LES RÉVOLUTIONAIRES Sandra Dermark, 2-1-2012 (En parodi pâ Snoilskys Lützen till ett scenario ur Hugos Les Misérables

)

De râkats tillsammans efter sista klass i aftonens skymningstimma. Det sjungs och det skrâlas, det klingas med glas, de skrattar i spritens dimma. Att fira, att fira hur provet har gâtt är det varenda lärd nu tänker, även om han ej svarat rätt utan att ta till en eller annan slags ränker. Grantaire vill dränka den sorg han har, att fuska har varit hans gärning; men Enjolras ser nu sin stora chans och vâgar kasta sin tärning. Där syns han, han har rest sig frân sin stol, de ljusa lockarna nickar! I röd husarrock hans gestalt söks upp av vänners och kamraters blickar. Nyss var han en ung lärd som alla andra är, med konjaksglas höjt till att skâla, nu Lamarques frände, som att se sitt folk förtryckt inte längre kan tâla. “Framât, var kamrat, beredda till strid! Framât, mina vapenbröder! Revolutionen skall segra än en gâng, var ej rädd alls för att vi blöder!” I famnen pâ Enjolras slutskâlen var, dâ hann nästan ingen ifatt den. Den gula vätskan slöks hastigt upp och rann bakom sidenkravatten. Ett anskri gâr nu genom märg och ben: “Enjolras, vâr ledare och fader!” Runt den unge anföraren, vid hans bord,

har formats en liten eskader. Nu flyr varje sorg och nu viker rutin, och tiotals fröjder begrava de plikter och läxor som vänta väl kan: sin seger Les amis ska hava. Sâ pâbörjade deras hjältedikt: de orden som kröner bedriften var oskrivna än, och dock tänkte de i blod giva slutunderskriften. De skâlar för friheten som komma skall förutan regenten till herre, när revolutionen har segrat till sist: de oroade är de färre. Vid det bordet pâ deras stamkrog och dâ, med hallonröd glöd uppâ kinden, de sâg det: den nya regimens passion och deras kall att ringa in den.

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful