Bipolär: Livet i en berg och dalbana

I den här boken skriver jag helt brutalt ärligt om mitt liv och hur det har varit att leva med bipolärt syndrom, generaliserat ångestsyndrom, social fobi, paranoia och hur det har påverkat mitt liv och alla val jag gjort. Här kommer den råa sanningen om livet som mig.

Med tanke på att jag inte vill inkräkta på någons integritet och skydda deras personliga uppgifter, kommer jag att använda alias på personer och inte nämna några specifika ställen eller namnge orter/platser.

/ Linda Norstedt

Innehållsförteckning

När pappa dog

Fakta om bipolärt syndrom

Allt för bekräftelse

Blöder jag gör det inte ont

Självmordstankar

Lycklig eller manisk?

Droger är min trygghet

Det är mitt fel att han slår mig

Nu tänker jag dö

Bipolär på ett mentalsjukhus

We found love in a hopeless place

Generaliserat ångestsyndrom

Fest och droger åter igen

Ge tillbaka min ögonsten

Du gav mitt hjärta ett hem

Kära ångest

En kriminell orm

Livet forstätter

Tack!

Mediciner

När pappa dog

Det var en kall dag i januari 2002. Jag skulle egentligen gått på min praktik den dagen men det struntade jag i och stannade hemma. Jag hade bestämt med mina vänner att vi skulle gå ut och Hänga i byn som man sa på den tiden. När jag ringde till min mamma på hennes jobb och frågade om jag fick gå ut, sa jag naturligtvis inte att jag skippat min praktik. Försökte göra så gott jag kunde så att det såg ut som att jag varit i skolan tills hon kom hem. Jag brukade kunna lura min mamma ofta men det hade jag gjort rätt länge så den dagen gick hon inte på det. Jag erkände men tänkte att jag säkert fick gå ut ändå. Men nej det fick jag inte. Jag stod och stirrade henne i hennes förargade, gröna ögon och skrek och skrek om att jag skulle få gå ut. Det enda som kom ut ur hennes mun var nej, nej och åter nej. Hon började gå ifrån mig från hallen och rakt in i köket. Jag gav mig inte. Jag skulle gå ut! Hon började diska och ignorerade mig mer och mer. Till sist vände hon sig inte ens om och det enda jag såg var hennes rygg och korta bruna hår. Jag skrek en sista gång och gick in i storrummet som ledde in till mitt rum. Hur skulle jag få henne att ge mig tillstånd till att gå ut? Jag gick mot min säng i det vänstra hörnet och la mig under täcket. Om hon inte lät mig gå ut på kommando så tänkte jag spela på hennes sympatiska sida. Jag började gråta, högre och högre och jag var redan väldigt bra då på att låtsas gråta. Men efter ett tag undrade jag varför hon inte ens gick in i mitt rum och frågade vad det var med mig. Till sist tog jag väck täcket från mitt huvud, borstade väck mitt blonda hår från mitt ansikte med mina fingrar och suckade. Då kom hon in med telefonen i handen. Hon såg ledsen ut. Och på ett sådant sätt som om hon vore ledsen för min skull också. Jag tittande funderande på henne.

Din pappa är död fick hon fram med gråten i halsen.

Va? Var min pappa död? Jag började gråta på riktigt, mer och mer. Det stramade i bröstet och jag kände en klump i magen. Halsen var torr, tankarna irrade runt och till sist fick jag fram ett stort andetag och sen kom skriket av sorg. Jag hade alltid bott med min mamma i Skåne och pappa stannade i Småland. Jag förstår varför min mamma lämnade honom när jag var sex månader, han var alkoholist och hon försökte bara skydda mig. Två gånger träffade jag min pappa. Två ynka gånger och senaste gången var jag åtta år. Men på senaste tid hade vi verkligen fått kontakt genom telefon och jag skulle få hälsa på honom när jag blev femton år, om han var nykter. Något jag verkligen såg fram emot. Jag skulle äntligen få en pappa. Något som alla mina kompisar hade men inte jag. Efter ett tag slutade jag gråta. På en sekund stoppade tårarna. Det var helt blankt, nästan som att någon suddat ut att han var död, som att ingenting hade hänt. Ett stort svart hål i mig, känslorna helt avstängda, som om jag vore en robot. Mamma tittade sympatiskt på mig och sa att jag fick gå ut och vara med mina vänner. Konstigt nog kände jag bara att, Ja nu fick jag äntligen som jag ville.

Jag gick ut ur sovrummet mot toaletten. Jag vet inte om mamma såg förändringen på mig då jag inte ens tittade bakåt. Tårarna torkade jag bort medan jag tittade mig i spegeln. Min ögon var svarta av maskara och man såg svarta tårar nedför mina kinder. Jag stod där och stirrade in i spegeln ett tag på mina blanka, likgiltiga, grönblåa ögon. Jag tvättade av mitt gamla smink och tog på nytt, borstade mitt långa blonda hår och ringde min bästa vän Elsa, för att sen gå ut i hallen och klä på mig. Jag sa hejdå till mamma och gick ner för trappan utanför vår lägenhet. När vi alla möttes upp i en trappuppgång väntandes på en annan vän berättade jag att min pappa hade dött i sömnen och att jag precis fått reda på det. Det blev en helt tyst stämning i någon minut. Sådan tystnad att man kunde höra en knappnål. Jag satt på trappan och tittade på allas miner. Till sist började alla prata i mun på varandra, frågade om jag var okej, att det var jätteledsna för min skull.

Det enda jag fick fram var Nej men de är lugnt.

Jag till och med log. Hela kvällen försökte de muntra upp mig men jag viftade bara bort det. Det var ingen fara enligt mig. Idag förstår jag varför jag svarade dem så känslokallt gällande min pappas död. Jag var i chock. Att detta faktiskt var en traumatisk händelse i mitt liv. En händelse som triggade igång min sjukdom. Bipolär typ ett. Den där jävla sjukdomen...

Fakta om bipolärt syndrom

Att ha bipolär som sjukdom är som att du ökar en människas lidande, samt lycka gånger tusen. Du har så kallade maniska skov, depressiva skov, blandade skov, och mellan skoven mår du normalt, eller så normalt det går.

Maniska skov:

Det är som du går rundor hög, alla sinnen är förhöjda, du är hyperaktiv, pratar fort, tankarna galopperar i huvudet på dig, sover lite, överdrivet glad, men du kan också bli överdrivet irriterad. Det är oftast under dina maniska skov du sätter igång med alla möjliga projekt, många gånger projekt som inte ens håller eller ens låter förståeligt. Och som du aldrig avslutar. Att slösa pengar på en fjärde dator låter väl som en bra idé? Allt är en bra idé när du är manisk, och det kvittar vad någon än säger om det. Du vet bäst. Sexualiteten ökar, du går på moln och känner dig oövervinnlig. Det här kanske låter som en dröm för många men sen när manin gått över, står du där och har slösat alla dina pengar på alla möjliga projekt, oftast vet du inte ens vart pengarna tagit vägen. Du känner dig utbränd, misslyckad, trött och livlös. Allt är tråkigt. Oftast följer ett maniskt skov av en depression och det är det hemskaste jag vet. Men även om det ebbar ut sig och du får ett normalt mellan rum så att säga, blir ändå allt tråkigt. För allt var ju så jävla underbart innan.

Depressiva skov:

Så som det låter. Du är deprimerad, många gånger väldigt deprimerad. Oftast sover du hela dagarna. Att gå upp ur sängen känns som världens största projekt. Lyckas du gå upp ur sängen och diska en dag är det en bra dag. Nästan så att du känner dig stolt över dig själv. Men inget är roligt längre. Inte ens det du älskade innan. Allt är grått och livlöst och ångesten står och stampar dig på bröstet. Luften är tung att andas och panikattacker är vanliga. Att begå självmord är tankar som flyger kring i huvudet flera gånger om dagen. Många gånger inte för att du verkligen vill dö, men för att du inte ser någon annan väg ut. Det enda du vill är att någon ska ta bort den smärtsamma klumpen i bröstet och syresätta dina lungor. I vissa skov går det så långt att du faktiskt försöker ta livet av dig. Att du har en familj, vänner och saker värda att leva för existerar inte i just den stunden. Du drunknar och hur mycket du än försöker simma upp och kipa efter luft dras du längre och längre ner.

Blandade skov:

Blandande skov är enligt mig de mest jobbigaste skoven. Du kan gå från manisk till deprimerad flera gånger i veckan, för mig flera gånger per dag. Ena timmen älskar du livet och är så tacksam för allt du har