SAGAN OM KATINKA

AV SANDRA DERMARK Tillägnad HC Andersen, Gianni Rodari och William Shakespeare. För alla sagor. Vid 1700­talets början fanns det, vid tsar Peter den stores hov, en vacker och modig livgardist; och likväl en minst lika skön protestantisk hovdam med franska anor. Dessa unga tu var lyckligt gifta och hade en liten dotter på tre­fyra år. Denna hette Ekaterina, men hon kallades kärleksfullt för lilla Katja eller Katinka. Tyvärr ingriper alltid ödet i sådana fridfulla kretsar: en kväll råkade hennes far förolämpa en annan officer. Denne utmanade honom på duell och tog, dagen därpå, hans liv. Det dröjde en tre dagar innan änkan gifte om sig med sin makes bane. Och därefter flyttade mor och dotter med honom till hans nya förläggning: ett fångläger mitt ute på slätten. Lägret var ett enkelt träfort där befälets, manskapets och fångarnas kretsar var väldigt avskilda. Här växte Katinka upp: hon var så ung när hon flyttade, att hon hade inga minnen av varken sin far eller hovlivet, och blev snart van vid rutinerna son härskade inom trästaketet. Med åren växte hon från flickebarn till ungmö, och hennes styvfar blev fortets kommendant. Det rådde trätor bland garnisonens officerare om hennes hand: hon hade de typiskt slaviska skönhetsdragen. Men hon vägrade att gifta sig med en av dem, trots att hon var giftasvuxen. Istället fördrev hon tiden med att sy uniformer, snida träfigurer till garnisonens hustrur och barn, och annat pyssel. En vårdag gjorde hon en liten kägelformad björkdocka, sedan en mindre som passade i dess inre, och en större som den första dockan kunde passa i. Den stora och den medelstora dockan gjorde hon ihåliga. När Katinka var färdig, skar hon sig av misstag i vänster hand med täljkniven. En stråle blod föll på den minsta dockan, och då fick hon en dagdröm: en ung krigare med hy ljus som björkträ och röd som blod, ljusblont hår som solen och ögon som blåklockor, varken blå eller violetta men en likartad nyans. Bland fångarna fann hon, senare fram på eftermiddagen, den hon sökte. Den sirlige hade samma ljusa hårfärg, samma ärliga blålila ögon, samma höga och skära kinder som hon. Det rörde sig om en nittonårig löjtnant som tagits till fånga efter slaget vid Poltava. På ena sidan staketet lyfte den unge krigaren, fastkedjad tillsammans med sina kamrater, på väldiga granstammar. Hans mörkblå vapenrock, gula kyller och läderstövlar var blekta av solen och nästan utslitna, och den långa, guldblonda hårpiskan slog då och då mot hans rygg. Själv bar flickan på andra sidan en tunn jacka av vit skogsharpäls och en röd yllekjol, och hennes raka, ljusa hår var ordentligt flätat. I trekantig hatt och ryttarstövlar hade hon en lätt excentrisk, pojkflickaktig uppsyn. När de fick se varandra rodnade båda, och de fick varsin klump i halsen: kärleken verkade vara ömsesidig, och de verkade lika blyga. De var verkligen tvillingsjälar. ­ Vad heter du? ­ frågade han, först på tyska och sedan på franska. ­ Ekat... Katja... ­ svarade hon efter det andra försöket. ­ Gustav... Gustav Adolf von und zu... Han hade uppkallats efter den krigshjälte som hans föräldrafäder hade tjänat och innerligt sörjt

vid Lützen. Och han höll sig alltid kylig, hur än ryssarna behandlade honom. Löjtnantens händer hade härdats under det senaste åren, och hans kinder var brända av solen: som officer och ädling hade han aldrig fått arbeta hittills, och troligast skulle han dö i fångenskap. Och ifall han lyckades med att bryta sig fri, skulle han lämna lägret full av vrede och förakt: han hade redan givit upp allt hopp och all kärlek som han hade haft när han var fri. Men åsynen av Katinka hade fått honom att vackla. Likaså växte i Katinkas bröst känslorna som Gustav hade väckt. De var trots allt inga barn längre, utan unga vuxna. De fick inte råkas, men ändå uppfann de ett hemligt bildspråk som bara de två kunde förstå. Vad hjälpte kommendantens styvdotter när hon blev kär i en fientlig officer utan frihet, och tvärtom? Katinka fick sin älskade löjtnant, förbittrad av fångenskap och misshandel, att glömma bort sin förtret och älska världen och mänskligheten igen. Själv fick flickan lust att besöka Sverige, den unge krigsfångens hemland, och att uppleva lika många äventyr som han. Hon lärde sig svenska av karolinen, och han lärde sig lite ryska av henne. Kanske kunde de, någon dag, dra ut på äventyr tillsammans? Det var ju rätt svårt, men inte omöjligt! Till slut, senare fram på våren, avslöjades deras hemliga möten. Nu kunde kommendanten sätta Gustav på svårare och farligare prov. Det första var att fånga en flock med vildhästar som ingen rysk officer hade lyckats med att tukta. Den natten gick Katinka och hennes mor Isabeau i hemlighet ner till fångarnas barack och gav honom råd för att lyckas med uppdraget. Med sig hade den förra en madonnabild, den senare en piska. “Du ska leda hästarna med bilden i vänster hand och piskan i den högra.” Med den här utstyrseln gav sig svensken ut ur fortet nästa morgon. Och han återvände från slätten i skymningen följd av de sju tämjda vildhästarna. På sitt kontor slet kommendanten, blek av vrede, några lockar från sin allongeperuk. Han måste hitta på ett nytt självmordsuppdrag åt den oönskade friaren. Dagen därpå fick Gustav, efter att ha genomgått ett ondsint gatlopp (han var helt behärskad, trots att han var alldeles öm i ryggen), ärendet: “Gå till Mormor Jaga i Järnskogen och be henne om sitt elddon. Säg att jag vill ha det.” Järnskogen, söder om slätten, var svart och tät. I en peschka på fågelben i en glänta bodde Mormor Jaga, den så ofta i folksagorna omtalade kloka gumman. Ett annat klandestint möte med Isabeau och hennes ljuva dotter följde, och av dem fick löjtnanten följande instruktioner: ­ För att ej gå vilse i Järnskogen, lämna ett spår av näverspån. När du har gått en fjärdedel av vägen, kommer du att få se en vitklädd ryttare på en vit häst. När du har gått två fjärdedelar, kommer du att få se en rödklädd ryttare på en röd häst. När du har gått tre fjärdedelar av vägen, kommer du att få se en svartklädd ryttare på en svart häst. Ser du inte en av de tre, så har du gått fel väg. Och när du kommer hem till häxan, kommer hon att fråga dig om vad du vill ha. För att få elddonet, svara: “Så mycket som en dödlig kan bära”. När han sprang genom skogen dagen därpå, träffade han först på den vite ryttaren, sedan på den röde, och då blev himlen röd, slutligen på den svarte, och då föll natten och han kunde skönja ljuset i gummans peschka. ­ Vad vill du ha av mig, främling? ­ Jag vill, madame, ha så mycket som en dödlig kan bära.

En rufsig blå katt, inte av den blågrå nyans som brukar kallas “blått” utan helt koboltblå, värmde sig vid elden, bredvid den gamla helerskan. Karolinen fick av henne ett litet elddon och lite mer än det: de tre ryttarna var enligt Mormor Jaga hennes tre tjänare: Dagen, Skymningen och Natten. Och med elden från elddonet fann Gustav det näverspår som förde honom tillbaka till fånglägret. Så fortgick våren, tills midsommaren kom. Då hade Katinka redan fått nog, och hon berättade för sin mor vad hon nu hade för sig. Med sin käraste tänkte hon fly västerut, till dennes herresäte. Full av tårar och oro gav Isabeau henne ett fyrklöver för att skydda henne mot yttervärldens faror. Det var årets kortaste natt, och Katinka hade gjort ett knyte i ordning: ett halvdussin kakor, en fickflaska med vodka, madonnabilden, sitt fyrklöver och sin kniv. Hon lade sina tre dockor under täcket, klättrade ut ur kommendantshuset, smög sig i fångbaracken och ruskade Gustav Adolf, vars värja och kläder hon hade även med sig. Han vaknade, de viskade om flyktplaner och gick diskret in i stallet. Där fanns, bland hästarna, en vit och en svart en, som såg rätt vilda ut. ­ Vi ska rida på dem här. Den vita märren heter Foudre (Blixt) och den svarta heter Poudre (Krut). Det sägs att bara renhjärtade människor kan rida på dem. Gustav Adolf valde att rida på det vita stoet, medan Katinka var förnöjd med den svarta. Och de kunde inte bara rida, utan även hoppa över till andra sidan staketet, mot friheten, västerut. Varken flickan eller löjtnanten förväntade det, och de blev överraskade. Den morgonen, då kommendanten vaknade, gick han in i styvdotterns sovgemak. Han lyfte på täcket och fann dockorna. Och då fick han en sådan chock att det gjorde ont i bröstet på honom och han föll medvetslös, med skenande hjärta. När han kvicknade till sände han ut en avdelning för att hämta de förrymda unga tu. Dessa flög fram över slätten, ikapp med vinden, när kosackerna nalkades. Katinka blev rädd och hon bad till Vår Fru: “Gör honom till en insjö, och mig till en svan”. När avdelningen hann ikapp flyktingarna fick officer och meniga se en sjö med en kritvit sångsvan och två hästar som betade vid stranden. De red tillbaks till lägret. Nästa dag hann samma kompani ikapp dem. Med en bön kastade flickan sin kniv mot kosackerna och klingan blev till en vägg av stål, som förföljarna slogs mot. Själva täljkniven återvände därefter till hennes högra hand, som om den vore förtrollad. Efter en fjorton dagars ridtur anlände de till Sankt Petersburg, där Katja sålde sin madonnabild för att få pengar till resan över Östersjön. Dagen därpå var de ombord på kravellen och kysstes på däck. När de landsteg i Kalmar fortsatte de inåt landet. Sensommaren lackade mot höst, och karolinens föräldrars herrgård nalkades mer för var dag. Men de skulle bli utsatta för den svåraste av prövningar. De två ryttarna följde landsvägen genom Värmlands blandskog. Kanske var det ödet som fick skogsrået att kisa fram mellan de gyllene, lummiga grenarna och se den vackre och blonde karolinen. Hon visste att ett väsen kan förälska sig i en människa, och att hon själv hade ormar och paddor i ryggen samt grönt hår och rävsvans, och hon ville ha honom levande, men först måste hon bli kvitt människoflickan, som såg bättre ut enligt honom. I förväg gick hon ner till prästgården och lurade den ena av prästens döttrar att följa med henne ut och plocka bär. Hon tog senare in stackars Birgitta till en gravhög från vikingatiden, där hon förstenade den oskyldiga prästdottern och antog hennes skepnad: rödhårig och fräknig, utan

paddor eller ormar. Därifrån begav hon sig till en tjärn och kastade en flugsvamp, gullris och ljung i vattnet, för att därefter läsa några ord på ett språk som få dödliga förstår över tjärnen. Därefter återvände hon till prästgården och låtsades vara Birgitta. Varken prosten eller prostinnan anade att det inte rörde sig om deras dotter. Katinka och hennes följeslagare anlände strax till den förtrollade tjärnen. De var utmattade, och Gustav Adolf var dessutom törstig och lätt yr. Eftersom likörhalten i fickflaskan hade sinat fick han dricka av det iskalla vattnet, utan att veta att det var spetsat. När den första klunken forsade nerför hans strupe försvann alla de varma känslor som han hyste för sin fästmö och för de andra han höll kär. Detta yttrades med plötslig smärta i bröstet, som om en klinga av is hade trängt in i krigarens hjärta. Katinka, oroad, sprang över till hans sida. Han var en aning blek och det såg ut som om att han hade förskräckligt ont. ­ Gustav... Gustav Adolf... Hur mår du? ­ Inte så farligt som du kanske tror... men värför stirrar du på mig sådär konstigt? Med en kylig blick lämnade han henne och det svarta stoet vid tjärnen, och fortsatte därefter på Foudre mot herresätet. Där blev hans far greven och hans mor grevinnan von und zu Ringstetten överraskade över återkomsten från slagfältet. Men den unge karolinen visade sig vara otroligt känslokall och tystlåten. Kanske hade han förändrats under kriget? Det var troligt att så många våldsamma upplevelser hade format hans personlighet. Katinka hade, under tiden, kommit till en faluröd stuga, där en fattig knektänka bodde med sina sju barn. Hon fick stanna hos dem och plockade ofta svamp och bär, den hösten, i deras sällskap. Av den brytning hon talade svenska med fattade de att hon var utländska, troligast tyska. Ibland red en ung adelsman i blå vapenrock och gult kyller förbi. “Det är herrskapets ende son, nyss hemkommen från kriget. Hans återkomst lär strax firas.” Än visade Gustav Adolf samma iskyla mot henne. Hon förstod ej vad som hade fått honom att, när hon minst anade det, förändras så plötsligt. En fest ordnades och alla i trakten blev inbjudna, Katinka och hennes fosterfamilj likaså, och greveparet gifte bort sin ende son och arvinge med en av prostens döttrar, den tre år yngre Birgitta, i själva verket det förälskade rået. Den unga ryskan undrade värför hennes älskades ögon och skick hade blivit så kyliga. När hon fick höra att han hade blivit bortlovad och verkade inte ens bry sig om henne var hennes hjärta nära att brista. Den kvällen i skymningen, innan Gustav Adolf återvände hem till herresätet, fick han se en ung skepnad lutad mot en björk. Det var en vacker, blond flicka, som skurit sig i vänsterhanden med den täljkniv som hon höll i högerhanden. En stråle mörkrött blod sipprade ur blessyren och rann nerför den vita trädstammen, vilket fick honom att minnas att han en gång hört den flickan säga att hon tyckte om hans hy, skär som blod på näver. Det dröjde inte för grevesonen att känna igen sitt eget svek, och hans vilja och passion bröt förtrollningen. Detta kändes som om ett töcken lättade framför hans ögon, och samtidigt som om karolinen hade svalt en varm och mjuk liten låga. Han tog Katinka med sig till sina föräldrar, och hennes blessyr tvättades och fick linneförband.

Nu var den före detta krigarens blick varm och oroad, och hans ord var ljusa och hoppfulla. När solen gick upp såg den sårade mycket bättre ut, och hon fick Gustav Adolf sakta säga: “Jag älskar dig.” Då bröts förtrollningen, och prostens Birgitta blev till det vackra, fula och elaka skogsrået med hår av mossa och röd rävsvans. Hon skyndade in i skogen igen, och försvann bland de gula björkarna, under den blå morgonsolen. Nästa eftermiddag ringde klockorna i en vit, enkel kyrka i trakten för ett bröllop. Katinka hade antagit Luthers lära och vunnit med sin charm svärföräldrarnas gunst. Prästdottern Birgitta hittades vid en runsten av en piga. Aldrig mera skulle ett väsen lura henne. Med åren blev Katarina (nu ej längre Katinka) och Gustav Adolf det nya greveparet: rättvisa och upplysta härskare, som ej deltog i de så vanliga trätorna partierna emellan. De, och deras barn, kallade sig för “varken mössa eller hatt, utan nakna huvuden”. Ett exempel som många andra ädlingar från deras land och tidsepok skulle ha följt, och som, trots att ej ha gått in i historien, är värd att minnas, ty den gav dem lycka och frid.

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful