min analys av materialet har i det avseendet två huvudteman framträtt, som jag utlägger
nedan.

6.1.1 "Den längtan jag bär"

Den delrubrik jag satt på det här temat är hämtad från den personliga berättelsen av en homosexuell
man som utgör en del av foldern om kristen tro och homosexualitet. Han använder uttrycket "längtan"
om sin homosexualitet hela nio gånger (Homosexualitet och kristen tro, sid. 33, 34, 37, 38 och 40),
påfallande ofta i sammansättning med verbet "bär". Ännu lite oftare, tio gånger (ibid., sid. 32, 35, 36,
37, 38 och 41) använder han ordet "känslor", det också ofta i sammansättning med verbet "bär". Just
ordet längtan är han ensam om att använda; I foldern i övrigt används hellre "attraktion", "dragning"
eller "läggning". När "identitet" används om homosexualitet (ibid., sid. 5, 25, 46 och 47) är det
antingen för att förklara att detta är ett modernt påfund som är främmande för bibelordet3), eller i
sammansättning med "brottas" (mer om det senare under nästa delrubrik).

Hedin använder ett antal sammansättningar med verbet "bär" om homosexualitet: "bär spår av
skapelsens trasighet" (ibid.), "bär på skador, grundskadan" (Hedin, sid. 4) "bär spår av en söndrad
skapelse" (ibid.). När Hedin i sin predikan använder ordet "identitet" i sammanhang där det otvetydigt
syftar på homosexualitet är det, intressant nog, dels tillsammans med verbet "bär" i sammansättningen
"bär i sitt liv en identitet" (ibid.) och dels i samband med frågan "Finns en identitet som heter
homosexualitet?" (ibid.), vilken omedelbart därefter besvaras med: "Ja, det diskuterar de lärda, och
7
åsikterna går isär" (ibid.). I samma avsnitt understryker Hedin ytterligare sin tveksamhet inför
homosexualiteten som identitet genom att antyda att det skulle kunna handla om att människor blir
förvirrade i storstadsmiljön och av den moderna sexualfixeringen (ibid.). Det är i det här avseendet
också intressant att titta närmare på de paralleller till homosexuella som Hedin gör i sitt resonemang.
De grupper eller personer han tydligast sätter parallellt med homosexuella är frånskilda och omgifta.
Att skilja sig, liksom att gifta om sig, är ganska otvetydigt handlingar snarare än identiteter, ett göra
snarare än ett vara. Dock nämner Hedin också invandrare, eller ordagrant "de många nya svenskarna"
(Hedin, sid. 3), som ett exempel på de som kanske är vårt samhälles spetälska. Här handlar det ganska
otvetydigt snarare om ett "vara" än om ett "göra". Det är förvisso en parantes som inte riktigt låter sig
fogas in i det resonemang som senare förs om frånskilda, omgifta och homosexuella, men lämnar en
liten dörr på glänt mot tanken på en identitet, eller ett varande.

Verbet "bära" används hos Green i ett sammanhang som syftar på homosexualitet: "sexdrömmar som
man kan bära på" (Green, stycke 12) I Greens predikan är det annars tveklöst handlingsmotivet som
är dominerande. Han tar upprepade gånger (Green, stycke 19, 20 och 26) uttryckligen avstånd från
tanken på att homosexualitet skulle kunna vara medfödd4), eller med ett annat sätt att beskriva det: Att
det skulle kunna vara ett mer grundläggande "varande" snarare än ett "görande". Ordet identitet
förekommer inte. Samtidigt talar Green, paradoxalt nog, om homosexuella människor i en
utsträckning som är påfallande jämfört med den nästan totala frånvaron av det uttryckssättet i övriga
texter i mitt material. Ett sätt att förstå den motsägelsefullheten är att beteckningen "homosexuell" på
en människa för Green inte ska uppfattas på det sätt som motsvarar Foucaults beskrivning av den
homosexuelle som art, utan bara som en beteckning på den människa som begår homosexuella
handlingar; egentligen en synonym till "sodomiten". Även hos Green är det i det här sammanhanget
intressant att titta på de paralleller han gör. Homosexualitet, tidelag och pedofili5) går för honom i
vartannat, inte bara i betydelsen att det är företeelser av samma typ eller av samma allvar, utan rent av
så att han menar att utövarna till stor del är samma personer. Det ena leder till det andra. "Och den
som är pedofil idag börjar inte som sådan. Man börjar helt enkelt med att byta sitt umgänge. Det var
så det började" (Green, stycke 18). "byta sitt umgänge" syftar här tillbaka till den tidigare (stycke 12)
upplästa texten från Romarbrevet 1 vers 26-27: "Därför utlämnade Gud dem åt förnedrande lidelser.
Kvinnorna bytte ut det naturliga umgänget mot ett onaturligt, likaså övergav männen det naturliga
umgänget med kvinnorna och upptändes av begär till varandra, så att män bedrev otukt med män" Med
andra ord, "bytet" av sexualpartner från olikkönad till samkönad, leder så småningom till att man
också söker barn, eller djur, som partners. Utifrån detta likställande associerar jag osökt till
strafflagsparagrafen från 1864, kap. 18 § 10: "Övar någon med annan person otukt som emot naturen
är, eller övar någon otukt med djur; varde dömd till straffarbete i högst två år." (Silverstolpe, sid. 69)
Det vill säga, enligt den äldre svenska lagstiftningens syn var homosexuella handlingar och sex med
djur tillräckligt likställda för att kunna omfattas av samma paragraf, liksom de hos Green är delar av
samma fenomen. Sammanfattningsvis tycks Green tala så gott som helt utifrån den äldre sodomi-
diskursen. Den homosexuelle är hos honom företrädesvis vad sodomiten är i den äldre diskursen:
endast den tillfälliga förövaren av handlingarna. Samtidigt finns hos honom bilden av
homosexualiteten som något man kan fastna i, ett "slaveri"6), dock ett slaveri som endast kräver viljan
och bön till Gud för att bryta med. Kanske (utan att detta är en liknelse Green själv gör) på liknande
sätt som kriminaliteten är något man av olika skäl kan fastna i, utan att den kriminelle därför
nödvändigtvis är en art.
8
Ett motstånd mot att uppfatta homosexualiteten som identitet, eller den homosexuelle som art, finns
hos alla. Skillnaden är att tanken på en predisposition i någon mån ändå finns hos Hedin och i
Homosexualitet och kristen tro. Men hos Hedin finns samtidigt, liksom hos Green, tanken att det
skulle kunna handla om en förvirring som uppstått på grund av exponering för alltför sexualiserad
media etc. För att sammanfatta: Gemensamt för diskursen är att homosexualiteten är, om den alls
existerar som annat än handlingar, något man "bär" (eller brottas med, mer om det i nästa avsnitt), vare
sig det sedan är en "längtan" eller en "skada" eller möjligen en "sexdröm", snarare än något man "är".
Den homosexuelle som ”bärare” finns representerad i hela materialet, hos Green kombinerat med en
sodomitdiskurs.

6.1.2 Brottningskampen
I foldern Homosexualitet och kristen tro förekommer inte orden kamp eller kämpa, men däremot
upprepade gånger det närliggande "brottas" (Homosexualitet... sid. 5, 6, 29, 36 och 47). Det gäller
såväl i den anonyma berättelsen som i foldern i övrigt. Det som det talas om att man brottas med är
mer specifikt "frågor om sexuell identitet", "en sexuell dragning till det egna könet", "dessa frågor",
"homosexualitet" och "sin sexuella identitet" (ibid.). Samtidigt används ordet "homosexuell" i foldern
så gott som uteslutande om handlingar, frestelser, impulser, samliv, inriktning, förhållanden, relation,
utlevnad, begär och umgänge (ibid., genomgående), snarare än om personer. Använt om personer
förekommer det dels när man talar om huruvida bibeltexterna kan appliceras på "genuint
homosexuella" (ibid., sid. 25) och dels i ett sammanhang som handlar om möjligheten för den
homosexuelle att förändras till heterosexuell (ibid., sid. 48). Alltså i sammanhang där man antingen
ställer sig tveksam till begreppet eller talar om att det kan, men inte behöver, vara övergående.
Därutöver också på två platser (ibid., sid. 5 & 41) där man talar om mötet mellan kristna, eller kyrkan,
och homosexuella (vilka därmed alltså implicit förutsätts vara icke-kristna och utanför kyrkan).
Undantaget är den homosexuelle mannen som i ett stycke talar om att han avråtts från att kalla sig
homosexuell, för att etiketten skulle kunna innebära ett befästande, men säger att det varit viktigt för
honom att sätta ett namn på sig själv och sina känslor (ibid., sid. 37). Utöver i det enda stycket är dock
det andra sättet att använda homosexuell, om handlingar eller önskningar, som man brottas med och
bär på, snarare än personer genomgående även i hans text. Med andra ord, homosexuella människor
kan möjligen finnas utanför kyrkan, men i kyrkan finns istället personer som brottas med
homosexuella impulser och frestelser.

Även Hedin talar om människor som "brottas med sin sexualitet" (Hedin, sid. 4). I samma avsnitt,
faktiskt i samma mening, talar han om människor som ännu inte har hittat den trygghet som ligger i en
identitet (ibid.). Det vill säga homosexualitet är inte en identitet, utan per definition avsaknaden av en
sann identitet. En avsaknad som människan måste brottas, eller kämpa, med. Därutöver är
skademotivet, mer om detta i nästa avsnitt, mer framträdande hos Hedin.

Green tar uttryckligen avstånd från tanken på homosexualiteten som en kamp, i alla fall som en
nödvändig eller önskvärd kamp. Han säger dels "Ingen behöver kämpa med otukten. Ingen behöver
säga, jag har en sån kamp på det här området. Alla kan bli lösta och befriade. Man kan få det om man
vill ha det." (Green, stycke 25), och dels talar han om att otukten varken ska bekämpas eller diskuteras,
utan den ska man fly ifrån (Green, stycke 20). Man kan alltså vara fast i homosexualiteten, men

9
brottas med den varken behöver man eller bör man; det är bara att fly från den eller be om befrielse.
Detta läser jag som ett exempel på diskursiv motmakt, låt vara i annan riktning än den jag senare
kommer att diskutera i eget avsnitt. Liksom talet om den homosexuelle som art gjorde det möjligt att
tala om homosexuella som legitima och icke-patologiska (Foucault, 1990, sid. 101), är det
pingstdiskursen om homosexualiteten som en brottningskamp som gör det möjligt för Green att inom
samma diskurs och med samma vokabulär förneka denna kamp.

Sammanfattningsvis är kampdiskursen, eller kampmotivet, genomgående i pingstdiskursens

konstruktion av den homosexuelle. Hos Green tar det formen av ett avståndstagande från kampens
nödvändighet och önskvärdhet, i det övriga materialet är det en mer manifest del av subjektspositionen
för den homosexuelle.

6.1.3. Sammanfattning
Den subjektsposition som i den hittills analyserade pingstdiskursen skapas för personer som hyser
homosexuella känslor eller som har samkönade sexuella upplevelser är i stora drag en position som
någon som bär på homosexualitet, och samtidigt kämpar med den. Människor är inte homosexuella –
utom möjligen icke-kristna. Det är handlingar, impulser, frestelser etc. som är homosexuella.
Homosexualiteten är heller inte obetingat en identitet. Det gör det tveksamt om "den homosexuelle
som art" egentligen kan sägas finnas i merparten av mitt material, snarare är det kanske den
homosexuelle som "bärare" och "kämpe" som konstrueras här. Hos Green framträder och
konstrueras tydligare den subjektsposition som hos Foucault skulle kallas sodomitens. En jämförelse
med tidigare forskning (se not 4-6) ger vid handen att den homosexualitetsdiskurs Green talar utifrån,
i den mån den skiljer sig från det övriga materialet, är identisk med en tidigare inom pingströrelsen
dominerande. Det nya i mitt material tycks vara just positionen som "bärare" och "bekämpare" av
homosexualitet.

6.2. Ramar för pingstdiskursen?

I detta avsnitt tänker jag med utgångspunkt i det Foucault kallar disciplinens, respektive lärans,
princip diskutera det gemensamma i homosexualitetsdiskursen i mitt material. Pingstdiskursens ramar
när det kommer till homosexualitet, om man så vill. Här breddar jag analysen något så att den kommer
att handla inte bara om de homosexuella utan också om homosexualiteten i stort, och om teman och
språkbruk som är återkommande när detta berörs. Frågan gäller nu inte vilken subjektsposition som
skapas för de människor som på något sätt berörs av homosexualiteten, utan vilken begreppslig ram
som yttranden om homosexualitet i mitt material framförs och blir begripliga inom.

Utöver de teman som redan refererats i samband med tidigare avsnitt av analysen har jag funnit att
gemensamma teman i materialet är: Det heterosexuella äktenskapet som motbild (och vaccin),
barmhärtigheten, vägen ut ur homosexualiteten och ofullkomligheten i den rådande verkligheten, .
Därutöver alltså det ovan diskuterade: kampmotivet, homosexualiteten som något man bär, eller
möjligen gör, snarare än är, och, som också delvis berördes ovan, talet om homosexualitet som en
skada.

Alla texter talar om det heterosexuella (och livslånga) äktenskapet som ett ideal (Hedin, sid. 4,
upprepade gånger), som det skapelsegivna (Homosexualitet..., sid. 18-20, 42; Green, stycke 3, 6, 11 &

10
23). Därutöver talas det om det heterosexuella äktenskapet som en möjlighet för vissa homosexuella
genom ett Guds ingripande (Homosexualitet..., sid. 48), eller antyds att en sådan lösning existerar
(Hedin, sid. 4; mer om detta senare). Eller det talas rent av, som hos Green, om det heterosexuella
äktenskapet, och samlivet, som en förebyggande åtgärd mot homosexualitet: "Ett gott äktenskapligt
samliv förhindrar otuktssynder" (Green, stycke 24). Talet om det heterosexuella äktenskapet intar
alltså en central plats i pingstdiskursens tal om homosexualitet. Om det är bara ett av Gud givet ideal,
en motbild till homosexualitet, ett mål som är uppnåeligt för somliga som kämpar emot
homosexualitet, eller om det rent av är ett vaccin, varierar något. Däremot tycks det i pingstdiskursen,
som den framträder i mitt material, inte möjligt att tala om homosexualitet utan att tala om det
heterosexuella äktenskapet.

Barmhärtighetsbegreppet är också genomgående. Foldern talar om den eventuella svårigheten i att

förena barmhärtighet och trohet mot Bibeln (Homosexualitet..., sid. 5 samt baksidestext). Green talar
om Guds barmhärtighet när befrielse från homosexualiteten erbjuds (Green, stycke 25) samt om att
kristna genom att visa barmhärtighet ska vinna människor för den kristna tron (ibid., stycke 27).
Hedin är den som uppehåller sig mest vid barmhärtighetstemat. Han talar om Jesu barmhärtighet mot
de spetälska och om hur barmhärtigheten handlar om att ha hjärtat på rätta stället (Hedin, sid. 5).
Hedins användning av barmhärtighetstemat ska diskuteras mer i nästa avsnitt.

Ytterligare genomgående tema är att det finns en väg ut ur homosexualiteten. För Green är vägen till
heterosexualitet, eller "befrielse", helt öppen för den som så önskar (Green, stycke 25 och 26). I
foldern finns två vägar ut ur homosexualiteten: Antingen ett helande, som innebär att man blir
heterosexuell (Homosexualitet..., sid. 29, 40, 48 och 49). Eller ett självpåtaget celibat (ibid., sid. 29, 32,
50, 51 och 52). Hedin talar om att somliga av de som brottas med sin sexualitet, och som är förvirrade
av storstadsmiljön och sexualfixeringen, inte finner "den goda lösningen" (Hedin, sid. 4). Han
definierar inte vad den goda lösningen är, om det är ett helande till heterosexualitet eller celibatet, men i
och med att han säger att några inte finner den säger han ju, implicit, samtidigt att andra gör det, och att
den existerar. Det tycks alltså, trots gradskillnader i synsätt, inte möjligt att inom pingstdiskursen
sådan den framträder i mitt material diskutera homosexualitet utan att också göra det i termer av
alternativ eller befrielse.

Ofullkomligheten i världen här och nu, efter syndafallet men före Jesu återkomst, är ett tema som helt
saknas hos Green, och som således inte är 100% genomgående. Både Hedin och foldern diskuterar
dock detta som en förklaring till homosexualiteten: Att det är en följd av skapelsens trasighet efter
syndafallet, som inte helt kommer att försvinna före Jesu återkomst. (Hedin, sid. 4 & 5;
Homosexualitet..., sid. 12, 22, 23, 24, 25, 45 och 46).

Analyserat utifrån det Foucault kallar disciplinens princip tycks det alltså som att det som
oundgängligt krävs av en utsaga om homosexualitet för att den skall vara "i det sanna" i
pingstdiskursen är att den diskuterar i termer av det heterosexuella äktenskapet och barmhärtighet, att
den talar om en väg ut ur homosexualiteten och därutöver att den diskuterar homosexualiteten som en
kamp eller brottning (antingen bekräftande eller förnekande att det är vad den är). Andra diskursiva
termer som kan, men inte behöver, användas är sådana som relaterar till syndafallet och tillvarons
ofullkomlighet.

11
Från disciplinens princip skiljer sig lärans genom att kontrollera det talande subjektet snarare än
utsagans innehåll. Att avvika alltför mycket från den godkända läran har konsekvenser. I mitt material
är det, talande nog kanske, dels Hedin och dels den anonyme homosexuelle mannen som refererar till
möjliga sådana konsekvenser. Hedin säger, i det sammanhang där han för fram tesen att också den
som inte finner "den goda lösningen" måste kunna inkluderas i församlingen: "och nu kanske jag
aldrig mer får predika i den här kyrkan" (Hedin, sid. 5). Den anonyme homosexuelle talar om hur
insikten om den egna homosexualiteten väckte rädsla för att bli utestängd från nattvarden eller
utesluten ur församlingen, om han talade om den (Homosexualitet..., sid. 35).

6.3. Diskursiv makt och motmakt

"We must make allowance for the complex and unstable process whereby discourse can be both an
instrument and an effect of power, but also a hindrance, a stumbling-block, a point of resistance and
a starting point for an opposing strategy"(Foucault, 1990, sid. 101)

I detta avsnitt av analysen ska jag gripa mig an den tredje av mina frågeställningar. Utifrån Foucaults
tanke på diskursen som innehållande startpunkterna för sin egen motstrategi Foucault, 1990, sid. 95
och 101), och utifrån tanken på att den diskursiva konstruktionen av den homosexuelle som art
samtidigt möjliggjorde att dessa homosexuella argumenterade för sin sak och mot patologiserandet
(ibid., sid. 101) ska jag undersöka om inte bara diskursens makt utan även dess motmakt kommer till
uttryck i mitt material.

Jag har i materialet funnit två huvudtyper av diskursiv motmakt. Den första typen handlar helt enkelt
om diskursen som en startpunkt för en motstrategi, att man utifrån den givna diskursen för fram en
delvis annorlunda syn, om än med samma vokabulär (jmf. Foucault, 1990, sid. 101). Den andra typen
handlar mer specifikt om det Foucault kallar kommentarens princip (Foucault, 1993, sid. 19).

6.3.1 Diskursen som startpunkt för motstrategi

Hedin använder sig dels av diskursens genomgående barmhärtighetsmotiv (Hedin, sid. 5), och dels av
det också gemensamma temat kring homosexualitet som en skada eller trasighet med upphov i
syndafallet (ibid., sid. 4), för att motivera och argumentera för ett nytt förhållningssätt till
homosexuella. Homosexuella bör få vara medlemmar7), få "finnas i", församlingen (ibid., sid. 4 och
6). Barmhärtigheten handlar nu om att liksom Jesus förbarmar sig över de spetälska (ibid., sid. 2)
skall han förbarma sig också över den som av kultur och tradition utestängts från, eller känner sig
utestängd från, församlingsgemenskapen (ibid. sid. 1 och 5). Skadan och trasigheten, liksom
ofullkomligheten i detta livet här och nu, är teman som Hedin har gemensamt med foldern
Homosexualitet och kristen tro. Trots att vokabulären är närmast identisk har betydelsen hos Hedin
förskjutits något. Där detta mellantillstånd, mellan Edens lustgård och Jesu återkomst, i foldern får
betydelsen att ett gudomligt ingripande visserligen är möjligt men inget som kan garanteras
(Homosexualitet..., sid. 15 och 49). Och att människan som brottas med homosexualitet därför, om
helandet uteblir, får försöka att förverkliga idealet genom att leva i celibat (ibid., sid. 15, 29, 32, 49, 51
och 52), handlar det hos Hedin om att idealet är något vi får vara medvetna om att vi här och nu inte
lever i (Hedin, sid. 4 och 5). Därför sker det att den som skilt sig också träffar någon ny, och ingår i
ett nytt äktenskap, "inte för att provocera men för att leva" (ibid. s. 4), och därför är det en anledning
12
att tacka Gud för att också denna människa är välkommen i församlingen, trots att det uppenbart inte
är det ideal som skriften pekar på (ibid.). Och därför finns det människor i vars liv "idealbilden man-
kvinna inte längre går att tillämpa" (ibid.).

Den anonyme homosexuelle mannen som framträder i foldern Homosexualitet och kristen tro
använder den givna homosexualitetsdiskursen på alternativa sätt, eller som startpunkt för en annan
strategi, på tre olika sätt. För det första tar han avstamp i diskursens avståndstagande från den
homosexuella identiteten för att ändå hävda den för sig själv (Homosexualitet..., sid. 36-37). Här kan
man säga att han också delvis använder sig av kommentarens princip, genom att han motiverar sitt val i
det avseendet med en referens till bibeltexten. Närmare bestämt i formuleringen "Guds ord säger att
sanningen frigör" (ibid. sid. 37), vilket refererar till Johannesevangeliet 8:32: "Ni skall lära känna
sanningen, och sanningen skall göra er fria". För det andra använder han sig av skadediskursen för att
brännmärka homofobin. Han är visserligen inte ensam om att uttala sig emot fördömandet av
homosexuella: Det görs genomgående i materialet, inklusive i Greens predikan (Green, stycke 27).
Men han är ensam om att använda skadediskursen för att förklara det som skulle kunna kallas
homofobi. Han uttrycker det på följande vis: "Min brustenhet ligger i att inriktningen för min sexuella
attraktion är riktad mot personer av mitt eget kön. Den som upplever behov av att dra tydliga gränser
mellan normalt och onormalt bär kanske i sin tur en brustenhet som medför svårigheter att våga möta
det okända" (Homosexualitet..., sid. 39) För det tredje använder han sig av "bärandets" diskurs, alltså
homosexualiteten som något man "bär", men sätter samman det i den diskursen centrala verbet med
ord som är betydligt mjukare och laddade med mer positiva konnotationer. Han talar om att bära en
"längtan" (ibid., sid. 34, 37 och 40) eller "känslor" (ibid., sid 35-37), snarare än en skada eller en
sexdröm. I det sammanhanget är det också intressant att notera att han uttryckligen nämner att han, när
han för första gången blev helt medveten om sin längtan efter en man och vad den stod för, hade svårt
att få ihop de lustkänslor han hade inför tanken på ett homosexuellt kärleksmöte med den avsky som
uttrycktes inför samma fenomen från talarstolen i kyrkan (ibid., sid. 34).

Green använder, som nämnt, också diskursen som startpunkt för en motstrategi, i det att han använder
kampmetaforerna för att förneka kampens nödvändighet.

6.3.2. Kommentarens princip

Kommentarens princip handlar om den nivåskillnad som oundvikligen finns mellan olika texter eller
utsagor i en diskurs. Vissa texter är ständigt återaktualiseringsbara, och utgör både en
diskursbevarande princip, i och med att det som sägs inom diskursen ska kunna relateras till dessa,
och en förändringsmöjlighet, i och med att nya diskurser kan byggas på dessa. I en religiös diskurs
som pingströrelsens är det förstås dels, och kanske i första hand, den religiösa urkunden, Bibeln, som
har denna särställning, och i andra hand även andra texter som hör till traditionen och anses normativa.
Hur den anonyme homosexuelle mannen vid ett tillfälle använder sig av, också, kommentarens princip
för att hävda en ny diskursiv linje; hävdandet av homosexuell som beteckning på en (kristen)
människa, nämndes redan i förra avsnittet, därför ska jag här uppehålla mig vid Hedins användning av
denna.

Hedin använder sig av Bibelns berättelse om spetälska som en metafor för samhällets och
församlingens utstötta, häribland homosexuella. I sin utläggning av texten om de spetälska som Jesus

13
mötte och som blev helade lägger Hedin också en väldigt stor vikt vid platsen där detta skedde –
gränsen mellan Samarien och Galileen – och använder sedan detta metaforiskt genom hela predikan.
Han talar om Samarien som det "otillåtna området" (Hedin, sid. 2 och 3), och därifrån går han över till
att använda "gränslandet" (Hedin, sid. 4 och 5) och "gränsen mellan det [...] otillåtna området [...]
själva löfteslandet" (ibid. sid. 3) och "gränslinjen" (Hedin, sid. 4), och så småningom också
"Samarien" (ibid.) och "samarier" (ibid.) i överförd bemärkelse, om människor som (till exempel
omgifta eller homosexuella) som s.a.s. lever i det otillåtna. På detta vis utnyttjar han den möjlighet
som ligger i nivåskillnaden mellan primärtext och sekundärtext att "att (i det oändliga) konstruera nya
diskurser" (Foucault, 1993, 18).

Utöver Bibeln använder sig Hedin av ytterligare en primärtext som han har gemensam med foldern
Homosexualitet och kristen tro, nämligen Gustaf Auléns bok Kristen gudstro i förändringens värld
(Hedin, sid. 1-2; Homosexualitet och kristen tro, sid. 10 och not 4). Foldern använder sig av den som
referens i ett stycke som handlar om olika felaktiga gudsbilder och hur dessa kan komma att påverka
ens uppfattning i frågan om homosexualitet. Hedin gör istället en poäng av att man om man bläddrar i
flera upplagor av boken ser de enorma förändringarna i innehåll, ord och begrepp, men att kristen tro
ändå omtalas i bestämd form singular (Hedin, sid. 2). Slutligen berömmer han "den gamle
professorn" (ibid.) för insikten att tron är en och densamma även om "inställningen till olika begrepp"
förändras (ibid.). Härigenom ger samma primärtext, genom skilda kommentarer, möjligheten att å ena
sidan konstruera nya diskurser och å andra sidan behålla en slags oföränderlighet i diskursen. Man
skulle kunna tillägga att kommentaren just här används inte bara för att skapa nytt utan också, eller
kanske i synnerhet, för att motivera och rättfärdiga nyskapandet.

6.3.3. Sammanfattning
Hedin använder sig av barmhärtighetsmotivet, skadediskursen, och den diskursivt specifika
vokabulären om tillvarons ofullkomlighet för att motivera och argumentera för en ny linje i
församlingen när det gäller homosexuella. Detta är exempel på hur varje diskurs är och innehåller
både makt och motmakt, att startpunkterna för en motstrategi finns inom diskursen snarare än utom
den. Samma sak gäller hans användning av primärtexter, för att inom diskursens ram skapa och
motivera nya resonemang, genom vad Foucault skulle kalla "kommentarens princip".

Den anonyme homosexuelle mannen som kommer till tals i foldern Homosexualitet och kristen tro
använder sig också av den givna skadediskursen på ett annat sätt, han vänder den inte bara mot
homosexualiteten utan också mot homofobin. Dessutom använder han vad vi skulle kunna kalla
bärandets diskurs kring homosexualitet på ett sätt som ger mer positiva signaler, genom att kombinera
verbet "bär" med substantiv med positiva konnotationer snarare än negativa. Han tar också avstamp i
diskursens avståndstagande från homosexuell identitet, använder det som startpunkt, för att hävda den
identiteten för egen del. I detta sammanhang tar han också hjälp av en hänvisning till diskursens
tyngst vägande primärtext, Bibeln; ett exempel på hur kommentarens princip kan användas för
nyskapande inom diskursens ram.

14
7. SAMMANFATTNING OCH AVSLUTANDE DISKUSSION

7.1. Sammanfattning
Min analys av materialet har visat att den konstruktion av den homosexuelle som är gemensam i hela
materialet är den av "bäraren" av homosexualitet (eller av homosexuella impulser), som samtidigt är
"bekämparen" av dessa (även om Green uttrycker avståndstagande från den kampen gör han det
utifrån samma "kampdiskurs"). Samtidigt finns det spår av andra konstruktioner; Hos Green
framträder "sodomiten" (även om etiketten är homosexuell). Representerat i den anonyme
homosexuelle mannens självdefinition finns också ett steg i riktining mot "den homosexuelle",
samtidigt som det även i hans text är "bäraren" och "bekämparen" som dominerar.

De ramar för talet om homosexualitet som pingstdiskursen sätter, det som krävs för att vara "i det
sanna", har i analysen visat sig vara barmhärtighetsmotivet, talet om det heterosexuella livslånga
äktenskapet som motbild, ideal och eventuellt "vaccin", talet om att det finns en väg ut ur
homosexualiteten, en lösning, för den som "brottas" med och "bär på" densamma. Därutöver finns en
skadediskurs kring homosexualiteten, som är genomgående i materialet. Relaterat till det sistnämnda,
men inte representerat i alla delar av materialet, är talet om ofullkomligheten i tillvaron här och nu.

Diskursens motmakt och motstrategier kommer till uttryck i form av kommentarens princip, och i
form av att delar av den gemensamma diskursen och vokabulären används på ett nydanande sätt.
Bärardiskursen används på ett sätt som laddar homosexualiteten med positiva konnotationer, utifrån
skadediskursen brännmärker den anonyme homosexuelle mannen homofobin och Hedin talar för
medlemskap i församlingen för homosexuella. Hedin använder också barmhärtighetsmotivet i samma
riktning.

7.2. Diskussion
Det vore naturligtvis inte svårt att avfärda, även, Sten-Gunnar Hedins predikan som homofobisk, eller
att se den anonyme homosexuelle mannens berättelse som ett uttryck för självhat. En världsbild där
homosexualiteten är ett exempel på ofullkomligheten i världen kan knappast uppfattas på så många
andra sätt. Samtidigt, och utan att underkänna tolkningen av det som homofobiskt, är det enligt min
mening viktigt och intressant att se den skillnad som ändå föreligger mellan användningen av
pingstdiskursen kring homosexualitet hos dem, respektive i resten av materialet. Kanske anar vi hos
dem frön till en kommande förändring i pingströrelsens konstruktion av den homosexuelle, och av
homosexualiteten? Subjektspositionen som ”bärare” av homosexualitet kanske framöver kommer att
vara snarare ”bärare” av känslor och längtan, i diskursen i stort och inte bara här och var. Det är svårt
att se hur detta, om det blev det utbredda, skulle kunna förenas med precis den attityd till
homosexualitet som idag är den förhärskande i pingströrelsen. Om förändringen kommer till stånd
genom att en ny diskurs kommer till, som då ”den homosexuelle som art” uppträdde på den
historiska scenen, eller genom att de motståndspunkter. stötestenar och startpunkter för
motståndsstrategier som enligt Foucault finns inom diskursen får till effekt att diskursen långsamt
förskjuts, återstår att se.

15
NOTER

1) Den svenska pingströrelsen hör till den så kallade kongregationalistiska traditionen inom
protestantismen, det vill säga att man avvisar samfundsbildningar som obibliska och poängterar den
enskilda självstyrande församlingen som det nytestamentliga idealet.(Kennerberg, sid. 313)
Samarbetsorganisationen Pingst FFS (Pingst Fria Församlingar i Samverkan), är av ganska sent
datum och bildandet har inte varit okontroversiellt, men det är, trots att det är ett avsteg från den allra
mest radikala kongregationalismen, inte en egentlig samfundsbildning. Pingst FFS har inte beslutsrätt
över den enskilda församlingen, och det står också varje församling fritt att tillhöra eller inte tillhöra
detta samarbetsorgan. Det hör till sakens natur att gemensamma officiella uttalanden inte görs i någon
nämnvärd utsträckning i en rörelse som saknar centralorganisation och centralstyre. Självstyret
behöver dock inte innebära att det saknas gemensamma normer: Rhode Struble har i en avhandling
om pingströrelsens församlingssyn konstaterat att det självstyret till trots rådde en stor likriktning
teologiskt såväl som i allmänna åsikter (Struble, sid 74).

2) I nummer 2 2005 av tidskriften Pingst.nu rapporteras om de nyantagna planerna på att bilda den
ovan nämnda samarbetsorganisationen Pingst FFS. I artikeln uppmanar en av de ansvariga, Lars-Ivar
Nilsson, pingstförsamlingarna att nu arbeta med sin värdegrund, och nämner här att en
studiehandledning tagits fram till de skrifter som getts ut av Teologiska Nätverket Pingst, för att
"underlätta för och uppmuntra församlingar att gå in i studiearbete omkring värdegrundsfrågor."
(Ramstrand, sid. 6) Till dessa skrifter hörde vid denna tidpunkt den om kristen tro och homosexualitet
som hör till den här uppsatsens material. Med andra ord, skriften har tagits fram av ett nätverk som
ingår i samarbetet mellan pingstförsamlingarna, med avsikten att den ska studeras i de olika
pingstförsamlingarna. Den är skapad både av och för pingströrelsen.

3) Intressant att notera vad gäller den argumentationen är dock att man å ena sidan på två ställen (sid.
25 och 46) talar om att homosexualiteten som identitet är något som inte alls talas om i Bibeln, och
något man överhuvudtaget inte tänkte sig på Paulus tid, OCH samtidigt på ett annat ställe, i ett
resonemang kring 1 Korintierbrevet 6:9-11 och mer specifikt den tolkning av detta sammanhang som
hävdar att det inte kan tillämpas på genuin homosexualitet (i.e. individer med homosexuell identitet) då
detta var okänt när texten skrevs, gör gällande att det är osannolikt att Paulus inte skulle ha känt till det
fenomenet. Två rakt motsatta, och oförenliga, påståenden i samma skrift således. Då det andra
påståendet är det som bättre stöder deras bibeltolkning finns det anledning att anta att orsaken till att
detta inte är det genomgående påståendet är att motsatsen fyller en viktig och oumbärlig funktion i
deras konstruktion av den person som har samkönade sexuella relationer.

4) Här är Greens synsätt helt parallellt med det som tidigare uttryckts i pingstdebatten kring
homosexualitet (Andersson, sid. 3 och 17).

5) Intressant att notera när det gäller Greens pekande på AIDS-katastrofen och hans likställande
mellan homosexualitet och pedofili, är att det tidigare i pingstdebatten framförts dels att AIDS är Guds
straff för osedligt leverne (Andersson, sid. 9 och sid. 17), liksom påståendet att idén om
homosexualiteten som medfödd är något som homosexuella hittat på för att få till stånd ett sänkande
av åldersgränsen för homosexuella kontakter, så att de ska kunna få tillgång till unga pojkar och

16
förföra dem (Andersson, sid. 17).

6) Just ordet "slaveri" förekommer om homosexualitet också i 1960-talets pingstdebatt (Andersson,

sid. 3). Green erbjuder två förklaringar, som möjligen är sammanlänkade, till detta slaveri. Dels att det
handlar om att man öppnat sig för felaktiga tankar "Jesus menar att otuktssynderna de börjar i
tankelivet. När jag suttit och lyssnat till människor under nattetid, har alla utan undantag börjat syssla
med homosexualiteten i sina tankar." (Green, stycke 19), dels om att det är en form av
demonbesättelse (Green, stycke 24). De förklaringarna är ju inte nödvändigtvis oförenliga, utan kan
förenas genom att man tänker sig att besättelsen av de onda andarna möjliggörs när människan börjar
syssla med fel tankar. Tilläggas kan att tankefiguren demoner eller onda andar som förklaring till
homosexualitet är något Green är ensam om i mitt material, men det framskymtar i Jessica Perssons
intervjuer med ungdomar ur dels Pingströrelsen och dels Evangeliska Frikyrkan (Persson, sid. 60).
Dock framgår inte om de informanter som har framfört den förklaringsmodellen hörde till
Pingströrelsen, Evangeliska Frikyrkan, eller både och.

7) I Kennerbergs studie av församlingstukten i svenska frikyrkoförsamlingar 1855-1989 finns endast

två fall av uteslutning som uttalat beror på homosexualitet, dock framkommer också att påståenden om
att någon begått en homosexuell handling var något av den allra värsta anklagelsen som kunde tänkas
(Kennerberg, sid. 165). Björn Cedersjös avhandling om svensk frikyrklig etik mellan 1930-talet och
1990-talet visar att det varit en fast övertygelse att sexualiteten endast hör hemma i det heterosexuella
äktenskapet, men att frågan också varit tabu (Cedersjö, sid. 94). Dessutom framgår av hans material att
brott emot detta ofta lett till offentlig uteslutning, men att det på senare tid har blivit vanligare att sköta
den biten (kontrollen av vilka som får vara medlemmar) på ett mer diskret sätt, genom enskilda samtal
där den felande uppmanas att begära utträde. Inom pingströrelsen har den offentliga uteslutningen levt
kvar längre. (Cedersjö, sid. 225) Sammanfattningsvis kan sägas att en praktiserad icke-heterosexuell
sexualitet hittills varit oförenlig med medlemskap i den svenska pingströrelsen.

KÄLLFÖRTECKNING

Litteratur
Andersson, Anna (1996) Pingströrelsens syn på sexualiteten under 35 år 1960-1995 (C-uppsats).
Lund: Institutionen för Idé- och Lärdomshistoria, Lunds Universitet.
Bergström, Göran & Boréus, Kristina (red.) (2005) Textens mening och makt: Metodbok i
samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Lund : Studentlitteratur (ISBN 91-44-04274-9)
Butler, Judith (1993). Bodies that matter; on the discursive limits of "sex". New York : Routledge
(ISBN 0-415-90366-1)
Cavallin, Chr. (1905) Latinskt Skol-lexikon. Stockholm: Beijers Bokförlagsaktiebolag
Cedersjö, Björn (2001) Bortom syndakatalogen; en studie av svensk frikyrklig etik från 1930-talet till
1990-talet. Örebro: Bokförlaget Libris (ISBN91-7195-418-x)
Foucault, Michel (1990) The History of Sexuality: An Introduction. Harmondsworth : Penguin (ISBN
0-14-012474-8)
Foucault, Michel (1993) Diskursens ordning : installationsföreläsning vid Collège de France den 2
december 1970. Stockholm : B. Östlings bokförl. Symposion (ISBN 91-7139-065-0)

17
Kennerberg, Owe (1996) Innanför eller utanför : en studie av församlingstukten i nio svenska
frikyrkoförsamlingar Örebro : Libris (ISBN 91-7195-097-4)
Kosofsky Sedgwick, Eve (1990) Epistemology of the closet. Berkeley: University of California Press
(ISBN 0-520-07874-8)
Persson, Jessica (2003). "Värt att vänta på? Om frikyrkoungdomars syn på sexualitet". ingår i:
Sexualitetens omvandlingar; Politisk lesbiskhet, unga kristna och machokulturer. Göteborg:
Daidalos (ISBN 91-7173-182-2).
Ramstrand, Ulrika (2005) "Studiehandledning om värdegrunden". Pingst.nu Nr 2 juni 2005, sid. 6.
Silverstolpe, Fredrik (1999) "Paragraf 18:10". ingår i: Sympatiens hemlighetsfulla makt; Stockholms
homosexuella 1860-1960. Stockholm: Stockholmia (ISBN 91-7031-095-5)
Struble, Rhode (1982) Den samfundsfria församlingen och de karismatiska gåvorna och tjänsterna :
den svenska pingströrelsens församlingssyn 1907-1947. Stockholm : Almqvist & Wiksell
international (ISBN 91-22-00589-7)
Wallstedt, Fredrik (2000) Kärlek eller vidrig lusta?; Synen på homosexialitet i svensk frikyrkopress
1980-1995 (Magisteruppsats) Stockholm: Historiska Institutionen, Stockholms Universitet

Material
Pingstpastor Åke Greens predikan i sin helhet. Dagens Nyheter 2005-01-21.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=367498
Predikan Sten-Gunnar Hedin. Filadelfiaförsamlingens hemsida
http://webbtv.filadelfia.nu/player.php?filename=20080217-1.wmv Finns också i transkriberad form
som bilaga till denna uppsats, samt som ljudinspelning hos uppsatsförfattaren.
Teologiska Nätverket Pingst (2005) Homosexualitet och kristen tro. Avesta: Bokförlaget Libris
(ISBN 91-7195-801-0)

18
Bilaga 1. transkription av Sten-Gunnar Hedins predikan
Sten-Gunnar Hedin i Filadelfia Stockholm 17/2-08
transkription av predikan.
Extra lång paus markerad med ... särskilt stark betoning markerad med understrykning
-----
Mötesledare: Jesus, nu ber vi dig välsigna Sten-Gunnar och den förkunnelse han ska förmedla här
idag. Ber att det ska få ske inför öppna hjärtan, gör oss tillgängliga för det du vill ge oss idag, jag ber
om det i Jesu namn, Amen...Varsågod och sitt.
Sten-Gunnar Hedin, vi har glädjen att lyssna till dig idag, du är så välkommen. Och...idag så arbetar
Sten-Gunnar som föreståndare för Pingst Fria Församlingar i Samverkan [Pingst FFS, min anm] men
är förkunnare här idag. Välkommen!

Sten-Gunnar Hedin:
Tack för det! Roligt att vara hemma igen. Det är länge sedan jag stod i den här talarstolen, även om jag
då predikar ofta idag, oftare än när jag var lokal predikant här i Filadelfia, men jag gör det utöver hela
landet. Så här i början på året så var ju pingstförsamlingarna tillsammans med många andra
församlingar i, på lokala orter, gemensamma möten och gudstjänster, och jag har haft glädjen att vara
ute och predika i gemensamma möten, ekumeniska möten, och så, under början på det här året. Vilket
är roligt. Men det är väldigt roligt att vara hemma i den församling som är min egen församling. Tack
för tillfället!...

Ett spännande ämne är det den här söndagen, oavsett om man hade valt kyrkoårets tema som handlar
om trons kamp, för så heter det sedan mycket länge över just den här söndagen i fastan. Eller om det
är som församlingen här har valt att kalla den här söndagen, att vara öppen för nya människor. Så är
det kanske teman som går i varandra, på nåt sätt.

När man är borta ifrån sin egen församling som jag då tvingas av olika omständigheter och på grund
av uppgiften, och så tänker tillbaks och tänker på vännerna och gemenskapen, så kan man ju tycka att
det här är väl ändå egentligen ingen särskilt svår fråga, för hit längtar man, och här finns människor
som man har delat en god del av livet av, och delat bördor, tacksägelseämnen, glädjeämnen, och det är
väl inget svårt, att tala om att församlingen är öppen för nya människor. Ja, så kan man ju tycka, när
man har varit med länge i en gemenskap, men så vet vi ju att det kan ju faktiskt vara problematiskt...
ändå. Och det kan till och med vara det för Filadelfiaförsamlingen i Stockholm att vara öppen för nya
människor. Och därav så är det väl kanske bra att lyfta det i ett sånt här ...tema, och i en sån här
gudstjänst. Den kristna församlingen har ju ett alldeles exklusivt uppdrag, som ibland gör den just
exklusiv, i den meningen att det känns som om det är bara de som riktigt förstår det här som kan
välkomnas, och framförallt de som då kan finna sig i att ha den...tradition som den församlingen har.
Det är så, vill man vara med så får man finna sig i att också acceptera det som hör till traditionen,
kulturen, och det som ibland kan kännas lite exklusivt. Exklusiv är ju den kristna kyrkan i den
meningen att den påstår sig ha ett budskap som gäller alla, och som alla behöver uppleva, eftersom den
kristna församlingen menar sig ha ärende från världarnas herre, skapelsens gud, livets upphovsman,
och egentligen hela universums ägare. Och att gå ut med det budskapet som dessutom sägs vara
sanningen.

Gustaf Aulén en professor i systematisk teologi under många år i Lund, också mångårig biskop i
Strängnäs, han dog nästan hundra år gammal. Det är några år sen nu. Men alla som har läst teologi
har stött på Gustaf Aulén, han skrev nämligen redan 1923 en lärobok som alla teologistudenter nog
har läst, alltså i många generationer egentligen "Den allmänneliga kristna tron" så var bokens titel.
Och den där boken kom under 42 år ut i 6 nya upplagor. "Den allmänneliga kristna tron" Det lät som
om det var fast och fastställt för alla tider. Jag har roat mig med att bläddra i de där olika upplagorna,
inte alla men tillräckligt många för att upptäcka att Gustaf Aulén när han gav ut en ny upplaga inte
bara nöjde sig med att ge ut den därför att den första tog slut, utan han reviderade innehållet. Så från
1923 när den första upplagan kom ut till 1965 så var det som om man läste två olika, eller, ja, väldigt...
skilt ifrån varandra, innehållsligt. Men när man läste det uppmärksamt så upptäckte man att det
handlade om den kristna tron, fortfarande i bestämd mening. Men det var nya ord, nya begrepp, som
han faktiskt fann... Sen kom den sjunde upplagan ut utav Gustaf Auléns stora dogmhistoria, och då
hette den helt plötsligt "Kristen gudstro i förändringens värld". Kristen gudstro i förändringens värld.
Det är som om den 88-årige professorn, så gammal var han faktiskt när han gav ut sin sista upplaga,
men fräsch i tanken så att han hade förstått att det är inte tron som förändras, utan det är världen som
förändras, och inställningen till olika begrepp, och så kunde han på nytt, formulera det eviga
exklusiva orden ifrån skapelsens Gud på ett begripligt språk för en modern människa. Det var
hedersamt, av den gamle professorn. Jag berättar den där historien, så här i inledningen för att vi
kanske behöver en liten eftertanke då och då på hur vi formulerar oss och vad är det som i en
föränderlig värld, för det tror jag vi alla kan konstatera, även när vi lever med, luras att uppfatta som att
allt förblir sig likt, därför att vi själva följer ju med, och då tycker vi att det ändå är rätt så oföränderligt,
men vi vet att det är en värld emellan, och en värld emellan begrepp och förståelse för evangeliet, kvar
står vårt,... jag vågar säga fortfarande, exklusiva uppdrag, att vara rösten från honom som skapade
världen, som älskar den, och gjorde det så att han bevisade det genom att själv komma hit ned och bli
en av oss, som älskade den och återlöste den ockuperade världen till sin egen egendom, detta är ett
underbart budskap som vi har.

Nu ska jag läsa en bibeltext och den är ifrån Lukas evangelium, det sjuttonde kapitlet, och jag ska läsa
berättelsen när Jesus vandrar längs gränsen mellan Samarien och Gallileen. På gränsen till det
otillåtna...vandrade han, och där sker ett möte mellan honom och några människor. Sjuttonde kapitlet i
Lukas evangelium och versen 11: "Under sin vandring mot Jerusalem följde Jesus gränsen mellan
Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på
avstånd och ropade: "Jesus, mästare, förbarma dig över oss!"
Då sade Jesus till dem: "Gå och visa upp er för prästerna!" Och medan de var på väg dit blev de rena.
En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och
kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier.
Jesus frågade: "Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har
vänt tillbaka för att ge Gud ära?"
Och han sade till mannen: "Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig." Amen...

En handfull människor som finns här på gränsen mellan Samarien och Gallileen möter Jesus,
mästaren. De här människorna var inte bara på gränsen utan det var sannerligen människor som inte
hörde hit. De var i ordets egentliga reella betydelse utomstående, som inte hörde ihop med Jesus och
med dem som han hade utvalt. De stannar på avstånd, står det i texten, och så måste den här typen utav
människor göra. De fick hålla sig på lagom avstånd. Det fanns lite differenser beroende på hur vinden
låg på. Om det var medvind så måste de hålla sig 50 meter bort ifrån friska människor, därför att de
var spetälska. Och var det stiltje eller motvind, ja då, då kunde de komma så nära som två meter, men
närmre än två meter till en frisk människa fick de inte röra sig. Jesus var frisk. Hans lärjungar var
fräscha fiskare och lantmän och vad de nu var de sysslade med, och var alltså inte behäftade utav den
här...sjukdomen. De var utstötta. Den heliga texten hade sagt nånting om de här människorna som
hade drabbats utav spetälska, för det var spetälska de led av, och den var smittsam. Den var smittsam. I
själva den gudomliga lagboken, formulerat i tredje Mosebok, som är alltså den stora gudstjänstboken i
gamla testamentet och i den heliga gudstjänsten, så stod det skrivet att den som är angripen av
spetälska skall gå med sönderrivna kläder, han skall ha sitt hår i oordning, och han skall skyla sitt
skägg, och han skall ropa: oren! oren! Det skulle han göra för att de rena och friska skulle kunna hålla
sig på avstånd. Jag är alldeles övertygad om att som solen förbrände kullarna i Samarien och
Gallileen, så förbrände själva tomheten, meningslösheten, de här människornas själsliv, hela deras
tillvaro slagen i spillror, dörren till hemmet var stängd. Ingen fick beröra, vidröra de här människorna.
Jesus... Kristus som kom hit såsom Guds goda sändebud till denna värld, som fullgjorde sitt uppdrag,
och kallade ut en skara som skulle fullfölja hans verk, vara så som hans egen kropp på denna jord, och
så grundlägger han den kristna kyrkan, den kristna församlingen, som skulle vara Jesu Kristi kropp
på jorden. Jesus själv under sin korta verksamhetstid visar ett gott exempel på vilka som var välkomna
in i hans närhet. Man kan tycka att han skulle ha varit mer noggrann, ett, en större
urskiljningsförmåga, när han kallade de som han personligen kallade, men vi känner till dem, rätt så
bra, de som han nämnde vid namn och kallade alldeles personligt. Vi känner deras karaktärer. Behöver
bara nämna deras namn, och så, för många i alla fall som är hemma i bibeltexterna, så träder den ena
karaktären fram efter den andra, och ingen av dem är särskilt lysande. Ja, bitvis är de det, och tidvis.
Men när vi ser det i perspektivet som evangelierna berättar så är det ingen av dem som egentligen höll
måttet, utan allesammans, till och med dem som han kallade vid namn var svikare, och ingen hade
karaktär nog att stå stadigt när det stormade och motvinden låg på. Och han...blev ensammare och
ensammare mot slutet. Skaran omkring honom tunnade ut. För att inte säga alla dem, som just så här,
som om det vore en tillfällighet, stöter på honom, och inte blir avvisad. Nog är det en, en skara som
sannerligen ser brokig ut, och märkvärdig, eller? Eller är det bara ett tvärsnitt av människan som vi ser
när vi studerar dem som samlades omkring honom, och var välkommen till honom.

Om vi några ögonblick skulle reflektera över vilka som idag, inte bara i den kristna kyrkan utan
kanske också i det svenska samhället är dagens orena... människor. Vilka är det som idag befinner sig
på gränsen mellan, för att använda bilden, Samarien- det otillåtna området, och Gallileen som var själva
löfteslandet där folket fanns. Vilka skulle du vilja kalla för spetälska i dagens samhälle? Vilka är det
som möjligen in i den kristna gemenskapen när man ser in i den, känner att man inte hör
dit?...Egentligen så kan vi, var för sig bara svara, eftersom vi har olika referensramar och vi finns i
olika miljöer, men jag tror att vi var och en kan dra oss till minnes eller se karaktärerna också i vår
sammanhang, där vi förstår att 'han skulle nog inte passa här' 'hon skulle nog inte passa här' Jag tänker
på alla de många nya svenskarna. Den kristna kyrkan upprörs ofta, jag har gjort det, skrivit
debattartiklar, och jag har demonstrerat och skrivit namnunderskrifter för de som inte skulle få stanna
i det här landet. Och vi har engagerat oss. Men ibland, och mer och mer, så börjar jag fundera, var mitt
engagemang finns för de som då fick uppehållstillstånd.... Upphör det, engagemanget, hjärtats
gripenhet, så fort man fick intyget...stämpeln på att man fick stanna kvar? För vem av oss öppnar
dörren för den som då fick sin asylansökan beviljad? Hur ser den kristna gemenskapen ut för dem?
En fråga - vi får svara själva på den.
Den kristna kyrkan som har uppdraget att vara rösten från honom om det ideal som han har tänkt en
gång för hela sin skapelse, nämligen det som evangeliet och hela den heliga skrift berättar om. Vara
tecknet på den nya gemenskapen. Och allt detta kan bli så ... utstötande för människor som borde
känna sig inkluderad. (Jag) tänker på alla de människor som bär spår av skapelsens trasighet i sitt eget
liv. Man ville så väl, med sitt liv. Kärleken var het och varm, men nånting hände i relationen till den
som jag lovade trohet till döden skiljer oss åt, och så drabbas vi av det oundvikliga. Skilsmässan är ett
faktum. Det var det minst onda av alla utvägar. Ja det har vi väl ändå klarat av idag. Fastän vi vet att
idealet är att sexuellt samliv hör äktenskapet man och kvinna till. Men vad händer med den som inte
klarade av att leva enligt idealbilden?

Eller vi har situationen när tiden har gått och ensamheten är ... oerhört smärtsam, själen och livet slits
sönder, så träffar man nån och delar gemenskapen, och omgiftet är en verklighet. Den heliga skrift, vet
vi, pekar på idealet, och det finns få utvägar för den som ska läsa texten och placerar sitt liv i ett
sammanhang som ska vara exemplariskt, och som en modell för det nya livet. Den kristna
församlingens miljö är så som jag uppfattar den, den miljö som vi behöver för att klara av att leva det
här livet, och därför, jag vet att det är så i den här församlingen, och jag personligen tackar Gud för det,
att också den som inte klarar av sin ensamhet utan träffar någon annan, som man delar livet med, och
på nytt ger löftet... Inte för att provocera, men för att leva livet och så hamnar man i gränslandet. Var
finns den kraft, och den välsignelse, det stöd, som man då behöver? Det är inte idealet som vi har nått
här, i den här tiden, utan vi är på väg. Och jag menar att den kristna kyrkan i ett samhälle där, där jag
nu har beskrivit, möjligen förtäckt för nån, men så tydligt som jag ändå skulle vilja göra från
talarstolen, jag önskar att det framgår att för mig är den kristna kyrkan den gemenskap där vi alla är på
väg

Vad händer med den, som i sin, i sitt liv, upptäcker att man bär på skador, grundskadan, när hela
skapelsen föll genom människans syndafall, och så bär man i sin karaktär, bär i sitt liv en identitet,
som bär spår av en söndrad skapelse. Vi har det väldigt åskådligt, och kan se det i våra egna kroppar,
se det hos nån annan som saknar det ena eller det andra, och vi säger att så blir livet ibland. Men så
kan det finnas frågor som döljs utav yta och utav vardag. Skador i sexuallivet, där idealbilden man-
kvinna inte längre går att tillämpa. Finns en identitet som heter homosexualitet? Ja, det diskuterar de
lärda, och åsikterna går isär. Men var ska den finnas som brottas med sin sexualitet, som ännu inte har
hittat det, den trygghet som ligger i en identitet som gör att detta är jag? Människor i gränslandet,
mellan Samarien och Gallileen. Det finns många i våra... dagar, påverkade utav de omständigheter som
är vårt Stockholm, storstadsmiljön, sexualfixeringen där man redan från mycket unga år blir, inte bara
påverkad utan präglad utav en uppfattning där vi kan känna oss fullkomligt förvirrade och vilsna. Var
ska den människan kunna finna en miljö där man kan få vandra tillsammans, för att hitta lösningen?
Och den som inte hittar den goda lösningen i den frågan, var ska den människan kunna finnas?
Frågor som jag lämnar ut och säger, för mig, och nu kanske jag aldrig mer får predika i den här
kyrkan, men för mig är den kristna kyrkan, Jesus Kristus här i denna värld. Han kom där på
gränslinjen, Jesus.

Man kan tolka den där bilden lite symboliskt och tänka att det är som att det är nåt overkligt som
händer, på gränslinjen. är det verkligen han? Eller man kan tolka den precis så där konkret som jag nu
har försökt göra. Det finns naturligtvis andra områden i en människas liv och karaktär, som jag skulle
ha kunnat lyfta idag, men jag väljer det som är så förknippat med vår vardag, vårt liv och vår identitet.
Han vandrade fram, fastän de tidigare inte hade velat ha med honom att göra i Samarien. I det nionde
kapitlet just i Lukas så försöker Jesus komma in i några samariska byar, och han sänder lärjungar i
förväg för att de ska kunna ta emot honom. Men där säger byborna, Samarierna, vi vill inte ha med
honom att skaffa. Ja, de vill inte ha med honom att skaffa. Men han kunde inte lämna samarierna åt
sitt öde, utan han höll sig i närheten av dem. Och så visade det sig så småningom att det just var en
samarier som förstod Guds gåva bäst av alla dem som upplevde undret. Hurudan är vår Gud? Jesus
berättar en alldeles dramatisk berättelse, ja han berättar många såna, men en utav de allra mest
häpnadsväckande är det som han gör i Matteus trettonde kapitlet, när han berättar om såningsmannen
som gick ut för att så sin säd. Såningsmannen som av berättelsen själv framställs som Gud själv,...
och liknas där vid en bonde som inte har vettet i behåll för han fyller sin sädesskeppa med tung, gul
säd. Och så går han ut på åkern, det är en märkvärdig åker som han besår, det är stengrund, det är den
hårt tilltrampade vägen, det är törnsnåret, och det är bitvis god jordmån. Och den till synes
besinningslösa såningsmannen, som tar näve efter näve av gul, tung, äkta säd och sår den, till höger
och till vänster, om det så faller på stengrunden, den grunda jorden, eller rakt in i törnsnåret, så sår han
sitt äkta säde...

Gud själv, som utan att exkludera något eller någon, sådde sitt eget liv, större blir berättelsen när vi
kommer ihåg att Jesus själv säger om sitt liv och sin gärning, att han är vetekornet som läggs i jorden
för att dö. Och om inte vetekornet följer vetekornets lag, så förblir det ett ensamt korn, men det låter
sig sås, ut över hela världen, en av synd, och skador från syndafallet drabbade värld och mänsklighet,
sås den gudomliga kärlekssäd, som är Jesus Kristus själv. Jesus säger, när han talar vidare om
liknelsen om säden, att säden, det är ordet, som utgår från Guds mun, och åkern, det är världen. Och
vid ett annat tillfälle säger han nåt så här dramatiskt att åkern är världen, men det goda utsädet är rikets
barn. Rikets barn, vilka är det? Det var de, som han kallade till att bli hans kropp här på jorden, hans
församling, som utan att välja, utan att exkludera, ger av sitt liv, också för de som inte vill veta av det.

Men den kristna församlingen kan, liksom sin mästare, inte hålla sig borta ifrån gränslandet, utan det
är där man finns, beredd att inte bara ge ordet, utan man låter det ordet inkarneras i mitt eget liv, så att
man likt Guds eget utsäde Jesus Kristus blir kött och blod, som möter de spetälska, som håller sig på
avstånd, men som han inte kan hålla sig på avstånd ifrån, som böjer sig ner och skriver i sanden,
möjligen av ett enda skäl, att han vill komma i ögonhöjd med den kvinna som är slagen och drabbad
utav rättfärdighetens dom över sitt liv. Henne mötte han i ögonhöjd, och just därför kunde hon resa sig
och gå därifrån i frid, befriad ifrån synden, det ligger en makt i det mötet som sker med Jesus. Det
börjar med att han kom till gränsen, det fortsatte med att de där människorna, när de möter honom,
vågar formulera sig och be.... Var det stora bedjare, de här spetälska? Tror inte att nån som studerar
bönens historia, för sånt kan man göra, och då följer man heliga mäns och kvinnors böneliv, och grips
av det. Jag tror inte att nån skulle placera de här, och be dem skriva en biografi över hur det är att vara
bedjare, utan det var... människor som ropade ur sitt livs nöd: "Mästare, förbarma dig!" "Förbarma dig
över oss!" Förbarma är ett gammalt vackert ord, som nog egentligen betyder att vara barmhärtig, och
barmhärtig betyder att ha hjärtat på rätt ställe, hjärtat i barmen, barmhärtig. Nånting säger att han är
det. Nånting säger dessa orena, att han är barmhärtig, och därför vågar man formulera sig.
Kära du som har kommit till gudstjänsten idag, och känner att egentligen så hör du inte hit, fastän
nånting djupt inom dig, det som har blivit till ett värkande tomrum i ditt inre, säger dig att du hör ihop
med honom, som är livets upphovsman, Gud själv, jag skulle vilja uppmuntra dig, till att tala med
Jesus, som lärjungarna gjorde. De talade med Herren Jesus Kristus, det blev visserligen till ett skri,
men de gjorde det. De stannar på avstånd, och så ropar de det de ville... "Jag orkar ej frossa i vad som
helst av färger, klanger och ljud" så skrev, skrev Erik Lindorm redan på 30-talet "Jag vill bara höra
hur man blir frälst och hur man brottas med Gud. Jag behöver ett par tre ord, men av en så oerhörd
klang att nya himlar och en ny jord för bländande ögon sprang" Människor med värkande tomrum i
sitt inre behöver höra de orden, från Guds församling idag. Du är vällkommen in, du är välkommen in
i den gemenskap där vi kan få vandra tillsammans, för att få den hjälp som vi behöver.

När jag för några veckor sen satt i ett TV-program och blev utfrågad och så råkade jag säga nånting
om det ungefär det jag har pratat om här idag, den kristna församlingens som livets miljö, där vi alla
kan få finnas som är på väg, då kom en gammal sång för mig. Men eftersom jag var så rädd att jag
inte skulle bli begriplig i TV så citerade jag den inte, men nu har jag sökt rätt på den. Det är Betty
Jansson, en nästan okänd människa som skrev den här sången, hon var lärare i Åmål, och hon fick
avsked därför att hon var frikyrkligt engagerad, hette det, nån gång på 1800-talet. "Från en klippspets
bland de heliga bergen" Hur många har hört den? Tre stycken, men va roligt! Nej, men du som är så
ung, va roligt! "Från en klippspets bland de heliga bergen, såg jag hän igenom brustna skyar trötta
kämpar kors och svikna biblar, trädde klart fram för min häpna syn. Många gräto bittra tårar, andra
sjöng högt av idel fröjd. Mången tröttad av den långa färden, under korset låg mot jorden böjd. Men
jag såg en hand. Jag såg den ofta. Genomborrad var den, stänkt med blod, röra vid den trötte. lyfta
korset, skänka kraft, och giva himmelskt mod" Jag såg nämligen i det ögonblicket församlingen som
just den väg som de heliga, som kallades av livets Gud, och som nu är på väg mot den stora
fullkomningen. Och så går man där, "Ej den minste, det största korset bar" Nej, men var och en hade
sitt kors att bära, och så såg jag handen som sträcktes ner. Ja, det är ett sånt vackert bildspråk....
Församlingen är den miljön

Du kan, som idag står lite på sidan om få känna kraften av att vara med i gemenskapen. Vi är inte
framme än, men vi är på väg. Vi är på väg. Om du skulle göra som de här tio, ropa till Herren, och om
du dessutom skulle välja som den tionde, och den ende av de tio, att gå tillbaks till Jesus efter det att
du har känt dig vidrörd. Det kan du vara nu, eller du kan bli det. Vidrörd utav Gud på nåt sätt som
bara du känner och vet. Skulle du sen välja, som den tionde, att vända om till Jesus, så kommer du att
göra en ytterligare andlig erfarenhet, som gör att du begriper att där hör du hemma. Det var bara en av
tio som återkom till Jesus, men han fick en ny andlig erfarenhet, som de nio andra gick miste om. Jag
tror inte att de blev sjuka igen, sån är inte Gud, men de gick förlustig en djupare upplevelse.

Nu är vi i församlingen, och vi funderar på om vi ska kunna härda ut i den, om vi ska kunna ta emot
nya människor. Vara öppna för nya människor och ändå bevara vår helighet. ... Håll dig nära Jesus,
det löser det mesta. Ska sluta med en strof av, som har kommit ut i en liten bok, "Hjärtats frid" på
Libris, och det är Moder Teresa, som jag inte behöver presentera. Hon säger så här: "Det finns så
många religioner, och alla har sitt eget sätt att följa Gud på" 'ha, vilket konstaterande! Nära
synkretism. Men hon fortsätter, och så ska man göra, man ska läsa hela: "Det finns så många
religioner, och alla har sitt eget sätt att följa Gud på. Jag följer Kristus. Jesus är min Gud. Jesus är
min livskamrat. Jesus är mitt liv. Jesus är min enda kärlek. Jesus är mitt allt i alla. Jesus är allt för mig
och därför är jag aldrig rädd" Amen. Tack Gud, att du har gett oss dig själv, som det heliga vetekornet,
och tack att du har kallat oss att bli utsädet i den värld som är så starkt nedtrampad, så att vägen är
stenhård. Men jag tackar dig för att du har kallat oss, och jag prisar dig för den helige Ande
som ger oss visdomen, och kraften, och kärleken. I Jesu namn, amen.