You are on page 1of 28

Gunnar Örn

FORES + IVRIG
FORES + IVRIG
Text. Gunnar Örn
Korrektur. Lotten Bergman
Form och sättning. Kalle Magnusson
Typsnitt. Minion, Brandon, Univers
Papper. Munken Lynx (inlaga), Maxi Satin (omslag), Geltex (band)
Tryck. Livionia Print, Lettland 2010
ISBN. 978-91-977849-0-0

www.fores.se www.ivrig.org www.nationalekonomi.nu


Gunnar Örn
Nationalekonomi för nyfikna
Innehåll

Förord av Lars Calmfors................................................................................................. I X


Introduktion: Spänn av!.............................................................................................. X I I I

K A PITEL 1. Sagan om det krossade fönstret......................................................... 1 7


K APITEL 2 . Måste Sverige bli fattigare för att Indien ska bli rikare?... 2 9

K APITEL 3 . Evig tillväxt?..................................................................................................4 3

K APITEL 4 . Rena luftaffärer........................................................................................... 5 9

K APITEL 5 . Vem suger ut vem?. ................................................................................... 7 3

K APITEL 6 . Närande och tärande............................................................................... 8 7

K APITEL 7. Blir jobben fler om vi delar på dem?. ............................................9 9

K APITEL 8 . Det kontantlösa samhället................................................................ 1 1 3

K APITEL 9 . Hur banker skapar pengar – och förstör dem....................... 1 2 5

K APITEL 1 0 . Hur man blir en fattig miljardär................................................ 1 4 3

K APITEL 1 1 . Vem är Mark Naden?......................................................................... 1 5 9

K APITEL 1 2 . Kan ett land gå i konkurs?.............................................................. 1 7 7

K APITEL 1 3 . Blir vi fattigare av att spara?......................................................... 1 9 5

Lästips....................................................................................................................................... 2 1 3
KA P I T E L 9

Hur banker skapar pengar


– och förstör dem

»En bankir är en som lånar ut sitt paraply när solen skiner


och kräver tillbaka det när det börjar regna.«
M A R K T WA I N

I
förra kapitlet såg vi hur det moderna penningväsendet växte
fram i takt med att mänskligheten gick över från byteshandel
till att använda bytesmedel som ädelmetaller, mynt och sedlar
och så småningom till att ersätta varandra för olika varor och
tjänster med hjälp av elektroniska betalningar.
För dagens bankkunder känns det kanske primitivt att betala
med checkar och sedlar – för att inte tala om guldtackor och
snäckor – men dagens sofistikerade betalningssystem är i många
avseenden mindre robust än forna tiders.
Bara under några dramatiska veckor hösten 2008 fick vi se
hur hela betalningssystemet kan hamna i gungning – inte bara
i enskilda länder utan över hela klotet – på grund av osäkerhet
kring olika bankers förmåga att sköta sina förpliktelser gentemot
hushåll, företag och inte minst varandra.
När den amerikanska investmentbanken Lehman Brothers
ställde in betalningarna i september 2008, drabbades världen av
något som närmast kan liknas vid ett finansiellt hjärtstillestånd.
125
Gunnar Örn

Under veckorna som följde fick en rad stora industriländer gå in


med stora statliga garantier och nödkrediter i syfte att hålla kre-
ditförsörjningen uppe.
För att förstå vilken nyckelroll banksystemet har i en modern
ekonomi måste vi också veta hur banker bär sig åt för att kunna
skapa pengar – och även hur de kan förstöra dem.
I ett modernt samhälle har de flesta människor placerat större
delen av sina pengar på banken. Men hur skulle du förvara dina
pengar om det inte fanns banker? Ett sådant tankeexperiment
kan förklara en del av hur bankväsendet uppstod i det medeltida
Europa.
Kanske började det som en guldsmedja. Kanske var det någon
rik handlare i det medeltida Europa som funderade på hur man
bäst bär sig åt för att hålla sina guldmynt i tryggt förvar.
»Hemma känns inte tillräckligt säkert. Inbrottstjuvarna skulle
säkert kunna hitta guldet till slut om de snokade igenom hela
huset. Ska jag gräva ner det någonstans? Nej, om någon skulle
råka hitta skatten av misstag har jag ingen chans att bevisa att
pengarna är mina. Jag måste hitta ett säkrare ställe.«
Säg att flera köpmän och hantverkare har liknande fundering-
ar. Flera av dem kommer då till samma slutsats:
»Guldsmeder måste ha säkra kassaskåp. Varför inte lämna in
våra pengar hos stadens guldsmed? Där borde de vara säkra.«
Guldsmeden Midas Gylling är en ansedd och pålitlig hantver-
kare. Han blir smickrad över det förtroende som de andra stads-
borna visar honom. Snart har han ett tusental guldmynt från ett
hundratal insättare i sitt kassavalv.
Guldsmedens fru Gullan Gylling sköter räkenskaperna. Hon
ger ett inlämningskvitto till varje kund och skriver noga upp hur
många guldmynt de har deponerade.
Nästa steg kan ha skett någon dag när guldsmeden av någon
anledning inte har några egna guldtackor i lager.
– Hur ska jag få förlovningsringarna färdiga när jag inte har
något eget guld att ta av? undrar Midas förtvivlat.
Gullan ger honom ett tips:
126
Hur banker skapar pengar – och förstör dem

– Du skulle ju faktiskt kunna smälta ner några av insättarnas


guldmynt.
– Nej, det kan jag inte göra. De är ju inte mina!
– Så farligt är det väl inte? Vi har ju gott om guldmynt i kassa-
valvet, och hur många av våra kunder tror du vill ha tillbaka ex-
akt samma guldmynt som de satte in? De flesta är nog fullt nöjda
så länge de får tillbaka exakt lika många och exakt likadana.
– Jo, det är klart. De byter ju mynt med varandra när de hand-
lar också. Dessutom händer det ju sällan att de vill ta ut mer än
några stycken åt gången.
Guldsmederna räknar rätt. Det är inte särskilt ofta som någon
av insättarna kommer till smedjan för att ta ut sina guldmynt.
Ännu mer sällan händer det att någon tar ut alltihop.

***

Då kommer nästa steg, det riktigt avgörande: Guldsmederna


börjar låna ut sina insättares guldmynt!
– Varför inte? Det är så pass många insättare som har depone-
rat sitt guld hos oss, hela hundra stycken, säger Midas.
– Sammanlagt har vi 1 000 guldmynt deponerade i vårt kas-
saskåp. Det är inte ofta någon kommer och tar ut mer än tio åt
gången. Ibland är det större uttag än insättningar, men nog skulle
det räcka om vi hade 500 guldmynt i kassaskåpet? Då skulle vi
kunna låna ut resten mot ränta!
Även denna gång räknar guldsmederna rätt. Med en betryg-
gande reserv på motsvarande hälften av inlåningen, klarar smed-
jan de flesta större uttag utan att kassaskåpet blir tomt.
Guldsmedjan börjar låna ut pengar till andra hantverkare och
köpmän tills de har lånat ut sammanlagt 500 guldmynt. Ett vä-
veri lånar tolv guldmynt för att köpa mera ull av en fårfarmare,
en bokhandel lånar tio guldmynt för att köpa nya fönster av en
glasmästare, och så vidare.
Men nu händer något som guldsmederna inte riktigt har för-
utsett. Fårfarmaren och glasmästaren, som fått tolv guldmynt av
127
Gunnar Örn

väveriet och tio av bokhandeln, börjar diskutera hur de ska hålla


sina pengar i tryggt förvar. Gömma dem hemma? Nej. Gräva ner
dem? Uteslutet.
»Jag har det! Hos guldsmeden, förstås! Guldsmeder måste ha
eldfasta och inbrottssäkra kassaskåp. Jag har också hört att flera
andra stadsbor satt in sina pengar där.«
Sagt och gjort. Både fårfarmaren och glasmästaren deponerar
sina mynt hos guldsmeden. Detsamma gör alla andra i staden,
som också har tagit emot guldsmedens utlånade guldmynt som
betalning för olika varor och tjänster.
Efter en tid konstaterar guldsmederna att de 500 guldmynt de
lånade ut har återvänt.
– Har man sett! Nu har vi fått pengarna tillbaka. Det är samma
gamla 1 000 guldmynt i vårt kassaskåp som förut, säger Midas
belåtet.
– Men nu är vi skyldiga våra insättare sammanlagt 1 500 guld-
mynt , 1 000 till de gamla och 500 till de nya. Kan vi verkligen
lova dem att deras pengar är i tryggt förvar? undrar Gullan be-
kymrat.
– Javisst! Vi var ju överens om att det räcker med att vi har
hälften av de deponerade guldmynten i kassaskåpet. Det både
räcker och blir över. Vi skulle till och med kunna låna ut lite till.
Med en inlåning på 1 500 guldmynt klarar vi oss med 750 i re-
serv. Vi kan alltså låna ut 250 till.
Sagt och gjort. Guldsmedjan lånar ut ytterligare 250 guldmynt
åt andra stadsbor, som använder dem för att köpa olika varor
och tjänster av varandra. De som får guldmynten i betalning för
sålda varor och tjänster gör likadant som fårfarmaren och glas-
mästaren – sätter in dem hos guldsmeden.
Efter några veckor tittar guldsmederna på sina räkenskaper.
När de 250 guldmynten åter har blivit insatta i kassaskåpet, finns
där återigen en reserv på 1 000 guldmynt. Samtidigt har guld-
smedjans skuld till insättarna ökat till 1 750 guldmynt: 1 500 till
de gamla insättarna, 250 till de nya.
»Nå, då skulle vi kunna öka utlåningen lite till«, säger Midas.
128
Hur banker skapar pengar – och förstör dem

»Eftersom vi bara behöver ha hälften av inlåningen till hands om


någon insättare skulle vilja ta ut sina pengar, behöver vi bara ha
875 guldmynt i reserv i kassavalvet. Vi kan låna ut ytterligare 125
utan problem.«
Så här fortsätter det några varv till. Varje gång guldsmedjan
ökar utlåningen ökar inlåningen med lika mycket. Till slut har
utlåningen ökat till 1 000 guldmynt och inlåningen till hela 2 000
guldmynt. Reserverna är däremot lika stora som tidigare. Det är
samma 1 000 guldmynt som ligger där i kassaskåpet.
– Nu måste vi sätta stopp, säger Gullan när hon går igenom
räkenskaperna.
– Varför det?
– För att nu har vi lånat ut exakt lika mycket som vi har som
kassareserv. Då kan vi inte låna ut mer. Lika bra det, för jag gillar
inte riktigt det här.
– Varför inte? Är det någon som klagar?
– Nej, men det pratas. Häromdagen var det en insättare som
klev in och sa: »Var är mina pengar? Jag har hört att ni lånat ut
dem till andra.«
– Ajdå, vad svarade du?
– Hon hade satt in sammanlagt tjugo guldmynt hos oss, så det
var inga problem att plocka fram dem ur kassaskåpet. När hon
fick se dem blev hon lugn och bad mig sätta in dem igen.
– Då så, vad är problemet?
– Jag har funderat en del. Vi har fortfarande bara 1 000 guld-
mynt i kassaskåpet, men stadsborna har sammanlagt 2 000
guldmynt deponerade hos oss. Dubbelt så många som tidigare.
På något mystiskt sätt har vi fördubblat den mängd pengar som
finns i omlopp i staden.
– Nu när du säger det så… ja, så måste det förstås vara! Un-
derbart! Ända sedan jag var en liten lärling i guldsmedjan har jag
drömt om att kunna göra guld. Nu inser jag att jag faktiskt kan
skapa pengar ur tomma intet. Rena trolleriet!
– Häxeri, snarare. Något nytt guld har vi ju inte gjort. De där
extra 1 000 guldmynten finns ju inte. Men folk bär sig ändå åt
129
Gunnar Örn

som om de fanns här i vårt kassavalv. Tänk om vi åker fast för


svindleri?
– Inte då. Våra kunder litar fullt och fast på att deras pengar
är trygga här. De behöver inte ens ta ut sina guldmynt när de
handlar med varandra. Jag har sett att flera av dem nöjer sig med
att byta inlämningskvitton med varandra när de köper och säljer
något.
– Det har jag också märkt. Häromdagen skrev fårfarmaren
ut en skuldsedel som betalning åt veterinären. När veterinären
kom hit kallade hon skuldsedeln en »check« som hon ville lösa
in. Det där papperet gav henne rätten att ta ut fyra guldmynt från
fårfarmarens konto.
– Gav du henne fyra guldmynt?
– Nej, hon sa att hon ville sätta in dem hos oss. Hon har en del
guldmynt deponerade här sedan tidigare.
– Höll hon någonsin mynten i handen?
– Nej, det enda jag behövde göra var att skriva upp veterinärens
tillgodohavande med fyra guldmynt och skriva ner fårfarmarens
med lika mycket.
– Perfekt! Våra kunder handlar med varandra utan att guldet
ens behöver lämna kassavalvet. Jag funderar på om vi skulle byta
inriktning på verksamheten och koncentrera oss helt och hål-
let på in- och utlåning. Det är roligare att göra guld än att bara
smida det.
– Då får vi nog byta namn på firman. Vad ska vi kalla oss?
– Vad sägs om »Midasbanken«? Jag är redan sugen på att göra
mera pengar. Behöver vi ha så mycket som hälften av inlåningen
i reserv, tro? Borde det inte räcka med en fjärdedel eller kanske
en tiondel?
– Nja, det känns lite för osäkert. Vad ska vi göra om våra insät-
tare tar ut 200 guldmynt, så att vi bara har 800 kvar i kassavalvet?
Då har vi mindre än hälften av inlåningen i reserv.
– Hmm… det har jag inte tänkt på. Jag antar att vi helt en-
kelt får minska utlåningen. Vi får säga upp ett antal krediter och
kräva tillbaka sammanlagt 100 guldmynt.
130
Hur banker skapar pengar – och förstör dem

– Men tänk om alla våra insättare kommer hit på samma gång


och kräver att få ta ut sina 2 000 guldmynt? Då har vi fortfarande
bara 1 000 stycken i kassavalvet.
– Jag antar att vi får bomma igen Midasbanken några dagar
medan vi kräver tillbaka alla våra utestående lån, så att vi kan
betala alla våra insättare.
– Men våra låntagare och våra insättare är ju ofta samma per-
soner. Hur ska de kunna betala sina skulder om de inte får ta ut
sina pengar? Jag fattar inte riktigt det här.
– Inte jag heller, men det är bara att hålla tummarna för att det
aldrig händer.

***

Historien ovan är förstås påhittad, men när det moderna bankvä-


sendet växte fram i det medeltida Europa var det ofta guldsmeder
och penningväxlare som fick förtroendet att ta hand om andras
guld och silver.
De första mer renodlade bankirerna i Europa var ofta rika köp-
mannafamiljer som mediceerna i Italien eller Fuggers i Tyskland.
De började som »handelsbanker« som upptäckte att de kunde
underlätta affärsrörelsen genom att låta sina kunder köpa varor
på kredit. För några av de stora europeiska handelshusen blev
bankverksamheten efter hand lika viktig som (eller till och med
viktigare än) själva handeln. Men det var fortfarande sina egna
vinster och sitt eget kapital som de lånade ut och tjänade ränta på.
De äldsta bankerna fungerade också som så kallade giroban-
ker. Den som hade pengar deponerade där kunde sköta sina betal-
ningar genom att »girera«, det vill säga att banken bara behövde
skriva ner innehavarens tillgodohavande med köpesumman och
skriva upp säljarens tillgodohavande med lika mycket.
Det kritiska skedet kom när bankerna började låna ut sina
insättares pengar, så att bara en mindre andel fanns kvar som
kassareserv i banken. I ett banksystem som tillåter »fraktionella«
reserver – alltså där bankerna bara behöver ha en bråkdel av den
131
Gunnar Örn

totala inlåningen i kassan – kommer penningmängden att öka på


ungefär samma sätt som beskrivs i det förenklade exemplet ovan.
Med den skillnaden att pengarna inte återvänder till en viss bank
utan till hela banksystemet. Mekanismen kallas »kreditmultipli-
katorn« och fungerar också på samma sätt som i det förenklade
exemplet.
Om bankerna måste hålla reserver på motsvarande 50 pro-
cent av inlåningen, kommer penningmängden att öka med fak-
torn 1/0,5 = 2 vilket innebär att den fördubblas som i exemplet
ovan. Om reservkravet är 25 procent blir kreditmultiplikatorn
1/0,25 = 4. Med ett reservkrav på 10 procent blir penningmäng-
den tio gånger så stor, med 5 procent blir den tjugo gånger så stor,
och så vidare.
Fördelen med utlånande banker är att de fungerar som för-
medlare av krediter. De slussar pengar från dem som vill spara
till dem som vill låna. De flesta bankkunder är också väl med-
vetna om att banken måste låna ut deras pengar mot ränta för att
de själva ska kunna få någon ränta på de sparpengar de sätter in.
Trots detta har systemet med bråkdelsreserver i bankerna
aldrig blivit riktigt accepterat av den breda allmänheten. Många
bankkunder har svårt att förstå hur banker kan skapa pengar ur
tomma intet och att våra banktillgodohavanden bara existerar i
form av redovisningsposter. Ännu svårare är det att förlika sig
med tanken på att »pengar på banken« egentligen inte finns där
– såvida man inte deponerat dem i form av kontanter i ett bank-
fack.
Inte ens bland professionella ekonomer är systemet fullt ac-
cepterat. Det som gör ett fraktionellt banksystem så känsligt
är att det inte finns reserver som täcker den totala inlåningen i
banksystemet.
Om vi återvänder till Midasbanken, kan vi göra tankeexperi-
mentet att insättarna av någon anledning tappar förtroendet för
Midas och Gullan och deras sätt att handskas med insättarnas
pengar. Kanske har de lånat ut pengar till riskfyllda projekt eller
mot tvivelaktiga säkerheter. Kanske visar det sig att de lånat ut
132
Hur banker skapar pengar – och förstör dem

stora mängder guldmynt åt ett gäng skojare som bara tagit peng-
arna och smitit.
I en riktig affärsbank ska förstås ägarna själva skjuta till en
buffert för att täcka eventuella förluster. De måste ha »eget« ka-
pital i banken.
Dagens internationella regler om kapitaltäckning säger att en
bank måste ha en primär kapitalbas, bestående av kapital från
ägarna, motsvarande minst 4 procent av den totala riskfyllda
utlåningen.
Men om kunderna misstänker att de sammanlagda kreditför-
lusterna är större än bankens eget kapital, blir de givetvis oroliga.
Vad händer då? »Tänk om det inte finns tillgångar kvar så det
räcker åt alla insättare? Kanske säkrast att ta ut sina egna slantar
medan tid är.«
Om flera kunder börjar resonera på samma sätt kan vi få en
så kallad uttagsrusning där hundratals, tusentals eller miljontals
bankkunder rusar till banken för att ta ut sina samlade bespa-
ringar. Processen blir snabbt självförstärkande. Ju fler som rusar
till banken för att tömma sina konton, desto större risk att det
inte finns några kvar åt mig.
– Min hjärna säger att det inte är någon fara, men mitt hjärta
säger ändå att jag måste rädda mina besparingar, sa en av kun-
derna som köade utanför den krisdrabbade brittiska banken
Northern Rock i september 2007.
– Vad ska vi göra? undrar Midas och Gullan när de ser alla sina
insättare hänga på låset en tidig måndagsmorgon.
I ett primitivt samhälle har de inte så många alternativ. Kanske
kan de vända sig till andra banker och få nödkrediter, så att de
har guldmynt så det räcker åt alla insättare. Men om andra ban-
ker är lika hårt trängda står den möjligheten inte heller till buds.
Då är kanske det enda alternativet att ställa in betalningarna och
låta banken gå i konkurs.
Bankens kunder kan då få tillbaka högst hälften av sina insatta
medel. Hos den konkursade Midasbanken finns det fortfarande
bara 1 000 guldmynt i kassavalvet.
133
Gunnar Örn

– Omöjligt! Pengarna kan väl inte bara försvinna? säger de


upprörda insättarna.
Svaret är dessvärre att de kan det. På samma sätt som banker
kan skapa pengar ur tomma intet, kan de få dem att försvinna i
tomma intet.

***

Även i en modern ekonomi är det svårt att handskas med banker


som drabbas av uttagsrusningar eller andra akuta svårigheter
med sin kortsiktiga finansiering.
Grundproblemet är att det finns en permanent mismatch i en
banks balansräkning. Hela verksamheten går ut på att finansiera
långfristig utlåning med kortfristig upplåning.
Insättarna vill gärna ha ränta på sina pengar. Det kräver att
banken binder upp deras insatta kapital i långsiktiga projekt.
Samtidigt kräver både hushåll och företag att deras banktillgodo-
havanden finns omedelbart tillgängliga. De vill kunna ta ut sina
pengar när som helst.
Om du sätter in 100 kronor på banken vet du att banken kom-
mer att låna ut minst 90 kronor till andra medan den behåller lite
i reserv om du skulle vilja ta ut pengarna.
I normala fall är det sällan ett problem. Om någon enstaka
småsparare vill ta ut sina samlade besparingar har banken alltid
en likviditetsreserv till hands. Värre blir det om hundratusentals
kunder plötsligt köar utanför bankkontoren för att tömma sina
konton. Då kan banken få verkliga problem.
En västerländsk affärsbank som behöver få fram pengar med
kort varsel kan normalt låna dem av andra affärsbanker på den så
kallade interbankmarknaden.
Om den möjligheten inte finns av någon anledning, kan ett
alternativ vara att banken dumpar lättsålda tillgångar som aktier
och obligationer ur sin egen portfölj.
En sista möjlighet för en affärsbank som inte får låna pengar
någon annanstans är att vända sig till sitt lands centralbank.
134
Hur banker skapar pengar – och förstör dem

I Sverige fungerar Riksbanken som »bankernas bank« och


även som »lender-of-last-resort« (yttersta långivare) i det finan-
siella systemet.
De flesta centralbanker – Riksbanken inräknad – har som
regel att låta illikvida men solventa banker få låna obegränsade
mängder pengar. Den som själv sitter på sedelpressarna kan alltid
förse sina låntagare med så mycket pengar de behöver, men en
affärsbank som tvingas be om nödkrediter brukar i regel bara få
dem mot fullgoda säkerheter och till en något högre straffränta.
Det blir svårare om en bank har problem inte bara med lik-
viditeten utan även med soliditeten. Om det egna kapitalet i
banken är förbrukat, eller går under en viss gräns, är det inte
centralbankens uppgift att ingripa. I stället blir det finansde-
partementet eller någon annan myndighet, till exempel någon
form av »bankakut«, som får gripa in. En regelrätt konkurs är
sällan ett alternativ eftersom det kan äventyra stabiliteten i hela
betalningssystemet. Oftast blir det då fråga om en kort period av
statlig tvångsförvaltning innan banken kan säljas vidare till nya
ägare.
Även de professionella ekonomer som normalt kritiserar
statliga ingripanden i ekonomin, brukar acceptera dem när det
handlar om akuta åtgärder för att rädda stabiliteten i det finan-
siella systemet.
Diskussionerna är desto livligare när det gäller hur betalnings-
systemet ska fungera i normala fall.
De flesta är överens om att det krävs ordentliga buffertar och
säkerhetsmarginaler i all bankverksamhet. Om du som bank-
kund vill låna pengar för att köpa ett hus för 1 miljon kronor,
brukar banken kräva att du pytsar in en del av pengarna själv.
Om banken bara lånar ut 800 000 kronor har den en säkerhets-
marginal om huset skulle falla i värde.
Om du av någon anledning inte klarar av att betala räntor
och amorteringar på dina lån, kan banken alltid få tillbaka sina
pengar genom att lägga beslag på säkerheten, det vill säga genom
att låta vräka dig och sälja ditt hus på exekutiv auktion.
135
Gunnar Örn

Värre blir det om huspriserna skulle falla med mer än 20 pro-


cent. Om banken bara får 700 000 kronor för huset, tvingas man
bokföra en kreditförlust på 100 000 kronor. Kreditförlusten kom-
mer då att minska bankens egen buffert, det vill säga det egna
kapitalet.
Banksystemet skyddar sig självt mot oväntade förluster med
hjälp av en ordentlig »krockkudde« i form av säkerhetsmargina-
ler, kassareserver och kapitalbaser. Nationella och internationella
regler om reservkvoter och kapitaltäckningsgrader syftar också
till att hålla krockkudden intakt.
Dramatiska prisfall på aktier, fastigheter och andra tillgångar
som svarar som säkerhet för bankernas utlåning kan emellertid
sätta hela systemet i gungning, något som vi ska se i kommande
kapitel.

***

En del forskare hävdar att fraktionella banksystem, som bara har


en bråkdel av inlåningen i kassan, kräver en »elastisk« valuta för
att inte drabbas av ständiga förtroendekriser.
Insättarna måste kunna lita på att deras pengar är trygga i ban-
ken och att de dessutom finns omedelbart tillgängliga. Företag
och hushåll ska när som helst kunna ta ut hela sitt innehav i kon-
tanter. Blotta misstanken att det inte finns kontanter så det räcker
åt alla kan leda till fullskalig panik. Därför måste det finnas en
centralbank som vid behov kan förse alla banker och bankkun-
der med så mycket kontanter som behövs.
På så sätt blir det svårt att förena ett fraktionellt banksystem
med ett valutasystem som är knutet till någon vara, exempelvis
guld. Om inlåningen i banksystemet är tio gånger större än de
samlade guldreserverna hos bankerna (inklusive centralbanken),
har kunderna inte ens i teorin någon möjlighet att lösa in sina
samlade banktillgodohavanden mot guld.
En del ekonomer, som sällar sig till den så kallade »fribanks-
skolan«, hävdar att detta dilemma kan undvikas om man låter
136
Hur banker skapar pengar – och förstör dem

privata affärsbanker ge ut egna sedlar. Om insättarna rusar till


banken för att byta sina banktillgodohavanden mot kontanter,
behöver banken i fråga bara öka sin egen sedelutgivning för att
möta anstormningen. Då behöver man varken någon central-
bank eller någon annan statlig myndighet som yttersta långivare.
Men om insättarna inte nöjer sig med sedlar, utan kräver att
få ut sina insatta medel i guld, är det ändå tveksamt om systemet
håller.
I dagens värld är det ytterst få länder som låter sina affärsban-
ker ge ut egna sedlar. Ett undantag är Hongkong, vars valuta är
knuten till USA-dollarn genom en så kallad sedelfond. Lagen
säger att en amerikansk dollar ska kosta 7,80 hongkongdollar,
varken mer eller mindre. Det betyder att en affärsbank som vill
ge ut egna sedlar måste ha en reserv på motsvarande 1/7,8 ameri-
kanska dollar för varje hongkongdollarsedel den ger ut.
Anhängarna av sedelfondsystemet menar att det inte går att
knäcka det, eftersom varje sedel har full täckning i antingen guld
eller utländsk valuta. Men som vi numera vet är det bara en min-
dre del av penningmängden som består av sedlar och mynt. Det
mesta är bankinlåning.
Hongkongs valutasystem har fungerat i flera decennier. Men
man måste hålla i minnet att myndigheterna i Hongkong har
betydligt större reserver av USA-dollar än vad som krävs för att
lösa in den utestående mängden sedlar. Den totala valutareser-
ven är faktiskt större än den totala penningmängden. Med andra
ord skulle Hongkongborna kunna växla inte bara sina sedlar och
mynt utan även sina samlade banktillgodohavanden i lokal va-
luta mot USA-dollar.
Andra länder som har försökt sig på sedelfondsystem, exem-
pelvis Argentina, har inte varit lika framgångsrika. Kanske be-
roende på att de inte haft tillräckligt stora reserver för att ge full
täckning åt all bankinlåning.
Det finns också en tredje nationalekonomisk inriktning, före-
språkad av de så kallade »ultramonetaristerna« med den fram-
lidne amerikanske professorn Murray Rothbard som portalfigur.
137
Gunnar Örn

De hävdar att ett banksystem som är baserat på fraktionella


reserver inte är förenligt med marknadsekonomiska principer
överhuvudtaget. I stället förespråkar de »100-procentiga reserv-
banker«. Dessa banker ska fortfarande få låna ut pengar. Dock
inte insättarnas, för deras pengar måste ha full täckning i form
av kassareserver i banken.
Samtidigt accepterar ultramonetaristerna så kallade invest-
mentbanker, som finansierar sin utlåning med hjälp av upplå-
ning på värdepappersmarknaden. Investmentbanker har ingen
traditionell inlåning. I stället lånar de upp pengar genom att
emittera obligationer och certifikat. Men som den senaste globala
finanskrisen visat, kan även sådana banker få problem med likvi-
diteten. Men inte för att oroliga småsparare tömmer sina konton,
utan för att nervösa penningmäklare stryper den kortfristiga
finansieringen med några musklick och ett par telefonsamtal.
Ett idealiskt system för att hantera den inbyggda instabiliteten
i bankväsendet är alltså svårt att hitta.
Den finanskris som bröt ut på sommaren 2007 har också
blottlagt flera brister i det finansiella systemet. En stor del av pro-
blemen har orsakats av den nya affärsmodell som särskilt ameri-
kanska banker började tillämpa några år tidigare. I stället för att
som tidigare bara låna ut pengar, gick de över till en affärsmodell
kallad »originate-and-distribute«. Den går ut på att skapa lån i
syfte att sälja dem vidare.
I den gamla affärsmodellen lånade familjen Simpson 100 000
dollar av ett bolåneinstitut, exempelvis Oceanwide Financial.
Rakt och enkelt.
I den nya affärsmodellen har det blivit mer komplicerat. Säg
att familjen lånar 100 000 dollar av ett liknande institut, Jefferson
Mutual. Institutet säljer då lånet vidare till en hedgefond, som
finansierar köpet med att låna 100 000 av sin husmäklare, invest-
mentbanken Conman Brothers, som finansierar sig genom att
sälja bankcertifikat för 100 000 till affärsbanken Megabank, som
i sin tur lånar 100 000 på interbankmarknaden av Oceanwide.
I det här exemplet är familjen Simpson fortfarande den ur-
138
Hur banker skapar pengar – och förstör dem

sprungliga låntagaren, och Oceanwide är fortfarande långivare i


slutänden, men själva bostadslånet på 100 000 dollar har nu ska-
pat nya skulder inom det finansiella systemet på totalt 500 000
dollar!
Att transaktionskedjan kunde expandera så länge berodde på
att huspriser och hushållsinkomster bara såg ut att röra sig åt ett
håll – uppåt. Även om de kunde falla i någon enstaka stad eller
stat, rörde de sig alltid uppåt sett i genomsnitt över hela konti-
nenten.
Det antagandet visade sig inte hålla. När huspriserna planade
ut och vände neråt var det flera risk- och värderingsmodeller som
föll samman. Bankernas nya affärsmodell visade sig också lida av
svåra brister.
Med den gamla affärsmodellen är det ganska uppenbart vem
som får ta smällen om Simpsons av någon anledning får problem
med att betala räntor och amorteringar på sitt bostadslån. Då
måste banken bokföra lånet som en osäker fordran. För att få till-
baka pengarna kan banken vräka familjen och sälja deras hem på
exekutiv auktion. I en svag konjunktur kanske banken bara får
70 000 dollar för huset. I slutänden får Oceanwide alltså bokföra
en kreditförlust på 30 000 dollar.
I den nya affärsmodellen är det emellertid svårare att lista ut
var förlusterna till slut dyker upp. Blir det hos hedgefonden? Hos
investmentbanken? Eller hos någon av affärsbankerna? Vem sit-
ter med Svarte Petter?
Kedjan i exemplet ovan kan dessutom ha utvidgats genom att
bostadslånet har buntats ihop med liknande lån i någon form av
strukturerad kreditprodukt, till exempel ett CDO-paket (col-
lateralized debt obligation) som sedan har sålts till en annan
hedgefond, som i sin tur har säkrat sin fordran hos ett försäk-
ringsbolag med hjälp av ett CDS-kontrakt, (credit default swap)
och så vidare.
Det är inte för inte som denna modell kallas för ett »skugg-
banksystem«.
Tanken med den nya affärsmodellen och de nya kreditinstru-
139
Gunnar Örn

menten var att sprida riskerna på flera parter. Problemet är att


risk fungerar precis som andra farliga substanser: den försvinner
inte för att den späds ut.
Med den gamla affärsmodellen kunde några få aktörer drab-
bas av akut förgiftning. Med den nya modellen blev i stället hela
marknaden lätt illamående – och tappade riskaptiten.
Rädslan för dolda kreditförluster gjorde att bankerna inte rik-
tigt vågade lita på varandra. Misstron fick dessutom priserna att
sjunka på alla möjliga strukturerade kreditprodukter, där man
misstänkte att de underliggande tillgångarna delvis kunde bestå
av osäkra bostadslån.
I teorin skulle hela kedjan av transaktioner i exemplet ovan
kunna tryckas ihop som ett dragspel, tillbaka till det ursprung-
liga bostadslånet på 100 000 dollar från banken till Simpsons. Då
skulle den totala volymen av utestående skulder i banksystemet
kunna minska med 80 procent – utan att det skulle få någon
större effekt på den reala ekonomin.
I praktiken är det desto svårare, som vi ska se i kommande
kapitel.

140
»Gunnar Örn rensar ordentligt i bråten av missförstånd och
intellektuella kullerbyttor som frodas i samhällsdebatten.«

Det här en bok fylld med nationalekonomins mysterier,


falluckor och genidrag. Om pengar, makt och rättvisa.
Till en början ser allt så enkelt ut. Visst vore det smart att dela
på jobben så att färre blev arbetslösa? Och nog är den offent-
liga sektorn tärande för samhället? Helt klart kan i alla fall
inte ekonomin växa i all oändlighet utan att jordens resurser
tar slut.
Men tänk om allt det där egentligen är... tvärtom?
Ekonomi är kanske den mest paradoxala, föraktade och
rentav hatade av alla vetenskaper. Men det är också en spän-
nande och underhållande resa genom det mänskliga psyket.
Den här boken förklarar några av de viktigaste begreppen
inom modern nationalekonomi utan att ta till formler och
statistik. Ekonomi handlar i grunden om människor. Om hur
vi agerar, konkurrerar och samarbetar. Om hur vi strävar ef-
ter pengar och välstånd, men också efter kunskap och insikt.
Om vår nyfikenhet, experimentlusta och skaparglädje.
Gunnar Örn är en av Sveriges mest erfarna ekonomijour-
nalister. I Nationalekonomi för nyfikna gör han upp med de
myter som vi bär med oss i vardagen och de intellektuella fal-
luckor som några av historiens största tänkare trillat igenom.

• Varför är vatten billigare än diamanter?


• Måste Sverige bli fattigare för att Indien ska bli rikare?
• Vem är den där Mark Naden som alla talar om?
• Kan ett land gå i konkurs?
• Blir det sysselsättning av en pangad ruta?
• Blir jobben fler om vi delar på dem?
• Vad kostar ett andetag?
• Är det sant att tillväxten inte har några gränser?
• Hur blir man en fattig miljardär?