You are on page 1of 13
"When you complicate things, that’s when things are more interesting." Charlie Kaufman En sorts essä

"When you complicate things, that’s when things are more interesting."

Charlie Kaufman

En sorts essä om en modern manusförfattare

Av: Elis Burrau Sp2d

För Lars Wester i Filmkunskap

Södra Latin

2010

Inledning: 


Manusförfattandet,
ett
egentligen
ganska
otacksamt
yrke.
Manusförfattaren,
en
person
 som
ofta
hamnar
i
skymundan,
i
medieskugga,
en
person
vars
idéer,
arbete
och
visioner
 blir
grunden
för
andra
människors,
regissörers
och
skådespelares, 
berömmelse
och
ära.
 Även
om
manusförfattarens
ställning
i
Sverige
är 
och
har
varit
relativt
hög ,
i
likhet
med
 pjäs ‐ 
och
romanförfattarens,
så
är
detta
en
krass,
men
sann
verklighet
inom
 filmbranschen
i
allmänhet
och
filmbranschen
i
USA
(den
som
egentlige n
betyder
något ,
 kommersiellt
en
sanning,
kvalitativt
en
något
ironisk
kommentar )
i
synnerhet,
och
har
 så
varit
i
flera
år. 
Om
en
film
blir
en
 kritiker‐ 
eller /och
 en
 kommersiell
 succé
får
 regissören
all
ära,
om
den
blir
en
flopp
läggs
skulden
på
mannen
ell er
kvinnan
bakom
 manuset. 
Men,
 det
finns
dock
ett
fåtal 
undantag
som
bekräftar
regeln :
några
 manusförfattare
har
idag
fått
en
mer
framskjuten
position
i
rampljuset. 
 I
media.
I
 familjediskussionerna
runt
middagsbordet
(då
syftar
ja g
på 
de
mycket
sällsynta
 familjerna
som
diskuterar
kvalitetsfilm
istället
för
melodifestivalen
samtidigt
som
de
 tuggar
i
sig
söndagssteken).
 Och
då
pratar
jag
inte
om
de
kända
auteurerna
som
både
 skriver
manus
och
regisserar.
 Nej
jag
talar
om
manusförfattare
 så
 som
Diaboly
Cody,
 men
framförallt
om
en
manusförfattare,
en
smart
judisk
man
i
femtioårsåldern
med
 vildvuxen
frisyr.
Jag
t ror
att
det
är
mycket
tack
vare
honom 
som
manusförfattarens
 status
stigit
något
de
senaste
åren.
Hans 
manus
ligger
till
grund
för
några
av
 nollnolltalets
 mest
nyskapande
och
intressanta
filmer . 
En
man
som
slutligen
tog
 visionen
till
sin
spets
och
regisserade
ett
av
sina
egna
komplexa
metamanus
 – 
ett
lika
 storslaget
intressant
som
briljant
och
fatalt
misslyckande.
Jag
talar
natu rligtvis
om
 Charlie
Kaufman, 
hans
skruvade
hjärna
och
skrivande, 
subjektet
för
denna
essä . 


I
huvudet
på
John
Malkovich ,
 Human
Nature ,
 Confessions
of
a
Dangerous
Mind ,


A daptation,
 Eternal
Sunshine
of
the 
Spotless
Mind 
och
sist
men
inte
minst
 Synecdoche , 


New
York. 
Där
har
vi
filmanusen
signerade
Kaufmans
penna 
som
blivit
film .
Det
som
gör
 dessa
filmer
så
speciella, 
förutom
att
de
är
m er
eller
mindre
nyskapande
all ihop, 
är
det
 faktum
att
de
blivit
kända
som
 just
 ”Kaufman ‐ filmer”
snarare
än
”Gondry‐ Filmer”
eller
 ”Jonze‐ filmer”.
 Manusförfattaren
Kaufman
har
fått
en
framskjuten
roll
i
 marknadsföringen
och
det
är
alltså
i
första
hand
en
manusförfattare
folk
förknippar
med
 dessa
filmer
och
inte
regissören,
vilket
måste
anses
som
extremt
ovanligt. 
På
dvd‐ konvolut
och
affischer
står
Kaufmans
nam n
med
lika
stora
bokstäver
som
Jim
Carreys
 och
Meryl
Streeps,
i
filmskribenternas
recensioner
analyserar
och
kritiseras
Kaufmans
 filmmanus
i
större
utsträckning
än
regin
och
fotot.
Han
är
en
person
som
intresserar,
 men
hur
har
det
blivit
så?
V arför
är
det
så? 
Och
varför
kommer
det
med
största
 sannolikhet
att
förbli
så
(om
Kaufman
väljer
att
göra
något
mer
och
inte
går
under
 jorden
det
vill
säga,
något
som
inte
skulle
förvåna
mig
om
han
gjorde)? 
Svaret,
om
det
 finns
något
sådant,
måste
finnas
i
hans
liv 
och
bakgrund 
samt
i
hans
manus.
 


Ytlig
resumé
av
Charlie
Kaufmans 
liv: 


Charlie
Kaufman
har
aldrig
skyltat
med
sig
själv
och
sitt
privatliv.
Något
som
antagligen,
 paradoxalt
nog,
bara
 bidragit 
t ill
hans
kult ‐ 
och
stjärnstatus
(han
har
blivit
känd
för
att


inte
vilja
vara
känd). 
Något
som
bidragit
till
mystiken
kring
hans
person
och
ett , 
i
viss
 mån , 
överanalyserande
av
denna.
Och
något
som
gör
det
svårare
att
få
fram
information
 om
hans
bakgrund
och
livet
bortom
skrivandet.
Troligtvis
väldigt
medvetet 
från


K aufmans
sida :
fokus
läggs
ju
då
på
hans
konst,
det
vill
säga
hans
manuskript.
Han
ska


till
exempel
ha
sagt:
 "I
don't
like
talking
about
myself." ,
efter
att
han
vägrat
få
sitt
foto
 taget
tillsammans
med
nio
andra
manusförfattare
i
den
amerikanska
tidningen
 Esquire.


Vissa
har
till
och
med
gått
så
långt
som
att
hävda
att
Kaufman
inte
finns
på
riktigt
och
att
 han
istället
skulle
vara
enbart
en
pseudonym
för
 regissören
Spike
Jonze.
Sekretessen
till
 trots,
här
är
några
bakgrundsfakta
om
Kaufman
som
man
kunnat
slå
fast: 


Han
föddes
den
19
november
1958
i
en
judisk
familj
och
fick
en
normal
judisk


uppväxt.
Detta
går
att
läsa
på
hemsidan
 www. beingcharliekaufman.com.
Där
går
 också
att
läsa
att
Charlie
redan
vid
unga
å r
visade
intresse
för
filmen
som
 uttryckssätt:
han
brukade
sätta
upp
pjäser
hemma
för
sina
föräldrar
och
göra
 kortfilmer,
som
redan
då,
om
man
får
tro
hemsidan,
ska
ha
varit
intressanta
och
 bra. 
Och
som
redan
då,
om
jag
får
ta
mig
friheten
att
gissa,
säker t
var
 besynnerliga. 


Han
studerade
på
High
School
i
West
Hartford,
Connecticut.
De
som
kände
 honom
har
vittnat
om
att
han
ska
ha
varit
omtyckt
i
bekantskapskretsen,
men
 ändå
känt
sig
utanför. 
 Något
som
kan
liknas
med
hans
situation
i
Hollywood
idag:
 omtyckt 
och
erkänd,
men
samtidigt
ständigt
detta
undanflyende
och
känslan
av
 utanförskap.
 Han
ska
ha
varit
en
duktig
student,
om
än
inte
exceptionell.
Han
 visade
också
ett
tydligt
motstånd
mot
 etablissemang
och
auktoriteter,
 merparten
 av
sin
tid
la
han
ned
i
att
 studera
TV‐ produktion
och
engagera
sig
i
 skolans
 dramaklubb.
 
 


Han
hade
tidigt
en
tydlig
komisk
ådra
och
talang.
Han
har
sagt:
 "I
always
loved
 the
Marx
Brothers,
Woody
Allen,
and,
when
I
was
older,
Lenny
Bruce.",
något
som
 inte
är
svårt
att
förstå
när
man
 sett
de
filmer
han
senare
skulle
komma
och
 skriva.
Som
student
agerade
Kaufman
själv
mycket
på
scen,
han
var
med
i
flera
 skoluppsättningar,
bland
annat
spelade
han
huvudrollen
i
den
 utav
 Allen
skr ivna
 pjäsen
 Play
It
Again,
Sam . 
 


Han
studerade
sedan
film
på 
New
York 
University
och
efter
college
fick
han
 chansen
att
jobba
som
produktionsassistent
på
inspelningen
av
Woody
Allens
 film
 Zelig .
I
en
telefon intervju
med
Fredrik
Strage
publicerad
i
Dagens
Nyheter
 har
han
sagt
detta
om
den
upplevelsen:
 ” Art
directorn
lät
mig
skriva
ett
par
 dokument
som
skymtar
förbi
i
filmen,
bland
annat
en
rapport
från
en
 detektivbyrå.
Mitt
första
utkast
användes
inte
eftersom
Woody
Allen
ville
ha
 något
mer
realistiskt.
Men
enligt
art
directorn
tyckte
han
att
det
jag
skrivit
var
 roligt.
Han
skrattade
när
han
läste
det!
Det
var
det
största
som
någonsin
hänt
 mig.
Jag
levde
på
det
i
många
år.
När
ingen
ville
läsa
mina
manus
kunde
jag
trösta
 mig
med
att
jag
en
gång
fått
Woody
Allen
att
skratta. ” 


Under
åttiotalet
jobbade
Charlie
Kaufman
på 
en
dagstidning
och
ett
museum
i
 Minneapolis.
1991
flyttade
han
till
Hollywood
och
hankade
sig
fram 
en
period
 som
manusförfattare
till
tv ‐ serier.
Det
var
mestadels
halvtaskiga
sitcoms
som
 inbringade
hans
leverbröd
under
denna
tid
och
han
var
på
väg
att
ge
 upp
när
 hans
 originella
 berättelse
om
John
Malkovichs
hjärna
blev
stans
mest
omtalade. 
 


Bara
faktumet
att
Charlie
Kaufmans
skruvade
första
manus
blev
film
på
vita
duken
 måste
ses
som
anmärkningsvärt.
I
alla
fall
i
Hollywood. 
En
bransch
som
kanske
inte
är 
 känd
för
att
satsa
på
oprövade
kort.
Eller
för
att
citera
Fredrik
Strage:
” E n
industri
där
 det
anses
omöjligt
att
få
filmer
gjorda
om
inte
historien
kan
sammanfattas
i
tre
ord .”
Att
 sammanfatta
Kaufmans
manus
med
tre
ord,
eller
ja,
att
sammanfatta
dem
med 
endast
en
 mening
är
svårt,
om
inte
omöjligt.
I
alla
fall
om
man
ska
göra
dessa
rättvisa. 
(Jag
ske
ge
 mig
på
att
försöka
detta
senare
i
denna
essä,
för
att
bevisa
den
tesen.) 
Kännetecknet
för
 ett
Kaufman ‐ manus
ligger
ju
just
i
dess
komplexitet. 
Dess
många
 trådar,
lek en
med
det
 vi
som
människor
anser
är
”logiskt”,
”möjligt”
och
”realistiskt”. 
 Men ,
det
bör
påpekas 
 redan
här:
bara
för 
a tt
dessa
 manus
 är
surrealistiska
och
invecklade
betyder
det
inte
att
 de
per
automatik
är
bra.
Många
kritiker
tenderar
ju
att
o mfamna
filmer
bara
de
är
lite
 ”svåra”,
bara
för
att
de
är
 motsatsen
till
 breda
och
folkliga.
Och
det
bör
nämnas
att 
 Kaufmans
manus ,
av
denna
anledning,
 stundtals
 kan
kännas
en
smula 
krystade,
 poserande:
han
krånglar
till
det
för
att
det
är
så
det
ska
vara
 i
en
Kaufman ‐ film.
Han
 väver
in
sig
i
en
metaspiral
utan
slut,
 i
skruvade
handlingar
och
ologisk
dramaturgi
just
 för
att
det
är
det
han
är
bra
på.
Det
han
alltid
gör. 
Likt
en
Tarantino
med
en
ständigt
 upphackad
kronologi. 
Det 
som
utav
en
annan
manusförfatt are
skulle
vara
ett
extremt
 modigt
verk
kan
signerat
Kaufmans
penna
bli
vardagsmat.
Med
detta
menar
jag
inte
på
 något
sätt
att
jag
anser
att
Kau fmans
manus
är
fega
eller
dåliga, 
men
det
är
en
förståelig
 kritik
mot
honom.
N är
han
skrev
 I
huvudet
på
John
Mal kovich 
var
det
en
banbrytande, 
 modig
film
som
banade
väg
för
ett
helt
nytt
sätt
att
göra
film ,
i
och
med
Adaptation 
 finodlade
han
den
skruvade
metahandlingen
till
perfektion,
men
det
är
när
han
vågar
 vara
lite
mer
konventionell
(med
hans
mått
mätt)
och
skr iva
om
vardagsfenomen
så
 som
kärlek
som
han
visar
på
sann 
briljans.
 Eternal
Sunshine
of
the 
Spotless
M ind 
är
i
 mångt
och
mycket
en
kärlekshistoria,
en
dyster
sådan.
Och
brutalt
vacker.
Att
sedan
 kronologin
går
från
ett
sorts
miserabelt
slut
till
en
lyckligare
början, 
det
vill
säga
är
helt
 omvänd,
och
att
handlingen
drivs
framåt
av
något
så
konstigt
som
att
ku nna
radera
sin
 partner
från
sitt
minne
och
medvetande
(en
idé
Kaufman
fick
från
kamraten
och
 regissören
Michael
Gondry
för
övrigt)
ändrar
inte
det
faktum
att
Kaufman
här
ändå
är
 ute
på
lite
okänd
mark.
 Vilket
resulterar
i
något
ännu
intressantare
än
de
gån ger
han
 leker
med
sina
gamla
invanda
beprövade
teman .
Visst
är
Eternal
Sunshine
of
the 
Spotless
 Mind 
skruvad
och
filosofisk,
men
Kaufman
 vågar
skriva
en
film
om
kärleken ,
något
så
 simpelt
som
kärleken.
 Den
är
i
fokus
och
får
förbli
i
fokus,
kärleke n, 
minne na
av
den 
och
 de
emotionella
sår
som
den
frambringar.
Här
finns
inga
galna
vetenskapsmän,
 marionettspelare
eller
teaterregissörer
som
pockar
på
uppmärksamheten.
E nligt
 Kaufman
själv
är
detta
ett
porträtt
av 
hur
kärleken
egentligen
ser
ut ,
och
samtidigt
ett 
 sorts
manifest
och
ställningstagande :
 ” Jag
ser
den
här
filmen
som
ett
botemedel
mot
 vanliga
romantiska
filmer.
De
handlar
alltid
om
två
personer
som
kämpar
för
att
bli
 ihop.
Sedan
blir
de
ihop
och
lever
lyckliga
i
alla
sina
dar.
Inga
förhållanden
ser
ut
s å. ”, 
 och
resultatet
blir
ett
 sorgligt
 mästerverk.
 

 


I
 Filmboken, 
skriven
av
Elisabet
 Nemert
och
Gunilla
Rundblom,
går
att
läsa, 
under
 rubriken
 Att
skriva
filmmanus ,
intrigen :
”Grunden
för
ett
filmmanus
är
ett
uppslag,
en
 idé,
utifrån
vilken
man
kan
bygg a
en
historia.
Den
ska
inte
vara
tillkrånglad,
utan
logisk
 och
trovärdig,
även
om
allt
är
lögn
från
början
till
slut.”
 Där
går
också
att
läsa
att
det
 naturligtvis
finns
filmskapare
som
brutit
mot
detta
(Fellini,
Bergman
etc.),
men
att
det
 då
handlar
om
eta blerade
regissörer
som
strikt
hållit
sig
till
de
dramaturgiska
reglerna
i
 sina
första
filmer
och
först
på
senare
dagar,
”när
de
blev
varma
i
kläderna”,
utvecklat


egna,
uddare
filmspråk.
 Först
då
har
det
varit
acceptabelt.
 Charlie
Kaufman
är
dock
udda
 och
har
ett
högst
personligt
filmspråk
redan
i
sitt
första
filmmanus.
Allt
det
som
filmen 
 och
dess
manus,
enligt
Nemert
och
Rundblom,
inte
ska
vara
(tillkrånglad,
ologisk,
icke
 trovärdig)
är
precis
vad
I
huvudet
på
John
Malkovich 
är.
Ta
bara
titeln,
historien
är
precis
 så
knasig
som
den
låter. 
 Och
om
jag
sen
 dessutom
återgår
till
o van
nämnda
oskrivna
 Hollywood‐ regel,
att
en
film
för
att
kunna
säljas
in
måste
gå
att
summera
med
tre
ord , 
så
 är
ju
 även
det 
något
som
 Kaufmans
manus 
br yter
mot . 
Hans
sätt
att
skriva
skiljer
sig
 alltså 
både 
mot
en 
manusförfattares
klassiska
tillvägagångssätt
samt 
 Hollywoods
 kommersiella
framgångsrecept,
och
ändå
har
dessa
filmer
rönt
mer
eller
mindre
stora
 framgångar.
Kaufman
har
fått
en
Oscar
samt
 blivit 
 ett
 objekt
för
dyrkan 
och
beundran
 både
bland 
kritiker
och
hos
publik
över
hela
världen.
Detta
är,
enligt
mig,
väldigt
 intressant.
Vari
ligger
det
till
synes
så
tilltalande
i
dessa
filmer?
Att
de
inte
liknar
något
 annat? 
Låt
mig ,
innan
jag
försöker
mig
på 
att
besvara
den
frågan, 
 gå
igenom
handlingen
 och
strukturen
i
 några
utvalda
Kaufman ‐ filmer
för
att
visa
på
k omplexiteten
jag
tidigare
 nämnt: 



 
 I
Huvudet
på
John
Malkovich 
 
 
 Bakgrund:
I
Huvudet
på
John
Malkovich 

Bakgrund: 
När
ett
filmbolag
slutligen
bestämde
sig
för
att
göra
verklighet
av
det

skruvade
manuset
till
denna
historia 
(1999)
så
gick
uppdraget
att
regissera
till
den

unge, 
oerfarne
regissören
Spike
Jonze,
som
tidigare
endast
hade
regisserat
musikvideor. 

I
rollerna
syns
etablerade
skådespelare
som
John
Cusack
(huvudrollen
Craig),
Cameron

Diaz,
Catherine
Keener
(som
skulle
dyka
upp
i
ytterligare
en
Kaufman ‐ film)
och
John

Malkovich
i
vad
som
måste
vara
en
av
tidernas
märkligaste
cameoroller. 
 

Handling:
Marionettspelaren
Craigs
äktenskap
har
kört
fast
och
han
är
dessutom

arbetslös.
En
dag
 tar
han
ett
jobb
som
kontorist
på
våning
7
½
i
Mertin ‐ Flemmer

skyskrapan
på
Manhattan.
 Där
blir
han
förälskad
i
den
mörkhårige
och
vackra
kollegan

Maxine
och
d är
hittar
han,
bakom
en
 byrå,
en
liten
dörr
som
till
synes
leder
rätt
in
i

väggen.
Han
öppnar
dör ren
och
kryper
in
i
en
mörk
tunnel
som
leder
honom
in
i

skådespelarens
John
Malkovichs
medvetande.
Där
ser
han
världen
genom
Malkovichs

ögon
innan
han,
efter
cirka
femton
minuter,
slungas
ut
i
ett
dike
i
New
Jersey. 
 


Sammanfattning
i
en
mening: 
Livskrisande
marionettspelare
börjar
arbeta
på
våning


7
½
i
ett
kontorskomplex
där
han
av
en
slump
hittar
en
portal
in
i
hjärnan
på
John


Malkovich. 


Kommentar: 
Lite
mer
än
tre
ord
i
den
där
sammanfattningen.
Utgå
från
den
och
det
är
 svårt
att
förstå
hur
f ilmen
fick
finansiering.
Det
ska
dock
nämnas
att
de
kända
 skådespelarnamnen
bidragit
till
att
en
så
här 
pass 
 ” konstig ”
film
rönt 
sådana
 framgångar.
Publiken
hade
nog
inte
omfamnat
filmen
i
samma
utsträckning
om
det
rört
 sig
om
okända
ansikten.
Bara
faktume t
att
John
Malkovich
spelar
sig
själv
måste
ju
 bidragit
med
publicitet
och
ökat
intresset.
Charlie
Kaufman
blev
för
övrigt
 Oscarsnominerad
för
detta
manus.
Annars
är
det
intressant
att
notera
att
Kaufman
 redan
här
introducerar
huvudkaraktären
som
sedan
kommer
bli
ett
av
hans
signum:
den
 livskrisande
excentriske
mannen.


Utdrag
ur
Kaufmans
manus: 


CRAIG
(CONT'D)
(V.0.)






























(losing
his
balance) 






















Whoa!
What
the
hell?
Where
am
I? 










We're
still
in
POV.
The
person
walks
across
the
room,
picks 
 







up
his
wallet
from
a
coffee
table.
looks
in
a
mirror
and 
 







checks
his
teeth
for
food.
It's
John
Malkovich. 



































CRAIG
(CONT'D)
(V.0.) 













 








Holy
shit!
It's
that
actor
guy. 






















Shit!
What's
his
name?
That
actor 
 



















guy!
What's
happening?
Am
I 
 



















inside
him?
Am
I
in
his
brain? 
 



















Am
I
him?
Is
he
me?
Does
he
know 
 








 










I'm
here?
My
brain
is
reeling! 
 



















Is
his
brain
reeling? 










Malkovich
walks
to
the
front
door,
opens
it,
exits
his 










apartment. 










































































CUT 


Adaptation 


Bakgrund: 
Charlie
Kaufmans
fjärde
filmmanus
blir
film
2002.
Precis
som
vid
 inspelningen
av
 I
Huvudet
på
John
Malkovich 
står
Spike
Jonze
för
regin
(kanske
vill
man
 återuppleva
den
 kult succén
som
i
viss
mån
uteblev
med
Kaufman ‐ film
nummer
två ,
 Human
 Nature ,
och
tre,
 Confessions
of
a
Dangerous
Mind ,
regisserade
av
Michael
Gondry
 respektive
George
Clooney).
Filmmanuset
bygger
till
viss
del
på
Susan
Orleans
bok
 The
 Orchid
Thief .
 En
annan
intressant
detalj
med
 A daptation
är
att
de
i
eftertexterna
står
att 
 en
viss
Donald
Kaufman
skulle
skrivit
manuset
tillsammans
med
Charlie
Kaufman.
 Denne
Donald
är
dock
bara
ett
påhitt
av
Charlie
Ka u fman,
han
existerar
inte
på
riktigt,
 utan
är
en
fiktiv
karaktär
som
förekommer
i
själva
filmen.
Charlie
Kaufmans
fiktiva
 tvil lingbror.
Att
han
får
stå
med
som
manusförfattare
trots
att
han
inte
finns
passar
bra
 in
i
den
linje
Kaufman
drivit
genom
sin
karriär,
den
att
leka
med
begreppen
verklighet
 kontra
fiktion,
den
att
skapa
förvirring.
I
filmen
spelar
Nicholas
Cage
två
roller: 
både
den
 som
Charlie
och
den
som
Donald
Kaufman.
I
övriga
roller
ser
vi
bland
annat
Meryl
 Streep
och
Chris
Cooper.


Handling:Adaptation 
handlar
om
manusförfattaren
Charlie
Kaufman
och
hur
han
 kämpar
med
att
skriva
en
 anpassning
av
Susan
Orleans
bok
 The
 Orchid
Thief 
så
att
den
 fungerar
på
vita
duken.
Han
har
dock
stora
problem
med
detta,
han
har
kreativt
kört
 fast .
Han
söker
därför
upp
Susan
Orlean,
men
situationen
blir
då
bara
ännu
värre
 eftersom
han
blir
förälskad
i
henne
och
dras
in
i
en
våldsam
kompli cerad
härva.


Samtidigt
är
hans
tv illingbror
Donald,
som
skriver
klichéfyllda
actionmanus,
ständigt
 närvarande
som
ett
störande
moment
i
Charlies
liv.



Sammanfattning
i
en
mening: 
En 
film
om
en 
man 
som
skriver
en
film
om
en
man
som
 skriver
en
film
om
en
man
som
skriver
en
film
om
en
man
som
skriver
en
film
om…
 blommor .
 


Kommentar: 
Kanske
Kaufmans
mesta
meta ‐ film.
Och
det
säger
en
hel
del.
Att
skriva
en
 film
om
sig
själv
när
man
skriver
en
film
måste
ju
vara
det
ultimata
filmanus ‐ manuset.
 En
idé
så
märklig ,
men
samtidigt
så
briljant
att
jag
finner
det
smått
anmärkningsvärt
att
 ingen
kommit
på
den
tidigare.
Det
som
jag
dock
kanske
finner
allra
mest
 anmärkningsvärt
med
 Adaptation 
är
inte
att
Kaufman
skrivit
om
en
fiktionaliserad
”sig
 själv”,
det
är
ändå
ett
g anska
vedertaget
grepp,
om
inte
inom
filmvärlden
så
i
alla
fall
 inom
litteraturen
där
trenden
att
blanda
ihop
verklighet
och
fiktion
blivit
just
det:
en
 trend.
Nej,
det
enligt
mig
intressantaste
med
 Adaptation 
är
det
faktum
att
Kaufman
 lägger
till
en
karak tär,
att
han
uppfinner
en
tvillingbror
till
sig
själv
och
att
han
i
denna
 ger
utlopp
för
allt
det
som
han
hatar
och
förkastar
när
det
kommer
till
skrivande.
 Karaktären
Donald
skr iver
breda,
kommersiella
actionfilmer
fullkomligt
proppfyllda
 med
klyschor,
han
är
motsatsen
till
den
verkliga
Charlie
Kaufman.
Men,
i
filmen
är
han
 mycket
mer
framgångsrik
än
den
svårare
Charlie.
Kritiken
mot
en
kommersialisering
av
 filmbranschen,
där
kvaliteten
utarmas
till
förmån
för
det
som
säljer,
är
tydlig.
Det
märks
 att
Kaufm an
är
bitter,
men
samtidigt
kan
man
ana
att
han
genom
Donald
släpper
fram
 sidor
hos
sig
själv
som
han
egentligen
inte
vill
kännas
vid,
som
finns
djupt
inom
honom.
 Detta
ger
filmen
en
helt
ny
dimension,
och
för
att
förstå
Kaufman
och
hans
 skapande process
finns
det
nog
inte
någon
bättre
film
att
se
än
denna. 
Kaufman
fick
 för
 övrigt
även
denna
gång
en
Oscarsnominering ,
men
ännu
var
det
inte
hans
tur
att
få
gå
 upp
och
hålla
ett
förvirrat
tacktal . 


Utdrag
ur
Kaufmans
manus: 


INT.
HOTEL
ROOM
 ‐ 
DAY 
 


Kaufman
paces ,
stares
out
the
window,
watches
TV.

Donald 
 
 enters,
dressed
as
Charlie.
 
 DONALD
 
 She
was
nervous.

She's
lying.
 
 KAUFMAN 
 
 What
do
you
mean?

What
happened? 
 
 DONALD
 
 Nothing.

She
said
all
the
right
things. 
 
 Too
right.
 
 KAUFMAN 
 
 Maybe
they're
too
right
 because
they're
 
 true.

Did
you
embarrass
me?

 
 DONALD
 
 People
who
answer
questions
too
right
are

 
 liars.

And
everybody
says
Jesus
and
 
 Einstein.

That's
a
prepackaged
answer. 
 
 KAUFMAN 
 


What
do
you
mean
"Jesus
and
Einstein"? 
 
 DONALD
 
 Listen,
Charles,
I
have
an
idea.

You 
 
 need
to
buy
me
a
pair
of
binoculars. 

 
 KAUFMAN 
 
 What's
Jesus
and
Einstein? 

 
 (CONTINUED)
 Donald
winks,
picks
up
a
pen,
holds
it
like
a
microphone,
and 
 
 sings
and
dances
around
Kaufman,
who
just
stares
at
him. 
 
 DONALD
 
 (singing)
 
 Imagine 
me
and
you,
I
do. 
 
 (talking) 
 
 C'mon.
 
 (singing)
 
 I
think
about
you
day
and
night
 ‐‐ 

 
 (talking) 
 
 C'mon,
sing
with
me!
 
 (singing)
 
 It's
only
right
to
think
about
the
one 
 
 you
love
and
hold
her
tight. 

 
 KAUFMAN 
 
 What
the
hell
do
you
need
binoculars
for? 
 



 
 CUT



 
 Eternal
Sunshine
of
the 
Spotless
Mind 
 
 
 Bakgrund:
Eternal
Sunshine
of
the 
Spotless
Mind 

Bakgrund: 
Charlie
Kaufmans
version
av
kärleksfilmen
och
hans
femte
manus
att
bli

film.
För
regin
står
även
här
en
gammal
Kaufman ‐ bekant,
fransmannen
Michael
Gondry ,

som
även
regisserade
Kaufman‐ filmen
 Human
 Nature .
För
denna
vann
Kaufman
sin

hittills
enda 
 Oscar
för
bästa
manus
och
i
rollerna
ser
vi,
kanske
något
oväntat, 
flabb ‐
komediskådespelaren 
Jim
Carrey,
Kate
Winslet
och 
 den
med
Sagan
om
Ringen 
för
evigt

förknippade
Elijah
Wood. 

Handling:
Den
introverte
Joel
träffar
den
utåtagerande
Clementine.
De
inleder
en

kärleksrelation,
men
förhållandet
spricker.
Clementine
vänder
sig
då
till
ett
företag
 som

har
specialiserat
sig
på
att
radera
bort 
personer
ur
människors
minnen 
och
ser
till
att

Joel
blir
 avlägsnad 
från
hennes.
Joel
får
reda
på
detta,
blir
förfärad
och
bestämmer
sig
för

att
genomgå
samma
behandling
och
radera
bort
Clementine. 
 
Men,
halvägs
igenom

behandlingen
inser
han
att
han
inte
vill
förlora
minnena
utav
Clementine
och
deras

kärlek,
hur
jobbiga
dess a
än
är. 
Han
inser
att
han
fortfarande
älskar
henne
och
h an

försöker
klamra
sig
fast
vid
dem
i
en
film
där
kronologin
är
omvänd
och
vi
får
följa

huvudpersonerna
med
början
i
det
sorgliga
slutet
på
deras
relation
till
det
första
fina

mötet. 


Sammanfattning
 i
en
mening:
En
man
som
genomgår
en
minnesraderingsprocess
för
 att
slippa
tänka
på
en
kvinna
som
han
fortfarande
innerst
inne
älskar
men
som
det
gör
 för
ont
att
tänka
på 
 kommer
på
under
processens
gång
att
han
inte
längre
vill
förlora
 dessa
minnen
och
gör
allt
för
 att
 med
sina
tankars
kraft
stoppa
denna
minnesradering. 



 Kommentar: 
Utan
tvekan
Charlie
Kaufmans
mest
älskade
film
hittills.
Och
kanske
den

Kommentar: 
Utan
tvekan
Charlie
Kaufmans
mest
älskade
film
hittills.
Och
kanske
den

mest
lättillgängliga,
även
om
det
epitetet
är
ganska
opassande
att
sätta
på
den
här

historien.
Se
bara
på
sammanfattningen
och
hur
lättillgänglig
den
låter.
 Att
det
handlar

om
kärlek,
ett
ämne
de
flesta
kan
relatera
till
på
ett
annat
sätt
än
blommor
och

marionettdockor,
men
att
den
samtidigt
inte
liknar
någo t
annat
i
genren
kärleksfilm
tror

jag
är
f örklaringen
till 
dess
enorma
sprängkraft
i
både
kritiker‐ ,
de
mest
initierade

fansen‐ 
och
”vanliga
människor” ‐ kretsar.


Utdrag
ur
Kaufmans
manus: 


EXT. THEATER - NIGHT 115

Clementine leads Joel into a crowd of people outside a Broadway theater. They listen to conversations around them. Clementine adopts a mock-sophisticated tone, attempting to make it look like they are playgoers.

CLEMENTINE Blah blah blah good acting. Blah blah blah iambic pentameter.

JOEL (laughing) You always break into places?

CLEMENTINE Second Acting is a subversive act. Ticket prices are insane. Theater belongs to the masses.

The theater lights flash and the crowd begins to head back inside. Joel looks nervous. Clementine takes his hand and leads him into the crowd.

VOICE-OVER Your hand, I remember it.

JOEL I'm done, Clem. I'm just

going to ride it out. Hiding

is clearly not working.

CLEMENTINE (CONT'D)

Yeah.

JOEL I want to enjoy my little time left with

you.

CLEMENTINE This is our first "date" date.

JOEL Do you remember what we talked about?

CUT

Synechdoche , 
New
York 



 
 Bakgrund: 
 Det
var
tänkt
att
även
denna
film
Bakgrund: 
 Det
var
tänkt
att
även
denna
film 
(som
kom
2008),
Kaufmans
senaste,
skulle

regisseras
av
Spike
Jonze.
Men,
när
denne
inte
kunde
så
fick
Kaufman
själv,
för
första

gången
i
sitt
liv,
stå
för
regin.
Något
som
naturligtvis
påverkat
denna
film
något
enormt,

nu
fanns
ju
ingen
van
regissör
som
k unde
begränsa
Kaufmans
i
mångt
och
mycket

”ofilmbara”
visioner,
nu
kunde
han
försöka
få
ihop
en
film
och
 samtidigt
 vara
helt
ärlig

mot
sig
själv,
slippa
kompromissa. 
I
huvudrollen
som
Caden
Cotard
ser
vi
en
fantastisk

Philip
Seymour
Hoffman.
 

Handling:
 Pjäsförfattaren
Caden
Cotard
har
ett,
minst
sagt,
rejält
krisande
liv.
Han
har

en
mystisk 
sjukdom
som
långsamt
gör
så
att
hans
kropp
f örtvinar.
Hans
fru
lämnar

honom
och
åker
till
Tyskland
med
deras
gemensamma
dotter,
en
dotter
som
där
blir
en

lesbisk
nazi st. 
Bland
annat. 
Och
mitt
i
detta
personliga
helvete
bestämmer
sig
Caden,

efter
att
ha
tilldelats
ett
pris 
med
tillhörande
stipendium 
för
en
pjäs,
att
han
ska
bygga

en
skalenlig
modell
av
hela
New
York
i
en
lagerlokal.
I
detta
”New
York”
ska
en
pjäs

utspel a
sig,
han
fyller
lagerlokalen
med
skådespelare
och
statister
som
får
spela
verkliga

personer.
Bland
annat
honom
själv.
 Projektet 
växer
allt
mer
och
mer
utöver
Cadens

kontroll
och
slutligen
är
det
omöjligt
att
skilja
verkligheten
från
fantasin,
omöjligt
at t

urskilja
tidens
gång,
omöjligt
att
veta
om
något
verkligen
händer
eller
om
precis
allt

händer.

 
 

Sammanfattning
med
en
mening:
 En
dödssjuk
tragisk
pjäsförfattare
väljer
att
tackla

sin
livskris
genom
att
försöka
sig
på
att
göra
en
totalt
omöjlig
pjäs
dä r
hela
New
York
är

inkluderat
i
en
gigantisk
lagerlokal
bara
för
att
inse
att
tiden
rinner
ifrån
honom
och
det

hela
leder
till
en
allt
större
och
mer
kritisk
livskris
i
ett
liv
vars
absurditet
bara
ökar
och

ökar
under
dess
gång.


Kommentar:
 Vad
betyder
ens
”synechdoche”?
Bara
titeln
på
denna
film
skvallrar
om
att
 det
är
Kaufmans
minst
kommersiella
och
definitivt
svåraste
manus
 hittills 
 (efter
en
 googling
kan
jag
konstatera
att
det
 betyder
ungefär
 "samtidig
förståelse"
och
skulle
 kunna
användas
istället
för
 ordet
metafor). 
När
han
gjorde
Synechdoche,
New
York 
ville
 han
åt
 det
obehagliga
och
skrämmande
i
livet ,
göra
en
sorts
skräckfilm,
fast,
som
alltid,
 sin
egen
version
av
denna
genre ,
göra
en
film
om
vad
som
är
obehagligt
på
riktigt. 
 "I
was
 thinking
about
th ings
that
are
really
scary
to
me,
not
horror ‐ movie
scary…
[The
film
is]
 about
getting
ill
and
dying,
about
time
moving
too
quickly
as
you
get
older,
and
not
 feeling
that
you've
accomplished
what
you've
hoped
for.
There
are
issues
of
enormous


relationship
nightmares
that
I
was
thinking
about.
Losing
his
family.
Losing
the
respect
 of
his
wife."
Detta
har
Kaufman 
sagt
om
arbetet
med
denna
film,
en
film
som
i
mina
ögon
 är
fantastisk
just
för
att
den
har
så
enorma
intentioner
som
den
misslyckas
med
att
 knyta
ihop,
men
att
detta
är
medvetet
för
att
det
är
så
livet
är.
Det
symboliserar
fint
det
 som
SVD‐ recensenten
Jan
Söderqvist
satte
ord
på:
”Vi
gör
dålig
konst
av
våra
liv
istället
 för
att
leva
dem.”
Om
det
är
så
Charlie
Kaufman
ser
på
sitt
liv
och
på
sitt
konstnärskap
så
 finner
jag
det
 oerhört
 gripande
och
hans
film
blir
ett
mästerverk
i
ännu
större
 utsträckning. 

 



 
 Utdrag
ur
Kaufmans
manus: 
 
 Caden
starts
to
tear
up. 
 
 CADEN
 

Utdrag
ur
Kaufmans
manus: 

Caden
starts
to
tear
up. 
 

CADEN
 

All
I
want
is
someone
to
see
me,
 

someone
to
look
at
me
with
 

kindness.

For
me
to
be
the
most


special
person
in
the
world
to
just
 

one
person.
 

WOMAN 
 

I
know,
baby.

I
know. 
 

He
looks
at
her
te ntatively.

She's
looking
into
his
eyes
 

directly,
clearly,
kindly.

She
smiles. 
 

WOMAN
(CONT'D)
 

You're
going
to
be
fine. 
 

Caden
starts
to
weep
so
hard
he
chokes.

Strings
of
snot
pour


from
his
nose.

The
woman
holds
him,
gently
takes
off
his


wig,
and
strokes
his
sparse
hair.

He
looks
out
over
her


shoulder
at
the
dark
empty
city
at
the
far
end
of
the
 

warehouse.

His
rheumy
eyes
light
up.
 

CADEN
 

I
know
what
to
do
with
this
play
 

now.

I
have
an
idea.

I
think

 ‐‐ 
 

The
screen
goes
black
fast. 
 

END

Slutsats: 


En
grund
för
att
förstå
det
som
tilltalar
människor
med
Charlie
Kaufman
är
nog
insikten
 att
han
och
hans
manus
inte
riktigt
går
att
förstå
fullt
ut,
och
det
är
ju
väldigt
spännande.
 Man
måste
acceptera
detta,
och
det
är
uti
i
detta
som
lite
av
tjusningen
ligger.
Vad
en
 Kaufman ‐ film
betyder
för
dig
kan
aldrig
vara
detsamma
som
vad
den
betyder
för
mig.
 Den
får
publiken
att
känna
sig
smart,
även
om
man
inte
förstår
handlingen
och
 budskap et
fullt
ut
så
kan
man
inbilla
sig
att
man
minsann
förstår
mycket
bättre
eller
mer
 ”korrekt”
än
alla
andra.
 Charlie
Kaufman
är
en
väldigt
motsägelsefull
person,
å
ena
sidan
 är
han
extremt
”svår”,
förvirrande
och
komplex,
å
andra
sidan
så
känns
han
väldigt
 mänsklig.
Han
har
med
sin
ovilja
att
ge
intervjuer
gjort
människor
mycket
mer
nyfikna
 på
de
citat
och
uttalanden
som
han
faktiskt
gör,
han
har
kunnat
styra
mediabilden
av
sig


själv
på
ett
smart
sätt.
Så
att
han
uppfattas
som
det
missförstådda,
sköra,
men
s amtidigt
 väldigt
ödmjuka
geniet .
Långt
ifrån
den
”manliga
konstnärsmyten”
och
debatten
i
dess
 fotspår,
långt
ifrån
manssvinet,
Polanski
och
Von 
 Trier.
Han
har
sagt:
” …
 jag
har
ingen
 aning
om
hur
man
säljer
sig
själv.
Jag
är
ingen
marknadsförare.
När
andra
 tittar
på
mig
 ser
de
nog
en
stammande
idiot.”
Ett
uttalande
som
många
nog
kan
sympatisera
med.
 På
 frågan
vad
det
innebär
att
vara
Charlie
Kaufman 
idag 
har
han
svarat:
 “It’s
a
quiet
life.
I
 stay
home
and
I
work.” 
På
den
om
hur
han
hanterat
all
framgång
och
 uppskattning
har
 han
replikerat:
 “I’m
still
shy
and
quiet .”
 Inga
divalater
eller 
extravaganser,
 han
är
 precis
 som
en
av
oss,
men
samtidigt
upphöjd
genom
sitt
arbete,
sin
konst.
Sina
manus
åt
vilka
 han
ägnat
sitt
liv.
 



 
 Innehållet
i
dessa
manus
då.
Varför

Innehållet
i
dessa
manus
då.
Varför
 går
det
hem?
Eller,
hur
kan
de
gå
hem?
Många
har

frågat
sig
varför
Kaufman
envisas
med
sina
komplicerade
handlingar,
på
det
har
han

svarat:
"I
like
to
live
in
the
confusion." , 
och:
"When
you
complicate
things,
that’s
when

things
are
more
interesting."
I
et t
kultursamhälle
där
vi
allt
mer
blir
skrivna
på
näsan 

om
vad
vi
ska
tycka
och
känna,
där
berättarröster,
klichéer
till
handlingar,
karaktä rer

tagna
från
samma
mall
och
”rätt”
känsloladdad
musik
vid
”rätt”
tillfälle
gör
egna

personliga
tolkningar
i
allmänh et
och
ynnesten
att
få
bli
omtumlad
och
som
bortblåst
av

ett
konstnärligt
verk
i
synnerhet
till
en
omöjlighet,
ja
i
ett
sådant
samhälle
så
tror
jag
att

Kaufman
och
förvirringen
han
skapar
känns
uppfriskande. 
 Hans
manus,
där
egna
idéer

om
kärleken,
livet
oc h
döden
mixas
med
absurditet,
svärta
och
humor
inspirerad
av

förebilder
som
Lewis
Carroll,
Franz
Kafka,
Monthy
Python
och
Woody
Allen,
tror
jag

tillfredställer
ett
behov
hos
dagens
filmkonsumenter.
De
tillfredställer
i
vilket
fall
som

helst
definitivt
ett
 behov
hos
mig.

Hur
dessa
filmer
kommer
åldras
har
jag
ingen
aning
om.
Möjligtvis
kommer
en
film
som

I
Huvudet
på
John
Malkovich 
kännas
irrelevant
om
50
år.
Däremot
tror
jag
att
 Eternal

Sunshine
of
the
Spotless
Mind 
alltid
kommer
intressera
och
få
ny
publ ik,
ämnet
den

behandlar
är
så
pass
tidlöst
och
hantverket
så
 pass
 fläckfritt.
Vad
Kaufman
hittar
på

härnäst
är
också
omöjligt
att
sia
om.
Om
det
ens
blir
något
härnäst.
Det
känns
lite
som

att
han
i
 Synechdoche,
New
York 
gör
upp
med
sig
själv
och
sitt
skapa nde,
att
han
med
den

ofullständiga
film
som
det
faktiskt
är
får
sagt
det
han
vill
säga.
Att
filmen
blir

ofullständig
just
för
att
det
är
så
livet
ser
ut.
Enligt
mig
skulle
det
vara
ett
värdigt

testamente,
men
Kaufman
är
fortfarande
en
ung
manusförfattare.
 Han
har
pratat
om
att

eventuellt
skriva
en
bok,
alternativt
återvända
til l
TV.
Vad
han
ä n
beslutar
sig
för
så

hoppas
jag
innerligt
att
han
behåller
sin
mystik.
Sitt
förhållningssätt
till
medierna.
Sina

förvirrande
manér,
sina
komplicerade
idéer.
Dagen
då
Charlie
Kaufman
börjar
ge

intervjuer
på
l öpande
band,
sitter 
i
Lettermans
soffa
och
prata
nonsens,
ja
då
är
jag
rädd

att
hans
manus
och
skapandet
h ar
tappat
precis
all
form 
relevans.
Fortsätt
vara
svår
och

inte
minst
ärlig
mot
dig
själv
Charlie!
Om
det
så
krävs
att
du
uppfinner
ännu
en

tvillingbror
och
gör
en
fem
timmar
lång
stumfilm
om
en
ornitolog 
med
torgskräck. 

END

Elis
Burrau
Sp2d 


Källor: 


Intervju
med
Charlie
Kaufman,
 I
huvudet
på
Charlie
Kaufman ,
skriven
av
Fredrik
Strage
 och
publicerad
i
DN
2004‐ 08‐ 23:
http://www.dn.se/kultur ‐ noje/i‐ huvudet ‐ pa ‐ charlie‐ kaufman ‐ 1.300222

Hemsidan:
http://www.beingcharli ekaufman.com 


Charlie
Kaufmans
manus
till
 I
Huvudet
på
John
Malkovich ,
 Adaptation ,
 Eternal
Sunshine
 of
the
Spotless
Mind 
och
Synechdoche,
New
York.

Filmboken
av
Elisabet
Nemert
och
Gunilla
Rundblom 


Related Interests