You are on page 1of 5

Öppet brev till Svenska Kommunalarbetareförbundet

Det här brevet handlar egentligen inte om mig eller det som hände mig,
det handlar om vilket ansvar vi har som arbetsgivare och
medmänniskor. Det handlar om ett allt kallare samhällsklimat. Det
handlar också om brutalitet.

Hej Kommunal. Ni känner mig dåligt om ni trodde att jag bara skulle tyna bort.
Istället skriver jag det här öppna brevet för att jag vill att så många som
möjligt ska få kännedom om hur Kommunal behandlar en del av sina egna
anställda. Jag skriver det därför att jag anser att ett fackförbund ska vara en
föregångare när det gäller att ta hand om och stötta sina anställda. Jag
skriver detta också för att jag inte orkar mera nu. Om jag inte berättar om det
här nu så kommer tystnaden att råda även i framtiden. Då skulle beslutet att
ta mitt liv vara meningslöst i förhållande till Kommunals agerande.
Huruvida jag är död eller levande är inte av allmänt intresse, men det är
däremot vilka som styr och ställer i Sveriges största fackförbund och
framförallt hur dom gör det. Jag vill också berätta om att jag långt ifrån är
ensam om att ha blivit utkastad. Det är en jämn ström som får lämna, de allra
flesta på mycket lösa grunder, men ledningen utgår ifrån att ingen har kraft
nog att kämpa emot eller protestera. De flesta vet att det är så här, men ingen
vågar säga ifrån. Det kan ju bli jag nästa gång.

Nu har det blivit jag. Och jag orkar inte kämpa längre. Något dog inom mig
när jag slängdes ut från det som varit så viktigt i mitt liv, som gett mig så
mycket och som jag lagt så mycket energi på. Jag känner mig så sviken och
kränkt av den organisation vars ledord handlar om att alla ska vara
tillsammans på de bästa av arbetsplatser. En organisation som jag delat mitt
liv med i tjugo år, en organisation som jag har gett allt för och som jag alltid
talat för. Det som har gett mig kraft att arbeta vidare år efter år har framförallt
varit min stora stolthet över att få arbeta för ett fackförbund, en organisation
som hjälper de som är i nöd och ser till att alla behandlas rättvist. Inget kan bli
finare i min värld.

Och varför är jag då så intressant att någon skulle vilja ta in det här brevet i
sin tidning eller i sitt program? Jag är inte intressant för fler än de som känner
mig, men det sammanhang jag befunnit mig i, och som jag nu drar
konsekvenserna av, är intressant och viktigt för många. Det är inte en
förbundslednings ensak hur man tar hand om de medarbetare som avlönas
med medlemmarnas avgifter. Det är inte ett fackförbunds ensak att sparka ut
och osynliggöra anställda på ett sätt som jag inte har sett motsvarigheten till
under mina tjugo år i facket.

Det kanske uppfattas som att gå för långt om jag är personlig i det här brevet,
men för mig och flera andra är detta så personligt det kan bli. Jag vet också
att Kommunals ledning kommer att göra allt för att sopa det här under
mattan, smutskasta mig och ihärdigt förneka att den situation som jag
beskriver överhuvudtaget existerar. Så jag känner att jag måste vara mycket
tydlig för att det här eventuellt ska få något genomslag. Alla får naturligtvis tro
vad de vill om sanningshalten i det här, men för mig är det viktigt att peka ut
de skyldiga, och därmed också rentvå de oskyldiga. Det är inte rimligt att en
arbetsgivare år efter år ska kunna behandla anställda efter eget gottfinnande,
samtidigt som man utåt fördömer de som inte tar hand om sina anställda på
ett bra sätt. Dubbelmoralen får härmed ytterligare ett ansikte.

Jag är inte den som har gjort allt rätt och riktigt under alla dessa år. Jag har
missat och tagit fel beslut och ibland har det gått helt åt fanders. Fast så är
det ju för de flesta. Men jag har fanimej gjort en massa bra saker också, jag
har förändrat framtiden till det bättre för väldigt många människor, framförallt
under mina tio år i Angered utanför Göteborg. Jag kan med gott samvete
påstå att den positiva vågskålen är betydligt tyngre. Sedan må höjdarna på
Kommunal komma dragande med vad de vill.

Jag är säker på att det kan uppfattas som stötande att namnge personer så
här, men jag känner min fd arbetsgivare väl. Det är alldeles för lätt att glida
undan ett allmänt påstående att Kommunal gör si eller så. Jag berättar hur
det går till, vem som gör vad, och sedan är det fritt för de berörda att bemöta
mina anklagelser. Därefter drar envar sina slutsatser.
Men det här är också en högst personlig sak för mig. Jag är inte en blödig typ,
jag hade klarat en uppsägning om den varit sakligt grundad och om jag hade
fått acceptabla avgångsvillkor. Det är inte tre extra månadslöner. Speciellt
inte när i stort sett hela världen är inne i en djup ekonomisk kris. Speciellt inte
för en som är 58 år och saknar högre utbildning. Speciellt inte när skälet till
uppsägningen är att förbundet "tappat förtroendet för mig". De orden slog
sönder något viktigt och ömtåligt inom mig. De slog sönder det som varit min
drivkraft i alla år - min stolthet och min glädje över att tillhöra en viktig
organisation. Det hade inte behövt vara så här brutalt.

Nu blir jag också brutal.

Jag vill särskilt nämna personalchefen Elisabeth Brolin som syr ihop
uppsägningsprocesserna och håller i yxan utan att tveka. Med iskall precision
styr hon skeendet dit hon vill och utnyttjar skoningslöst de anställdas svaga
sidor. Så till min närmaste chef Ewa Östlund Henschen, som visade sig vara
en inkompetent, ryggradslös karriärist utan minsta tillstymmelse till moral eller
empati. Östlund rapporterade varje ord jag sade och varje rörelse jag gjorde
till Brolin, men hörde inte av sig till mig en enda gång under
uppsägningsförfarandet och har heller inte gjort det efteråt. Inte ett ord.
Maken till ynkedom får man leta efter. Letar man på Kommunal så hittar man
ordföranden Annelie Nordström som svek en nära vän för att rädda den
karriär hon hade fått med hjälp av Lars-Åke Almqvist, Östlunds sambo. Han
som, förutom den "feta pension" han så otta nämnde, dessutom passade på
att lägga beslag på Komanco, ett företag som under många år byggts upp
med hjälp av miljon efter miljon av medlemmarnas pengar och som Almqvist
köper för en spottstyver.
Jag vänder mig också till Förtroenderådet i allmänhet, och till ombudsmännen
Lisa di Paolo Sandberg och Leif Nordin i synnerhet, för att ni vände en
kollega ryggen när han behövde er som mest. Och sist men inte minst till
dåvarande ledningen med Ylva Thörn i spetsen, som bara tittade på när en
mångårig och lojal kollega kastades ut i kylan.

Ingen av dessa högt uppsatta och inflytelserika personer försökte vid något
som helst tillfälle hjälpa eller stötta mig. Ingen har någonsin hört av sig. Varför
förtjänade jag att bli behandlad på det sättet?

Ja, tänker du, det här verkar ju vara skumt. Om nästan alla tittar bort när han
åker ut så måste det väl ändå vara rätt? Men nej, det behöver inte vara rätt
för att många gör det, det finns det otaliga exempel på. Men "management by
fear" är otroligt effektivt. Min förhoppning är att många av de som inte kan
eller vågar göra något till slut ska kunna gå tillsammans och säga stopp. Att
nu får det vara nog.
Det finns också ett antal personer både inom och utanför Kommunal som kan
intyga att detta är överensstämmande med verkligheten. Jag hoppas att
någon eller några har kraften och modet att berätta vad som händer inom
förbundskontorets väggar

På grund av er som var så brutala och fega har jag kommit till en punkt där
mitt liv måste ta slut. Ni försökte ta det ifrån mig men det lyckades ni inte
med.Jag behåller det och jag gör vad jag vill med det. Jag vet inte vad som
utlöste era handlingar, men bra gissningar är väl maktbegär, rädsla och ren
dumhet. Det finns nästan inget farligare än dumma människor med makt. De
uppräknade ovan kan vara styrelse i den gängen, som man säger i Göteborg.
Jag förstår att det var ett utmärkt tillfälle att göra sig av med en person som
var ett hot mot sin egen chef avseende kompetens, kunskap och ledarskap.
En person som hade åsikter om varför folk sades upp, om hur mycket alkohol
det är lämpligt att truga i sina anställda och som inte frågade ledningen varje
gång något skulle göras.

Jag har gett Kommunal 20 år av mitt liv. Jag har träffat underbara människor
över hela landet. Jag har gjort många bra saker och jag har gjort en massa
som inte var särskilt bra. Precis som de flesta. Jag har varit kassör, vice
ordförande, personalrepresentant i politisk nämnd, ombudsman,
lokalkontorschef. Jag har varit ansvarig för äldreomsorgen och ansvarat för
en miljonbudget. Vid årsskiftet 2008-2009 tillfrågades jag av Annelie
Nordström om jag ville bli chef för Arbetslivsutvecklingsenheten. Jag har
alltså åtnjutit ett stort förtroende under dessa spännande år. (Chefsjobbet
gick sedermera till Östlund Henschen, fast då hade jag redan tackat nej)
Ett år senare hade Kommunal inget förtroende alls för mig längre. Och man
hade inget arbete alls som jag skulle kunna tänkas utföra.

Jag som alltid varit så stolt över att få arbeta i en fackförening, jag som offrat
så mycket för att kunna göra ett bra arbete, jag som fått känna att jag gjorde
skillnad och kunde förändra framtiden för mina medmänniskor.
"Du är bäst på enheten även när du inte är på jobbet", sade min chef Annelie
Nordström ett och ett halvt år innan jag sparkades ut. Så glad jag var då.
Jag är förstås medveten om att mitt uppförande vid den tiden lämnade
åtskilligt att önska, men alla visste ju att jag var sjuk. Alla normalt tänkande
människor skulle ha sagt: -"Kenneth, du är inte frisk. Det här fungerar inte, du
måste gå hem och bli bra innan du kan klara av ditt arbete."
Det var för två år sedan. Nu har jag och min läkare till slut kommit fram till att
jag är bipolär. Det känns som en lättnad att kunna förstå många av
händelserna i mitt liv och att kunna hitta rätt medicin så att jag kan fungera på
ett bra sätt. Det gäller att vara uthållig när man har med psykiska besvär att
göra.

Men den uthålligheten fanns inte hos Kommunal. Nu hade man gjort sitt,
massvis av KBT hade inte haft avsedd verkan, nu var det dags att plocka
ihop Jönssons uppsägningsmapp. Och det var ju inte så svårt. Efter ett par
utbrott och misslyckade försök att utföra tilldelade arbetsuppgifter låg vägen
mot arbetslöshet rak och nyktrattad framför mig.

Istället för att bli hemskickad för att bli frisk sparkades jag ut. Det fanns inget
arbete som jag kunde utföra och ingen hade längre förtroende för mig.
Jag var i så dålig kondition att jag inte orkade kämpa emot. Jag ringde
Förtroenderådet som bara "ryckte på axlarna" och upplyste om att de som
sparkades "brukade få hjälp av något som heter Arbetslivsresurs". Jag ringde
min dåvarande nära vän och före detta chef Annelie Nordström, numera
Kommunals ordförande. Hon lät via SMS meddela att hon tyvärr inte kunde
hjälpa mig.

Nu är jag 58 år och arbetslös. Jag får knappt 10 000 i månaden från a-


kassan. Jag har sålt min lägenhet och min bil för att kunna överleva. Mina
skulder bara växer och jag ser ingen ljusning längre. Det är bara en fråga om
veckor innan jag står på gatan. Det skulle jag inte klara. Så stark är jag inte
längre.

Men det som gör mest ont är att jag inte finns längre. Jag är ingen. Inte en
enda gång har någon hört av sig och frågat hur det går för mig. Det är som
om jag inte existerar längre.

Det som gick sönder går inte att laga.

Och jag är inte ensam.

Jag vet inte varför ni gjorde så här och jag kommer aldrig att förlåta er. Jag
kommer alltid att vara med er, antingen ni vill det eller ej, och jag hoppas av
hela mitt krossade hjärta att ni sover dåligt om natten.
Handlar det här om hämnd, undrar du? Det kan du ge dig fan på att det gör.
De här människorna har tjänat ihop till det här ett antal gånger, så många
gånger att det har utvecklats till ett sätt att arbeta. Så här går det till på
Kommunal.

Naturligtvis kommer ni att försöka smutskasta mig och sopa det här under
mattan. Jag kan inte komma på hälften av de fiffiga manövrer som ni kommer
att utföra för att låta det här falla i glömska. Gör det för all del om ni tror på
den metoden, det ändrar ingenting. Jag önskar att jag fått se er stå i TV med
era rödflammiga halsar och förklara hur hemsk och misskötsam jag var. En
sådan där sjuk rättshaverist som bara försöker rättfärdiga sig själv. Det
stämmer inte och det vet alla som känner mig och det vet ni också. Mig kvittar
det lika. Gjort är gjort och ni kan aldrig backa bandet. Nu har jag tagit tillbaka
mitt liv och försökt se till att ni aldrig kan glömma mig. Jag kommer alltid att
sitta som en tagg i era dåliga samveten och det gläder mig mycket.
Många av de som läser det här kommer också att minnas er, de där hemska
människorna på Kommunal som förstörde så mångas liv.

Några kanske tycker att jag är grym och att jag överdriver. Så är det inte - det
här är sanningen och den ska väl alltid fram? Jag är skyldig mina tidigare
kamrater som tvingats bort och mig själv det här. Jag hoppas dessutom att
det här på något sätt kan bidra till att dessa människor försvinner från sina
poster och att ett inspirerande och kamratligt arbetsklimat införs på
Kommunal. Kommunal är en alldeles för viktig organisation för att lämnas i
händerna på egoister och maktgalningar.
Men ytterst handlar det här om att ta ansvar för varandra. För vem ska göra
det om inte ens facket klarar det?

Jag vill understryka att detta brev endast är riktat till de ovan uppräknade. Alla
övriga kamrater önskar jag all välgång och lycka.

Jag vill också be om ursäkt om någon tagit illa vid sig av min berättelse.

Troligen kommer Kommunal att hävda att jag frivilligt lämnat min tjänst. Den
hårda verkligheten var sådan att personalchefen gav mig ultimatum, säg upp
dig eller få sparken. Jag hoppas att många kan förstå att jag valde att skriva
på, hellre än att ensam processa mot Kommunal. Det kanske var fel, men
resultatet hade ändå blivit detsamma.

Till sist - om denna berättelse skulle vara av intresse för er som arbetar med
media ber jag er vänligt, men väldigt bestämt, att lämna mina anhöriga och
vänner utanför det här. Ta ert ansvar och lämna dem ifred.

Kenneth Jönsson
fd Ombudsman
Sv. Kommunalarbetareförbundet