Enhetsmallen by Loke Hagberg by Loke Hagberg - Read Online

Book Preview

Enhetsmallen - Loke Hagberg

You've reached the end of this preview. Sign up to read more!
Page 1 of 1

Tacksägelse

Ett stort tack till mina nära vänner Sem Rezene och hela Grimstagänget, Blackebergare som Alfred W. Isaac, André Fredriksen, Jonathan Jilg och Christian (Motevs) Möteus som givit mig mycket feedback till mina idéer under de tre åren jag skrev boken, min fantastiska familj som givit mig den mest underbara och glädjefyllda barndom, och sist men inte minst, ett enormt tack till den som har inspirerat mig och stöttat mig mest av alla, min käraste.

Innehållsförteckning

Inledning

Kapitel 1, en filosofisk analys

Sanning – syntetiskt a priori.

Epistemologi, modallogik och vetenskapens filosofi– syntetiskt a priori.

Medvetandets filosofi – syntetiskt a priori.

Etik, glädje och aktion – syntetiskt a priori.

Lite om empiriska resultat och universella egenskaper – a posteriori.

Matematik – syntetiskt a priori.

[Med undantag för det som sägs vara empiriskt.]

Kapitel 2, samhället

Ekonomi och sociologi – a posteriori.

Styret – a posteriori och social val-teori syntetiskt a priori.

Strukturerna och funktionerna – a posteriori.

Recept för reform och internationella relationer – a posteriori.

Appendix

Appendix 2, logik

Läshänvisningar

Egna anteckningar

Inledning

Jag talar bara om den delen av alltet som jag kan tala om, denna text är en konceptuell ram för vad vi faktiskt vet. Det interna språket vi tänker med begränsar vår förståelse. Det supernaturliga (med super menar jag bortom vår förståelse) super-finns och det är något vi inte kan tala om, och om det vi inte kan tala om skall vi tiga. Super-entiteter kallar jag B-illusioner. [A-illusion:= en simulations- eller hologramliknande illusion.]

Med vi syftar jag på mig själv och den medvetna läsaren (om en sådan nu finns).

De flesta av idéerna presenterade är inte nya. Många filosofer har nått samma slutsatser. Enkla slutsatser kan vilken amatörfilosof få fram själv och när det gäller de mer svårdragna slutsatserna är det arbete som bygger på många andra. Jag valt att visa förklaringar av andra författare om jag anser att de är bra. Som ordspråket lyder: nihil sub sole novum (det finns ingenting nytt under solen), och som jag skall demonstrera gäller det på en mycket djupare nivå än kanske först tänkt.

Filosofi, att ställa frågor och söka svar, har ett mål: att finna och förstå sanning. Det är det målet Enhetsmallen ligger grund för.

Jag har valt att göra olika antal radbyten beroende på hur långt jag går från ämnet.

[Det skrivet inom dessa parenteser är triviala kommentarer eller något ämne som ska samlas inom dem för att avgränsa det, om inget annat sägs.]

Detta är min syn på världen, den kan mycket väl vara felaktig i vissa fall. Jag tar gärna emot feedback på: loke_hagberg@hotmail.com

Grunden för denna text är:

Tänkandets lagar, första ordningens logik, modallogik [för vilket valen av axiom diskuteras senare], oändlighetsaxiomet, utbytesaxiomet (man kan byta ut alla element i en mängd mot något annat och fortfarande ha en mängd). [Logik förklaras i appendix 2.]

Extensionalitet: enligt axiomet definieras en mängd av sina element. Två mängder som har exakt samma element är identiska (en samling är en mängd eller en klass av element), detta kallas även Leibniz lag. [Högre ordningens logiker applicerar första ordningens logik till mängder.] Mängdbyggning finns sådant att Russells paradox undviks [en svagare version av comprehension axiomet].

Diverse empiriska undersökningar som nämns i läshänvisningar.

Kapitel 1, en filosofisk analys

Sanning

Definitionen av sanning:

A:= B betyder A är per definition ekvivalent med B, där A och B är logiskt formulerade samlingar av ord (väldefinierade meningar). Vissa koncept är primitiva och kan bara definieras primitivt (genom systemet de är del av) då det är ett direkt koncept eller en sensation som upplevs. Definitioner är per definition nödvändiga för alla icke meningslösa ord, och orden är godtyckliga, ordets egenskaper inverkar inte på egenskaperna hos entiteten som definieras. Man ska kunna byta ut ett ord mot dess definition i en sats.

Entitet:= vad som helst (samlingen av sina egenskaper eller samlingen av alla sina relationer till allt annat är alternativa definitioner, dessa är likvärdiga).

En samling:= ett antal entiteter. En mängd är en samling som kan innehålla andra mängder samt vara innehållen av andra mängder medan en klass är som en mängd men kan inte innehållas av andra samlingar.

Sanning:= vad som är fallet. Man kan inte definiera sanning att vara tolkningsbart och stämma relativt från ett universellt perspektiv, för då hade en motsatt definition av sanning också gällt.

Motsägelser i definitioner eller system är också meningslösa, motsägelser är negationer till tautologier (och tautologier är sanna principer för alla påståenden, som: det som sker, det sker och det som skett har skett). Fyrkantiga cirklar kan inte refereras till eftersom de inte finns [alltså gäller inte Meinongs djungel]. Inget:= det referenslösa, eller det som inte existerar. Att referera till inget är att referera till referenslöshet, eftersom man inte kan referera till något som faktiskt inte existerar.

För att kunna ha en entitet i en sats som man syftar till så måste den existera som något. Ord som syftar till existens är: det, är, finns, var, vara, etc. [Om jag tar påståendet Jag ser Sem när han äter en macka. så är presuppositionerna att jag existerar, Sem existerar, hans macka existerar, Sem äter och jag kan se honom i denna stund då han äter sin macka.]

Språk:= totaliteten av sina satser.

Universalspråk:= ett språk med namn på alla entiteter.

Samlingen av alla sanningar är alla sanna satser inom universalspråket.

Vi accepterar att man kan ställa frågor, då accepterar vi ett språk och att det sanna svaret på frågor är sanningar. Detta krävs om vi ska kunna beskriva världen, vilket vi antar vara en möjlighet, annars är allting en B-illusion.

Ord är antingen namn på sensationer (det vi upplever kvalitativt, sensationell data som hur färgen röd upplevs) eller på koncept (idéer, rent tänkta entiteter, definierade entiteter). Båda dessa är inom medvetandet och är mentala, en del av vår livsvärld, fenomenets värld. All sensationell data existerar som sensationell data och allt vi tänker på existerar som tankar.

Noumenon:= det bortom vårt medvetande. Noumenon ger upphov till vårt medvetande, då något måste göra det som inte är vårt medvetande. Noumenon avgör alla ontologsika beroenden och är något som vi aldrig kan känna till direkt eller vara säkra på hur det är. Den fysiska världen (alltså hela den här världen, inte bara det mentala) är noumenon. Vi vet aldrig om ett bord existerar som en sammansättning atomer geometriskt sätt framför oss, men konceptet av detta vet vi existerar.

För att veta sanning (ha kunskap): tro (i denna bok är tro engelskans belief och inte faith) på ett påstående som måste vara logiskt deriverat från och sant. Alltså är det inte blind tro, just eftersom det ska finnas en derivering. Deriveras det fel eller följer det inte logik? Då är det inte sanning vilket vi antog till en början. Till detta måste man ta hänsyn till Gettier-fallen som accidentell kunskap. [Gettier-fallen är när exempelvis när man har belägg för att en person har fem mynt i fickan och man tror att denne har mer erfarenhet och att jobbet man själv och denne person söker till anställer den med mest erfarenhet, så man drar slutsatsen att personen som får jobbet (möjligheterna är en själv och den andra personen) kommer ha fem mynt i fickan. Det visar sig att man själv får jobbet och då hittar man fem mynt i fickan av en slump, hade man verkligen kunskap om att den som skulle få jobbet hade fem mynt? Ja, accidentellt.]

Hur vi kan vara säkra på att vi kan veta någon sanning:

Anta P.

P: Det finns inga sanna satser.

Är P sann har vi en motsägelse. Alltså kan vi veta något, vilket är en sanning: A1.

---

[Det som inte tar slut är oändligt.]

Bernard Bolzano visade att man kan vidareutveckla argumentet enligt följande:

Inte A2: anta att det inte finns mer än 1 sanning.

A1 är sant, alltså skulle det finnas två sanningar då A1 och inte A2 då skulle bli sanna, vilket är en motsägelse (inte A2 är falsk och A2 är sann).

Inte AN: anta att det inte finns mer än N-1 sanningar.

A1, …, AN skulle vara sanna, alltså finns N sanningar vilket är en motsägelse. Detta fungerar för alla N och därmed finns oändligt många sanningar.

Detta visar att naturen är aktuellt oändligt, vilket även Presburger aritmetik gör då de naturliga talen finns. En potentiell oändlighet är en uppräkning exempelvis, medan en aktuell är en fullständig existerande oändlighet. [Det finita är specialfall av det oändliga.]

Patrick Grims argument: T finns inte och därför finns inte sanning, där T är mängden av alla sanningar.

Antaganden: T innehåller inte redan alla potensmängder.

P(T) (potensmängden av alla sanningar) är större än T enligt Kantors metalogiska bevis av det (och innehåller alltså fler sanningar).

Vilket skulle bevisas.

Detta är ett problem om antagandet stämmer, eftersom sanning primitivt är det som är fallet (världen, naturen) och därför måste denna mängd finnas om vi kan ha någon förståelse för omvärlden alls.

Antagandet är alltså fel. Alla sanningar är en tät-samling (tät-klass, då det egentligen inte är en mängd även om vi behandlat det som en).

Vad sköldpaddan sa till Akilles:

Entiteter som är lika med samma entitet är lika med varandra.

Två sidor, a och b, i en triangel är lika med den tredje.

A och B implicerar Z (a och b i triangeln är lika med varandra).

A, B och C implicerar Z.

A, B, C och D implicerar Z.

Man måste helt enkelt acceptera ett till påstående för att dra slutsatsen med den logiska inferenslagen modus ponens. Det finns helt enkelt oändligt många påståenden man måste acceptera för att acceptera slutsatsen. Russell argumenterade att det är en skillnad mellan implikation (associerad med formen om A, så B) och inferens (associerad med formen A, därför B, aktualiseringen av implikationen), denna distinktion stoppar den oändliga regressionen man behöver följa för att nå Z. Denna distinktion mellan implikation och inferens är därför nödvändig för att faktiskt dra en slutsats utan att ta oändligt många steg (även om oändligt många påståenden accepteras).

Lögnarens paradox: L:= denna mening, L, är falsk.

Lögnarens paradox visar helt enkelt att sanning inte kan predikeras över sig självt i sitt eget språk som visat av Alfred Tarskis teorem.

Utvägarna till detta är ett metaspråk [ett annat språk som talar om objektspråket (startspråket)], vilket kallas semantisk teori, eller så kan man ta sanning som primitivt och visa hur sanning fungerar axiomatiskt - vilket är det enda vi kan göra utan att nå en motsägelse eftersom ett metaspråk skulle ha samma problem om det talade om sig själv, och då krävs oändligt många system av språk.

Axiomatiska teorier delas in i typ-teorier och typ-fria teorier. Typ-teorier säger att sanning inte predikeras över sig själv medan typfria-teorier anser att man ska välja någon självklar egenskap av sanning framför någon annan. Därför är typ-teoretisk axiomatisk sanning definitionen, ett val av en egenskap framför någon annan blir subjektivt och går emot meningen med sanning.

Metaspråk och objektspråk är en viktig distinktion och dessa Tarski-hierarkier kan användas för att låta språk tala om andra språk.

Hur blir det med följande:

Meningen under denna är sann.

Meningen ovan denna är falsk.

Meningarna blir varken sanna eller falska, detta kan dock lösas som lögnarparadoxen: meningar som syftar till meningar som syftar på sig självas sanning räknas som att predikera sig själv. Så meningar som i något antal steg handlar om sin egen sanning predikerar sig själv, vilket inte får vara fallet.

Meningen: Denna mening är falsk eller dåligt formulerad. är en mening som predikerar sig själv och kan inte talas om eftersom dålig formulerade meningar inte heller kan predikera sig själva. Metaspråket får inte predikera sig själva i objektspråket alls. Alltså blir detta problem kallat lögnarens hämnd inget problem.

[Att lösa lögnarens paradox genom att säga att ett extra sanningsvärde krävs går inte, inte heller revisionslogikens lösning som inför instabilitet. Parakonsistent logik ändrar meningen av negation och löser inte heller problemet. En stängd Kripke-konstruktion gäller inte då den definierar sanning naivt inom språket, vilket visat av Gödel leder till problem. McGees lösning var hans införande av definit sanning (som är likt ett ad hoc försök att rädda sanning då definit sanning inte kan substitueras istället) och det är möjligt att den har samma problem som Kripkes lösning.]

X (där X är en variabel):= X är falsk eller X är dåligt formulerad ; substituerar man X för X oändligt många gånger så refererar meningen fortfarande inte till någonting alls, inte ens ett koncept. Detta visar på vad som utgör problemet.

Verbala paradoxer som lögnarparadoxen är okej i vissa språk, alla meningar måste inte ha sanningsvärden i informella språk. I formella språk är det inte okej.

En utvecklad definition av sanning:

Sanning:= typ-teoretisk anti-metapredikativ, i alla steg, axiomatiskt definierad egenskap som är vad som är fallet. Det är en funktion från propositioner till sitt sanningsvärde [ϕ:PROP→{T, F}, prop är en proposition som stoppas in i sannings-funktionen och blir sann eller falsk].

Logik är sanningens egenskaper (och därmed vad det definieras från primitivt), vilken har grund i tänkandets lagar (sammanfattade här): A är sant:= A är sant:= inte A är falskt; där A är en godtycklig väldefinierad sats. Att gå emot logikens lagar kräver resonemang som bygger på logik, vilket är en motsägelse.

Koherens gör inte något sant, men en modell som har koherens skulle kunna vara sann om en anledning finns. Korrespondens är den enda icke deflationära sanningsteorin som är objektiv (att det man talar om motsvarar någonting som finns), där den korresponderar genom den utvecklade deskriptionsteorin*.

Sanningsmakare är vad som gör en sanningsbärare sann: axiomen inom propositionell logik förklarar detta, vilket även korrespondens gör: något existerar (makaren) som gör bäraren sann. Sanningsbärare i språk ska ha fungerande syntax, och alltså vara meningsfulla-deklarativa-menings-universaler*. När man talar om korrespondens så kan en rättrefererad-meningsfull-deklarativ-menings-partikulär-användning (inte bara benämning) tala om något specifikt skeende. Meningsfulla-deklarativa-meningar kallas propositioner [vissa tar propositioner som intensionen av meningsfulla-deklarativa-meningar, det spelar ingen roll hur man tolkar det].

Deus sive natura:

Naturen:= samlingen av alla entiteter som existerar, alternativt och ekvivalent: samlingen av alla sanningar. Det finns alltså inga grader av verklighet, inga ontologiska nivåer inom naturen.

Gud:= den högsta entiteten som har attributen: kan göra allt som går att göra, alltså omnipotent (att kunna göra exakt allt går inte eftersom det som är omöjligt inte kan göras, som att skapa en olyftbar sten och lyfta den), är omnipresent, är omniscient (för allt som går att veta), är omnitemporal, är nödvändig, krävs för allt som existerar, har ingen motsats, och är oändlig. Alternativt: den icke flyttade flyttaren [vilket inte är den första flyttaren, utan alltets sammanhållare som är konstant trots att förändring sker].

Jag:= mitt medvetande, min livsvärld, varandet, min tillvaro, subjektet som upplever.

Universal:= en struktur/form/konfiguration, helt enkelt en samling egenskaper som inte är en partikulär.

Partikulär:= en aktualiserad universal.

Gällande distinktionen mellan universal och partikulär så måste man bortse från vissa relationer, vilket ofta är tid och rum. Konceptet av en elektron kan ha fysiska partikulärer som är elektroner (inom en modell vi antar), alla elektroner är en instans av universalen (partikulären av en elektron bortsett från tid och rum). [Troper är det som uppkommer om man har kvar vissa relationer för universaler.]

Abstrakta entiteter är de som existerar mentalt medan konkreta existerar fysiskt. Partikulärer kan alltså vara konkreta: en instans av en doft, eller abstrakta: en instans av ett tal mentalt.

Platons form-teori (om problemet med universaler, huruvida egenskaper finns och hur):

A £ B := A är ett element av mängden B.

F står för en godtycklig form (egenskap/relationer/struktur).

En-över-många: för alla pluraliteter av F saker, så finns en form av F-ighet som deltar i alla medlemmar i pluraliteten F. [ F = {a, b, c, …} ]

Själv-predikering: Alla former med F-ighet är själv F. [Fx → x £ F]

Icke-själv-deltaghet: ingen form deltar i sig själv. [Det är inte sant att F £ F]

Unikhet: för alla egenskaper F finns det exakt en form av F-ighet. [x £ F → Fx]

Renhet: inga former har motsatta egenskaper. [F och inte F kan inte samexistera]

En/många: egenskapen att vara singulär och plural är motsatser. [{A} =/= {A, B}]

Singularitet: alla former är en. [F = F]

---

TMA: så länge det finns en pluralitet av saker som är F (följande argumentation fungerar för alla F, här väljs stor):

Anta att det finns en pluralitet av stora saker, säg {A, B, C}. En-över-många visar att det finns en form av storhet, S1, genom att delta i A, B och C genom storhet. Genom själv-predikering är S1 stor.

Detta visar att vi kan lägga till S1 till {A, B, C} och skapa en ny pluralitet: {A, B, C, S1}. Genom ett-över-många så finns en form av storhet, S2, genom att delta i A, B, C och S1 genom storhet. Sedan följer man samma argument som vi gjorde ovan och fortsätter ad infinitum.

En oändlig hierarki med former av storhet har bildats där alla är del i oändligt många ovan. Allt som deltar i många måste själv vara många. Alltså är varje form i den oändliga hierarkin former av storhet många. Givet renhet och en/många så kan inte hierarkin vara en, vilket motsäger singularitet.

Man kan avfärda en-över-många, själv-predikering eller icke-självdeltaghet. Det går också att avförda unikhet och renhet (vilket hade varit logiskt motsägelsefullt, detsamma gäller för en-över-många).

Problemet uppstår likt Russells paradox*, F ska inte kunna räknas in i sig självt – alltså ska man avfärda själv-predikering. Platons teori antar [Fx (F = x) £ F], detta är problemet. Då universaler är klasser. Annars skulle det vara så att universaler är oändligt komplexa, att de alltid innehålls av en annan etc.

Aristoteles hylomorfism: hylos (det som utgör strukturer) och morfos (strukturen). Hylomorfismen återspeglar noumenon, där det finns något som utgör strukturer och strukturerna själva finns.

Jag tänker därför vet jag att jag existerar i noumenon [cogito ergo sum]. Det spelar ingen roll hur jag existerar men jag gör det. Denna del vi existerar i kallar vi värld eller universum (universum används oftare gällande vetenskapliga resultat då det är väldefinierat i den kontexten som något annat).

Att existera fysiskt är att existera aktuellt i naturen. Koncept kan existera som tankar, men även korrespondera med något fysiskt i noumenon.

Förändring (process/konkressens):= att något övergår från eller till fysisk existens, när något övergår från potentiellt till aktuellt eller vice versa (det som är aktuellt slutar vara potentiellt och vice versa, de måste alltid övergå till varandra om de övergår). Detta sker på ett subjektivt plan för medvetandet. Konceptuellt: om en boll rör sig ett steg åt höger så har bollens förra position blivit potentiell och den nya blivit aktuell. Att tänka cogito ergo sum bevisar att förändring finns. En förändring som upplevs är ett fenomen.

Det potentiella kan bara aktualisering ske för genom en aktuell process, samma sak gäller när det aktuella blir potentiellt. Det följer att summan av alla förändringar och potentiella förändringar är konstant, eftersom om en förändring skulle ske skulle det ha påverkats av något som aktualiserades från att vara potentiellt, detsamma gäller om något blir potentiellt.

En anledning för X är ett antal sanna satser inom universalspråket som implicerar X, där X är någon samling satser inom universalspråket. Inget kommer från inget, detta är principen om tillräcklig anledning: allt följer kausalitet, vilket är a priori (en universell egenskap man kan tänka ut på förhand utan att utföra observationer). Allt har en orsak, allt inom den fysiska processen i vår värld följer orsak och verkan.

Samma omständigheter måste ge samma utfall, för alla processer i världen måste det finnas anledningar för vad som sker inom dem i enlighet med Diodorus mästerargument. Anledningen till detta är tvåfaldig: 1. Om världen inte är atemporal utifrån så kan den inte existera (vilket den inte skulle vara om rena sannolikheter spelade in), detta visas senare, och 2. Det finns ingen skillnad på ren sannolikhet och en oändlig kausal kedja där alla steg påverkar utfallet, tänk dig ett torn av dominobrickor där alla brickor kan röra sig höger eller vänster, en funktion skulle kunna ge svaret om de konfigurerar sig i ett mönster som är mest åt höger eller mest åt vänster i tornet, och då kan detta verka som en ren sannolikhet eftersom att man aldrig kan förutsäga det oändliga tornets konfiguration inom världen, det finns ingen skillnad mellan denna sannolikhet-gunk som är deterministisk och indeterminism. Därmed gäller determinism. Möjligt och nödvändigt har en modal kollaps inom vår värld. Vi kan dock ha modeller av noumenon som är koherenta, de kan sägas vara möjliga utifrån kunskapen vi har just nu.

Från vårt perspektiv så har vi ett föränderligt nu, medan för naturen i helhets perspektiv är alla steg i världsprocessen lika mycket nu: naturen är en bok som beskriver allt, och alla sidor är lika mycket nu för naturen i helhet. Naturen är alltså oföränderlig i sin helhet (då alla steg inom förändringen finns evigt inom naturen) → Eternalism är fallet (det eviga nuet).

Naturen är omnipotent då allt som kan ske sker i och av naturen.

Naturen är omnipresent då allt är en del av naturen. Vi är inte en droppe i havet utan havet i en droppe – Rumi. [Fiskar befinner sig i vatten och vet inte om deras medium, på liknande sätt befinner de sig, och vi, i ett oändligt system vi inte känner till helt.]

Naturen är omniscient då allt vetande som går att veta finns inom den.

Naturen är oändlig som visats.

Naturen är nödvändig gällande alla dess delar som visats.

Naturen är omnitemporal då eternalism gäller.

Naturen är en holism där alla entiteter i naturen implicerar naturen och vice versa.

Naturen är alltså omnipresent, omnitemporal, omniscient, omnitemporal, omnipotent, nödvändig, oändlig. Naturen i sin helhet har ingen motsats då naturen innefattar alltet. Dess delar förändras temporalt och har antisatser (vilket naturen inte har). Dessa är attributen hos Gud, naturen är den panteistiska Guden (eller panenteistiska om super-naturen super-finns), monistisk-theopanism är fallet.

[Naturen, Gud, kan ses vara all-själen, över-själen, mana, Apeiron, Schellings ande eller transcendentalismens över-själ som innehåller alla andra själar, man kan även se det som att allt som existerar är naturens tankar och att allt då existerar inom Guds medvetande (latinets Numen), eller som den ende/enheten inom neoplatonism. Alltså är Gud en dialektisk monism likt Brahman, upplevaren är det upplevda (Gud) i denna mening. Gud är.]

[Vad du är fundamentalt, djupt, djupt ner, långt, långt in, är helt enkelt vävnaden och strukturen av existensen själv. – Alan Watts.

Anta en modell för existens, existensvävnaden. Detta fält är oändligt i alla riktningar och böjer sig ständigt till olika strukturer.

Att denna väv ändrar sin böjning kallas förändring.

Vävens olika strukturer som böjs ihop är vad som existerar fysiskt temporalt.

Naturen är alla oändligt många former som väven tar an sammanlagt till en monism, till en enhet. Alla ting är naturens utvidgningar.]

Existensens anledning och dess cykler:

Alla världar som kan uppkomma har en sannolikhet större än noll att göra det.

Anta att världen började finnas en viss tidpunkt, men det måste ha en orsak och orsaken en orsak ad infinitum. Alltså kan världen inte spontat ha bildats. Alla världar som finns