Foir 1357 PDF

FOI-R--1357--SE
Oktober 2004
1650-1942
Underlagsrapport
Per Andersson
Anders Axelsson
Martin Goliath
Lena Oliver
Jenny Peterson
Lars Gran Strmberg
Mattias Waldenvik
Katarina Wilhelmsen
Jens Wirstam
Krnvapen i vrlden 2004
Avdelningen fr systemteknik
172 90 STOCKHOLM
Totalfrsvarets forskningsinstitut
172 90 STOCKHOLM
FOI-R--1357--SE
Oktober 2004
1650-1942
Underlagsrapport
Per Andersson
Anders Axelsson
Martin Goliath
Lena Oliver
Jenny Peterson
Lars Gran Strmberg
Mattias Waldenvik
Katarina Wilhelmsen
Jens Wirstam
Utgivare
Totalfrsvarets forskningsinstitut
172 90 STOCKHOLM
Rapportnummer, ISRN
Klassificering
FOI-R--1357--SE
Underlagsrapport
Forskningsomrde
Skydd mot NBC och andra farliga mnen

Mnad, r
Projektnummer
Oktober 2004
A6123
Verksamhetsgren
NBC-skyddsforskning
Delomrde
N-forskning
Frfattare/redaktr
Per Andersson
Anders Axelsson
Martin Goliath
Lena Oliver
Jenny Peterson
Lars Gran Strmberg
Mattias Waldenvik
Katarina Wilhelmsen
Jens Wirstam
Projektledare
Anders Axelsson
Godknd av
Monica Dahln
Uppdragsgivare/kundbeteckning
Frsvarsdepartementet
Tekniskt och/eller vetenskapligt ansvarig
Nils Olsson
Rapportens titel

Sammanfattning
Rapporten utgr en sammanstllning av versiktliga redogrelser fr situationen vid mitten av 2004

avseende krnvapen och krnvapenspridning och dito risker i lnder av intresse i detta sammanhang.
Arbetet fokuserar p tekniska frhllanden i vid bemrkelse och utgr frn pgende kontinuerlig
bevakning av tekniska frhllanden och frndringar p krnvapenomrdet. Frutom de sju stater
som ppet innehar krnvapen behandlas Israel, Nordkorea, Algeriet, Egypten, Irak, Iran, Libyen,
Saudiarabien och Syrien.
Nyckelord
Krnvapen, arsenaler, krnvapenspridning, USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina, Indien,

Pakistan, Israel, Nordkorea, Algeriet, Egypten, Irak, Iran, Libyen, Saudiarabien, Syrien
vriga bibliografiska uppgifter
Sprk
Svenska
ISSN
1650-1942
Distribution
Enligt missiv
Antal sidor
78
Pris
Enligt prislista
Sekretess
ii
ppen
Report number, ISRN
Issuing organization
Report type
FOI-R--1357--SE
Swedish Defence Research Agency

System Technology Division
SE-172 90 STOCKHOLM
Sweden
Base data report
Research area code
NBC Defence and other hazardous substances

Month year
Project no.
October 2004
A6123
Customers code
NBC Defence Research
Sub area code
Nuclear Defence Research

Project manager
Author/s (editor/s)
Anders Axelsson
Per Andersson
Anders Axelsson
Martin Goliath
Lena Oliver
Jenny Peterson
Lars Gran Strmberg
Mattias Waldenvik
Katarina Wilhelmsen
Jens Wirstam
Approved by
Monica Dahln
Sponsoring agency
Ministry of Defence
Scientifically and technically responsible
Nils Olsson
Report title
Nuclear Weapons in the World 2004

Abstract
The report is a compilation of short reviews of the situation as of mid 2004 concerning nuclear
weapons and nuclear weapons proliferation and associated risks in countries which are of interest
in this respect.
The work focuses on technical issues in a broad sense and is a result of on-going continuous monitoring of technical conditions and developments in the field of nuclear weapons. The countries examined, besides the seven states which openly possess nuclear weapons, are Israel, North Korea, Algeria,
Egypt, Iraq, Iran, Libya, Saudi Arabia and Syria.
Keywords
Nuclear weapons, arsenals, nuclear proliferation, USA, Great Britain, France, Russia, China, India,
Pakistan, Israel, North Korea, Algeria, Egypt, Iraq, Iran, Libya, Saudi Arabia, Syria
Language
Further bibliographic information
Swedish
Pages
ISSN
78
1650-1942
Distribution
Price
By sendlist
Acc. to pricelist
Security classification
iii
Unclassified
Innehll
Inledning
1 USA
Per Andersson
1.1 Nuclear Posture Review . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.2 USA:s krnvapenarsenal och vapenbrare . . . . . . . . . . . . . . . . .
Litteraturfrteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
3
4
4
2 Storbritannien
7
Jenny Peterson
2.1 Policy och doktrin . . . . . . . . .

2.2 Ledning och operativa principer
2.3 Krnteknisk infrastruktur . . . .
2.4 Arsenal . . . . . . . . . . . . . . .
Litteraturfrteckning . . . . . . . . . .
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
7
8
8
9
9
3 Frankrike
11
Jenny Peterson
3.1 Policy och doktrin . . . . . . . .

3.3 Krnteknisk infrastruktur . . . .
3.4 Arsenal . . . . . . . . . . . . . . .
Litteraturfrteckning . . . . . . . . . .
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
4 Ryssland
11
12
12
13
14
15
Mattias Waldenvik och Jens Wirstam
4.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . .
4.2 Ledning och tidig varning . . . . . . . .
4.3 Landbaserade strategiska missilsystem
4.4 Den strategiska ubtsflottan . . . . . . .
4.5 Det strategiska bombflyget . . . . . . . .
Litteraturfrteckning . . . . . . . . . . . . . .
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
15
15
18
19
23
25
5 Kina
27
Martin Goliath
5.1 versikt . . . . . . . . . .
5.2 Krnteknisk infrastruktur
5.3 Arsenal . . . . . . . . . . .
5.4 Missilteknologi . . . . . .
5.5 Teknologispridning . . . .
Litteraturfrteckning . . . . . .
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
v
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
27
28
29
30
31
32
FOI-R--1357--SE
vi
Indien
33
Anders Axelsson
6.1 Doktrin och ledning . . . . . . . . . . . . . . . .

6.2 Krnteknisk infrastruktur och krnladdningar
6.3 Krnvapenbrare och krnvapenstyrkor . . . .
6.4 Utveckling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Litteraturfrteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . .
7
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Pakistan
39
Anders Axelsson
7.1 Krnvapendoktrin och ledning . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.2 Krnteknisk infrastruktur och produktion av fissilt material
7.3 Krnladdningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
7.4 Arsenal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
7.5 Krnvapenspridning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
7.6 Utveckling . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Litteraturfrteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
8
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Israel
8.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
8.2 Krnteknisk infrastruktur . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
8.3 Produktion av vapenmaterial och krnvapen. Krnladdningsprov
8.4 Avtal och internationell kontroll . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
8.5 Vanunu . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
8.6 Arsenal och vapenbrare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Litteraturfrteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Nordkorea
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
10 Algeriet
50
51
52
53
55
Katarina Wilhelmsen
10.1 Krntekniska anlggningar

10.2 IAEA-projekt . . . . . . . .
10.3 Krnvapenprogram . . . . .
Litteraturfrteckning . . . . . . .
45
45
46
46
46
47
47
49
Katarina Wilhelmsen

9.2 Hganrikat uran (HEU) . .
9.3 Vapenbrare . . . . . . . . .
Litteraturfrteckning . . . . . . .
39
40
40
41
41
42
42
45
Lars Gran Strmberg
33
34
35
35
36
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
55
55
55
56
11 Egypten
Katarina Wilhelmsen
57
11.1 Krntekniska anlggningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11.2 IAEA-projekt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
11.3 Vapenbrarteknik . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
57
57
58
vii
FOI-R--1357--SE
12 Irak
59
Lena Oliver och Lars Gran Strmberg
12.1 Krnteknisk bakgrund

12.2 IAEA och UNSCOM .
12.3 Irak efter 1998 . . . . .
12.4 Lrdomar . . . . . . . .
Litteraturfrteckning . . . .
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
13 Iran
59
60
60
61
62
63
Lena Oliver
13.1 Avsljanden om odeklarerade krntekniska anlggningar

13.2 Irans krntekniska anlggningar . . . . . . . . . . . . . .
13.3 Vapenbrare . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Litteraturfrteckning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
63
64
65
65
14 Libyen
67
Katarina Wilhelmsen
14.1 Inledning . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
14.2 terblick . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
14.3 Hndelseutveckling efter december 2003
14.4 Tekniskt samarbete med IAEA . . . . . .
14.5 Slutsatser och sammanfattning . . . . . .
Litteraturfrteckning . . . . . . . . . . . . . . .
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
67
67
68
69
70
70
15 Saudiarabien
71
Lena Oliver
15.1 Indikationer . . . . . . . . . . . . . . . .
15.2 Vapenbrare . . . . . . . . . . . . . . . .
15.3 Krnteknisk forskning och infrastruktur
Litteraturfrteckning . . . . . . . . . . . . . .
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
16 Syrien
73
Lena Oliver
16.1 Krnteknisk infrastruktur och organisation

16.2 Samarbeten och inkp . . . . . . . . . . . .
16.3 Missilkapacitet . . . . . . . . . . . . . . . . .
Litteraturfrteckning . . . . . . . . . . . . . . . .
71
71
72
72
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
17 FOI-arbeten med relevans fr materialet i denna rapport (urval)
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
73
74
75
75
77
Inledning
Anders Axelsson
Denna rapport r tnkt att vara den frsta i en regelbundet terkommande serie
sammanfattningar av lget i vrlden p krnvapenomrdet, med tonvikt p tekniska
frhllanden.
Arbetet har sammanfallit med infrandet av ett nytt arbetsstt i projektgruppen
under 2004, dr mnga medarbetare deltar i begrnsad omfattning, var och en med
uppgift att bevaka krnvapensituationen i ett visst geografiskt omrde, framfr allt
ur teknisk synvinkel.
Problemkomplexet krnvapen upptrder p mycket skiftande stt i de olika
omrden som bevakas. Likas skiljer sig kunskapslget mycket mellan omrdena.
Det har drfr varit naturligt att rapporten ftt formen av en antologi, dr fr varje
omrde de frmst ansvariga gjort urval och strukturering av material efter de frutsttningar som gller i respektive omrde, och efter det skiftande kunskapslget.
Slutligen har vi tvingats gra ett visst urval av tids- och resursskl, dr omrden
som inte saknar relevans i krnvapen- och krnvapenspridningssammanhang ftt
utg. Sledes saknas t.ex. avsnitt om Sydafrika, f.d. sovjetrepubliker utom Ryssland,
Latinamerika, Japan och Sydkorea med flera intressanta omrden. Det r vr frhoppning att i framtida upplagor kunna fylla de luckor som vi har tvingats lmna i denna frsta versikt. Krnvapenproblematiken i stasien r freml fr en
pgende, med FOI:s Avdelning fr frsvarsanalys gemensam, studie om Japan, Taiwan och Sydkorea.
Utver litteraturlistorna i anslutning till varje avsnitt ges i slutet av rapporten en
frteckning ver ett urval av FOI:s andra arbeten inom omrdet. Mnga av dessa
utgr viktig bakgrund fr det material som presenteras i freliggande versikt.
Kapitel 1
USA
Per Andersson
nda sedan USA detonerade sin frsta krnladdning i New Mexicos ken i juli 1945
har USA varit den ledande krnvapenmakten, tillsammans med Sovjetunionen/Ryssland. USA r idag inte begrnsat av sin nuklera infrastruktur. Drfr kommer denna korta sammanfattning inte att behandla dessa mnen. Det har under den senaste
tiden presenterats studier, bland annat den nedan diskuterade Nuclear Posture Review, dr det fastsls att det i framtiden kan uppst behov av vissa komponenter och
material, till exempel tritium. I samband med detta har det presenterats planer p en
revitalisering av infrastrukturen och vissa frstudier har pbrjats.
Den roll som krnvapen spelar i USA:s frsvarsdoktrin definieras i dokumentet
Nuclear Posture Review [1] som nedan kommer att benmnas NPR. Dokumentet r
hemligt, men utdrag ur det har publicerats [2]. Av de ursprungliga ca 60 sidorna har
ungefr en tredjedel publicerats.
1.1 Nuclear Posture Review

NPR innebr en anpassning av den krnvapenrelaterade delen av USA:s frsvar till
en ny och annorlunda hotbild i en tid efter det kalla kriget. Den nya doktrinen bygger p den s kallade nya triaden (den gamla triaden gllde vapenbrare): offensiva
vapensystem (bde nuklera och konventionella), defensiva system, samt en flexibel
infrastruktur. Storleken och inriktningen p de amerikanska styrkorna kommer inte
lngre att anpassas till det hot som Sovjet utgjorde under kalla kriget, utan Ryssland
betraktas inte lngre som huvudmotstndare. Detta i kombination med en frbttrad
konventionell slagfrmga och frbttrad underrttelsefrmga mjliggr en reduktion av de strategiska krnvapnen till 1 700 2 200 innan 2012 i enlighet med SORTavtalet. De verfldiga krnvapnen kommer att placeras i en strategisk reserv och
kommer att kunna verfras i den aktiva arsenalen om ett behov skulle uppst. Det
framtida antalet substrategiska vapen nmns inte i den knda delen av NPR.
USA avser att kunna sl mot alla ml som hotar USA, dess vnner och allierade,
samt USA:s ekonomiska intressen. Fr att kunna verka mot djupt begravda och hrda ml har kongressen avsatt medel till en frstudie av robusta nuklera markpenetrerare (RNEP). En utveckling av dessa nya krnvapen kommer med stor sannolikhet
leda till nya tester, ngot som USA har avhllit sig frn sedan 1992. I NPR frbehller
sig USA rtten att utfra krnvapentester om de anser att det r ndvndigt.
Det defensiva benet p triaden bygger i huvudsak p det nationella missilfrsvaret (NMD). NMD delas upp i en land- och en sjbaserad del och dessa delas
i sin tur upp i en lghjds- och en hghjdsdel. Lghjdssystemen ska verka mot
mlen under deras startfas och i vissa fall slutfas. Detta krver mobila system och
fr det landbaserade systemet har en vidareutveckling av Patriotsystemet (PAC-3)
valts. Flera tester har med framgng genomfrts, och systemet har anvnts i strid
under 2003 d irakiska kortdistansmissiler bekmpades. Det sjbaserade systemet
3
FOI-R--1357--SE
bygger p flottans Aegissystem och modifierade Standard-missiler. De frsta testerna genomfrdes 1997 men programmet har frsenats av mjukvarurelaterade problem.
De frsta komponenterna av det markbaserade hghjdssystemet GMD har under 2004 utgrupperats i Alaska och ska verka mot ICBM under den friflygande fasen.
Systemet ska byggas ut i tre steg fram till 2010 2015 fr att d kunna skydda
hela kontinentala USA mot ett anfall med 20 50 missiler. Till det markbaserade
hghjdssystemet hr ven ett mobilt system, THAAD, som ska tillfras trupperna
under 2006. Det sjbaserade hghjdssystemet liknar lghjdssystemet, men med en
missil av lngre rckvidd, SM-3. Programmet anses vara framgngsrikt.
En utfrligare beskrivning av det nationella missilfrsvaret med referenser finns
tillgnglig p annat stlle [3].
Det tredje benet utgrs av en kad flexibilitet att mta nya, idag oknda hot,
hos hela den nuklera infrastrukturen. Nya vapen och system ska kunna produceras
med kort varsel och gamla typer ska kunna tas bort.
1.2 USA:s krnvapenarsenal och vapenbrare

USA:s aktiva krnvapenarsenal r relativt vlknd. Antalet laddningar som befinner
sig i olika former av reserver r mindre vlknt, men uppskattas till ca 3 000 [4].
USA har tv typer av ICBM, MX/Peacekeeper och Minuteman III. Den frra typen
fasas ut under 2003 2005 och vid rsskiftet 2003/2004 terstod 29. Stridsspetsarna
av typ W87 frn de avrustade missilerna, tio per missil, kommer att placeras i reserv
och eventuellt erstta ldre typer av stridsspetsar p Minutemanmissiler och SLBM.
Inom Minuteman III-systemet frekommer det tre typer av missiler till ett totalt antal
av 500 med 1 200 stridsspetsar.
Flottan har 15 ubtar bestyckade med SLBM, totalt 360 SLBM med 2 736 stridsspetsar, vilket utgr 46 % av USA:s strategiska arsenal. Missilerna byts kontinuerligt
ut fram till 2013 frn Trident I C4 till Trident II D5 vilka bland annat har ett frbttrat
styrsystem. Flottan utvecklar ven stridsspetsar som r styrbara i slutfasen, samt har
frbttrad strlningstlighet.
Fyra ldre ubtar har modifierats fr icke-nuklera uppdrag vilket har minskat
antalet stridsspetsar med 432. Detta motsvarar USA:s taganden under SORT-avtalet
fram till och med 2004.
Flygvapnet har tv typer av krnvapenkapabla flygplan med lng rckvidd, B-2A
och B-52H. Den senare typen kan flla kryssningsmissiler av typ ALCM och ACM,
bomber av typ B-61 (alla varianter), samt B83. B-2A kan endast flla bomber av typ
B61-7 och -11 samt B83-1. Det totala antalet flygplansburna laddningar r 1 660.
Slutligen innehar USA 1 120 substrategiska vapen i form av 800 B61-bomber och
320 Tomahawk kryssningsmissiler, TLAM/N. Bomberna kan fllas av flygplanstyperna F-16C/D och F-15E. 150 av dessa bomber r utstationerade p baser i Europa. Kryssningsmissilerna kan avfyras frn ytfartyg och ubtar. Samtliga typer av
B63-bomber, ALCM, ACM och TLAM/N r bestyckade med olika varianter av laddningen W80.
Tabell 1.1 sammanfattar USA:s krnvapenarsenal vid rsskiftet 2003/2004 [4].
Litteraturfrteckning
[1] Nuclear Posture Review, hemlig. Inkom till kongressen 31 december 2001, antagen 8 januari 2002.
[2] T.ex. p http://www.globalsecurity.org/wmd/library/policy/dod/npr.htm.
FOI-R--1357--SE
Typ
ICBM
LGM-30G
LGM-118A
SLBM
UGM-96A
UGM-133A
Bombflyg
B-52H
AGM-86B
AGM-129
B-2A
B-61-7,-11,B83-1
Substrategiska
BGM-109A
B61-3,-4,-10
Namn
Antal brare
Stridsspets x laddningsstyrka
Minuteman III
Mk-12
Mk-12
Mk-12A
MX/Peacekeeper
150
50
300
29
1 W62 x 170 kt
3 W62 x 170 kt
3 W78 x 335 kt
10 W87 x 300 kt
72
6 W76 x 100 kt
240
48
8 W76 x 100 kt
8 W88 x 475 kt
Trident I C4
Trident II D5
Mk-4
Mk-5
Stratofortress
ALCM
ACM
Spirit
94 (56 aktiva)
430
430
21 (16 aktiva)
800
Tomahawk
325
800
W80-1 x 5-150 kt
W80-1 x 5-150 kt
W80-0 x 5-350 kt
1 W80-0 x 5-150 kt
1 W80-0 x 0,3-170 kt
Tabell 1.1: USA:s krnvapenarsenal vid rsskiftet 2003/2004.

[3] L. Wigg och P. Andersson, Nuclear Posture Review En analys av USA:s krnvapenstrategi, FOI-R1317SE, 2004.
[4] R.S. Norris och H.M. Kristensen, U.S. nuclear forces, 2004, Bulletin of the Atomic
Scientists 60, 3 (2004) 68.
Kapitel 2
Storbritannien
Jenny Peterson
2.1 Policy och doktrin

Storbritannien har innehaft krnvapen sedan mitten av femtiotalet, och som mest
hade landet runt 350 stycken i slutet av sjuttiotalet och brjan av ttiotalet. Sedan
dess har Storbritannien minskat sina utplacerade stridsspetsar till dagens nra 200 st.
Efter att ha demonterat de sista frifallsbomberna WE177 1998 innehar Storbritannien
endast ubtsbaserade krnvapen och utgr idag vrldens femte strsta krnvapenstat. Enligt det brittiska frsvarsministeriet och utrikesministeriets frsvarsgenomgng Strategic Defence Review (SDR) 1998 [1] anser landet att detta minimum av krnvapen r ndvndigt i avskrckningssyfte och skall ses som en yttersta garanti fr
landets skerhet s lnge som det finns stora arsenaler av krnvapen kvar i vrlden
och en spridningsrisk kvarstr. Krnvapenarsenalen r frmst en strategisk resurs
men landet har deklarerat att denna ven kan komma att anvndas fr substrategiska uppdrag, och delar av arsenalen r redan utformade fr detta ndaml.
Storbritanniens frbindelser med USA r starka, inte minst p grund av det brittiska beroendefrhllandet vad gller de amerikanska Tridentmissilerna och att Storbritanniens krnvapenproducent Atomic Weapons Establishment (AWE) Management
Ltd till 30 % gs av det amerikanska fretaget Lockheed Martin. De tv lnderna har
ett stort utbyte av information, materiel och teknik inom krnvapenomrdet, reglerat i Mutual Defence Agreement (MDA) [2]. Detta avtal, som ses som hrnstenen i det
brittisk-amerikanska samarbetet, slts redan 1958 och frnyas omkring vart tionde
r, senast i juni 2004. Hur djupt detta samarbete egentligen gr r omdiskuterat.
D utvecklingstiden fr ett krnvapen r lng mste Storbritannien inom kort fatta beslut om en eventuell uppfljare till nuvarande Tridentsystemet som berknas
fungera i trettio r till. n s lnge hlls alla mjligheter ppna, vilket frnyelsen
av MDA visar, men under nsta mandatperiod vntas ett beslut och USA:s std vad
gller militr teknologi anses d f central betydelse [1]. Vad en uppfljare till Tridentsystemet kan tnkas f fr egenskaper r oklart men det har spekulerats om
att Storbritannien kommer att flja USA:s inriktning p mindre laddningar fr taktiskt bruk (t.ex. mini nukes). Storbritannien har ocks intresse i den av USA pdrivna
missilfrsvarsutvecklingen och frgan r vad som kan ske inom det brittisk-amerikanska samarbetet p detta omrde.
Med USA som huvudpart i NATO ser Storbritannien denna organisation som
hrnstenen i det kollektiva skerhetssamarbetet, och Trident-styrkan finns tillgnglig
fr NATO bde i en strategisk och i en substrategisk roll [1]. Storbritannien ser idag
ven EU som en viktig frsvarsplattform och ndvndig i sdana fall dr NATO
inte vill agera. Mycket samarbete har bedrivits, frmst med Frankrike, fr att fra
utvecklingen av EU:s militra frmga framt.
7
FOI-R--1357--SE

Beredskapsnivn hos den brittiska krnvapenstyrkan har snkts kraftigt sedan kalla
krigets slut och idag hlls endast en av de fyra strategiska SSBN-ubtarna patrullerande. Denna r d bestyckad med 16 st missiler utan frprogrammerade ml (tidigare var de riktade mot Sovjetunionen) [1]. Tv av de vriga ubtarna anvnds fr
utbildning i hamn men kan bestyckas och kommenderas ut till havs med ngorlunda kort varsel. Den fjrde ubten r i regel under versyn och kan ta lngre tid att f
operativ. Det r oklart hur ubtarna patrullerar, men det finns uppgifter om att det
kan finnas ngon form av samordning med Frankrike [4]. Den patrullerande ubten
frvntas i dagslget kunna avfyra missiler inom ett par dagar efter att ha ftt ordern,
vilket kan jmfras med tidigare, under kalla kriget, d det handlade om minuter
[1]. De krnvapenbestyckade ubtarna har stndig kontakt med flottans verbeflhavare, CINCFLEET (Commander-in-Chief Fleet) vid hgkvarteret i Northwood, samt
med frsvarsministern och premirministern.

Storbritannien har kapacitet att driva hela krnbrnslecykeln inom landet, med undantag fr uranbrytning. Frn brjan ansvarade United Kingdom Atomic Energy Authority (UKAEA) (bildat 1950) fr det brittiska krnkraftsprogrammet och myndighetens anlggningar anvndes ven fr framtagning av militrt fissilt material. 1971
flyttades all brnslecykelverksamhet till det nystartade, statligt gda British Nuclear
Fuels plc (BNFL), vilket i sin tur ger 30 % av anrikningsfretaget URENCO och 30 %
av den brittiska krnvapentillverkaren AWE Management Ltd.
I Capenhurst drevs under femtio- och sextiotalet en gasdiffusionsanlggning fr
produktion av hganrikat uran (HEU). Drefter har endast lganrikning bedrivits,
dels i denna diffusionsanlggning (fram till 1982 d anlggningen lades ned), och
dels i en gascentrifuganlggning som frn starten 1976 drevs av BNFL men sedan
1993 drivs av URENCO. I Capenhurst frvarar BNFL ocks stora uranlager i vntan
p teranvndning i de brittiska krnkraftverken som drivs av British Energy (14 st
AGR-reaktorer och en PWR-reaktor) och av BNFL (8 st Magnox-reaktorer). Brnslet
till bland annat dessa verk tillverkas av BNFL i Springfields (AGR-, Magnox- och
LWR-brnsle) och i Sellafield (MOX-brnsle).
Tillverkningen av plutonium av vapenkvalitet var placerad vid Sellafield (omdpt
till Windscale under denna tid, men namnet ndrades tillbaka 1971), och tv reaktorer drevs dr frn 1950 till 1957 d anlggningen lades ned efter en brand. Frutom
dessa byggdes p femtiotalet ytterligare tta reaktorer (Magnox-reaktorer) med kapacitet att producera vapenplutonium, men ocks med uppdrag att tillverka tritium
till krnvapenprogrammet och elproduktion. Idag r alla dessa tta reaktorer nedlagda.
I Sellafield finns idag tv plutoniumupparbetningsanlggningar varav den ena
har anvnts inom krnvapenprogrammet frn 1964. Den andra, THORP (Thermal Oxide Reprocessing Plant), har endast anvnts fr civil upparbetning sedan starten 1994.
I Sellafield finns ocks BNFL:s brnsleavfallshantering och plutoniumlager och Sellafield anvnds som lagringsplats fr landets hgnivavfall. Medelnivavfall lagras
idag i anslutning till produktionsanlggningarna, medan lgnivavfallet frvaras i
BNFL:s Drigg-anlggning och UKAEA:s Dourneay-anlggning. En uppskattning [3]
av Storbritanniens innehav av fissilt material gjordes 1999 och angav 15 ton hganrikat uran (rknat som WGU-eq) och 7,6 ton vapenplutonium1 .
1 Weapon-grade Uranium Equivalent r ett mtt p mngden uran omrknat till uran med anrikningsgrad
93%. Till exempel motsvarar 1000 ton WGU-eq, dr den verkliga anrikningsgraden r 80%, en verklig
mngd uran p 1000*0,93/0,8 = 1162,5 ton. Plutonium av vapenkvalitet innehller mindre n 7% Pu-240.
FOI-R--1357--SE
Vapenplattform
I
Beteckning tjnst
sedan
Ubt
4 SSBN
1994
Missiler
Beteckning
Antal
utplac.
Rckvidd
(km)
Trident II D5
48
7 400
Bet.
W-76
Stridsspetsar
Antal
Antal
(per missil)
totalt
x styrka
(1-3) x 100 kt
185
Tabell 2.1: Storbritanniens krnvapenarsenal.

De statligt gda anlggningarna som drivs av The Atomic Weapons Establishment
(AWE) hanterar sedan femtiotalet krnstridsspetsarnas hela livscykel. FoU och tillverkning sker hos AWE i Aldermaston medan AWE i Burghfield hanterar underhll
och slutmontering, men ven en del tillverkning. Anlggningarna drivs av en privat
entreprenr, AWE Management Ltd, sedan 1993 men Storbritannien har fortfarande
kontroll genom att det statliga BNFL ger 30 % av detta bolag. Det finns planer p att
kraftigt uppgradera AWE Aldermaston med nya laboratorier fr materialtestning,
ny laserutrustning och hydrodynamikutrustning, och ett nytt superdatorkomplex
[1]. Denna ny-satsning och kapacitetshjning kan ses som frberedelser infr det
eventuella beslutet om ett nytt krnvapenutvecklingsprogram.
2.4 Arsenal
Storbritannien har idag alla sina krnvapen placerade p fyra SSBN-ubtar av Vanguardklass vilka r baserade i skotska Clyde. Ubten r av brittisk design och brittisktillverkad, ven om den har flera amerikanska drag. Varje SSBN kan utrustas med
16 st missiler och varje missil har kapacitet att bra upp till 12 st krnstridsspetsar,
ven om den normalt endast br maximalt 3 stycken, dvs. 48 stridsspetsar per ubt
[5]. SSBN anvnds frmst som en strategisk resurs, men en del av dess missiler r
konfigurerade att kunna anvndas i en substrategisk roll och r d endast laddade
med en stridsspets.
Storbritannien har endast en typ av krnvapenbrare idag. Det r den USA-tillverkade SLBM Trident II, ven betecknad D5, tillverkad av Lockheed Martin. Missilen r en trestegsraket med fast brnsle och togs i bruk 1994. Storbritannien ger
egentligen inte missilerna utan leasar 58 stycken frn USA. Krnstridsspetsarna monteras sedan vid Royal Naval Armament Depot (RNAD) i Coulport, som ligger vid den
brittiska ubtsflottans hemmahamn Clyde i Faslane, Skottland.
Troligtvis r Trident-missilen bestyckad med en variant av krnstridsspetsen W76
(plutoniumbaserad, MIRV), vilken r designad av USA. Den brittiska arsenalen bestr
troligtvis av 160 st stridsspetsar frdiga att anvndas samt ytterligare 15 % i reserv
[4]. Dessutom finns uppgifter om ytterligare ett tiotal under reparation och underhll [6], men p grund av oskerheten i denna siffra samtidigt som dessa krnvapen
nd inte kan rknas som operativa r de inte inkluderade i arsenaltabellen ovan.
Sprngstyrkan hos stridsspetsen kan varieras (boostrad/oboostrad) [6].
[1] Strategic Defence Review. Brittiska utrikesministeriet och frsvarsministeriet,
1998. Dokumentet finns tillgngligt p http://www.mod.uk. Se ven uppfljande
dokument till SDR: Vitbok 1999 och 2002, The Future Strategic Context for Defence
m.fl.
FOI-R--1357--SE
10
[2] Mutual Defence Agreement. Orginaldokumentet undertecknades 3 juli 1958. Det

senast frnyade kontraktet undertecknades 21 juni 2004. Dokumenten finns tillgngliga p http://www.fco.gov.uk.
[3] D. Albright och K. ONeill (eds.), The Challenges of Fissile Material Control, Washington, DC: Institute for Science and International Security, 1999.
[4] SIPRI Yearbook 2003, SIPRI, 2003.
[5] Royal Navy: http://www.royal-navy.mod.uk.
[6] Natural Resources Defense Council (NRDC),
http://www.nrdc.org/nuclear/nudb/datab18.asp.
Kapitel 3
Frankrike
Jenny Peterson
3.1 Policy och doktrin

Frankrikes krnvapenprogram startade 1958 och frsta krnvapnet producerades i
mitten av sextiotalet. Som mest hade landet 540 stycken krnstridsspetsar men sedan
nittiotalet har antalet reducerats till dagens runt 350 st, vilket rknas som vrldens
tredje eller fjrde (beroende p oskerheten i Kinas arsenal) strsta krnvapenarsenal. Den franska krnvapenstyrkan var frn brjan en krnvapentriad, men sedan
1996 terstr endast tv; dels ubtsbaserade ballistiska missiler, som str fr en permanent strategisk avskrckning, och dels flygplansbaserade (p land och p hangarfartyg) kryssningsmissiler, som ger avskrckningen mer synlighet och flexibilitet.
Den franska frsvarspolicyn r inte helt glasklar. Den uttrycker arsenalen som
ett strategiskt vapen att endast anvndas defensivt som motmedel vid en attack mot
franska vitala intressen, men vad som egentligen rknas in i vitala intressen och
hur Frankrike ser p till exempel en attack med icke-nuklera massfrsrelsevapen
eller konventionella vapen mot landet r svrt att avgra. Restriktiviteten att anvnda krnvapnen kan dock antas vara hg vilket innebr i praktiken att krnvapnen
inte r avsedda att anvndas i krig utan endast i avskrckningssyfte (minimal deterrence). Hur lngt Frankrike kommer att vilja bidra till ett europeiskt frsvar och
inom NATO, med avseende p krnvapen, r ocks omdiskuterat. Frankrike visar
dock de senaste ren ett kande intresse fr internationella samarbeten, som skiljer
sig frn det tidigare s tydliga suvernitetstnkandet. Landet har nrmat sig de vriga medlemsstaterna inom bde NATO och EU och driver hrt utvecklingen av en
europeisk frsvars- och skerhetspolitik (ESFP).
1996 skrev Frankrike under det fullstndiga provstoppsavtalet CTBT och avslutade samtidigt sina krnvapenprov (Frankrike hade dittills utfrt sammanlagt 210
provsprngningar sedan 1960). Samma r startade ocks en stor genomgng av det
franska frsvaret p initiativ av president Jacques Chirac, och som ett resultat av denna utformades ett militrt reformprogram, La Loi de Programmation Militaire (LPM)
1997 2002. Inom detta program omstrukturerades hela frsvarsapparaten, bland
annat infrdes yrkesarm, och ett moderniseringsprogram fr den militra utrustningen startades.
Efter LPM 1997 2002 fljde lanseringen av LPM 2003 2008 [1] med fortsatt arbete med att f ett vlfungerande frsvar och investering i ny utrustning. Fr krnvapenstyrkan innebr detta framfrallt byggandet av nnu en krnvapenbestyckad
ubt samt infrandet av den nya ubtsbaserade missilen M51, men ven inom flygvapnet finns frnyelser inplanerade. Ekonomiskt innebr programmet att Frankrike
kar sin frsvarsbudget frn och med 2003. r 2004 r budgeten 41,6 miljarder Euro
(11,42% av statsbudgeten) och av dessa r drygt tre miljarder avsatta fr krnvapenrelaterad utrustning [2]. I bakhuvudet skall dock hllas de underskott som Frankrike
har dragits med de senaste ren. P grund av ptryckningar frn internt hll och frn
EU att styra upp finanserna kan en ndring av frsvarets ekonomiska grund drfr
11
FOI-R--1357--SE
12
inte uteslutas.

Frankrikes strategiska ubtsflotta, bestende av fyra SSBN-ubtar, ligger under FOST
(Force Ocanique Stratgique), vars uppgift r att se till att den franska krnvapenavskrckningen upprtthlls. Flottan styrs av ALFOST (beflet fr ubtsflottan), vilken
har sitt hgkvarter i Brest. Dr finns ocks de strategiska SSBN-ubtarna och i framtiden ven resten av flottans ubtar (idag ligger de i Toulon) liksom SSBN-ledningscentralen (idag i Yvelines) [2]. Organisatoriskt lyder ALFOST under CEMM (Chef
dtat-Major de la Marine), men vid militra operationer lyder ALFOST under CEMA
(Chef dtat Major des Armes). Beslutet om ett krnvapen skall avfyras eller inte ligger direkt p Frankrikes president. Beslutsrtten vergr till premirministern i det
fall presidenten skulle bli ofrmgen att ta detta ansvar. I dagslget hlls troligtvis
tre av SSBN-ubtarna operativa, tv patrullerande och en i hamn, medan den fjrde
ubten r intagen fr versyn.
Flygvapnet lyder under CFAS (le Commandement des Forces Ariennes Stratgiques)
som ansvarar fr insatser av de flygburna krnvapnen. CFAS ansvarar ocks fr specialsndningar, srskilt order frn hgre befl till patrullerande SSBN. Beredskapen
p de krnvapenbestyckade flygplanen i land och p hangarfartyg kan snabbt hjas
vid behov.

Franska atomenergikommissionen CEA (Commissariat lnergie Atomique) bildades
1945 d det franska krnforskningsprogrammet startade. CEA ansvarar fr huvuddelen av Frankrikes forskning och utveckling p bde det militra och det civila
krnenergiomrdet. Medan det krntekniska arbetet sedan 2001 drivs genom det
statliga bolaget Areva och dess dotterbolag (Eurodif, COGEMA, mfl.) har CEA behllit tillverkningen av krnstridsspetsarna, allt i frn design och installation till underhll och nedmontering. Alla de 348 krnstridsspetsarna i Frankrikes go r idag
termonuklera.
Den franska HEU-produktionen startades av CEA p femtiotalet och byggde
p gasdiffusionsprocessen, men forskning har ocks pgtt kring andra anrikningsprocesser, frmst gascentrifugering och laseranrikning (SILVA-projektet). Den senare
avbrts dock d gascentrifugeringsmetoden ansgs vara den mest lovande tekniken.
En gascentrifugsanlggning planeras idag att anlggas i Pierrelatte, genom ett samarbete mellan COGEMA och anrikningsspecialisten URENCO, och kommer d att f
erstta den civila gasdiffusionsanlggning som finns dr idag i Eurodifs regi. COGEMA producerar ven tritium fr militra ndaml i Marcoule.
Plutonium av vapenkvalitet brjade produceras i Frankrike p femtiotalet. Flera
reaktorer som kan anvndas fr plutoniumproduktion r fortfarande i drift, medan
upparbetningsanlggningen fr vapenplutonium i Marcoule lades ned 1992. 1996
lades ven HEU-produktionen i Pierrelatte ned, men landet kommer inte att lida
brist p fissilt material av vapenkvalitet p tskilliga r d det finns gott om material
frn gamla krnstridsspetsar som tagits ur bruk. En uppskattning [3] av Frankrikes
innehav av fissilt material 1999 gav att det d fanns runt 24 ton hganrikat uran
(rknat som WGU-eq) och 5 ton vapenplutonium1 .
1 Weapon-grade Uranium Equivalent r ett mtt p mngden uran omrknat till uran med anrikningsgrad
93%. Till exempel motsvarar 1000 ton WGU-eq, dr den verkliga anrikningsgraden r 80%, en verklig
mngd uran p 1000*0,93/0,8 = 1162,5 ton. Plutonium av vapenkvalitet innehller mindre n 7% Pu-240.
13
FOI-R--1357--SE
Vapenplattform
Flygvapnet
Mirage 2000N
Marinen
Super tendard
2 SNLE
2 SNLE-NG
Missiler
Beteckning
Antal utplacerade
ASMP
60
ASMP
M4
M45
24
16
32
Stridsspetsar
Beteckning
Antal
per missil x
styrka
2 750*
TN81
1 x 300 kt
650*
6 000
6 000
TN81
TN71
TN75
1 x 300 kt
6 x 150 kt
6 x 100 kt
Rckvidd
(km)
Tabell 3.1: Frankrikes krvapenarsenal. (* flygplanets rckvidd)
3.4 Arsenal
Frankrikes krnvapen avfyras antingen frn marinens SSBN-ubtar och hangarfartygsplacerade flygplan, eller frn flygvapnets landbaserade flygplan. Samtliga franska missiler kommer frn det privatgda EADS.
3.4.1 SSBN-ubtar
Den franska marinens krnvapenbestyckade ubtar kallas fr SNLE (Sous-Marins
Nuclaires Lanceurs Engins). Den ursprungliga Redoutable-klassen frn i slutet p sextiotalet finns idag kvar i tv moderniserade exemplar, av LInflxible-klass. Dessa
ubtar r utrustade med 16 st MSBS (Mer-Sol-Balistique-Stratgique av typen M4, vilket
r en ballistisk trestegsraket med fast brnsle och en rckvidd p 4 000 km. Varje
missil kan bra upp till 6 st krnstridsspetsar av typen TN70 och TN71 (plutoniumbaserade, MIRV) (TN = Tte Nuclaire), men det franska frsvarsministeriet hvdar
att endast TN71 anvnds idag.
Sedan 1997 innehar den franska flottan en ny generation ubtar kallad SNLE-NG
(Nouvelle Gnration). Tv av dessa r idag operativa, medan en tredje kommer att tas
i drift i slutet av 2004 och en fjrde r 2010. De tv kvarvarande ldre SNLE kommer
d att fasas ut s att antalet strategiska krnvapenbestyckade ubtar stannar vid fyra.
Den nya generationen ubtar br 16 st MSBS av typen M45, en uppgraderad variant
av M4 med en rckvidd p 5 000 km. Missilen kan bra maximalt 6 st krnstridsspetsar av typen TN75, vilket r en mindre, lttare och vidareutvecklad variant av
TN71. Enligt CEA finns planer p att s smningom erstta TN75 med en ny version
kallad TNO (O = Ocanique).
Frn 2010 kommer en ny MSBS att bestycka SNLE-NG. Denna missil har ftt
beteckningen M51 och kommer att s smningom erstta bde M4 och M45. M51
kommer att ha en rckvidd p ver 6 000 km, kanske till och med upp till 10 000
km, och skall utrustas med stridsspetsen TN76, vilken bygger p en existerande
stridsspetsmodell. Sedan april 2001 har tre provskjutningar genomfrts infr lanseringen av M51 och vid alla tre test har M45-missilen anvnts. M51 sjlvt kommer
inte att provskjutas frrn 2005. Den senaste provskjutningen, i juni 2004, var ocks
ett test av den nybyggda SNLE-NG som skall tas i drift detta r.
3.4.2 Flygplan
Frankrike har krnvapenbestyckade flygplan inom bde flygvapnet och marinen,
fr den senare r planen baserade p Frankrikes enda hangarfartyg Charles de Gaulle.
Flygvapnet har tre skvadroner med attackflygplanet Mirage 2000N och marinen har
FOI-R--1357--SE
14
jakt- och attackplanet Super tendard. De krnvapenbestyckade flygplanen anvnder idag medeldistansmissilen ASMP (Air-Sol Moyenne Porte), vilken r en vingls
kryssningsmissil med ramjet och flytande brnsle. ASMP r bestyckad med en krnstridsspets av typen TN81.
En ny generation krnvapenbestyckade stridsflygplan, Rafale, r under introduktion inom det franska frsvaret och kommer att ha en rckvidd p nra 1 100 km.
Inom marinen skall Rafale successivt erstta Super tendard. 60 flygplan r bestllda och ett tiotal har levererats, men inte frrn 2007 kommer Rafale vara i tjnst i
en krnvapenbrande version. Inom flygvapnet kommer Rafale s smningom att
erstta Mirage 2000N. 234 stycken r bestllda varav 33 r levererade, och frsta skvadronen berknas bli operativ 2006. Bde marinens och flygvapnets Rafaleplan kommer att kunna utrustas med en frbttrad version av ASMP, kallad ASMPA (Amlior = Frbttrad) eller ASMP-Plus. Uppgraderingen bestr frmst av en
utkad rckvidd, 500 km, och en hgre trffnoggrannhet. ASMP-A kommer eventuellt att utrustas med en modifierad krnstridsspets, TNA (Tte Nuclaire Aero-porte).
Styrkan p denna skall enligt en klla vara 300 kt [4]. ASMP-A r planerad att tas i
drift 2007 och kommer ocks att kunna anvndas p Mirage 2000N.
Ett nytt hangarfartyg finns ocks i den franska frsvarsplanen. Inom ramen fr
det militra programmet 2003 2008 skall ett projekt fr detta komma igng. Eventuellt kommer detta fartyg att byggas i samarbete med Storbritannien som planerar
att bygga tv egna.
[1] La Loi de Programmation Militaire 2003-2008, Franska frsvarsministeriet,
www.defence.gouv.fr (16 mars 2004).
[2] Franska Frsvarsministeriet, http://www.defense.gouv.fr.
[3] D. Albright, K. ONeill (eds.), The Challenges of Fissile Material Control, Washington, DC: Institute for Science and International Security, 1999.
[4] D.C. Isby, France updating nuclear deterrent to face proliferating states, Janes Missiles and Rockets, 1 januari 2004.
Kapitel 4
Ryssland
Mattias Waldenvik och Jens Wirstam
4.1 Inledning
Ryssland r inte bara i geografisk mening ett stort land, ven i krnvapensammanhang r Ryssland stort och komplicerat. Alla aspekter av mnesomrdet krnvapen
finns representerade i Ryssland varfr vi tvingas vara selektiva i mnesvalet. Vi har
valt att med tmligen breda penseldrag frmst koncentrera oss p de krnvapenfrgor som traditionellt sorterats in i facket fr strategiska krnvapen, baserade till
lands, till sjss och i luften.
I det som fljer avser vi med Ryssland ibland ocks det som tidigare var Sovjetunionen. Eftersom Ryssland, med avseende p krnvapen, r den enda arvingen
till Sovjetunionen torde detta inte skapa ngon frvirring i sammanhanget. Den lilla
insyn som funnits i den ryska strategiska krnvapenarsenalen har till stor del varit
en fljd av, att de avtal som upprttats mellan USA och Ryssland, i detalj specificerat
ett tilltet antal kombinationer av olika vapenbrare och vapenlaster; det har t.ex.
i START-avtalen varit freskrivet hur mnga stridsspetsar (MIRV) en given missil
tilltits att bra. I och med att USA sade upp ABM-avtalet och att, som en fljd av
detta, START II vergivits kan denna situation komma att ndras. I det s.k. SORTavtalet, Strategic Offensive Reductions Treaty som skrevs under i maj 2002 str det att
lsa att Each Party shall determine for itself the composition and structure of its
strategic offensive arms, based on the aggregate limit for the number of such warheads. Den enda begrnsning som avtalet freskriver fr den strategiska arsenalen
r att arsenalen den 31 december 2012 inte skall best av fler n 1 700 2 200 stridsspetsar.
Frgan r nu: Quo vadis, Ryssland? Man kan angripa frgan om vart Ryssland
r p vg ur flera infallsvinklar, t.ex. genom att frdjupa sig i olika presidentdekret
och utkast till doktriner. Vi vljer hr ett annat angreppsstt, nmligen att utifrn
ett tekniskt perspektiv frska analysera vilka mjligheter, t.ex. i doktrinhnseende,
som Ryssland praktiskt kan realisera.
4.2 Ledning och tidig varning

Oavsett vilken doktrin Ryssland vljer att flja fr anvndandet av sina strategiska
krnvapen s krvs att det befintliga ledningssystemen medger att doktrinen gr att
implementera i verkligheten. Vi antar hr att Ryssland, s lnge motsatsen inte har
bevisats, har ett ledningssystem som p ett redundant och robust stt kan befordra
en order frn en auktoriserad beslutsfattare p ett adekvat stt. Vi vljer att betrakta
vilka mjligheter till beslutsunderlag som kan ligga till grund fr ett beslut om en
krnvapeninsats. Om Ryssland p ett trovrdigt stt skall kunna tillmpa s.k. launch
on warning, dr en varning om ett pgende anfall med krnvapen mot Ryssland
ger Ryssland mjlighet att initiera en motattack innan det inledande anfallet kom15
FOI-R--1357--SE
16
mit fram till sina ml, krvs de tekniska frutsttningarna fr att tillfrlitligt och
otvetydigt realisera en varning till aktuell beslutsfattare. Frgestllningen r en viktig pusselbit i det strategiska vgspelet bland annat eftersom alternativet till launch
on warning r att ha en arsenal som r s pass robust att den p ngot stt kan verleva ett anfall i tillrckligt hg grad, t.ex. genom att stndigt vara i rrelse.
Mjligheten till tidig varning r fljaktligen av stor betydelse och vi skall nedan i
korta ordalag nmna ngot om ryska system fr tidig varning. Det r av vikt att lgga
srskild emfas p systembegreppet i detta sammanhang, satelliter och radarstationer samt system fr att fusionera och analysera data frn dessa utgr en integrerad
helhet som mste fungera robust och verifierat fr att vara praktiskt anvndbar.
4.2.1 Rymdbaserade system fr tidig varning

De rymdbaserade plattformarna fr tidig varning kan indelas i tv typer av satelliter [21, 16], benmnda Oko respektive Prognoz i vst och US-KS respektive USKMO i Ryssland. Det r rimligt att anta att instrumenteringen ombord innefattar
IR-sensorer som kan detektera vrmestrlning frn en missils brinnfas. En viktig
teknisk detalj r huruvida sensorerna frmr detektera denna vrmestrlning mot
bakgrund av jordytan eller om satelliten behver befinna sig i en position dr sensorerna med strykande infall kan detektera missiler med rymden som bakgrund. Fr
en verblick ver utvecklingen av dessa system hnvisas till litteraturen [21].
Oko/US-KS
Satellitsystemet Oko brjade utvecklas 1967 och blev helt operativt 1987. Man anvnder brraketen Molniya fr att frn Plesetsk skicka upp Oko i en elliptisk bana
med perigeum1 p cirka 600 km och apogeum p cirka 40 000 km. En satellit har
en omloppstid p nra tolv timmar och kan observera Nordamerika med strykande
infall cirka fem till sex timmar per dag. Detta innebr att ett minimum av fyra Okosatelliter mste vara operativa fr att stadkomma fullstndig tckning. Systemet
designades med en konfiguration med nio satelliter dels fr att erhlla redundans
nr en satellit fallerar och dels fr att ka tillfrlitligheten genom att mer n en satellit observerar samma omrde frn olika infallsvinklar vid ett givet tillflle. Data frn
satelliterna skickas i realtid ned till markstationen utanfr Moskva.
Statusen fr systemet har studerats av P. Podvig [21] genom att med hjlp av
bandata flja hur markkontrollen gr sm justeringar i satellitens bana, justeringar
som antages upphra nr satelliten fallerat. I tabell 4.1 visas data [18] frn de senaste
19 ren fr uppskjutningar av Oko och det totala antalet uppskjutningar med brraketen Molniya. Brraketen Molniya anvnds ven fr att skjuta upp kommunikationssatelliter, ven de benmnda Molniya, i banor snarlika Okos banor. Frgetecknet fr 2004 gller den satellit som skts upp under den storvning som genomfrdes
i februari. Det r svrt att utifrn denna enkla underskning sluta sig till status fr
systemet och hur stor konstellation av fungerande satelliter som man strvar efter att
upprtthlla. Vidare r det svrt att sluta sig till om flaskhalsen ligger i brist p satelliter eller minskad uppskjutningskapacitet d det totala antalet uppskjutningar med
Molniya minskat ver ren. Dock har andelen av uppskjutningarna med brraketen
Molniya som burit Oko kat med tiden.
Vid fyra tillfllen, 1984, 1985, 1987 och 1992 har enligt uppgift [18] Oko-satelliter
skjutits upp i geostationr bana med brraketen Proton-K frn Baikonur. Det r oklart i vilket syfte.
1 Perigeum
och apogeum r de punkter i satellitbanan som r nrmast respektive lngst frn jorden.
17
FOI-R--1357--SE
r
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
Antal Oko
7
7
3
4
2
6
0
4
3
1
Antal Molniya
16
14
4
11
6
12
5
8
8
3
r
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
Antal Oko
1
0
2
1
1
0
0
2
0
0(?)
Antal Molniya
4
3
3
3
2
0
2
2
2
1
Tabell 4.1: Antal uppskjutna Oko-satelliter och det totala antalet uppskjutningar med
brraketen Molniya fr ren 1985 till 2004.
Figur 4.1: En ortografisk projektion av jorden frn 24 W, en position allokerad fr

Prognoz.
Prognoz/US-KMO
Satelliterna i Prognoz-systemet skjuts upp med brraketen Proton-K frn Baikonur
till geostationra banor. Det r i dagslget oklart om Prognoz, som frefaller vara
i utvecklingsstadiet, har frmgan att urskilja missiler med jorden som bakgrund.
Detta r av stor betydelse fr hur satelliterna avses anvndas. En position som allokerats fr Prognoz r 80 E, ver Indiska oceanen, och man kan frga sig om denna
position r till fr att vervaka uppskjutningar frn den Indiska oceanen eller frn
Kina. En annan allokerad position r 24 W, figur 4.1, som kan tnkas vervaka Atlanten eller amerikanska missilbaser.
4.2.2 Landbaserade system fr tidig varning

Tv typer av landbaserade radarsystem har varit aktuella fr det ryska systemet fr
tidig varning [20, 21]. Radarsystem som utnyttjar jonosfren fr att reflektera radarsignalerna ver horisonten (Over the Horizon, OTH) fr att detektera missiler i ett
tidigt skede av banan genom dopplerskift har prvats. Svrigheterna att verifiera
systemet, beroende p att radarstationerna behvde utnyttja jonosfren p hga latituder dr rymdvder har stor pverkan p vgutbredningen, har medfrt att OTH-
FOI-R--1357--SE
18
Beteckning
SS-18
SS-19
SS-27
Antal missiler
120
130
36
Stridsspetsar
1200
780
36
Tabell 4.2: Antalet missiler respektive stridsspetsar fr ryska, silobaserade, missiler

enligt [19].
radar inte tagits i operativ drift.
Ett antal radarstationer med tckning under horisonten har tagits i bruk. De har,
bland annat av avtalsskl placerats i periferin av Sovjetunionen2 . Denna placering
har medfrt att ett antal radarstationer hamnat utanfr Ryssland och status fr systemet r ngot oklar. En radarstation i Vitryssland uppges ha tagits i bruk i oktober
2003.
Det str klart att insyn i status och prestanda fr system knutna till tidig varning
i Ryssland kan ge vrdefull information om hur man avser att nyttja sina strategiska
krnvapenresurser.
4.3 Landbaserade strategiska missilsystem

Vi vljer hr att dela in de landbaserade strategiska missilsystemen i tv grupper,
silobaserade och mobila. De mobila kan delas in i fordonsmobila och tgburna missilsystem. I de ryska strategiska robottrupperna hanteras missilerna p divisions- och
regementesniv, med regementen som den stridfrande enheten. Fr silobaserade
missiler omfattar ett regemente i allmnhet tio silobaserade i en ring runt en central stabsplats med ett msesidigt avstnd av storleksordningen tiotals kilometer.
Ett regemente med mobila missiler r betydligt mer personalintensivt, och de handhar vanligtvis tre missiler. Det kan rda en viss frvirring i nomenklaturen rrande
en given missiltyp. Vanligtvis frekommer tv olika ryska beteckningar, en frn det
amerikanska frsvarsdepartementet (DOD), en frn NATO och en beteckning anvnd i START-avtalet. Vi anvnder oss i detta avsnitt frmst av beteckningarna frn
DOD.
4.3.1 Silobaserade missilsystem

Tre olika silobaserade missilsystem anvnds fr nrvarande i Ryssland. De r SS19, SS-18 och SS-27, dr vi fr SS-27 ven anvnder oss av den ryska benmningen
Topol-M. Tabell 4.2 ger en uppfattning om dagslget vad gller antalet brare och
antalet stridsspetsar [19].
Ngra andra parametrar, tabell 4.3, visar att dessa missilsystem avsevrt skiljer
sig t p vissa punkter [17]. I generella termer gr trenden mot mindre och smidigare missiler. Detta kan ge ngra indikationer p vilken typ av anvndning man ser
framfr sig. Den gigantiska missilen SS-18 med en nyttolast runt 9 ton kan bra med
sig 10 oberoende styrbara stridsspetsar, MIRV, och kan antas ha utvecklats fr att
bekmpa silor och andra hrda ml som alla befinner sig inom det begrnsade omrde som stridsspetsarna frn en missil kan tcka. SS-27, mer bekant under namnet
Topol-M, har en nyttolast som r betydligt mindre och det r oknt vilka mjligheter
det finns fr MIRV. Det fasta brnslet och den relativt ringa storleken p missilen ger
en kortare brinntid, jmfrt med de andra modellerna, vilket gr missilen mindre
2 En radar fr tidig varning placerad i den sovjetiska landmassan kan betraktas som en del av ett
antimissilsystem, vilket skulle ha brutit mot ABM-avtalet.
19
FOI-R--1357--SE
Beteckning
SS-18
SS-19
SS-27
MIRV
10
6
1
Antal steg
2
2
3
Brnsle
Flytande
Flytande
Fast
Last [ton]
9
4
1
Tabell 4.3: Ngra parametrar som visar p hur olika ryska silobaserade missilsystem
skiljer sig t.
Beteckning
SS-24
SS-25
SS-27
Antal
15
312
0
MIRV
10
1
?
Antal steg
3
3
3
Brnsle
Fast
Fast
Fast
Last [ton]
4
1
1
Tabell 4.4: Data fr ryska mobila missilsystem.

srbar fr antimissilsystem inriktade p missilers brinnfas. Utvecklingen av stridsspetsarnas frmga att penetrera missilfrsvar bidrar till att minska srbarheten i
intrdesfasen. Att samma missil dessutom kan anvndas i ett mobilt missilsystem
ger frsts ekonomiska frdelar.
4.3.2 Mobila missilsystem

Tre mobila missilsystem r aktuella i den ryska arsenalen. Ryggraden utgrs av den
fordonsburna SS-25, Topol. Den fordonsburna versionen av Topol-M, SS-27, kommer
sannolikt ut till ett aktivt frband i en nra framtid. Det tgburna systemet SS-24
skulle egentligen ha skrotats enligt START-avtalet men en division om 15 missiler
kommer enligt uppgift att behllas tminstone en tid framver [19]. Ngra data fr
de mobila missilsystemen terfinnes i tabell 4.4 [19, 17].
Samtliga mobila missiler har fast brnsle. Ett regemente med SS-25 har tre missiler. Missilerna navigerar enligt uppgift med trghetsnavigering [17], vilket innebr
att de gyron som finns i navigeringssystemet behver kalibreras fre uppskjutning.
Detta gr att klargringstiden skiljer sig beroende p om fordonen som br missilerna befinner sig i basen, under frflyttning eller utbaserade. S fort fordonet har
frflyttat sig behver kalibreringen gras om.
4.4 Den strategiska ubtsflottan

Ryssland, och tidigare Sovjetunionen, har alltsedan dess frsta atomubtar driftsattes 1959 haft en avsevrd reaktordriven ubtsflotta. Storleken p denna ubtsflotta, bde strategiska och andra, ndde sin kulmen under ren runt 1990 med ver 180
stycken aktiva atomubtar samtidigt [1]. Efter Sovjetunionens sammanbrott, med
den efterfljande ryska ekonomins prekra situation i kombination med det frndrade skerhetspolitiska vrldslget, har dock antalet atomubtar i operativ tjnst
minskat drastiskt under det senaste decenniet.
Denna reducering har ocks drabbat den strategiska, krnvapenbestyckade atomubtsflottan, SSBN-flottan3 . Frn en flottstorlek p ver sextio stycken SSBN vid brjan av nittiotalet [6] r i dagslget endast ett 15-tal ubtar i aktiv tjnst. Av dessa r
ungefr tv tredjedelar stationerade vid den Norra Flottan (NF) och den resterande
tredjedelen vid Stillahavsflottan (SF).
3 Kvantitativa uppskattningar av den nuvarande faktiskt operativa storleken p SSBN-flottan varierar
ngot beroende p klla och r sllan helt verensstmmande [2, 3, 4, 5], s de uppgifter om antal som ges
hr r endast approximativa.
FOI-R--1357--SE
20
De strategiska ubtarna ligger inom respektive flottas jurisdiktion nr det gller

material- och tekniska frgor relaterade till ubtarna och deras sjskerhet, medan
kontroll ver och kommunikation med ubtarna och deras missiler under patrulleringsuppdrag sker direkt frn marinchefen (genom det marina hgkvarteret) och
det centrala militra hgkvarteret [20]. Fr den vergripande tekniska funktionsdugligheten hos och skerheten runt ubtarnas krnvapen ansvarar det ryska
frsvarsdepartementet genom sitt underlydande 12:e huvuddirektorat, precis som
fr alla andra krnvapen. Dessutom har den ryska flottan, analogt med vriga frsvarsgrenar som innehar krnvapen, ett eget 6:e direktorat som frmodligen ansvarar
lokalt fr de krnvapen som r utplacerade p baserna [6, 7]. Hur uppdelningen p
ansvarsomrden mellan det 12:e huvuddirektoratet och 6:e direktoratet sker r dock
till stora delar oknt, och de ppna kllorna nrmast obefintliga.
4.4.1 Ubtstyper, baser och bestyckning

Tre stycken ubtsklasser ingr fr nrvarande i den strategiska ubtsflottan, vilka
med NATO-beteckningar (som skiljer sig frn de ryska) r Delta III-, Typhoon- och
Delta IV-klassen:
Delta III. Sex stycken SSBN av denna klass r aktiva, med tv stycken stationerade vid NF:s ubtsbas Jagelnaja i nrheten av Murmanskfjordens inlopp
och de vriga vid SF:s ubtsbas Rybachij p Kamtjakahalvn. Ubtar av denna klass brjade utplaceras 1982, och utgr en vidareutveckling av Delta IIklassen. Delta III-ubtarna r bestyckade med 16 stycken SS-N-18 (NATO-beteckning) missiler (SLBM), den frsta MIRVade (Multiple Independently targetable
Reentry Vehicles) SLBM i dvarande sovjetiska flottan. SS-N-18 r en tvstegsraket med flytande brnsle som anvnder trghets- och stellr navigering. Varje missil kan bra 3 stycken MIRV (med en laddningsstyrka p vardera 200 kt),
med en trffskerhet p 900 meters Circular Error Probable, CEP4 . Med en rckvidd p 6 500 km kan den n den amerikanska kontinenten frn Barents hav
(som jmfrelse kan nmnas att avstndet mellan New York och Moskva r ca
7 500 km, och mellan Moskva och Peking 5 800 km).
Typhoon. Typhoonklassen bestr av tre stycken operativa ubtar, varav en
troligen anvnds fr fltprover (se nedan om ubtarnas framtid). Samtliga har
sin hemmabas i Nerpichja, ngot ster om Murmansk, NF. Ubtsklassen, som
r samtida med Delta III, utgr en fristende design frn Delta-ubtarna. Varje
ubt i denna klass br 20 stycken SS-N-20 SLBM, var och en med 10 MIRV p
100 kt vardera. Med en trestegsraket med fast brnsle har missilen en rckvidd
p 8 300 km. Missilen anvnder bde trghetsnavigering, stellr navigationsuppdatering och ett datorkontrollerat post-booster system, vilket tillsammans
ger en CEP p 500 m.
Delta IV. Denna ubtsklass r den nyaste i den ryska strategiska ubtsflottan
(i bruk 1984) och en vidareutveckling av tidigare Deltaklasser. Sex stycken r
idag operativa, alla vid den Norra Flottan (med hemmahamn Jagelnaja). Missilbestyckningen bestr av 16 stycken SS-N-23 (4 gngers MIRVning med 100 kt
laddningsstyrka var, trestegsraket med flytande brnsle med rckvidden 8 300
km). SS-N-23 anvnder samma typ av navigationssystem som finns p SS-N20, men dessutom finns radiokommunikationsnavigering via satellit fr bankorrektioner [8]. Missilens CEP r drfr troligtvis ngot mindre n fr SS-N20.
4 CEP
definieras som radien p den cirkel inom vilken hlften av missilerna trffar.
21
FOI-R--1357--SE
4.4.2 Ubtarnas anvndningsomrden och uppgifter

Gemensamt fr samtliga ryska idag aktiva strategiska ubtsklasser r att deras verksamhet och operativa omrde r frlagd relativt nra den ryska kusten. Karakteristiskt r t.ex. att Typhoonubtarna har indragbara fenroder fr att lttare kunna bryta
igenom isen vid undervattensoperationer i arktiska vatten. Missilernas rckvidder
r ocks tillrckligt lnga fr att tillta en uppskjutning frn Rysslands nromrde,
givet att de potentiella strategiska mlomrdena befinner sig p norra halvklotet.
Trots deras relativa nrhet till den ryska kusten, r ubtarna tillverkade fr att ha
en hg uthllighet, frn 80 dagar (Deltaklassen) upp till 90 120 dagar (Typhoonubtarna).
ven om de ryska strategiska ubtarnas kustnra operationer frmst r framtvingade av den amerikanska frsvarsfrmgan, finns det nd uppenbara frdelar med
att operera i nrheten av den egna kusten. Dels kan ubtarna lttare frsvaras mot
attacker frn frmmande ubtar och flygstyrkor, och dels underlttas kommunikationen mellan ubtarna och land. Eftersom ubtarna befinner sig i omrden dr en
frmmande makts kapacitet r hgst begrnsad, minskar ocks frmmande makters
frmga att flja ubtarnas frehavanden. Exempelvis blir det amerikanska SOSUSsystemet [9], ett ntverk fr akustisk vervakning under vattnet, ngot obsolet.
Nr det gller den strategiska ubtsflottans militra uppgift r det troligt att
endast en andraslagsfrmga r aktuell idag. Denna frmodan r rimlig om man
tar i beaktande dels de relativt dliga CEP-vrdena fr SLBM jmfrt med ICBM,
och dels de begrnsade patrulleringsomrdena. Med ett strre patrulleringsomrde
skulle de strategiska ubtarna i princip ocks kunna ha andra, substrategiska frstaslagsuppgifter, ngot som dessutom skulle rimma vl med den nya ryska militrdoktrinen [10]; det finns dock i dagslget inga uppgifter som tyder p att s skulle
vara fallet. De strategiska ubtarnas primra roll verkar drfr vara deras avskrckande syfte, och ett anvndande av deras slagkraft r fljaktligen endast aktuellt vid
ett mer storskaligt krnvapenkrig, d Ryssland sjlvt har blivit utsatt fr en krnvapenattack.
En fullgod och avskrckande andraslagskapacitet bygger dock p att ubtarna
verkligen har en relativt god verlevnadsfrmga, och hr kommer flera kritiska
faktorer in. Man kan utg frn att frmmande attackubtar amerikanska kontinuerligt frsker spra och vervaka de patrullerande ryska strategiska ubtarna.
Det kan dock argumenteras fr att det finns sm, om n kanske inte obefintliga,
mjligheter att under en lngre tid ha akustisk uppsikt ver en rysk modern SSBN [11]. Under pgende fientligheter mste man dessutom addera den ryska kapaciteten att aktivt frsvara de strategiska ubtarna. Betydelsen av de ryska frsvarsstyrkorna bortfaller naturligtvis delvis vid ett verraskningsanfall, eftersom endast
motmedlen frn den strategiska ubten sjlv och eventuella fljeubtar kan anvndas i frsvarssyfte, men fr att oskadliggra den strategiska ubtsflottan mste
ndock samtliga ryska SSBN kunna snkas inom ett kort tidsintervall.
Ovanstende resonemang utgr frn att de ryska ubtarna befinner sig p patrulluppdrag till sjss. Om huvuddelen befinner sig i hamn r ett verraskningsanfall lttare att stadkomma, eftersom ubtarnas placering drmed r knd, och
andra typer av vapen kan d ocks sttas in mot dem (t.ex. kryssningsmissiler eller
ballistiska missiler). De ryska ubtarnas frmga att avfyra sina missiler frn kaj [8]
medfr dock att verkligen alla ubtar mste gras obrukbara fr att omintetgra
andraslagsfrmgan. En annan faktor som spelar in hr r ubtarnas beredskap,
d.v.s. hur lng tid en ubt behver frn det att avgngsorder ges tills det att ubten
befinner sig utanfr hamnomrdet.
En intressant frgestllning r hur de ryska planerna r utformade fr det fall
de strategiska ubtarna skulle attackeras i frebyggande syfte, t.ex. under en militr konflikt som frs med konventionella medel, utifall konflikten i ett senare skede
skulle eskalera. I s fall behver inte alla ubtar snkas p en gng, utan endast
FOI-R--1357--SE
22
tillrckligt mnga fr att i ett eventuellt senare skede kunna tillintetgra andraslagsfrmgan5 . Rysslands dilemma i detta fall r om man ska riskera antingen sin andraslagsfrmga eller att eskalera krisen genom att demonstrera att sdana attacker p
den strategiska ubtsflottan r oacceptabla.
Ytterligare ett par aspekter r vrda att nmna i samband med ubtarnas uppgifter
och deras srbarhet [20, 11]. Det mesta talar fr att den ryska flottan av SSBN sedan
1970-talet fr de ndvndiga koderna fr att auktorisera en missilavskjutning tillsammans med sjlva skjutordern [20]. Extremt lgfrekventa signaler, med interkontinental rckvidd, snds konstant frn en radiostation p Kolahalvn. Informationsinnehllet i dessa signaler r ringa, men existensen av dem utgr en klarsignal om att
situationen r normal. Ett effektivt informationsgivande med detaljerade och utfrliga order krver dock antennmottagning, vilket medfr att ubten mste aktivera
sina flytande antennbojar. ven om ubten sjlv kan befinna sig i u-lge utgr detta en ytterligare upptcktsrisk. Samma sak gller fr ubtens navigering: dagens
strategiska ubtar kan frvisso avskjuta ett godtyckligt antal missiler i undervattenslge, men innan missilerna avskjuts mste ubten troligen f tillfrlitlig postionsbestmning via satellit, och behver d anvnda sig av en flytande radioantenn vid
ytan.
4.4.3 Den strategiska ubtsflottans framtid

Den strategiska ubtsflottan har som sagt minskats drastiskt under det senaste decenniet. Statusen p, och betydelsen av, den kvarvarande ubtsflottan har ocks
ifrgasatts, speciellt med tanke p att antalet patrulluppdrag har minskat frn 37
stycken 1991 till ett enda under 2001 och inget under 2002 [4, 7]. Ytterligare en klla till tveksamhet angende ubtsflottans slagkraft utgjorde debaklet vid den stora
militrvningen i februari 2004. Vid denna vning misslyckades frst tv stycken avskjutningar med SS-N-23 frn en och samma ubt av Delta IV-klass, och dagen efter
avfyrades en tredje SS-N-23-missil, frn en annan ubt av samma klass, som kom ur
kurs och sjlvdestruerades [13].
Det r dock tveksamt om dessa faktorer verkligen kan anvndas som en vrdemtare p den ryska strategiska ubtsflottan. Fr det frsta r minskningen av antalet patrulluppdrag snarare ett naturligt resultat av kalla krigets upphrande n
en minskande betydelse relativt de vriga strategiska nuklera styrkorna. ven om
i genomsnitt endast en SSBN idag (2003/2004) r ute p patrull vid en godtycklig
tidpunkt [14] betyder det nd att tminstone ett femtiotal stridsspetsar finns direkt anvndbara. Utver det kan ocks ett flertal ubtar i hamn besitta hg stridsberedskap, frutsatt att inte samtliga av de frtjda ubtarnas missiler frvaras i
lagerrum p ubtsbaserna. Om vrldslget skulle frsmras kan dessutom en mindre (jmfrt med kalla krigets dagar) men i avskrckande syfte tillrckligt stor flottnumerr vara att fredra, eftersom man p s stt uppnr ett optimerat resultat givet
de ekonomiska och skerhetspolitiska frutsttningarna. Till exempel r det tnkbart
att samtliga ubtar inom rimlig tid skulle kunna tillfras de ndvndiga medel som
behvs fr att frstta dem i stridsfrdigt skick, givet att de befinner sig i relativt
god kondition redan nu frsts. Med 14 stycken aktiva SSBN finns potentiellt nstan
1 100 stridsspetsar tillgngliga idag, ett antal som knappast r frsumbart eller ens
av sekundr betydelse fr ngon presumtiv fientlig makt.
Fr det andra, nr det gller missilavfyrningarna, mste man komma ihg att
t.ex. en av Typhoonubtarna avfyrade tv stycken missiler i oktober 2003, och att den
ubt som misslyckades med sina tv avfyrningar lyckades vid en ny testskjutning i
mars 2004. Det r inte officiellt bekrftat vad de misslyckade avskjutningarna egentligen berodde p, bortsett frn att tminstone det tredje misslyckandet berodde p
missilen och inte p ubten [13]. En partiell frklaring skulle kunna vara att flottan
5 Fr
en frn denna framstllning avvikande diskussion om ubtsflottans signifikans, se ref. [12].
23
FOI-R--1357--SE
har varit smre p att underhlla sina SLBM n vad de strategiska robottrupperna
(Strategic Rocket Forces, SRF) varit med sina ICBM. Om s r fallet tyder den lyckade
avskjutningen i mars p att misslyckandet antingen var en kombination av enstaka
olyckshndelser, vilket verkar troligast, eller att de kritiska delarna av underhllet
redan har hunnit frbttras.
Nr det gller den framtida utvecklingen av den strategiska ubtsflottan r tv
stycken ubtar av den nya klassen Borej under konstruktion. Den frsta av dessa
pbrjades redan fr tta r sedan, men projektet verkar ha tagit ny fart i och med
den andra ubtens konstruktionsstart i mars 2004 [4, 5]. Missilerna fr denna ubtsklass kommer att utgras av en SLBM-variant av den landbaserade Topol-M, kallad
Bulava (SS-N-27) [6]. Enligt uppgift har en av de tre aktiva Typhoon-ubtarna uppgraderats fr att kunna testskjuta den nya missilen [6], men det r oklart om ngon
testskjutning nnu har gt rum.
Sammanfattningsvis verkar den ryska strategiska flottan trots nedskrningarna
fortfarande vara tillrckligt stor fr att uppfylla sitt avskrckande syfte. Det mindre
antalet kan ocks betyda att de kvarvarande ubtarna kan hllas i ett bttre skick
och snabbt frkorta sin beredskapstid om behovet uppstr, ven om det br ppekas
att relativt lite r knt om bde de kvarvarande ubtarnas och missilernas tekniska
skick, och deras operationella kapacitet. De frnyade anstrngningarna vid utvecklingen av en ny ubtsklass med tillhrande missilsystem tyder dock p att SSBNflottans roll i den strategiska avskrckningsdoktrinen inte har minskat. S lnge det
finns ett ryskt behov av att minska risken fr en frlorad andraslagsfrmga r det
heller inte troligt att den ubtsbaserade delen av triaden skulle frsvinna. Detta eftersom det skulle lgga tyngdpunkten p andraslagskapaciteten p den markbaserade
delen, vilket skulle ka srbarheten vsentligt.
4.5 Det strategiska bombflyget

Till skillnad frn den strategiska ubtsflottan har det strategiska bombflyget (Long
Range Aviation, LRA) behllits mer eller mindre intakt under de senaste femton ren.
Idag finns ett knappt ttiotal strategiska flygplan6 med lnga rckvidder och tankningsmjligheter i luften [4]. Dessutom finns mer n 150 stycken Tu-22M3 Backfire
[15], ett flygplan med relativt lng rckvidd dr dock mjligheten till lufttankning
har tagits bort [20], varfr flygplanstypen enligt START I-avtalet inte klassas som
strategisk [6].
LRA bestr av den ryska 37:e flygarmn, som bestr av den 22:a Donbassdivisionen i vstra Ryssland samt den 73:e divisionen i sydstra Sibirien. Av samtliga
strategiska flygplan ingr ungefr hlften i den 22:a eller 73:e divisionen. Enligt de
flesta uppgifter ingr ocks divisioner med Tu-22M3 Backfire i den 37:e flygarmn
[5, 6] (men vissa ryska kllor hvdar att Tu-22M3 endast ingr i den ryska flottans
flygstyrkor [8]). Precis som fr den strategiska ubtsflottan ligger ansvaret fr krnvapnens funktionsduglighet och skerhet p det 12:e huvuddirektoratet och flygvapnets egna 6:e direktorat.
4.5.1 Flygplanstyper, baser och bestyckning

Den strategiska flygplansflottan bestr idag av tv flygplanstyper, Tu-160 Blackjack
och Tu-95 Bear. Tu-95 finns dessutom i tv versioner, H16 som kan bra 16 stycken
kryssningsmissiler (ALCM) och H6 som kan bra sex.
Tu-160 Blackjack. Tu-160 r ett verljudsflygplan (maxfart knappt Mach 2) som
togs i bruk 1987. Planet kan tankas i luften och har en rckvidd (utan lufttank6 Flygplansbeteckningarna kommer att ges med dubbla namn, bde det ryska och NATO:s, medan
misssilerna endast ges med NATO-beteckningen.
FOI-R--1357--SE
24
ning) mellan 10 500 och 14 000 km. Bestyckningen bestr av 12 stycken AS-15
kryssningsmissiler (med en rckvidd p 2 500 km, CEP troligen under 50 m och
200 kt nukler laddning) eller 24 stycken AS-16 kortdistansmissiler (SRAM)
(rckvidd 60 150 km och 350 kt nukler laddning eller 150 kg konventionell).
I princip kan planet ocks bra nuklera frifallsbomber, men i dagslget frmodas LRA frlita sig p enbart missilerna [14]. Samtliga 14 stycken Tu-160 r
stationerade i Engels, sydst om Moskva.
Tu-95 Bear. Den senaste modellen i denna serie, och den enda kvarvarande i
aktiv tjnst, Bear H, togs i bruk 1981. Med en maxhastighet p 900 km/h har
den en rckvidd p ungefr 11 000 km. H6-versionen av flygplanet kan bra
6 st. AS-15 ALCM eller AS-16 SRAM, medan H16 tar upp till 16 stycken AS15 eller AS-16. Troligen kan Tu-95 ocks bra frifallande bomber, men precis
som med Tu-160 verkar det inte vara en mjlighet som r av intresse idag. 4 st.
H16 och 2 st. H6 r baserade i Rjazan, sydst om Moskva (mellan Moskva och
Engels), medan 15 st. H16 och 25 st. H6 r stationerade vid flygbasen i Ukrainka
i sydstra Sibirien.
4.5.2 Strategiska flygets anvndningsomrden, uppgifter och

framtid
De strategiska flygstyrkorna har under en lngre tid haft bde strategiska och substrategiska uppgifter. Vad som tillkommit under de senaste ren r en anpassning
till den nya ryska militra doktrinen om att kunna anvnda begrnsade nuklera insatser mot frmmande militra ml, i syfte att deeskalera en regional konflikt som
hotar vitala ryska intressen [10]. Detta r en tydligare fokusering p substrategiska
uppgifter fr LRA n vad som tidigare varit fallet. Man kan i sjlva verket frga sig i
hur hg grad LRA verkligen r en essentiell del av den strategiska triaden (bestende
av de interkontinentala missilerna, den strategiska ubtsflottan och det strategiska
bombflyget), och om inte triaden snarare egentligen endast r en dyad, med LRA
i ett mellanlge mellan strategiska och substrategiska uppdrag. Med tanke p att
kanske endast hlften av flygplanen r stridsberedda vid ett givet tillflle [6, 14], och
att det dvarande Sovjetunionen till skillnad frn USA inte permanent hade ngra
strategiska flygplan startklara [14] under det kalla kriget, r det inte troligt att LRA
ses (eller har setts) som en kritisk komponent av triaden.
Ur de strategiska flygstyrkornas synvinkel r det inte ndvndigtvis negativt att
befinna sig i ett mellanlge mellan strategiska och substrategiska uppgifter, utan
frhllandet kan snarare peka p LRA:s potentiellt breda anvndningsomrde. Flygstyrkorna har mycket riktigt under senare r ocks vat p bde strategiska och mer
begrnsade deeskalerande scenarier [6]. Det r dock oklart i vilken mn, om ngon,
denna nya roll gr det krnvapenbestyckade taktiska flygvapnet verfldigt.
Utver sin nuklera kapacitet har det strategiska flygvapnet ocks en annan styrka, nmligen sin konventionella kapacitet. Denna taktiska roll kom till anvndning
redan under Afghanistankriget, men har accentuerats n mer efter de amerikanska
flygstyrkornas framgngsrika operationer under det senaste decenniet.
Nr det gller framtiden fr det strategiska flygvapnet r det troligt att uppgifterna, som redan diskuterats ovan, kommer att bli mer diversifierade, med nuklera
strategiska och substrategiska, samt rent konventionella, roller. En ytterligare tendens som pekar t det hllet r utvecklingen av en ny precisionsstyrd ALCM, Kh101/102, med 5 000 km rckvidd och kapabel att bra antingen en nukler eller
konventionell laddning. Till ngon del kan denna dubbla anvndning av bde flygstyrkor och vapenbrare skapa ett visst orosmoment och en oskerhet ver framtida
ryska frehavanden, inte minst i kombination med det i inledningen nmnda relativt
ospecificerade SORT-avtalet.
25
FOI-R--1357--SE
En uppgradering och modernisering av de existerande flygplanstyperna verkar i

viss mn ske [6], men utvecklingen av en ny flygplansmodell med smygteknik och
liknande egenskaper har nnu inte tagit form. Det verkar drfr troligt att Tu-95
och Tu-160 kommer att fortstta utgra den strategiska flygflottan, tminstone fram
till mitten av nsta decennium. Det r dock fr nrvarande oskert i vilken grad
det strategiska bombflyget verkligen kommer att kunna upprtthlla en hg teknisk
standard i ett lngre tidsperspektiv.
[1] O. Bukharin och J. Handler, Science & Global Security 5 (1995) 245.
[2] S. Saunders (ed.), Janes Fighting Ships 2003-2004, Janes Information Group,
2003.
[3] RANSAC Nuclear News, www.ransac.org.
[4] Bulletin of the Atomic Scientists, www.thebulletin.org.
[5] Center for Arms
www.russianforces.org.
Control,
Energy
and
Environmental
Studies,
[6] Nuclear Threat Initiative (NTI), www.nti.org.

[7] Natural Resources Defense Council (NRDC), www.nrdc.org.
[8] N. Spassky (ed.), Strategic Nuclear Forces, Arms and Technologies Publishing
House, 2000.
[9] SOund SUrveillance System (SOSUS), www.pmel.noaa.gov.
[10] Russias Military Doctrine, Arms Control Association, www.armscontrol.org.
[11] E. Miasnikov, The Future of Russias Strategic Nuclear Forces: Discussions and Arguments, Center for Arms Control, Energy and Environmental Studies at MIPT,
www.armscontrol.ru.
[12] I. Drfer, Kola Has Lost Significance, US. Naval Proceedings, mars 2002, 80.
[13] A. Sokov, Military Exercises In Russia: Naval Deterrence Failures Compensated By
Strategic Rocket Success, CNS Research Story, Monterey Institute of International
Studies, cns.miis.edu.
[14] Center for Defense Information (CDI), www.cdi.org.
[15] Carnegie Endowment for International Peace (CEIP), www.ceip.org.
[16] D. Baker (ed.), Janes Space Directory 2003-2004, Nineteenth edition, Janes Information Group, 2003.
[17] Global Security, www.globalsecurity.org.
[18] J. McDowell, Jonathans Space Home Page, http://planet4589.org/space/space.html.
[19] R.S. Norris och H.M. Kristensen, Russian Nuclear Forces 2004,Bulletin of the
Atomic Scientists 60, 4 (2004) 72.
[20] P. Podvig (ed.), Russian Strategic Nuclear Forces, The MIT Press, 2001.
[21] P. Podvig, History and the Current Status of the Russian Early-Warning System, Science and Global Security 10 (2002) 21.
Kapitel 5
Kina
Martin Goliath
Det skerhetpolitiska lget fr Kina, med betoning p krnvapenproblematiken, har

nyligen studerats vid FOI [1]. Denna framstllning kommer drfr vara kortfattad
vad gller det allmnna lget, och istllet fokuseras p ngra specifika frgor av mer
teknisk natur:
Kinas krntekniska infrastruktur
Arsenalens sammansttning, med betoning p laddningstyper och utvecklingsmjligheter
Missilsystemens kapacitet
Kinas inblandning i teknologispridning
Uppgifter rrande Kinas krnvapen r knapphndiga och av osker kvalitet
mycket p grund av den hga sekretess som tillmpas och bristen p den typ av
frtroendeskapande transparens som t.ex. frekom mellan USA och Sovjetunionen.
5.1 versikt
Fr mer ingende diskussioner av de frgor som berrs i detta avsnitt hnvisas till
referens [1].
5.1.1 Arsenal
Kina bedms ha en liten och relativt primitiv interkontinental arsenal. Kinas krnvapenarsenal diskuteras nrmare nedan.
5.1.2 Krnvapendoktrin
Ngon uttalad doktrin vad gller krnvapen har inte presenterats. Det anses dock att
Kina tillmpar minimal avskrckning, vilket enkelt uttryckt innebr att man hller sig
med kapacitet att, nr man sjlv blivit utsatta fr krnvapenangrepp, retaliera mot
varje tnkbar motstndare med tminstone ett par krnvapen. Man avser d allts att
sl mot vrdeml (befolkningscentra o.dyl.). Denna utsikt frvntas vara tillrckligt
avskrckande fr en potentiell angripare. En mer ambitis kinesisk hllning, t.ex.
launch on warning, medges inte med de nuvarande ledningssystemen.
27
FOI-R--1357--SE
28
5.1.3 Strategiskt lge

I det globala perspektivet tros Kina ej ha ambitionen att hja sig till en niv jmfrbar med USA och Ryssland, vad gller arsenalens storlek och kapaciteten hos
ledningssystem. Om utbyggnaden av missilfrsvarssystem skulle anses hota trovrdigheten hos Kinas minimala avskrckning, kan det dock frvntas att man knner sig tvungen att bemta detta genom att utka sin arsenal.
Regionalt dominerar Taiwanfrgan, och Indiens de facto status som regional krnvapenmakt. Dessutom r Nordkoreas frmodade krnvapeninnehav, och den krnvapenspridning i regionen som kan flja av detta, en viktig frga fr Kina.
5.1.4 Politisk och ekonomisk utveckling

Kina prioriterar ekonomisk reform framfr militr modernisering och politisk frndring. Uppgifter om Kinas frsvarsutgifter r oskra. Nedanstende uppgifter, dr
ven Taiwan medtagits, r hmtade frn SIPRI [2].
Frsvarsutgifter 2000
Kina: $23 miljarder, stigande (detta utgr 2 % av BNP)
Taiwan: $7 miljarder, stabil (detta utgr 2 % av BNP)
Import av vapen 1997 2001
Kina: $7 miljarder (nst hgsta i vrlden; 90% frn Ryssland)
Taiwan: $11 miljarder (hgst i vrlden; 75 % frn USA, 25% frn Frankrike)
Export av vapen 1997 2001
Kina $1,5 miljarder ( 40 % till Pakistan)

Kinas tillgng till fr krnvapen kritiska material kan sammanfattas som god, och r
ej begrnsande fr storleken p arsenalen. Mnga nyckelanlggningar r lokaliserade i centrala Kina, och uppgifter frekommer om anlggningar som placerats underjordiskt fr att ytterligare minska srbarheten. Nedanstende uppgifter om olika
anlggningar r hmtade frn Federation of American Scientists [3] och Monterey Institute of International Studies [4].
Urangruvor
Gruvor med uranfyndigheter finns p ett dussintal platser utspridda ver hela Kina,
framfr allt i de sydstra delarna. Uranhalten r dock ver lag under vad som brukar
anses vara kommersiellt brytvrt [5].
Urananrikning
Anrikning av uran fr vapenndaml har gjorts i tv komplex, baserade p gasdiffusion. Den ena anlggningen (Lanzhou) stngdes 1999, medan den i Heiping
fortfarande r i drift. Med rysk hjlp har dessutom ngra gascentrifuganlggningar
byggts. Dessa hvdas dock vara mnade fr lganrikning fr civila ndaml.
Plutoniumproduktion
En produktionsreaktor i Guangyuan har varit i drift sedan 1973. Den r en grafitmodererad lttvattenkyld reaktor med naturligt uran som brnsle. Dess effekt r runt
1000 MWt , och produktionskapaciteten fr plutonium r 300 400 kg/r. Tidigare
fanns en produktionsreaktor i Jiuquan med ungefr samma kapacitet.
29
FOI-R--1357--SE
Plutoniumbearbetning
En anlggning fr plutoniumupparbetning finns i anslutning till produktionsreaktorn
i Guangyuan. Ytterligare en anlggning r under konstruktion. Vidare frekommer
plutoniumbearbetning, ssom metallframstllning, i en anlggning i Yibin.
Tritiumproduktion
Kinas behov av tritium tillgodoses i Guangyuan, och i en anlggning i Baotou.
Laddnings- och stridsspetsproduktion
Tillverkning av laddningar och stridsspetsar sker i Guangyuan. Uppgifter om ytterligare en anlggning belgen i Harbin finns ocks.
Vapenlaboratorier
Det huvudsakliga laboratoriet fr krnvapenutveckling finns i Mianyang i centrala
Kina. Dessutom finns det fr grundforskning viktiga China Institue of Atomic Energy,
belget i Tuoli nra Peking. Ytterligare ett laboratorium, belget i Xian, gnar sig t
testsupport.
Testplatser
Kinas samtliga 45 krnvapenprov har genomfrts i nordvstra Kina, nra Lop Nor.
Civila reaktorer
Kina har nio reaktorer fr elproduktion: fem i Qinshan nra Shanghai, tv i Guangdong, samt tv i Lingao. Ytterligare tv reaktorer r under byggnation [6]. Dessutom
finns det ett dussintal forskningsreaktorer i Kina [7].
5.3 Arsenal
Hr sammanfattas kort de vapenbrare som str till Kinas frfogande, varefter uppgifter om krnladdningstyper befintliga och eventuella framtida diskuteras.
5.3.1 Ubtsbaserade krnvapen

Klassen SSBN Xia har funnits i ett exemplar sedan 1981. Nuvarande status fr denna ubt r inte knd. Ytterligare en eventuell ubt i samma klass tros ha frlist.
Klassen bedms fr vrigt vara mycket srbar fr modern anti-ubtsbekmpning.
Kinas ubtsbaserade krnvapen kan drfr i nulget knappast betraktas som en trovrdig del av en triad.
En ny SSBN sgs vara under utveckling. Tillsammans med en ny SLBM, JL-2,
skulle strre delen av USA tckas in frn ubtar baserade i vstra Stilla havet. Det
innebr att man kan lta sina SSBN operera i hemmavattnens relativa skerhet, men
nd ha andraslagsfrmga mot USA.
5.3.2 Strategiskt bombflyg

Nr det gller flygplan med strre rckvidd, r det bara H-6 (rckvidd 6 000 km) som
kommer i frga. Denna flygplanstyp r i sjlva verket den ryska Tu-16, och r mycket
srbar fr modernt luftvrn. Kinas strategiska bombflyg kan drfr inte sgas utgra
ett trovrdigt hot mot t.ex. Ryssland.
FOI-R--1357--SE
30
5.3.3 Krnvapen p markbaserade ballistiska missiler

I nulget har Kina enligt uppgift bara runt 20 markbaserade strategiska missiler (hr
tolkat som missiler med kapacitet att n kontinentala USA). Nr det gller kortare
rckvidder finns bde fler och modernare typer av missiler i den kinesiska arsenalen,
ven om de flesta anses vara konventionellt bestyckade. Nr det gller Kinas modernisering p missilomrdet, se vidare nedan.
5.3.4 Krnladdningar
Uppgifter [8] finns om att den kinesiska arsenalen bestr av sex laddningstyper:
Fissionsbomb (20 40 kt)
(Fissions?)laddning fr missiler (20 kt)
Fusionsbomb (>3 Mt)
Tv olika fusionsladdningar fr missiler (>3 Mt, resp. 4 5 Mt)
Fusionsladdning fr missiler (200 300 kt)
Fusionsladdningarna av multimegatonstyrka r ldre designer, och kan nrmast jmfras med amerikanska laddningar frn 1950-talet. De hga laddningsstyrkorna motiveras av att man frmst avser att med relativt grov precision sl mot
vrdeml. Stridsspetsarna vger troligen ett par ton styck [9]. De r drfr inte anvndbara fr MRV-ning p befintliga missiler, eller fr bruk p de nya, mindre, interkontinentala missiler som Kina har under utveckling. Slunda r den sistnmnda
laddningen ovan kanske intressantast, eftersom den troligen r en relativt modern
och ltt design. I samband med denna laddning kan det vara lmpligt att diskutera kinesisk informationsinhmtning hos frmmande makt. Det har nmligen framkommit [10] att Kina under lng tid bedrivit omfattande operationer mot amerikanska krnvapenlaboratorier, och drigenom kommit ver ingende information om
svl samtliga moderna amerikanska krnladdningar, som viktig missilteknologi.
Kinas senaste serie med krnvapenprov (1994 1996) bedms delvis vara utprovningen av en ny, miniatyriserad fusionsladdning, utvecklad med hjlp av den information man kommit ver. Den ovan diskuterade laddningen r mjligen resultatet
av detta arbete. Kina har ven erhllit uppgifter om och testat en krnladdning
med frstrkt strlning (s.k. neutronbomb).
5.4 Missilteknologi
I detta avsnitt sammanstlls kort Kinas missiltyper, varefter mjlig framtida utveckling diskuteras.
5.4.1 Missiler
Strategiska missiler
Kinas strategiska missilarsenal utgrs idag av relativt f (hgst ett tjugotal) missiler
av typ DF-5, med rckvidd runt 13 000 km. Dessa r baserade i tunnelsystem, och
avfyras frn frberedda platser utanfr tunnelmynningar. De tar en vapenlast p 3
ton, vilket torde innebra att de kan bra en men inte flera fusionsladdningar
av ldre typ (se ovan). Trffnoggrannheten r relativt lg, vilket man kompenserat
genom relativt hga laddningsstyrkor. Vidare r missilerna vtskedrivna och mste
tankas, vilket medfr lnga (30 60 minuter) klargringstider.
31
FOI-R--1357--SE
Allt sammantaget kan man sluta sig till att om Kina avser hja sina ambitioner
p krnvapenomrdet, krvs missiler med bde snabbare respons och minskad srbarhet.
Fr att korta ned tiden frn insatsorder till avfyrning r det nskvrt med fastbrnslemissiler. Nr det gller minskad srbarhet r basering i silo eller p mobila avfyrningssystem (bdadera omrden dr Kina erhllit viktig kunskap genom
sitt spionage mot USA) lmpligt. Slunda har Kina flera fastbrnslemissiler under
utveckling: DF-31, som r mobil, och dess ubtsbaserade variant JL-2 (bda rckvidd
8 000 km); samt den mobila DF-41 (rckvidd 12 000 km).
Av intresse r ocks uppgifter [11] om att Kina har en kryssningsmissil med tillhrande krnladdning under utveckling.
Medel- och kortrckviddiga missiler
Kina frfogar ven ver ett hundratal av de ldre missiltyperna DF-3A och DF-4,
vilka med sina rckvidder p 3 000 km resp. 5 000 km r att betrakta som intrakontinentalstrategiska, dvs. de fyller en strategisk funktion mot frmst Ryssland.
Vidare har Kina redan frbandssatt flera moderna kortrckviddiga missiler, vilka
dock huvudsakligen frmodas vara konventionellt bestyckade.
5.4.2 Tekniska frutsttningar att bemta missilfrsvar

Kinas nuvarande strategiska krnvapenkapacitet skulle sannolikt vara otillrcklig
fr att penetrera ett fungerande missilfrsvar. Frutom en utkning av antalet missiler, kan man drfr frutstta att Kina kan komma efterstrva att kunna bestycka
sina missiler med flera laddningar (MRV- eller MIRV-ning). I dagslget har Kina troligen inte sdan kapacitet, men har genom ovan nmnda informationsinhmtning
tillgnat sig viktiga kunskaper som bedms vara tillrckliga fr att, i kombination
med de nya, lttare laddningar man tagit fram, inom en snar framtid medge MIRVkapacitet.
5.5 Teknologispridning
Kinas roll i teknologispridning till andra stater r omdiskuterad, och behandlas hr
kort.
5.5.1 Spridning av nukler kunskap

Det har allmnt hvdats att Kina bisttt med viktig kunskap till det pakistanska
krnvapenprogrammet. Bland annat sgs det att Pakistan erhllit ritningar p en
tidig kinesisk fissionsladdning, baserad p uran [12]. Denna laddningskonstruktion
psts nu (med reservation fr att dessa uppgifter verkar motstridiga) ha dykt upp
ven i Libyen [13].
5.5.2 Missilteknologi
Nordkorea har utgjort en viktig aktr vad gller spridning av missiler till andra lnder. ven om senare tiders utveckling i Nordkorea p missilomrdet skett p egen
hand, antas mycket av grunderna komma frn tidigare kinesisk missilfrsljning och
kunskapsverfring till Nordkorea.
FOI-R--1357--SE
32
[1] Gunnar Arbman m.fl., Krnvapenmakten Kina: globala och regionala aspekter, FOIR-0976-SE, 2003.
[2] SIPRI yearbook 2002, SIPRI, 2002.
[3] China Nuclear Forces, Federation of American Scientists (FAS),
www.fas.org/nuke/guide/china/index.html (15 juni 2004).
[4] CNS resources on China, Center for Non-proliferation studies (CNS),
cns.miis.edu/research/china/ (15 juni 2004).
[5] John Wilson Lewis och Xue Litai, China builds the bomb, Stanford University
Press 1988.
[6] IAEA power reactor information system, International Atomic Energy Agency
(IAEA), www.iaea.org/programmes/a2/index.html (14 september 2004).
[7] Nuclear research reactors in the world, International Atomic Energy Agency
(IAEA), www.iaea.org/worldatom/rrdb/ (14 september 2004).
[8] Chinas nuclear stockpile and deployments, Center for Non-proliferation studies
(CNS), cns.miis.edu/research/china/nuc/nstock.html (16 juni 2004).
[9] John Wilson Lewis och Hua Di, Chinas ballistic missile programs, International
Security 17 (1992) 5.
[10] U.S. national security and military/commercial concerns with the peoples republic of China, Select committee, United States house of representatives
1999; sammanfattad i The consequences of Chinese espionage to international security: a Cox report review, Center for Non-proliferation studies (CNS),
cns.miis.edu/research/china/coxrep/report.htm (14 september 2004).
[11] Nuclear delivery system modernization, Center for Non-proliferation studies
(CNS), cns.miis.edu/research/china/nuc/nmod.html (20 april 2004).
[12] David Albright och Mark Hibbs, Pakistans bomb: Out of the closet, Bull. Atom.
Sci., juli/augusti 1992.
[13] William J. Broad och David E. Sanger, Warhead blueprints link Libya project to
Pakistan figure, The New York Times 4 februari 2004; William J. Broad, Libyas
A-bomb blueprints reveal new tie to pakistani, The New York Times 9 februari 2004.
Kapitel 6
Indien
Anders Axelsson
Det indiska krnvapenprogrammet kan stdja sig p ett mycket stort och brett upplagt krntekniskt program, dr ett lngsiktigt ml fr den civila delen r att kunna utnyttja landets rikliga toriumreserver fr sjlvfrsrjande kraftproduktion. Man
har omfattande forskning och utveckling p mnga omrden som krvs i detta program upparbetning, brnsleutveckling och -framstllning, reaktorutveckling och
materialforskning. Eftersom mnga av de aktiviteter och anlggningar som krvs
fr detta ven r ndvndiga fr att producera fissilt material fr krnvapen har
drmed ocks skapats en stark plattform fr krnvapenprogrammet.
Indien detonerade sin frsta krnladdning redan 1974 men uppgav att konstruktionen var avsedd fr fredliga ndaml. I maj 1998 utfrdes fem krnvapenprov i
samma omrde (Pokharan i Rajasthan) som 1974 rs prov, och dessa prov innebar att
Indien officiellt deklarerade existensen av en krnvapenarsenal.
6.1 Doktrin och ledning

Sedan provsprngningarna 1998 har den indiska krnvapenarsenalens utformning
och ndaml diskuterats livligt. En officiell krnvapendoktrin publicerades i januari 2003, enligt vilken Indien skall bygga upp och vidmakthlla en trovrdig minimal avskrckning. Landet skall endast anvnda krnvapen som svar p krnvapenangrepp och mjligen p stora angrepp med kemiska eller biologiska vapen mot
Indien eller indiska styrkor. Indiens svar p ett krnvapenangrepp kommer att bli
massivt och utformas fr att orsaka fr angriparen oacceptabla skador. Vedergllningsanfall med krnvapen kan endast beslutas av den civila politiska ledningen
genom dess Nuclear Command Authority (NCA). Det sls ocks fast att Indien ven
fortsttningsvis skall tillmpa strikt kontroll av export av krn- och missilteknik,
delta i frhandlingarna om FMCT1 och avhlla sig frn krnvapenprov. Slutligen
deklareras att mlet r en krnvapenfri vrld genom global, verifierbar och ickediskriminerande krnvapenavrustning.
Den instans som ytterst beslutar om och leder krnvapeninsatser r NCA under
premirministerns ledning. Under den politiska nivn finns nyinrttade Integrated
Defence Staff (IDS) som satts upp fr att skapa en enhetlig kanal fr planering, information, rd och instruktioner mellan den politiska och den militra ledningen.
Tidigare har militrledningen representerats av de tre vapengrenarna var fr sig. P
sikt r det meningen att IDS skall ledas av en frsvarsstabschef, Chief of Defence Staff
(CDS), en institution som ivrigt efterlysts under en lngre tid men som nnu inte
blivit verklighet [1]. I den militra organisationen under IDS skall krnvapnen understllas ett Strategic Forces Command (SFC) som lngsamt r under uppbyggnad
1 Ett FMCT-frdrag (Fissile Material Cut-Off Treaty) skulle frbjuda tillverkning av fissilt material fr
vapenndaml.
33
FOI-R--1357--SE
34
sedan januari 2003. Under SFC hanteras krnvapenbrarna av armn (ballistiska

missiler) och flygvapnet (attackflyg).
Den antagna indiska minimala avskrckningsstrategin krver att en tillrckligt
stor del av landets krnvapen kan verleva ett anfall med krnvapen eller med konventionella styrkor. Det krvs ocks att tillrckliga ledningsfunktioner finns kvar
fr att besluta om och beordra ett vedergllningsanfall. I januari 2003 meddelade
premirministerns kansli att man gtt igenom krnvapenplaneringen avseende ledning, beredskap, mlval och procedurer fr beredskapshjning och insats, liksom att
man faststllt alternativa procedurer och ordervgar fr krnvapenvedergllning [2].
Mycket lite r knt om hur detta ser ut i praktiken, men uppgifter frekommer om
att Indien har tv eller tre alternativa ledningsstrukturer fr att kunna verkstlla en
krnvapenvedergllning [3]. IDS sger sig ocks arbeta med ett ledningssystem fr
NCA, inklusive en National Command Post (NCP) [4].
6.2 Krnteknisk infrastruktur och krnladdningar

Tv organisationer med huvudansvar fr utvecklingen av de indiska krnvapnen r
Defence Research and Development Organisation (DRDO) och Atomic Energy Commission
(AEC) (under vilket bl.a. Babha Atomic Research Centre (BARC) sorterar). Ofta antas
det att AEC framstller material samt utvecklar och bygger laddningarna och DRDO
utvecklar de hgexplosiva delarna och ansvarar fr anpassningen av laddningarna
till vapen [3].
De reaktorer som antas anvndas fr produktion av vapenplutonium r CIRUS
(40 MWt ) och Dhruva (100 MWt ) vid BARC i nrheten av Bombay. En upparbetningsanlggning med en kapacitet p 50 ton bestrlat brnsle per r (avpassad fr CIRUS
plus Dhruva) finns i Trombay. Om man verslagsmssigt uppskattar rsproduktionen
till 8 kg plutonium av vapenkvalitet fr CIRUS och 20 kg fr Dhruva, och extrapolerar frn en uppskattning [5] p 310 kg vid slutet av 19992 innebr det en total
mngd producerat vapenplutonium p ca 450 kg vid 2004 rs utgng3 .
Frutom produktionen av vapenplutonium som uppskattats ovan upparbetas
ven plutonium frn Indiens 14 kraftproducerande reaktorer. Anlggningar fr detta
finns i Tarapur med kapacitet 100 150 ton och Kalpakkam med kapacitet 100 ton [6,
7, 8]. I princip vore det mjligt fr Indien att producera plutonium av vapenkvalitet
inom det civila krnprogrammet, d de flesta av reaktorerna dels r av en typ som
medger brnslebyte under drift och dels inte omfattas av IAEA Safeguards. En studie [9] om detta resulterar i en uppskattad ytterligare kapacitet fr produktion av
vapenplutonium p 150 kg per r4 . Indien skulle i s fall t.o.m. 1995 p detta stt haft
mjligheten att tillverka 1 450 kg utver vad som tillverkats i CIRUS och Dhruva.
Indien har ngra mindre anlggningar fr urananrikning. Kapaciteten r inte
knd, men uppges vara avsedd fr tillverkning av brnsle till den atomdrivna ubt
som Indien utvecklar. Enligt en uppskattning skulle det i s fall kunna rra sig om
2 Frfattaren D. Albright (ISIS) har uppskattat sammanlagd produktion, frbrukning och frluster frn
CIRUS och Dhruva samt frn uppstartfasen i CANDU-reaktorer. Hnsyn har tagits till spridningen i
tillgngliga uppgifter om de styrande parametrarna. Nettouppskattningen r 310 kg separerat vapenplutonium (median 5:e och 95:e percentilerna hamnar p 240 kg respektive 395 kg) vid slutet av
1999. Uppskattningen hamnar ngot lgre n en mycket frenklad uppskattning baserad p schablonen 0,9 g WGPu/MWt -dag (ur [6]) och antagandet 60 % tillgnglighet samt drift vid nominellt 40 MWt
fr.o.m. 1964 (CIRUS) respektive nominellt 100 MWt fr.o.m. 1988 (Dhruva). Schablonrkningen resulterar
med Albrights antaganden om frbrukning och frluster i uppskattningsvis 380 kg WGPu vid slutet av
1999.
3 Schablonerna 0,9 g WGPu/MW -dag [6], 60 % tillgnglighet samt drift vid nominellt 40 MW (CIRUS)
t
t
respektive nominellt 100 MWt (Dhruva) ger en produktionskapacitet p ca 28 kg WGPu per r under 2000
2004.
4 Kapaciteten vid upparbetningsanlggningen i Kalpakkam r inte inrknad i denna uppskattning, och
skulle eftersom upparbetningskapaciteten r den begrnsande faktorn resultera i ytterligare kapacitet p
ca 100 kg plutonium av vapenkvalitet per r frn kraftproducerande reaktorer.
35
FOI-R--1357--SE
kapacitet fr tillverkning av motsvarande 20 50 kg hganrikat (90 %) uran per

r [10]. Lganrikat brnsle till landets tv lttvattenreaktorer importeras.
Den krnladdning som detonerades 1974 uppgavs ha en laddningsstyrka p tolv
kiloton och laddningen innehll enligt uppgift plutonium frn CIRUS-reaktorn som
separerats vid upparbetningsanlggningen i Trombay [11].
Ett av proven 1998 uppgavs ha givit en laddningsstyrka p 43 kiloton, ett p 12
kiloton och vriga p mindre n ett kiloton. Indien hvdade att man bl.a. genomfrt
ett lyckat prov av en tvstegs termonukler laddning, vilket skulle innebra att landet har kapacitet att konstruera laddningar med mycket stor laddningsstyrka. Detta
har betvivlats i omvrlden, och ett alternativ som framfrts r att man verkligen
provade en tvstegs termonukler laddning men att provet misslyckades [12].
Givet att Indien br ha frhllandevis riklig tillgng till vapenplutonium och att
landets frsta krnladdning 1974 innehll plutonium r det rimligt att anta att det
fissila brnslet i de indiska krnvapnen r plutonium av vapenkvalitet.
6.3 Krnvapenbrare och krnvapenstyrkor

Om den indiska krnvapenarsenalens numerr r ingenting knt. Utgende enbart
frn den uppskattade tillgngen p vapenplutonium minskat med uppskattad frbrukning skulle det kunna rra sig om ngot hundratal laddningar. De vapenbrare
man i princip har att tillg r attackflyg och landbaserade ballistiska missiler. Det
r inte knt vilken frmga man faktiskt har att leverera krnvapen med dessa system, men enligt en ppen indisk utredning [13] genomfrdes flygprov av krnvapenbrare (ospecificerat vilka) 1990.
Indien har utvecklat tv familjer av ballistiska missiler som anses ha krnvapenkapacitet: medeldistansmissilerna Agni, med fast brnsle, och kortdistansmissilerna
Prithvi, ursprungligen med flytande brnsle. Agni har i olika varianter provskjutits
sju gnger sedan 1989, och Prithvi ver 20 gnger sedan 1988. Bda systemen uppges
vara frdigutvecklade. Samtliga r mobila vissa eller samtliga Agni per jrnvg.
Den indiska armn har idag en missilgrupp (tta utskjutningsfordon) utrustad
med Prithvimissiler med flytande brnsle och en rckvidd p 150 km (nyttolast
500 kg). Ytterligare en r under uppsttning. I september 2003 beslutade den indiska
regeringen om disposition av ytterligare Prithvi- och Agnimissiler. Beslutet innebr
att tv Prithvigrupper skall sttas upp under 2004. De nya Prithvimissilerna skall enligt uppgift ha fast brnsle. Agnisystemet tillfrs den indiska armn i tv varianter.
En missilgrupp utrustas med Agni-1 eller Agni-SR som har en rckvidd p omkring
700 km. En annan utrustas med Agni-2 som har en rckvidd p omkring 2 000 km.
Bda varianterna sgs kunna ta en nyttolast p omkring 1 000 kg och antas avsedda att bra krnvapen. Prithvi skall dock inte enligt dessa uppgifter utrustas med
krnvapen [14, 15].
Det indiska flygvapnet har flera flygplanstyper som enligt olika bedmare skulle
kunna fungera som krnvapenbrare. En sdan r Mirage-2000H av vilka man har
ett fyrtiotal. Dessa har lufttankningsfrmga och Il-78 lufttankningsflygplan finns
baserade i nrheten. Andra tnkbara typer r Jaguar och Su-30MKI, vilka ocks kan
lufttankas [16, 17].
6.4 Utveckling
Fr att kunna hota strre delar av Kina frn bekvma basomrden behver Indien
missiler med lngre rckvidd n de Agni som hittills utvecklats. En ny version av
Agni, med omkring 3 000 km rckvidd, skall enligt indiska uppgifter testas under
2004. Provskjutningen frefaller ha varit planerad att ske under 2003, men har frsenats.
FOI-R--1357--SE
36
Indien har intresse av ett frsvar mot ballistiska missiler, och driver sedan 80-talet
det hittills inte srskilt framgngsrika Akashprojektet. Man har lnge velat kpa det
israeliska missilfrsvarssystemet Arrow. Affren har hittills stoppats av USA, men
det r mjligt att de allt bttre frbindelserna mellan Indien och USA kommer att
frndra detta. Tillsvidare har Indien kpt det tillhrande radarsystemet Green Pine
vilket placerats ut i Kashmir. Fr bekmpning av kort- och medelrckviddiga ballistiska missiler kper man det ryska missilfrsvarssystemet Antey-2500 [18]. Green
Pine br ocks kunna fungera fr tidig varning ven om de flygtider fr missiler
som blir aktuella mellan Indien och Pakistan gr att nyttan av ett frvarningssystem i
syfte att kunna reagera p ett angrepp innan missilerna nr sina ml r tveksam. Det
r ocks tveksamt om det skulle lna sig fr Indien med satellitbaserade frvarningssystem fr detta ndaml [19]. Dremot br man ha ett starkt intresse av att med
spaningssatelliter kunna skaffa sig underrttelser och strategisk frvarning om pakistanska krnvapenfrberedelser. Denna frmga hller man p att utveckla. Indien har ett rymdprogram inom vilket man skjutit upp kommunikationssatelliter och
en serie resurskartlggnings- och vervakningssatelliter (Indian Remote Sensing, IRS),
liksom r 2001 en Technology Experiment Satellite (IRS-TES) med militra uppgifter [20].
Man har ocks avtal med Israel om tillgng till satellitdata, liksom om samarbete i
vrigt p underrttelseomrdet.
P sikt vill man kunna basera krnvapen till sjss, antingen p ytfartyg eller p
ubtar. Det finns flera mjligheter att gra detta. Den indiska flottan provar marinversionen av Prithvi. En annan marin missil, Sagarika, r under utveckling. Om
denna finns skilda uppgifter, men det kan rra sig om en ubtsbaserad kryssningsmissil [21]. Mjligen skall den i s fall anvndas fr det inhemska atomubtsprojektet
ATV (Advanced Technology Vehicle) som lnge brottats med stora problem men enligt uppgift fortfarande r aktuellt och planeras resultera i prov under 2008 eller
2009 [22]. Indiska flottan har dessutom lngt framskridna planer p att hyra tv ryska
atomubtar av Akulaklassen, vilka ocks kan bestyckas med kryssningsmissiler. Ett
tredje, lngt framskridet, marint missilprojekt r den rysk-indiska verljudskryssningsmissilen BrahMos som provats till sjss vid flera tillfllen. Det r dock mera
tveksamt om BrahMos avses eller kan bra krnvapen.
Efter valet i maj 2004 tilltrdde en ny regering i Indien. Man har uttalat att man
kommer att behlla en krnvapenarsenal. Den nye frsvarsministern har ven sagt
att trenden med utkat samarbete med Israel inte kommer att frndras [23]. De
samtal p expertniv om frtroendeskapande tgrder med Pakistan som planerats
av den frra regeringen gde rum i juni 2004.
[1] Se t.ex. regeringsutredningen Reforming the National Security System Recommendations of the Group of Ministers, Indiska frsvarsministeriet, www.mod.nic.in.
[2] Pressmeddelande frn premirministerns kansli 4 januari 2003: CCS reviews
progress on operationalising Indiats nuclear doctrine, Indiska regeringens pressinformation, www.pib.nic.in.
[3] Rahul Bedi, Indias Nuclear Struggles, Janes Defence Weekly, 5 februari 2003.
[4] CIDS Report on the first year of existence, HQ Integrated Defence Staff,
www.ids.nic.in.
[5] D. Albright, Indias and Pakistans Fissile Material and Nuclear Weapons Inventories,
end of 1999, ISIS, 2000.
[6] D. Albright m.fl., Plutonium and Highly Enriched Uranium 1996, World Inventories,
Capabilities and Policies, SIPRI, 1997.
37
FOI-R--1357--SE
[7] Indiska atomenergiministeriets rsrapport 2002 2003.

[8] IAEA Country Nuclear Power Profiles.
[9] A.H. Nayyar m.fl., Fissile Material Production Potential in South Asia, Science and
Global Security 6 (1997) 189.
[10] M.V. Ramana, An Estimate of Indias Uranium Enrichment Capacity, Science and
Global Security 12 (2004) 115.
[11] R. Chidambaram och C. Ganguly, Plutonium and Thorium in the Indian nuclear
programme, Current Science 70 (1996) 21.
[12] M. Hibbs, Nucleonics Week, 26 november 1998.
[13] Executive Summary of the Kargil Committee report, Indiska parlamentets frsta
kammare, www.rajyasabha.nic.in.
[14] David C. Isby, Indian Army will operate Agni II, Janes Missiles and Rockets, 1
oktober 2001.
[15] The Times of India, 23 september 2003.
[16] Rahul Bedi, Country briefing: India Divided interests, Janes Defence Weekly, 21
maj 2003.
[17] Bharat Rakshak (Consortium of Indian military websites), www.bharat-rakshak.com.
[18] Jim OHalloran, India buys Antey-2500 SAM, Janes Defence Weekly, 1 augusti
2001.
[19] Z. Mian m.fl., Early Warning in South Asia Constraints and Implications, Science
and Global Security 11 (2003) 109.
[20] Indiska frsvarsministeriets rsrapport 2001 2002.
[21] Se t.ex. Nuclear Threat Initiative (NTI) material om Indiens missilprogram,
www.nti.org.
[22] Rahul Bedi, Russians help India to solve SSN snags, Janes Defence Weekly, 19 maj
2004.
[23] Indo-Asian News Service (IANS), 27 maj 2004.
Kapitel 7
Pakistan
Anders Axelsson
Pakistans anstrngningar att skaffa sig krnvapenkapacitet tog fart i brjan av 70talet och drevs p ytterligare av Indiens provsprngning 1974. Programmet omfattar
bde urananrikning och plutoniumframstllning. Genom intensiva anstrngningar
under 70- och 80-talen lyckades man skaffa sig kapacitet att anrika signifikanta mngder uran till vapenkvalitet troligen under frsta halvan av 80-talet. Pakistan genomfrde sina frsta krnladdningsprov i maj 1998, tv veckor efter de indiska proven, i
Chagai Hills i vstra delen av landet.
7.1 Krnvapendoktrin och ledning

Pakistan har vgrat frbinda sig att inte anvnda krnvapen frst, utan frbehller
sig rtten att anvnda krnvapen som en sista utvg i ett tillrckligt svrt lge. Man
kan bara spekulera om exakt var krnvapentrskeln ligger. Det ligger i Pakistans intresse att skaffa sig politisk och militr handlingsfrihet infr Indiens konventionella
verlgsenhet genom att inte ge klara besked om detta.
Huvudproblemen fr Pakistans krnvapenarsenal r att den i ett kritiskt lge
skall vara tillgnglig fr att kunna hota tillrckligt vrdefulla ml i Indien och att
den skall kunna verleva indiska frsk att sl ut den med konventionella eller nuklera medel. Enligt vissa uppgifter frvaras ocks laddningarna separat frn vapenbrarna fr att ka skerheten mot stlder och oauktoriserad insats [3]. Medan indiska krnvapen kan utgngsbaseras utom bekvmt rckhll fr pakistansk bekmpning ligger hela Pakistan redan i utgngslget inom rckhll fr indiskt flyg. Vid ett
krig mellan lnderna skulle ett eventuellt indiskt genombrott mycket snart kunna
hota att berva Pakistan dess mjligheter att anvnda sina krnvapen, srskilt om
de finns koncentrerade p ett ftal platser. I viss mn kan man mta detta genom
utspridning och utnyttjande av arsenalens rrlighet, men det minskar mjligheterna att hlla laddningar isrmonterade och skilda frn vapenbrarna i vl skyddade
frrd, liksom det stller hgre krav p ledning och samband eller alternativt p
delegering av beslutandertten ver krnvapeninsatser.
r 2000 meddelade Pakistans ledare Musharraf att en National Command Authority (NCA) skapats fr att kontrollera landets krnvapen. NCA, under Musharrafs
ledning, bestr av en Employment Control Committee (ECC) som beslutar om krnvapeninsatser, en Development Control Committee fr att styra forsknings- och utvecklingsarbete, och ett sekretariat Strategic Plans Division (SPD). De vapengrenar (armn och flygvapnet) som disponerar krnvapenbrare (ballistiska missiler respektive attackflyg) stter upp Strategic Force Commands fr handhavande av dessa. Under
denna hgsta niv r ingenting knt om ledning och disposition av de pakistanska
krnvapnen.
39
FOI-R--1357--SE
40
7.2 Krnteknisk infrastruktur och produktion av fissilt

material
Pakistans civila krntekniska program r inte alls lika ambitist och mngfacetterat
som Indiens. Landet har tv kraftproducerande reaktorer i drift (bda omfattas av
IAEA-safeguards). Ytterligare en lttvattenreaktor skall byggas enligt ett avtal med
ett kinesiskt konsortium slutet i maj 2004. Dessutom finns tv forskningsreaktorer
med Safeguardsavtal (Pakistan Research Reactor, PARR-1 och -2), bda vid PINSTECH
i Rawalpindi. 1998 frdigstlldes en plutoniumproduktionsreaktor vid Khushab, med
tungvattenproduktion i nrheten och upparbetningsanlggning i Rawalpindi (New
Labs) [4].
I brist p tillrcklig egen teknologisk bas har den pakistanska krnvapenutvecklingen varit beroende av import, ofta i det frdolda, av teknologi och komponenter [5]. Ett exempel r anrikningsprogrammet som drevs av Abdul Qadeer Khan.
Khan hade omkring 1974 tagit med sig ritningar till centrifuger frn Europa. Vid
en anlggning i Kahuta som s smningom fick namnet Khan Research Laboratories
(KRL) utvecklade man konstruktionen och kunde bygga upp en anrikningskapacitet
tillrcklig fr det pakistanska krnvapenprogrammet.
En vanligen citerad uppskattning anger den ackumulerade produktionen av uran
anrikat till vapenkvalitet vid 1999 rs slut minskad med uppskattad frbrukning till
mellan 585 och 800 kg [1]. En extrapolation under rimliga antaganden om anrikningskapaciteten vid KRL ger vid handen att man med en rsproduktion p 60 100 kg
hganrikat uran vid 2004 rs utgng br ha kunnat producera ytterligare 300 500 kg,
vilket ger ett totalt innehav av mellan 800 och 1 300 kg.1
Det organ som ursprungligen hanterat krnteknikprogrammet, Pakistan Atomic
Energy Commission (PAEC), fortsatte anstrngningarna att framstlla vapenplutonium. Reaktorn i Khushab br kunna producera omkring 8 kg vapenplutonium per
r.2 I ovan citerade studie uppskattas produktionen av separerat plutonium t.o.m.
1999 till omkring 5,5 kg [1]. Detta skulle innebra att det totala innehavet av vapenplutonium vid 2004 rs utgng kan vara omkring 45 kg.
7.3 Krnladdningar
Enligt pakistanska uppgifter detonerades den 28 maj 1998 fem laddningar, varav
en med laddningsstyrkan 25 kiloton, en med 12 kiloton och vriga under ett kiloton. Den 30 maj detonerades ytterligare en laddning p enligt pakistanska uppgifter
18 kiloton. Man hvdade att den strsta laddningen var en boostrad3 fissionsladdning, men att man inte detonerat ngon termonukler laddning. Diskrepanserna
mellan de pakistanska uppgifterna och omvrldens analyser baserade p seismiska
data r mycket stora seismiska analyser ger en total laddningsstyrka fr proven
den 28 maj p 10 kiloton och fr provet den 30 maj p ett kiloton.
Av de tv stora forsknings- och utvecklingsorganisationerna KRL och PAEC anses PAEC ha haft huvudansvaret fr utvecklingen av de pakistanska krnvapnen,
ven om tecken tyder p att ocks Abdul Qadeer Khan och KRL bedrivit sdan
verksamhet. I samband med underskningen av det libyska krnvapenprogrammet
har det kommit uppgifter om att en laddningskonstruktion frmedlats till Libyen
av det pakistanska ntverket med anknytning till Abdul Qadeer Khan. Konstruktionen antas hrstamma frn Khan och KRL och har beskrivits som primitiv, som
1 Siffrorna motsvarar en rlig anrikningskapacitet p 9 000 till 15 000 separative work units (SWU), anrikning till 90 % 235 U i den fissila produkten och utarmning till 0,5 % 235 U i avfallet. Dessa antaganden
r hmtade ur [2].
2 Uppskattningen r under antagande av 40 MW , en tillgnglighet p 60 % och 0,9 g plutonium per
t
MWt -dag.
3 Dvs. en s.k. fusionsfrstrkt fissionsladdning.
41
FOI-R--1357--SE
vlgjord men frldrad och som tydligt pminnande eller identisk med en tidig kinesisk laddningskonstruktion frn 1960-talet som det lnge cirkulerat uppgifter om
att Pakistan skulle ha ftt tillgng till [6]. De experter som kommenterat fyndet i media har beskrivit det som en annan konstruktion n de mer sofistikerade laddningar
som utvecklats av PAEC och testats av Pakistan [7, 8].
Den icke-nuklera delen av krnvapenutvecklingen och -tillverkningen anses ocks ske i PAEC:s regi, mjligen vid Wah, dr den stora anlggningar finns fr utveckling, tillverkning och underhll av konventionella vapensystem [9].
7.4 Arsenal
Givet den uppskattade tillgngen p fissilt material r det rimligt att anta att Pakistans krnladdningar huvudsakligen r uranimplosionsvapen, men att man s smningom kompletterar arsenalen med plutoniumladdningar. Den uppskattade mngden hganrikat uran skulle rcka till ett femtiotal laddningar, och den uppskattade
mngden plutonium till ytterligare ngot tiotal.
Vad gller vapenbrare har Pakistan gjort stora anstrngningar att skaffa sig tillgng till ballistiska missiler. Man har sedan 1998 genomfrt tolv eller tretton provskjutningar med missiler i Shaheen- och Ghauriserierna, dr de frstnmnda har
fast brnsle och allmnt anses baserade p (eller identiska med) kinesiska missiler
och de senare har flytande brnsle och anses ha motsvarande slktskap med nordkoreanska missiler. Det frekommer mycket skiftande uppgifter om graden av inhemsk teknologi i bda dessa serier. De tv varianter av Shaheen som har provats
har rckvidder p omkring 700 km (Shaheen-1, senast testad i oktober 2003) respektive 2 000 2 500 km (Shaheen-2, senast testad fr frsta gngen i mars 2004). De
senaste exemplaren i Ghauriserien som provats har rckvidder p omkring 1 500 km
(Ghauri-2, senast testad i juni 2004). Frutom Shaheen och Ghauri har Pakistan ballistiska missiler med kortare rckvidd Ghaznavi och Abdali med 290 km respektive
180 km rckvidd, bda med fast brnsle. Ghaznavi kan vara identisk med kinesiska
M-11 varav ett trettiotal tros ha importerats frn Kina, ven om detta inte bekrftats
av Kina [10].
Dessa ballistiska missiler r rrliga, och pakistanska kllor hvdar att samtliga,
med nyttolaster p 500 1 000 kg, kan bra krnladdningar. Missilerna har formellt
mottagits av den pakistanska armn, men ingenting r knt om status p produktion
och utplacering av dem.
Ocks p missilomrdet har de tv skilda utvecklingsorganisationerna KRL och
PAEC gjort sig gllande KRL har haft ansvaret fr Ghauriserien och PAEC (genom
sitt National Development Complex NDC) fr Shaheenserien. I januari 2001 rapporterades i pressen att en ny organisation skapats, National Engineering and Scientific Commission (NESCOM), tydligen fr att samla ansvaret fr bland annat missilprogrammen. Frutom NDC ingr militra forskningscentra som flygvapnets Air Weapons
Complex (AWC) i Wah i NESCOM [11].
Pakistans krnvapen skulle ocks kunna levereras med flygbomber. Den troligaste plattformen r i s fall de omkring 20 F-16 som landet frfogar ver.
7.5 Krnvapenspridning
Ett antal personer med anknytning till KRL inklusive A.Q. Khan sjlv har sedan
slutet av 2003 uppmrksammats som en knutpunkt i ett internationellt ntverk fr
spridning av teknologi, material och utrustning fr krnvapenutveckling. Utredningen har lett till att Khan erknt sin del i hrvan offentligt och avskedats frn sin
post som srskild presidentrdgivare. Han har sedan dess medverkat i de pakistanska myndigheternas vidare utredning.
FOI-R--1357--SE
42
Den officiella pakistanska linjen r att aktiviteterna inte varit knda och nnu
mindre godknda av myndigheter och militrledning. Utan tvekan har A.Q. Khan
och KRL tminstone tidigare haft en mycket fri stllning, och frmodligen har myndigheterna inte sett ngon anledning att ingripa i Khans aktiviteter. Smuggling och
frdolda aktiviteter har ju varit en frutsttning fr det pakistanska krnvapenprogrammets utveckling frn brjan. Mjligen frndrades denna attityd efter 2001 d
Pakistan under internationellt tryck brjade infra allt hrdare extern styrning av
krnvapenetablissemanget, bl.a. genom att ge NCA:s Strategic Plans Division direkt
kontroll ver organisationerna i frga.
7.6 Utveckling
Pakistan br ha ett stort behov av att frbttra sina mjligheter att upptcka indiska
frberedelser fr krnvapeninsatser eller fr bekmpning av de pakistanska krnvapnen med konventionella medel, srskilt om landet verkligen har sina krnvapen
p en mycket lg insatsberedskap. Landet har inget radarsystem med samma kapacitet som den Green Pine-radar som Indien frfogar ver. Inte heller har man
tillnrmelsevis samma resurser vad gller satellitbaserad vervakning Pakistan
har ett par sm forskningssatelliter som man inte skjutit upp sjlv. Indiens uppbyggnad av missilfrsvarskapacitet i form av t.ex. Green Pine och det ryska Antey-2500
antimissilsystemet, dess kp av flygburna radar- och stridsledningssystem (Phalcon)
frn Israel, den pgende upprustningen av dess moderna flygplanspark4 liksom Indiens vxande tillgng till lufttankningskapacitet fr flyg som drmed kan baseras
lngt frn Pakistan innebr ocks indiska frsteg med betydelse fr krnvapenekvationen.
En mjlighet att ka verlevnadsfrmgan hos krnvapenarsenalen vore att kunna basera krnvapen till sjss, men ingenting tyder p att den pakistanska flottan
befinner sig i nrheten av att skaffa sig ngon krnvapenfrmga.
I ljuset av dessa svagheter vore det frvnande om Pakistan anser sig ha behov av
att prioritera utveckling av ballistiska missiler med strre rckvidd n de som finns
tillgngliga i dagslget. Ytterligare provskjutningar med ballistiska missiler borde
snarare syfta till att frbttra anvndbarheten hos de system man har. Vilka behov
som kan finnas i det avseendet r inte knt, men de kan mycket vl vara stora i
betraktande av det lilla antal provskjutningar som hittills gt rum.
[1] D. Albright, Indias and Pakistans Fissile Material and Nuclear Weapons Inventories,
end of 1999, ISIS, 2000.
[2] D. Albright m.fl., Plutonium and Highly Enriched Uranium 1996, World Inventories,
Capabilities and Policies, SIPRI, 1997.
[3] T.ex. intervju med general Musharraf i ABC News Nightline 9 november 2001,
www.abcnews.go.com.
[4] Analysis of IKONOS Imagery of the Plutonium Production Reactor at Khushab, Pakistan, ISIS, www.isis-online.org.
[5] The Pakistani Nuclear Program, Amerikanska utrikesdepartementet, 1983.
[6] A. Koch, The Nuclear Network Khanfessions of a proliferator, Janes Defence Weekly, 3 mars 2004.
4 Ett
exempel r licenstillverkning av ett stort antal Su-30 MKI, se t.ex. [12].
43
FOI-R--1357--SE
[7] W.J. Broad, New York Times, 9 februari 2004.

[8] J. Warrick, P. Slevin, The Washington Post, 15 februari 2004.
[9] M. Warren, The Washington Times, 20 februari 1996.
[10] Pakistan tests ballistic missiles, Janes Missiles and Rockets, 1 juli 2002.
[11] Zafar Mehmood Malik, Pakistan: Research, Defence Production Sector Reorganised,
Rawalpindi Jang in Urdu, 22 januari 2001.
[12] The Hindu, 8 juni 2004.
Kapitel 8
Israel
Lars Gran Strmberg
8.1 Inledning
Israels stllning som innehavare av krnvapen och den i s fall mjliga arsenalen
har sedan 1960-talet varit freml fr mycket skriverier och spekulationer. Inga verifierade uppgifter finns egentligen att tillg utan de bedmningar som under ren
skett har varit grundade p ppna uppgifter, rykten och spekulationer. Publicerade
uppgifter gr gllande att funderingarna kring att skaffa krnvapen som ett frsvar
mot en andra holocaust framtrdde i slutet av 1940-talet och blev allt mer uttalade under de drp fljande 10 ren. Frankrike och Israel hade p den tiden nra
frbindelser och bda lnderna strvade efter att skaffa krnvapen. I slutet av 1950talet trffade de bda lnderna ett avtal om att Frankrike skulle frse Israel med en
reaktor liknande den franska EL-3 med en effekt som slutligen hamnade p 24 MWt
men med mjligheter att frstrka kylningen vilket skulle kunna mjliggra en uppgradering till avsevrt strre effekt. I kpet ingick ven enligt uppgift en upparbetningsanlggning. Efter ptryckningar frn USA gick Frankrike med p att slja reaktorn enbart om Israel frklarade att den endast skulle anvndas fr fredliga syften.
Israel och Frankrike arbetade tillsammans med att bygga upp reaktorn och det
sgs att israeliska tekniker ven skall ha fljt den pgende franska verksamheten
kring krnladdningar och ven deltagit vid de franska proven i Algeriet.

Fr nrvarande finns tv forskningsreaktorer i Israel, varav en liten reaktor i Soreq av
pooltyp som USA frsett Israel med under Atoms for peace-programmet. Effekten
r 5 MWt , den r lttvattenmodererad och brnslet r av amerikanskt ursprung. Den
andra r den s.k. Dimonareaktorn belgen i Negevknen. Reaktorn, som r tungvattenmodererad och med brnsle av naturligt uran, levererades av Frankrike och blev
kritisk i december 1963. Den ursprungliga effekten var enligt uppgift 24 MWt men
den har under ren uppgraderats och det finns uppgifter om att den i dag skall vara
125 150 MWt vilket innebr att bl.a. kylsystemet mste ha byggts om.
I Dimona-centret finns enligt uppgift ven en anlggning fr upparbetning av
det utbrnda reaktorbrnslet liksom ocks vidare bearbetning till vapenplutonium.
Dr sgs ocks finnas en gascentrifuganlggning fr anrikning av uran och ven
verksamhet kring laseranrikning.
Israels egna urantillgngar r begrnsade till fosfatfyndigheter i Negevknen
som inte kunnat frsrja landet med det uran som krvs fr Dimonareaktorn. Under
det som benmns Operation Plumbat lyckades Israel frvrva 200 ton s.k. yellowcake
frn Belgien och smuggla in i landet frespeglande att det handlade om bly.
45
FOI-R--1357--SE
46
8.3 Produktion av vapenmaterial och krnvapen.

Krnladdningsprov
Israel har i sitt program uppenbarligen koncentrerat sig p plutoniumladdningar.
Den stora frgan om Israels krnvapenarsenal har gllt hur mycket plutonium man
under rens lopp kunnat producera. Med en effekt p 24 MWt och ett utnyttjande
p ca 70 80 % kan reaktorn ha producerat ca 8 kg plutonium per r. Om dremot
effekten kunnat kas till 125 MWt innebr det en kning av produktionen till 40
45 kg/r med samma utnyttjandegrad. Beroende p nr en uppgradering skett under de 40 r som reaktorn varit i drift varierar helt naturligt uppskattningarna av
den totala mngd plutonium som producerats. En uppskattning som finns publicerad talar om ett innehav p ca 500 kg plutonium vid slutet av 1991 [1]. Mjligen kan
innehavet vara ytterligare 100 200 kg. Satellitbilder som visar Dimonareaktorn med
dess kyltorn [2] visar att inget vsentligt har hnt med dessa mellan 1971 och 2000
vilket kan tolkas som att reaktorns effekt inte vsentligt frndrats under den perioden. Siffror som nmns i storleksordningen ngot hundratal laddningar r sledes
inte helt orimliga.
Vad omvrlden noterat har inget krnladdningsprov skett p israelisk mark. Dremot kan det prov som upptcktes av en amerikansk Velasatellit den 22 september
1979 mycket vl ha varit ett israeliskt prov utfrt tillsammans med Sydafrika. Satellitens signaler uppvisade karakteristika som pekade p ett krnladdningsprov men
en panel i USA kom s smningom fram till att det mste ha varit reflektioner frn
en meteorit som var orsaken. Forskare vid bl.a. Los Alamos National Laboratory var
dremot skra p att ett prov utfrts. Mycket pekar i dag p att s ocks var fallet.
8.4 Avtal och internationell kontroll

IAEA som kontrollerar verksamheten vid de flesta civila krntekniska anlggningarna i vrlden gr ocks inspektioner vid reaktorn i Soreq. Dremot str Dimona utanfr all kontroll. USA hade i brjan av reaktorns liv ftt tillstnd att inspektera verksamheten men detta skedde efter hand alltmer sporadiskt och mindre noggrant.
Israel har inte anslutit sig till Icke-spridningsavtalet (NPT). Israel har dremot
skrivit p CTBT (Comprehensive Test Ban Treaty), vilket skedde 25 september 1996,
men har nnu inte ratificerat avtalet.
8.5 Vanunu
Mycket av vad omvrlden vet eller tror sig veta om Israels krnvapenprogram grundar sig p uppgifter som lmnades av den israeliska teknikern Mordechai Vanunu
1986. Vanunu som arbetade vid Dimona hade under sina arbetspass lyckats ta ett
stort antal fotografier som han s smningom lt publicera i engelska Sunday Times
den 5 oktober 1986 tillsammans med en redogrelse om vad som frsiggick innanfr
stngslet till det mycket vl bevakade omrdet.
Vanunu blev s smningom terfrd till Israel och dmd till ett 18 r lngt fngelsestraff vilket han helt nyligen avtjnat.
Vanunus berttelse och bilder granskades mycket noggrant av den tidens s.k. experter och de flesta fann hans berttelse trovrdig. Dock fanns en viss tveksamhet till
det hela hos somliga med tanke p den israeliska skerhetstjnstens normala effektivitet. Kunde Vanunu verkligen g omkring inne p omrdet och fotografera utan
att bli upptckt och stoppad? Flera tolkade detta som att publiceringen av Vanunus
berttelse skedde med den israeliska regeringens godknnande eftersom den passade in i deras policy att inte sjlva erknna ett krnvapenprogram eller innehav av
47
FOI-R--1357--SE
krnladdningar. Det hela kunde sledes uppfattas vara ett led i den avskrckningspolicy som Israel gnade sig t.
8.6 Arsenal och vapenbrare

Flertalet bedmare r i dag verens om att Israel innehar krnvapen och mjligheter
att leverera dem. Dremot r man fortfarande oense om hur mnga laddningar Israel
kan tnkas ha och i s fall av vilka typer, men allt pekar p att man ven har mjlighet
att tillverka s.k. boostrade laddningar.
Israel har ett flertal vapenbrare med potentiell nukler kapacitet, bde ballistiska
missiler och flygplan [11, 12]. Missilerna Jericho-I och Jericho-II har en rckvidd p
500 km resp. 1 500+ km och kan ta en vapenlast p 500 kg resp. 1 000 kg. Bda typerna anvnder fast brnsle och r vgmobila. Flygplan som har kapacitet att leverera
krnvapen r frmst de olika versionerna av F 16 (A/B/C/D/I) och de nyligen anskaffade F-15I.
[1] David Albright och Mark Gorwich, Plutonium watch, ISIS, oktober 2000.
[2] Global Security, www.globalsecurity.org/wmd/world/israel/dimona_pir.html.
[3] Fuad Jabber, Israel and Nuclear Weapons, Chatto & Windus for IISS, London, 1971.
[4] Pierre Pean, Les deux bombes, Fayard, 1982.
[5] Seymor M. Hersh, The Samson Option, Random House, New York, 1991.
[6] Shimon Peres, Battling for peace (Memoirs), Weidenfeld & Nicolson, London,
1995.
[7] Avner Cohen, Israel and the bomb, Columbia University Press, New York, 1998.
[8] Joseph Cirincione et al., Deadly Arsenals. Tracking weapons of mass destruction,
Carnegie Endowment for International Peace, Washington D.C., 2002.
[9] Federation of American Scientists (FAS), www.fas.org/nuke/index.html.
[10] Vanunus avsljanden: The Sunday Times, 5 oktober 1986.
[11] The Military Balance 2003 2004, IISS, Oxford University Press, 2003.
[12] Nuclear Weapons Database, Center for Defense Information,
www.cdi.org/issues/nukef&f/database/nukearsenals.cfm#Israel.
Kapitel 9
Nordkorea
Katarina Wilhelmsen
Vid IAEA-inspektioner 1992 uppdagades det att Nordkorea hade upparbetat krnbrnsle och p s stt utvunnit plutonium. Detta ledde s smningom till ett avtal
(1994) mellan USA och Nordkorea (Agreed Framework) dr USA bl.a. frband sig att
frse Nordkorea med lttvattenreaktorer och olja fr energiproduktion mot att Nordkorea vergav sina strvanden att tillverka krnvapen och brjade implementera
Safeguardsavtalet enligt NPT.
Under senare tid har nya uppgifter framkommit gllande framstllning av klyvbart material fr vapenbruk i Nordkorea, bde uran och plutonium. Nordkorea sade
ocks upp sitt medlemskap i NPT under 2003. Nedan fljer en sammanstllning av
krntekniska fakta om Nordkorea och en sammanfattning av det viktigaste som hnt
i landet p det krntekniska omrdet under de senaste ren. Det finns mycket lite data om Nordkorea, men i slutet av 2003 var en amerikansk delegation dr och beskte
bland annat Yongbyon [1]. Uppdagandet av A.Q. Khans ntverk som frsett bl.a.
Libyen och Iran med frmst centrifugteknologi har ocks lett till att det framkommit
nya, om n mycket knapphndiga, uppgifter om Nordkoreas anrikningsprogram.
Nordkorea har under lng tid anvnt sitt krnvapenprogram som ett hot i frhandlingar, frmst med USA, fr att tillskansa sig ekonomisk hjlp. Under de sexpartssamtal, i vilka Nordkorea, Kina, Japan, Sydkorea, Ryssland och USA deltar, som
hlls i slutet av juni 2004 skall Nordkorea ha hotat med att provsprnga en krnladdning om man inte gr med p de krav1 som Nordkorea stller fr att upphra
med sitt krnvapenprogram [2].
Nordkorea r det land i vrlden som spenderar strst andel av BNP p militra
utgifter och man kan givetvis frga sig vad syftet r med det nordkoreanska krnvapenprogrammet. Den nordkoreanska doktrinen r baserad p tre grundtankar;
terfrening, regimens verlevnad och dess ledning av ett terfrenat Korea samt
anvndning av militra medel fr att n terfrening. Krnvapnen har svl politiskt som militrt och dessutom ekonomiskt vrde. Man kan diskutera hur stort det
militra vrdet r. Att Nordkorea skulle anvnda krnvapen mot Sydkorea anses av
mnga bedmare som fga troligt, eftersom det skulle resa nra nog overstigliga
hinder fr en terfrening. Det r lttare att tnka sig att man skulle kunna anvnda krnvapen mot Japan eller USA. Men utan att ha en avsevrd arsenal av vapen
r det militra vrdet begrnsat. Snarare har ett ftal krnladdningar och hotet om
att anvnda dem ett politiskt och ekonomiskt vrde fr Nordkorea. Det r ocks
som utpressningsmedel det nordkoreanska krnvapenprogrammet hittills har visat
sig mest effektivt med Agreed Framework som det frmsta exemplet. Dock finns det
stor anledning till oro, speciellt om uppgifterna om ett urananrikningsprogram r
sanna. Nordkorea har inte behov av anrikningsteknologi fr sitt inhemska krnen1 Nordkoreas krav r att USA bistr med energi motsvarande 2 gigawatt som kompensation fr energibortfallet som en stngning av reaktorn i Yongbyon innebr, att Nordkorea stryks frn listan p lnder
som bistr terrorister och att de sanktioner som finns mot handel med Nordkorea lyfts. USA andra
sidan krver fullstndig, verifierbar och irreversibel nedrustning av Nordkorea p det nuklera omrdet
innan ngot bistnd ges.
49
FOI-R--1357--SE
50
ergiprogram, man behrskar redan alla relevanta delar av krnbrnslecykeln fr de

reaktorer, med naturligt uranbrnsle, man frfogar ver. Det r drfr svrt att tnka
sig ngon annan anledning att anrika uran n att framstlla krnvapen.
Det r omjligt att med skerhet sga om Nordkorea har frdigutvecklade krnvapen idag eller ej. Att ambitionen finns rder inga tvivel om, ej heller att man har
tillgng till klyvbart material fr en handfull krnladdningar. Nordkorea har egen
tillverkning av avancerade missiler, vilket ger en fingervisning om den teknologiska
nivn i landet, och det finns ocks uppgifter om att man har utfrt tester med hgexplosivmne [2]. De uppgifter som har framkommit om att Libyen genom Khans
ntverks frsorg ftt tillgng till designinformation avseende krnvapen r nnu en
faktor som talar fr att Nordkorea skulle ha frdiga krnvapen.
Ytterligare en anledning till oro angende det nordkoreanska krnvapenprogrammet r att detta r ett land som, med bakgrund mot sin bengenhet att slja avancerad missilteknologi, med stor sannolikhet ocks skulle kunna slja krnvapen, ven
till terrorister.

Nedan ges en kort sammanstllning av intressanta anlggningar i Nordkorea. Nordkorea har ocks urangruvor som uppges innehlla fyra miljoner ton brytningsvrd
uranmalm av hg kvalitet [3]. Till skillnad frn flera andra risklnder behrskar
Nordkorea redan speciellt knsliga delar av krnbrnslecykeln och har dessutom
egen inhemsk tillverkning av missiler som kan anvndas som vapenbrare.
9.1.1 Yongbyon
Yongbyon r ett forskningscenter fr krnenergi frn mitten av 1960-talet som r
belget ca 100 km norr om Pyongyang.
Reaktorer
Vid centret finns en liten rysk poolreaktor (IRT-2000) levererad 1965, som frn brjan
var p 2 MWt och som 1974 uppgraderades av landets egna specialister till 8 MWt .
Vidare finns en gaskyld, grafitmodererad reaktor med naturligt uranbrnsle och
effekten 5 MWe (p.g.a. dlig verkningsgrad sannolikt 25 30 MWt ). Reaktorn frystes
under Agreed Framework (AF), men terstartades i slutet av februari 2003. Vid det
amerikanska besket i slutet av 2003 var reaktorn fortfarande igng. Reaktorn har
kapacitet att producera ca 10 kg Pu om ret.
Slutligen finns det en reaktor med effekten 50 MWe (250 300 MWt ) som var
under uppbyggnad fre AF men nu r fryst. Arbetet lg helt nere 2003 och hade
s gjort under lngre tid.
Upparbetningsanlggning (Radiokemiskt lab)
Denna anlggning, som r frn 1987, har tv linjer varav en var igng 1994. Den
uppskattade kapaciteten r ca 11 ton HM2 per mnad [5]. Enligt vissa uppgifter var
anlggningen ter i drift 2003. Vid det amerikanska besket var anlggningen inte
igng men uppgavs ha anvnts fr att upparbeta de 8 000 brnslestavar som tidigare
funnits i lagringsbassngen i Yongbyon.
2 Med
HM, som str fr Heavy Metal, avses hr krnbrnsle.
51
FOI-R--1357--SE
Brnsletillverkning
Nordkorea r sjlvfrsrjande p naturligt uranbrnsle fr sina reaktorer. I Yongbyon finns en fabrik fr brnsletillverkning inklusive konvertering (U3 O8 UO2
UF4 metall).
Lagringsbassng fr utbrnt brnsle
I Yongbyon finns ocks en lagringsbassng dr ca 8 000 bestrlade brnsleelement
frn 5 MW-reaktorn lagrats. Brnsleelementen vger vardera ca 6,5 kg, totalt allts
ca 50 ton. Plutoniuminnehllet i brnslet varierar beroende p utbrnning. Uppskattningsvis finns totalt 27 kg WGPu3 i brnsleelementen. Enligt Hecker [1] var lagringsbassngen tom vid det amerikanska besket i Yongbyon 2003.
Hecker uppgav ocks att den amerikanska delegationen fick se ngot som enligt nordkoreanerna var plutoniummetall, vilket utifrn tillgngliga fakta ssom utseende, frg och vrmeavgivning, ocks bedmdes som troligt av de gstande amerikanerna.
Uppskattat plutoniuminnehav
Frutom det plutonium som fanns i de 8 000 brnsleelementen i lagringsbassngen
frfogar Nordkorea ver det plutonium man separerade 1992. Man uppgav d till
IAEA att man separerat ca 100 g, vilket inte stmmer verens med IAEA:s analyser. Exakt hur mycket material det rr sig om r inte knt men CIA [4] gjorde 2003
bedmningen att Nordkorea i brjan av 90-talet hade producerat plutonium tillrckligt fr tminstone en eller mjligen tv krnladdningar.
9.1.2 Taechon
Hr var en krnreaktor med effekten 200 MWe under uppfrande, men projektet
frystes 1994. Den r nnu lngre frn fullbordan n 50 MWe -reaktorn i Yongbyon.
(Om verkningsgraden r lika dlig innebr det 1 000 1 200 MWt .)
9.1.3 Sinpo
Sinpo r den plats dr tv 1 000 MWe LWR-reaktorer4 skulle byggas enligt Agreed
Framework.
9.2 Hganrikat uran (HEU)

Redan 1997 hade vsterlndska underttelsetjnster svaga misstankar om att Nordkorea, i utbyte mot missilteknologi, ftt tillgng till pakistansk centrifugteknologi
[6]. I oktober 2002 erknde Nordkorea, sedan man konfronterats med amerikanska
uppgifter, att man hade ett urananrikningsprogram ngot som man senare tagit tillbaka. Faktauppgifterna r dock knapphndiga men man vet att Nordkorea har kpt
specialtillverkade aluminiumrr av dimensioner som kan anvndas i centrifuger och
de har ven visat intresse fr andra relevanta produkter. Enligt A.Q. Khan fanns det
ett HEU-programmet redan p 80-talet. Det urananrikningsprogram man idag misstnker pgr i Nordkorea tror man dock startade i slutet av 90-talet d Nordkorea
skall ha ftt tillgng till ritningar och ett ftal frdigmonterade centrifuger och dessutom en shoppinglista fr egen tillverkning av tusentals centrifuger [6].
3 Weapons Grade Plutonium, plutonium av vapenkvalit vilket har en hg halt av isotopen 239plutonium och hgst 6 7 % 240-plutonium.
4 Light Water Reactor, lttvattenreaktor, d.v.s. en reaktor med ltt vatten som moderator och kylmedium.
FOI-R--1357--SE
52
Det finns inga skra uppgifter om var den nordkoreanska anlggningen eller
anlggningarna skulle vara belgna eller deras storlek. Det finns flera platser som
amerikanska kllor har identifierat som troliga testanlggningar fr urananrikning
[2]; en underjordisk anlggning i Hagap i Changgang-regionen, Yongjo-ri i Yanggangregionen, tre anlggningar i norra Pyong-an-regionen; en uranbearbetningsanlggning i Chonma-san, tv misstnkta underjordiska anrikningsanlggningar, en
i Taegwan-kun, en i Pakchon-kun i samma region och Vetenskapsakademien nra
Pyongyang.
Vad r d sklet till att Nordkorea, som redan behrskar teknologin fr att framstlla vapenplutonium, ocks skulle vilja anrika uran? Det nordkoreanska krnenergiprogrammet r som det ser ut idag helt baserat p naturligt uran som brnsle
och man har allts inget behov av anrikat uran fr sin egen energifrsrjning. Eftersom Nordkorea inte lngre r part till NPT r marknaden fr att slja lganrikat
krnbrnsle till andra lnder i dagslget hgst begrnsad. Mycket f, om ens ngra,
lnder i vrlden r villiga att betala det politiska pris det innebr att ppet handla
med Nordkorea p det nuklera omrdet.
Det skl som d terstr fr Nordkorea att anrika uran r som vapenmaterial
antingen fr eget bruk och/eller fr att slja.
Anrikningsprogrammet startade, enligt de uppgifter som finns, under 90-talet,
d Nordkoreas egna reaktorer ej var igng. Under denna tid hade man inspektrer
frn IAEA p plats i landet och man hade enligt Agreed Framework frbundit sig att
inte kra sina egna reaktorer. Det var allts inte lngre mjligt fr Nordkorea att fortstta tillverka vapenplutonium och den enda mjligheten att fortstta krnvapenprogrammet var sledes urananrikning. En underjordisk anrikningsanlggning har
ocks frdelen att den r mycket lttare att skydda mot angrepp n de knda reaktorer som Nordkorea har. Hur Nordkorea kommer att anvnda sitt anrikningsprogram i sexpartssamtalen framver kan man bara spekulera i. Nordkorea kan mycket
vl tnkas anvnda anrikningsprogrammet som ett led i frhandlingarna fr att tillskansa sig ytterligare frdelar men med det aktiva missilprogrammet i tanke verkar
det fga troligt att man har fr avsikt att lgga ner krnvapenprogrammet.
Avsljandet av A.Q. Khans ntverk har visat att det finns en lukrativ svart marknad fr nuklera produkter och oavsett om man hade detta i tanke eller inte nr
programmet en gng pbrjades r mjligheten att slja hganrikat uran till andra
skert ngot man funderar ver idag.
9.3 Vapenbrare
9.3.1 Flyg
Det nordkoreanska flygvapnet har enligt North Korea Country Handbook (NKCH) [7]
luftfrsvar som huvuduppgift och taktiskt understd, transport och infiltrering av
specialstyrkor som andrahandsuppgifter. Planen i det nordkoreanska flygvapnet r
huvudsakligen sovjetiska, i flera fall av den kinesiska varianten.
Den ldre generationen attackflyg r enligt Global Security [6] baserade nra den
demilitariserade zonen s att de skulle kunna n Seoul p tio respektive sex minuter.
9.3.2 Missiler
Nordkorea frfogar ver ett flertal missiltyper. Med Nodong, som har en maximal
rckvidd p 1 350 1 500 km och en nyttolast p 700 till 1 000 kg [6], skulle Nordkorea kunna n ml i Japan och Taiwan. Nordkorea har ven utvecklat missiler med
bttre prestanda, Taepodong-1 uppskattas t.ex. ha en rckvidd p ver 2 000 km med
ungefr samma nyttolast som Nodong. Vidare finns i Nordkorea ett stort antal Scudliknande missiler med en rckvidd som gott och vl tcker stora delar av Sydkorea. I
53
FOI-R--1357--SE
vilken grad t.ex. Taepodong-1 r operativ och om ett eventuellt nordkoreanskt krnvapen finns utvecklat fr denna eller ngon annan missil r, som s mycket annat
nr det gller Nordkorea, oskert.
[1] Siegfried S. Hecker, Senate Committee on Foreign Relations Hearing,
Visit to the Yongbyon Nuclear Scientific Research Center in North Korea,
21 januari 2004.
[2] Nuclear Threat Initiative, www.nti.org.
[3] Federation of American Scientists, www.fas.org.
[4] Central Intelligence Agency, www.odci.gov/dci/reports/archive/reports 2003.html.
[5] Institute of Science and International Security, www.isisonline.org.
[7] Marine Corps Intelligence Activity, North Korea Country Handbook,
MCIA-2630-NK-016-97, 1997.
Kapitel 10
Algeriet
Katarina Wilhelmsen
Algeriet r part till NPT sedan 1995 och har Safeguardsavtal sedan 7 januari 1997,
men har inte skrivit under Tillggsprotokollet. Anlggningar under Safeguards r
reaktorerna och hotcellerna vid Es-Salam och Nur. Frankrike gjorde sammanlagt 14
krnvapentester i Algeriet frn 1960 till 1965. Det finns uranfyndigheter i landet.
Texten nedan r frmst baserad p information frn IAEA [1] och Global Security [2].

Es-Salam (fred) r en 15 MWt tungvattenmodererad och tungvattenkyld reaktor med
LEU-brnsle. Reaktorn som blev kritisk frsta gngen 1992 ligger i Atlasbergen i Ain
Oussera. Den r kinesiskbyggd och Kina har ocks tillhandahllit brnsle och moderator. Anlggningen har ocks en hot-cell fr produktion av radioisotoper. Under 1991
fanns det oro frn amerikanskt hll fr att Algeriet hll p att utveckla krnvapen.
Orsakerna till detta var dels en stor byggnad med tjocka vggar i Ain Oussera som
man misstnkte var avsedd fr upparbetning och dels att man upptckte luftvrn
i nrheten av reaktorn (SA-5 missiler). Satellitbilder visade ocks att kyltornen var
strre n vad man frvntar sig fr en 15 MW reaktor, kanske mer som fr en 60
MW vilken skulle kunna producera ca 20 kg plutonium per r. Algeriet hvdade att
reaktorn var avsedd fr produktion av elektricitet och radioisotoper. Efter ptryckningar accepterade Algeriet IAEA Safeguards 1992 och man skrev p NPT 1995. Vid
inspektionerna i samband med detta upptcktes flera liter tungt vatten och flera kilo
anrikat uran som levererats av Kina utan att ha deklarerats.
Nur (ljus) i Draria, som blev kritisk 1989, r en 1 MW lttvattenkyld, grafitmodererad poolreaktor med 20 % anrikat brnsle byggd av Argentina. Varken Argentina
eller Algeriet var part till NPT d den byggdes och ven om reaktorn i sig inte utgr
ngon strre risk innebar den en avsevrd teknologiverfring. Reaktorn har hotceller fr radioisotopproduktion och anvnds idag frmst fr labskaleproduktion av
radioisotoper och forskning inom neutronfysik.
10.2 IAEA-projekt
Algeriet har haft 90 st IAEA TC-projekt1 genom tiderna. Idag finns 11 aktiva projekt
varav de flesta r inom strlskyddsomrdet.
10.3 Krnvapenprogram
Inga indikationer idag. Se dock ovan angende Ain Oussera. I Spanien fanns det viss
oro 1998 efter Indiens och Pakistans krnvapenprov att Algeriet skulle g samma vg
1 TC
= Technical Cooperation.
55
FOI-R--1357--SE
med hjlp av Argentina och Kina.
[1] IAEA, http://www.iaea.org.
[2] Global Security, http://www.globalsecurity.org.
56
Kapitel 11
Egypten
Katarina Wilhelmsen
Egypten r part till NPT sedan 1981 och har Safeguardsavtal sedan 30 juni 1982 men
har inte skrivit p Tillggsprotokollet. Anlggningar under Safeguards (fr nrmare
beskrivning av anlggningarna se nedan) r ET-RR-1, ET-RR-2 och FMPP. Egyptens
krnkraftprogram startade redan p 1950-talet och den frsta reaktorn levererades av
Sovjet 1961. Egyptens krnvapenambitioner lr ha skrinlagts efter frlusten i kriget
mot Israel 1967 och man frlorade d mnga av sina experter till Kanada men ocks
till Irak. Dagens nuklera program r aktivt och syftar till energiproduktion, jordbruk, medicin, bioteknik och genetik. Man planerar inhemsk uranutvinning och eventuellt ocks anrikning.

Egyptens krntekniska anlggningar ligger i Inshas 60 km nordost om Kairo. ET-RR1 r en 2 MW sovjetiskbyggd forskningsreaktor, lttvattenmodererad och vattenkyld,
frn 1961. ET-RR-2 eller MPR r en argentinskbyggd 22 MW poolreaktor som r lttvattenmodererad och lttvattenkyld med 20 % anrikat brnsle och blev kritisk frsta
gngen 1997. Den anvnds fr produktion av radioisotoper, grund- och tillmpad
forskning och utbildning.
FMPP, Fuel Manufacturing Pilot Plant anvnds fr tillverkning av specialbrnslet
till ET-RR-2. Fabriken r ven den byggd av Argentina och kan producera 24 eller 40
brnsleelement per r fr reaktorn. Utgngsmaterialet r anrikad uranhexafluorid
(UF6 ) frn vilket man producerar U3 O8 som tillsammans med aluminium utgr materialet i brnslelementen.
Hot Laboratory and Waste Management Center (HLWMC) frn 1980 r en anlggning som ocks finns i Inshas. Man har en liten fransk hotcell fr forskning rrande
plutoniumextraktion.
I Inshas finns ocks den s.k. Pilot Nuclear Fuel Factory dr uran som utvinns i
Egypten processas.
11.2 IAEA-projekt
Egypten har haft 149 st TC-projekt1 varav 14 r aktiva idag. De flesta av dagens projekt handlar om strlskydd och liknande. Men det finns ocks projekt som handlar
om cyklotronbaserad radioisotopproduktion och uranutvinning.
1 TC
= Technical Cooperation.
57
FOI-R--1357--SE
58
11.3 Vapenbrarteknik
Egypten har ett antal olika typer av ballistiska missiler, bland annat Scud-B och
eventuellt ocks egenproducerade Scud-C. De har samarbetat med Nordkorea vid
tillverkning av Scud-B och med Argentina i utvecklingen av den ballistiska missilen
Sakr. Egypten har ett flertal typer av kryssningsmissiler frn olika lnder bland annat
Sovjet, Frankrike och USA. Man har ocks jakt- och attackflyg. Det frtjnar ocks att
nmnas att Egypten utvecklar bde en egen UAV och en satellit.
Kapitel 12
Irak
Lena Oliver och Lars Gran Strmberg
12.1 Krnteknisk bakgrund

Irak hade nda frn brjan som syfte med sitt krntekniska program att bygga upp
kompetens och allmn kunskap fr att s smningom kunna skaffa krnvapen. Efter
Gulfkriget har avhoppare relativt detaljerat beskrivit skeendet.
Den irakiska atomenergikommissionen bildades 1956 och Irak anslt sig till IAEA
redan i mars 1959. Inom IAEA intresserade man sig frmst fr safeguardsfrgor fr
att lra sig hur IAEA:s inspektrer agerade med tanke p den framtida verksamheten
i Irak. Irak var ocks en av de frsta staterna som anslt sig till NPT som ratificerades
i oktober 1969. Det safeguardsavtal med IAEA som NPT freskriver trdde i kraft i
februari 1972, men den enda anlggningen som d fanns i Irak var en forskningsreaktor av ryskt ursprung, en IRT-5000, 5 MW poolreaktor som blev kritisk i januari
1967.
I brjan p 1970-talet brjade ett mer mlinriktat program mot att skapa mjligheter fr krnvapenproduktion. Frn brjan inriktades anstrngningarna p att
kunna producera plutonium och fr det syftet inkptes frn Frankrike en s.k. materialforskningsreaktor med en effekt p 70 MW termisk effekt. Den skulle drivas med
hganrikat uran och lokaliseras utanfr Bagdad vid forskningsinstitutet Tuwaitha.
Frn irakisk sida var man vertygad om att man kunde lura IAEA:s inspektrer och
de fransmn som fanns vid anlggningen och anvnda reaktorn till att producera
plutonium. Reaktorn var inte den bsta fr ndamlet men frsk att f kpa en
gaskyld grafitreaktor frn Frankrike hade inte varit lyckosamma.
I Israel blev man snabbt misstnksamma och angrep reaktorn, kallad Tammuz,
med flyg innan den tagits i drift och frstrde den 1981. Frsk att teruppbygga
eller erstta Tammuz misslyckades och Irak vergav d plutoniumtankarna och siktade in sig p att anrika uran.
Saddam hade tagit makten 1979 och under tta r lg Irak i krig med sin granne
Iran, mellan 1980 och 1988. Under perioden 1982 1987 studerades flera olika anrikningsmetoder, EMIS1 , gasdiffusion, kemisk anrikning och gascentrifugering och
man fastnade till slut fr EMIS och gascentrifugering. Eftersom omvrldens knnedom om vad som i realiteten tilldrog sig i Irak var dlig kunde man p olika stt
via mellanhnder mer eller mindre illegitimt skaffa sig den ndvndiga utrustningen. ven hjlp i form av tekniskt kunniga personer erhlls utifrn, bl.a. frn ett par
tyskar nr det gllde gascentrifuger. Det verkliga startskottet fr att tillverka bomben
kom 1987 men det mesta gick alldeles fr lngsamt fr Saddam som 1990 beordrade
ett crash-program fr att med alla medel f fram tillrckligt mycket HEU fr en
laddning. Tanken var att utnyttja det anrikade uran som fanns i forskningsreaktorbrnslet och anrika det vidare med hjlp av gascentrifuger. Denna satsning misslyckades frmst p grund av tidsfaktorn.
1 ElectroMagnetic Isotope Separation. Vlknd teknologi som anvndes av USA i det s.k. Manhattanprojektet.
59
FOI-R--1357--SE
60
Sedan gjorde Saddam sitt strsta misstag, nmligen att invadera Kuwait och
fljderna av det blev att hela krnvapenprogrammet uppdagades.
12.2 IAEA och UNSCOM

En resolution frn FN:s skerhetsrd (687:1991) ledde till att UNSCOM (United Nations Special Commission) skapades och att IAEA:s inspektrer mellan 1991 och 1998
genomfrde ett stort antal inspektioner i Irak fr att komma till klarhet med omfattningen av krnvapenprogrammet och som en fljd av dessa omhndertog material
och frstrde knsliga anlggningar.
Inspektionerna visade att Irak i praktiken inte ntt s lngt i sina strvanden, men
att satsningarna varit mycket omfattande. Med sina anrikningsfrsk med EMIS
hade man enbart ftt fram gramkvantiteter av anrikat uran med en anrikningsgrad
som inte var tillrcklig fr att vara anvndbar i vapensammanhang.
P centrifugsidan hade man inte lyckats bygga upp ngon kaskad som skulle ha
kunnat ge en tillrcklig mngd anrikat uran.
Forsknings- och utvecklingsarbete frekom ven p andra omrden med anknytning till krnladdningsproduktion ssom materialbearbetning (uran), konventionella sprngmnen (implosionsteknik), initiator (neutronklla) m.m.
UNSCOM och IAEA genomfrde ett stort antal inspektioner mellan 1991 och
1998 [1, 2] d Saddam utvisade inspektrerna. Efter det kunde enbart de inspektioner som IAEA har rtt till genom NPT genomfras och drigenom vcktes snart
misstankar om att Saddam terupptagit arbetet med att producera massfrstrelsevapen.
Betecknande fr hur inspektrerna blev bemtta r att frn irakisk sida berttades
ingenting frrn de var vertygade om att fakta redan var knda. Ett stort problem
var ocks att de flesta viktiga anlggningarna hade en eller fler kopior mellan vilka
utrustning flyttades. Trots det var IAEA:s inspektrer vertygade om att samtliga
anlggningar och all utrustning som hade ngon betydelse i sammanhanget hade
frstrts.
Till stor hjlp fr underskningarna var de fynd av dokument som gjordes 1995
i den s.k. Kamals hnsfarm. Kamal var en av Saddams svrsner som senare blev
avrttad p grund av den information han givit UNSCOM. Av dokumenten framgick
klart omfattningen och inriktningen p krnvapenprogrammet.
12.3 Irak efter 1998

Trots att man p IAEA var sker p att alla nuklera anlggningar i Irak med stor
sannolikhet hade frstrts och att man omhndertagit allt fissilt material fanns nd
viss grund fr oro. Sklet till detta var i frmsta rummet:
att kompetens/kunskap/vetenskapsmn fanns kvar i landet och kanske fortfarande var i relevanta grupperingar samt
att det saknades ritningar p stora mngder av utrustning som kanske ocks
fanns kvar i landet.
Under 2002 publicerades uppgifter om att Irak vid flera tillfllen frskt inkpa
aluminiumrr av en s pass hg kvalitet att de ansgs kunna vara relevanta i krnvapensammanhang. Vissa amerikanska myndigheter och underrttelseorganisationer ansg att rren var avsedda fr anvndning i gascentrifuger. Detta avfrdades
dock av flera departement och organisationer som menade att rren var avsedda fr
framstllning av raketmotorer.
61
FOI-R--1357--SE
Det publicerades ocks underrttelseuppgifter om att Irak frskt kpa uran frn
Niger i Afrika uppgifter som senare fick tertas men som delvis legat till grund
fr argumenten att invadera Irak p grund av deras massfrstrelseprogram.
Det publicerades ocks uppgifter om inkpsfrsk av diverse utrustning (vakuumpumpar, magneter, fluorgas, lindningsmaskiner fr kolfiber och balanseringsmaskiner) fr eventuell anvndning i centrifugframstllning.
Satellitbilder ansgs visa frnyad aktivitet vid ngra av Iraks krntekniska anlggningar. Bland annat offentliggjorde Vita Huset bilder av Al Furat [3] en anlggning som Irak tidigare anvnt fr att tillverka gascentrifuger dr det framgr
att byggnader tillkommit frn december 1998 till september 2002. Det framgr dock
ej vilken aktivitet som pgr i byggnaden, men man presenterade informationen som
en indikation p att Irak terupptagit sitt centrifugprogram, eftersom anlggningen
tidigare haft anknytning till urananrikningsaktiviteter.
P satellitbilder frn Al Qaim som presenterades av ISIS [4] i september 2002
kunde man ocks se frnyad aktivitet som p.g.a. IAEA:s frnvaro i landet varken
kunde bekrftas eller avfrdas till att ha krnteknisk anknytning. Anlggningen i Al
Qaim anvndes tidigare fr att utvinna uran frn fosformineral fram tills anlggningen bombades i januari 1991. Totalt utvanns 101 ton uran i anlggningen mellan
1984 och 1991.
Fr att ter f i gng inspektionerna i Irak tillsattes genom skerhetsrdets resolution 1284 (1999) UNMOVIC (United Nations Monitoring, Verification and Inspection
Commission) som en efterfljare till UNSCOM. Irak vgrade emellertid att acceptera
resolutionen och en lng period av frhandlingar fljde. Slutligen tog FN:s skerhetsrd den 8 november 2002 en resolution (S/RES/1441 (2002)) i vilken man djupt
beklagade att Irak inte hade givit UNMOVIC och IAEA mjlighet att fullt ut verkstlla sina uppdrag p grund av Iraks brist p samarbetsvilja. Resolutionen gav UNMOVIC och IAEA kade befogenheter och krvde att Irak ovillkorligen gav inspektrerna omedelbart tilltrde till alla byggnader de hade fr avsikt att inspektera. Vidare varnades Irak fr fljderna av att fortsatt motarbeta de bda organisationernas
arbete.
UNMOVIC och IAEA gavs d mjlighet att teruppta inspektioner i Irak, och
dessa inleddes den 27 november 2002. Man gavs dock inte enligt egen uppfattning
tillrcklig tid att genomfra sina uppdrag innan kriget brt ut den 20 mars 2003.
Under 2003 och 2004 har inte ngot ytterligare framkommit angende ett eventuellt uppvaknat Irakiskt krnvapenprogram och sklen till USA:s invasion har drfr
ifrgasatts av mnga bedmare.
12.4 Lrdomar
Den lrdom man kan dra av hndelserna i Irak r frmst att det inte r tillrckligt
med att ett land har anslutit sig till Icke-spridningsavtalet. I Iraks fall gjorde man det
enligt uppgift enbart fr att kunna dra frdel av avtalet fr att ostrt kunna arbeta
p sitt krnvapenprogram.
En fljd kan mjligen vara att andra lnder, som har fr avsikt att dolt skaffa sig
tillgng till vapenmaterial, lrt sig att fr skerhets skull redan frn brjan satsa p
bde plutonium och uran.
En omedelbar fljd av Irakhndelserna var den skrpta exportkontroll som, i
sammanhanget, mycket snabbt genomfrdes i NSG:s regi, och som fick till fljd att
ven export av vissa produkter med dubbla anvndningsomrden (dual-use) krvde
licens.
En annan tgrd som dessvrre tog lngre tid och nnu inte r helt genomfrd var
den skrpning av IAEA:s mjligheter att kontrollera verksamheten i NPT-anslutna
lnder genom det som kom att kallas Tillggsprotokoll till avtalet rrande tillmpningen av artikel III.1 och III.4 i frdraget om frhindrande av spridning av krn-
FOI-R--1357--SE
62
vapen. Tillggsprotokollet ger IAEA utkade befogenheter att oannonserat inspektera anlggningar som misstnks anvndas till odeklarerad verksamhet. n s lnge
har inte alla lnder anslutit sig, men ven om protokollet har vissa begrnsningar
kan IAEA agera p ett helt annat stt n tidigare.
[1] IAEA-rapporter av olika slag, frmst UNSC S/1997/779, 8 oktober 1997 (ger en
sammanfattning av inspektionerna).
[2] Rapporter frn IAEA till UNSC rrande enskilda inspektioner mellan 1991 och
1996 finns lttast tillgngliga frn IAEA:s Iraq Action Team, nu omdpt till Iraq
Nuclear Verification Office (INVO), www.iaea.org/OurWork/SV/Invo/index.html.
[3] Vita Huset, 7 oktober 2002.
[4] ISIS Issue Brief, 10 september 2002.
Kapitel 13
Iran
Lena Oliver
Iran ratificerade NPT den 2 februari 1970, och dess Safeguardsavtal trdde i kraft 15
maj 1974. Iran hade tidigt ett krnteknikintresse och den frsta forskningsreaktorn
inkptes 1967 frn USA. Redan p shahens tid fanns misstankar om att det fanns
krnvapenambitioner, men efter revolutionen frsvann mjligheterna till ngon mer
omfattande verksamhet i och med att mnga kompetenta forskare och vetenskapsmn frsvann ur bilden p ett eller annat stt. Mjligheterna fr Iran att bygga upp
ett krnladdningsprogram bedmdes d inte vara srskilt stora.
Under 1990-talet mrktes ett vxande intresse fr krnteknisk verksamhet i Iran
och mnstret kring uppbyggandet av den nya kompetensen liknade p mnga stt
hndelseutvecklingen i Irak. Frutom de deklarerade krntekniska verksamheterna vid krnkraftverksbyggena i Bushehr och vid forskningsinstituten i Esfahan och
Teheran fanns ocks misstankar om att det frekom odeklarerad krnteknisk forskning vid instituten och vid vissa universitet.
Iran frskte ocks kpa en frdig anrikningsanlggning frn Ryssland i det avtal
som tecknades 1995, ngot som dock inte genomfrdes p.g.a. omvrldens ptryckningar. Under 2000 drog Ryssland ocks tillbaka en export av laserutrustning till Iran
som USA frskt stoppa en lngre tid. Laserutrustningen var mjlig att anvnda fr
urananrikning.
13.1 Avsljanden om odeklarerade krntekniska

anlggningar
I augusti 2002 avsljade den iranska motstndsorganisationen, National Council of
Resistance of Iran (NCRI), att Iran i hemlighet byggt upp en anrikningsanlggning i
Natanz och en anlggning fr tungvattenproduktion i Arak. De uppgav ocks att
Iran hade planer p en tungvattenreaktor (HWR) en reaktortyp som r speciellt
gynnsam fr plutoniumproduktion. De uppseendevckande avsljandena uppmrksammades kraftigt i omvrlden och man brjade omgende frska f klarhet i om
informationen stmde.
IAEA begrde tilltrde till anlggningarna redan i oktober 2002, men inte frrn
i februari 2003 fick IAEA mjlighet att fr frsta gngen inspektera anlggningarna
och kunde konstatera att de verkligen rrde sig om krntekniska aktiviteter. Under
IAEA:s inspektioner uppenbarades fler och fler oklarheter och det kom efter hand
fler avsljanden frn NCRI om hemliga anlggningar och laboratorier. IAEA begrde
efter hand att f beska de nya anlggningarna och ta miljprover. IAEA nekades
frst tilltrde vid ett flertal anlggningar och nr man senare fick tilltrde till anlggningarna nekades man i vissa fall att ta miljprover. IAEA har fortfarande inte ftt
tillgng till vissa misstnkta verkstder med militr anknytning (juni 2004). Kopplingen till militren r allvarlig och ifrgastter Irans beskrivning av programmet
som helt civilt.
63
FOI-R--1357--SE
64
Under IAEA:s inspektioner och efterfljande utredning har det framkommit att
Iran frutom att i hemlighet ha byggt upp krntekniska anlggningar under lng
tid haft ett aktivt centrifugforskningsprogram dr man ocks lyckats anrika uran,
att man lyckats separera sm mngder plutonium ur bestrlat uranbrnsle, att man
gjort en mngd olika urankonverteringsfrsk samt att man ven anrikat uran med
laseranrikning.
I den utredning som IAEA genomfrt under 2003 2004, och som fortfarande
pgr, terstr fortfarande olsta frgor som Iran mste frklara innan IAEA kan
frskra sig om att det bara rr sig om civila aktiviteter.
Ursprunget till en del av de partiklar av anrikat uran som man funnit vid flera
platser i Iran r fortfarande inte helt klarlagt. Irans frklaring att det rr sig om kontaminerad, importerad utrustning har bara delvis kunnat bekrftas. Man r frsts
oroad att uranspren hrstammar frn Irans egna produktion eller frn annat material landet ftt tillgng till och nnu inte deklarerat.
Irans forskning och utveckling av centrifugteknologi har ocks visat sig vara mer
omfattande n vad man frst trodde och IAEA tror sig inte heller ha ftt all information p omrdet. Man r ocks frgande till varfr Iran satsat stort p de mer
avancerade P2-centrifugerna d man redan hade en fullskaleanlggning under uppbyggnad med de enklare P1-centrifugerna.
Iran studerar och utvecklar processer i hela krnbrnslecykeln fr produktion av
bde uran och plutonium. Iran har sledes forskning och utveckling av huvuddelen
av den teknologi och infrastruktur som behvs fr att framstlla det fissila materialet
till krnvapen. En del av dessa processer r fortfarande p forskningsstadiet medan
andra r frdiga fullskaleanlggningar. Det saknas dock information om den vriga
teknologi som krvs fr att framstlla sjlva krnladdningen och dess komponenter
(initiering, sprnglinser, explosivmne, neutrongenerator etc).
Irans intresse fr hela krnbrnslecykeln anses av mnga bedmare vara verambitist fr ett land som inte har s stora egna uranfyndigheter. Frutom alla de
odeklarerade aktiviteter som framkommit s ger ocks Irans agerande under utredningens gng i sig upphov till oro. Icke trovrdiga bortfrklaringar, ndringar av
uppgifter och frsk att dlja information ger Iran en mycket lg trovrdighet.
13.2 Irans krntekniska anlggningar

Iran har sedan tidigare haft en del knda krntekniska anlggningar:
Bushehr Tv lttvattenreaktorer (LWR) under uppbyggnad som kommer att
kontrolleras av IAEA. Ryssland och Iran frhandlar om ett brnsleavtal dr det
utbrnda brnslet skickas tillbaka till Ryssland fr att frhindra att materialet
anvnds fr plutoniumutvinning.
Teheran Nuclear Research Center (TNRC) En forskningsreaktor 5 MW (frn Kina) som r under IAEA-kontroll. Hot cells (hgaktiva celler).
Esfahan Stort forskningscenter med flera tusen anstllda. Finns bl.a. en neutronklla/reaktor (MNSR) med 900 g hganrikat uran (27 kW) som r under
IAEA safeguard. Hr byggs ocks en urankonverteringsanlggning som deklarerats fr IAEA.
Universitetet i Sharif Misstankar om centrifugforskning och eventuellt forskning kring upparbetning.
I Yazd-provinsen finns uranfyndigheter.
Under 2002 offentliggjordes existensen av ytterligare ett antal odeklarerade
anlggningar:
65
FOI-R--1357--SE
Anrikningsanlggning i Natanz berknas kunna inhysa ca 50 000 centrifuger

vilket motsvarar en produktionskapacitet p ca 1 000 kg vapenuran per r.
Anlggning fr tungvattenproduktion i Arak.
Planer p tungvattenreaktor (HWR) i Arak.
Kalaye Electric Utveckling, testning och tillverkning av gascentrifuger. Basen
fr centrifugprogrammet innan man verfrde dem till Natanz.
Ardekan Anlggning fr uranprocessering.
Lashkar Abad Forskning och utveckling av laseranrikning.
13.3 Vapenbrare
Iran har ett omfattande missilsamarbete med Nordkorea, Ryssland och kanske fortfarande med Kina. Under senare r har Iran eventuellt ocks samarbetat med Pakistan.
Frutom ett antal Scudmissiler, med rckvidder upp till 500 km, som erhllits
frn Libyen, Syrien och Nordkorea har man ocks en egenframtagen missil (Shahab3) som dock hrstammar frn Nordkoreas Nodongmissil. Shahab-3 testades s sent
som i juli 2003 och dess rckvidd r runt 1 300 km vilket r tillrckligt fr att n Israel.
Missilen kan bra minst 750 kg, vilket kan anses vara tillrckligt fr en krnvapenstridsspets. Shahab-3 tycks vara mer eller mindre operativ i ngra enstaka exemplar, men Shahab-4 med n lngre rckvidd har nnu inte testats. ICBM-versionen
Shahab-5 med rckvidd uppemot 5 500 km r under konstruktion. Iran har ocks flera flygplanstyper som kan utnyttjas som krnvapenbrare (frmst F-4, Su-24
och MiG-29).
[1] Implementation of the NPT Safeguards Agreement in the Islamic Republic of Iran,
Report by the Director General, IAEA, GOV/2003/40.
[8] Carnegie Endowment for International Peace, www.ceip.org.
Kapitel 14
Libyen
Katarina Wilhelmsen
14.1 Inledning
Den 19 december 2003 annonserade Libyen att man skulle stoppa sin utveckling
av massfrstrelsevapen och stlla relevant verksamhet och utrustning som fanns i
landet under internationell kontroll. Fr de flesta kom det som en verraskning att
Libyen, som r part till NPT, i det frdolda hade bedrivit ett urananrikningsprogram.
Libyen frband sig nu att efterleva NPT och har ocks skrivit under Tillggsprotokollet. Man skrev ven p Chemical Weapons Convention (CWC) den 6 januari 2004 och
ratificerade Comprehensive Nuclear Test Ban Treaty (CTBT) den 19 januari. Libyens
handlande var ett resultat av nio mnaders frhandlingar mellan Libyen, USA och
Storbritannien om nedrustning i utbyte mot en normalisering av relationen mellan
Libyen och resten av vrlden. Efter detta har experter frn USA och Storbritannien
samt inspektrer frn IAEA varit p plats i Libyen fr att vervaka nedrustningen av
verksamhet relaterad till massfrstrelsevapen. Libyen har enligt uppgift samarbetat
med de utlndska experterna [1] p alla omrden.
Innan avsljandena skedde var den enda deklarerade krntekniska anlggningen
i Libyen en sovjetiskbyggd 10 MWt forskningsreaktor i Tajura nra Tripoli [2] frn
1979 och all knd krnteknisk aktivitet var frlagd till Tajura Nuclear Research Centre
(TNRC).
14.2 terblick
Den fljande texten behandlar endast det som hnt p det nuklera omrdet utan
att ta upp ngot om Libyens missilprogram. Stycket nedan r till stor del baserat p
uppgifter frn Nuclear Threat Initiative (NTI) [3] och Global Security [4].
Libyen undertecknade NPT 1969 och ratificerade avtalet 1975. r 1980 stllde
man sina krntekniska anlggningar under IAEA Safeguard och 1996 skrev man under Pelindabafrdraget om en krnvapenfri zon i Afrika. Trots detta bedrev allts
Libyen ett krnvapenprogram.
Libyens ambitioner p det krntekniska omrdet strcker sig tillbaka till 1970talet d det finns uppgifter om att man frskte kpa krnvapen av Kina, vilket man
inte lyckades med. r 1977 erbjd Libyen Pakistan bde ekonomisk hjlp och uran
frn Niger. Pakistan tog emot hjlpen men utan att ge Libyen krnvapen i utbyte.
Under 1980-talet tog sig Sovjetunionen att bygga tv 400 MW reaktorer fr energiproduktion i Surt-regionen. Affren blev dock inte av eftersom Libyen inte var
njda med den teknik som erbjds. Libyen frhandlade istllet med Belgien som
dock efter amerikanska ptryckningar drog sig ur affren. Frhandlingarna med
Sovjet togs senare upp igen men reaktorerna byggdes aldrig. D FN-sanktionerna
mot Libyen frn 1992 lyftes 1998 terupptog Ryssland samarbetet med Libyen och
finansierade renoveringar i Tajura.
67
FOI-R--1357--SE
68
14.3 Hndelseutveckling efter december 2003

Huvuddelen av den knsliga utrustningen och dokumentation frn det libyska krnvapenprogrammet har transporterats till USA. Reaktorbrnslet frn Tajura, anrikat
till 80 %, har transporterats till Ryssland.
I IAEA:s rapportering [5] framgr att Libyen under mer n tjugo rs tid gnat
sig t odeklarerade aktiviteter p det nuklera omrdet. Bland annat hade man bestrlat uran i Tajurareaktorn och ur det bestrlade uranet hade man separerat diverse
radioisotoper bl.a. plutonium. Man hade importerat krnmne som man underltit
att deklarera och dessutom importerat utrustning fr konvertering och anrikning av
uran.
14.3.1 Uppdagade aktiviteter

Libyen har inte ngot civilt krnenergiprogram och har aldrig hvdat att de skulle
behva anrika uran fr energiproduktion. Det rder allts inga tvivel om att syftet
med det libyska anrikningsprogrammet var att framstlla klyvbart material fr vapenndaml. Sakuppgifterna i de stycken som fljer r till stor del hmtade frn IAEA:s
rapportering [1, 5]. Totalt rapporterades till IAEA att tolv olika anlggningar varit
involverade i krnvapenprogrammet varav elva inte hade deklarerats tidigare.
Urankonvertering
Redan under 1980-talet gjordes laboratorieexperiment rrande urankonvertering vid
TNRC. Man experimenterade med att lsa upp yellowcake1 , rening av uranlsningar
och man lyckades framstlla urantetrafluorid (UF4 ) och uranmetall. Libyska vetenskapsmn arbetade tillsammans med utlndska vetenskapsmn i dessa experiment.
En konverteringsanlggning i pilotskala kptes frn en utlndsk leverantr 1984,
men monterades inte frrn 1998. De frsta testerna gjordes s sent som 2002. ret
efter flyttades anlggningen till en ny plats. I anlggningen, i vilken man hade kapacitet att processa ca 30 ton uran/r, kunde urantetrafluorid (UF4 ), urandioxid
(UO2 ) och uranmetall framstllas men ej uranhexafluorid (UF6 ). Inget uran har enligt
libyska uppgifter processats i anlggningen, vilket styrks av de analyser som gjorts.
Anrikning
Libyen gjorde med hjlp av utlndsk expertis anrikningsfrsk vid Tajura under
1980-talet. Trots att man hade tillgng till centrifugritningar hade man 1992 inte
lyckats framstlla ngon fungerande centrifug, men man hade skaffat sig vrdefulla erfarenheter rrande design och konstruktion av centrifugutrustning, vakuumteknologi och masspektrometri. Under 1995 fattades beslut om att utka aktiviteterna p det nuklera omrdet. Genom A.Q. Khans ntverks frsorg fick man r 1997
en frsta sndning om 20 frdigmonterade s.k. L1-centrifuger2, delar till ytterligare
200 L1-centrifuger och diverse kringutrustning frn utlandet. I april 2002 hade man
monterat en komplett kaskad med alla olika ledningar och anslutningar fr nio centrifuger. Ytterligare en kaskad bestende av 19 centrifuger var nstan klar och man
hade pbrjat en kaskad med 64 centrifuger. Dessa monterades ned och flyttades
och sattes inte upp igen. Libyen uppger att de inte testat ngra L1-centrifuger med
krnmne. Man har dock vid inspektioner hittat spr av bde lg- och hganrikat
uran p centrifugutrustning i Libyen, men det r nnu inte helt klart varifrn dessa
spr hrrr. Man hade ocks, genom ntverket, ftt levererat tv testcentrifuger av en
1 Uranoxid
U3 O8 kallas yellowcake p.g.a. sin gula frg

r den libyska modellbeteckningen p den tidiga URENCO-centrifug som i Pakistan (och Iran)
betecknas P1.
2 L1
69
FOI-R--1357--SE
mer avancerad typ, L23 . Man hade bestllt 10 000 L2-centrifuger och stora mngder
delar hade levererats mellan slutet av 2002 och 2003. IAEA har, vid provtagningar
i Libyen, hittat spr av uran bde p testcentrifugerna och p vissa delar. Ej heller
hr r det helt klarlagt vad kllan eller kllorna till dessa spr r. Det fraktfartyg som
stoppades p vg till Libyen frn Dubai i oktober 2002 var lastat med nytillverkade
centrifugdelar frn Malaysia.
Alla centrifuger som hittades i Libyen hade tillverkats p annat hll, men Libyen
hade importerat verkstadsutrustning och material fr att kunna pbrja inhemsk
produktion, vilket dock inte gjorts.
Alla centrifuger, delar och dokumentation har idag transporterats ut ur Libyen.
Krnmne
Libyens deklarerade innehav av krnmne fram till 19 december 2003 var totalt 20 kg
235
U (detta motsvarar det 235 U som fanns i reaktorbrnslet i Tajura) och 1 000 ton
UOC (uranium ore concentrate). I landet fanns ocks strre mngder icke deklarerat
krnmne. Innan Libyen slt safeguardsavtal med IAEA hade man importerat 2 263
ton UOC. Av detta exporterade man 1985 en oknd mngd till en krnvapenstat
och terimporterade sedan diverse uranfreningar baserade p naturligt uran4 . Man
hade ocks under 2001 importerat en oknd mngd utarmad och naturlig UF6 samt
1,7 ton lganrikad UF6 frn ett annat land, men frmedlat av Khans ntverk. Libyen
importerade ocks 16 kg andra uranfreningar under 2002 genom utlndska mellanhnder.
Laddningskonstruktion
Libyen hade tillgng till dokument med ritningar och handskrivna anteckningar
som beskrev konstruktionen av krnvapenkomponenter. Man hvdar dock att man
inte pbrjat ngot arbete med laddningsdesign eller ngra anlggningar fr detta ndaml. Totalt 18 platser med anknytning till vapenutveckling har inspekterats.
Man har funnit verksamhet relaterad till hgexplosivmnen, ammunitionsproduktion, produktion och testning av missilbrnsle, utveckling och tillverkning av stridsdelar till missiler, metallgjutning, svetsning och bearbetning samt materialforskning,
-utveckling och -produktion. Vissa av dessa verksamheter r till nytta fr ett krnvapenprogram, men man har trots inspektioner inte kunnat pvisa att det har funnits
ngon utvecklingsverksamhet speciellt mnad fr krnvapenproduktion.
14.4 Tekniskt samarbete med IAEA

Libyen har sedan 1974 haft totalt 43 Technical Cooperation (TC)-projekt i IAEA:s regi. De flesta projekten har syftat till utbildning i strlskydd och anvndning av radioaktivitet inom medicin, jordbruk och livsmedelsindustri. Innehllet i en del andra
TC-projekt kan dock ha varit till direkt hjlp fr Libyen i utvecklingen av krnvapenprogrammet. Ngra av de viktigaste projekten ur krnvapensynpunkt r:
Utveckling av verksamheten och utbildning av personal vid TNRC.
Utveckling och underhll av elektronik fr experimentell verksamhet vid TNRC.
Etablering av ett center fr radioisotopproduktion.
Uranprospektering i landet och utbildning av inhemsk personal fr detta ndaml.
3 L2
motsvaras av den pakistanska P2-centrifugen.
4 De importerade freningarna var 39 kg uranhexafluorid
dioxid (UO2 ) och 6 kg U3 O8 .
(UF6 ), 4 kg urantetrafluorid (UF4 ), 6 kg uran-
FOI-R--1357--SE
70
14.5 Slutsatser och sammanfattning

Uppdagandet av Libyens krnvapenprogram fste uppmrksamheten p det ntverk
som den pakistanske metallurgen A.Q. Khan byggt upp. Genom att studera fallet
Libyen kan man lra mycket om vad ntverket erbjudit i form av varor och tjnster.
Det finns bland annat fakta som tyder p att ntverket frmedlat handelskontakter
med andra lnder n Pakistan. Libyen har haft mycket stor hjlp av Khans ntverk.
Man hade sjlva arbetat med centrifugutveckling under lng tid men inte lyckats
tillverka ngon fungerande centrifug. Ett skrmmande faktum r att Libyen hade
ftt dokumentation om konstruktion av krnvapen frn ntverket. Om Libyen har
ftt tillgng till dessa dokument ligger det nra till hands att tro att ven andra kunder, ssom Iran och Nordkorea ocks skulle ha ftt sdan information.
Libyen har inte bara haft hjlp av Khans ntverk. En icke namngiven krnvapenstat har bisttt Libyen med diverse uranfreningar, vilket borde ha deklarerats av
denna stat. Ytterligare ett land har slt konverteringsanlggningen till Libyen.
Det finns fortfarande en obesvarad frga angende urankonvertering. Libyen
hade bestllt en anlggning som kunde producera UF6 , den uranfrening som krvs
fr centrifuganrikning. Den anlggning som levererades kunde inte producera denna frening. Libyen hvdar att man har frskt att frvrva sdan utrustning utan
att n resultat. Att finna en lsning p detta problem mste ha haft hg prioritet.
Det faktum att Libyen hade bestrlat uran vid TNRC och vid ett par tillfllen
separerat ut plutonium visar att det r mjligt fr en stat som r part till NPT och
har safeguardsavtal att bedriva verksamhet som strider mot detta avtal, till och med
p platser som regelbundet inspekteras. Dessa mjligheter minskar betydligt med
Tillggsprotokollet i kraft, som ger IAEA betydligt strre befogenheter.
Vad gller urankonvertering och centrifugutveckling visar Libyens aktiviteter p
dessa omrden att det r mjligt att komma lngt med sdan verksamhet i det frdolda. Man kan frga sig hur lnge verksamheten hade kunnat pg utan att upptckas.
Ytterligare en frga som br belysas r vapenutvecklingen. Ett stort antal anlggningar med anknytning till annan vapenutveckling har inspekterats men man har
inte funnit ngra direkta bevis fr att det frekommit ngot utvecklingsarbete specifikt knutet till krnvapen. Trots att Libyen hade tillgng till designinformation fr
vapenutveckling och att man bevisligen hade fr avsikt att framstlla klyvbart material fr vapenndaml hvdar de libyska myndigheterna att man inte hade planerat hur vapenutvecklingen skulle g till. Det verkar dock mrkligt att bde planeringen och sjlva utvecklingen av krnvapnet lmnats drhn om man bedrivit ett
serist program. Frgan som d terstr att besvara r om det finns fler anlggningar och aktiviteter som inte deklarerats eller uppdagats eller om man ansg att
den vapenutveckling man redan bedrev var tillrcklig fr krnvapen. Vilket svaret
n m vara p denna frga br det mana till vaksamhet nr det gller andra lnder i
liknande situation.
[1] Federation of American Scientists, www.fas.org/nuke/guide/libya/iaea0504.pdf.
[2] IAEA, www.iaea.org.
[5] IAEA/GOV/2004/12, 20 februari 2004.
Kapitel 15
Saudiarabien
Lena Oliver
Saudiarabiens geografiska lge med Israels nrhet och flera andra grannlnder med
krnvapenambitioner anses av en del bedmare vara tillrckligt motiv fr att anskaffa krnvapen. Fr Saudiarabien finns ocks en stndig oro att de goda relationerna med USA snabbt kan frndras och leda till en hotfull situation. Deras std
till palestinsk terrorism har bland annat kritiserats. Det finns dock i dagslget ingabevis p att Saudiarabien har ett aktivt krnvapenprogram, men ett antal olika
indikationer gr nd att omvrlden har gonen p Saudiarabiens eventuella krnvapenintresse.
15.1 Indikationer
I samband med de avsljanden som kommit under 2004 om hur A.Q. Khans ntverk
illegalt frsett bde Iran, Nordkorea och Libyen med krnteknologi har ocks Saudiarabien omnmnts som ytterligare ett land som skulle kunnat ha blivit erbjuden
denna teknologi. Det finns dock inga bevis eller konkreta indikationer p att s r
fallet, men Saudiarabiens tidigare kopplingar till Pakistan r oroande. Under hsten
2003 publicerades uppgifter om att Saudiarabien och Pakistan skrivit p en verenskommelse om samarbete p krnvapenomrdet i utbyte mot olja, vilket senare har
frnekats frn bde pakistansk, saudiarabisk och amerikansk sida. Man har ocks
varit oroad ver uppgifter om att hgt uppsatta tjnstemn och ministrar i omgngar har beskt knsliga, krntekniska anlggningar i Pakistan.
Obekrftade uppgifter frn augusti 2002 gr ocks gllande att Saudiarabien tidigare bidragit ekonomiskt i det pakistanska krnvapenprogrammet, med syfte att i
gengld erhlla skerhetsgarantier frn Pakistan. Uppgifter om att Saudiarabien ven
bidragit ekonomiskt till Iraks krnvapenprogram har ocks publicerats, med d sgs
verenskommelsen innefattat att frdiga krnstridsspetsar producerade i Irak skulle
verfras till Saudiarabien - om Iraks krnvapenprogram lyckades.
Dessa uppgifter har frnekats av den saudiarabiska regeringen och pekar istllet p Saudiarabiens mngriga std till en krnvapenfri zon i Mellanstern som
diskuterats sedan 1974.
15.2 Vapenbrare
Saudiarabiens innehav av 50 60 CSS-2, inkpta frn Kina i mitten av 1980-talet,
anges som en av de mest konkreta indikationerna p ett eventuellt intresse fr massfrstrelsevapen. Nr dessa missiler var operativa i Kina var de krnvapenbestyckade och de anses ha fr dlig precision fr att vara effektiva med konventionella
stridspetsar. Dessa missiler brjar numera bli frldrade och det finns uppgifter att
Saudiarabien visat intresse att importera nya missiler frn Kina eller Pakistan.
71
FOI-R--1357--SE
72
Maximal
rckvidd
Missil
CSS-2 (DF-3)
Maximal
vapenlast
2 800 km
2 150 kg
Status
Operativ
Frn Kina 1987
Flytande brnsle
Tabell 15.1: Saudiarabiens missilkapacitet. Klla: CEIP [6]
15.3 Krnteknisk forskning och infrastruktur

Saudiarabien ratificerade NPT den 3 oktober 1988, men har nnu inget IAEA Safeguardsavtal i kraft. Saudiarabien har inga deklarerade krntekniska anlggningar
utan deras nuklera aktiviteter p omrdet begrnsas till forskning och analyser.
Man r dock medlem av IAEA sedan 1962 och har, eller har haft, hela 24 IAEA
Technical Cooperation-projekt sedan 1978. Huvuddelen av projekten rr radioanalytiska metoder, industriell radiografi, produktion av medicinska isotoper, nuklera
tekniker vid gruvdrift och hantering av radioaktivt avfall.
Saudiarabiens Atomic Energy Research Institute (under King Abdulaziz City for Science and Technology KACST) grundades 1988 och har till uppgift att utforma en nationell krnenergiplan, vervaka implementeringen av planen samt att utfra forskning inom nuklera teknologier. Institutet anger sig ha en mngd olika laboratorier fr separation och analys av radioisotoper, men det framgr inte vilken typ av
utrustning de har p omrdet och de ppet publicerade forskningsresultaten r begrnsade. Detta indikerar dock att de har viss ambition p det nuklera omrdet och
att det finns viss kompetens i landet.
[1] International Atomic Energy Agency, www.iaea.org.
[2] IAEA Technical Cooperation Programme,
www-tc.iaea.org/tcweb/tcprogramme/projectsbycountry/query/default.asp.
[3] King Abdulaziz City for Science and Technology,
www.kacst.edu.sa/en/institutes/aeri/index.asp.
[7] Center for Nonproliferation Studies, cns.miis.edu.
[8] Arnaud de Borchgrave, Pakistan, Saudi Arabia in secret nuke pact, The Washington
Times, 22 oktober 2003.
[9] Richard L. Russell, Saudi Nukes, The Washington Times, 5 januari 2004.
Kapitel 16
Syrien
Lena Oliver
Syrien var en av de frsta staterna att skriva under NPT 1968 och ratificerade avtalet
den 24 september 1969. Syrien hoppades frmodligen p att ven Israel skulle flja
efter, men nr s inte skedde svngde ocks Syriens positiva frhllande till avtal
p omrdet. Syrien ingick exempelvis inte ngot IAEA safeguardsavtal frrn efter
vissa p tryckningar den 18 maj 1992, vilket nstan var tv mnader efter att IAEA
godknt det syriska kpet av en MNSR (Miniature Neutron Source Reactor) den 24
mars 1992.
Syrien har sedan lnge misstnkts ha ambitionen att anskaffa krnvapen, men
landets ekonomiska hinder anses vara huvudorsaken till den lngsamma utvecklingen p omrdet och Syrien tros drfr ha satsat mer p C-vapen istllet. Det finns
i dagslget inte heller ngra konkreta bevis p ett aktivt krnvapenprogram och
Syriens befintliga deklarerade nuklera infrastruktur r inte heller tillrcklig fr
ett krnvapenprogram. Syrien r dock ett av de lnder som man misstnker kan ha
blivit erbjuden knslig krnteknologi frn A.Q. Khans ntverk och vissa obekrftade
uppgifter gr gllande att Syrien redan har gascentrifuger fr urananrikning.
Syrien anger att deras nuklera intresse endast r medicinskt, industriellt och i
forskningssyfte. Syrien hnvisar ocks ofta till sitt std till en krnvapenfri zon i
Mellanstern som en indikation p att deras syften ej r militra.
16.1 Krnteknisk infrastruktur och organisation

Vissa krntekniska aktiviteter t.ex. uranutvinning har man idag god erfarenhet av
och utrustning fr detta finns i landet. Syrien har ocks viss forskning p omrdet, en
liten forskningsreaktor och radioanalytiska laboratorier. Av det som Syrien deklarerat till IAEA s saknas dock huvuddelen av de krntekniska anlggningar som behvs fr att framstlla fissilt material.
Atomic Energy Commission of Syria (AECS)
AECS etablerades 1979 och sedan 1983 har landet haft en plan fr ett krnenergiprogram. Programmet planerades att starta med uranutvinning frn fosformineral under 1980-talet. Denna utvinning sker i Homs dr man har en stor
industri fr fosforsyraframstllning. En processlinje r installerad fr att finrena fosforsyra fr livsmedelsanvndning och i denna process utvinns ocks
uran. Syrien r en av de strsta exportrerna av fosforbaserad konstgdsel i
Mellanstern.
Der Al-Hadjar Nuclear Research Center [Dayr al Hajar, Der Al-Hadjar]
Forskningscentret startade p 1990-talet och drivs av AECS. Centret inhyser
Syriens enda forskningsreaktor, SRR-1, som r under IAEA Safeguards. Reaktorn kptes av Kina 1991, men startades frst 1996. Reaktorns design sgs vara
73
FOI-R--1357--SE
74
stulen frn en kanadensisk forskningsreaktor. Reaktor drivs med 980 gram 90%
hganrikat uran.
Nuclear Analytical Laboratory
Laboratoriet byggdes upp med IAEA:s hjlp frn 1982 och sger sig arbeta med
analysmetoder fr nuklera applikationer samt analys av uranmineral. Labbet, som drivs av AECS, har viss radioanalytisk mtutrustning (lgniv alfa-,
beta- och gammarknare). Laboratoriet har ven atomabsorptionsspektrometri
(AAS), rntgenfluorescens (XRF) och annan mtutrustning som kan anvndas
fr metallanalys.
Nuclear Medicine Center (NMC)
Detta center inhyser en cyklotron (Cyclon-30) som slts frn belgiska Ion Beam
Application och som anvnds fr isotopproduktion. Centret behandlar ca hundra tusen cancerpatienter rligen. Det belgiska fretaget som frsett Syrien
med cyklotronen har ocks slt samma utrustning till Iran (Karaj) dr man
misstnker att den anvnts i anrikningsforskning fr studier av jonkllor.
Scientific Studies & Research Center (SSRC)
Centret har anklagats fr att vara ansvarigt fr Syriens utveckling, forskning
och produktion av icke-konventionella vapen och missiler. Centret har anvnts
till inkp av BC-komponenter.
Fosforfyndigheter
Syrien har idag kapaciteten att bryta 2,65 miljoner ton fosformineral per r. Fosformineralet innehller 60 100 ppm uran vilket teoretiskt skulle innebra att
265 ton uran per r gick att utvinna ur mineralet. Av det fosfor som utvinns anvnds strre delen till fosforsyraproduktion och av denna del r det en mindre
mngd syra som renas vidare fr anvndning i livsmedel. Syrien har idag en
anlggning fr att rena 10 000 ton fosforsyra per r till livsmedelskvalitet och i
denna process fs idag ut ca 150 kg uran.
Planer p reaktorkp
Syrien har sedan slutet av 1980-talet visat intresse fr att kpa reaktorer och
frhandlat om reaktorkp med bde Argentina, Kina, Indien och Ryssland. En
del av reaktorkpsfrsken skedde utan att IAEA blev informerat och de flesta
frsken har drfr stoppats av IAEA eller efter ptryckningar frn USA.
Syrien gjorde till slut en verenskommelse om inkp av en 30 kW neutronklla (MNSR) frn Kina 1991. Syrien vgrade inledningsvis att teckna IAEA safeguardsavtal,
men skrev slutligen (1992) under efter ptryckningar frn IAEA under ledning av
Hans Blix.
16.2 Samarbeten och inkp

Det finns obekrftade uppgifter frn 1991 om ett strategiskt avtal mellan Syrien och
Iran rrande krnvapenutveckling, men som ej drevs vidare d fredsprocessen i Mellanstern inleddes.
Det finns ocks uppgifter om planer p inkp av 1 000-tals ton uran (yellowcake)
frn Namibia 1992 via agenter i Frankrike och Spanien. Det finns ocks obekrftade
mediauppgifter om att Syrien frskt kpa eller blivit erbjudet frdiga krnvapen,
75
FOI-R--1357--SE
bland annat frn Ryssland 1982.

IAEA-std
Syrien har varit medlem i IAEA sedan 1963 och av de Technical Cooperation-projekt
som Syrien haft kan nmnas studier rrande uranutvinning ur fosforsyra samt hjlp
att bygga upp mikroskaleanlggning respektive pilotanlggning. ven UNDP (United Nations Development Program) gav finansiellt std fr uranutvinning frn fosforsyra
(1996).
16.3 Missilkapacitet
Syriens har relativt omfattande missilkapacitet (se tabell 16.1), med missiler som r
anvndbara som vapenbrare fr krnvapen. Missilintresset tycks av mnga bedmare vara obefogat om man ej har krnvapenambitioner.
Missil
Maximal
Rckvidd (km)
Maximal
Vapenlast (kg)
Scud-B
300
1 000
Scud-C
500
600
Scud-D
750
200
M-9
600
500
Nodong-1
1 000
1 000
Status
Operativ;
flytande brnsle;
Ursprung: Ryssland
Operativ;
flytande brnsle
Ursprung: DPRK/Iran
Under utveckling i samarbete med Nordkorea;
testad 2000;
flytande brnsle
Kinesisk;
troligen egen produktionskapacitet;
fast brnsle
osker; tros tminstone
ha frhandlat med Nordkorea om import
Tabell 16.1: Syriens missilkapacitet (rckvidd ver 300 km). Klla: CEIP [6] & CDISS.
[1] K.R. Timmerman, Weapons of Mass Destruction, The Cases of Iran, Syria, and Libya,
A Simon Wiesenthal Center Special Report, 1992.
[2] International Atomic Energy Agency, www.iaea.org.
[3] IAEA Technical Cooperation Programme,
www-tc.iaea.org/tcweb/tcprogramme/projectsbycountry/query/default.asp.
Kapitel 17
FOI-arbeten med relevans fr materialet i denna rapport
(urval)
G. Arbman, G. Danielson, L.-E. De Geer, T. Larsson, G. Persson, J. Prawitz, L.G.
Strmberg, L. Wigg, H.-O. Zetterstrm, Frankrikes krnvapenprov, FOA-R-96-002214.1-SE, 1996.
G. Arbman, G. Danielson, T. Larsson, H. Nordstrm, G. Persson, J. Prawitz, L. Stenholm, L.G. Strmberg, L. Wigg, H.-O. Zetterstrm, Indien och Pakistan. Nygamla krnvapenstater, FOA-R-98-00812-865-SE, 1998.
G. Arbman, G. Danielson, J. Prawitz, L. Wigg, Krnvapenutvecklingen i Ryssland under
1990-talet, FOA-R-99-01034-861-SE, 1999.
G. Arbman, G. Danielson, J. Prawitz, L. Wigg, Massfrstrelsevapen och skerhetspolitik,
UD 99.108, ISBN 91-7496-193-4. Delstudie 6 fr UD:s MENA-projekt 1999.
L. Wigg, Skerhetssystem fr amerikanska krnvapen, FOA-R-00-01595-861-SE, 2000.
I. Kiesow, Ballistic missile defence in Asia, FOI-R-0095-SE, 2001.
J. Rydqvist, Robotfrsvar som symbol och vapen, ABM, NMD och TMD i USA och Ryssland,
FOI-R-0072-SE, 2001.
P. Jonsson, Indiens vpnade styrkor och krnvapenprogram. Reserapport frn tjnsteresa till
Indien 13 till 20 juni 2001, FOI-R-0164-SE, 2001.
G. Arbman, G. Danielson, I. Drfer, J. Rydqvist (red), L. Stenholm, W. Unge (red), L.
Wigg, Rysk-amerikanska krnvapenrelationer. Frndring och kontinuitet, FOI-R-0113-SE,
2001.
A. Axelsson, A. Ringbom, L. Spjuth, Fakta om Pakistans krnvapen, FOA Memo 013413/S, 2001.
A. Axelsson, P. Jonson, L. Norlander, A. Norqvist, A. Lindblad, W. Unge, L. Wigg,
Indian and Pakistani Weapons of Mass Destruction in a Security Policy Context, FOI-R0437-SE, 2002.
I. Drfer, Ballistic Missile Defense. Det amerikanska programmet Skerhetspolitiska konsekvenser, FOI-R-0472-SE, 2002.
L. Wigg och J. Rydqvist, PM om Nordkoreas krnvapenprogram, FOI Memo 02-2852,
2002.
I. Kiesow och E. Sandstrm, Spelen kring krnvapnen i Nordkorea och Iran, FOI Memo
03-2038, 2003 (Strategiskt forum nr 10).
G. Arbman, G. Danielson, I. Drfer, J. Rydqvist, W. Unge, L. Wigg, Krnvapenmakten
Kina. Globala och regionala aspekter, FOI-R-0976-SE, 2003.
77
FOI-R--1357--SE
78
L. Wigg, USA:s militra mjligheter att bekmpa Nordkoreas nuklera infrastruktur, FOI
Memo 03-2665, 2003.
G. Arbman och C. Thornton, Russias Tactical/Non-strategic Nuclear Weapons, Part I:
Background and Policy Issues, FOI-R-1057-SE, 2003.
G. Arbman och C. Thornton, Russias Tactical/Non-strategic Nuclear Weapons, Part II:
Technical Issues and Future Prospects, under framtagning.
I. Kiesow, Perspectives on NORTH KOREAS nuclear and missile programs, FOI-R-1209SE, 2004.
M. Normark, A. Lindblad, A. Norqvist, B. Sandstrm och L. Waldenstrm, Syria and
WMD. Incentives and Capabilities, FOI-R-1290-SE, 2004.
B. Sandstrm, Nuclear Risk Assessment: Central Asia after Independence, FOI-R-1292-SE,
2004.
L. Wigg och P. Andersson, Nuclear Posture Review En analys av USA:s krnvapenstrategi, FOI-R-1317-SE, 2004.

Foir 1357 PDF

Uploaded by

Document Information

Original Title

Copyright

Available Formats

Share this document

Share or Embed Document

Sharing Options

Did you find this document useful?

Is this content inappropriate?

Copyright:

Available Formats

Foir 1357 PDF

Uploaded by

Copyright:

Available Formats

FOI-R--1357--SE

Krnvapen i vrlden 2004

Krnvapen i vrlden 2004

Skydd mot NBC och andra farliga mnen

Krnvapen i vrlden 2004

Rapporten utgr en sammanstllning av versiktliga redogrelser fr situationen vid mitten av 2004

Krnvapen, arsenaler, krnvapenspridning, USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Kina, Indien,

Report number, ISRN

Swedish Defence Research Agency

Base data report

Research area code

NBC Defence and other hazardous substances

NBC Defence Research

Sub area code

Nuclear Defence Research

Nuclear Weapons in the World 2004

Further bibliographic information

1.1 Nuclear Posture Review . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.1 Policy och doktrin . . . . . . . . .

3.1 Policy och doktrin . . . . . . . .

Mattias Waldenvik och Jens Wirstam

6.1 Doktrin och ledning . . . . . . . . . . . . . . . .

7.1 Krnvapendoktrin och ledning . . . . . . . . . . . . . . . . .

10.1 Krntekniska anlggningar

9.1 Krntekniska anlggningar

Lars Gran Strmberg

11.1 Krntekniska anlggningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Lena Oliver och Lars Gran Strmberg

12.1 Krnteknisk bakgrund

13.1 Avsljanden om odeklarerade krntekniska anlggningar

16.1 Krnteknisk infrastruktur och organisation

17 FOI-arbeten med relevans fr materialet i denna rapport (urval)

1.1 Nuclear Posture Review

1.2 USA:s krnvapenarsenal och vapenbrare

Tabell 1.1: USA:s krnvapenarsenal vid rsskiftet 2003/2004.

2.1 Policy och doktrin

2.2 Ledning och operativa principer

2.3 Krnteknisk infrastruktur

Tabell 2.1: Storbritanniens krnvapenarsenal.

[2] Mutual Defence Agreement. Orginaldokumentet undertecknades 3 juli 1958. Det

3.1 Policy och doktrin

3.2 Ledning och operativa principer

3.3 Krnteknisk infrastruktur

Tabell 3.1: Frankrikes krvapenarsenal. (* flygplanets rckvidd)

4.2 Ledning och tidig varning

4.2.1 Rymdbaserade system fr tidig varning

Figur 4.1: En ortografisk projektion av jorden frn 24 W, en position allokerad fr

4.2.2 Landbaserade system fr tidig varning

Tabell 4.2: Antalet missiler respektive stridsspetsar fr ryska, silobaserade, missiler

4.3 Landbaserade strategiska missilsystem

4.3.1 Silobaserade missilsystem

Tabell 4.4: Data fr ryska mobila missilsystem.

4.3.2 Mobila missilsystem

4.4 Den strategiska ubtsflottan

De strategiska ubtarna ligger inom respektive flottas jurisdiktion nr det gller

4.4.1 Ubtstyper, baser och bestyckning

4.4.2 Ubtarnas anvndningsomrden och uppgifter

4.4.3 Den strategiska ubtsflottans framtid

en frn denna framstllning avvikande diskussion om ubtsflottans signifikans, se ref. [12].

4.5 Det strategiska bombflyget

4.5.1 Flygplanstyper, baser och bestyckning

4.5.2 Strategiska flygets anvndningsomrden, uppgifter och

En uppgradering och modernisering av de existerande flygplanstyperna verkar i