You are on page 1of 42

©Lena Petersson, 2010

ISBN: 978-91-86647-08-7
Framställd på www.vulkan.se
Ansvarig utgivare: Lena Petersson
Med inspiration
från Omberg

Lena Petersson
©Lena Petersson, 2008
Titel: Med inspiration från Omberg
Författare: Lena Petersson
Upplaga: Första upplagan, 2008.
Andra upplagan, 2010.
Foton: Lena Petersson
Omslagsbild: Lena Petersson
Omslagsdesign: Lena Petersson och Tero
Kolehmainen
Författarporträtt: Janne Petersson
Framställd på: Vulkan.se http://www.vulkan.se
Ansvarig utgivare: Lena Petersson
ISBN 978-91-86647-08-7 (pocket)
ISBN 978-91-86647-09-4 (hårdpärm)
ISBN 978-91-86647-10-0 (PDF)
Tidigare publiceringar:

På Vulkan.se:
Petersson, Lena,
Varför bläckar alla mina pennor?
[debutdiktsamling](Vulkan.se, 2008).

I antologier:
Kopilovic, Stipan & M´Rad, Sonya, Brand New Life, "Vad har du för jeans?",
[krönika](Malmö, 2005), s. 51-52.
Sockerdricka.nu, Precis som det aldrig var, "Tio år senare", [dikt](Borås, 2006), s.
213.
Denna bok tillägnas:
Omberg och Drottning Omma,
Ombergs mytomspunna gudinna
och beskyddarinna.
Förord

Första gången jag var på Omberg, var i samband med en skolutflykt. Den gången
tyckte jag att vägen upp till Hjässan var för lång.

- Akta dig Lena, det kommer en orm! ropade en klasskamrat.

Jag rusade sista biten upp till Hjässan och vände mig om.

- Är ormen borta nu? frågade jag.

Det hade inte funnits någon orm. Klasskompisen hittade bara på den för att få fart
på mig och få ett gott skratt.

Under cirka tio år åkte jag på sportlovsläger till Omberg. Varje gång jag kom dit så
kändes det som om jag kom hem. Det var kul att träffa kompisar och göra olika
aktiviteter hela dagarna. Vi brukade alltid gå ett stationsspår i skogen på onsdag
eftermiddag. Då besökte vi bland annat Hjässan och avslutade stationsspåret
med att grilla vid grillplatsen vid vindskyddet på Hjässatorget.

Jag har sett ett par föreställningar av Alvastra Krönikespel, vilket gestaltar
Ombergs historia på ett fängslande sätt.

Kanske är ensam om det, men jag brukar associera till Omberg när jag läser
Karin Boyes dikt "Valborgsnatt".

En av mina favoritnoveller är Verner von Heidenstams "Skogen susar" som


handlar om Omberg och Drottning Omma.

Nu över till min egen hyllning av Omberg och Drottning Omma. Jag har hållit på i
flera år och försökt att skriva en roman på detta tema. Ifall jag blir färdig med
romanen återstår att se. I den här boken finns bilder, reflektioner, dikter och
noveller med inspiration från Omberg.

Erfarenheterna och kunskaperna om Omberg har inte bara kommit till nytta när
jag har skrivit poesi och prosa, utan även när jag har läst historia på
kulturvetarprogrammet. Ett stort tack till Dick Harrison som lyckades få mig att
våga använda kunskaperna om Omberg och Drottning Omma vid seminariet när
jag inte trodde att jag kunde svara på någon enda fråga. Tack till Paola Svensson
och Kerstin Åkerström för att jag har fått diskutera bilder med er under arbetet
med denna bok.

Lena Petersson, Linköping, maj 2008.


Det var länge sedan jag tog den här bilden. Mycket kan ha förändrats vid Alvastra
pålbyggnad i Dags mosse sedan dess.

Mer än så här behöver inte jag för att fantasin ska börja att spira. En
markeringspinne som symboliserar en av pålarna i pålbyggnaden.

Var skulle människorna ha byggt kultplatsen om inte här, där Drottning Omma
kunde vaka över dem från Omberg när dimmorna steg i gryningen och
skymningen.

"Var hälsad, du vandrare.


Lägg ifrån dig staven
och knytet en stund.
Sätt dig ned vid elden
och dela dagens fångst med oss.
Sjung, dansa och offra till Ommas ära,
så må hon beskydda dig på färden."
(Sida.1.)
En av väggarna i Drottning Ommas borg. Hit går det inte att komma smygande
med en skara krigare om natten.

Bergsväggarna mot sjön är branta och vägarna uppifrån och nedifrån berget leder
förbi borgen.

Nej, hit ska ingen komma som har ont i sinnet. Endast den som behöver råd och
hjälp, ska knacka på Drottning Ommas port.

"God afton gudinna


förlåt att jag stör
i denna sena timma
Säg tar du emot armbandet
som jag flätat har
och kanske kan du svara på
ifall jag har någon fruktsamhet kvar?"
(Sida.2.)
Den som inte ville försöka att leta sig fram till Drottning Ommas borg kunde säkert
offra någon annanstans. Kanske i ett träd som det här? Just det trädet står på
Hjässatorget nedanför bergets topp, Hjässan, och nog skulle det vara en
strategisk plats att offra på för hemvändande jägare eller samlare vid dagens
slut?

"Tack gudinna för denna dag


Tack för bytet som jag har fällt
Tack för att du hjälpte mig
att bita ihop om smärtan
så att jag slapp att skrika gällt
när jag slant med kniven
och trodde att nu
var det riktigt illa ställt
Du ska få det som blir över av bytet
jag lägger det i knytet
och lämnar det här imorgon dag"
(Sida.4.)
När jag står på Hjässatorget och tittar upp mot Hjässan. Får jag känslan av att
någon betraktar mig uppifrån Hjässan.

Det är en lång väg att vandra dit upp och åtskilligt mycket längre blir det för den
som kommer vallfärdande över slätten.

Med avståndet ökar också tryggheten. Den som befäster berget behöver inte
bekymra sig för att kunna stå emot belägringar. Även fiender blir trötta av att
klättra och bestiga branta backar.

"Kom, fast benen tynger


torka svetten ur pannan
Lyssna till fågelsången
och viltets prasslande i snåren
Andas doften av soluppvärmd jord"
(Sida.6.)
Träden sträcker på sig för att skydda bergets besökare från solen. Jag försöker att
föreställa mig hur grenarnas skuggor ändrar karaktär beroende på vem som
vandrar förbi dem.

"Jag hör hur träden skrattar


De pekar finger och drar mig i håret
Synen kan de ta ifrån mig
om jag inte böjer på nacken i tid
Ack om jag redan vore hemma
och vilade i fällens frid"

"De tecknar åt mig att fortsätta


med fingrar knotiga som byäldstens
De vet var jag är på väg
och visar mig vidare
igenom gudinnans vidsträckta marker"
(Sida.8.)
Jag är svag för solljuset som silas mellan träden. Det skänker kraft att fortsätta
vandringen med lite lättare steg.
"Led mig fötter
längs stigen
som slingrar
mellan träden
där solljuset skingrar
alla frågorna
och plågorna"

"Ledsagas du uppför berget inatt


Ska månskenet dig belysa
mellan träden där du går
och alla fasorna ska frysa
och lugnet uppfylla sinnet
trots att du huttrar i tärnelinnet
Du behöver inte frukta att månen sviker
bara för att den blundar ibland
Andas djupt och lita på ledsagarens hand
snart du titta får
när gudinnan lossar ögonbindeln"
(Sida.10.)
Vandringen har varit lång, men nu är den nästan över. Känslorna varierar.

Vissa besökare kanske föredrar att sätta sig ned och vila lite. Vissa tar ut stegen
och inser strax att den korta sträckan var längre än den tedde sig.

Den som har valt att gå uppför backen och längtat efter att få uppleva utsikten.
Känner nog ingen lust att vända om.

För den som kommer i lönndom kan det tyckas som om hela skogen följer varje
steg. För den som ledsagas med förbundna ögon skärps sinnena ytterligare.

"Nog var det uvens röst


som kallade på mig nu
Visst kände jag luftdraget
från rovfågelsvingarna
när den flög över huvudet på mig nyss
Gudinnan har sett mig hela tiden
nu vet hon att jag snart är här
I uvens och människans skepnad
ska hon möta mig på berget här"
(Sida.12.)
Ombergs hjässa breder ut sig under vandrarens fötter. Ögonen försöker att fånga
varje bild i mossan på berghällen. Räkna träden som skådar ut över slätten och
Vättern.

Det går inte att föreställa sig hur många människor som under årens lopp
har stått och försökt att överblicka Hjässan och trakten nedanför.

Kanske har de känt sig små inför denna naturens skapelse? Kanske har de känt
sig säkra inför fiendernas stundande anfall, eftersom berget har varit på
försvararnas sida?

Hur många har fallit på knä eller bara sänt en bön till Drottning Omma som
härskar och beskyddar berget?

"Tack vördade gudinna


höga Drottning Omma
Du som skyddar de goda
och bestraffar de onda
och bevakar alla
som beträder Ombergs mark"
(Sida.13.)
Hjässan är stor och lockar benen att springa, men bergets sidor stupar brant.

Bäst är att sitta ned på bänkarna och vila fötterna.

"Älvorna dansar kring altaret här


De håller gudinnan så kär
Hon höjer handen
och de drar sig undan
precis så mycket som hon vill
De betraktar jungfrun
som svär Drottning Omma tysthet
och lovar att lyda
och tjäna gudinnan i allt
Sedan dansar älvorna ut över ängarna
bort till boplatsen
där människorna sover
och sänder jungfrun en och annan bön
För inte ens älvorna
får veta gudinnans hemligheter
det är blott den utvalda tärnans och jungfruns lön"
(Sida.14.)
Uppe på Hjässan borde det också finnas ett offerträd. Det här trädet kanske är ett
sådant?

"Jag vet att det inte hjälper,


men snälla gudinna,
tag emot gåvan ändå.
Du ser nog vem det föreställer,
jag kan inte glömma bort henne
och oändlig blir varje natt.
Jag hör henne skratta
fast hon är hos dig
och jag undrar om du
torkar hennes tårar nu?
Du kommer aldrig
att ge mig henne tillbaka
det var aldrig meningen
att jag skulle uppfatta henne som vacker
men hjärtat kan man inte lura
Du kan väl åtminstone
ta emot gåvan
även om den aldrig når hennes hand?"
(Sida.16.)
Det finns många vägar som bär upp till Hjässan. Det gäller bara att hitta dem.

Somliga stigar kanske inte går att följa längre, för de som trampade upp dem
hade andra ärenden till berget än vad vi har idag.

"Endast djuren
och Drottning Omma
känner till alla stigar.
Vandraren vet
att minnet kan svika
och att Drottning Omma
kan vända vandrarens blick
åt det håll som gudinnan vill.
Var god och hon ska leda dig rätt
var försiktig och du får hjälp
var hjälpsam och du hittar vägen hem"
(Sida.17.)
Vid en blick ut över Vättern kan det se ut som om himmel och vatten möts.

Det sägs att Vättern bildades av Drottning Ommas tårar och nog vore det väl
konstigt ifall himlen inte ville försöka att trösta henne igenom att gå vågorna till
mötes någonstans därute?

"Jag försökte att säga det till dig


men du hörde bara orden från munnen
och inte dem från hjärtat.
Du tyckte att jag var vacker
men jag kunde inte säga detsamma om dig
och jag trodde aldrig
att jag skulle kunna sakna dig
och gråta i all evighet
Varje gång älvorna dansar
och berget omhöljs av dimmor
då rister jag som en bubbla
och väntar på att ett grässtrå
ska spräcka mig och ge mig frid"
(Sida.18.)
En sista utsiktsbild från Hjässan innan promenaden tillbaka påbörjas.

Förhoppningsvis är det inte bara jag som redan längtar efter att få återkomma till
Omberg och Drottning Ommas sköna land.

"Var jag än går


finns du alltid med mig
i vinden, vattnet,
stenen och solen.
Du skänker inspiration
delar glädje
och ger kraft
att uthärda prövningar och sorg.
Jag vet att du aldrig glömmer
och hälsar mig välkommen åter
En dag ska jag tacka dig
och knacka på borgens dörr
offra en bok i offerträdet
en bok som är tillägnad dig"
(Sida.19.)
Det är jobbigt att gå, även i nerförsbacke. Jag föreslår en liten rast i vindskyddet
på Hjässatorget innan utflykten fortsätter.

Skogen susar runt vindskyddet. Precis som sagoberättarens röst vid lägerelden.

Jag hade tänkt att avsluta den här boken med föregående sida, men det är svårt
att slita sig från Omberg och därför fortsätter jag en stund till.

Bilderna kanske blir lite ensidiga mot slutet, men i gengäld bjuder jag på ett par
prosatexter med inspiration från Omberg. Novellerna "Offer" och "Varför
pålbyggnaden brann".
(Sida.20.)
Offer

Luften skiftar från rå till frisk.

Fåglarna börjar att kvittra.

Vid den ihåliga eken på bergets hjässa står ett krus med några släta stenar och
en blomsterkrans.

Det kommer vandrare över slätten.

De linkar framåtböjda.

Stödjer sig på varandra.

Barnen upptäcker besökarna och rusar dem till mötes. Möerna och ynglingarna
kommer efter med dryckeshorn.

Främlingarna sjunker ned på marken.

Barnen klappar dem på huvudet, armarna och kinderna.

Hornen töms.

- Vi trodde aldrig att vi skulle få se några levandes mer.

- ...eldens ande härjade i skogarna och hastade mot vår boplats.

- ...inget vilt har vi lyckats fånga, inga fåglar, ingen fisk, vi slaktade de sista
tamdjuren för några dagar sedan.

- ...ni är så snälla och vi har inget att ge er.

Fällarna tas ned från inhägnaden och gästerna lägger sig att vila inuti huset.

Hövdingen och jägarna återvänder med både vildsvin och älg. Fiskarna har fått
rikligt i näten.

Det visar sig att gästernas hövding är en utav dem som har inträtt i andarnas krets
under vandringen och någon sejdkvinna har de inte haft på flera år. Det finns
ingen naturlig efterträdare till den gamla tycker de.

- Ni får gärna sälla er till oss, erbjuder hövdingen.


(Sida.21.)
- Men ni bör vara medvetna om att gudinnan vi tillber kräver en jungfru av oss,
upplyser sejdkvinnan.

- Ni behöver inte offra någon av era flickor den här gången, påpekar hövdingen.

- Med tanke på hur gudarna har handlat mot oss är vi skyldiga er gudinna en
jungfru.

Flickan som väljs ut åt gudinnan heter Ava.

Hon är den avlidna hövdingens dotter.

Det hänger tre björntandshalsband runt hennes hals.

Boplatsens möer försöker att undvika Ava, men hon följer efter dem hela tiden.

- Vad vill du? frågar de.

- Jag vill veta hur det går till.

De stirrar på henne och sedan på varandra.

- Hur vad går till? frågar de.

- När ni ska offra mig.

Flickorna tittar på varandra, sedan går de.

En av dem vänder tillbaka till Ava.

- Du får bo ensam över natten och sedan släpper sejdkvinnan ut dig när det är
dags för dig att gå till gudinnan.

- Är hon snäll?

- Ja det tror jag.

- Hur ser hon ut?

- Hon lär bära en lodjurshätta med hål för ögonen, näsan och munnen. Jag
offrade till henne och bad om ett tecken på att hon hade tagit emot mitt offer och
sedan kom du och de andra.
(Sida.22.)
Ava slår armarna om henne.

De sitter tillsammans vid kvällsbrasan och lyssnar på de vuxnas berättelser.

De sjunger och dansar.

Det är nästan så att de glömmer bort att Ava ska offras.

Dagen innan ceremonin följer alla flickorna med sejdkvinnan till träsket. Hon går
före över spången och stryker ockra över porten.

Möerna hjälper till att sopa, inspektera vedförrådet och sist tar de farväl av Ava.

Sejdkvinnan reglar dörren till jungfrurummet och flickorna återvänder till


boplatsen.

Möerna binder kransar och ynglingarna utmanar varandra i vighet och snabbhet.

Hövdingen tar på sin hjortkrona och sejdkvinnan smörjer ansiktet med aska.

Älvorna dansar runt människorna när de går över spången.

Barnen, möerna och ynglingarna dansar, medan de vuxna sjunger och klappar
takten.

Hövdingen hjälper sejdkvinnan att offra ett tamdjur och ett vilt.

De strör örter över elden och bränner korn.

Flickan offrar en kotte som hon aldrig mer kommer att leka med.

Dansen upphör.

Sejdkvinnan åkallar gudinnan.

Alla kurar tätt tillsammans.

Elden kastar skuggor,


bilder av andar
som återvänder
för att få vara med och offra.

Uven hoar och sejdkvinnan tystnar.


(Sida.23.)
Hon öppnar dörren till jungfrurummet.

Ava stapplar ut.

Hon blinkar mot elden och skälver som om hon stigit upp ur sjukbädden.

Sejdkvinnan stryker henne över håret.

Leder henne till altaret och hjälper henne ned på knä.

Smörjer ockra i hennes panna.

Hjälper henne upp.

Leder henne till porten.

- Lycka till nu, Ava, viskar hon och öppnar dörren.

- Tack, viskar Ava.

Hon finner djurstigen som sejdkvinnan talat om och snart skymtar hon en
lodjurshätta som närmar sig.
(Sida.24.)
Novellen "Offer" var ett arbetsprov som jag skrev till en skrivarkurs 2004.

Offer kan vara otäckt, men tyvärr är nästa prosatext ännu hemskare. Det är en
novell som heter "Varför pålbyggnaden brann" och det är ett novelltävlingsbidrag
från 2007.

Får skriva en vacker dikt till den här bilden för att väga upp novellernas
ruskigheter.

"Älvorna räds inga höjder


när de dansar utför branterna.
De smyger efter Drottning Omma
när hon går till stranden
för att bada
men själva vill de inte ens vada
utan lägger sig i gräset
och vänder ögonlocken mot solen.
De nyser
när gudinnan kittlar näsorna med strån
vinden går i moln
de huttrar och fryser"
(Sida.25.)
Varför pålbyggnaden brann

Vaknar före hundarna och tamboskapen. Den råa luften rispar halsen för varje
andetag. Daggen kyler mot fötterna när jag vandrar ner till stranden. Vattnet
viskar inte. Det väntar. Hukar mig och fyller handflatorna. Håret reser sig på
armarna. Sköljer ögonen och blinkar bort det sista av sömnen som sticker och
svider.
- Sol, varför sover du inte? frågar Sikva.
- Det känns som om någonting ska hända snart, svarar jag.
Sikva lägger armen om mig. Det osar rök om henne. Jag nyser. Hon släpper taget
om mig. Det knakar i knäna när hon böjer sig och vattnet kluckar vid mötet med
händerna.
- När ska du kalla oss till pålbyggnaden, Sikva?
Hon sätter i vrångstrupen och hostar.
- Varför undrar du det? genmäler Sikva.
- Jag är tillräckligt gammal för att få följa med i år, påpekar jag.
- Du är befriad från ceremonin, Sol.
- Varför då? Vill inte gudinnan ha en tjänarinna som är blind? spörjer jag.
Sikva svarar inte, hon håller andan. Det blåser från vattnet. Vågorna slår över
fötterna och jag ryggar bakåt. Sikva ställer sig framför mig.
- Tack för att du skyddar mig mot vinden, Sikva.
Rösten piper och gråten väller upp ur halsen. Gömmer ansiktet i händerna.
- Gråt inte, snälla Sol.
- Jag har längtat efter att få sitta i pålbyggnaden runt elden tillsammans med de
andra flickorna och höra dig tala om vem av oss som gudinnan har valt och nu får
jag inte vara med, snyftar jag.
Sikva skriker och det plumsar till framför mig. Böjer mig och trevar efter henne,
men hittar ingenting mer än lera och vatten.
- Sikva? Var tog du vägen? viskar jag.
- Hon trotsade mig och därför skyddade jag henne inte mot strömmen, svarar
någon framför mig.
- Vem är du? frågar jag.
- Du ska ta med dig de andra flickorna till pålbyggnaden ikväll, Sol.
Vinden smeker över kinden och böljorna stillar sig. Någonting snuddar vid foten.
Behöver inte känna efter. Vet att det är Sikva. Hundarna skäller när jag kommer.
- Tyst! ryter Starke.
- Sikva är död, hövding, hon trotsade gudinnan och drogs ned av strömmen.
Gudinnan sa att jag skulle ta med de andra flickorna till pålbyggnaden ikväll,
berättar jag.
- Gå in och lägg dig och tig, jag sa åt Sikva igår att ingen mer skulle offras och
om hon nu gav sig själv åt gudinnan så desto bättre, svarar Starke.
Stapplar in till bädden och somnar trots att det borde vara omöjligt med hela
dagen framför mig och efter en sådan morgon.
(Sida.26.)
Vaknar av att det tjuter i rökhålet. Det måste storma utanför. Sätter mig upp.
Blåsan värker. Reser mig och vacklar mot dörren.
- Du får inte lämna huset, Sol, ingen av oss får det säger Starke, ropar Sot.
- Jag kan väl inte kissa på mig heller, ska skynda mig in igen, jag lovar,
försäkrar jag.
Det spränger i underlivet, hade inte kunnat vänta ett ögonblick till. Pustar ut och
börjar att gå tillbaka. Det värker i huvudet för öronen är iskalla och käken spänd,
jag tål inte när det blåser.
- Vi kan inte tända på, det blåser för mycket, hövding, säger Björn.
- Vinden ligger på åt precis rätt håll, menar Starke.
- Ja, men gudinnan kommer att bli arg, hövding, invänder Björn.
- Hon nöjer sig med Sikva och flickorna är i säkerhet, försäkrar Starke.
Jag hör kvinnorna sjunga och någon slår på Sikvas trumma, trots att bara Sikva
får spela på den. Det knastrar och luktar brandrök. Håller andan och sätter fart
mot långhuset, men fötterna springer mot stranden och jag kan inte stoppa dem.
- Vad håller du på med, Starke? Tror du att du kan trotsa mig och fortsätta att
beskyddas av mig? frågar gudinnan.
Hon skrattar och överröstar lågornas dån.
- Vi behöver inte beskyddas, vi klarar oss själva, säger Starke.
- Fiskarna ska fly näten, fåglarna vända om och inte landa vid sjön, skogens
djur gömma sig för era blickar och spjut, jorden torka ut och spricka. Du bränner
ner det som är helgat åt mig, varför ska jag då hålla blixten borta från det som
tillhör dig? mäler gudinnan.
Marken skakar, jag ramlar och rullar mot vattnet. Det skummar och fräser, kokar
utan att brännas. Det mullrar, jag ligger på mage i vattenbrynet och håller
händerna för öronen. Åskan dånar så det att brusar i huvudet.
- Vi måste få ut flickorna! vrålar Starke.
- Mamma! Pappa! ropar Sot.
- Jag tror att vinden har vänt, hövding! ropar Björn.
- Det blåser från två håll! Förbannade gudinna! svär Starke.
Jag skälver. Dödsskriken ökar hela tiden. Gudinnan omfamnar mig, låter mörkret
vika från ögonen. Ser elden från pålbyggnaden möta bålet från långhuset och hur
Starke, männen och kvinnorna omringas av skenet. Blundar och när jag öppnar
ögonen är jag åter blind. Gudinnan leder mig över askan, igenom skogen och upp
på berget.
- Du kanske förstår att jag har valt dig? frågar gudinnan.
- Tack, viskar jag.
- Du ska inte heta Sol längre, det är orättvist mot dig som måste leva i mörkret.
Jag tänker kalla dig Alva, förkunnar gudinnan.
Någonting vasst borrar sig in i foten, jag kvider.
- Vad är det, Alva? spörjer gudinnan.
- Det gör ont i foten, replikerar jag.
(Sida.27.)
Hon lyfter upp-, och synar den.
- Ett strå, konstaterar gudinnan.
- Ett str...a! skriker jag.
I nästa ögonblick inser jag att det inte har gjort ont och att smärtan är borta. Hon
skrattar och jag skrattar med henne tills tårarna stänker ur ögonen utan att rinna
nerför kinderna.
- Nej, jag har ändrat mig, du ska heta Alvastra, fnittrar gudinnan.
- Nu är du elak, invänder jag.
Hon kramar om mig och jag glömmer bort att vara arg, hon har trots allt låtit mig
leva och kanske har jag längtat efter att bli utvald fast jag inte har vågat erkänna
det för mig själv.
- Vad ska jag kalla dig för då, gudinna? frågar jag.
- Drottning Omma, svarar hon.
- Var bor du, Drottning Omma? mäler jag.
- Där berget vill erbjuda mig rum, genmäler hon.
- Sikva hade alltså rätt när hon talade om berget, mumlar jag.
- Omberg ja, det är dess namn, intygar Drottning Omma.
(Sida.28.)
Det var novellen "Varför pålbyggnaden brann". Nu måste jag skriva en lite mer
uppiggande dikt om den här bilden för att bryta den tunga stämningen.

"Fåglarna berättar för mig


om allt som skedde
medan jag sov.
De varskor mig
om någon behöver hjälp.
De väcker mig alltför tidigt
efter vaknätterna
och skrattar
när jag uttrycker avundsjukan
över att bara ha fått
uvens syn och hörsel
men inte dess vingar."
(Sida.29.)
Vissa utsikter är så fascinerande att man bara vill ta bilder på dem ur olika
perspektiv och zooma in för att fokusera på olika saker. Det här är en sådan
utsikt.

"Där himlen och vattnet möts


suddas frågorna ut
och tårarna torkas.
Där väntar tiden
tills man har varvat ned
och andats
och hunnit ikapp sig själv.
Där går det inte att bygga hus
av annat än drömmar
för tidens vind
blåser som den vill
och älskar att knuffa omkull
och locka till skratt"
(Sida.30.)
"Om du kommer över vattnet
och vet att någon väntar på dig
sedan länge
med tårar uppå kinden
och saknaden i hjärtat
Vinka då och sjung
och låt vinden förkunna din återkomst.

Kommer du över vattnet


i skydd av mörkret
med vapen i handen
Tro inte att du är osedd
Fåglarna skriar
djuren känner vittringen av dig
Vågorna vill inte bära dig
de slungar skeppet mot klipporna
ingen sörjer dig här"
(Sida.31.)
Med denna bild och nedanstående dikt, tar jag och avslutar denna bok. Äntligen,
kanske någon tycker, men jag hoppas att det finns någon mer än jag som
trollbinds av Omberg.

"Vinden och vågorna jagar


tävlar om vem
som hinner först in till stranden
De skriker och stojar
kan inte hejda sig
överfaller mig
där jag står och väntar
på att få vada ut
Jag protesterar
mot kallduschen
med ett tjut
De dämpar sig
drar sig tillbaka ut mot horisonten"
(Sida.32.)