KORTHUSEN SOM SPRÄNGDES 

Av Sandra Dermark 
 
 
­Kulbanan 
­Ett fjärilsliv 
­Värför blöder jag? 
­Den upplyste och romantikern 
­Mitt förlorade välde 
­Altelilie 
­Minnesmärket på slagfältet 
 
Kulbanan 
 
Det var så kallt och hårt inuti geväret, och mörkare än här inne. Det var omöjligt att känna det 
tryck som Giulianos handskar utövade på det trånga stålfacket, eller höra striden pågå 
runtomkring. Plötsligt... 
Ett lågt klick, och sedan... PANG! 
Den knall som följde det tog mig hastigt ur gevärspipan, mot dagens ljus, över slagfältet genom 
blått dis av svartkrut. Flera av revolutionärerna stupade på andra sidan... 
Inom kort förstod jag att jag var riktad mot en officer, en ung och vacker en med ljust hår och 
violetta ögon... nej, spelar ingen roll. Kruxet var att Giuliano hade fått korn på hans hjärta, vilket 
avslöjades med att undertecknad var riktad i brösthöjd. 
Ju mer min resa nalkades min officer, dess osäkrare jag blev med tanke på hur imponerande 
han såg ut. “Ska jag verkligen tränga in?” Det var förbestämt. 
Till slut var undertecknad så nära offret att hans vita rock var det enda i sikte. Det bar igenom 
kyllret och lika hastigt igenom skjortans finare linnetyg.  
Min officers hy var så ljus att de ytliga ådrorna skymtade fram igenom huden, som pryddes av 
några få ljusa och lockiga brösthår. När undertecknad slog mot den skapades ett rosa 
brännmärke som blev, med vidare igenomträngning, ett djupt blodrött hål. 
Så trängde jag genom en skenbart hård och styv, lättröd vägg, antagligen hans högra 
bröstmuskel. Den var så välutvecklad att den obviöst tillhörde en frisk ung man som var 
högerhänt och en skicklig fäktare. Ändå kunde vilken gevärskula som helst ta sig igenom den. 
Det stod framför mig återigen en korsad väv av muskler, med två hårda revben ­ett ovanför och 
ett nedanför­ som väktare. Att ta sig genom det sundet var ingen konst heller. 
Så var jag som i en mörk sal, som inlåst i en barock kyrka nattetid. Det var varmare och 
fuktigare där än inuti geväret, och det hördes ett ekande och hastigt “dunk­dunk” från det hjärta 
som min plikt var att få stanna.  
Så det är så här det är inuti en levande varelse... 
Det impuls som tog mig ända hit från geväret förde mig nu genom mjuka ock fina strukturer som 
inte gav heller något särskilt motstånd. Så stannade undertecknad... men officerens hjärta 
bultade än: ”dunkdunkdunkdunkdunkdunk”.  
Mitt uppdrag hade misslyckats. Ändå kunde jag skönja hur det var utanför genom ett skotthål 

som fylldes med blod, och även skönja stridens fortsättning med all ond bråd död det medgav. 
Och att min officer var löjtnant. 
Det lät “dunkdunkdunkdunk” än och min officers andning blev svårare för var sekund. 
Det sistnämnda medföljer att hans röst blir svagare och det ekar här inuti... 
­Hell... re... dör... en... host! i strid... än... host! i säng... host! 
Så märker undertecknad att löjtnanten reser sig och springer iväg. Här inuti blir hjärteslagen 
svagare och snabbare, och andningen svårare. Där utanför är det mitt i natten, tyst och stilla, 
bara en kattuggla eller två hörs hoa. 
Plötsligt tuppar min officer av, han hostar, han suckar, han upphör att andas,​
 ​
hjärteslagen ökar i 
svaghet och hastighet, det är mitt fel, hjärteslagen upphör. 
De ville att han skulle dö. Officerarna befaller underofficerarna, underofficerarna befaller 
manskapet och manskapet skjuter ut kulorna, så är det. Och det kunde ha rört sig om en 
ungersk kula inuti en österrikisk officer likväl. 
 
 
Ett fjärilsliv 
 
Vad sker? På vilken sida står jag? Heter jag István? Stefan? Étienne? 
 Det gör ont varje gång jag andas så det skär i bröstet och hjärtat vill darifrån... 
Ilona? Är det du?? … Nej, jag hör en karlsröst fast jag ser Ilona... Hon (hon?) rör vid min högra 
sida... och så karlsrösten igen... “vulnus letale” … latin … “dödlig blessyr”...! 
Tankarna vandrar... mitt liv återigen (eller en dröm?) som ett skådespel... ett sovgemak med 
himmelsäng... ett porträtt på en officer, en bredaxlad en med kolsvart hår... 
 Leksaker, ett regemente i uniformer från Maria Teresas epok... en löjtnant med violetta ögon 
fångar min uppmärksamhet. Kanske tillverkaren ville ge mottagaren en nick...  
Ensamhet...  inga vänner eller syskon hade jag.... en blond fru med en rysk blå katt i famnen, en 
äldre barnflicka, jag sitter i sistnämndas knä och hör en folksaga... Snövit...  
En droska, en kyss... och så Teresianska... derivata, stjärnbilder, Breitenfeld, Lützen, 
Nördlingen, ungerska, mordet på Wallenstein, fler derivata, segern vid Kunersdorf, nederlaget 
vid Rossbach, våra misstag och fiendens (Preussens) taktiker, ännu fler derivata, nyårsbalen. 
Det snöar när vi kommer fram, ty snödrottningen och hennes kortege följde våra spår... jag ser 
min släkt igen och hör samtal på franska innan jag dansar ut med en rödklädd flicka utan 
mycket skönhet... 
­Nämen baronessan Hadnagy! Så trevligt? Vilken av kadetterna är din Étienne? 
­Den som dansar med mademoiselle Ljubovic där. 
­Verkligen? Han ser ut som ett sädesax... blond och rak i ryggen. 
­Ett sädesax med violetta ögon?... vad rart! 
Löjtnant blir jag när jag är arton. Ofta inbjuden på bal och sådär... tycker att alla adelsflickor vid 
hovet och inom societeten beter sig likadant och är lika ytliga... 
Innan avresan, en diskussion, “jag är inte längre din son...” 
­Du skulle söka hustru...! Marie Ljubovic är ju ett gott parti! 
­Lyssna noga... 
­Hoppas att du finner en där i Ungern. Flickorna där har ett rykte om sig... 

Så kliver jag in i droskan i hast. 
Då trodde jag att jag hade en skärva av Förståndets spegel i hjärtat, som Kaj i sagan om 
snödrottningen. Den som har en sådan blir okänslig. 
På väg stannar jag i ett och annat värdshus och övernattar, byter hästar och kusk, eggas att 
dricka mig berusad, vaknar nästa dag som insjuknad. 
Så är jag framme... Véreskõvár... en avlägsen fästning, troligast ett statligt fängelse... det är 
den. Möten med garnisonen... vad mina violetta ögon får dem att tänka om mig... 
Det finns även en flicka här... så vacker, med mörkt hår och mörka ögon... kommendantens 
Ilonka... hon är inte som andra, hon är sig själv, hon är säregen... 
Inte mycket att göra här, bara duellera och spela écarté var kväll (jag kommer alltid oskadd). På 
dagarna lär jag upp Ilona att läsa och skriva på både tyska och ungerska... hon skulle bli min 
hustru... Kanske även franska, för att hon skulle passa in i en adlig krets, när jag hade det svårt 
att passa in vid regementet...  
Så kom frihetskampen...drömmen om en fri republik... Fångarna släpptes lösa och fick bo hos 
manskapet (vilket tvingade Ilona att dela säng med mig), den österrikiska flaggan byttes ut mot 
trikoloren, vi fick bära varsin kokard, vi slutade alla tala tyska för att uttrycka oss blott på 
ungerska … En dag stod jag vakt och nynnade marseljäsen: “​
Allons enfants de la patrie...​
” De 
motsvarande ungerska orden dök upp i mitt huvud till samma melodi: “​
Elõre rajta hazafiak...”​
 
Snart kunde hela garnisonen, från kommendanten till trosspojkarna (likaså Ilona) stridssången. 
Så kom beskedet att vårt regemente skulle delta i ett slag... Det var höst, Ilonka hade förlorat 
sin oskuld och hon skulle lämnas med 25 man och en underofficer att försvara fästningen. Hon 
kom till mig med en duva i bur och grät medan hon kysste mig den aftonen. Duvan lastade mitt 
kompani (35 man och en sergeant från Prag plus undertecknad) med sig. Solen gick ned och 
det bar av... bortom plommonlunden bortom slätten nedanför... 
En annan slätt... en lägereld, vilar på sidan som en katt... och sjunger och tar en klunk konjak att 
friska upp strupen med... jag vakar en stund innan sömnen kommer... 
Nästa dag i gryningen... revelj... en grupp överstar och generaler med fler år på nacken... en 
order:  
­Tredje kompaniet ska innan själva slaget dra ut i ingemansland. Om fienden nalkas ska 
löjtnanten avfyra sin pistol och ge oss ett tecken. 
Jag sprang i täten med bultande hjärta och sjöng marseljäsen på ungerska. Så hade jag tagit 
mitt kompani dit... 
Fingret på avtryckaren... men innan jag hunnit trycka knallade ett skott från uppresta gevär... det 
gjorde inte ont när kulan trängde in, det var som en het blystråle som gick in i mitt högra bröst... 
allt blev mörkt och jag hörde mitt manskap: 
­Löjtnant! Svara! 
­Är han död? 
­Än andas han! Skynda på! 
Jag vaknar i sjukstuga, med mitt regementes fältskär (trevlig dock lite feminin karl från Kärnten) 
vid min sida. Det var ej Ilonka utan han...! 
Förklaring... kulan befinner sig i min högra lunga... (än minns jag anatomilektionen på 
Teresianska)... Nej... jävlar...! 
­Hellre dör en i strid än i säng... 

­Löjtnanten bör inte ens tala, med tanke på hans tillstånd... 
Blixtsnabbt slår jag honom i nacken med knuten näve, tar min vapenrock och min hatt på och 
rusar ut i kvällens sken. 
Mina ben känns som om de vore av bly... mitt bröst gör ont... jag välter omkull, lamslagen av 
smärta, på frosten med handen på blessyren och hjärtat dunkar förtvivlat för att bryta sig ut... 
ser mot en fullmåne och sedan blir allt mörkt och fridsamt igen. 
 
 
Värför blöder jag? 
 
Inga andra här gör det. Är det på grund att jag är fjorton år? 
En dag i april kom en ny officer hit till Véreskõvárs fästning. Lika grann uniform som alla andra, 
ljust hår, violetta ögon och ljuvligt skägglöst ansikte. Vår nye löjtnant hette István och blev hela 
garnisonens samtalsämne. En dag sa han att han ville lära mig att läsa och skriva . Fram med 
papper och pennor och titta på honom. Han skrev F­E­R­E­N­C­I I­L­O­N­A.”Ditt namn på 
ungerska”, sa han. Och nu på tyska: L­E­N­A F­E­R­E­N­Z­I. Det var så spännande! Strax 
kunde jag en hel del mer. Jag läste till och med på imperiekartan och fick reda på att de fanns 
nya platser bortom plommonlunden bortom slätten nedanför. 
Så sa han: “Du ska bli min hustru. Jag ska ta dig till alla dessa vackra ställen och sedan till mitt 
hemslott, och så ska vi älska” Men... vad var älska? 
Så kom dagen då en ny flagga hissades och fångarna släpptes. Och vi tänkte på att Ungern 
skulle bli en “fri repyblik”... ett fritt land utan förtyskningstvång. Allt fortlöpte som vanligt trots 
nymodigheten med fritänkare som han... en av undantagen var att jag fick dela säng med en 
viss ung löjtnant.  
Han (det var herr István) tog mig i famnen. Det var en augustinatt då det skedde. Inte visste jag 
att hans bröst var så varmt och fjunigt ... och att märka bröstkorgen höja och sänka sig och 
lyssna på hans hjärteslag... dunk­dunk, dunk­dunk... jag lät mig sövas. Det var min första gång 
med att dela säng med en karl. Så det här var “älska” … 
Så kom aftonen då regementet blev inkallat i strid. Han tog mig upp till Duvtornet (där duvslaget 
är) och gav order att några brevduvor skulle inburas och följa med till fronten. Bland dessa 
fanns en helt vit hanne som verkade “fria till” en stålgrå hona. De hette konstigt nog “István” 
respektive “Ilona”, precis som vi. Så gjordes packningen i ordning och nästan alla lämnade 
Véreskövár. Min älskade löjtnant kysste mig farväl och hans läppar kändes just då glödheta. 
Så var jag ensam igen och dessutom kall... var det hösten, skymningen eller ensamheten?? 
Dagen därpå fick jag se duvan István. Han hade med sig ett brev från en viss löjtnant: 
“Var lugn och trygg... jag återvänder hit... jag ska förbli som jag är... älskar dig...”. Allt på 
ungerska. Tårarna tröt. 
En dag till for förbi. En svart duva kom:“Kohli”. Det brev hon (Kohli är en hona) bar kom med 
öde och sorg: “Vänta ej på löjtnanten... skadskjuten... vilar i frid...”, allt på ungerska. 
Tårarna rann, jag slet min trasiga klänning i förtvivlan och sprang som besatt av den onde.  
­ Värför!? 
Tårögd och ful bad jag en menig om dennes bajonett. Sedan in i Istváns sovrum. Så fattade jag 
tag i dolken och stötte in den emellan brösten. Djupare, så att all smärta försvinner. Jag ligger 

på rygg, vänder ansiktet mot taket i aftonsolen. Så blir jag kall och ljuset tar slut.  
 
 
Den upplyste och romantikern 
 
Jag ska avrättas på morgonen. Jag sitter bakom galler och väntar. Kan inte rädda mina 
kamrater. Vad som än sker. 
Ironiskt att vi som var fästningens garnison än nu fångarna där, ersatta av en till oss fientligt 
inställd garnison. Den österrikiska flaggan har återställts efter vårt nederlag. Den nya 
garnisonen firar det. Avrättningar avlöser varandra var dag.  
En av tvillingar, född till ädling i Kärnten. När Jaroslav och jag blev föräldralösa, visste jag att jag 
ville rädda andras liv och avsluta deras lidanden. 
Så bar det av mot Wien.  
Under min lärotid blev jag ibland utskrattad på grund av min konstiga brytning. En hel del latin 
fick adderas till mina tyskkunskaper. Vi började med “stella stellae” och snart kunde hela 
språket.  
En annan kväll fick vi se en dissektion. Mig fångade särskilt lungornas uppbyggnad: de såg ut 
som rosa snår med pyttesmå bär, överösta med girlanger av blodkärl. 
Efter sex år blev jag ej längre behandlad som en nykomling från provinserna, utan hade 
anpassat mig helt med löjtnantsgrad, men med särskild utbildning. Så kom jag till mitt kvarter: 
en fästning i Karpaterna använd som statligt fängelse. Den före detta fältskären 
(regementsläkaren) hade avlidit i lungsot. 
Snart så hade hela Véreskõvár lärt känna undertecknad. Det mer formella Vladislav byttes ut 
mot Wenzerl eller Vaszi. En sårad officer kom en natt till sjukflygeln efter en duell mot den nye 
officeren, inte vilken ung löjtnant som helst (under hans undersökning blev jag begeistrad av 
den där Istváns utseende). 
En fritänkare var undertecknad, en upplyst karl som sökte allmänhetens lycka genom kritik och 
förnuft. Fast en rätt naiv fritänkare som trodde att han kunde hela varenda blessyr och det 
värsta var omöjligt att lida. Vilken besvikelse...! 
Känslor spirar även i bepansrade hjärtan, och så blev även mitt fall, fast våldsammare än. Jag 
hade ej annat val än att behärska den mest förbjudna av dårskaper: liderlig kärlek för varelser 
av samma kön. Det stod i böckerna att det var emot naturlagen, fast jag tänkte själv på att det 
var min natur, mitt kött och blod, som fick mitt hjärta att skena när jag rörde vid en annan karl.  
Förändringar löpte 1848: trikoloren, kokarderna, fångarnas frisläppning. Och så fick jag tala 
ungerska återigen. Det som förr var ett fängelse för radikala fritänkare blev republikens bålverk. 
“Kanske när Ungern vore ett fritt land kunde jag förverkliga mina fantasier utan rädsla för straff”, 
tänkte jag naivt. 
Så skulle jag en höstkväll det året följa med regementet ut i strid. Innan sjukstugan var 
improviserad roade jag mig av samtal med regementets övriga officerare. Ett par violetta 
löjtnantsögon fångade i huvudsak min uppmärksamhet. Dock var min kärlek för István ej 
besvarad: han var förlovad med kommendantens tös. Hans blick var riktad mot en brevduva 
han hade nyss släppt loss med ett besked, men min blick var riktad mot hans skägglösa, 
fjuntäckta ansikte, hans starka skuldror täckta av epåletter, hans lår under hårt sittande röda 

byxor, sporrarna som han tog ur stövlarna, värjan (och den andra “värjan”, den ej av stål)... 
Dagen därpå var jag med andra regementsläkare vackert avskild från stridens våld och larm. Nu 
låg andras öden faktiskt i mina händer. 
Den morgonen rusade ett par meniga i hast in i sjukstugan. Av deras oro och den livlösa kropp 
de bar blev undertecknad överraskad: 
­ Skynda på! Vår löjtnant är svårt sårad! 
Det var István. Den ene menige bar löjtnantens trekornshatt på sin schakå. Officeren själv, 
alldeles kallsvettig, med lingult hår, slutna ögon och slät, blek hy, såg ut som en vacker men 
bräcklig porslinsdocka. Skotthålet var ett litet hål på högra bröstet, men på ryggen sågs det ej 
fortsätta. Kulan förblev alltså inuti hans bröstkorg.   
Väl i säng lät den medvetslöse István sig avkläs rocken och skjortan. Med stetoskopet visade 
det sig att hjärtat slog alltför hastigt och svagt i hans bröst, och andningen var svår. Det hördes 
även ett porlande eka därinne. En sond fördes in i blessyren, medan han vrålade av smärta, 
och min hypotes visade sig vara sann: kulan var i löjtnantens högra lunga och hade skurit av 
lungartären där inuti. Den kunde alltså inte dras ut. 
Min älskling sov och jag vakade. Förband gjorda med skjortans linne täckte det som skulle bli 
hans “vulnus letale”, jag gav honom konjak att dricka för att lindra smärtan och släcka 
febertörsten, och ett omslag av linne blött med kallt källvatten på hans panna drog ner på den 
glödheta febern: kvicksilvret visade 40.1 grader Celsius.  
Visst hade jag hört och läst fall om folk som överlevt med en kula i ena lungan efter veckor av 
dödskamp och tålamod.  
Problemet var att István var otålig till sinnelaget, och dessutom omtöcknad av feber och 
blodförlust (för att ej nämna syrebrist). Fast han såg fridfull ut anade jag att skenet bedrog. 
Så kvicknade han till. Det hade jag ej förväntat. Likblek av blessyren, med rosslande röst som 
avbröts av blodig hosta, tog han mig i famnen. Han förväxlade mig med Ilona och senare bad 
mig om sin uniform: 
­ Hellre dör jag i strid än i säng! 
­ Löjtnanten bör ej ens tala!! 
Så slog han mig medvetslös i nacken med en otrolig kraftansträngning. 
När undertecknad kvicknade till var István, hans hatt och vapenrocken försvunna. I hans 
tillstånd kunde han ej hinna särskilt långt. 
Så drog jag ut nästa dag då solen gick upp och fann hans livlösa kropp på slätten, iklädd 
vapenrocken och hatten, som om han sov... men bröstkorgen hävdes ej. Han gavs konjak ur en 
fickflaska att dricka, värmdes med omslag, fick till och med nypas och ges örfilar, men förgäves: 
det hjärtat skulle aldrig slå mera. Så grävdes en grav och ett kors gjordes med två ekgrenar. En 
enda sång stämdes upp: “Elõre rajta hazafiak”, till marseljäsens melodi. 
Väl hemma igen, efter det förlorade slaget, följde ondskan och sorgen våra spår: fienden slog 
läger på slätten nedanför och alla kanoner fick avfyras mot deras läger, men förgäves. Så 
Véreskõvár föll efter tre veckors belägring, och den hapsburgska regimen återställdes. 
Det är ditt liv, Vladislav min sköne. En avdelning står redan där med laddade gevär. 
Nu... den där löjtnanten var en romantiker, vars längtan ej kan tyglas och vars trängtan känner 
inga gränser. Han ville möta sitt öde på ett hederligt sätt, som gårdagens ädlingar. Konstigt nog 
med en fritänkare och en romantiker som kivas väldigt lite. 

Kanske gränsen mellan upplysning och romantik är mycket finare än den ser ut att vara. 
Nu ska jag härifrån och möta deras gevär... 
 
 
 
Mitt förlorade välde 
 
Där står de med gevären pekade mot mitt bröst... den österrikiska flaggan pryder fästningen 
som förut... jag ska dö som den förrädare jag är, men det spelar ingen roll. Allt jag en gång ägde 
är borta för all evighet. Nu fäller officeren värjan... 
“Ack min käre Augustin, Augustin, Augustin, 
Ack min käre Augustin, allting är väck”, 
Så sjöng ofta den piga som tog hand om mig... då jag var inte ens kadett men hade en svag 
susning om det, som andre son till en äkta habsburgarsatrap och en Shirley ur Nordenglands 
kända borgerskap, som han lärde känna och tog till hustru i landsflykt, under den napoleoniska 
ockupationen, i seklets början. Jag var Gerhard, inte Gellért, Ferenci, ättling till en av de 
riksdagsmän som svurit kejsarinnan Maria Teresia evig trohet. 
En blyg och tystlåten kadett blev, med årens lopp, en mer extrovert löjtnant som fick flyttas runt 
om i österrikiska imperiet från den ena garnisonen till den andra. Kärleken hade just kommitt in i 
mitt liv, men den var kort och flyktig: jag hade en fästmö i Linz, en i Ljubljana, en i Sighisoara, 
kort sagt en käresta i varje garnison. 
Det var under ett uppror industriarbetare som det blev annorlunda, innan jag förlades till 
Véreskõvár. Upproret skulle kvävas, och jag var med vid det regementet.  
Det var blott en tillfällighet att pistolen klickade när jag skulle skjuta den mörkhåriga 
vävstolsflickan i röd mössa, som ej hade ens fått en kula i sig. Mot överstens vilja räddade jag 
hennes liv och äktade henne. Då hade jag på känn att jag hade fått något varmt i hjärtat... 
Krigsrätten hyste medkänsla: jag förlades till Véreskõvárs fästning i stället för att häktas eller 
avrättas. Och hon, kamrat Katharina, följde med mig och blev mitt sista regementes maskot. 
Väl inkvarterad skötte jag mina plikter väl och, med årstidernas växling, steg fram till överste. 
Lärde känna Katharina väl under fritiden: hon var föräldralös och omhändertagen av sin 
storasyster Karla tills det uppror då jag förändrade hennes liv. Och så sa hon att Gud ej fanns... 
Hon höll på att bli vuxen: den grönögda “planka” jag hade äktat i hemlighet började få vacker 
form och lockade mig i säng nattetid.  
Vi kysstes nakna om våren. Det snöade när jag fick se Ilona i hennes famn. Att det skulle bli vi 
tre hade jag ingen aning om.  
Ilona växte och jag blev van vid hennes närvaro, men ej så mycket som Katharina, som brukade 
vagga henne med marseljäsen i en trälår fylld med halm. Vi hade ett enkelt hem till fästning, och 
mina plikter gjorde praktiskt taget hustru och tös osynliga merparten av året. Vårt förhållande 
blev kallt. 
Tre år flög förbi, och så kom lungsoten. Den svepte tyst omkring våra huvuden och gjorde de 
ovilliga till dess offer. 
En vagn hade skickats av regeringen den sommarkvällen. Solen gick ner bakom 
plommonlunden. In klev min Katharina och fältskären... de såg bleka och tärda ut, som vissnade 

inifrån. Än minns jag vad hon sade innan hon klev in i droskan: 
­Gerhard... host! Ta hand... om vår lilla flicka... host! Älskar du oss än? 
Hon hostade upp blod och jag drog mig vettskrämd in i vårt rum igen och förklarade det för Ilona 
utan avsikt att skada henne. Det gick rätt väl. Och så hade jag fått en då sexåring att ta hand 
om. Hon kunde ju bli regementets nya maskot och tjäna oss till nytta en dag. 
Och fler år gick, och genom flera tidningar fick jag lära mig om patrioterna och revolutionen. Det 
var då jag fattade... det skulle vara patrioten Gellért, och inte rojalisten Gerhard, som skulle ta 
befälet på Véreskõvárs fästning. Ett sekel skiljer mig från de adliga ungerska officerare som 
svor Maria Teresia trohet i krigen mot Preussen, och en hel del har hänt mig och imperiet under 
detta sekel. Nu var det ej längre Österrike som jag ansåg vara mitt fosterland, och därför antog 
garnisonen republikanismens symboler. 
Ilona hade vuxit till en ungmö, och jag trodde att det var min återuppväckta hustru då jag var 
som mest poetisk. Hon var vacker visst, och de unga officerarna tvistade ofta om henne. Det var 
löjtnant Hadnagy István, en vacker syn av friherrlig ätt, som hon besvarade. 
Lite smärtsamt att ta avsked, att kanske han som var lika lätt som en fjäril kunde äkta henne 
och lämna henne för en annan i Paris eller Rimini att värnlöst sälja det förbjudna eller stjäla för 
att överleva. 
Men jag hörde en röst i mitt inre som viskade att han var en redlig karl, modig, klok och oskyldig 
förutom ung och vacker. Därför godkände jag honom som svärson. De såg så fröjdfulla ut 
tillsammans... och de lärde känna varann. 
Så kom slaget... jag var ju osynlig för Ilona och hon var ju en ung vuxen, som hon kysste sin 
löjtnant farväl. Att ha varit med en person de fjorton första åren och senare förlora henne... det 
skar mig i hjärtat som den döende solen. 
Egentligen ville jag inte sätta ut István sådär för fienden, men det var de andra 
regementsbefälen som hade kommit överens om det. Så tog slaget vid, och en förflugen kula 
träffade mig i vänster handled, varav det bar av mot sjukflygeln. I sängen jämte min sov en blek 
och svag ung man med slät kind och ljust hår, som andades svårt. 
Att István, så stark och rask, hade bragts ned på fall, chockade mig. Likaså fältskärens rapport 
om hanns tillstånd. Till skillnad från hans blessyr var min inte farlig. 
Dagen därpå avlöste olyckorna varandra. För det första var slaget förlorat och fienden var på 
väg mot vårt fäste. 
För det andra hittades Istváns döda kropp på slagfältet, i uniform. Han hade lämnat sjukflygeln 
nattetid, tydligast för att gå till motattack, medan jag fegt nog sov i sängen intill. Friherre löjtnant 
Hadnagy fick en riktig dock blygsam begravning. 
För det tredje fick jag ett brev från Ilona “​
par pigeon”​
 och skrev ett ärligt svar till henne på 
ungerska, precis som det var och inte med någon försköning. Hon var ju inte den lilla flicka jag 
höll i knä den varma kväll då hon blev mitt ansvar, utan en ung vuxen. Det var en svart duva, 
med sorgens färg, jag valt till beskedet. 
För det fjärde hittades Ilona död i Istváns rum med en stöt i hjärtat och en dolk, en bajonett, mitt 
i bröstet. Efter hennes självmord sänktes hon ned i vallgraven och inga psalmer ljöd kvällen då 
det skedde. 
För det femte hade fienden tältat vid vallgravens rand och fört med sig kanoner.  
För det sjätte hade vi brist på förnödenheter för både officerare och manskap och kunde inte 

komma ut. Då fattade jag beslutet att Véreskõvár måste falla: ett beslut som garnisonens övriga 
officerare, trots vissa förtreter, antog. 
Det var jag själv som ersatte trikoloren i flaggstången med min skjorta, som underkastelsens 
vita flagga. Vi red själva ur fästningen in i fiendernas läger och lät oss gripas. 
Krigsrätten var kylig och klar: ”kommendanten på Véreskõvárs fästning, överste Gerhard 
Ferenzi ­icke Ferenci Gellért­, anklagad för förräderi, döms till fem års fängelse på Véreskõvárs 
fästning och vidare till arkebusering”. 
Under min period som fånge förföljde den gamla barnvisan mig: “Ack, min käre Augustin, allting 
är väck”. Ja, allting som gav mitt liv en mening är väck.  
Kulorna tränger in i mitt bröst. En av dem finner hjärtat därinne och spränger det. 
 
Altelilie 
 
Nu är jag här, framför klostret jag kallade hem en gång, och träder in bland karmeliterna. De 
känner inte igen mig alls tills mitt namn låter höras: 
­Charlotte Hadnagy, född von Altelilie... 
­Lotterl! Det ljusa håret, det ärret på handen... Det är du! 
Just det. Adopterad först av Wiens karmeliter, en liten blond flicka i empire­klänning, dottern till 
franskvänliga som hölls på fästning i en främmande provins. Det var få lyckliga dagar, tills en 
karl i urmodig piskperuk, friherre Emmerich von Altelilie, blev min förmyndare och den som 
styrde mitt liv. Jag glömde bort allt jag hade fått höra om synd och flärd väl i den sköna världen, 
bland baler och fina kläder. 
Sommartid besökte vi en kurort i fjällen, vid en brusande sjö, där jag blev känd som en kokett 
bland garnisonens officerare.  
Allt eftersom åren gick, växte min kropp och mina känslor. En sommar var jag sjutton år och allt 
förändrades radikalt: jag upphörde att bli en flicka. 
Två grenadiärer var rivaler om den sköna flickan från Wien och slog vad om vem som kunde få 
henne innan hösten. Det var unga män med kylig uppsyn och en klar känsla för självkärlek: 
löjtnant Hadnagy Károly med hår och ögon som korpens vingar, en liten mustasch, och otrolig 
tur i hasardspel... och kapten Fritz von Tarlenheim med ljust hår och stålgrå ögon ­som hade av 
den ungerske löjtnanten skuldsatts på varje år fler skillingar. Båda besökte mitt sommarslott, 
men blott Károly fick friherrens tillåtelse och blev min brudgum och strax min äkta hälft. Än hade 
inte hösten kommit, och min nye man och jag var så lyckliga och förälskade som två nygifta kan 
vara. Men den tredje i dramat gjorde strax sitt drag. 
En kväll hade min make haft vakttjänst, och då fick kapten von Tarlenheim honom att dricka 
förståndet ur sig. Eftersom löjtnant Hadnagy ej hade ätit innan eller under vakten, gick giftet i 
konjaksglaset ner väldigt lätt, och snart blossade hans kinder, och han lät sig provoceras av sin 
rival. 
Han hade under berusningen utmanat sin rival på duell klockan halv sex vid insjöns strand. Jag 
kände mig skyldig och följde efter duellanterna... för att se dem skjuta varann i hjärtat. Än hör 
jag de skotten knalla i mitt huvud när jag minns dagen då jag blev änka. 
Ett år av saknad flög bort, och så låg jag i min himmelsäng under svåra smärtor en höstkväll då 
det blixtrade utanför. Men det lättades genast när läkaren höll upp min ende son till min famn: 

­Gratulerar, fru Hadnagy! Det är en arvinge! Och du kommer själv att överleva! 
Han döptes efter Ungerns skyddshelgon, och efter det första blodsvittnet. Det firades med en 
fest som det bara behövdes de goda feerna i Törnrosesagan för att kröna. 
Lögnen om att hans far stupat i Norditalien fick jag dra för att skydda honom, men den förstärkte 
blott hans önskan att bli officer. 
När han skickats till Teresianska fick jag brått att gifta bort min kadett och fick fram en katalog 
av lediga adliga och borgerliga jungfrur, vilka han fick träffa under nyårsbalen. Tyvärr flörtade 
han med dem som en fjäril bland många olika blommor. Koketteriet hade gått i arv, men 
dessvärre var han ej blott mitt barn: han var även min ende arvinge. 
Efter att ha nått löjtnantsgrad var han omöjlig att känna igen: han hade vuxit en hel del och hans 
bröstkorg hade vidgats, men hans kinder förblev lika släta. Innan han reste till Ungern 
uppträdde han kyligt, utan att kyssa mig farväl, och förnekade mig. Kanske jag hade misslyckats 
med hans uppfostran. 
I en tidning läste jag förra veckan om en revolutionär, en löjtnant Hadnagy István ­min ende 
son­ som hade blivit dödligt sårad i slaget vid Plommonlunden. Tårarna jag hade trängt bort 
under tjugo år, de tjugo år som hans liv varade, drogs ut i förtvivlan. 
Så nu är jag här, framför klostret jag kallade hem en gång, och träder in bland karmeliterna. De 
känner inte igen mig alls tills mitt namn låter höras: 
­Charlotte Hadnagy, född von Altelilie... 
­Lotterl! Det ljusa håret, det ärret på handen... Det är du! 
Jag återvänder hem till fots, genom kullerstensgator, hand i hand med en pojke med ljust hår 
och blå ögon som jag. Han heter Ludwig, och han har vuxit upp i Guds fruktan och nöjets förakt.  
En sak är säker: han ska, vad som än sker, ej bli officer.  
  
 
Minnesmärket på slagfältet 
 
TILL ALLA DE 
SOM GJUTIT SITT BLOD 
Å NATIONENS VÄGNAR 
MOT ENVÄLDETS 
FÖRSVARARE 
DETTA MINNE 
TILLÄGNAS 
19­11­1999 
VÉRESKÕVÁRS KOMMUN 
REPUBLIKEN UNGERN 

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful