You are on page 1of 2

Stark i sin oskuld

Liten pilt i fjällskog gick:


Rosig kind och änglablick,
Munnen röd som tufvans bär...
»Kors! hvad jag är ensam här!» -- tänkte gossen.

Och han stultade så späd


Mellan höga, mörka träd:
Moder hans i sätern var --
»Här är jag min egen karl» -- tänkte gossen.

Svarta djur nu kommo två,


Lufsandes, dit han sågs gå:
Stora, grymma, lurfviga --
»Jag fick sällskap, det var bra!» -- tänkte gossen.

»Men hvad är det för slags djur?


Den där stora tycks mig sur...
Om jag kunde fråga mor! --
Men det måste vara kor» -- tänkte gossen.
Och han gick dem glad emot,
Såg ej ögats mörka hot,
Såg ej hur de grina' till --
»Jag med dem nu leka vill» -- tänkte gossen.

Och emot den skarpa tand


Sträckte pilten liten hand:
Djuret lyfte då sin ram ...
»Kors, hvad du är snäll och tam!» -- sade gossen.

Ett af djuren unge är,


Denne bjuder nu han bär
Ur sin skäppa: ungen åt --
»Ser man bara, det går åt» -- sade gossen.

Modern strax drog klorna in,


Ned hon tryckte ungen sin,
Lade, stilla, sig framför --
»Vänta, jag dig sällskap gör!» -- sade gossen.

Han på marken nu så säll


Kastar sig; mot moderns fäll
Lutar hufvudet han där --
»Kors! så mjukt jag ligger här!» -- sade gossen.

Och han klappade och slog,


Och han lekte, och han drog
Uti djurets päls, så tjock --
»Du bra tålig är ändock!» -- sade gossen.

Slutligen af leken trött


Somnar liten pilt, så sött.
Nalle fromt på honom såg. --
Att i mammas knä han låg -- drömde gossen.

Snart han väckes af ett skri:


Djuren flydde -- allt förbi. ..
»Store Gud! du lefver än?»
»Mamma! du skrämt bort min vän» -- klagar gossen.

Rate