You are on page 1of 80

Vi skrev om vårt liv

Glimtar från en studiecirkel i Falkenberg 2013–2014
SPF/Vuxenskolan
Cirkel- och projektledare: Eva Bergengren

”Vi skrev om vårt liv”
Ett projekt i samband med en SPF-studiecirkel
på Vuxenskolan Falkenberg
Deltagare och författare: Ingela Smedius, Sture Boman, Helena
Bergelin, Bengt Johansson, Maria Ahlbäck-Carlsson, Lennart Hasslung,
Siv Qvarfordh, Anders Gustavsson, Yvonne Brodén
© 2014 Respektive författare och fotograf
Omslagsfoto framsida: Carin Rudehill
Förord, projektledning, formgivning, layout: Eva Bergengren
www.evabergengren.com
eva@bergengren.net
Tryck: Vulkanmedia 2014

2

Kan jag ha något att berätta?
Ja, det kan du! Det är det enda jag är helt säker på efter 30 år som journalist med läsarkontakter som livsnerv i det dagliga arbetet.
Varenda en av oss har en historia där vi själva är huvudpersoner.
Den historien är det bra att få syn på och dela med sig av.
Så här kan det gå till: Nio SPF-seniorer i Falkenberg träffas en
septembermåndag 2013 för en studiecirkel på temat ”Skriv om ditt liv”
i Vuxenskolan i Falkenberg. Under hösten, vintern och våren träffas vi
varannan vecka medan nio väldigt olika historier växer fram.
Mellan träffarna skriver deltagarna på sina allt längre dokumentationer, letar upp föremål, tidningsklipp och foton, pratar med gamla
vänner, syskon och släktingar om detaljer och pusselbitar i berättelsen. De märker att minnena dyker upp när man väl har gett sig själv
uppdraget att dokumentera. De börjar minnas detaljer, röster, dofter,
känslor, personer och sammanhang som man inte har tänkt på på
många år.
Vid cirkelträffarna läser deltagarna upp valda stycken för varandra, jämför erfarenheter och diskuterar, ställer frågor och hjälper
varandra att minnas. Vi upptäcker rätt snart att det kan finnas många
gemensamma rottrådar och förbindelser även mellan dem som levt på
helt olika platser och i olika delar av samhället. 50-talets mode,
historiska fotbollsmatcher, mordet på Kennedy, ljudet av ”Hesa Fredrik”, första charterresan, musik, artister och filmer – det finns mycket i
det kollektiva minnet som var och en har egna referenser till.
Ibland är det just olikheten som gör att man kommer vidare. Den
som inte alls delar din erfarenhet kan ställa frågan som gör att du själv
inser att du faktiskt har en unik kunskap som andra är nyfikna på.
Det är humor och dråpligheter i tillbakablickarna och vi skrattar
mycket tillsammans men samtalen kan också vara allvarliga. Är man
65-plus har man hunnit med rätt mycket av både glädje och tråkigheter.
3

En gemensam överenskommelse om tystnadsplikt kring det som
sägs på träffarna ger frihet i diskussionerna.
Att dela minnen på det här systematiska sättet fungerar nästan
som en tidsmaskin. Samtidigt som var och en har sin egen unika
historia ingår vi ju alla i en större, gemensam berättelse. Den generation som har varit med om både ransoneringar och rekordår har levt
historien om hur det moderna Sverige växer fram. För mig har det
varit ett privilegium att få höra direkt från dem som var med hur det
egentligen var. Från nio olika perspektiv.
Den här boken blev ett sidoprojekt till studiecirkeln. Den är ett
minne för deltagarna men förhoppningsvis också en inspiration till
andra som vill ta tag i sin egen berättelse.
Varje deltagare valde fritt text och några bilder från sitt eget rika
material. Det blev allt ifrån någon enstaka episod till skeenden över ett
helt yrkesliv.
Märkvärdigare än så här behöver det inte vara. Och märkvärdigare kan det inte bli. Det ju det det handlar om: du är värd att märkas.
Att skriva sin livsberättelse innebär att bli tydlig, för andra men
kanske främst för sig själv.
Du är värd att berättas – och ingen kan göra det bättre än du själv.
Eva Bergengren
Mars 2014

Eva Bergengren är journalist med intresse för
historia, kultur och folkbildning. När hon fick
chansen att hålla en skrivarcirkel för berät­
targlada seniorer tvekade hon inte en sekund.
Hon är djupt tacksam över att få ta del av
den ackumulerade livserfarenhet som finns i
den här gruppen. Den hade räckt till ett helt
bibliotek.
4

Hur går man då till väga när man ska koppla ihop ordförrådet och
minnesbanken? Det finns säkert lika många sätt att berätta om
livet som att leva det, så någon bruksanvisning går inte att ge. I
slutet av boken finns några tips på utmärkta böcker i ämnet. Här
är några allmänna råd som kan vara bra att ha med på vägen tills
du kommit på den metod som funkar bäst för dig själv.

Hur skriver man sitt liv?
Ge dig själv ett uppdrag

Tänk efter vilka frågor du hade velat ställa till mormor, pappa eller någon annan som nu bara är namn
och årtal och faktauppgifter i arkiven. Ge dig själv
uppgiften att berätta om dig och det liv som blev ditt.
Bestäm dig för att du är värd att berättas och att nu är det dags.

Börja leta efter spår

Skaffa en anteckningsbok som du alltid har till hands. Börja med att gå
igenom självklara källor som fotoalbum, dagböcker, brev, dokument
och liknande. Anteckna tankar, namn, årtal, minnesbilder, stolpar till
sånt du vill ha med i materialet.
Håll ögonen, öronen och näsan öppna. Vi minns genom våra
sinnen. Nästa gång du känner doften av nygräddade pannkakor ska
du inte bli förvånad om du får en inre bild av tapeterna i köket där du
bodde när du var fem år. Och rösten hos den som gjorde pannkakorna.

Sätt dig ner – och igång

Vänta inte tills du har allt material och en färdig plan. Det är osannolikt att du kommer till den punkten. Enda sättet att få ihop en text är
ju att skriva den. Du kommer att gå tillbaka, ändra, lägga till, komplettera allt eftersom. Men det där momentet av ”själva sättandet sig ner”
och att verkligen börja är det avgörande för om det ska bli projekt av
eller inte.
5

Gör plats i tid och rum

En arbetsplats med det du behöver inom räckhåll, tid som inte ska
ägnas åt något annat än ditt skrivprojekt – såna krassa praktiska omständigheter är viktiga för allt kreativt arbete. Det behövs både tid och
rum till berättarprojekt. Om inte du respekterar det själv så kommer
förmodligen ingen annan att göra det heller.

Bestäm ramar och mål

Vad ska nästa arbetspass handla om? Hur mycket ska vara klart till
jul? Nu har du chansen att få den bästa chef du någonsin haft: Du själv.
Sätt upp rimliga delmål och kräv lagom mycket så att du kommer
vidare – men inte så mycket att du blir stressad. Det kan underlätta att
vara med i ett sammanhang som en studiecirkel, en skrivarkurs eller
ett gäng som helt enkelt samlas och jämför texter med varandra då
och då. Men även om du jobbar på egen hand kan du sätta upp mål på
lång och kort sikt. Tre första avsnitten klara till långhelgen? Kapitlet
om det spännande utlandsåret klart före nästa måndag? Ska du rent av
ta det jobbiga samtalet till kusinen, som har foton du vill låna, redan
före kaffet?

Bearbeta texen

Om det du skrivit verkar rörigt, ostrukturerat och ofullständigt så
beror det inte på att du håller på att misslyckas.
Tänk på att även stora författare skriver om,
ändrar, fixar till, byter ut ord, stycken och meningar om och om igen.
Att vara din egen redaktör ingår i det kreativa uppdrag du gett dig själv. När du redigerar
och bearbetar texten tar du hand om stavfel,
fyller i faktaluckor, upptäcker avsnitt som hör
hemma i ett annat kapitel, tar bort upprepningar, skriver om obegripligheter till något mer lättläst och en massa annat. Ha Svenska Akademiens ordlista och en språknormsguide som till exempel Svenska
skrivregler till hands.
6

Skapa struktur

Livet lever vi från början till slut, en dag i taget. Vi har ju inte så mycket annat att välja på.
Men historien du berättar kan börja var som helst, lägga större vikt vid
något och hasta över annat. Du kan berätta i tillbakablickar, göra hopp
på 20 år framåt för att berätta upplösningen, låta människor som aldrig
träffat varandra dela kapitel och meningar. Det här är ju din historia!
När du bearbetar text upptäcker du mönster och teman, drivkrafter, möten, vändpunkter och avgörande ögonblick, det som driver
historien framåt. Det är du som väljer hur skeendet presenteras för
läsaren. Det kan kännas kaotiskt innan du enats med dig själv om hur
strukturen ska se ut – men stå ut och jobba på så faller den på plats.

Skaffa dig en läskompis

En person som läser, ger repsons och stöttar dig i skrivandet är en
värdefull tillgång. Välj någon som är ärlig och välvillig och som inte
känner till precis allt om dig. Någon som vill dig väl och som inte är i
beroendeställning. Frågor och kommentarer från en testläsare ger dig
viktiga ledtrådar till hur du ska fortsätta.

Sätt en deadline

Lika viktigt som att verkligen sätta igång är det att verkligen avsluta.
Annars kan projektet sluka dig och sätta sig ivägen för allt annat på
obestämd tid. Eller så ligger det oavslutat i en låda och drar energi och
skapar olust. Bestäm ett datum när du ska vara färdig. (Kom ihåg att
du är din egen toleranta och insiktsfulla chef som sätter rimliga mål.)

Läs mycket!

Det är nästan omöjligt att inte själv bli en bättre skribent om man läser
mycket skönlitteratur.
Och när man själv skriver ser man andras texter med nya ögon.
Hur gör proffsförfattarna när de skildrar barndomsminnen, konflikter,
jobbiga människor, lycka, vardagsliv och så vidare? Inspireras och ta
till dig upplägg som du själv gillar.
7

Sture Boman blev vuxen under efterkrigs­
åren då Sverige blev ett modernt industri­
land och utvecklingen gick hisnande snabbt.
När Sverige motoriserades kunde vanliga
familjer utökas med såna personligheter som
– Lloyden.
Sture berättar också om sitt musik- och
samlarintresse kring ett speciellt instrument.

Första bilen var en Lloyd
Året var 1955 och folkhemmet fick hjul. Då hade ingen hört talas om
försurning och vi rullade iväg mot framtiden utan säkerhetsbälten.
Att vara ung, nygift och att påbörja sitt yrkesverksamma liv var
en spännande utmaning.
Att den första tillökningen i familjen blev en bil var en förutsättning för att klara av jobbet som kontrollassistent,
en ambulerande tillvaro
med besök på många
bondgårdar.
Några kapitaltillgångar för investering i
den nya bilen fanns inte
för de nygifta ungdomarna och att låna pengar
var ingen bra idé på den
tiden. Snälla föräldrar
löste den ekonomiska
Eget ekipage. Lloyden, jag, Gunvor Bengts­ delen och det gällde nu
son och min hustru Anne-Marie Boman inför att välja ”rätt” bil.
resan till Dalarna. Bakom kameran fanns
Bengt-Arne Bengtsson.
8

Vägtrubbel. Motorn har blivit överbelastad av de håliga vägarna. Varm?
Nej, den har skurit.
Hösten 1955 inköptes en skinande blank ny Lloyd för ett pris av
4 500 kronor. Med tanke på att månadslönen var 500 kronor så var det
en stor investering.
Att Lloyden saknade defroster och värme var inget man tänkte
på just då. Att Lloyden var smalare än andra bilar och inte spårade på
snöiga skogsvägar blev en ny erfarenhet när vintern kom.
Med isade rutor fanns det bara ett val, att veva ned sidorutan och
sticka ut huvudet. Att dörrarna gick på fel håll och att den saknade
bagagelucka var en bagatell i sammanhanget.
Till fördelarna med Lloyden hörde det låga inköpspriset i jämförelse med andra bilmärken.
Det var ett klart lyft att lämna den lilla lättviktaren på 98 kubik.
Det var status att äga en bil även om den hade blygsamma 13 hästkrafter och att maxfarten var 70 kilometer i timmen.
***
Sommaren 1956 hade Lloyden rullat 3 000 mil utan större incidenter.
Vi började planera för en semesterresa till Dalarna. Ingen av oss hade
9

gjort en så lång resa tidigare.
När Sverige fick hjul
Tillsammans med ett par goda
❍❍ Vid krigsutbrottet 1939 fanns
vänner från Falkenberg planerade
det enligt SCB:s statistik 180 717
vi för långresan. Ett bagageräck
bilar och 110 262 motorcyklar
som monterades på Lloydens tak
i Sverige. När kriget bröt ut blev
inköptes. Vi lastade tält, filtar maddet brist på bensin, oljor och däck
rasser och primuskök.
och snart stoppades bilismen
nästan helt.
I slutet av augusti startade
resan mot Dalarna med Karlstad
❍❍ Efter freden 1945 plockades de
som första etappmål. Våra förupp-pallade motorfordonen fram
och efter några år började Volvo och
väntningar var stora. Att det var
Saab med nytillverkning av bilar.
sent på semestersäsongen tänkte
Även importen av bilar kom igång.
vi inte på och att det kunde regna
❍❍ 1951 hade bilparken i Sverige
och bli vått i tältet fanns inte med
ökat till 302 128
i planeringen.
bilar och moDen lilla Lloyden kämpade
torcyklarna till
på med sin tunga last. De håliga
258 251 stycken.
grusvägarna i Dalarna blev en
❍❍ 2013 var
utmaning. När motorn blev allt för
antalet personvarm så ”skar” den vilket innebar
bilar i Sverige cirka 4,5 miljoner.
att kolven fastnade i cylindern.
(4 495 493 enligt bilregistret.)
Tack vare oljeblandningen i bensinen lossnade kolven av sig själv efter en stunds viloläge.
Vi kom fram till Dalarna och hem igen. Den totala körsträckan
blev 142 mil och bensinen kostade 65 öre litern.
***
Totalt rullade Lloyden 4 000 mil i min ägo och den byttes 1957 mot en
ny VW som kostade 7 000 kronor. Mellanskillnaden i pris var 6 000
kronor.
Efter ett halvt århundrade finns minnet av den lilla Lloyden kvar.
Och när nostalgikänslan blir allt för stark går det att få återse klenoden
på något bilmuseum.
10

Lägerliv. Lloyden klarade utmaningen med resan till Dalarna. Det var sent
på semestersäsongen och gott om plats för den lilla bilen och det stora tältet.
Tack vare Sven Melanders raljerande i tv-rutan om den lilla bilen
som ilsket tutande försöker köra om en Porshe på motorvägen, finns
Lloyden starkt förankrad i svenska folkets hjärtan.
Och alla vi som åkte Lloyd i vår ungdom, visst minns vi – om inte
annat – den fräna lukten från avgaserna.

”Steve med Lloyden”
❍❍ ”Steve med Lloyden” blev en oförglömlig bekantskap
för tv-publiken under tidigt 90-tal. I programmet ”Tack för
kaffet” föreställde underhållaren Sven Melander den
norrländske raggaren Steve som beskrev Lloyden i allt
annat än ödmjuka ordalag.

11

Förföriska toner. Ett enradigt så kallat Magdeburgspel. I Åhlens-katalogen
från 1909 kostade ett sånt här instrument 3 kronor och 95 öre. En dränglön
vid den tiden kunde vara 82 öre om dagen plus kost och logi. Förmodligen
väckte ett sånt här spel viss uppmärksamhet hos pigorna. Inte för inte kallades
det för ”piglock”.

Piglock och syndaskrynkle
Min första kontakt med dragspelet började redan i sjuårsåldern. Vid
den tiden bodde jag i Nösslinge där mina föräldrar hade ett litet
lantbruk. På en granngård bodde min kusin Henry, och hans far hade
i likhet med många andra vid den tiden varit i Amerika några år för
att söka lyckan. Med hem i bagaget fanns ett tvåradigt durspel. Henry
och jag tränade och övade i dagar och år. Att det var en ton ut och en
annan ton när vi tryckte in bälgen fattade vi så småningom. Det gällde
att ”rycka” bälgen åt rätt håll om det skulle bli en viss melodi.
Trägen vinner, och till vår stora glädje strömmade tonerna från
Jolly Bob så småningom ut ur instrumentet. Kalle Jularbo var idolen
och vi tränade vidare.
För min del har det blivit många dragspel genom åren. Dragspelet
kommer fram vid midsommarfester och vid käftskivor. Det är sång
och glädje även bland barnen när de dansar kring midsommarstången
till tonerna av dragspelet.
12

Reportage. Så här såg
det ut i Hallands Nyheter
9 mars 1998. Min dragspels­
samling blev ett avsnitt i
artikelserien ”Samlaren”.
Samlingen varierar med by­
ten och nya fynd via Blocket
och Tradera. En del av
instrumenten har jag fått
genom arv. Durspelet som
jag håller i handen har jag
skänkt till Falkenbergs
Hembygdsmuseum.

På senare år har dragspelets toner varit en uppskattad glädjespridare bland de boende på äldreboenden som jag och andra besöker. De
gamla visorna och skillingtryckens dramatiska händelser sitter kvar
och minnena kommer fram.
I samband med besöken på äldreboende berättar jag om Magdeburgspelet och dess roll som ”piglock” och ”syndaskrynkle”. Och visst
minns många äldre när det var dans på logen eller på utedansbanan
om sommaren. ❧
❍❍ De första ”magdeburgarna” kom ofta in i de svenska hemmen genom
hemvändande emigranter, eller genom sjömän. Namnet Magdeburg fick sin
ryktbara dragspelsklang redan 1845 då Friedrich Gessner etablerade sig
i staden. Sverige hade ingen dragspelsimport då, men efterfrågan växte
och importsiffrorna steg kraftigt under 1860-talet.
❍❍ Stadens affärer frestade med det ena dragspelet grannare än det
andra. Det nya instrumentet satte fart på dansen på vägar och på logar
och fanns ofta med på marknaderna.
❍❍ Där kunde man även köpa ”skillingtryck”. De var små häften som
trycktes upp med dryckes-, bevärings- och rallarvisor, ofta med grovkornig humor, det var visor om tragedier, blodiga dråp och olycklig kärlek, det
var Hjalmar och Hulda, Elvsborgsvisan och Kors på Idas grav. Skillingtrycket
kostade en skilling som motsvarade 12–15 öre i början av 1900-talet.

13

När Maria Ahlbäck-Carlsson var ung blev
liftandet vägen ut i friheten och världen.
Det var ett färdsätt och en livsstil som ledde
till möten, minnen och äventyr. Som med­
elålders familje­ or och bilförare visste hon
m
hur det känns att stå vid vägkanten
i ösregn och hoppas. Klart att man ger
skjuts om man kan!

Liftaren blev en vän för livet
Eftersom jag hade liftat mycket känns det naturligt för mig att ta upp
liftare. En julikväll 1974 var jag på hemväg från en äldre släktings
begravning. Jag kände mig ensam, så när jag såg en liftare utanför
Varberg stannade jag och plockade upp honom för att få någon att
prata med.
Han var tjugo år och fransman! Han namn var Jean Christophe
Voiron och hans mål var Köpenhamn där han skulle träffa en kamrat.
Han räknade med att tälta söder om Falkenberg.
Det blev inte så mycket sagt i bilen eftersom jag inte kunde
franska, men jag förstod att pojken var hungrig. Kvällen var sen och
det ösregnade. Jag hittade ingen kiosk som sålde varm korv. Jag var så

Fransk bakkonst. Jean Christophe (t v) bjöd på en egenhändigt bakad kaka.
Avskedsfika med Östen, Ingrid och mig. Sonen Bertil håller i kameran.
14

ledsen för hans skull. Jag tog fram
min bilkarta, visade på Vessigebro
där jag bodde och frågade om han
ville följa med dit och tälta i vår
trädgård. Han accepterade.
Vi kom hem till Vessigebro och
han träffade mina tre barn, som var
något yngre än han.
Jag drog ner en rullgardin i köket som tillika var en världskarta av
den typ som skolorna har. Medan
jag dukade fram mat tog Jean Chris- Vägkanten. I en tröja som det stod
Vessigebro på fortsatte den unge
tophe min pekpinne och knackade
fransmannen sin liftturné genom
i golvet för att få mesta möjliga
Skandinavien från Tångkrysset i
tystnad. Sedan berättade han och
Falkenberg. Här säger han adjö till
visade på kartan hur han liftat från
min dotter Ingrid efter att ha bott
Frankrike norrut. Målet var Nordhos oss i två dagar.
kap. Omständigheterna gjorde dock
att han avbrutit resan. På väg söderut igen hade han fått problem efter
en övernattning där en kvinna på vandrarhemmet påstod att han inte
gjort rätt för sig och kallade på polis.
Ledsen och arg liftade han nu mot hemlandet med föresatsen:
Aldrig mer Sverige!
När han kommit så långt i sin berättelse var bordet dukat och han
kunde slå sig ner. Han var ju så hungrig. Aptiten var god. Han sade till
mina barn (det var de som fick stå för konversationen): ”Tänk om er
mamma tar betalt för varje smörgås, det blir mycket pengar!”
”Nej, svarade de, det kostar inget, ät så mycket du vill! Det är roligt att du är här.” Givetvis fick han inte tälta den natten. Han fick sova
inne. Hans kläder var våta, vi hängde dem till tork.
Jean Christophe stannade hos oss i två dagar.
När han skulle ta sig vidare bad han oss att få baka en kaka som
vi åt innan jag skjutsade honom ut till E6 utanför Falkenberg. Han
15

hade då på sig en tröja på vilken det stod ”Vessigebro”, som ett minne
från oss.
Detta var inledningen till en varaktig vänskap. Jean Christophe
gjorde fler besök i Sverige. Det kom också en inbjudan till oss att
komma till Frankrike.
***
Några år senare stod jag på en parkeringsplats i Göteborg och skulle
köpa biljett för bilen. Från en franskregistrerad minibuss kom en man i
samma ärende. På ett språk som inte finns sade jag ungefär:
”Åh, du är från Frankrike, välkommen
till Sverige! Vi tycker mycket om franska
människor! Jag känner en familj som heter
Voiron, sonen liftade med mig en gång!”
Jag visade tummen. Mannen tittade på mig med sina sammetsbruna ögon, han log och förstod ingenting! Jag tog fram papper och
penna.
”Här ligger Paris, där ligger Jarnac, han kom därifrån!”
Jag ritade en lastbil med släp. Jag skrev Voiron på bilen. Jean
Christophes pappa hade ett stort åkeri som körde mycket utomlands.
Jag ritade ivrigt och förklarade med kroppsspråket. När jag så
småningom blev tyst tittade mannen mycket vänligt på mig. Han
pekade på minibussen och sade på engelska:
”Vi är redan åtta i bussen, sorry, vi har inte plats för någon mer!”
Då tryckte jag hans hand till farväl, tog snabbt min biljett och
skyndade därifrån.
Mannen från Frankrike, turisten i Göteborg, trodde att jag ville lifta med dem till Jarnac, tjugofem mil från Paris. Vad hade hänt om där
funnits plats? Jag som bara ville berätta att vi tyckte om en landsman.
***
Den ingivelse jag fick den där julidagen 1974, då jag plockade upp en
liftare utanför Varberg, fick följder för hela familjen som påverkar oss
än i dag.
16

Breven från Jarnac. Vi skrev till varandra under alla år. Jean Christophe
lade ner mycket omsorg på sina brev och kort som alltid var något extra. Jag
fick hjälp med översättningen av vänner, barn och släktingar.
Den franske ynglingen, Jean Christophe, hälsade på oss redan året
därpå tillsammans med kamraten Jacques Hazera.
Vi fick inbjudningar att komma till familjen Voirons hem i Jarnac.
Både att fira jul där och sedermera till sonens bröllop. (Det gick av
olika skäl inte att få till en resa efter de inbjudningarna, men vi skulle
komma att sammanstråla i Frankrike många år senare.)
Jean Christophe besökte oss på nytt 1979 och då presenterade han
sin flickvän som han hade med sig.
Under alla år har vi haft brevkontakt. Vi fick många brev från Jean
Christophe. Och konstnärligt utförda var de.
Han berättade i breven om sina många resor i världen. Familjen ägde ju ett stort åkeri. Tunisien var ett av många länder som han
besökte. Han berättade också om familjens stora vinodling i samhället
som heter Cognac.
***
Min son Bertils kamrat Lars från Vessigebro, som också träffat
liftaren när han först besökte oss, fick – tillsammans med sin flickvän –
komma till Jarnac och praktisera i traktens vinodlingar.
Några år efter vår första kontakt besökte Bertil familjen Voiron.
17

Hans bilder och berättelser vittnar om för oss exotiska
och härliga upplevelser. Nu hade de båda ynglingarna blivit vuxna män och nu gällde det inte längre
Jean
Chris
att ta sig fram ”på tummen”.
tophe
spela
r gitar
r i vår
Jag firade min 75-årsdag i turistorten Chatel
1974.
hall
i Frankrike i februari 2008. Jean Christophe var
inbjuden att komma dit. Men han var upptagen med en filminspelning!
Vår vän hade nu också blivit skådespelare. Hans roll var för­
ståeligt nog – förare av stort lastfordon. En rolig detalj i detta med
att han skulle vara i en film är att han med åren
blivit slående lik min idol Gerard Depardieu!
Eftersom han inte hade möjlighet att träffa
oss i Chatel, så kom han och hans maka till oss i
Falkenberg i mars i stället. Jag fick bland annat
en vinflaska från hans vingård, daterad 1974! Det
året vi först träffades!
Vid ett annat tillfälle var jag tillsammans
med sonen Bertil i Paris för att besöka mitt barnbarn Josefine som gick i Svenska skolan där. Jean
Christophe
på väg
Jag och Bertil
med hustru
et vid ett
upp i Eifeltorn
Lydie kom
ankrike.
av besöken i Fr
då den långa
rnet Josefine
Barnba
vägen från
fotograferade.
Jarnac för att
träffa oss. Tillsammans med hans
son tillbringade vi oförglömliga
dagar i Paris.
Vi var med om mycket fint.
Jag, Jacques Hazera, Jean Christophe, min
Ett av minnena är en varm kväll,
brorson Viktor och svägerskan Eva. Vid
när vi satt vid små bord utanför
besöket 1975 kom frans­ ännen i en liten
m
Jean Christophes barndomsväns
Renault.
18

Återseende.
Ännu ett foto
från en vägkant
– det har gått
några år sedan vi
vinkade av den
gänglige yngligen
som sa ”aldrig
mera Sverige!”
Min son Bertil,
jag och Jean
Christophe vid
hans Sverige­
besök 2008.
delikatessaffär. Vi bjöds på mycket delikat som vin, ostron och annat
gott. Vänner och släktingar var där och fick höra berättelsen om hur
vi, den svenska familjen, blivit Jean Christophes vänner under hans
liftaräventyr i Skandinavien. De blev mycket imponerade.
Vänskapen går nu i nästa led – vi fick träffa hans son med flickvän tillsammans med mitt barnbarn som tillfälligt bodde i Paris.
Allt detta härliga fick vi vara med om för att jag fick en plötslig
impuls en regnig julikväll 1974 när jag var ledsen och ville ha lite
sällskap!
Min gamle far sade ofta: Maria, prata inte så mycket, ge dig aldrig
i lag med folk som du inte känner! Ja, kanske hade han rätt!
Men tänk så mycket jag då hade gått miste om! ❧

19

Helena Bergelin valde yrke redan som sju­
åring och har aldrig ångrat den bana som
trots hinder och tvingande vägval blev något
av en livspassion.
Hon har personlig erfarenhet av det
svenska skolsystemet både som elev och
som lärare och från byskolan på landet till
special­ edagogik på gymnasienivå.
p

Skolan – en livslång kärlek
Min småskola var ett litet skolhus på den skånska landsbygden drygt
en mil norr om Helsingborg som då, 1949, med sina 75 000 invånare
var Sveriges femte stad i storlek. Familjen hade på sommaren på
grund av pappas arbete flyttat från Oxelösund i Södermanland till den
lilla byn Domsten vid Öresund i Skåne.
Skolhuset inrymde ett klassrum för fröken Lilly Månsson och

Småskalig småskola. Klass ett och två i Domsten vid Öresund 1949.
Jag älskade skolan från första stund. Jag sitter till vänster vid lärarinnan.
20

hennes femton elever i årskurs ett och
två. Jag älskade fröken och skolan från
första stund och uttryckte redan i första
klass att ”jag skall bli fröken när jag blir
stor!”
Mina syskon förstod inte att jag
menade allvar när jag på skolloven
nsson,
Min första lärare, Lilly Må
ld.
räknade dagarna tills vi började skolan
en inspiratör och förebi
var
igen. Jag gillade att läsa, var vetgirig och
redan från början bäst i klassen i de flesta ämnen. Dessutom tyckte jag
om att ha många kamrater att leka med och vi var tillsammans även
på fritiden.
***
Familjen flyttade in till stan och då skrevs jag av skolinspektör Lennart
Levin in i Husensjö skola i fröken Ebba Ströms klass för ”där var bara
32 elever i klassen.”
Jag som gått i en klass med tre elever!
De första månaderna i den nya skolan fick
jag äta i barnbespisningen, som var inrymd i en
källare. Fria skolmåltider fanns, men de var till
för elever med lång skolväg, yrkesarbetande
mor eller med låg familjeinkomst. Det var på
många sätt skönt att få äta i skolan och slippa
cykla hem på lunchrasten. Man fick ju hela
rasten att leka på! I småskolan hade vi med oss
en flaska mjölk och ett par smörgåsar, som vi
åt sittande på en lång bänk i korridoren.
På rasterna bollade vi olika bollekar med
Skolflicka 1950
stor boll eller små bollar. Vi hade olika serier
. Jag
var helt klar öv
er att jag
och kunde bolla med upp till fem bollar. Vi
skulle bli fröke
n när jag
hoppade hopprep, lekte ring- eller danslekar, blev stor.
spelade brännboll, kastade kniv, bytte bok21

1959.
Realexamen

märken och var aktiva på alla möjliga sätt.
Pojkarna spelade mycket fotboll, men
det gjorde aldrig vi flickor.
Disciplinen var hård och lärarna
stränga. Eftersom man fick betyg även
i uppförande och ordning gällde det att
vara lydig och uppföra sig väl. Anmärkningar kunde skickas hem till stränga
föräldrar, som liksom lärarna kunde
utdela bestraffningar.

***
Efter sex år i folkskolan fortsatte jag skolgången i Högre allmänna
läroverket för flickor i Hälsingborg, som den nuvarande Olympiaskolan hette.
Pojkarna hade sitt läroverk, så jag gick i sju år tillsammans med
endast flickor och tog studentexamen i maj 1962. Från min folkskoleklass var jag den enda elev som tog studenten. Skolan hade terminsavgift och det var hård konkurrens om
platserna.
Det var en mycket hård men
samtidigt trevlig skola och trots
många läxor och minimal fritid
trivdes jag mycket bra. Jag gjorde
genom hela skoltiden sådana val
som skulle jämna vägen mot en
lärarutbildning och kände alltid, att
detta var min rätta miljö, här ville
jag vara.
***
Efter lärarutbildning vid seminariet i Landskrona fick jag min

Studentexamen
1962.

22

Första jobbet. Jag landade väl i lärartjänsten i Saxtorp. Byggnaden var ett
minne av folkskolans tidigare epoker. Tjänstebostad för oss lärare fanns i skol­
huset som också inrymde ortens folkbibliotek. Det blev min uppgift att vara
bibliotekarie på tisdagskvällarna, 22 år gammal!
första tjänst i Saxtorp, där jag också fick en lärarbostad i anslutning till
mitt klassrum.
I byggnaden inrymdes folkbibliotek, min skolsal, folkskollärarens
och folkskollärarinnans bostäder i olika storlekar
allt efter status. I dag finns inte denna byggnad
kvar.
Efter ett och ett halvt års tjänstgöring fick
jag månadslön och kunde kvittera ut 1155 kronor
varje månad! Hyran för lägenheten på två rum
och kök uppgick till 110 kronor i månaden och
drogs av på lönen. Jag hade redan från början fått uppgiften som bibliotekarie och blivit
tillsynslärare. Det var jag som fick sköta kontakNykläckt lärare
1964.
terna med centralskolan i Dösjebro.
23

Jag trivdes med mitt arbete
från första stund. Eleverna var
nio år gamla, rara och lugna
barn som arbetade flitigt. Jag
behövde de två första skolåren
aldrig höja rösten en enda
å
fick jag ocks
almar. Här
sklassen i K
ik.
gång! Skolans förändring

i läsklin
av att arbeta
erfarenhet
skedde på sjuttiotalet, då auktoriteter och respekt närmast
blev fula ord. Det är synd, tycker jag fortfarande. Att det finns respekt
för vuxna och kamrater gör ingen samvaro sämre!
Visst är mycket bättre i skolans värld nu, men jag tror att alla mår
bättre av lugn, ro och disciplin. En bra inlärningsmiljö betyder mycket!
***
När jag några år senare tjänstgjorde i Kalmar var det i en läsklass, det
vill säga att eleverna behövde särskild träning i läsning. Senare arbetade jag i läsklinik, eleverna kom till ett särskilt rum och tränade olika
lästekniker.
Efter flytt till Öland fick jag chansen att arbeta i en B-skola, en
skolform som nu inte finns kvar. Barnen undervisades i två årskurser
i samma klassrum. Det fungerade mycket bra, då de äldre barnen
kunde visa och hjälpa de yngre. Nutidens åldersblandade grupper
bygger på samma princip.
Strax efter denna tid blev jag förordnad från Lärarhögskolan i
Kalmar och hade lärarkandidater i min klass. Det tyckte jag var oerhört stimulerande och skolarbetet var fortfarande roligt och den enda
yrkesbana jag kunde tänka mig.
***
Västkusten lockade och det blev under femton år tjänstgöring i
Getinge­ kolan och Vallåsskolan i Halmstad.
s
Efter en misskött förkylning drabbades jag av en mycket svår
24

tinnitus, som omöjliggjorde arbete
med så många ganska små barn.
Efter två års högskolestudier blev
jag som special- och talpedagog
verksam i Haverdals rektorsområde
och vid Pedagogiskt Resurscentrum
i Halmstad. Så roligt och så jobbigt!
Jag hade ju faktiskt ett handikapp
och fick verkligen kämpa!

Det var en
förmån att
få arbeta p
Ordverkstad
å
en/inläsnin
gsservice
Falkenberg

s Gymnasie
skola. I arb
laget: Jag,
etsSolgerd Hu
lander, Ger
Almér, Susa
d
nne Peterss
on.

***
När en högstadieskola i Falkenberg behövde en specialpedagog sökte
jag tjänsten och fick den. Det var så stimulerande och roligt med de
äldre eleverna! Vi var tre lärare som arbetade i små lokaler, dit elever
med särskilda behov sökte sig och fick hjälp och stöd med sitt skolarbete. Härliga, ibland bullriga och bångstyriga elever, men de flesta
minns jag som tonåringar med stort behov av omsorg och trygghet.
Jag tror att de upplevde att vi verkligen brydde oss om dem och ville
att de skulle lyckas.
***
Under mina sista lärarår hade jag förmånen att arbeta på Ordverkstaden vid Falkenbergs Gymnasieskola. Denna verksamhet är i första
hand till för elever med skrivsvårigheter/dyslexi och erbjuder träning
med olika hjälpmedel och förstås stöd av de två lärare, som hela tiden
finns där för dem. Eleverna arbetar där på sin fria tid och uppnår goda
resultat på sina inlämningsuppgifter. Det är en oerhört bra verksamhet, som jag innerligt hoppas skall få finnas kvar!
Efter 45 års lärartjänstgöring med kompetens för och erfarenhet
av hela vårt skolsystem gick jag i pension.
Tänk, jag har tillbringat barndomen, ungdomen och vuxenlivet
i skolans värld och för det mesta känt att det var där jag ville vara! Jag
känner mig verkligen lyckligt lottad! ❧
25

Bengt Johansson har jobbat i skogen, med
trähantering och i släktens familjeföretag.
Vid sidan av yrkeslivet har han odlat sina
intressen för att måla och skriva.
Ett kreativt fritidsintresse kan bli en
livgivande röd tråd genom tillvaron. Bengt
berättar om hur han upptäckte måleriet.

Min konstresa ”vid sidan av”
Min konstresa började en gång på en teckningstimme i sjätte klass för
Henning Holmers i Hebergs folkskola och året var 1948. Jag fick lov
att använda hans målargrejor, sedan han frågat mig om jag ville pröva.
Motivet var en bild av ett konstverk
som Van Gogh hade målat.
Intresset ökade när Holmers
och jag var ute i det fria och målade
vid ett par tillfällen. Först var det
Bålastugan och senare Hembygdsgården i Boberg, som vi målade av.
Därmed var jag fast.
Men det var inte så att jag
släppte allt och satsade fullt på
konsten. Det blev något jag gjorde
på min fritid.
Under 50-talet deltog jag
i några kvällskurser, bland annat
för Olle Lisper. Under 60-talet var
Konstresan börjar. Mitt liv som
det nog så att arbetet gick i första
amatörmålare började i Hebergs
hand men visst tecknade och måfolkskola. 1948. Jag var 13 år när
lade jag också när tid gavs.
jag målade den här bilden.
26

Jag var med på en samlingsutställning i Falkens Hus med tre verk
precis i början av 70-talet. Mer än så var det inte när det gällde att ”visa
upp sig”.
***
1976 såg jag en annons om en målarkurs i Numana vid Adriatiska havet i Italien. Den pågick
i två veckor under dagtid i juli månad.
Numana
Min fru och vår dotter Teresa som var två
och ett halvt år, skulle följa med. Jag hyrde en
bungalow för oss att bo i.
Rom
Lärare var Tore Hultcranz, utbildad i Otte
Skölds målarskola och på Konsthögskolan. Han
var en utmärkt lärare och pedagog.
Efter varje dag fick vi kursdeltagare samlas
och visa upp våra alster och han höll en genomgång av dessa och föreläste samtidigt i teknik och konst.
Tore Hultcranz sade aldrig ”Ta den eller den färgen!” utan just
i sitt sätt att förmedla visade han på möjligheten att själv välja.
Vid ett tillfälle sade jag till honom när han kom fram till mig där
jag stod och målade: ”Jag tar en färg här på paletten nu ungefär som
lite på en höft.”
”Nej”, sade han: ”Det har du inom dig, att just hitta en passande
färg.” Där hjälpte han mig att inse något viktigt.
Hultcranz frågade också om jag var intresserad av att utbilda mig
i al fresco, en teknik som innebär att man målar direkt på på fuktig
kalkputs. Och när kalkputsen torkat går det inte att ändra i målningen.
Att någon trodde på en och såg en möjlighet, var inget som jag
var van vid. Själva frågan kom så plötsligt och det var ju inte något
som jag tänkt på. Men minnet av det har jag kvar.
Tänk om jag hade prövat på att gå en sådan kurs hemma
i Sverige!
27

Det var en mycket varm sommar. Vi badade i Adriatiska havet.
Själva Numana var en liten stad där på sluttningen ner till havet
avdelad med en övre och en nedre del. Mellan dessa delar gick en
avsatstrappa. I den hade vi kursdeltagare en utställning.
En dag kom Hultcranz och Springfeldt, det var han som ordnade
själva konstresan, hem till oss i bungalowen. De frågade om jag ville
vara med på en konsttävling med ett verk. Det lät spännande.
Tävlingen skulle gå av stapeln i ett nybyggt hotell en vecka senare, när kursen var slut och vi hade åkt hem. Det hade varit något att
få uppleva. Tyvärr var jag inte tillräckligt alert och ordnade med att vi,
familjen, kunde stanna kvar till detta, om man nu tittar i backspeglen.
Men tro det eller ej så blev min tavla prisbelönt.
Priset var ett musikinstrument, en elektrisk historia som liknade
en synt. Den kom dock inte till sin rätt, då jag inte kan spela instrument. Och tavlan behöll de, ty så var regeln om ett konstverk premierades. Så nu finns det en tavla av mig i Italien.
Tyvärr har jag ingen bild av den. Jag skulle gärna vilja se den igen.
***
Målarkursen i Italien gav intryck – och att få vara med i en sådan kreativ miljö. Det har varit ett fint minne.
Hemma i Sverige var allt som vanligt igen. Men jag målade när
tid gavs på fritiden och det betydde mycket för mig att skapa. Jag hade
en kreativ period då.
1997 var jag arbetslös och då passade jag på att ägna tid åt att
teckna. Visserligen hade jag tecknat i hela mitt liv, men nu ville jag se
hur långt jag kunde gå i att uttrycka mig med grafit. Det var främst
då schatteringarna som grafiten medgav som jag ville jobba med. Det
kändes som om jag kom upp på en nivå som jag inte kunnat klarat
tidigare. Jag prövade också ett annat teckningsförfarande, nämligen att
använda färgpennor. Färgen betyder mycket för mig. Denna teknik har
inte samma status som olja och akvarell. Det tycker jag är synd.
28

Information. En oljemålning med denna titel och tema. Människan har
använt olika metoder för att överföra och bevara budskap till andra människor
och kommande generationer. Från grottmålningarna till datorn med dess ettor
och nollor. Tavlan målade jag 1980 och tillhör Tord Segerdahl.
Att måla med akvarell ligger inte för mig, då jag gärna vill kunna
göra ändringar i verket.
Jag har haft fyra utställningar, en hemma i församlingsgården
i Skrea, en i Hammarö utanför Karlstad tillsammans med vännen Tord
Segerdahl samt två i Falkenberg, på biblioteket och i Stadshuskuben.

29

Att skriva är ett annat sätt att vara kreativ. Här är två små texter
där jag skrivit ner funderingar kring det vi har omkring oss.

Rummet

Någon gång kan man komma in i ett rum där uttrycket att ”tiden
stått stilla” tycks gälla. Det innebär väl i första hand att inte något har
förändrats där under årens gång.
När man träder in i det är det inte bara en syn för sägen utan
också hela ens jag kan fyllas med olika intryck. Dörren, som jag
öppnade, jämrade sig med sina osmorda gångjärn och klagosången
fortsatte med de knarrande golvtiljorna fastän de hemvävda trasmattorna gjorde allt vad de kunde för att dämpa oljuden, när jag gick över
dem. Så står jag där mitt i rummet och andas in en doft som är inte så
lätt förklara. Man får nästan smaka med tungan också. Ja, gammalt,
men inte unket, kan det kännas.
Det råder en stillhet, som bara kan finnas i sådana rum. För en
jäktad nutidsmänniska kan en vistelse där kännas svår. Sedan går jag
runt i rummet och tar på de olika sakerna som finns här. De kan kännas mjuka, lena, hårda och sträva. Det finns ett slags yta här som bara
tiden som gått kan prägla. Visserligen är inte interiören utsatt för väder
och vind men ändå blir det ett slags inre patina över föremålen, vilket
man lätt kan ana. Nu talar jag inte om damm, för sådana rum fejas
med en varsam hand, kan man tänka.
Att ge sig tid och sätta sig ner och fundera på vilka människor
som vistats här och liksom avlyssna vad de olika föremålen har att
berätta om glada eller sorgliga stunder, skulle vara givande för envar
som är intresserad av förhållandet, människa och hennes rum.
Det blir ett slags kontinuitet över dessa möten i samma rum, vilka
kan liknas vid en teater där människorna uppträder på samma scen
och att ett sådant rum sätter sin prägel på det förhållandet med sina
olika intryck. Rummet har huvudrollen och människorna får birollen.
Tilläggas kan att ett sådant rum är nog inte så vanligt. Men i diktens
värld är allt möjligt.
30

Hemmavid. Motiv från Ringsegård utanför Falkenberg. Teknik: Färgpennor.

Havets operaföreställning

Havet är fascinerande på många sätt. Det var en gång en av förutsättningarna för att liv skulle uppstå här på jorden. Det har satt sin
prägling – utan vatten inget liv.
Havet täcker två tredjedelar av jordytan och bildar vattenområden som omger jordens kontinenter. De största av dessa områden är
Stilla havet, Atlanten och Indiska oceanen. Själv bor jag vid ett litet
vattenområde som kallas Kattegatt.
Men nu hade jag inte tänkt att fördjupa mig i ämnet hav för att
ge en teknisk förklaring av vad det är utan mer för att berätta hur jag
upplever och ser på havet: som ett levande väsen.
Tänk er en sommardag när havet ligger där och glittrar under
solen och sträcker ut sig runt hela viken så förnöjsamt och kluckar
belåtet mot stranden. Då söker vi människor oss ut till badstränderna
för att låta oss bli omfamnade och smekta av de små vågorna. Det är
en njutning och vi blir så barnsligt förtjusta när vi doppar oss. Ja, det
stärker oss verkligen till kropp och själ.
Men vi söker oss också hit under andra delar av året för att känna
havets närhet och få upplevelser av olika slag i denna tidlösa avskala31

de miljö av strand, hav och himmel. Vi fängslas av den vattenyta som
aldrig är stilla som en nyplöjd åker med sina våglika tiltor.
Nej, det är något annat som tilldrar sig här, då naturens urelement
visar upp sig i olika scenerier, där intensiteten hos ljuset och vinden regisserar dessa. I denna opera har havet huvudrollen i de olika akterna.
I andra akten, när ljuset regisserar, får vi ta del av denna som en
solnedgång, då solen färgsätter himlen i starka färger och reflekterar
den småvågiga vattenytan med gult krusat band innan den försvinner under horisonten och låter dagen sakta tona bort i ett tilltagande
mörker.
Under augustimånens sken blir vattenytan silvrig och gör natten
magisk.

Solnedgång. Teknik: färgpennor.
32

Vinter vid havet. Teknik: färgpennor.
I den senare delen av operan ändrar ytan karaktär då vinden
spelar med hela sitt register till storm- och orkanstyrka. Där ser vi ett
vredgat hav med sina stora vågor och vita kammar som vältrar sig mot
land och ursinnigt sköljer hela stranden gång på gång – eller kastar sig
mot klipporna i stora vattenkaskader till en musik i moll och disharmoni.
I sista akten råder det vinter där naturens krafter försöker tämja
detta hav att frysa till is, men det måste till sträng kyla en längre tid
och i varje fall blir det bara en liten bit ut från land.
Havets vatten låter sig inte tämjas så lätt. Det ser man på den
skrovliga isytan. Havet krymper ihop till ett band och är helt avvisande – för att gruva på något under de islika tonerna.
När man ser den rödfrusna solen mot den isblå himlen sänka sig
ner mot det blåsvarta havet, då är föreställningen slut. ❧

33

Ingela Smedius föddes strax efter andra
världskriget och var tonåring på 60-talet.
För henne, liksom för många andra ungdo­
mar blev au pair-jobb en nyckel ut i världen.
Ingela har som vuxen bland annat jobbat i
resebranschen och haft en internationell in­
riktning. Att ge sig utanför Sveriges gränser
lockade – och gav mersmak.

Livet som au pair
Jag drömde ganska tidigt om att lära mig språk och resa ut i världen.
Ibland på söndagarna bad jag pappa att vi skulle köra till Torslanda, vi äntrade hans vespa, tuffade ut och där jag gick och tittade
på flygplanen som landade och startade. Högtalarens utrop om sista
kallelsen att gå till utgången och alla avgångs- och ankomsttavlor som
visade plaster runt om i världen.
Första gången jag själv flög
var från London till Göteborg på
Au pair
hösten 1964. Planet var fyllt av
❍❍ Är franska och betyder ungefär
affärsmän och så jag, en 18-årig
”till lika värde”.
flicka som förutom bagage endast
❍❍ Utländska ungdomar kan mot
hade några engelska pennies kvar
fritt uppehälle och viss lön för
efter att ha spenderat de sista
barnpassning och hushållsarbete
bo i en inhemsk familj och lära sig
pengarna på en limpa cigaretter.
språk och kultur.
Pappa mötte upp på Torslanda denna gång med en ganska ny❍❍ Platserna förmedlas ofta av
agenturer men även via privata
inköpt bil, en grön Ford Cortina.
kontakter.
Jag hade alltså valt att åka
som au pair till England och
❍❍ Åldersgränser och andra
bestämmelser kring au pair-arbete
i augusti 1963 när jag precis hade
varierar med världsdel och land.
fyllt 17 år stod jag på Svenska
34

Lloyds färja och blev avvinkad av pappa och min bästis Majlis.
När vi hade kommit utanför tremilsgränsen, vem befann sig
plötsligt i en barstol beställandes en Gin fizz och ett paket Minden?
Jag varken drack eller rökte men här gällde det att känna sig
vuxen och fri: Hej världen nu kommer jag!!!

England

Mitt år i England gav mig många intryck där bara
min engelska familj skulle behöva ett eget kapitel.
Familjen bestod av Viktoria, 28 år, Nigel, 34 år, och
barnen Paul, 6, Hugo, 4 och Matthew, 8 månader.
Viktoria blev sedermera en berömd engelsk biografiförfattare och vice ordförande för Pen-klubben. De
träffades när hon läste språk i Oxford och Nigel var
London
hennes lärare. De rymde och gifte sig eftersom Viktorias familj inte ansåg att det var ”comme il faut”,
Southampton
med Nigel som man till deras dotter.
Vikorias far, Lord Seebohn, hade titeln baron
och mamman Lady. Därav ärver barnen titeln ”The Honorable”.
***
Vid ett tillfälle besökte vi Lady Seebohn, där barnen och jag installerades och när barnen var lagda skulle Lady Seebohn och jag äta middag.
Först skulle den lagas. Det mesta var gjort på förhand av tjänstefolket,
som denna kväll var ledigt, men såsen var inte gjord och jag blev tillfrågad om jag kunde göra den. Lady Seebohn hade inte riktigt kommit
in i matlagningsrutinerna.
Nåväl, jag gjorde såsen och innan middagen var klar blev Ingela,
drygt 17 år, tillfrågad om hon ville ha en drink före maten. ”Så klart”,
sa jag, vi drack, åt middag och konverserade. Väldigt trevligt!
Familjen Glendinning var en intellektuell och spirituell familj som
35

inkluderade mig i det mesta. Nigel var ju förutom professor i spanska
dessutom expert på den spanske konstnären Goya så skulle det hängas
tavlor på universitetet var vi alla med och även jag blev tillfrågad om
hur jag tyckte hängningarna skulle vara. Gick diskmaskinen sönder
hemma så diskade vi varsin kväll. Här var det 60-tal med vänster‑­
inriktning på ett bra sätt!
***
Intrycket av landet fick jag vid infarten med tåget från färjeläget och
det blev att allt var svart, nedsotat med kol, fattigt och ganska eländigt.
I dag är det väl en av de mer fashionabla delarna av London.
Min brevvän Pat – som jag vann i femte klass för bästa engelsk­
skrivning – mötte mig på stationen och hjälpte mig att byta till nästa
station då jag skulle vidare till Bognor Regis som ligger i södra England cirka 1,5 timmes bilresa öster om Southampton där jag skulle bo
med min familj. Ju mer jag närmade mig slutdestinationen desto fler
små radhus såg jag där varje dörr var målad i olika kulörta färger som
rosa, ljusgrönt, gult, ljusblått. Så mitt första intryck förbyttes till ett
ljusare och lättare.
***
Väl framme i Bognor möttes jag av Nigels föräldrar samt de två äldsta
pojkarna Paul och Hugo. Babyn Matthew var kvar i Southampton hos
städerskan Dorothys familj.
Hemkomna till huset fick jag lägga mig en stund och vila med
en elektrisk filt (!), något som jag aldrig hade sett men kom ihåg lite
från böcker jag läst. Däremot visste jag ju inte att den skulle stängas av
innan man la sig och därför vaknade jag upp något groggy. Detta kom
att hända en hel del gånger under mitt år i England. Sov man en hel
natt med filten i ”full fart” så mådde man lite lätt illa på morgonen. Då
och då läste man i tidningen att någon hade dött av att de glömt slå av
elfilten!
När Vicky och Nigel kom tillbaka från sin resa till USA hämtades
36

barnen och jag för att åka hem till Southampton. I bilen frågade Vicky
om jag ville ha en cigarett och jag som ju inte rökte, tackade naturligtvis ja – och där och då började jag röka.
***
Mitt liv i England började med att jag anmälde mig till ett antal kurser,
som maskinskrivning, stenografi och engelska. I Sverige hade jag läst
Melins stenografi och i England använde man Pitmans shorthand – i
praktiken ett nytt språk som tillsammans med ett engelskt tangentbord
på skrivmaskinen inte innebar uppehållande av gamla kunskaper
utan istället helt nya som inte kändes helt motiverande. Jag höll ut en
termin funderande på vad jag skulle med dessa kunskaper till hemma
i Sverige samtidigt som nöjeslivet tog överhand med bland annat
pubrundor där vi ”damer” drack Shandy, en blandning av öl och sockerdricka och Babychamp , småflaskor med vitt bubbelvin.
Jag blev medlem i The British Council där många både utländska
och engelska studenter var medlemmar. ”The British Council is the UK’s
international organization for educational opportunities and cultural rela­
tions.” Där träffade jag bland andra flera spanska au pair-flickor varav
en som flera år senare bjöd in mig att komma till henne i Spanien och
lära mig spanska.
***
Jag var livligt uppvaktad av pojkar från såväl England som Indien,
Pakistan, Libanon med flera länder.
Bland alla roliga minnen var en inbjudan till universitetets årliga
bal av en av gossarna. Klädsel: frack och balklänning. Sånt fanns ju
inte precis i min garderob – men då fick jag genast låna av Vicky.
Jag höll ju på Tommy Steele när man skulle välja Tommy eller
Elvis i slutet av 50-talet. Alla coola killar höll på Elvis medan de flesta
mindre coola flickor höll på Tommy och nu skulle jag få se honom i
verkligheten. En av herrarna bjöd mig upp till London för att se musicalen ”Half a sixpence” där Tommy Steele hade huvudrollen.
Jag överöstes av blombuketter. Under en tid dekorerade vi hela
37

huset med dessa. Ingen av dessa kavaljerer lyckades dock fånga mitt
hjärta utan det blev en engelsman vid namn Brian.
Så småningom var det dags för hemresan. Innan dess skrev jag
i ett av breven hem bland annat: ”Majlis ska ha barn och jag måste också
berätta något om mig själv också - - - jag har börjat röka.” Jag fick höra
senare att en lättnadens suck drog över hemmet när föräldrarna läste
den sista meningen!

Schweiz

Efter några år hemma drog det åter i res- och
språklusten. Franska ville jag lära mig så
Zürich
Bern
valet föll på att söka en au pair-familj i Frankrike. Slumpmässigt blev det istället Schweiz
eftersom pappas barndomskamrats systerdotter som var gift med en amerikansk diplomat
Genève
önskade en au pair.
Jag anlände till Genève en kväll i juni.
Familjen jag skulle bo hos bestod av mamma, som var svensk, pappa
som var amerikan, och två små barn samt en hund!
Mina uppgifter här bestod i att passa barnen, göra frukost,
städa, stryka och vid disken lyssna till och rätta
herrn i huset som ville lära sig svenska! Ingen frans­
ka talades och det tyckte jag var det största problemet. Efter att ha blivit ensam kvar som hundvakt
åt den irländska settern Barry när familjen åkte till
Sverige i en månad valde jag att vid deras återkomst
meddela att jag skulle byta familj.
irländska
Under tiden hade jag dels träffat Lesley från Eng- Jag och
n
ttern Barry. Ha
se
land, som också jobbade som au pair (vi har fortfarande
heller lära
kunde inte
kontakt) och dels en schweizare som presenterade mig mig någon franska.
för bekanta som gärna ville ha en au pair.
Schweiz är indelat i fyra språkområden: tyska, franska, italienska
38

och rätoromanska. Familjen Picco representerade två av dem, Madame Picco
från den tyska och Monsieur Serge från
den italienska delen. Flickorna, Macha,
6 år, Natalie, 4 år, och Fijona, 6 månader,
var födda i franska Genève och språket
man talade i familjen var franska.
Vi bodde på landet strax utanför
Genève på en egendom som bestod
av ett slott ”Chateau de Vessy”, där
ägaren med familj bodde och ett sepa- Maskerad på Club 58
med
Madame Pic
co. Jag till
rat hus i två våningar med plats för
höger.
två familjer där familjen Picco hyrde
nedervåningen.
***
Jag åkte buss och/eller liftade ofta in till stan där jag bland annat läste
franska två gånger i veckan. Att flera stora internationella organisationer hade/har sitt huvudsäte i Geneve
märktes på den internationella publik som alltid rörde sig. Att det var
en rik stad och att pengar hade stort
inflytande märktes på alla flotta bilar,
i hörde
affärer, hotell och människor. Om det
miljen bodde
Huset som fa
Vessy.
eau de
fanns någon fattigdom så var den väl
till slottet Chat
dold!
Utöver att jag var au pair umgicks Madame Picco och jag ibland
även kvällstid. Hon var ofta ensam hemma då Monsieur Serge arbetade mycket kvällar och sena nätter. Vi gick dessutom ut ibland och
bland annat var vi på maskerad på Club 58!
***
Genève ligger vid Genèvesjön med alper runt omkring och när jag
hade ledigt på söndagar åkte vi ibland upp till närliggande
39

Samoen där jag prövade på slalom för
första gången.
Man fäste pjäxorna både i tån och
hälen på skidan och lindade en rem runt
vaden – inte så väldigt säkert eller riskfritt!
Senare när jag kände mig lite mer hemma
Skidorten Samoen
blev platsen
för min slalompre
på slalom åkte vi till Chamonix som var
miär.
ett lite mer utbyggt ställe med fler backar
och lite mer fashionabelt med damer som
inte åkte skidor utan promenerade omkring med sina pudlar!
Jag lärde mig att äta sniglar, maskrossallad, ostfondue. Dricka
whisky (obs! endast Ballantine’s), och smaka goda viner.
***
När jag fyllde 21 år skulle detta firas med att gå på Casino de Devonne
i Frankrike. Jag hade en gång tidigare blivit insmugglad på ett mindre
casino men eftersom jag nu uppnått 21 års gräns för ett lagligt besök
ville jag gå. Minns att vakten ändå tvekade och tyckte att ”ung mademoiselle” skulle företa sig något trevligare. Men jag insisterade och var
ju faktiskt 21 år så in gick vi.
Besöket gav dock inget varaktigt intryck, jag blev ju inte ens
miljonär!
Jag minns att jag lyssnade på radion 3 september 1967 när högertrafiken infördes i Sverige och funderade på hur allt såg ut därhemma.

Spanien

Åter hemma i Sverige och efter några år av arbete varvat med studier
måste jag röra på mig igen. Jag fick brev ifrån min spanska väninna
Garbine (som jag träffade i England). Hon undrande om jag inte skulle
lära mig spanska som jag hade pratat om under tiden i England. Sagt
och gjort – jag tog mitt gepäck och reste till Santurce i september 1970.
Santurce är en hamnstad som ligger 18 km utanför Bilbao i regionen Baskien i norra Spanien. Garbi mötte mig och jag blev inkvarterad
40

i hennes rum. Mamma, pappa, tre bröder och
Santurce
farmor bodde också i lägenheten men det var
Bilbao
gott om plats.
***
Jag skrev in mig för att läsa spanska på Universidad de Deusto där vi hade lektioner varje dag
mellan 15.00 och 17.00. Jag fick hyra in mig i en
lägenhet på stan som delades med två spanjorskor, Pili och MaryPaz,
samt en fransyska, Christine.
Lägenheten bestod av tre rum, kök och badrum. Ägarfamiljen
bodde ovanpå och kunde på så sätt hålla koll på oss hyresgäster...
Min rumskamrat, en av spanjorskorna, arbetade som förskol­ärare
l
och började sitt arbete 08.00 på morgonen. Jag startade lite senare på
dagen och
låg ofta och läste på kvällarna. För att inte
störa hennes sömn virade jag därför en
svart kjol runt vår gemensamma läslampa
placerad mellan våra sängar.
Min läsställning blev ju lite sned då
jag bara hade en liten glipa att få ljus ifrån!
Det är med andra ord helt klart MaryPazs
fel att jag är lite sned i kroppen, har fått
ont i rygg och nacke och dessutom är
väldigt närsynt ; -(

en
Christine. D
Pili, jag och
ariPaz, min
var M
fjärde tjejen
et gick bra
skompis. D
rum
bra
nhet. Vi kom
att dela läge
överens.

***
Det gick proppar väldigt ofta och
proppskåpet fanns på väggen ovanför
min säng så på den balanserade vi
ganska ofta för att byta dessa.
Vi fick en saftig elräkning och tågade alla fyra upp till företaget
för att klaga, men tyvärr var den höga summan korrekt. Vintertid
var det ruggigt kallt och det fanns enbart små bärbara element för att
värma oss och dessa drog tydligen kopiöst mycket el.
41

En annan kuriosa var rasslet som hördes när man tände ljuset i
köket. Kackerlackorna försvann dock fortare än man hann reagera när
ljuset kom på.
***
Genom Garbi som jobbade på IBM fick jag jobb som engelsklärare på
ett privat företag som utbildade personalen.
Mina elever på skolan varierade från att vara en enda privatelev
till barngrupper från fem års ålder, tonåringar, blandade vuxna grupper och en intensivkurs för affärsmän.
Min affärsgrupp bestod av män i olika chefsställningar som skulle
ha en åtta veckors intensivkurs i engelska där mitt ansvar och del av
kursen var ”engelsk konversation”. Det fanns ju inte en lärobok i detta
”ämne” så jag läste tidningar­ a och tänkte under promenaden till
n
skolan varje morgon på vad vi skulle prata om.
En dag fick jag för mig att ta upp ”kvinnans fria period” som just
hade omdebatterats i tidningen, påven hade uttalat sig och så vidare.
Spanien var (är) ett katolskt land, Franco styrde, man
p r a t a d e inte så där v ä l d i g t mycket om just detta ämne så det
blev först väldigt tyst – men sen började en efter en att tycka till och
det blev en riktigt rykande diskussion där många fick böta och lägga
pengar i vår låda. Vi hade alltså bestämt från början att enbart engelska
skulle talas och sa man något på spanska fick man böta. Summan som,
inom parantes, blev ganska stor, skulle vi använda till en avslutningsfest.
Jag var varken engelsk eller lärare. Visserligen var det skolans
ansvar men det var ju jag som stod där framför dessa kursdeltagare så
jag kämpade mycket för att leverera och har nog aldrig vare sig talat,
skrivit eller behandlat engelska och engelsk grammatik så bra som då.
Engelska var inte ett obligatoriskt ämne i spanska skolor vid
denna tid och därför var behovet stort och snart gick ryktet att jag
fanns, så förutom skolan tog jag privatelever som jag undervisade
i deras hem. En av dessa elever åt lunch med släkten hos farmor varje
42

vecka och eftersom hennes lägenhet låg i centrum passade det att jag
kom dit och höll lektion med sonsonen, en ung man i min ålder!
Det gick till så att jag ringde på dörren, en husa öppnade och
välkomnade ”Senorita la profesora”, jag blev visad in till ett rum och
bjöds på någon förfriskning i väntan på att José blev klar med lunchen.
Varje gång var det också någon ny släkting som hade ärende in för att
hämta något – allt för att ta en titt på fröken lärarinnan.
***
Spanien styrdes alltjämt av Franco­ egimen. Under tiden jag bodde i
r
Bilbao 1970–1971 var det ständig jakt på ETA-medlemmar av Guardia
Civil. Såg man en ”tricornio”, en speciell uniformshatt, då borde man
hålla sig långt därifrån.
Jag som naiv svensk tyckte samtidigt att det var lite spännande.
I Sverige strejkade militären vid denna tid vilket stod i spanska
tidningar och jag minns att min professor vid universitetet frågade mig
hur det kunde vara möjligt. Fick verkligen Sveriges militär strejka?
Trots allt gick ju livet sin gilla gång för oss som inte var inblandade och det var snarare hankatternas jamande i mars och råttornas
snabba springande på vår innergård som störde oss mest.
Franco och ETA
Jag åkte hem i juni, med tåg
❍❍ Francisco Franco (1892–1975)
och fyra resväskor som jag inte
var Spaniens statschef och diktahade råd att polletera.
tor från 1939 till sin död 1975.
❍❍ Francoregimen förde en
repressiv politik mot den baskiska minoriteten vilket fick en
mot­ eaktion i den socialistiska
r
självständighetsrörelsen ETA som
grundades 1959.
❍❍ Guardia Civil var en spansk
polisstyrka med både militära och
civila funktioner.

***
Efter att jag arbetat i Göteborg ett
tag drog det sedan i restarmen
igen, men denna gång ville jag
testa att flytta inom Sverige.
Det blev Skåne och första
anhalt Malmö – men det är en helt
annan historia! ❧
43

Anders Gustavsson är jämnårig med andra
världskriget. I byn Karl Gustav, nordost om
Varberg, märktes kriget av för både männi­
skor och djur.
Anders berättar gärna och helst muntligt.
Han samarbetar med anhöriga så att min­
nena kommer på pränt.
Den här texten har cirkelledaren skivit ned.

Barndom i skuggan av kriget
En av mina bästa vänner när jag växte upp hette Max och han var en
vit häst.
Vi hade andra djur också, där på gården Torsäng i Karl Gustavs
församling, både hästar, kor, grisar och höns, men Max var en av de
där riktiga personligheterna som man aldrig glömmer. Han var sex år
när jag föddes 1938.
Någon stamtavla hade han inte. Pappa hade köpt honom för 500
kronor på en marknad i Skållared. Han var inte ”äkta
vara” det var visst fyra olika raser i honom,
bland annat islandshäst. Han var rätt liten men
väldigt stark och otroligt duktig på att arbeta i
skogen. Max eller ”Grållen”, som vi också kallade honom, hittade alltid bästa vägen genom
terrängen, även när det var mycket snö, mycket
bättre än vi människor.
Hästen M
ax, klok
som
en männ
Ja, det var en klok häst som många förundiska.
rade sig över. Han undvek att gå i vattenpölar och
där det var lerigt, han hittade vägen – och han gillade skummjölk. Ställde vi en hink med skummjölk på gårdsplanen
passade han på när vi tittade bort – för att gå ut och slurpa i sig och
sen gick han in i sin spilta igen och såg oskyldig ut.
44

Jag pratade med honom och det
var som om han förstod vad man sa.
Han skakade på huvudet när han
menade ”nej”.
Det var hår
da arbetsd
agar för b
På gamla dar fick han ett nytt
folk och h
åde
ästar under
kriget.
hem när vi byggde en ny lagård och
vi tänkte då att detta djur som haft samma
plats i samma lagård i hela sitt liv skulle gå till den gamla byggnaden av gammal vana. Men nej, Max fattade genast att han nu hörde
hemma i den nya ljusa rena byggnaden och gick dit lika självmant som
han alltid gått till sin gamla spilta. Vi hade en annan häst också vid den
tiden, Molly, men hon ville alltid gå till den gamla byggnaden. Hon
förstod inte det där med att hon hade flyttat och nu bodde på ett nytt
ställe.
***
Max, liksom många andra i vår hemby Karl
Gustav, märkte av kriget inpå vardagen. Mellan 1940 och 1945 fick han slita hårt eftersom
farsan blev beordrad tvångsavverkning i skogen. Tusen meter virke om året skulle kronan
ha. Vi fick såklart betalt men virket skulle ju
fram utöver allt annat arbete på gården. Min
far, farbror Albert och Max arbetade tillsammans i skogen, det var stränga vintrar med
mycket snö och ett hårt slit.
Krigsåren präglade barndomen på olika
rsElisabet, född Ande
Mor
sätt. Även om vi aldrig led nöd eller var
nsson
son, far Gustav Joha
rädda så märkte vi barn att det hände saker
och jag 1938.
i världen. Jag hörde Hitlers hemska röst i
radioapparaten som stod på en hylla i köket. Och jag minns hur min
farbror Albert argt stängde av skrällandet och sa något om att ”den där
dåren kan man ju inte lyssna på”.
45

Ljudliga minnen. I den här gamla radion hörde jag Hitler vråla under
andra världskriget och jag hörde Sven Jerring rapportera när Gunnar Gren
gjorde straffmål mot Jugoslavien i OS-finalen i London 1948. Det går
fortfarande att få ljud i den men den är ”pensionerad” och står undanställd i
källaren.
Jag fick en lillasyster men lilla Anna Margareta dog när hon var
elva månader. Då var jag fyra år. Jag minns begravningsdagen. Inte
för att jag var med på begravningen för det var jag inte, utan för att
grannflickan Margareta kom över och passade mig när de andra åkte
till kyrkan. Hon och jag klippte ut bilder och bokmärken som vi sedan
klistrade upp på papper med ett klister som vi gjorde av vetemjöl och
vatten. Det måste ha gjort starkt intryck på mig, det där klistrandet, för
det är ett mycket tydligt minne.
Min lillasyster hade inte varit frisk men jag vet inte riktigt vad det
var som fattades. Min mor var stark, jag tror att hon tog det bättre än
far som var mer känslosam, men jag vet inte riktigt hur de kände. Man
46

pratade inte mycket om sorg och saknad. Livet och arbetet fortsatte
som tidigare. Liksom kriget.
***
Mina föräldrar hade varit 42 år redan när jag föddes och några fler
syskon blev det inte.
Jag var alltså ensambarn men jag var inte ensam. Jag hade fullt av
lekkamrater omkring mig. Min bästa vän
Ove och hans storebror Johnny, grannarnas
sex ungar, sommarbarn, klasskamrater, ja
det fanns alltid någon att leka med eftersom det var fullt av barn i gårdarna.
Och vi lekte så klart världskrig.
En av affärsmännen i trakten slängde
ibland trasiga saker i en mosse och dem
fiskade vi upp och byggde befästningar
Jag var ensa
mbarn men
som föreställde de olika länderna. När vi
hade gott om
lekkamrater. Här är jag
hade raserat varandras fint uppbyggda
till vänster
tillsammans
”Sovjet”, ”Tyskland”, ”England” och
med några av
grannbarnen.
”Europa” blev det ”eld upphör!” och så
byggde vi upp allt igen och började om.
Johnny som var lite äldre bestämde ofta. En lek som han hittade
på var ”vapenaffär”. Vi tog bräder och sågade till så att de såg ut som
gevär och andra vapen. Och sen kom Johnny och var Sovjet och köpte
allihop.
Johnny kunde också få för sig att vi skulle leka virkesuppköpare.
Vi samlade pinnar och lade i lika fina staplar som virket som våra pappor och andra skogskarlar hade placerat vid vägkanten efter vinterns
avverkningar. Det var alltid Johnny som var virkesuppköpare. Han
hade en gammal plånbok med papperslappar i som föreställde pengar
och den smällde han i handflatan som han sett uppköparna göra vid
affärsuppgörelserna.
47

I augusti 1945 tog kriget slut och jag började skolan i Karl Gustavskolan. Första skoldagen den 20 augusti tände fröken ett ljus för freden
och så sjöng vi en sång medan hon spelade tramporgel. Vi förstod att
det här med freden var något historiskt.
Det fanns tre skolor i Karl Gustav på den tiden. Gamla skolan i
Karl Gustav – det huset är nu cykelverkstad – var småskola för klass
ett och två. Trean och fyran gick man i Brunaboskolan (huset finns
kvar och är nu sommarstuga) och Folkskolan hade de större eleverna
upp till sjunde klass.
I trean fick vi en riktigt bra lärarinna. Hon hette Therese Bertilsson
och hon var stenhård men snäll. Egentligen var hon pensionerad men
hon tjänstgjorde i alla fall under några år.
Det var inget busliv på hennes lektioner, hon såg till att vi lärde
oss det vi skulle och vi hade respekt för henne.
På rasterna kunde hon stå i mål när vi spelade fotboll. Och hon
var rättvis. Om ena laget hade haft henne som målvakt en gång var det
andra lagets tur nästa gång. Ja, hon var en riktigt bra lärare – hade jag
haft henne under alla mina skolår hade jag blivit ordentligt utbildad,
det är jag säker på.
***
Vi spelade fotboll hemmavid också. Farsan hjälpte oss att tillverka mål
som vi ställde upp på en betesvall nära vårt hus. Det fanns gott om
sågverk i trakten så vi hade fri tillgång på sågspån att rita upp linjerna
med. Vi var olika lag ur allsvenskan när vi spelade. Jag var alltid Norrköping för där spelade Gunnar Nordahl.
En annan idol var Erik Nilsson i MFF men när Malmö FF spelade
mot IFK Norrköping då höll jag på Norrköping – Nordahl var bäst!
Själv spelade jag i Karl Gustav BK. Vi spelade som högst i division
fem. Jag har också varit med och byggt idrottsplatsen, Nya Torsvalla,
i Karl Gustav på 60-talet. Hela föreningen var med och hjälpte till. Jag
kan tänka på det i dag när ungdomarna spelar fotboll där nu, att det är
tack vare oss de har en idrottsplats.
48

Jag har alltid varit mycket stark och det var jag även som barn.
Jag ville vara med min far och hjälpa till med arbetet på gården och
i skogen. Jag blev kvar i skogen i hela mitt yrkesliv. När jag lämnade
fastigheten i Karl Gustav jobbade jag för Södra Skogsägarna.
Så när jag var ung var jag helt inriktad på att arbeta och hugga i
och jag jobbade med min far och morbror Vilhelm, i många år – och
med hästen Max såklart. Vår andra häst, Molly, var varmblod och
henne kunde man rida på. Min kamrat Ove var duktig ryttare och han
lärde mig.
***
Mollys liv slutade tragiskt. Hon var med min
morbror i skogen och gick ner sig i en mosse.
Morbror slog larm ute vid vägen och jag rusade
dit. Jag glömmer aldrig hur hon gnäggade
till när hon fick se mig. Huvudet och halsen
stack upp men hon hade sjunkit för djupt, jag
Min ar
lyckades inte få upp henne ur mossen. Hon
betsm
iljö.
fick nödslaktas på plats. Under lång tid efter
det vägrade sedan Max att gå nära det stället.
När hästen dör blir det sorg, nästan som efter en människa. Max
blev gammal – han var 30 år när han fick avlivas på grund av cancer
den 16 september 1962. Jag var på ett kalas på kvällen men satt bara och tänkte på hästen.
Han hade haft ett långt och bra liv med lättare tjänstgöring mot slutet. Han hade blivit väl
behandlad även om han fått jobba hårt i sin krafts
dagar – men jag saknade honom. Det var ett
väldigt speciellt djur och vi hade väldigt speciell
kontakt. ❧
Berättat för
skamrater”.
Mina ”arbet
Eva Bergengren
49

Siv Qvarfordh fick uppmaningen av sin son
för några år sedan: ”Snart är det väl dags
att du skriver ner ditt liv!” Det blev start­
punkten på en resa tillbaka i minnet.
Som släktforskare är Siv också väl med­
veten om hur värdefullt det kan vara med
personliga minnesbilder.
Våra liv blir också historia!

Barndomen på Tånga
Jag föddes den 15 juli 1942 klockan 15.40.
Varför jag blev döpt till Siv vet jag inte, men i dag är jag stolt över
att ha namnsdag på Internationella kvinnodagen, den 8 mars. Andranamnet lär jag ha fått för att pappa kanske hade hoppats att få en son,
och då var Berit det närmaste Bertil man kunde komma på!
Min mamma var Lilly (f 1912, hette Larsson som flicka och kom
från Stenastorp i Vinberg) och min pappa Bertil (f 1913 på gården
Grue­ äck i Stafsinge). Jag har två äldre systrar, Barbro (f 1935) och
b
Margit (f 1937).
Pappa låg inkallad när jag föddes, så det
var min morbror Ville (Vilhelm) som körde min
mamma till BB i Varberg när det var så dags. Att
det blev Varberg, berättade mamma senare för
mig, berodde på att det gick någon epidemi på
lasarettet i Falkenberg. Ett lite snöpligt resultat
av detta är att jag under alla år i mina pass
fått dokumenterat att jag är född i Varberg,
trots att jag aldrig bott där!
Ett trevligt minne från mina första
dagar är det telegram som min pappas
logementskamrater skickade från Hörby 1 augusti.
50

Andra världskriget pågick för fullt runt omkring oss. Jag har
googlat fram några händelser från den 15 juli:
❍❍ Operation Vårvind påbörjades, en raid för att samla ihop Frankrikes
judar.
❍❍ Åtta stridsplan nödlandade på grund av en massiv snöstorm, strax
efter att de lyft från en hemlig amerikansk flygbas på Grönland. De var
på väg till ett brittiskt flygfält för att ansluta sig till kriget mot Hitler. Alla
besättningsmän räddades (oskadda) med hundspann nio dagar efter att
ha nödlandat på den grönländska östkustens stora isvidder.
❍❍ Anne Franks syster Margot fick ett upprop från SS
att hon omedelbart skulle föras till ett koncentrationsläger för att utföra tvångsarbete. Detta resulterade i
att hela familjen genast gömde sig i ett gårdshus. Det
var där Anne Frank skrev sin berömda dagbok fram till
augusti 1944, då hon fördes till koncentrationsläger
i samband med att familjens gömställe avslöjades. Hon
dog bara några veckor före fredsdagen. Pappan hittade hennes dagbok,
som så småningom gavs ut i bokform i många länder.

Som tonåring blev jag väldigt berörd av Anne Franks öde och
skrev uppsats om det inför realexamen i Falkenbergs samrealskola år
1958. Skolan gjorde också en resa till Göteborg, där vi fick se en teateruppsättning om henne på Göteborgs stadsteater.
***
Åter till min barndom: De första fem åren bodde jag på Tånga. Pappa
ägde ett hus med tre mindre lägenheter, där vi bodde min första tid på
övervåningen tillsammans med min farmor Anna. Hon blev änka 1940
vid 67 års ålder.
I brygghuset på gården bodde pappas äldsta bror John, som var
mycket snäll mot oss barn. Han gick ständigt omkring med karameller
i byxfickan och var generös med att dela med sig.
Jag minns honom som mycket sjuklig, han var stapplig och darr51

hänt, och dog 1948 endast 52 år gammal i sömnsjuka – fast i dag tror
jag att det kanske var Parkinsons sjukdom. John var ogift.
I de två lägenheterna på bottenplanet bodde Birgit och Erik Johansson samt Ingemar och Anna-Greta Liljert.
Ingemar spelade dragspel och hade en orkester där Anna-Greta
var vokalist, under sitt flicknamn A-G Kvarnberg. Jag älskade dragspel
som barn, i motsats till min mamma! Liljerts hade en dotter som hette
Carena, och vi var bästisar.
För vår familj på fem personer blev det ganska trångt, och när
pappa fick möjlighet att köpa det hus hans äldre bror Carl (som bland
annat var murare) hade byggt på andra sidan Pyttebanan flyttade vi.
För oss var det ett riktigt sagohus i ett och ett halvt plan med balkong
och en härlig trädgård med en bäck som flöt igenom och en liten murad bro över den!
Närmsta granne var Börje Nilsson (Grisa-Börje) med familj och
därnäst familjen Dahlöf. Ytterligare ett par hus ner längs Varbergsvägen bodde pappas syster Greta med familj.

Familjebild. Hela familjen samlad i trädgården på Tånga år 1943 – Margit,
Barbro, pappa Bertil, jag och mamma Lilly. Huset och trädgården är borta,
idag finns livsmedelsaffären Lidl där och framför allt deras parkeringsplats.
Därför har jag satt en ära i att inte handla hos Lidl – lite stolthet har man ju!
52

Norr om det stora huset bodde Gustaf
Svärd, som idag skulle betraktas som särbo
med Mandis, en bastant dam som jobbade
i mjölkaffär på Apoteksgatan inne
i Falkenberg.
Mitt över Svärds, på andra sidan
Varbergsvägen, bodde farmors syster
Emma, som tidigt blev änka. Hon hade en
son, Gunnar Mimer, som blev präst och så
småningom både vigde min syster Barbro
och döpte min son Mikael.
”Bullerbygäng”. Kusiner
och lekkamrater samlade
Det var ju en stor trygghet att bo så
i Dahllöfs trädgård.
– lite av en Bullerbyidyll – och man hade
alltid någon vuxen att gå till eller någon
kamrat att leka med.
Givetvis fick mina äldre systrar för det mesta hålla koll på mig –
kanske inte alltid på det sätt mamma och pappa tänkt sig! Kan ju tänka
mig att det inte precis var det roligaste de visste – och värre skulle det
bli när de kom upp i tonåren!
***
Varbergsvägen utanför trädgården var ju landsvägen till just Varberg,
där bland andra luffarna färdades till fots eller på cykel för att leta
efter jobb. I våra ögon var de jättefarliga, de såg ju ganska ”sjaviga” ut!
En dag gick larmet att en luffare var på gång, och givetvis sprang alla
barn iväg – utom jag, som inte hann med! Jag lyckades snubbla upp
till andra våningen på Tånga (där nu min faster Elin, som blivit änka,
bodde tillsammans med sina barn och farmor) och knackade gråtande
på dörren, men ingen var hemma och öppnade för mig!
Gissa om det var en liten darrande, gråtande tös som bara väntade på att luffaren skulle komma och ta mig! När mina systrar kom
hem till mamma fick de genast besked att gå och hämta mig, och så
var allt frid och fröjd igen!
Ett annat minne är från min fyraårsdag, en fin dag som hela famil53

jen tillbringade på stranden. Barbro och Margit ville förstås i vattnet
och lovade ta hand om mig, men – som vanligt – hann jag inte med
i deras takt! Så när jag stod och tittade ner i vattnet blev jag yr i huvudet av vågskvalpet och stod på huvudet i vattnet! Systrarna märkte
inget, men som tur var såg pappa det från stranden, och han berättade
för mig hur segt det var att springa i vattnet och hur glad han var när
han fick fiskat upp mig!
På andra sidan Varbergsvägen fanns också en banvaktsstuga,
där Anders Harry bodde med sin vuxna dotter Ivis (som jobbade som
biträde på Falkenbergs lasarett). Anders var änkeman och hade även
en son, Walter, som var jämngammal med pappa och de var även bästa
vänner. Anders gifte så småningom om sig med min faster Elin. Han
hade ord om sig att vara lite egotrippad: sa alltid ”jag och Elin” istället
för tvärtom!
Som kuriosa kan nämnas att när min man Lennart och jag hade
varit ihop ett tag och vi började kolla in varandras släktförhållanden,
så visade det sig att Lennarts yngsta faster Anna-Lisa var gift med
Walter (Lönnby)! De hade två barn, Sven-Åke och Siv (!) som var två
år yngre än jag. Höjden av lycka var när man fick ”assistera” Anders
Harry med att fälla bommarna över Varbergsvägen när pyttebane­
tågen passerade!
***
Jag har också fått mig berättat om de kalla vintrarna i början av 40-talet: En gång fick mamma hämta in oss från balkongen, där storasyster
Barbro höll gymnastiklektion med Margit och mig!
En av vintrarna med mycket snö byggde vi en snöhydda med
snöbänkar i som vi kunde sitta på! Det var säkert inte heller så nyttigt…
För just Barbro var kylan inte bra – hon hade drabbats av astma
mycket tidigt. Jag kan minnas att hon på grund av andningssvårig­
heter ofta fick sova i gungstolen nattetid. Jag kan fortfarande höra
hennes väsande andetag och gungstolens knarrande!
När även jag började drabbas av luftrörsbesvär, fick pappa rådet
54

av läkaren att flytta till ett klimat med hög, frisk luft i motsats till vårt,
ofta fuktiga, västkustklimat. På så vis hamnade vi i Eksjö på
småländska höglandet våren 1947.
Familjen kom så småningom tillbaka till Falkenberg och här levde
jag mitt tonårsliv.
När jag gick i Falkenbergs samrealskola åren 1955–1958 var det
språk – inklusive svenska och uppsatsskrivning – som intresserade
mig mest. Jag har sparat mina uppsatser, och tycker det är kul att ta
fram dem ibland och möta mig själv som tonåring.
Denna uppsats skrevs 23 oktober av en något frustrerad femtonåring! Bakgrunden är att vi hade en synnerligen obehaglig lärare i
biologi som tyckte till om det mesta vad gällde oss flickor. Till råga på
allt var han klassföreståndare i vår klass, som bestod av enbart flickor.
Så min ”fejkade” (här något nedkortade) insändare riktar sig helt mot
honom! Detta var min första ”insändare”, som i vuxen ålder kom att
följas av betydligt fler i Hallands Nyheter!
Ämnet: Arg idag – insändare till en skoltidning.
Till X-stads läroverks skoltidning.

Herr redaktör!
Jag tänkte ta upp ett känsligt kapitel för de kvinnliga – och även okvinn­
liga – varelser, som läser denna tidning. Det handlar om kläder, frisyr och
hållning hos en vanlig tonåring av idag.
Vad skulle ni säga, om ni blev anklagade för att ha dålig hållning,
okvinnlig klädsel och okvinnlig frisyr? En del av er skulle kanske bli arga,
under det att somliga skulle ta det mer lugnt. Vi (en flickklass i en samreal­
skola på Sveriges västkust) blev lindrigt sagt rasande! Vänta bara, så skall ni
få höra!
Det har alltså kommit klagomål ifrån allmänheten på vår klädsel o s v,
i synnerhet då från sådana, som absolut inte har med saken att göra. Först och
främst är det då – naturligtvis – långbyxor och dufflar vederbörande ankla­
gare kallar för okvinnliga. Det kan väl hända att de är, men något som dessa
personer tydligen inte har räknat med är att kläderna är praktiska! Känner
55

Det blev genom åren många
insändare och debatt­ rtiklar.
a

ni er träffade, långbyxklädda flickor? Uppfylls ni
av helig vrede? I så fall har ni all rättighet till det.
Antagligen är dessa fulländade varelser avundsjuka, för det
fanns väl varken långbyxor eller dufflar i deras ung­
dom. Ibland verkar det faktiskt, som om den låg
ett gott stycke tillbaka i tiden. Är vi inte moderna
människor, och lever vi inte i ett modernt samhäl­
le? Varför kan inte folk tolerera oss ungdomar som
vi är, varför vill de nödvändigtvis göra om oss? Jag
tycker, att man hör allt som oftast, att man ska försöka
skapa en personlighet av sig, men det vill jag bara säga,
att personligheter skapas absolut inte genom tvång!
Vad beträffar användning av smycken och ”juveler”,
är väl också det valfritt? Vi tonåringar kritiserar ju inte –
åtminstone inte öppet – de äldres sätt att klä sig och inte
heller hur de använder sina ”bijouterier”. --- En talesman
för anklagarna påstår, att läppstift och arbete inte hör ihop,
men nog arbetar man lika bra med som utan läppstift?--För att övergå till vår hållning, så vill jag inte alls
säga, att vi för oss med samma grace som italienskor el­
ler spanjorskor. Vad tror ni, kära läsare, om anklagarnas
hållning? Tror ni att de går och sitter exakt som de skall?
Det tror absolut inte jag. Hur vi tar på oss vara dufflar eller oljerockar,
och på vilket sätt det bidrar till vår hållning är ju också vår ensak, eller hur?
Så är jag då framme vid det sista avsnittet, som handlar om frisyren. Jag
kan absolut inte se något okvinnligt i ett kort hår, om en flicka klär i det. Långt
hår kan vara verkligt tjusigt (och kvinnligt), men vem har sagt att alla passar
i det? Att sedan bli utskickad på en lektion för att man inte har kammat sig så
att det behagar läraren, är ju helt enkelt inte klokt. Somliga personer ändrar
sig så ofta, att det är minsann inte alltid så lätt att hålla reda på de olika
åsikterna. Ena dagen är långt hår ohygieniskt, andra dagen är det i högsta
grad kvinnligt. Det är första gången (sista också, hoppas jag) jag har hört, och
ohygien och kvinnlighet hör ihop. --56

Som avslutning på denna något långa insändare vill jag ge er ett gott
råd, ärade läsare. Jag tänker citera ett bibelord, som faktiskt passar riktigt bra
in här. Alltså: ”Tag först ut bjälken ur ditt eget öga, därefter må du se till att
du kan taga ut grandet ur din broders öga”! Försök inte ändra på en människa
utan låt henne vara som hon är!
”En ur änkeklassen”
Betyget från magister Rudin blev AB+ samt ”Bra grepp om ämnet”! ❧

Tonåring med åsikter. Idolbilderna över sängen var Harry Belafonte och
Debbie Reynolds. Tweedklänningen hade storasyster Barbro sytt.
Här är jag 15 år.
57

Lennat Hasslung gjorde värnplikten i ör­
logsflottan 57/58 och utbildades till radiote­
legrafist. Han kompletterade sina kunskaper
på fritiden så att han kunde ta jobb som tele­
grafist i handelsflottan efter muck. Sjömans­
livet mellan 1958 och 1964 fick ett tillfälligt
avbrott i England
1959 – av plågsamma skäl.

Ofrivillig landstigning i England
Min första båt hette s/s Titan och ägdes av Rederi AB Iris i Stockholm.
Hon byggdes 1947 i Tyskland efter ritningar från 30-talet. På sjömansspråk var hon en ”stimkasse” – en ångbåt.
Hösten 1958 mönstrade jag på, i Köping av alla svenska hamnar.
Titan gick i trampfart, det vill säga över hela världen där rederiet
kunde ordna frakter.
Nu gick hon med pappersmassa mellan hamnar på svenska Norrlandskusten och England (Themsen öster om London).
Vi lossade på samma ställe båda
resorna jag var med, i Northfleet på södra
sidan av Themsen.
Tidvattnet har stor inverkan på vattennivån i Themsen. Vid båda tillfällena
var skillnaderna mellan ebb och flod så
stora att Titan vid ebb kom att ligga på
kasse”– ångbåt,
s/s Titan. En ”stim
botten av Themsen. Båten sög sig fast i
d på 40-talet efter
byggd i Tysklan
bottenleran och följde inte med vattnet
-talet.
ritningar från 30
upp när floden kom.
Överstyrman använde sig då av ett
mycket gammalt knep. Han tog en stor slägga och slog ett hårt slag på
förmasten. Skrovet kom i darrning och luft kunde komma ner mellan
58

England

Tilbury

Northfleet

Gravesend

skrovet och leran. Titan flöt upp som en kork. Denna manöver fick
genomföras nästan varje gång när floden kom.
***
När vi låg i Northfleet efter andra resan, i slutet av januari 1959, fick
jag en eftermiddag rejält ont i magen. Frampå kvällen tilltog smärtorna
och efter samråd med skepparn och styrmännen tog jag bussen in till
Gravesend där det fanns ett sjukhus. Gravesend låg cirka fem km öster
om Northfleet.
***
På sjukhuset såg det ut som om alla hade gått hem för dagen. Det var
helt tomt på personal. Jag gick runt i cirka 30 minuter utan att se några
andra än patienterna på sina rum.
Till slut träffade jag på en sköterska och hon kallade på en läkare.
Denne klämde och tryckte på magen. Det gjorde ont och jag var nära
att spy. Han sa att han inte kunde göra något med tanke på den sena
tidpunkten och rådde mig att nästa dag åka över Themsen till ett sjukhus i Tilbury om smärtorna inte försvann. Ganska illamående klev jag
på bussen för att åka tillbaka till båten. Klockan hade hunnit bli halv
elva på kvällen och det visade sig att bussen hade kört klart för den
här dagen. Efter cirka 200 meter körde den in i sitt garaget. Nästa tur
gick vid femtiden nästa morgon.
Det var bara att ge sig iväg och gå de cirka fyra kilometerna till
59

Northfleet. Jag var för tunt klädd för de fem minusgrader som rådde.
Illamående och med ont i magen gick jag så fort jag bara kunde.
En ung cyklande polis på väg hem från sista passet blev nyfiken
på vem jag var och frågade ut mig mycket grundligt innan han fortsatte hem.
Morgonen därpå, den 26 januari 1959, värkte magen ännu värre.
En man från rederiets representant i Northfleet (agenten) hämtade mig
och körde mig i sin bil, via en färja, över till Seamens Hospital i Tilbury
på norra sidan av Themsen. Där blev jag inlagd på ”Lady Inchcape
Ward”, en avdelning med 24 bäddar och en kolbrasa på mitten som
enda värmekälla.
Efter cirka en timma fick jag en stor spruta i låret med något
smärtstillande, troligtvis morfin. När jag blev hämtad till operationssalen en stund senare tyckte jag mig sväva på moln en bit ovanför
sängen. Smärtorna hade försvunnit och jag mådde som en prins.
***
När jag vaknade dagen därpå berättade chefssköterskan att de hade
opererat bort blindtarmen, en ful sak som var nära att spricka.
De närmaste dagarna därpå låg jag nära ingången. Ju mer vård
man behövde, desto närmare ingången låg man.
Avdelningen, ”Lady Inchcape Ward”, hade 24 sängplatser, 14
utefter ena långsidan och 10 utefter den andra. Här fanns också enda
värmekällan, en koleldad öppen spis och en tv. Där samlades de som
var friska nog, på eftermiddagarna och kvällarna.
***
Efter ett par dagar började jag må dåligt. Magen krånglade och jag
mådde illa och spydde kraftigt efter varje måltid. Illamåendet blev
bara värre och jag blev yr i huvudet och visste knappt var jag var. En
natt började jag leva rövare och skrika och föra ett hiskeligt oväsen
(fick jag reda på efteråt).
Sjukhusets chefsläkare tillkallades. Han kom iklädd en rock över
60

pyamasen och bad en sköterska
klippa upp några stygn. Ur såret
vällde en massa illaluktande var,
som samlades upp i ett kärl. Efter
ett dygn klipptes hela såret upp.
Stora mängder grått var vällde ut.
Och inte nog med det, chefssköterskan drog ut långa grova trådar
ur såret. Det kittlade ända ner i
bukhålans botten, dock utan att
göra ont. Det var rester av operationsdukar, som inte avlägsnats
efter operationen och som orsakat
mina besvär.
Chefssköterskan, en bastant,
barsk och bestämd kvinna med
erfarenheter från andra världskriget, blev ganska tydligt upprörd
och sa flera gånger ”I´ll give her
my compliments”. (Syftande på
den kvinnliga läkare som hade
opererat.)

Telegrafistyrket
❍❍ Telegrafist kallades den som
skötte en optisk eller trådbunden
telegraf. När radion kom i början av
1900-talet kom också yrkesbeteckningen radiotelegrafist.
❍❍ Radiotelegrafisten fick avlägga
prov och bli godkänd för certifikat av
telemyndigheterna. Arbetsmarknaden fanns på fartyg, vid kustradio­
stationer, inom flyget, hos SMHI
och UD.
❍❍ Fram till slutet av 1980-talet var
ett handels- eller passagerarfartyg
inte sjövärdigt utan påmönstrad
radiotelegrafist.
❍❍ Förutom mottagning och sändning av telegram och underhåll av
radioutrustningen ingick arbetsuppgifter som löne- och valutahantering, pappersarbete vid på- och
avmönstring och hantering av inklareringshandlingar inför hamnanlöp.
Sjöväderprognosen och SAXpresset – dagens viktigaste nyheter
i telegramform var viktig information
som telegrafisten fömedlade.

***
Efter detta tillfrisknade jag snabbt.
”You walk like a soldier” sa en av
patienterna en dag. Ju friskare jag
blev desto längre ner i salen flyttades jag. Och ju längre ner desto
kallare. Till slut låg jag längst ner
vid salens kortända. På nätterna
öppnades de stora enkelglasade
fönstren. Det var ju i februari med
61

minusgrader och smog. Varje gång någon öppnade, stängde jag.
Jag blev tät i halsen av smogen. Det kändes till slut som om jag
bara hade ett smalt rör att andas genom.
***
Såret syddes inte ihop igen efter att det öppnats. Det skulle läka av sig
självt. Jag fick ligga kvar i ytterligare två veckor innan jag fick lämna
sjukhuset.
Enda möjligheten att hålla sig ren på avdelningen var att bada i
ett ordinärt badkar i ett litet badrum. Dusch fanns inte. Engelsmän gillar inte att duscha. Med ett sju cm vidöppet sår blev det problem. Efter
tio dagar, utan att bada, var man ju ganska skitig, så att säga.
Liggande i badkaret försökte jag hålla för hålet med högerhanden.
Jag lyckades till viss del, men kunde ändå inte hindra att det smutsiga
badvattnet strömmade in och ut. Jag tyckte det var rätt så läbbigt men
några men av detta har jag aldrig haft.
***
Bredvid den öppna spisen i sjuksalen fanns alltså en tv. På eftermiddagarna och kvällarna satt vi där, vi som kunde vara uppe. Det var
trevligt och mysigt.
En lördagseftermiddag satt vi och såg på en fotbollsmatch. Då
kom det plötsligt in tre manspersoner med uppnosig min. En av dem
sköt ett piano framför sig. Gubbarna framför tv:n började svära. De
visste nog vad som var på gång. Den ene besökaren stängde hel sonika
av tv:n.
En präst gick runt och stänkte vigvatten på oss. (Det var första
och hittills enda gången för min del). Prästen höll en predikan och sedan sjöng de och spelade på pianot. Efter cirka en timma var föreställningen slut. De tog pianot med sig och försvann.
När vi satte på tv:n igen, var fotbollsmatchen slut. Istället pågick
en gudstjänst.
Ett par av gubbarna blev ganska förbannade och yttrade ett antal
62

Radiosändaren kalibreras. Mitt arbete som radiotelegrafist ombord var
både tekniskt och administrativt. Radiotelegrafisten kallades ”gnisten” inom
fartygsjargongen.
svavelosande meningar på cockney, som jag inte förstod men fattade
meningen med. De flesta gick och la sig i sin säng.
***
Personalen, utom den högsta ledningen, utgjordes till största delen av
irländska flickor i 20-årsåldern. De var mycket trevliga och flinka. Jag
fick bra kontakt med flera av dem. Jag var ju också 20 år.
Bland patienterna fick jag bäst kontakt med dem som låg närmast.
63

Arbetsmiljön. Så här såg radiohytten ut på m/s Maltesholm där jag jobbade
1960–61.
Bland annat en varvsarbetare, John Woods, och en australiensare. Han
gillade att dra historier.
Efter att John Woods lämnat sjukhuset, kom hans son Alan och
sonhustru Sherley, och besökte mig så länge jag var kvar. Alan hade
en svensk idol – ”Olli Najgrin” – Varg-Olle alltså. Alans stora sportintresse var speedway. (Varg-Olle, alias Olle Nygren, var 50-talets stora
svenska speedwaystjärna som tävlade för speedwayklubben Vargarna.
Han tävlade nästan lika mycket för engelska speedwayklubbar.)
Två år senare hälsade jag på familjen Woods på Couper Avenue i
Tilbury. De blev glatt överraskade. De hade trott att de aldrig skulle få
se mig igen.
***
Miljön på engelska sjukhus har säkerligen förbättrats åtskilligt sedan
slutet av 50-talet. På Seamens Hospital i Tilbury fanns mycket övrigt
64

att önska när det gäller renlighet och hygien. Bland annat låg det så
mycket damm och skit det kunde få plats på fönstrens inåt utskjutande
nischer.
***
Titan kom tillbaka till Northfleet lagom till att jag skrevs ut från sjukhuset. Skepparn, kapten Pålsson, tyckte det var jättebra. För då kunde
jag mönstra på igen och följa med på nästa resa till Gambia och uppför
Gambiafloden där vi skulle lasta jordnötter.
För att få mönstra på igen måste jag emellertid ha ett läkarintyg.
Läkaren jag besökte tvärvägrade. Han ville absolut inte låta mig följa
med på den resan. Han visste nog vad han gjorde. Vad som kunde ha
hänt mig kan man bara spekulera om. Risken var och är nog ganska
stor att råka ut för ett och annat där nere i värmen och långt inne i
djungeln – med ett stort hål i magen som jag hade.
***
Från England reste jag med en annan ”Iris-båt”, s/s ”Tauri”, till
Amsterdam och därifrån med tåg hem.
I Amsterdam tog Iris-båtens telegrafist, en man i 60-årsåldern,
med mig på en promenad i ”Red light district”. Det var ingen lämplig
tur för mig just då. Jag blev kolossalt trött. ❧

65

Yvonne Brodén bodde i Vietnam under
80-talet i samband med ett biståndsprojekt.
Vistelsen gav erfarenheter och insikter som
hon är tacksam för. Åren i det slutna, krigs­
skadade samhället under uppbyggnad blev
en vinstlott.
Dessutom har hon tagit vietnamesiskt
körkort – något som krävde sina ritualer.

Uppkörning och sockerkaka
Planet gick ner på lägre höjd. Piloten förberedde sig för landning och
genom den lilla rutan från flygplanet kunde jag se ett underligt lapptäcke i olika gröna nyanser. Det skiftade i ljusgrönt, mörkgrönt och i en
gulaktig färg. Allteftersom vi kom närmare marken kunde jag urskilja
flera saker. Jag såg prickar på lapptäcket. Efter en stund såg jag att
prickarna rörde sig. Från min flygstol, med kondensvatten rinnande
utmed väggen och ner på stolsitsen, såg jag att det var risfält med massor av människor i arbete. Det lilla planet jag hade gått ombord på
i Laos, gjorde en gir och plötsligen var vi så nära marken att jag ganska
tydligt kunde se människorna på fälten. Det såg ut som om alla hade
hatt på huvudet.
Planet landade och när dörren äntligen öppnades och vi fick gå
ner för trappan kändes det som att komma till en bastu. Temperaturskillnaden mellan flygkabinen och uteluften var stor. Det var 38
plusgrader ute och en finfördelad röd sand yrde upp när alla passagerarna promenerade från planet och in mot terminalen. Vi hade landat i
Hanoi, i Nordvietnam.
Året var 1985 och Vietnam var på den tiden ett mycket slutet
land. Det var i stort sett omöjligt att ta sig in i landet. Där fanns inga
turister och skulle man hit måste man ha alldeles speciella skäl för att
godkännas av ministeriet.
66

Vi var en familj om två barn och två
vuxna, som skulle stanna i landet i två år. Vi
hade fyra stora resväskor och fyra handbagage, som noggrant skulle gås igenom.
Det tog lång tid och två små killar, sju och
nio år, var trötta efter en lång resa, men
så otroligt tåliga. Äntligen fick vi gå ut
genom passkontrollen och komma in i
Arbetarn
a på fält
en hade
detta märkliga land. Vi var här för att
hatt på
sig som
skydd m
solen.
arbeta i ett biståndsprojekt för Sida. Det
ot
rörde sig om ett hälsoprojekt. Min man
hade en tjänst som teknisk rådgivare på barnsjukhuset i Hanoi och våra söner, Fredrik och Erik, skulle gå i skola på vår
svenska ambassad. Själv var jag lyxig hemmafru en tid innan jag skulle
börja arbeta på ”camp-office”.
När vi väl var ute i ankomsthallen kom en man emot oss. Han
undrade om vi var familjen Brodén. Han skulle ta oss till campen där
vi skulle bo de kommande två åren. Ingen, absolut ingen taxi fanns
utanför terminalen. Hade man inte någon man kände, som var bilburen, fick man antingen gå eller också vänta tills en buss körde in till
Hanoi. Någon tidtabell existerade inte. Bussen kom och gick lite hur
som helst.
***
Vi packade in samtliga väskor och bilen började rulla. Efter bara några
hundra meter såg vi en person ligga på marken. Någon hade lagt en
randig rismatta över kroppen och huvudet, men fötterna stack ut. Man
kunde se att det var en man. Vi förstod att han var död.
Så gick färden vidare till vårt nya hem. Efter att ha åkt bil i cirka
en timma, på en väg man knappast kan kalla väg, utan snarare en vägarbetssträcka, med stora gropar, löst grus och vägdamm, som under
hela färden rök omkring oss, kom vi äntligen fram till campen.
Sista sträckan gick förbi vår pampiga ambassad. Den var målad i
67

rosa och gick skämtsamt
under namnet ”Pink Palace”. Efter ambassaden
blev vägen lite smalare.
Jag såg människor
med ok på axlarna. De
rådet tillbar något i korgarna, som
bassadom
söner
olan på am
ick i sk
ver. Mina
hängde på varje sida i
Barnen g
venska ele
Fredrik
d andra s
me
r och
sammans
t till vänste
kraftiga rep.
står längs
Erik som
är
.
Jag såg några bufflar
för läraren
snett fram
som gick och betade och
små barn som lekte.
Vid ett träd stod en man och klippte en pojke som satt på en pall.
På trädstammen hängde en spegel på en spik.
När vi gjorde en skarp sväng såg jag en kraftig mur. Vi var
framme vid campen. I muren fanns en öppning med en vägbom. Vägbommen sköttes av beväpnade vakter, som hela dygnet bevakade vårt
bostadsområde.
***
Innanför muren bodde 40–50 svenskar i bruna radhuslängor av trä.
Alla hemmen visade sig vara möblerade med bokhyllan Billy och
sittsoffan Klippan från Ikea.
Allt hade fraktats i containerfartyg till Haiphong och vidare i
lastbil till campen i Hanoi.
Det fanns inte några större variationer vad det gäller möbler och
husgeråd, men några familjer, som bott här lite längre, hade införskaffat några möbler av mera asiatisk karaktär.
En fantastisk trädgård fanns framför husen, men på baksidan såg
jag rakt in i en mur. Längst upp på muren fanns det tre rader snedställd taggtråd. En stor swimmingpool och en liten sådan för barnen
låg strax utanför dörren till vårt hus. Jag var förtjust över allt det
vackra, men undrade över en del andra intryck.
68

Varför hade vi en mur runt området? Varför hade vakterna vapen?
Var det farligt att bo och leva här?
Vi var ju här för att hjälpa landet. Vi
hade två sönder, som var det allra
viktigaste i vårt liv. Fanns det risker
för våra söner?
***
Vardagslivet tog fart. Skola och
arbete startade. Efter mitt lyxliv som
hemmafru var det dags att gå till
jobbet.
I min tjänst ingick att ibland
göra resor med bil in till centrum
i Hanoi. Stan hade cirka två miljoner Arbetslaget. Jüri, Raija, jag, Kris­
invånare. Antalet bilar som trafike- tian, Inga-Lill, Jan. Jag och Kristian
Andersson var tillsammans arbets­
rade gatorna var inte så stort.
ledare för en del av campens vietna­
Det fanns bilar som vi kallade
mesiska personal. Det blev många
”gardinbilar”. Det var diplomater,
kulturkrockar men vi fick kunskap
och erfarenhet för livet.
som alltid körde i svarta bilar med
gardiner i baksätesrutorna. I övrigt
var det mest bilar som tillhörde något av de andra utländska biståndsprojekten, eller vietnamesiska lastbilar.
Några privata bilar såg man sällan eller aldrig. Folk ägde en cykel
eller en moped och i bästa fall en motorcykel.
***
För att som utlänning få köra bil i Vietnam krävdes att man först måste
ta ett vietnamesiskt körkort. Efter godkänt hälsotest kunde jag skrivas
in vid Hanois statliga – och enda – bilskola.
Jag fick ett tjockt teorihäfte, skrivet på oblekt gråaktigt papper och
översatt till engelska. Texten var liten och reglerna ibland helt obegrip69

liga och så annorlunda mot våra svenska. Som exempel kan jag nämna
att jag i något avsnitt skulle rangordna olika fordons förkörsrätt. Bland
annat ingick ambulans, polisbil, dikefordon (fordon man använde vid
översvämningar) och militärfordon. Av dessa fyra var rangordningen:
1. militärfordon 2. dikefordon
3. ambulans. Jag förstod inte varför inte ambulansen var prioriterad
som i Europa.
Hur som helst så pluggade jag flitigt in den vietnamesiska teorin
och klarade provet, samt fick en tid för uppkörning.
***
Jag anlände till bilskolan i god tid. Den låg i en gammal fransk byggnad, ett vackert gammalt hus med gröna fönsterluckor. Jag parkerade
min cykel och gick en trappa upp i huset. En man i uniform öppnade
dörren och hälsade mig välkommen. Väl inne i rummet, med en
surrande takfläkt, blev jag som seden bjuder, serverad grönt te och
artighetsfraser utbyttes.
Efter en stund gick vi ut till bilen. Mannen hade tagit på sig en
stor mössa med kraftig skärm och ovanför skärmen satt ett märke.
Han såg respektingivande ut. Han dirigerade mig runt i Hanoi på
små trånga gator. Vi körde genom gatan som vi svenskar döpt till
”Sidengatan” och där vi handlade dukar och växlade dollar mot dong
(vietnamesisk valuta) hos skräddarna. Det var som vanligt mängder
av cyklister i farten. Katter och hundar och små barn korsade gatan när
helst det behagade dem. Ibland flaxade några hönor rätt ut i gatan och
ett och annat litet svart hängbuksvin kilade över rätt som det var. Det
gällde att köra ytterst försiktigt och verkligen se upp.
Efter avslutad bilfärd åkte vi tillbaka till bilskolan för genomgång.
Vi satt åter vid var sin sida av bordet och i taket snurrade fortfarande
fläkten. Det var stekhett i rummet. Nya artighetsfraser utbyttes och
nytt te hälldes upp. Han frågade varför jag kommit till Vietnam och
han frågade mig om min familj. Jag borde i det här läget tagit fram lite
mutor i form av cigaretter. Uppkörningen skulle då gå betydligt enk70

lare, hade några svenskar på campen upplyst mig om. Helst skulle det
vara en hel limpa cigaretter och då skulle det absolut inte vara några
problem att bli godkänd. Gjorde man inte så här, låg kuggning nära till
hands.
***
Jag har alltid, och långt innan vi i Sverige blev
upplysta om att det är hälsovådligt att röka, mer
eller mindre avskytt cigaretter. Jag trodde aldrig
på det tjusiga med röken, jag tänkte mera att det
måste vara farligt. Dessutom hade jag hört många
rökare ha en alldeles speciell hosta, även då de
inte var förkylda.
Själv hade jag aldrig rökt och nu tänkte jag
inte följa de oskrivna mutlagarna här i landet.
Hellre skulle jag komma hem kuggad och utan
körkort. Det slog mig aldrig att jag kanske inte
kunde behålla min tjänst om jag inte hade körkortet.
Mr Thang, kocken
i den
svenska campen, ha
Men jag ville trots allt, på något sätt ändå
de
mycket roligt åt mi
visa min uppskattning gentemot bilskolan och
na
inköp av ingredien
ser.
hade med mig en vanlig svensk sockerkaka,
som jag bakat i en hjärtformad plåtform i vår
ugn i huset. Jag hade haft en sagolik tur med kakan. Ofta hade vi
strömavbrott och det äventyrar alltid bakverk med bakpulver i smeten.
Min kaka var vackert ljusgul, hög och fin. Jag hade bakat den
på två stora ägg, som jag trodde var präktiga hönsägg. När jag kom
från marknaden med mina stora ägg i cykelkorgen hade jag mött mr
Thang, vår kock som var mycket matintresserad.
Jag hade stannat och stolt visat honom äggen. Han skrattade gott,
slog med handflatorna mot sina knän och sa ”fru Brodén, det är inte
hönsägg, det är ankägg!”
71

k
köra bil i Vietnam och tac
Det gav mig tillstånd att
Körkortet har jag kvar.
ebar bilresor in till
at inn
ta jobbet som bland ann
vare det kunde jag skö
Hanoi.

Bilskolechefen satte sig tillrätta och tände en cigarett. Han hällde upp
nytt te i de små kopparna och lutade sig lite bakåt. I detta ögonblick
tog jag upp sockerkakan och skar den i rejäla bitar. Jag berättade att
detta var en svensk kaka med en urgammal tradition, som både min
mamma och mormor bakat.
Jag höll fram formen och bjöd honom en bit. Han tog försiktigt
emot kakan, tittade på mig och sa att han kände sig hedrad av att jag
bakat speciellt till honom.
Själv tänkte jag att han bara väntade på att cigaretterna skulle
tas fram. Men det verkade inte riktigt så. I stället riktade han ett tack
till mig som kommit till Vietnam för att hjälpa dem ur deras svåra
situation. Därefter gick han över till att berömma mig för den försiktighet och hänsyn jag visat under uppkörningen. Han avslutade genom
att säga att det vietnamesiska folket kommer att känna sig tryggt med
mig som biltrafikant. Han önskade lycka till och önskade mig och min
familj en god hälsa.
Efter att ha samtalat ytterligare en stund och druckit ur vårt te, tog
vi varandra i hand och jag gick sakta ner för den knarrande trappan till
min cykel. Jag var förundrad. Jag kunde knappast tro att det
var sant. Hade jag verkligen lyckats få mitt körkort, helt utan
andra mutor än en bit sockerkaka, bakad på vietnamesiska
ankägg? Jag som avskydde cigaretter hade sluppit blanda in
dessa giftpinnar och jag kände mig till en början riktigt nöjd.
Men sedan tänkte jag vidare: Hade jag anledning att känna
mig nöjd? Hade jag kanske trots allt handlat fel?
72

Hade en limpa cigaretter kunnat ge mannen med den stora mössan en del inkomster? Kunde han sålt paket efter paket och tjänat en
slant till sin fattiga familj? Hade han kanske många barn? Hade hans
barn kunnat få någon liten leksak eller hade det kanske gett honom
möjlighet att köpa kött till riset alla dagar i veckan?
Jag får aldrig svar på frågan om jag gjorde rätt eller fel. Kanske är
båda alternativen rätt, fast på olika sätt?
Som jag tidigare nämnt är kulturskillnaderna så enormt stora och
detta är bara ett av alla exempel jag fick uppleva under mina år
i landet.
***
Så lärorikt allt har varit! Så tacksam jag varit och fortfarande är för
dessa fantastiska år.
Åren som gav mig perspektiv på tillvaron och öppnade en massa
dörrar.
Åren som gav mina barn en rik och värdefull upplevelse.
Åren som gjorde mig vidsynt och sist men inte minst, underlättade i det arbete med flyktingar och invandrare som jag fick efter
hemkomsten till Sverige. ❧

Hanio och Vietnam

Kina

❍❍ När Vietnam enades efter inbördeskriget på 70-talet blev Hanoi
huvudstad för hela landet.

Hanoi

❍❍ Vietnam var 1887–1954 en
del av Franska Indokina.

Thailand

❍❍ Fransmännen hade byggt upp
mycket av staden i fransk stil.

Vietnam

❍❍ Ett krig pågick mellan 1946 och
1954. I augusti 1954 blev Vietnam ett
självständigt land.

73

Böcker om skrivande
Som stöd i arbetet har vår cirkel använt boken Skriv ditt liv – handbok i livsberättande, av Jenny Eklund.
Premiss förlag. ISBN 978-91-86743-03-1
Praktiskt inriktad handbok med tydlig adress till ovana skribenter.
Den innehåller bland annat listor med frågor som kan vara bra utgångspunkter för att få igång pennan och minnet.
***

Det finns andra böcker på temat livsberättelse och skrivande.
Här är några.
Att skriva om sitt liv – med livskartan på spaning efter minnen,
mening och möjligheter av Inga-Lill Valfridsson.
Svenska förlaget ISBN 978-91-7738-730-5
En handledning med speciell tonvikt på researcharbetet enligt en
metod som författaren kallar livskartan. (Boken har några år på nacken
men går att få tag på på antivkvariat.)
Att berätta sig själv – inspirationsbok för den som vill skriva om sitt
liv av Merete Mazzarella.
Forum förlag ISBN 978-91-37-14127-5
Merete Mazzarella har lång erfarenhet av skrivarkurser och delar med
sig av kloka reflektioner ur sitt skribentliv. Mer inspiration än konkret
handbok och mycket läsvärd även om man inte skriver själv.
Så gör jag – konsten att skriva av Bodil Malmsten.
Modernista ISBN 978-91-7738-730-5
Bodil Malmsten berättar om sig själv och sitt eget skrivande och ger
inspiration och goda råd som vi inte alls behöver följa. En skrivarbok i
sin egen genre.
74

Mer inspiration
När det gäller kreativt arbete kan man hitta möjligheter i begränsningen.
På bloggen http://livshistorier.blogspot.se finns en mängd exempel på biografier i sammanfattning på sex ord. Bloggen är inte längre
aktiv men finns kvar som ett digitalt arkiv, värt ett besök när man
behöver inspiration. Några exempel:
”Framme till sist, därifrån jag började.”
Britta Norlin, Umeå
”Son, bror, make, pappa, morfar - hoppas!”
Andreas Ekström, Lund
Hur skulle din sexordsmening se ut?
***
Om du fick chansen att göra ett radioprogram som ”Sommar” och
berätta om dig själv och ditt liv med hjälp av ord och musik under en
och en halv timme, vad skulle du ta upp då? Och vilken musik skulle
du spela? I det svaret har du sannolikt en bra utgångspunkt för hur du
ska lägga upp din berättelse. När man måste välja ser man vad som är
väsentligt.
***
En slutprodukt i form av en tryckt bok kan vara en bra sporre både
för att komma igång och för att fortsätta när det går trögt. Det finns
print on demand-förlag som trycker små upplagor till privatpersoner.
Googla på frasen ”gör din egen bok” så får du förslag på tjänster att
undersöka närmare.
***
Men du måste inte göra en bok. Du måste inte ens skriva en text!
Din berättelse kan bli ett bildspel, en podcast (digitalt radioprogram), ett fint collage, en utställning, en vidoeoinspelning där du
berättar för kameran eller blir intervjuad av en anhörig. En pjäs, en
ståupp-show, en dokumentär. Fritt fram för idéer. Och: Ha roligt!
75

Hos Studieförbundet Vuxenskolan (SV) Halland kan
du gå studiecirklar och kurser i nästan vilket ämne som
helst.
Om du vill anmälan dig till kurser via telefon görs det på
ett gemensamt nummer för hela Halland: 077-440 00 33.
Du kan ringa det numret även för andra ärenden.
Vi i SV är alltid öppna för nya förslag till cirkelämnen.
Ditt intresse kan bli en studiecirkel hos oss. Genom oss
får ni hjälp med lokaler, studiebesök och studiematerial.
Eller så kanske vi kan ordna den ledare ni behöver.
För att dra igång en egen studiecirkel gäller bl.a. följande:

att ni är 6–12 deltagare i studiecirkeln inklusive
cirkelledaren (miniminivån är minst tre deltagare)
• att ni träffas vid minst tre tillfällen
• att det sammanlagda antalet cirkeltimmar är nio eller fler
Välkommen att kontakta oss på avdelningen!

76

77

78

79

Nio liv
Nio berättelser
Nio huvudpersoner

Ämne: Livet. Ett hyfsat stort tema för en studiecirkel. Det räckte mer än
väl för två terminer då vi varannan vecka träffades för att läsa, prata och
minnas tillsammans.
Livsberättelsen är ett sätt att se tillbaka men också att komma vidare.
”Berätta sig själv” kan man göra vid olika åldrar och faser, även om det
ofta ses som ett seniorprojekt. Den här boken innehåller glimtar av det vi
jobbat med i cirkeln och lite goda råd till dig som vill ”bli berättad” och
som har insett att ingen gör det bättre än du själv.

Related Interests