You are on page 1of 2

Spotlight: Svenskfinland

Debatt: I dag - Magnus Londen

Aldrig har FST:s granskande program Spotlight fått


så mycket beröm och kritik som efter inslaget
”Bäste Broder Broo” för några veckor sedan (kan
ses på svenska.yle.fi). Det ska vi vara glada för.
Det visar att det faktiskt finns behov av att
debattera makten också i Svenskfinland. Men
intressantare än berömmet och tacken är på sätt
och vis kritiken. Så här heter det bland annat i
feedbacken som kommit in (finns på programmets webbplats): ”Det är ett
obehagligt journalistdrev vi tvingas åse. En person i Broos ställning kan inte gå ut
och försvara det som han står för: finlandssvensk fortlevnad, visioner och
principer.”

Eller: ”Vilken häxjakt! Ingen förtjänar ett sådant här mediadrev. Broo är en stark
personlighet, men rim och reson med allt.”
Det är alldeles sant att inslaget hade mått bra
av mera konkret substans och färre anonyma
citat, men ändå är det obehagligt att inse hur
ovana vi är vid att den finlandssvenska makten
granskas. För vad i fridens namn ska
finlandssvensk undersökande journalistik
syssla med om inte ens ibland syna maktens
män och eventuella bästa broder-system just i
Svenskfinland? Spotlight får beröm och pris på
finskt håll, kanske eftersom programmet
granskar och gräver i det finländska samhället
utan att förfalla till ett alltför tendentiöst
grepp. Men när Spotlight kommer för nära
Svenskfinland får många av oss stora skälvan.
Det i sin tur är ett tecken på en inneboende
svaghet, och när det gäller maktens män
själva, fegt översitteri. All cred därför till Roger
Broo för att han denna gång ställde upp
framför kamerorna.
Men när man i Spotlight i måndags den 26 mars debatterade det problematiska
beroendeförhållandet som varje finlandssvensk kulturarbetare känner till, samt
slutenheten och brödraskapet inom de finlandssvenska ”strukturerna” valde
många av våra så kallade hövdingar att inte delta.
”För känsligt”, hade de sagt. Voj, voj, ändå. Det här är
alltså män (de flesta är män) som dagligen klarar av det
enorma ansvar som förvaltningen och distributionen av
Svenskfinlands miljoner kräver, pengar som stora delar
av det finlandssvenska kulturfältet är både tacksamma
för och beroende av. Att föra en öppen diskussion är
sedan så mycket svårare. Det i sin tur leder bara till att
fotfolket får sina inbillade eller verkliga misstankar
bekräftade. Om inte maktens män har något att dölja,
vilket vi förstås ska utgå från att de inte har, kunde det
gott ingå i deras obestämda uppdrag som Hövdingar att
tålmodigt förklara, debattera och vara lyhörda. Arrogans
och shhh! är däremot helt värdelösa egenskaper hos
chefer i dagens värld. Också i Svenskfinland. Eller som debattörerna Per-Erik
Lönnfors och Thomas Rosenberg konstaterade i Spotlights uppföljande debatt i
måndags: Också Svenskfinland skulle må bra av lite glasnost. Det här i sin tur
befriar självklart inte undersökande journalister från ansvar. De ska vara
synnerligen pålästa och de ska inte koka soppa på en spik. Men soppa ska de
koka.

Hufvudstadsbladet – Söndagen den 25 mars

Magnus Londen
manu@magnuslonden.net

Rate