You are on page 1of 14

Den förhöjda livskänslan

Jag föddes 1940 och blev intellektuellt medveten om detta faktum hösten 1954. De tolv åren sedan dess har jag sysslat
med att fundera ut hur jag skulle utnyttja det. För att skaffa mig kunskap om människans villkor utbildade jag mig till
psykolog. Jag har framlagt en licentiatavhandling med titeln: "Förhållandet mellan viljan att censurera och före-
ställningar om verkligheten" (1966). Undersökningen är emellertid bara till hälften en uppgörelse med förljugenhet.
Den andra hälften handlar om outsiderupplevelsen. Outsidern är, bland annat, en människa som inte censurerar
verkligheten, och detta skapar konflikter.
I en följande artikel skall jag ge en översikt av vad som gjorts med psykedeliska droger (LSD) inom psykiatrin, jämte
några synpunkter på vad som kan göras.

En disig oktobersöndag svalde jag 100 mikrogram av det så kallade själva utskjutningen.
"vansinnesgiftet" LSD i ett glas mellanöl. Därefter satte jag mig till Som jag minns det nu var det som om verkligheten sprängdes
bords för att äta lunch med en god vän, vars gäst jag var, hans hustru sönder och alla aspekter av ögonblicket brakade in över mig på en
och deras två år gamla dotter. Klockan var ungefär tolv. Vi åt gång — minnesfragment, häftiga känslor, sinnesintryck, tankar,
fiskgratäng. Bordet vi satt vid var paprikarött, och på det låg — något iakttagelser av nuet dubbelexponerade med förflutna ögonblick.
som jag snart skulle bli varse — bland annat två äpplen. Äpplena rörde sig och lyste. Jag tänkte: detta liknar gåtan om
ingenting vad i helvete är det som händer jag får inte glömma att hon
Vilka föreställningar om vad som hände uppväcks nu hos er själv? är hans hustru och inte min mor fast jag upplever detta som en gåva
Någon, som har fått veta att drogen skapar förvrängningar av friheten jag lekte någonstans riddaren vände på huvudet det är vad jag
verkligheten liknande schizofreni, tror kanske att jag blev vansinnig. alltid har gjort dessa minnen går igen som om man hade kvar smaken
Om ni är introspektiv, har ni sannolikt i stället uppfattat att LSD ger av gråt vad är det jag talar om javisst jag är psykolog och sysslar med
upphov till en djupdykning i det omedvetna, varvid vederbörande ett LSD-experiment på mig själv jag förklarar nu mina upp levelser
upptäcker känslor, tankar och bortglömda minnen hos sig själv. ord bara ord men det rör på sig i mina diencephala strukturer
Sysslar ni med estetiska upplevelser, vet ni att dessa liksom alla diencephalon låter som ett urtidsdjur hur känns det gamla best äpplet
sinnesintryck blir starkare, så att människor i timmar kan sitta och har stannat kan jag inte få det att röra sig igen så att dom inte
fascineras av den geometriska skönheten hos ett gruskorn. Eller ni ifrågasätter min goda vilja tacksamhet känslighet för sinnesintryck
kanske har hört smeknamnet "Instant Zen", som syftar på att LSD kan eller vad det nu är jag tänker att dom kanske ifrågasätter nej det låter
ge upphov till mystiska upplevelser och på ett ögonblick skjuta den sig inte förvandlas det bara ligger där och är sig självt ingenting är i
som sväljer det rakt ut i det tillstånd av jagets död och uppgående i själva verket förvandlat utom jag själv jag? vem är det? vad i helvete
alltet som de österländska mystikerna kallar satori, den sanna kun- är det som händer?
skapen. Utskjutningen är obeskrivbar. I en bild har den beskrivits som
Ingen av dessa uppfattningar är felaktig. Men i sig själv skapar inte jagets död. Förintelsekänslan var stark. För mig var den ett
drogen någon av upplevelserna. I själva verket trycker den bara ihop sammanbrott av abstraktionerna.
uppmärksamhetsspannet. Detta ger förutsättningar för olika Jag sa:
upplevelser, vars karaktär är beroende av vederbörande själv, av hans — Allting har förändrats men jag vet inte vad det är för skillnad.
kunskaper, förväntningar och försvarsmekanismer. Jag skrattade åt detta, men i samma ögonblick började jag tala
hetsigare — det kändes som om
Jag ska försöka skildra en aspekt av upplevelsen,
CLAES JANSSEN
de upproriska människorna de
bannlysta änglarna föll huvudstupa den
moderna människan faller i alla
riktningar

på en gång

nedåt, uppåt, åt sidorna Tadeusz

Rózewicz: Att falla

det var orden som ökade sin hastighet så att jag var tvungen att göra En isande skräck, olik alla känslor jag upplevt, fladdrade igenom
det. Orden rusade lösryckta fram och tillbaka, ett virrvarr av mig.
uppbrutna satser, ordfragment. Jag såg dem i tryck framför mig, som — Ska det kännas så här, frågade jag min vän.
jag alltid har gjort. Jag har alltid ord, har alltid älskat ord, innan dess — Ja, ungefär. Han betraktade mig lugnt, rökande sin pipa.
lekte jag med utklippta bokstäver. Jag har fortsatt att leka med Hans försäkran hade, oberoende av sin brist på logik, en lugnande
orden, förankrat mig vid verkligheten genom att kringbygga den inverkan på mig. Jag började iaktta min skräck utifrån. Det var skräck,
med ord. Men nu glömde jag gång på gång vad jag talade om. ingen tvekan om det. Men känslan var paradoxalt nog inte negativ,
Ordstrukturerna bröts sönder. Orden tycktes bli större, jag var inne i snarare tvärtom. Den var saklig. Jag visste att förintelsen ingick i
dem och staplarna tycktes ofantliga som pelarna i katedraler. Det var förutsättningarna. Jag tänkte att eftersom förintelsen var jagets död
som när man var liten och urholkade ett ord genom att säga det för som är försvarsmekanismernas sammanbrott så var min känsla ett gott
sig själv gång på gång tills det lät alldeles absurt. Ljudet av min och tecken. Vartefter jag iakttog denna fladdrande tomhet, som jag gled ut
särskilt min väns röst förstärkte detta, rösterna fick orden att leva för i, blev jag med en annan bit av mig själv allt upprymdare. Det är en
sig själva. Jag upptogs mot min vilja av den subtilt gråblå tonen hos euforisk skräck, tänkte jag.
ett litet bindeord, "så" — det liknade en lera jag sett någonstans; s Med ens sköts jag ut i en ofattbar frihet. Det var som i en av dessa
var en vacker bokstav för övrigt, silvergrå och mjuk som ett rovdjur drömmar när man klättrar på skakiga vindeltrappor rakt upp i
i rörelserna. Alltjämt talade jag, utmattad lyftande dessa gigantiska ingenting och förlorar fotfästet och börjar falla — men i samma
ord som Portos, musketören, sina klippblock i grottan; jag försökte ögonblick upptäcker att det är en dröm, så att svindeln förvandlas till
sätta ihop dem till någonting, i alla fall ledtrådar så att jag efteråt en svävningskänsla. Nu visste jag inte var mina gränser gick. Jag var
skulle kunna söka mig tillbaka till upplevelsen, men det gick inte. bortkopplad från min kropp. I stället tycktes jag sväva omkring som en
Jag tystnade. Detta om något var overklighet. Ett ögonblick personifikation av den "fritt flytande uppmärksamheten" (Sigmund
upplevde jag vansinnets tänkbarhet, kände att jag rörde mig vid Freud) någonstans vid toppen av en björk (blekgyllene och svagt rostig
gränsen av det. Jag upptäckte att jag började förlora självkontrollen. nu i oktober) som stod utanför fönstret. Tyngdlagen var upphävd, tiden
Upplösningen tycktes gå hastigare och hastigare. Jag visste inte var stannade, jag försvann in i en djup tystnad och upptäckte att evigheten
jag var. Missförstå mig inte: jag visste utmärkt väl var jag var, eller mest liknade ett djupperspektiv (som på surrealistiska tavlor) — och
snarare var min kropp, detta fragment av mig själv, uppehöll sig i att detta djupperspektiv i själva verket alltid dolt sig bakom upp-
tid och rum, men det hade inte med saken att göra. levelserna, i alla ögonblick av mitt liv, fast jag inte sett det.
Uppe i evigheten, utanför tiden, försvunnen
i denna tystnad eller var jag nu var, upptäckte jag någonting. Det går Det är utskjutningen som är det fantastiska. Abrupt var jag tillbaka i
inte att uttrycka. Jag kan formulera det så att jag upptäckte att allting verkligheten, likt Odyssevs som vaknar i sin lövhög, ilanddriven på
var självklart. Det låter absurt. Det är det också; absurditet och Nausikaas ö. Jag upptäckte att min kropp darrade svagt och att jag
självklarhet var ur detta perspektiv samma sak. Det var som om hade gråtit, varför vet jag inte.
varenda aspekt av verkligheten — detta äpple, alla människor och Så gick jag omkring hela söndagen innesluten i en fantastisk
deras liv, jag själv och allt som hänt mig, vartenda ord jag uttalat, klarhet, i en djup ensamhet, på samma gång som jag kände en stark
varenda känsla, allting ner till någon halvkvävd fjärt jag kanske (mest indirekt) kontakt med min vän och hans hustru. Jag lekte
släppte den 16/10 1954, exempelvis — allt detta var som det var, givet upptäcka-varandras-händer med den lilla flickan, betraktade tavlor,
från början, ingenting var förvånande, ingenting var negativt, lyssnade till indisk musik, njöt av alla sinnesintryck. Jag upptäckte
ingenting gick att ifrågasätta. Det var en upplevelse av genomskådande verkligheten, och dess genomslagskraft var ofattbar: allt var
som var så ofattbart djup att den förändrade allting, och på samma fascinerande. Om man talar om upplevelsetäthet — den specifika
gång idiotisk, ungefär som att lösa sfinxens gåta och upptäcka att den vikten av en upplevelse definierad som kvoten mellan dess styrka och
hade samma svårighetsgrad som folkskolans läsebok: far ror mor är rar utsträckning i tid — är det ingen tvekan om att denna dag är den mest
o mor orm. Inte heller detta var emellertid förvånande. Jag upptäckte kompakta i mitt liv.
också att jag alltid levat i självförsvar, gömd i ordgrottor, och att det Nu efteråt minns jag vardagsrummet vi satt i som genomsköljt av
nu inte fanns något skäl att upprätthålla detta försvar. Ingen sökte ljus. På natten sov jag lugnt. Nästa dag målade jag ett svart
några förklaringar, och jag var inte tvungen att ge några. Denna nattduksbord (vid vilket jag brukar dricka morgonkaffet) paprikarött,
upptäckt var emellertid alldeles likgiltig i förhållande till alltings och började skaffa massor av musik.
självklarhet.
Jag kunde inte förklara detta. Jag sa bara någonting om att alla I efteråtperspektiv är det ingen tvekan om att denna upplevelse verkat

abstraktioner var förfalskningar, för verkligheten var något annat. subtilt livsförändrande. Förändringen tycks gå tillbaka på upptäckten

Detta äpple, till exempel, det var verkligheten, och jag tog äpplet och av alltings självklarhet: det är som om ett eko av denna självklarhet

dunkade det i det paprikaröda bordet, som alltjämt var självlysande dröjt sig kvar hos mig.

rött, rött, rött; och ur äpplet, som hade spruckit, rann vit saft. Att uttrycka förändringen och att söka förklara de psykologiska

Upplevelsen av ljus hos tingen är inte likgiltig. Äpplet var en mekanismerna bakom den är syftet med detta collage.

utmaning, fast saklig: Här har du ditt liv. Jag är skeptisk mot all mysticism.
Icke tingen är det som glädja eller förskräcka människorna, utan deras föreställningar
om tingen.

Epiktetos
Fredmans epistel nr 38.
Det dagas inte än men det dagas likväl under tiden.
Omkväde ur en medeltidsballad

En existentiell upptrappning
Jag tror att det är korrekt om jag karakteriserar förändringen som en ville inte byta ut upplevelsen mot någon annan.
upptrappning i autenticitet. (En definition: autentisk är en handling i Det är som om en ton, som alltid gått genom mitt liv — en ton av
den utsträckning den skulle förbli oförändrad, om jag utförde den i leda, en känsla av brist — med ens har försvunnit. Nu när den är borta,
full vetskap om att jag kanske är död i morgon.) har jag nästan glömt känslan. Jag hoppas att jag upptäcker den i tid,

Vi satt en dag hos en självmördare. Vi hade köpt mat: en stekt om den kommer tillbaka.
kyckling, ost och bröd, en rökt forell, mimosasallad och två stora Jag är samma människa, med samma spärrar och konflikter. Jag
Amstel mellanöl. Dessa läckerheter hade vi utvalt med en hungrig kan se några, men jag upplever dem bara som tekniska, och jag iakttar
saklighet. Självmördaren ville ingenting ha. Han drack bara försiktigt dem utan att det gör mig någonting.
av ölet. Han tycktes gå tillbaka från sin död lika slött och likgiltigt
som han gått emot den. Hans självmordsförsök var inte allvarligt, Jag sover lugnare och vaknar med en diffus känsla av förväntan: jag
snarast ett budskap. Han var en av dessa människor som ibland vill ha dagen. Mitt sätt att tänka har förändrats: det är känsligare, inte
brukar släppa sitt liv och hoppas att någon ska komma och sätta ihop så abstrakt. Upplevelser av ting är starkare. Jag känner höstens syrliga
bitarna åt honom. smak och plockar upp kastanjer från gatan. Jag har vaknat ur en leda
Jag satt och betraktade skymningen, som sakta syddade ut som gjorde nästan allting likgiltigt; nu är tvärtom skitsaker av vikt.
schatteringarna på brandgaveln mittemot. Jag tänkte att jag förlorat (Till exempel, jag byter nu vattnet i glaset bredvid mig, eftersom det
kontakten med förtvivlans villkor. Självmordsförsöket föreföll mig har stått någon timme och jag njuter av att ha det alldeles kristallklart.)
bara absurt. Både i glädje och förtvivlan är man ensam, eftersom Saker jag gör, som var till hälften gester, genomsyrade av tvivel, har
känslorna är oberoende av den faktiska verkligheten. Av min börjat fyllas ut inifrån av en svårbeskrivbar säkerhet: det är en annan
livskänsla gick ingenting att vidarebefordra. Likväl tycktes det bara bärighet i upplevelserna. Min tidskänsla har förändrats; beroende på
vara en fråga om perspektiv: en svag förskjutning, kanske av att dagarna är mer förtätade av intryck, verkar de längre, så att jag går
självkänslan, och så är nästan allt förändrat. omkring med en känsla av att ha gott om tid. Det är inte så att jag har

Detta ögonblick kunde ha inträffat i somras, och allting skulle ha blivit passivare; snarare tvärtom. Men jag tänker inte lika mycket på

varit likadant: smaken av ölet, osten och brödet, skymningen, flickan vad jag ska göra i morgon eller vad jag gjorde igår. Jag upplever

som var med mig och min kontakt med henne, som inte heller har människor på samma sätt och gör samma iakttagelser, men jag är inte

förändrats, fast den är starkare nu. Ögonblicket var sig likt. lika tveksam när jag gör det. Jag förändras hastigt; höstens början är

Skillnaden var bara att nu levde jag i det. Jag ifrågasatte inte denna något som inträffade för längesen. Jag upplever ett oberoende av

bit av livet, tänkte inte på att förändra någonting, människor, men detta oberoende ger mig en stark kontaktkänsla.
Inte alla som tar LSD får transcendentala upplevelser. Några fastnar i vederbörandes okunnighet (om sig själv, om drogens verkningar).
overklighetskänslor, som kan vara helvetiska. I synnerhet hos psykiskt Likaså risken att få en "tom" upplevelse, en eskapistisk "kick", där
störda, labila eller starkt censurerade människor kan uppluckringen av man aldrig på allvar brottas med sig själv, och som därför inte skapar
försvarsmekanismerna ge upphov till allvarliga konsekvenser: några varaktiga psykologiska förändringar. Det kan ge upphov till en
paranoida föreställningar, panik, depressiva reaktioner, själv- försämrad verklighetskontakt, i stället för tvärtom.
mordsförsök, schizofrena utbrott av växlande varaktighet. LSD-sockerbitar har börjat dyka upp i Stockholm. Om ingenting
Detta händer sällan vid sakkunnigt, psykiatriskt bruk. Men det har görs för att förhindra det, kommer de psykiatriska klinikerna snart att
inträffat gång på gång vid de privata "psychedelic trips" som de sista få ta emot sina första "freakouts" (snedtändningar). Men det torde inte
åren spritt sig bland beatniks och intellektuella i USA. Många av dessa gå att stoppa utvecklingen enbart genom förbud. För att skapa
personer har utan tvekan förutsättningar att dra slutsatser av valmöjligheter, bör en särskild klinik inrättas, där den psykede-liska
erfarenheten och utvecklas. Det är lika säkert att alla inte har det. upplevelsen kan ges av psykiatriker och psykologer, med noggranna
Risken att få en negativ upplevelse ökas med förberedelser och efter kontroll att inga kontraindikationer föreligger.

Bo såg på de mötande: En tjockmagad major, en ung fru med barnvagn, en korrekt ämbetsman med portfölj, en
busspojke, en elegant fröken, en fattigt klädd, oroande mager gumma med en torgkasse i handen. Hade någon av
dem...?
Hade någon av dem, mitt under vardagens bestyr, mitt i ett gräl om hälsningsplikten, eller under blöjbytet, eller vid
koketterandet framför spegeln, eller på väg in till föredragning för generaldirektören, eller vid diskningen efter en alltför
torftig måltid — plötsligt känt det oerhörda i livssituationen. Ångestfullt hade de kanske ryggat tillbaka: Nej, nej, nej!
De hade huggit hårdare tag i verkligheten: Stå inte och sov när en överordnad kommer! Avföringen är mörk. Var god
och stig längre fram i vagnen.
Olle Hedberg: Bo Stensson Svenningsson

"Sprickan i universum"
Vid en järnvägsbom, stående grensle över sin blå cykel, berättade min Det är en förtätad bild av overklighetskänslan.
bror en gåta: "Större än det största, mindre än det minsta. De döda äta Men det är karakteristiskt att citatet handlar mer om verklighet än
det, men om de levande äta det, så dör de." Svaret var: ingenting. Jag om overklighet. Verkligheten är detsamma som rollerna, majorens,
minns inte hur gammal jag var, men det var sannolikt mitt första den koketterande frökens, den magra gummans — masker, bundna till
ögonblick av overklighet. Evigheten snuddade vid mig och jag nästan tid och rum. Overklighets-känslan uppkommer i det ögonblick rollerna
kände smaken av jord i munnen. spricker, då grälet om hälsningsplikten plötsligt avtecknar sig mot
Det var denna gåta jag kom att tänka på vid det paprikaröda bordet. bakgrund av "det oerhörda i livssituationen".
Jag igenkände svindeln. Något av självklarhetsupplevelsen kände jag I overklighetsupplevelsen betraktar jaget sig självt. Förutom detta
också igen — fragmentariskt har jag haft liknande upplevelser i iakttagande — eller snarare sammankopplad med det — uppträder en
ögonblick av förhöjd livskänsla.
förskjutning av tidsperspektivet. Det utvidgas, så att nuet, det förflutna
Dessa båda igenkännanden kan bilda utgångspunkten för ett
och framtiden förefaller samtidigt närvarande. Ögonblicket sprängs,
tolkningsförsök.
dubbel-exponeras med minnesfragment.
Det är inte så att tiden rör sig. Det är i själva verket bara mitt
I nyckelpartiet i Olle Hedbergs romansvit om Bo Stensson
medvetande, min uppmärksam-
Svenningsson, varur mottot är hämtat, förekommer uttrycket "en
spricka i universum".
Salvador Dali: "Raphaelesque Head Exploding". Jag vet ingen bild som illustrerar den förhöjda livskänslan bättre än denna kvinna, vars
huvud är en katedral. Med ett inåtvänt leende exploderar hon sakta. Ljuset som genomströmmar henne är i originalet gulbrunt. Men det ljus,
som sprickan i universum har i den förhöjda livskänslans ögonblick, är snarare isblått.
Han var helt rolig og svømte med stor sikkerhet. — Det betydde ikke noe hva som skjedde, och hvor han nådde hen. —
Han kjente ikke kulden. Han kjente svært lite. Han sv0ptes av sted, synkende, stigende: Jeg er Espen Arnakke, jeg er på
vei til Deadman's Point £ra det endeløse hav. Jeg er dansken Espen Arnakke, som ikke kan drukne. Jeg er en mann av
personlig frihet for den eneste gang i mit liv, nu, mens jeg svømmer over havet mot

hets fokus, som rör sig utefter tidsaxeln. Jag själv har en given Stå inte och sov när en överordnad kommer!
utsträckning i tid. Det betyder att alla ögonblick i själva verket
existerar samtidigt, på samma sätt som platser i rummet gör det, fast Olle Hedberg sätter likhetstecken mellan overkligheten, sprickan i
jag inte kan uppehålla mig på två ställen på samma gång. Mitt universum, och "jagmedvetandet".
födelseögonblick, gårdagskvällen när jag förtärde en öl och en Med utgångspunkt från detta kan vi urskilja tre trappsteg av
pyttipanna på Operabaren, detta nu, när jag sitter och utväljer ord, jagkänsla, av autenticitet.
lyssnande till regnet utanför, och ögonblicket för min död — är i Det första är "verklighetens". Här finns ingen upplevelse av
verkligheten alla samtidigt närvarande. sprickan. Vederbörande är inne i sin roll, bär mask utan att känna det,
Alla dessa ögonblick existerar nu, utskurna, determinerade. Men ifrågasätter ingenting, varken spelets iscensättning eller replikerna.
som iakttagare kan jag bara uppleva ett ögonblick i sänder, bunden av Nästan alla människor genomlever väl större delen av sitt liv på detta
en tidsuppfattning som är praktisk, men vetenskapligt felaktig. trappsteg, som också är sömngångarens. Den avskärmade människan
Jag kan se mig själv, min rörelse i tiden. Jag tänker: detta är jag. gör det alltid. Hon blundar. Det kallas verklighetsförankring.
Men det förutsätter existensen av ett annat "jag", iakttagande det Glädjen existerar, liksom förtvivlan, men de är bundna av "fakta".
första. Upptäckten av det andra "jaget" kan bara göras av ett tredje. Betrakta några av verklighetsförankringens lyckliga ögonblick — det
Jag kan iaktta att jag iakttar mig själv, och iaktta att jag iakttar att jag är karakteristiskt att de skapas av upplevelser som stärker
iakttar mig själv, och så vidare, ad infinitum. Så upplever jag mig själv självkänslan: "när någon visar mig uppskattning", "när jag sätter på
som kinesiska askar — i vilken av dem döljer sig jagkänslans centrum, mig en dräkt jag själv har gjort", "den första flickan, förstås, det var
tyngdpunkten? Kanske i den nästan osynliga asken längst in, som bara ju ett lyckligt ögonblick." Mer levande är den "nyenkla" lyckan i att
är en outtryckbar tanke, eller ett svagt ljud av en ensam flöjt? älska, eller i ett samtal över en flaska vin och lite mackor. Men inte
heller denna lycka spränger några gränser.
Nu kan vi gå tillbaka till den tjockmagade majoren. Gående över Om majoren inte hade huggit hårdare tag om verkligheten, skulle
kaserngården drabbas han kanske för ett ögonblick av en svag han ha förflyttats upp på andra trappsteget. Han skulle ha känt en
utvidgning av sin uppmärksamhets fokus. Han ser sig själv och grips stark overklighet. För ett ögonblick skulle han ha känt sig som
av svindel inför den dunkla känslan av sitt jags kinesiska askar, inför outsider, för detta är outsiderupplevelsens utgångspunkt: en
upplevelsen av kontrast mellan den snäva roll i vilken den så kallade upplevelse av sprickan som är så stark att den inte går att skärma av.
verklighetens krav tvingat in honom, och alla andra tänkbara roller och En outsider förklarade: Overklighet — det är en känsla av att
verkligheter, inför upptäckten av att han har fötts och skall dö. Han allting är möjligt.
känner att hans svett har en smak av salt. Och han ropar: Andra trappstegets overklighetskänsla är nega-tiv. Det är en
känsla av tomhet. Ett ögonblick faller ur sitt sammanhang.
Jagkänslans berörings-punkter med "verkligheten" saknas. Det är si
Deadman's Point. Frysende, klarhodet skal jeg i natt slepe mig i land ved Deadman's Point, på neset mellom Hamilton
Sound och Bonavista Bay. Jeg vet hvor jeg er, jeg vet hvem jeg er, jeg vet alt i verden. Jeg er Espen Arnakke, og ligger
på reise fra Atlanteren inn till Deadman's Point. Tiden ble ett med rommet.
Aksel Sandemose: "En sjømann går iland"

långt mellan jaget och rollen (som man mekaniskt uppträder i, likt en En perspektivlöshet utmärker det nedersta trappsteget, splittringen går
av fin-de-siécle-diktningens marionetter) att man börjar ifrågasätta igen i alla overklighetsupplevelser, och den förhöjda livskänslan har
spelets iscensättning: varför är jag just här, just med denna människa, alltid en syntetiserande karaktär. Nästan alla aspekter av verkligheten
varför är jag "jag" och inte någon annan? Orden känns främmande förändrar karaktär mellan trappstegen.
och urholkade. Känslor har ingen tyngd. Ansiktet fryser fast i sitt Förhållningssätten till sprickan i universum är systematiska och
uttryck. Man sjunker, som en flicka uttryckte det. visar sig i tre olika livsmönster (approximativt uttryckt).
Diktare har uttryckt upplevelsen gång på gång. Censurmänniskan (majoren) blundar för sprickan och brukar
Denna känsla är ett tecken på splittring och konflikter. Det går inte förneka att hon upplever overklighet. Hon är en människa som lever
att blunda för sprickan i universum, men inte heller att leva med den. bland "fakta", utan kontakt med sig själv — alienerad. Utmärkande för
Extrempunkten av denna overklighet är deperso-naliseringen, som avskärmade människor är att de sällan kommer ihåg några drömmar.
ibland är det första symptomet vid ett schizofrent utbrott. Det andra trappsteget har sin parallell i outsiderupplevelsen med
Men upplevelsen av sprickan kan också skapa en förhöjd dess känslor av främlingskap och splittring.
livskänsla. Detta är det tredje trappsteget. Hur lever outsiders?
Det går att hitta den förhöjda livskänslan i skönhetsupplevelser, i Främlingskapet bottnar i en osäkerhet. Utpräglade outsiders känner
skapande, i kärlek — i alla ögonblick av genombrott. Om livet är sig osympatiska, abnorma. Djupast sett känner de sig snarast
absurt i dessa ögonblick är absurditeten inte mardrömmens utan förtappade.1 De lever i självförsvar. De har inte gjort om sig själva för
lekens. Det innebär en frihet. Om livet är absurt är "verklighetens" att passa andra personers (föräldrarnas) förväntningar, men i stället är
krav ingenting att ta på allvar och massor av gränser — för liv, för de sysselsatta med att samla ursäkter för att de inte gör det. Alla surare
kontakt, för utveckling — artificiella: skapade av en roll, som det går är inte outsiders, men nästan alla utpräglade outsiders är surare. De
att bryta sig ut ur. söker självförverkligande, men uppskjuter det: i morgon, nästa år, ska
I dessa ögonblick känner man sig som "gäst hos verkligheten". jag förverkliga mig själv.
Man iakttar sitt liv och ser att man inte är bunden vid denna speciella Det kan betraktas som ett faktum att livet är absurt (se någon
verklighet (denna stad, denna människa, dessa förklädnader); dagstidning) men outsiderns häftiga känsla av det bottnar i stor
uppbrottet är alltid möjligt. Det är en luffar-känsla. Alla roller och utsträckning i hans surande. Overklighetskänslorna är bland annat ett
förankringar är provisoriska, men i obundenheten finns en säkerhet. försvar. I stället för att avskärma, har outsiders frusit ner sina känslor
och börjat leva utanför sitt liv, som betraktare. Deras ögonblick av

Trots att dessa "trappsteg" i själva verket bara är olika bitar av en genombrott är därför nästan uteslutande betraktarupplevelser (en

glidande skala — vi kan tänka oss dem ungefär som oktaver — tror intellektuell autenticitet).

jag det går gränser mellan dem, som inte är gradskillnader.


Outsidern är en bluff. Vad som skiljer honom från majoren är att kallar peak experiences. Det mest frapperande i hans karakteristik,
han vet om det. Det skapar en osäkerhet, som gör alla interaktioner förutom den idiosynkratiska verklighetsupplevelsen (istigkeit), är att
med människor hotande, i synnerhet kärlek. Utpräglade outsiders lever dualismen upphävs. Motsatser försvinner — till exempel mellan
som råttor i en labyrint, inspärrade kontakt och ensamhet, mellan "den korta och den långa viljan",
i en utdragen närmande-undvikande-konflikt mellan en kontakt som mellan verklighet och overklighet. Tanke och känsla visar sig som två
känns tryckande (beroende på att den som bluffar binder sig själv vid aspekter av en viljeakt.
sin mask) och ett oberoende som bara skapar tomhet (eftersom de Det visade sig att skapande, självförverkligande människor hade
lever som iakttagare). De har förankrat jagkänslan i overkligheten och dessa upplevelser oftare än "normala" personer.
utnyttjar själva bluffandet för att skapa en skenbar frihet: Genombrottet uppkommer sannolikt i ögonblick av autenticitet —
osynlighetsmantelns. 2 ögonblick när det går att se sig själv och alla perspektiv av
Outsiders väljer olika metoder i interaktionen med människor. verkligheten utan att drabbas av konflikter eller självförakt.
Jävligast är det för dem som utnyttjar sympatiskhetens taktik, den Den självförverkligande människan lever som före syndafallet:
skenbara mjukheten, att leva på andras villkor. De bluffar så utpräglat sakligt. Det kan också uttryckas så att hon existerar i nuet (som ett
och det gör deras ensamhet så stark. År för år driver de djupare och djur) och iakttar sin existens i nuet (till skillnad från ett djur).
djupare in i ödsligheten. Sannolikt upptäcker de att ögonblicken av Då förvandlas livets absurditet till en opersonlig upplevelse: det är
genombrott — denna frihet som var vad de från början försvarade — inte mitt liv som är absurt. Jag vet vem jag är, och jag har valt en roll
med åren blir allt sällsyntare. som för ögonblicket är den bästa approximationen av mig själv. Jag
Nu har de ett val mellan tre handlingssätt: att låta ledan djupna, att gömmer mig inte, och jag vill inte vara någon annanstans. Jag vet att
gå in i en schizofreni, och att förändras. Om de kunde kasta en blick
jag bara uttrycker ett fragment av mig själv, men jag tar det på allvar,
på hur verkligheten ser ut på andra sidan om deras för-
om det är allvarligt. I morgon, om ett år, är jag kanske död.
svarsmekanismer, skulle de inte känna sig så tveksamma.

Frihetens ögonblick visar hur livet kan uppfattas. Skillnaden är


Psykologen Abraham Maslow har gjort en klarsynt analys av den vidsträckt. Mystiker och filosofer har gång på gång försökt förklara
förhöjda livskänslan i vad han att verkligheten är vad vi upplever den som — "vilja och före-
2
"Endast i halvljusa riken / snubblade aldrig min fot. Endast som ställning". Det är ingenting opsykologiskt i detta. Vi har bara inte
undanviken / ägde / själen hemvist och rot". Bertil Malmberg: Flöjter lyssnat och undersökt saken.
ur ödsligheten.
Må de okunniga lägga på minnet, att de i haschisch inte kommer att finna något mirakulöst, absolut ingenting annat än
det naturliga i övermått. Haschischen speglar bara intryck och tankar som individen redan är förtrogen med; den är en
spegel, som visserligen förstorar, men aldrig förvanskar.
Charles Baudelaire: De artificiella paradisen

Karl XII:s anteckningar


Trots skillnader i olika drogers verkningssätt, är likheten i de Denna bild tycks vara ofullständig, eller också har konungen efter sin
upplevelser de skapar frapperande. LSD framställs syntetiskt, men det död genomgått en utveckling, att döma av dessa anteckningar.
har naturliga motsvarigheter, kända bland aztekerna sedan urminnes Som soldat samlade jag på strapatser. De sprängde gränser. Hungern,
tider: kaktusen peyotl, teonanacatl ("den heliga svampen"), utmattningen, bristen på sömn gav alla upplevelser en våldsam
ololiuhqui.1 Farmakologen Louis Lewin hänförde till samma grupp av genomslagskraft. Gång på gång upplevde jag det. Jag red i sporrsträck
naturdroger, som han kallade "phantastica", också bolmört och och upptäckte att det fanns en gräns där blåsten i öronen suddade ut
spikklubba. Den mest utbredda av dessa droger torde vara haschisch. alla ljud, så att det uppstod en tystnad; i denna tystnad hörde jag
Haschisch är starkt nog för att framkalla snart sagt alla sällsamma röster. Höstnätterna vid elden gav samma känsla. Vilande
karakteristiska förändringar i verklighetsupplevelsen — jag har själv med huvudet mot en sten var jag innesluten i en glasklocka av
bland annat sett en kvinna uppleva förintelsekänslan under haschisch ensamhet och på samma gång med alla sinnen i kontakt med
— men det är inte så starkt att det rubbar förutsättningarna att göra verkligheten. Mina krig var lika många förevändningar för glädje.
systematiska iakttagelser. Av detta skäl kan det utnyttjas för Kristallklara dagar när snön gnistrade hade fältropen och
introspektiva undersökningar av den förhöjda livskänslans psykologi. muskötsalvorna hårda, genomträngande ekon. Snöiga dagar var de
Sakliga skildringar av haschischruset är tyvärr sällsynta. Med en mjukare, liksom luddiga. En sådan dag var det jag somnade i en
uppmaning att betrakta dem skeptiskt vill jag emellertid citera löpgrav. Jag låg med öppna ögon och såg snöflingorna dala ner i
nedanstående anteckningar, författade av en haschischrökare — låt ansiktet, lyssnande till dessa luddiga ekon. Ingenting existerade
oss kalla honom Karl XII. bortom detta ögonblick. Jag kände att jag var vid gränsen mot
Om Karl XII lär vi oss att han var en karaktärsfast man som steg evigheten, och så somnade jag.
upp klockan sex varje morgon och livnärde sig så gott som
Likväl var det först efter döden som jag började röka haschisch.
uteslutande av årsgammalt bröd och uppvärmda kanonkulor, förutom Min syster, Ulrika, gav mig det.
en eller annan knapp, som han i distraktion slet loss ur
Upphettat har haschisch en stark lukt. Den har samma blandning av
uniformsrocken på någon av sina bussar och sedan eftertänksamt bet unkenhet och torkad friskhet som ett lusthus, som stått tomt några år
i. och som man kommer tillbaka till för att söka efter en förlorad
sommar.
I haschisch hittade jag samma upptrappning mot evigheten som
strapatserna gav mig.
Efter en pipa kände jag ingenting, kanske för att jag ännu inte lärt
mig tekniken att dra in luft med varje bloss. Vid andra pipan började
jag känna ett djupt lugn sakta breda ut sig i kroppen. Jag talade sakta,
vilande på orden i en känsla av att de dolde oupptäckta perspektiv.
Efter den tredje borrade sig musiken rakt igenom mig med en
bländande klarhet: luddiga flöjter, klarinetterna dallrande som vatten-
speglingar, trumpeterna försilvrade mot en botten av tystnad.
Haschischruset är en ö av förhäxad tid. Det är i verkligheten både det. Gör det utförligt. Nu börjar ordet få perspektiv. Fortsätt tills ni
mycket vardagligare än alla skildringar av det, och mycket skönare. skrivit tre sidor. Nu är detta från början likgiltiga ord laddat, dräktigt
Glasklockan är kanske en god bild, särskilt om man tänker sig den av alla sina betydelser. Så är det med saker i haschisch.
upplyst, svävande i ett skyddande mörker. Jag har alltid fantiserat om Om kvällarna sitter jag så med alla bitar av mitt liv i händerna,
osynlighetsmantlar. leker med dem och ser hur de passar ihop. Om morgnarna vaknar jag
och har förändrats. Ur rusets perspektiv förefaller verkligheten som
Inne i ruset — och det går en skarp gräns mot verkligheten — har
sedd i dimma, viktlös på något sätt, djupt likgiltig, okänslig. Så är det
alla upplevelser en ofattbar självklarhet. Det går inte att skildra detta.
emellertid inte när jag vaknar upp i den. Ingenting kan vara mer
Innan jag hade rökt, trodde jag att rus gav pseudoupplevelser. Det är
fjärran från vansinnet än detta.
inte så. Själva genombrottets ögonblick, vita av sammanpressad
glädje, har kanske försvunnit nästa morgon, men inte upptäckterna
Likväl är det varken skönhetsupplevelserna eller de introspektiva
efteråt, gjorda i denna klarhet utanför tiden.
upptäckterna som är det mest fascinerande, utan känslan av att vara
utanför tiden.
Jag känner en torr, behaglig svalka i huden. Kroppen känns som om
Jag gick i Gamla Stan, förbi S:t Göran och draken. Nu kände jag
den till hälften svävade, upplyft av en jättelik magnet. Huvudet är
osynlighetsmanteln starkt. Jag betraktade människorna och tänkte: De
liksom utvidgat; skallen känns som en gotisk katedral, brusande nu av
är marionetter. Jag är själv en marionett, men jag vet om det. Detta
barockmusiken.
upplevde jag med en djup glädje. Jag tänkte: I själva verket är inga
I tankarna sysselsatt med iakttagelsen att synestesi är upplevelser negativa. Klockorna ringer, det är höstens gräns mot
genombrytande av abstraktionsbarriärerna dricker jag ett glas vatten vintern, jag kan känna doften av den ännu ofallna snön. Här ligger en
och äter en smörgås med sallad, köttbullar, en tomatklyfta, några hundskit.
skivor saltgurka och gelé. Det är inte bara det, att det är gott. Det är att Jag började sparka hundskiten framför mig, medan jag fortsatte på
känna hur vattnet sakta sprider sig inom mig med sin svalka, att min tankegång. Denna hundskit, tänkte jag, upptar nu ett ögonblick
urskilja de subtila smakblandningarna, att upptäcka att denna smörgås av mitt liv med oinskränkt självklarhet. Jag kan föreställa mig att den
i själva verket är en symfoni som inkarnerar alla smaker jag upplevt i alltid har legat så, förtöjd vid denna tidpunkt, och väntat på att jag
mitt liv. skulle leva mig fram till den. Lyckligtvis är det kallt, så att den är
Så är det med allting i haschisch. hård och behaglig att sparka.
Ljud blandar sig inte heller. Därför går det alltid att lyssna till Flickan som bar ett bröd i handen såg ut som om hon frös. Mina
tystnaden bakom dem. händer är kalla, själv fryser jag inte. Varför? Sannolikt har det något
I denna klarhet lyssnar man ut alla ljud, eftersom de inte är att göra med det faktum att jag lever som gäst i ögonblicket. Det är
störande, i stället för att klippa av dem med abstraktioner. Man ingen tvekan om det. Jag gästar min kropp, som nu visar mig natten i
betraktar alla bilder, alla upplevelser, på brännviddens avstånd. Det är Gamla Stan, dessa människor, och en hundskit. Men det är bara ett
därför bilderna får liv, och det är därför man gör så förbluffande fragment av mig som har dessa upplevelser. Min tyngdpunkt har jag
upptäckter i sig själv. någon annanstans — i dessa tankar, bland annat.
Jag söker inte tankar, jag dras in i dem. Det är detta som är friheten.
Musiken skapar förtätade bilder och branta liknelser. Den skjuter Men så är det, logiskt sett, alltid, fast jag inte kän-ner det. Jag är
mig ut i minnen, känslor jag inte har vetat om. Jag ser mitt förflutna: ensam, självfallet, eftersom jag i ett givet ögonblick bara lever som ett
lukterna, rädslan, de trasiga tennsoldaterna. Och jag tolkar dessa fragment av mig själv — kroppen, några tankar, några känslor — och
känslor med en alldeles ocensurerad självklarhet. bara kan ge ut några fragment av dessa fragment.
Uppgift: Tänk på ett ord. Hämta papper och penna och börja skriva
upp alla associationer ni får till
Jag har misstänkt S. för att vara alkemist. Och med en alkemist menar jag då en person som tror att människan med
mekaniska inventioner kan utföra något slags avgörande manipulationer med sig själv, som skulle göra henne bättre,
friare, ja rentav till en annan.
Lars Gustafsson: Den egentliga berättelsen om herr Arenander

Så länge samhället är en blandning av förnuft och neurosprojektioner kan man naturligt vis inte vänta sig annat än att
USA försöker nå månen men kriminaliserar privatbruk av LSD eller att man i Sverige utforskar vilken diskborste som
har bäst skaft i stället för att förnya och förfina njutningsmedel.
Öyvind Fahlström, DN 8/9 1965

Ensamheten är ett faktum: vid den häftar ingen känsla. Hur förklarar Själv är jag sedan en tid tillbaka sysselsatt med att samla fakta och
jag att denna ensamhet också skapar en stark kontakt med människor? iakttagelser i saken.
Jag tror att i synnerhet introspektiva människor med haschisch kan
Självfallet är jag "psykiskt beroende" av haschisch. Till skillnad från
utbilda sig själva i den förhöjda livskänslans teknik.
mitt beroende av människor och av ting, men i likhet med mitt
beroende av böcker, har detta beroende aldrig försatt mig i någon
konflikt. Jag tycker om haschisch.
Jag har personligen inte heller "tänt snett" som det heter. Den förändrade
Emellertid har jag några gånger iakttagit en känsla av tomhet. Den
har uppträtt när ruset går tillbaka, eller på upplevelseplanet: i uppmärksamheten
brytningen mellan två verkligheter, vilka står i ungefär samma
förhållande till varandra som jag själv och Per Kraffts porträtt av mig. I själva verket gränsar lyckan till det pornografiska. Människor

Känslan kan karakteriseras som självklarheten uppochnedvänd. I sänker rösten när de talar om saken, skamsna och till hälften ironiska.
stället för att allting är kristallklart, är allt nu osäkert. Jag ifrågasätter För att få tala på allvar om lycka måste man vara en död filosof. Ens
alla tankar, men särskilt känslor. Vad är kontakt, gemenskap, kärlek? ord kan då betraktas inte som beskrivningar av en erfarenhet utan som
Detta kan jag nu inte urskilja, beroende på att jag inte har några sentenser, det vill säga ord som man inte utnyttjar för att leva.
känslor. Jag är bara någonting som iakttar sig självt, men i brist på
upplevelser har jag ingenting att iaktta. Det är då jag börjar iaktta En vetenskapsman tar självfallet aldrig ordet lycka i sin mun.
själva mitt iakttagande. Snart ifrågasätter jag min utveckling: lockar Psykiatrikerna har bytt ut ordet lycka mot "eufori".
mig denna overklighet sakta in i vansinnet? Eller är det tvärtom bara Psykoanalytikerna kringgår det skamfyllda i lyckan genom att i
så att jag betraktar min splittring med en särskild klarsynthet? Oviss-
stället tala om "regression in the service of the ego." Fritt översatt
heten om detta är frustrerande.
betyder det ungefär jagutvecklande naivitet. Det är ett skönt uttryckt,
Jag tror emellertid att tomhetskänslan bottnar i någon konflikt, vars
tungt och segervisst som Livgrenadjär-regementets marsch. Det
utseende jag för ögonblicket inte vill uttala mig om.
innefattar också nästan allt som är skönt: lek och kärlek, skapande,
humor, skönhetsupplevelser och drömmar.
Konungen betonar att han vill ha sina anteckningar uppfattade som
Det råder inga djupgående skiljaktigheter i människors uppfattning
vad de är: självbiografiska fragment. Han har inte önskat uttala sig
om haschisch ur farmakologiska, antropologiska, sociologiska, om dessa ting: de betraktas som goda. Alla vill ha dessa upplevelser

metafysiska, psykiatriska, psykologiska, socialmedicinska, — pingstvänner, konstkritiker, narkotikapoliser, mods och gamla
kriminologiska eller estetiska synvinklar. Inte heller vill han ge fröknar. Vad de har olika uppfattning om är bara tekniken för att
uttryck åt någon uppfattning om drogens skadlighet. Detta kan bero uppnå dem — lyckans villkor. Mot bakgrund av att vetenskapen har
på att han betraktar denna aspekt som förhållandevis likgiltig. Det kan
emellertid också bottna i att han i en så känslig sak inte vill binda sig
vid approximativa uttalanden.
Litteratur
Alpert, Cohen & Schiller: LSD. New York 1966. (En kortfattad men perspektivrik introduktion.)
Eric Berne: Games People Play. London 1964.
David Ebin (ed): The Drug Experience. Black Cat Books. 1965.
J. W. Dunne: An Experiment with Time. Faber, 1934.
Abraham Maslow: Cognition o f Being in the Peak Experiences. Journal of Genetic Psychology. 1959/94. David Solomon (ed): LSD — the
Consciousness-Expanding Drug. New York 1964. Se ssk Timothy Leary: How to change behavior.
Colin Wilson: The Outsider. London 1956, och Introduction to the New Existentialism. London 1966. (Ssk s. 110 och cit. av Arthur Koestler s.
139 ff.)

blundat för problematiken, är denna okunnighet inte särskilt Linder inverkan av de uppmärksamhetsför-ändrande drogerna
förvånande. faller marginalen bort. I gengäld förstärks upplevelserna i centrum.
Vidvinkel-objektivet byts ut mot ett teleobjektiv: detta skär ut en bit
Regression in the service o f the ego är en syntes 1 — mellan av verkligheten och visar den förstorad. Betrakta en mygga som
lustkraven och verkligheten, mellan känsla och vilja, mellan abstrakt suger blod ur en hand: bakkroppen mörknar blodstinn, vingarna
tänkande och idiosynkratiskt iakttagande, mellan trycket av män- skimrar av kristall och purpur.
niskors förväntningar på mig och den minsta gemensamma nämnaren Om jag nu hade tagit LSD skulle jag upphöra att tänka på vad jag
för alla mina roller, som är jag själv. ska göra i kväll. Jag skulle känna mig som en skeppsbruten vid mitt
Det kan också uttryckas som en balansgång mellan verklighet och skrivbord, uppspolad på stranden av en annan tid, där i kväll inträffar
overklighet. om hundra år (eller kanske redan har inträffat?). Frikopplad från min
Det är denna syntes som ger den förhöjda livskänslan. Dessa kropp, skulle jag inte ha en tanke på att jag ens kan flytta på mig i
ögonblick när evigheten slår ner som en fräsande blixt och lyser upp rummet, men till min glädje skulle jag upptäcka att jag har kaffe,
ens liv, uppstår ibland naturligt. Men de kan också skapas — till vatten och cigarretter inom räckhåll. Jag skulle förlora mig i tankar,
hälften framtvingas — av de "psykedeliska", eller som jag själv vill gång på gång glömma bort var jag är och varför jag sitter med en
kalla dem, de uppmärksam-hetsförändrande drogerna. skrivmaskin framför mig. Kanske jag skulle börja leka med den. Jag
tvingades att vara passiv. Men i gengäld skulle jag uppleva någonting
När mitt uppmärksamhetsspann trycks ihop, kan jag inte låta bli att med våldsamheten hos ett öppet medvetande, som låter livet rinna
leva i ögonblicket. igenom sig.
Nu när jag sitter och skriver, liknar min uppmärksamhet ett Om uppmärksamheten sammanpressas starkt nog, skulle jag
vidvinkelobjektiv. I dess fokus har jag uppgiften att utvälja ord, men sannolikt uppleva förintelsen. Jagkänslan bottnar i att minnet skapar
det finns alltid en marginal. Jag kan uppfatta skrivmaskinsknattret, en samman-flätning av upplevelser; den är beroende av att det
blandat med ljudet av röster från gränden utanför. Som alltid när jag föregående ögonblicket finns kvar som ett svagt eko — av
skriver har jag en osäkerhetskänsla vid tanken på hur mina ord skall uppmärksamhetsmarginalen, med andra ord — annars vet jag inte
uppfattas; den är jag tvungen att tysta ner ibland, innan den blir för vem jag är. Här jag bara ett ögonblick i huvudet och detta upptas av
stark. Jag vet utan att tänka efter att det är söndag och att jag inte har betraktandet av ett paragraftecken — § — kanske jag känner mig
något att göra i kväll; ibland dras mina tankar till detta. Med dessa som en paragraf.
bitar av mig själv lever jag utanför ögonblicket. Om jag börjar tänka på att jag är ensam, kan min ensamhet
förstoras, uttänjas så att det känns som om jag aldrig skulle se en
människa igen.
Slutvinjett
Ravi Shankar: Raga Multani, som är en aftonraga. Lägg märke till musikens karaktär av förvissning, som skapas av de
bändande klangerna hos sitaren. Endast två fakta har denna visshet, att ni lever i detta ögonblick, och att ni skall dö. Allt
annat går att förändra.
En kvinna halvligger på en soffa och lyssnar frånvarande till musiken. På ena knäet har hon ett litet timglas med blå
sand, som hon får att röra sig i musikens rytm. Denna rörelse kan endast utföras väl med innanlårets muskler.

Det är en av vansinneskänslans utgångspunkter. En annan är var tio år sen och det bottnade i osäkerhet. Här är en som jag måste ha
konflikter. Det går inte att gå utanför dem, göra dem overkliga. satt dit bara för att jag missuppfattade upplevelsen. Här står det:
Om jag upptäcker något pinsamt hos mig själv, kan jag inte verklighet förbjuden! — vad i helvete är detta för rostiga gamla
glömma bort det igen, för tanken uppfyller min uppmärksamhet så att känslor.
det inte blir något bit kvar som kan censurera, som kan utropa sitt: Jag har betraktat mig som likgiltig för musik. Nu bara lyssnade jag.
Stopp! Tänk på något annat! (Om jag försöker, kommer drabbningen Jag upptäckte att musiken gav mig upplevelser, som var sköna. Efteråt
mellan det försvagade jaget och de undertryckta känslorna att utmynna var det bara att utnyttja denna upptäckt.
i mardrömslika bilder. Genomskådar jag mig själv, kan jag uppleva Så är det i princip med allting.
dem som tankar i stället, varvid jag kan gå igenom dem och ut på Ruset har sin teknik. Lita inte på abstraktionerna. Försök inte byta
andra sidan.) Utan abstraktioner, intvingad i den hoptryckta ut verkligheten. Relax. Float downstream. Gå in i upplevelserna och
uppmärksamhetens förtätade ögonblick, skulle jag inte kunna göra känn om de är sköna eller inte; om de inte är sköna så bryt, om det går,
något urval av upplevelser. men glöm inte att iaktta varför upplevelsen var negativ.
Detta urval gör vi annars alltid. Verklighetsiakttagelsen är selektiv, Men den förhöjda livskänslans teknik är i princip likartad utanför
likaså tänkandet. I själva verket står jag i alla ögonblick, utan att tänka ruset som innanför det. Ruset är bara en bit liv, genomströvad sakta
på det, likt Herkules mellan skiljevägar. Jag har abstraktioner: det är och med tiodubbelt starkare känslor. Jag kom ut ur det förändrad,
skyltar i vägskälen. Med dessa abstraktioner gör jag urvalet. Jag eftersom människor förändras av upplevelser. Efteråt har jag kvar
censurerar, jag tar in bara några bitar av en verklighet, de som stärker något av samma passivitet. Urvalsmekanismerna för liv har förbättrats.
självkänslan, de som passar in i förväntningar, de som kan utnyttjas i Jag ser att jag fortfarande inte har beskrivit upptäckten av alltings
något syfte. En människas karaktär är ett system av försvarsmeka- självklarhet. Den har tyvärr kvar något av mysticism. Men denna
nismer, och det är självförstärkande: jag har formulerat mig negativa artikel är ett utkast, en början. Själva upplevelsen var kristallklar och
förväntningar, som med tiden utvecklats till lika många saklig som ett glas vatten. Det är kanske så att friheten är att veta att
självuppfyllande profetior. jag i varje ögonblick bara lever som ett fragment av mig själv. Kalla
När urvalsmekanismerna bryter ihop, upptäcker jag att massor av det satori eller eufori eller vad ni vill. Det var livsförändrande och det
dessa förväntningar var felaktiga. Jag går in i upplevelserna, och då kan uppnås genom att förändra uppmärksamheten.
ser jag vilka som bär och vilka som inte gör det. Jag upptäcker att den Jag upptäcker att jag i själva verket gång på gång har vänt om
här skylten har någon annan satt dit; för mig har den ingen giltighet. förhastat. Jag ser att jag har massor av förutsättningar för liv, och att
Den här paranoida skylten har jag själv satt upp, men det jag har vanskött dem.