Professorn, vildarna och deras växter

Det var terminens första dag vid Harvarduniversitetet. Inte desto mindre beviljade mig dr Richard Evans Schultes, intendent för botaniska museet och docent i ekonomisk botanik, en intervju mellan förmiddagens övningar och eftermiddagsprogrammet. Under denna den mest arbetsfyllda av veckor tjänstgjorde han i den kommitté, som höll på att organisera 25-årsjubileet för hans egen årsklass 1937. Han skulle också hålla en föreläsning, "Etnobotanistens roll vid utforskningen av medicinalväxter" vid Amerikanska sällskapets för farmakognosi årsmöte vid West Virginias universitet. Några dagar senare skulle han enligt programmet avresa till Colombia, där han skulle ägna sig åt att studera undervisningssystemet vid olika universitet. När han hade tid arbetade han på fyra böcker: en uttömmande undersökning av vildväxande gummiträd av släktet Hevea; en encyk-lopedisk framställning av härledningen av alla namn inom orchidolo-gin, vetenskapen om den största av alla växtfamiljer, Orchidaceae, med över 25 000 arter; den första översättningen av Ruiz och Pavons spanska dagböcker — de är ett par tidiga naturvetenskapliga utforskare av Amazonbäckenet; och en om hans speciella specialitet, in-hemska narkotika i Nya världen. Dessutom tjänstgör han som redaktör för två vetenskapliga tidskrifter. Ändå hade dr Schultes inte verkat att vara någon svårtillgänglig, lärd enstöring, när jag ringde honom från New York. Medan jag gick uppför trapporna i museet till hans tjänsterum på fjärde våningen, förbi en monter med medicinalväxter från förhistorisk tid och den berömda Ware-samlingen av glasblommor, erinrade jag mig en anmärkning av en tidningsman, som hade skrivit flera korta artiklar om "den botaniska högkonjunkturen": — Om ni vill uppleva något underbart — res och träffa Schultes vid Harvard! Han är en av vår tids mest komplicerade och fascinerande vetenskapliga personligheter. Jag visste att Schultes hade tillbringat åren 1941 till 1954 hos olika vilda indianstammar i Sydamerika. Han var ensam ute i fältet ända till fjorton månader i sträck. Såsom växtsystematiker, specialiserad på klassificering av växter, hade han skickat hem nära 24 000 exemplar, 54

av vilka över 300 var nya för vetenskapen, och material för mer än 100 vetenskapliga uppsatser. Såsom etnobotanist, dvs. en som studerar förhållandet mellan primitiva folk och deras botaniska miljö, tror han lika mycket på vänskaplig samlevnad som på vetenskapliga iakttagelser. Jag hade sett en bild av honom, skäggig och barfota med bröstet och armarna målade med invecklade mönster, ta sig en narkotisk pris snus som förberedelse för dansen hos Yacunaindianerna i den colombianska Amazonprovinsen. När jag steg in i hans arbetsrum blev det följaktligen något av en chock att möta en lång herre i frack med hög hatt i handen — Harvards traditionella uniform för årsklassmarskalkar vid eftermiddagens ceremonier. Morgonens karmosinröda doktorsdräkt och flata hatt låg på en stol bredvid. Schultes är en stor, kraftig karl i mitten av fyrtioåren med gråsprängt kortklippt hår och ett vinnande leende. Han bär glasögon med kraftiga stålbågar, som han skrattande sade är svåra att ersätta: "de tycks datera sig från Benjamin Franklins tid". Hans arbetsrum är i sig självt spartanskt med vita kakelväggar, en belamrad laboratoriebänk klädd med plåt och växtprover på olika stadier av analys. Men väggprydnaderna illustrerar dramatiskt hans många intressen. Djungelfotografierna på väggarna är uppblandade med stycken av praktfulla handvävda textilier, blåsrör, korgarbeten och andra minnen från tropikerna. Bakom bokhyllornas glasdörrar står gamla och sällsynta volymer i läderband, som han ivrigt hämtar fram för att besökarna skall kunna dela hans förtjusning över färgplanscherna och de ålderdomliga beskrivningarna. Han arbetar i själva verket på en femte bok, ett älsklingsarbete i vilket han sammanställer dessa citat från gamla kringresande naturforskare med fotografier som han själv har tagit på platsen. Överallt — på hans skrivbord, ovanpå dokumentskåpen — ligger ett tjockt lager av manuskript; hans egna vetenskapliga arbeten, artiklar till den tidskrift han redigerar, licentiaternas uppsatser och vänners arbeten, som han älskvärt granskar. Telefonen ringde och ytterligare en facett av Schultes avslöjades. Hans hustru, opera- och konsertsångerskan Dorothy Crawford Mc-Neil, höll på att instudera sopranrollen i Messias för Boston Händel and Haydn Society, och hon hade ställts inför ett ganska ovanligt barnvaktsproblem. Sedan de gifte sig 1959 hade herrskapet Schultes fått tre barn, som då var under tre års ålder. (Richard Evans II 21/2; Alexandra Ames och Neil Parker, årsgamla tvillingar.) Inte att undra på att Schultes har skrivit: "Min familj har ersatt mina tidigare hob-bies, fotografering och trädgårdsskötsel."
2

Alla som träffar honom kommer snart underfund med Schultes speciella slag av obändig individualism. Son av Nya England och stolt över att vara det, säger han precis vad han tänker, och det han tänker är ibland ganska förbluffande. Han har anmärkt: — Sympatisk förståelse för och tolerans mot indianens trosföreställningar och seder och deltagande i hans sedvänjor betyder mer än någonting annat för att vinna hans respekt och förtroende .. . Jag lärde mig som en naturlig sak att tugga hans rostade cocablad, och då jag fann att det var en mycket nyttig vana när man måste arbeta hårt och det är ont om mat, använde jag coca i åtta år, medan jag vistades i dessa avlägsna trakter, men kände absolut ingen önskan att fortsätta, när jag hade kommit hem. Kokain, den starka alkaloid som extraheras ur bladen, är naturligtvis ett mycket farligt vanebildande läkemedel. Men så som coca-bladen används av de sydamerikanska indianerna, särskilt på de ödsliga höjderna i Anderna, är de inte vanebildande och tjänar faktiskt ett nyttigt syfte, eftersom de sätter undernärda, försvagade människor i stånd att göra ett dagsverke och därigenom åtminstone överleva. Den energi som offras på internationell strafflagstiftning mot cocablad skulle med bättre resultat kunna ersättas med en generalattack mot de grundläggande problemen undernäring, sjukdom och ett system som i många avseenden liknar avlönat slaveri .. . Jag fann att därför att jag accepterade coca som ett av livets fakta och inte drog mig för att använda det, berättade Makunas vid Apapo-risfloden i Colombia för mig om en isolerad grupp, Tanimukas, som kunde tillreda en överlägsen sorts coca. Dessa viktiga stammar står förresten inte ens omnämnda i antropologernas handböcker. När jag följde upp detta spår fick jag lära mig en mycket sinnrik metod att blanda cocapulver med den fräna rökelse som görs av tachamacha-trädets kåda, en av de mycket få varianter som förekommer vid beredningen av denna narkotiska växt. — Schultes har mycket bestämda åsikter om vad han kallar "det mask-liknande borrande i privatlivet som utsätter hela idén om personlig frihet för risker". Han talar om en rättegång mot tre navajoindianer, tillhörande Native American Church of the United States' 200000-hövdade församling, en religiös sekt som dyrkar peyotekaktusen*. — Så som dessa människor använder peyoten vid sina religiösa riter tycks den vara oskadlig, men ändå finns det folk som skulle vilja beröva indianerna deras peyote. Alkohol och tobak är verkliga narkotika, men deras bruk är lagligen tillåtet i vårt land. Uttrycket "narko3

tisk" har olyckligtvis förvridits genom missbruk till att betyda bara de farliga och vanebildande, som är mycket få. — När Schultes första gången reste till Sydamerika 1941, skedde det på ett stipendium på ett år från nationella forskningsrådet. När han på andra året åtog sig att arbeta för en statlig institution, blev han uppmanad att fylla i högar av formulär. Han avslutade dessa med sin vanliga namnteckning Richard Evans Schultes. De returnerades med den kärva anteckningen att ingen i statens tjänst tilläts använda tre namn; han skulle kalla sig "Richard Schultes", och därmed punkt. Han svarade: "Hur klarar sig Franklin Delano Roosevelt?" — Sedan gav han sig ut i Colombias vildmarker, där de välkomna förseningarna i postgången kunde omfatta sex månader och där det fanns vattenfall för att bekvämt posta "brev som kräver svar". "Jag reste till Colombia på ett år och jag stannade tretton ..." Den anslagna tiden för vårt samtal löpte ut, just som Schultes fällde detta nonchalanta uttalande. För att travestera anmärkningen — jag reste till Boston för kanske en timmes intervju och jag stannade i flera veckor . . . för att få höra återstoden av Schultes historia och utnyttja forskningsmaterialet vid Harvard, i synnerhet det som fanns i Oakes Ames-biblioteket för ekonomisk botanik. Det som följer härnedan är särskilt intressanta punkter från våra många samtal, ur hans opublicerade fältanteckningar och ur hans andra skrifter. Liksom alla andra vetenskapsmän som intervjuats i denna bok, hävdade Schultes från början att han inte hade upplevt några "äventyr" som var värda att skildra. — Om en forskningsresande alltid möter ovanliga hinder eller gör hårresande erfarenheter, borde han sannolikt aldrig ha gett sig utanför en stor stad. Det är ett ganska gott tecken på att hans expedition var dåligt organiserad eller på att han helt enkelt inte passar för forskningsresor. Den patetiska gloria av hjältemod som fabriceras kring dem som trotsar det "Gröna helvetet" kan många gånger ledas tillbaka till sensationsförfattare, som mal fram böcker om "forskningsresor", fulla av fel och missförstånd. — En bok och en collegekurs i biologi var de bägge ting som starkast påverkade Richard Schultes val av levnadsbana. Som pojke läste han Anteckningar av en botanist om Amazonas och Anderna. Reseberättelse om färder på Amazonfloden och dess bifloder Trombetas, Rio Negro, Uaupés ... Under åren 1849—1864 av Yorkshirebotanisten Richard Spruce, Ph. D., vars omfattande samlingar och samvetsgranna arbeten föranlett Schultes att kalla honom "den störste botaniske forskningsresande som någonsin trängt in i Sydamerika och en av alla tiders noggrannaste och vetgirigaste botaniska samlare".
4

Schultes blev den förste vetenskapsman som på nytt följde det mesta av Spruces rutt och på nytt insamlade många av de växter denne upptäckte i Amazons vildmarker ett århundrade tidigare. Någonstans vid Apaporisflodens övre lopp skrev Schultes 1951 en serie artiklar som en hyllning till den man som i så hög grad hade inspirerat honom. De trycktes i en engelsk tidskrift för trädgårdsodling och slutar med orden: "Richard Spruce lever ännu och kommer att leva för att elda hjärtat och forma tanken hos mången ännu ofödd växtforskare, som kommer att trampa i Spruces spår för att fullfölja hans stora, ofullbordade verk." Såsom student vid Harvard under depressionen uppmanades Schultes av sina föräldrar att studera någonting praktiskt, som medicin. Han höll ut med de förberedande medicinska studierna i tre år och koncentrerade sig på biologi, kemi och språk. Under sitt tredje år tog han Harvards kurs i ekonomisk botanik, det ämne vari han nu undervisar. På den tiden hade kursen bara sex elever, och framlidne professor Oakes Ames, som var världens ledande auktoritet på orkidéer, höll inga riktiga föreläsningar för sina studenter. Han satt på en bordshörna och "pratade". Hans prat föranledde Schultes att omedelbart överge medicinen till förmån för växtriket. Han blev snart intresserad av en sällsam art av kaktusfamiljen, vilken omfattar 1 300 arter, samtliga inhemska i Nya världen. Han valde att utforska och slutligen skriva sin kandidatuppsats för högsta betyg om peyote, Lophophora williamsii, en kaktus som växer bara några få tum över marken i norra Mexico och Texas. Dess köttiga grågröna topp är täckt av flockar av vita hår i stället för taggar, och under jorden har den en lång morotliknande rot. Peyoten växer i klungor som liknar knappar; i Förenta staterna kallas de torkade skivformiga topparna av denna kaktus vanligen "mescalknappar". Detta är vilseledande, eftersom mescal är en jäst dryck, som framställs av Agave atrovirens och A. parragi, medan peyote är alkoholfri. De verkningar som peyote framkallar är mycket besynnerligare än de som följer av alkohol, ty kaktusen åstadkommer en av de mest invecklade former av berusning som är kända. Den mest säregna fasen består av en kaleidoskopisk följd av synhallucinationer i bjärta färger, vilka tillskrivs en av de alkaloider som finns i peyote — mescalin. De sju andra kända alkaloiderna har numera i likhet med mescalinet blivit syntetiserade. Psykiatrer och andra forskare i sinnessjukdomar behöver inte längre använda de torra, läderartade "knapparna", eftersom mescalin i pillerform tillhandahålls kvalificerade vetenskapliga forskare.

5

1937, när Richard Schultes först blev fångad av narkotikaplantans möjligheter, var ingen läkemedelsfirma intresserad av hans forskning. Peyote var någonting som "de där indianerna i västern använder för att komma i hatten". Men Schultes visste att peyote var mer än så. Han fick ständig uppmuntran av professor Ames, som skaffade honom ett litet anslag, vilket satte honom i stånd att göra sin första fältexpedition. Han reste till Oklahoma med en antropologie studerande, Weston LaBarre (nu professor vid Duke-universitetet) för att leva med Kiowaindianernas stam och iaktta deras sätt att använda växter. Under detta studium deltog han i deras peyoteceremonier. Det var inte ofta som vetenskapliga forskare hade gjort en så grundlig fältundersökning om peyote i dess naturliga omgivning. Denna resa formade mönstret för hans professionella verksamhet. Innan han reste från Harvard läste Schultes allt som stod att uppdriva om peyote från conquistadorernas krönikor — de kallade den en "djävulsk rot" — till de experiment som vid sekelskiftet gjordes av den engelske psykologen Havelock Ellis och Philadelphiapsykia-tern S. Weir Mitchell, vilka prövade den i sina egna hem och beskrev vackra syner, fält av ädla stenar och lysande gotiska torn. William James, som också försökte den, fick inget annat resultat än ont i magen och blev våldsamt sjuk i tjugofyra timmar. Schultes upptäckte emellertid att litteraturen inte var helt pålitlig. En del av de mest förvridna, partiska och mot fakta stridande framställningarna i tryck härstammade från vita läkare, missionärer och resande, som uppgav sig äga initierad kännedom om peyotekulten. Schultes anser att indianerna uppriktigt tror att växten tjänstgör som gudarnas budbärare och sätter dem i stånd att kommunicera med gudarna utan någon präst som mellanled. Eller, för att citera Native American Church of the United States' stiftelseurkund, genom bruket av peyote blir kultdeltagarna "i stånd att uppsuga Guds Ande på samma sätt som den vite kristne mottager Anden med hjälp av sakramentets bröd och vin". Peyoteväxten insamlas i rituella former, och de som deltar i denna form av kult, som pågår hela natten, renar sig genom särskild diet och sexuell avhållsamhet, innan de äter kaktusen; de frommare gör korstecknet innan de smakar den. De som så finner nödvändigt avlossar pilar åt höger eller vänster för att köra bort onda andar. Schultes reste därifrån, imponerad av peyotedyrkarnas fromhet och allvar. I de evinnerliga peyoterättegångar som under senaste halvseklet har förekommit inför amerikanska domstolar har de vetenskapliga vittnena aldrig bevisat att peyote, så som indianerna använder den i
6

sin religion, skulle innebära någon större moralisk, social eller fysisk fara. Den faller inte under unionens narkotikalagstiftning, men några delstater förbjuder dess användning. I varje fall anser Schultes att peyote fortfarande erbjuder ett stort fält för forskning: — Vad som borde intressera oss, sade han, är behovet av intensiv kemisk och farmakologisk undersökning av kaktusfamiljen, i synnerhet de släkten som står peyote nära. Det har aldrig gjorts en samordnad screening av denna familj efter potentiella medicinska egenskaper. Peyote har använts och används fortfarande av indianerna som ett universalmedel. Schultes har skrivit att pulvriserad peyote läggs på pilsår; nyskuren peyote packas kring värkande tänder och gnids in i huden vid reumatiska smärtor och för att lindra svedan vid brännsår. En av dess viktigaste användningar bland de infödda har varit vid behandling av tuberkulos. Farmakologerna har konstaterat, att vissa av dess alkaloider verkar stimulerande på hjärtat och andningsorganen, men ehuru dess värde från terapeutisk synpunkt inte har utforskats fullständigt, är det troligt att dessa användningar inom infödingsmedicinen grundar sig på magiska eller mystiska trosföreställningar. Den enda grundliga moderna undersökningen har gällt sinnessjukdomarna. Under förkolumbisk tid fann indianerna peyote verksamt mot svår sömnlöshet och mentala rubbningar. De kliniska forskarna använder det nu i begränsad omfattning för att försöka fastställa orsakerna till dylika rubbningar. Sedan Schultes 1937 hade avslutat sin avhandling om peyote, visste han att han ville specialisera sig på studiet av primitiva folks användning av narkotika, stimulerande och berusande växter. Medan han översatte redogörelser från 1500-talet om aztekerna, skrivna av den franciskanske prästen Bernardino de Sahagun och dr Francisco Her-nandez, spanske kungens livläkare, fick han veta att aztekerna hade kallat peyote peyotl och också hade använt den som religiöst narko-ticum. Men i de fuktiga centrala delarna i Mexico där denna kaktus inte växer hade de en växt som de värderade ännu högre. Det var en klätterväxt benämnd ololiuqui eller ormväxten. Hernandez var den förste vite man som beskrev dess användning i en latinsk kodex Nova plantarum, animalium et mineralium mexicanorum historia, skriven mellan 1570 och 1575. Bland sådana detaljuppgifter som: "När prästerna ville meddela sig med sina gudar och erhålla ett budskap från dem, åt de denna växt för att framkalla delirium. Tusentals syner och sataniska hallucinationer visade sig för dem ..." fanns en stiliserad teckning av växten medtagen. Efter att ha studerat denna teckning blev Schultes övertygad om
7

att den föreställde en växt av vindornas familj, Convolvulaceae. Var det möjligt att det bland dessa oskyldiga prydnadsväxter fanns en växt som kunde framkalla hallucinationer? Det fanns antydningar om detta överallt i de gamla manuskript han rådfrågade. En Fader Alarcon skrev: "Det är märkligt hur stor tilltro dessa infödingar har till ololiu-qui-hön, ty då de dricker dem, rådfrågar de dem som ett orakel för att få veta . . . ting som den mänskliga tanken inte förmår genomtränga. Den som dricker ololiuqui till överdrift förlorar förståndet. De dyrkar den så mycket, att de gör allt vad som står i deras makt för att bruket av växten inte skall komma till de kyrkliga myndigheternas kännedom." De spanska prästerna, som jämställde bruket av dylika växter med kannibalism, frågade alltid i biktstolen: "Har du ätit människokött? Har du ätit den heliga svampens kött? Frön av ololiuqui?" En utgivare av Hernandez' redogörelse gjorde ett försök att skydda läsaren eller motverka den fortsatta användningen av den mäktiga växten genom att tillägga följande anmärkning: "Det skulle inte vara orätt att avstå från att omtala var den växer . . . ty det är föga angeläget att spanjorer stiftar bekantskap med den." Under fyrahundra år hade ingen hallucinationsframkallande vinda dykt upp i Mexico, fastän en mexikansk etnobotanist hade hävdat att Hernandez måste ha rätt. En amerikansk botanist, den berömde dr W. E. Safford, hade undersökt denna drog och dess botaniska klassificering 1915 och hade skrivit i de vetenskapliga tidskrifterna, att ingen vinda-art kunde tänkas innehålla hallucinationsframkallande ämnen. Han ansåg att de verkningar som beskrevs i de gamla krönikorna var resultatet av förtäring av Datura, en av de dödligt giftiga Solanacé-erna, ett helt annat slags växt. Safford hävdade: "Aztekerna har tillskrivits en kunskap i botanik som de långtifrån ägde . . . De botaniska kunskaperna hos gamla spanska författare, Sahagun, Hernandez etc., var kanske inte mycket mer omfattande; deras beskrivningar var så bristfälliga, att deras viktigaste narkotiska växt ololiuqui . . . ännu i denna dag inte har kunnat identifieras." För Schultes blev detta en utmaning. Under sitt arbete i södra Mexico samtalade han med infödda växtkännare och trollkarlar, och till slut hittade han ololiuqui växande utanför dörren hos en klok gumma, en curandera, i staten Oaxaca. Det var en lian med vedartad stam och vackra vita blommor, trattformiga som våra vindors men bara ungefär en tum långa. Bladen var hjärtformiga och spetsiga. Den lilla torra frukt som följde på blommorna innehöll enstaka linsliknan-de frön. Dessa använde la curandera som ett heligt narkotiskt spådomsmedel.
8

Långt före erövringen hade aztekiska präster insamlat växterna och upprepat ritualen: "Kom hit, du, kom och driv ut den gröna plågan, den bruna plågan, som nu vill beröva gudarnas son livet!" Sedan spanjorerna anlänt, dök kristna påverkningar upp: den dos som valdes var t.ex. tretton frön, vilket var antalet närvarande vid den första nattvarden. På grund av sitt mycket hårda skal mjukades fröna upp i vatten, varpå de tuggades och svaldes. I olikhet med peyote har ololiuqui traditionellt intagits i avskildhet med endast medicinmannen närvarande. Det anses bäst att inte ens höra en tupps galande. En del infödingar tror fortfarande att växtens andar, som tänks som barn, efter en liten stund kommer fram och för kommunikanten omtalar framtiden, var förlorade ägodelar finns och allt annat han önskar veta. Detta ockulta bruk har förblivit oförändrat. Men ololiuqui har också fått högt beröm för sin smärtstillande verkan. I de kyliga högländerna i Oaxaca, där reumatism är vanlig, betraktas den som en välsignelse. De gamla författarna sade, att när fröna stöttes till en deg, hade denna förmågan att bedöva smärtor. Schultes undrade om växten möjligen hade förmåga att inte bara aktivt alstra hallucinationer utan också att lindra smärtor. Han skrev: "Kanske de gamla aztekernas ololiuqui alltjämt kan tjäna mänskligheten på ett mindre sataniskt sätt än det som anfäktade de gamla kyrkofäderna så svårt." Han återvände till Harvard med stora förhoppningar. Hans omsorgsfullt insamlade botaniska exemplar satte honom i stånd att identifiera växten som Rivea corymbosa av familjen Convolvulaceae eller vindorna, som omfattar 1 100 arter, däribland den nära besläktade gruppen Ipomoea, till vilken våra odlade prydnadsvindor hör, t.ex. "Blomman för dagen". Schultes var angelägen att få tag i någon som kunde utföra det kemiska och farmakologiska arbetet med Rivea, men de amerikanska läkemedelsföretagen var fortfarande inte intresserade. "Vi försöker komma bort från växtriket", svarade de honom. Tonvikten inom forskningen låg på att producera nya syntetiska läkemedel. Det bidrog inte till att stimulera intresset, då en mexikansk doktor offentliggjorde en uppsats i vilken han sade, att han hade försökt äta en "handfull ololiuqui-frön" men ingenting hade hänt. Att det fanns ett fullgott skäl härför framkom inte förrän senare. Slutligen blev professorn i farmakologi vid Karolinska Institutet i Stockholm, C. G. Santesson, intresserad av att undersöka fröna. Som emeritus utförde han åren 1937—39 prov på grodor, vari han fann belägg för narkotiska verkningar. Han trodde att den aktiva beståndsdelen kunde vara en alkaloid (en komplicerad organisk förening som

9

innehåller kväve) i förening med en glykosid; sedan dog han olyckligtvis, och ingen annan fortsatte hans experiment på många år. Vid slutet av 30-talet gjorde Schultes en andra resa genom Mexico och Guatemala och skrev sin doktorsavhandling om de ekonomiska aspekterna på Oaxacas flora. Och det var i Oaxaca som han hittade en tredje aztekisk växt som framkallade hallucinationer, den otroligaste av dem alla: en helig svamp benämnd teonanacatl, vilket på nahuatl, aztekernas språk, betyder "Guds kött". Dr Safford hade omkring 1915 haft sina egna något irrläriga åsikter även om svampen; han hävdade att det i verkligheten var fråga om peyote. Men genom att stifta bekantskap med curanderos, som åt svamparna under sin utövning av läke- och spådomskonsten, lyckades Schultes och en mexikansk läkare, dr B. R. Reko, få tag i exemplar, som Schultes bestämde botaniskt vid Harvard såsom svampar av släktet Panaeolus. Återigen fick de forna aztekerna och de gamla spanska författarnas botaniska kunskaper upprättelse. Avbildningar av svamparna hade ritats, och prästerna hade skrivit att de "är skadliga och berusar som vin". Enligt den aztekiske historikern Tezozomoc ingick berusande svampar i kröningsfesten för Montezuma år 1502. Dr Hernandez hade omnämnt tre olika slag och beskrivit deras särskilda verkningar. Efter återkomsten till USA publicerade Schultes flera vetenskapliga rapporter om svamparna och en utförlig illustrerad avhandling om den hallucinationsframkallande vindan, som han blygsamt betitlade Ett bidrag till vår kännedom om Rivea Corymbosa. Man skulle ha trott att upptäckten av två växter med likartade hallucinationsframkallande egenskaper hos så vitt skilda medlemmar av växtriket som en lågtstående svamp och en grön slingerväxt skulle ha väckt sensation åtminstone i botaniska kretsar. Men Schultes säger med ett brett leende: — Mina uppsatser var så omvälvande, när de publicerades 1941, att de fick samla damm på sina hyllor i nästan två årtionden. — Det sällsamma sätt på vilket dessa fascinerande nya droger slutligen togs upp och förvandlades till nyttiga läkemedel tävlar med de exotiska växterna själva i fråga om ren otrolighet — i pjäsen ingick en skald, en internationell bankir, en barnläkare, en fransk professor, en schweizisk kemist och en psykiater i Saskatchewan. (Denna historia skall berättas i ett senare kapitel.) Under tiden uppehöll sig Schultes i tretton år djupt inne i hjärtat av Amazonbäckenet, fullständigt omedveten om att en ny våg av intresse för naturprodukter mycket långsamt men mycket deciderat höll på att göra sig gällande inom läkemedelsindustrin. En lång rad revolutionerande botaniska produkter med bakgrund i folkmedicinen

10

— muskelavslappande medel från curare, antibiotica från svampar, reserpin från indisk ormrot, cortison från jams, för att bara nämna några få — skulle bebåda den dag då forskningscheferna kunde lyssna intresserat till vad en botanist hade att säga. I början av 1941 reste den nykläckte doktor Schultes till Colombia på ett anslag av några få tusen dollar. Han hade för avsikt att insamla alla av infödingarna kända narkotiska och giftiga växter han kunde finna. Colombia och Mexico var de två länder där sådana mest användes i vardagslivet. När nyheten om Pearl Harbour nådde honom i vildmarken, återvände han till amerikanska ambassaden i Bogotá och tilldelades ett statligt organ, som skulle leta i Amazonasdjunglerna efter gummi från vilda träd. Innan han var färdig hade han insamlat sju ton frön av gummiträd, vart och ett av ungefär en pecannöts storlek, vilka användes som moderplantor vid inympning av gummi på plantager i Colombia och därmed bidrog till att säkerställa en gummireserv på västra halvklotet. Man kan nog utan risk påstå att Schultes vet mer om de vildväxande Hevea-gummiträdens systematik än någon annan levande människa. Vad beträffar hans sökande efter medicinalväxter, öppnade gummiuppdraget, som varade från 1941 till 1954, oöverträffade möjligheter att insamla sådana och att undersöka floran i allmänhet. Endast få moderna botanister har turen att kunna stanna ute på fältet så länge, och inte alla skulle vilja göra det, om de kunde. Det är ett hårt och ensamt arbete, ibland eländigt och farligt, fastän Schultes vill tona ner de aspekterna. Låt oss se efter hur det gestaltade sig. Omkring femtusen kilometer söder om Harvard Square ligger Bogotá, Colombias huvudstad, ett centrum för kultur och intellektuell livaktighet sedan 1700-talet. Men landet är föga känt och dåligt förstått av amerikanerna, som läser om barbariska banditer, vilka slaktar hela busslaster människor under sina politiskt inspirerade hämndeaktioner. Landet är söndrat även i fysiskt avseende. Tre bergskedjor hackar sönder den norra delen i en serie kalla, fuktiga toppar. Livet på dessa höjder är obekvämt, men nästan 98 % av Colombias befolkning bor där. Det är ett rikt land med oerhörda möjligheter, vilt och vackert, med orkidéer, smaragder och kaffebuskar på sluttningarna och i dalgångarna. Men få av dess invånare har fått någon bildning och flertalet av dem lever i eländig fattigdom. Över hälften av Colombias landområde består av gulbruna slätter, llanos, och sumpiga, ogenomträngliga djungler, el oriente, där de återstående två procenten av befolkningen finns kringspridd. I tretton

11

Vladimir Sergevitj Sokolof, Leningrad, en av Sovjetunionens ledande forskare på medicinalväxtområdet. T.h. entrén till VILAR, Sovjetunionens centrala institut för medicinalväxtforskning, beläget utanför Moskva.

Frukter av Strophanthus sarmentosus.

T. Reichstein dricker luciakaffe på Karolinska Institutets farmakologiska institution 1950, det år han erhöll Nobelpris.

En yakunaindian demonstrerar ett snusningsrör av ben och trä för Richard Schultes från Harvard, vars armar målats för deltagande i stammens danser.

Leonard Brass ute i fält.

Edson Woodward i Afrika.

William Laurence, vetenskaplig redaktör.

natur-

Blommande gren av Strophanthus sarmentosus.

år var en av dessa få Schultes, en adoptivson som nu innehar ett he-dersdoktorat från Colombias ledande universitet och är medlem av dess vetenskapsakademi. Fäst som han är vid detta land och dess folk återvänder han dit nästan varje år. Han känner och respekterar hundratals colombianer, från kyrkliga och statliga ämbetsmän i hög ställning till de indianer med vilka han levde i regnskogarna. Han framhöll snabbt och eftertryckligt att utan den hjälp han fick av colombianer — i synnerhet landets framstående botanister — skulle han aldrig ha kunnat uträtta sitt arbete. Schultes försökte också bekanta sig med så många av de till 50 000 arter beräknade växterna där nere som han kunde. När han återvände till Harvard hade han med sig hem över hälften av detta antal botaniska exemplar för ett livs studier. På sin allra första dag i Bogotá råkade han på en orkidéart som var ny för vetenskapen. Den växte på ett träd på en kulle ovanför staden och var mindre än en halv tum lång, rötter och blommor inräknade. Det började bra! Schultes stannade inte länge i denna miljonstad. Han var ivrig att få ta itu med sitt första projekt — att färdas utefter Putumayofloden, som bildar gränsen mellan Colombia och Peru. En sak som han tidigt fick lära sig var, att en stor del av den tross som vanligen släpas med på djungelexpeditioner är fullständigt överflödig: höga stövlar, sinnrika hängmattor, invecklade tält och liknande. Han valde alltid den lättaste kanot som fanns; under senare färder använde han en av aluminium, som var 18 fot lång, vägde 25 kilo och hade en motor på 5 hästkrafter. Urholkade stockar var för tunga, ty de krävde många mäns hjälp för att ta sig genom forsarna. En stor besättning betydde problem med mat, kläder och pengar. Schultes tycktes ha fasat för allt som kunde ha distraherat honom i hans arbete. När han måste välja mellan de befarade komplikationerna och tvånget att offra sin egen bekvämlighet, valde han den "enklaste" utvägen: att paddla sin kanot själv, om han måste. För det mesta betalade sig denna lösning, och han håller alltjämt styvt på den. Men en och annan gång blev han tvungen att febrig och utmattad släpa sig fram till närmaste hjälp vid en militärpostering, missionsstation eller indiansk lägereld. Vid början av varje färd hade han med sig bara några få burkar mat i reserv. (En gång levde han och en vägvisare i fyra och en halv dag på en burk kondenserad mjölk efter att ha förlorat allting annat i några forsar.) Han tog med sig sin utrustning för växtinsamling, en machete, en liten medicinlåda och ett ombyte kläder. Det var allt, förutom kameran, som hängde kring hans hals. Inmonterad i kameralådan fanns en injektionsspruta och ormserum färdigt för använd14
5 — Gröna mediciner

ning. Men han såg bara ett dussintal ormar på ett dussintal år, och inte en enda var intresserad av att bita honom. Men en gång, medan han låg förtvivlat sjuk i malaria, gjorde tjugofem getingar ordentligt ifrån sig med att sticka honom i ansiktet och på halsen och i djungeln har han numera större respekt för dessa insekter än för ormar. På sin första färd tog han med sig några volymer Dickens, Vergilius, Ovidius och Homeros och ett latinskt lexikon. Friden och lugnet i Amazonas lockade till detta slags läsning. Vad är egentligen "Amazonas"? Om man betraktar en detaljerad karta över Sydamerika, ser man att det finns flera provinser i södra Colombia, södra Venezuela, västra Brasilien och östra Peru som alla kallas Amazonas. Tillsammans bildar de Större Amazonas, världens största skogbeväxta område. Dessa väldiga regioner avbryts bara av floder som faller ut i världens största vattendrag. (Vi talar nu om flodbäcken.) Amazonbäckenet omfattar över 5 250 000 kvadratkilometer; det näst största, Kongoflodens, är cirka 3 500000 kvadratkilometer; sedan kommer Nilen och Mississippi-Missouri. Vad längden beträffar, mäter Amazonfloden 6 250 kilometer och överträffas endast av Nilen, som är 400 kilometer längre. För att få en summarisk uppfattning om det område på vilket Schultes koncentrerade sig kan man föreställa sig en triangel med staden Manaus i Brasilien (halvvägs utför Amazonfloden) som ena hörnet på baslinjen och Iquitos i Peru (närmare källorna) som den andra. Triangelns norra topp kan förläggas i Puerto Carreno, där Colombia skjuter in i Venezuela och snuddar vid Orinocofloden. Han gjorde dessutom många utvikningar in i Colombia och söder om Manaus, men detta ger en allmän uppfattning om hans räckvidd. Man kan fråga: är det verkligen nödvändigt att tillbringa fjorton månader i sträck i djungeln? Schultes anser att detta är bästa sättet att lära känna växterna. "En botanist måste bokstavligen leva tillsammans med dem för att lyckas i sin strävan", sade han. "Han måste studera dem under hela året för att få både blommor och frukt, iaktta bladens förändringar och bedöma effekten av hög- och lågvatten. Endast genom lång och intim samvaro med en bestämd växt kan han verkligen lyckas förstå den." I sitt samlararbete kände han sig särskilt belåten, när han kunde få tag i en full "sekelsats" från typens fyndplats (etthundra identiska exemplar från exakt det område där en växtart först upptäcktes). Dubbletterna fördelades bland världens ledande botaniska institutioner. Han uttalar sig undvikande om de faror som hotade från forsar, fientliga indianer och sjukdomar, men han minns alltjämt hur bedrö15

vad han blev, då han hade förlorat allt material han hade insamlat inom ett särskilt svåråtkomligt område. Han hade "preparerat" det med formaldehyd, som var svag eller förorenad, och exemplaren hade ruttnat bort. En annan gång led han vid ett missöde med kanoten en av sina stora förluster, då en stor packe växtmaterial för kemisk undersökning av ett nytt narkotikum flöt bort i ett vattenfall. Växten hade beskrivits av Richard Spruce och aldrig därefter skådats. Det bör noteras att växten användes för beredning av ayahuasca, den hal-lucinationsframkallande drycken i Amazonområdet, men den tillhörde inte den vanliga arten av släktet Banisteriopsis utan var en ny art av ett närstående släkte som Schultes kallade Tetrapterys methystica. Han förlorade dock inte sitt enda pressade exemplar och lyckades därigenom identifiera den. Vid ett annat tillfälle lockades han tillbaka till lägret av en rökslinga och fann att flera månaders hårt arbete hade förintats av eld — papp, växter, pressar och allt annat. Schultes levde huvudsakligen på farina, en torr pulvriserad produkt av den giftiga yuca- eller tapioca-växten, den viktigaste källan till kolhydrater inom området. Giftet lakas ut genom två eller tre sköljning-ar, och det våldsamt giftiga vattnet kokas ihop till sirapskonsistens. Värmen bryter ned gifterna, och den saft som återstår, tucupi, är utsökt, hävdade Schultes, när den breds ut på kött eller fisk som krydda. Han drack vad som fanns att få. Ofta var detta chicha, en lätt jäst dryck som framställs av årstidens frukter och bryggs i en urholkad stock. Sedan han fick sin aluminiumkanot gjorde de gamla kvinnorna i de byar där han gjorde uppehåll honom orolig, när de tankfullt betraktade hans skatt, liksom om de gärna skulle vilja knycka den till bryggkar för sin chicha. Civiliserade vita har svårt att vänja sig vid tanken på denna dryck — ty den tillbereds på ett sätt som är populärt bland infödingarna i tropikerna. Först tuggar bryggarna grundligt utgångsmaterialet, så att enzymerna i deras saliv förvandlar stärkelsen till socker. Sedan fullbordar luftens bakterier jäsningsprocessen. — Jag föredrog att inte tänka på den saken, sade Schultes. Jag måste tänka mig att alkoholhalten troligtvis var tillräcklig för att eliminera risken för smitta. Soppan har en förvånansvärt uppfriskande smak, och jag tror faktiskt att den är närande, ty jag lyckades leva på den ibland. Det ingick inte mycket kött i hans diet, och ehuru han själv åt vitaminer och gav sådana till sina medhjälpare, ådrog han sig beriberi. Han trodde till att börja med att hans händer domnade av formal-dehyden, men sedan blev hans fötter angripna. Det tog honom fyrtio dagar att paddla till Manaus. Schultes berättade: — I samma ögon16

blick som jag visade mig i dörren hos doktorn sade han: "Kom in, ni har polyneurit, kan jag se", och gav mig B-vitaminsprutor. Jag har fortfarande litet känning av det. Ibland var det förvånansvärt ont om villebråd eller fisk. Och han medförde inga eldvapen: — Två gånger kom jag öga mot öga med jaguarer, men de blev lika överraskade som jag. Om jag hade haft en pistol, skulle jag ha varit för häpen för att använda den. Att gå omkring med pistol för att skydda sig mot indianerna är den mest löjligt barnsliga inställning en forskningsresande kan lägga sig till med. Man måste sova ibland, och allt de skulle behöva göra är att klubba en. Man måste lita till dem för att få mat, så man kan lätt bli förgiftad. Och dessutom har man besväret att göra ren revolvern med några dagars mellanrum på grund av fukten. Ehuru Schultes är indianernas vän, medger han att han känner till fall då båtar med vita ombord på något mystiskt sätt "kommit bort i forsarna" eller eljest försvunnit. Han finner det förvånansvärt att detta inte händer oftare, om man betänker hur grymt indianerna exploaterades som gummiarbetare för bara några generationer sedan: — Jag har talat med äldre indianer, sade Schultes, som fick öron och fingrar avhuggna för att det fattades bara några skålpund i deras skörd av latex. Witotostammen räknade omkring 15 000 år 1900. 1914, då det blev slut på grymheterna genom att gummihandeln blev ruinerad, fanns det bara 2 000 witotos kvar i Putumayo. Och ändå träffade jag aldrig en indian som försökte ta hämnd på mig som en ensam symbol för den vite mannen. Bland annat sprider sig ryktet fort i djungeln — de visste att jag inte var beväpnad. Dessutom letade jag efter växter som skulle användas som medicin. Och de svarar med samma mynt, när de behandlas som mänskliga varelser. — Schultes anser att en botanist har lättare att komma överens med infödingarna än andra forskningsresande, eftersom han delar ett gemensamt intresse med dem. Han fann dem mycket nyfikna på varför han tillbringade all sin tid med att insamla och undersöka växter, men trots språksvårigheter — det finns åtminstone sextio olika dialekter enbart i Colombia — verkade de förtjusta så snart han fick dem att förstå att det ena eller andra kunde vara "bra mot sjukdomar": — Så många infödingar har fått uppleva den vite mannens överlägsna eller till och med föraktfulla attityd beträffande deras egen läkekonst att de helt naturligt i början är förtegna. Men när de finner att man delar deras uppfattning, uppstår en del livliga diskussioner. Jag fick ofta lov att se på när medicinmän behandlade sjuka; detta föranledde upplysningar om växter som används för att stilla blod, som botemedel 17

mot ormbett, vid behandling av ögonsjukdomar och brännsår, mot lossnande tänder — t.o.m. växter som de tror är verksamma antikon-ceptionsmedel, när de intas genom munnen. Inom räckhåll för vissa missionscentra och handelsplatser är det absolut omöjligt att diskutera dessa växter, men jag misstänker starkt att många av de civiliserade infödingarna använder dem. Följande uttalande tycks mig sammanfatta Schultes arbetsmetoder och åskådning: — Mycket kan uträttas om den etnobotaniske forskaren behandlar infödingarna gentlemannamässigt. Han måste förstå att han — den civiliserade mannen — långt ifrån att vara någon överlägsen individ i många avseenden är infödingen långt underlägsen i infödingens egen miljö. Det tog honom sju månader att göra den första färden utför Putu-mayofloden. När han slutligen kom fram till brasilianska gränsen och stapplade in på en colombiansk militärpostering, kände han sig kanske särskilt underlägsen. Visserligen var han vid liv, men han var halv-svulten, barfota och hade bara några trasor till kläder. När han slutligen blev mottagen av befälhavande officern, major Gustavo Rojas Pinilla, som senare blev Colombias president, blev hans förklaringar avklippta med anmärkningen: — Jag vet vem ni är; det är min uppgift att veta det. Schultes hoppades få stanna där tillfälligt, trots att träskmarken var full av moskiter, i förhoppning att kunna färdas tillbaka till Bogotá med ett av de gamla tremotoriga Junkerplan som Colombia hade köpt från tyskarna för sitt krig mot Peru. — Bara en fråga, sade majoren. Kan ni spela schack? Det kunde Schultes, och han gjorde det också hela dagar i sträck. Majoren hade uppenbarligen ingen brådska att förlora den förste motspelare i schack han hade träffat under denna eländiga kommen-dering. Schultes hade andra sammanträffanden med militär under årens lopp. En gång 1950, då han och en colombiansk botanist, dr J. N. Idrobo, var uppe i Macarenebergen, dök några plan plötsligt upp och började släppa bomber runt omkring. Utan att växtsamlarna visste det låg soldater förskansade på andra sidan av en kulle. Detta ingick som led i ett inbördeskrig, som skulle pågå i åtta år. Gränsintermezzon var också vanliga. När Schultes hade avslutat en del av sitt arbete 1948 och måste resa till Bogotá, sönderslets landet av uppror, och inga militära plan gick till urskogsområdena. Han och en indiansk medhjälpare fick därför paddla dag och natt de 1 900 kilometrarna till Manaus, där han tog ett brasilianskt plan och slutligen kom fram till Bogotá på den långa omvägen via Lima. 18

Med tiden lyckades han övertala colombianska flygvapnet och Don Miguel Dumit, ägaren av det privata flygbolaget A.I.D.A., att samarbeta med honom. De satte ned honom på platser som eljest var fullständigt oåtkomliga och plockade upp honom på i förväg bestämda tidpunkter. Men vid ett tillfälle, då de var upptagna av det pågående kriget, måste han vänta precis sextiotvå dagar i en isolerad hydda i närheten av planets landningsplats: — Jag kunde inte ströva långt bort från gläntan av fruktan för att planet kunde komma när som helst, berättade Schultes, och jag höll på att bli galen av otålighet, eftersom den kringliggande urskogen var full av nya arter. Vad var det för arter som Schultes samlade? Vad var det han uträttade i Amazonas regnskogar? När Schultes först reste till Putumayområdet i Colombia 1941 var han ivrig att få botaniskt bestämma yoco, en lian eller tjock kläng-växt, som indianerna använder som ett slags "fenedrinfrukost". Yoco anses viktigast näst efter födan, och varje hushåll håller ett stort förråd av lianstammen, som tycks bevara sin stimulerande förmåga en månad eller mera. Vid beredningen av drycken skrapas all bark och mjukare vävnad bort och saften kläms ur detta material i kallt vatten. Den flockigt vita eller ljusbruna vätskan intas varje morgon mellan klockan fem och sex i stället för frukost. Indianerna äter ingen föda före middagen. — Jag har prövat yoco vid många tillfällen, sade Schultes, och jag kunde göra långa färder genom skogarna utan att känna varken trötthet eller hunger. Det verkar snabbt. Ilningar i fingrarna och en allmän känsla av välbefinnande uppstår inom tio minuter, sedan man druckit en eller två koppar yoco. Efter ett års ihållande men fruktlöst letande efter exemplar i blom eller med frukt blev Schultes tvungen att bege sig till en liten flottbas vid en flod för att vänta på ett plan, som skulle flyga honom tillbaka till civilisationen. Det ständiga vadandet i översvämmade urskogar hade öppnat djupa sår på hans ben och fötter. Han berättade att den renlighet och den bekvämlighet som en av flottans kanonbåtar vid basen erbjöd var så behaglig, att när en indian kom paddlande utför floden och berättade om en blommande yoco var han ovillig att ge sig av. Men hans intuition tvang honom att resa tillbaka. Två dagar uppför floden och en dag genom en översvämmad träskskog ledde honom till en trettio meter hög klängväxt. Kringströdda på marken nedanför låg mycket små vita blommor. Efter att ha fällt sju träd för att få ned den jättelika lianen, fick han lön för mödan: den svåråtkomliga yoco var en dittills inte beskriven art av släktet Paullinia. 19

Den befanns senare innehålla nästan 3 % koffein i sin bark, och möjligen har den andra beståndsdelar, som ännu inte upptäckts. Den är av allt att döma den första växt som använts på grund av denna stimulerande alkaloid i vilken barken och inte bären, fröna eller bladen är källan, såsom fallet är med kaffe, kakao och te respektive. (Kaffebusken, som upptäcktes i Abessinien och inte kom till Brasilien förrän 1774, är ingalunda den främsta producenten av koffein, eftersom dess bär endast innehåller omkring 1 %.) En nära släkting till yoco, Paullinia Cupana eller guarana, innehåller ända till sex gånger så mycket. Hundratals, kanske tusentals år innan den vite mannen kom till Amazonas sägs indianerna i Tapajós ha odlat denna vedartade klängväxt för att skörda klasarna av sega frön, som innehåller koffeinet. Infödingarnas sätt att tillreda den stimulerande drycken är sinnrikt. Eftersom fröna snabbt möglar, om de lagras, mals de i stället och blandas med maniokmjöl. Detta bakas till pinnar som blir torra och hårda och är lätta att ta med sig på kanotfärder eller vandringar genom djungeln. När det är tid för en "guaranapaus" använder indianen den sträva, filliknande tungan på piraracú, den största fisken i Amazonfloden. Med denna platta, sex tum långa skrapa sågas ett stycke av guaranan — ungefär en halv tesked till en kopp vatten, varmt eller kallt. När diamant- och gum-mihausserna stod i sitt flor och indianerna förslavades, var guarana ett oumbärligt stimulerande medel. Schultes upptäckt av denna växt belyser vilket intresse och vilken lojalitet han mötte bland traktens indianer. Han sade: — Jag kan verkligen inte ansluta mig till den utbredda föreställningen att indianerna svartsjukt bevarar sin kunskap om växter . . . att den civiliserade mannen måste tillgripa ett listigt dubbelspel för att avlocka dem den. Jag hade mobiliserat indianer vitt och brett för att hjälpa mig att få tag i yocoblommor, som uppträder sporadiskt och har ett nyckfullt utseende. Så snart de upptäcktes blev jag underrättad. Under sina forskningar om infödingarnas narkotika försummade Schultes inte västra halvklotets arter av Solanaceae eller belladonna-familjen, som har över 3 000 arter spridda över hela världen. Bella-donnafamiljen har en kuslig förhistoria ända sedan antiken. De omfattar visserligen sådana prosaiska växter som potatis, tobak, äggplanta och tomat, men de har fått dåligt rykte på grund av belladonna (Atropa belladonna), bolmört (Hyoscyamus niger) och vissa Datura-arter, som innehåller sådana starka alkaloider som atropin, hyscya-min och scopolamin. Som ingredienser i giftdrycker och häxbrygder framkallar de vansinne med delirium — eller dödar, allt efter receptet. 20

Flera moderna analyser av häxors droger har visat, att dessa gamla mumlande trollpackor med sina kokande kittlar mycket väl visste vad de gjorde. Ödleögon och läderlappshår bildade en löjlig röra med grodlår. Ett mycket kraftigt verkande modernt hallucinogen är bufo-tenin. Var upptäckte våra vetenskapsmän det? I paddors hud. Nyligen har en tysk professor, dr Will-Erich Peuckert i Göttingen, blandat en salva av belladonna, bolmört och Datura efter en beskrivning från 1600-talet, gnidit in den på pannan och i armhålorna och låtit kolleger göra samma sak. De föll i en dygnslång sömn, under vilken de drömde om vilda ritter, frenetiska danser och andra sällsamma äventyr av det slag vi sätter i samband med medeltida orgier. En farmakologisk förklaring av dessa upplevelser: oregelbunden hjärtverksamhet vid insomnandet framkallar en känsla av att falla i tomma rymden. I förening med droger som speglar denna oregelbundenhet och också framkallar delirium skulle man mycket väl kunna tro det vara möjligt att flyga som en häxa på en sopkvast. Detta om Satans husapotek. När de första kolonisterna steg i land vid Jamestown och började leta efter växter för matlagning, gjorde de en del ödesdigra erfarenheter med Datura stramonium. Ända sedan dess har detta farliga ogräs i Amerika vanligen kallats Jamestown- eller Jimsonört, och den förorsakar alltjämt många förgiftningar på grund av misstag. Andra Daturaarter är slående vackra och odlas som prydnadsväxter för sina stora trumpetformade, vita blommor. Eftersom de har taggiga fröbaljor, är "törnäpple" ett vanligt namn för detta släkte. Daturaarter används i stor utsträckning som narkotika av indianerna i sydvästra Förenta staterna och Mexico, där växterna vanligen är örter, vilket betyder att de vissnar ner till marken varje år. I Anderna, från Colombia till Chile, består släktet av träd. Inom bägge områdena har dessa växter varit en viktig ingrediens i magiska och religiösa riter ända sedan äldsta tider. Datura fastuosa är en art som man hittar växande kring operationsrummen i ruinerna efter gamla inkatempel. Prästerna tros ha använt dekokter av växten kirurgiskt såsom ett bedövningsmedel, som fick patienterna att domna eller, i starka doser, försatte dem i en medvetslöshet som varade i flera dagar. Datura användes också av de gamla Chibchas, en colombiansk stam, som gav den åt kvinnor och slavar för att framkalla medvetslöshet, innan de begravdes levande tillsammans med sina avlidna män och husbönder. I Centralamerika, i områdena kring Darien och Choco, lät man barnen dricka ett avkok på frön av Datura sanguinea och sedan promenera omkring under rusets första stadier. Det troddes att när detta

21

stadium var över och de föll till marken, skulle man hitta guld där. Eftersom det fanns gott om guld i denna jord, betalade det sig ofta. Jivaroindianerna i Equador och andra stammar använder fortfarande Datura för att tukta mycket bråkiga barn. De plågade föräldrarna hoppas att deras förfäders andar skall träda in under hallucinationerna och förmana de oförbätterliga. Detta är en drastisk behandlingsmetod med anknytning till vår "civiliserade" chockbehandling, eftersom reaktionen är så våldsam under upphetsningens inledningsskede, att den som intagit medlet måste hållas fast. Och de syner som följer därpå kan vara oerhört skräckinjagande. Schultes fann att Datura mycket ofta gavs i form av malda frön blandade med chicha. Medan Schultes 1942 studerade gummiträd, kom han in i den sällsamma, isolerade Sibundoydalen i Andernas högländer i södra Colombia, nära floden Putumayos källor. Här hittade han en igenslammad gammal sjö, 2 300 meter över havet, omgiven av ödsliga, dim-höljda mossar och ännu högre bergstoppar. Och här träffade han också två utomordentligt "narkotikamedvetna" indianska stammar, Kam-sá och Ingano, som han anser äger mer kunskap om narkotika än några andra infödingar i Nya världen. De odlar ett antal tidigare okända narkotiska växter, t.ex. ett vackert, åtta meter högt träd med enorma, starkt doftande blommor, som lokalt kallas culebra borrachera. Bladen av denna prydnadsväxt i trollkarlarnas trädgårdar innehåller alkaloider, som är vida starkare än i de närbesläktade daturaarterna. Sedan Schultes hade upptäckt denna växt och studerat den i fjorton år, gav han den namnet Methysti-codendron amesianum; den första delen kommer från grekiskan och betyder "berusande träd", den andra hedrar professor Oakes Arnes' minne. Medicinmännen "äger" detta träd, och det går i arv till de efterkommande tillsammans med kunskapen om dess egenskaper. Unga pojkar som aspirerar på att bli trollkarlar måste undergå en lång lärlingsutbildning och bli berusade många gånger med culebra borrachera för att lära sig dess hemligheter. Drogen intas endast när månen är i nedan, i form av en infusion i kallt vatten av blad, nyplockade inom en timme. Liksom med så många andra av dessa berusande drogväxter, som framkallar hallucinationer, används den framför allt inom spådomskonsten. Medan medicinmannen står under dess inflytande "upptäcker" han stulna eller förlorade ägodelar, förutsäger utgången av stammens planer, avslöjar trollpackor och ställer diagnos på sjukdomar. Växten används också för behandling. Bladen och blommorna pla-

22

ceras som omslag på svulster och bulnader, i synnerhet i lederna. Ihållande värk, förkylningar och febrar är vanliga på dessa högslätter, och patienterna badas ofta i en varm dekokt av bladen som smärtlindrande medel, åtföljt av en ingnidning i lammfett. Indianerna i Simbundoydalen går emellertid mycket längre än till att bara skörda drogväxter. Vad som gör dem verkligt märkliga är att de förvarar och reproducerar avläggare — skott av samma moderväxt — med tanke på bestämda syften, syften som tävlar i betydelse med dem som föresvävar våra vetenskapligt skolade genetiker och andra växtspecialister. Indianerna har under sina experiment utvecklat något som förefaller vara "virusraser", skott av Daturaplantor som till— tygats så att de växer upp till vidunderliga, nästan oigenkännliga former och kanske har undergått kemiska förändringar. Medicinmännen påstår bestämt att infekterade Daturaarter framkallar starkare, eller svagare, eller helt andra reaktioner hos patienterna än friska Datura-exemplar, vilket möjliggör en rikt nyanserad individuell behandling. Schultes anmärkte: — Här har vi ett problem, som aldrig förr blivit undersökt men som faktiskt är värt att undersöka. Är de infekterade skotten verkligen kemiskt annorlunda beskaffade? Och om så är fallet, beror detta på virus? Familjen Solanaceae har gett oss värdefulla moderna läkemedel, trots sitt kusliga förflutna och sin tvivelaktiga användning på senaste tid som ett slags "sanningsserum". De tjänstgjorde under "skymningssömnens" tidevarv som bedövningsmedel vid förlossningar och används fortfarande för förberedande narkos inom kirurgin, såsom botemedel mot kramper och rörelserubbningar. Belladonna, som gjorde de italienska renässansdamernas ögon vackrare, vidgar pupillerna vid utprovning av glasögon. Det viktiga läkemedlet atropin, som stimulerar andnings- och cirkulationsorganen, kommer från denna familj. Datura Stramonium lättar kvävningsanfallen vid astma; sålunda lämnar även den enkla Jimsonörten sitt bidrag och har i själva verket en lång historia som medel i folkmedicinen. Men gömmer de dödsbringande Solanacéerna ännu mer fascinerande hemligheter? Skulle den moderna läkekonsten kunna göra ett vidsträcktare och bättre bruk av dem? Genom användning av bakterier som verkar på Strophanthus har den moderna jäsningskemin lett in forskningen på nya spår beträffande denna på senaste tiden förbisedda drogväxt. Vi har redan flera nyttiga läkemedel som härleder sig från en svampsjukdom på råg, mjöldrygealkaloiderna. Det finns spridda rapporter om olika växtsjukdomar som framkallar sjukdom hos människan — rödrost, som vållar allvarliga reaktioner på huden hos 23

selleriplockare till exempel. Skulle inte dessa verkningar på något sätt kunna kastas om till vår fördel? Mögligt bröd, som Mellaneuropas bönder använde för att bota infektioner i sår, var ett föga lockande spår för vetenskapsmännen att följa; men om de hade följt det, skulle det antibiotiska tidevarvets välsignelser kommit oss till del mycket snabbare. Daturaarter som insamlats och bestämts växtsystematiskt av Schultes undergår för närvarande kemisk analys vid Massachusetts College of Pharmacy. Methysticodendron odlas i Kew Garden i London och i Longwood Garden i Pennsylvania. Dess alkaloider har befunnits tillhöra tropanserien. Under tiden fortsätter troligtvis Kamsá- och Inga-noindianerna att omsorgsfullt odla och — som de gjort sedan urminnes tid — iaktta generation efter generation av sjuka Daturaplantor. Medan Schultes 1951—1953 utforskade Apaporisfloden i Colombia kunde han lägga ännu en ny drog till sin allt längre lista på narkotika och stimulerande medel, som använts av Nya Världens infödingar. Det var yákee, ett berusande snus. Att denna upptäckt kan stå i samband med följande brokiga fakta är besynnerligt. På Moluckerna sägs den myskliknande doften från de blommande träden vara så överväldigande att paradisfåglarna faller till marken. Gamla damer i forna tider brukade bära med sig muskotnötter och rivjärn av silver, övertygade om att detta skulle garantera god sömn ... Fångvaktare ingriper mot "muskotfylla" av insmugglad krydda . . . Muskot som rivs grovt i en liten skål äggtoddy kan sätta en säregen "spets" på blandningen .. . Den vitt utbredda, farliga och falska tron att muskot verkar fosterfördrivande har lett till allvarliga förgiftningar och sjuklig fettbildning i levern på offren. Den gemensamma kemiska nämnaren är i detta fall myristicin, en fenoleter som finns i muskotfrökärnornas flyktiga olja. Det finns också i arillus (fröhöljet), som behandlas för sig och blir den krydda som vi känner som muskotblomma. Såsom de vanligen används i våra kök är dessa naturligtvis oskadliga. De tillhör de äldsta kryddor som ännu används, de omnämns av Plautus omkring 200 år f.Kr. och kommer från ett aromatiskt, ständigt grönt träd, Myristica frågans, som odlas på Bandaöarna och Moluckerna; sällsamt nog används de där aldrig som krydda av infödingarna. Den flyktiga oljan användes fordom inom läkekonsten som stimulans och som stärkande medel för magsäcken, men intressantare i detta sammanhang är ett citat ur Richard Banckes' Herbal, tryckt i London 1525: "För att rensa hjärnan från överflödiga vätskor, tag rikligt med muskotblomma och tugga dem väl .. . Håll dem där en stund, 24

och detta skall upplösa de vätskeångor som stiger upp till hjärnan och rensa bort överflödet därav." I över hundra år hade det varit känt att indianerna i norra delen av Sydamerika använde vissa slags snus, av vilka en del sades vara våldsamt berusande. Men den botaniska bestämningen av utgångsmaterialet för sådant snus var ytterligt förvirrad. De lokala indianska namnen varierade starkt från stam till stam, eller också användes det sammanfattande uttrycket paricá. Ibland var det snus som forskningsresandena framställde som särskilt exotiskt ingenting annat än vanlig tobak, en art av Nicotiana. Det första uppslag till gåtans lösning som Schultes fick kom när han började översätta arbeten av dr Adolpho Ducke, den store brasilianske botanist som arbetade i ett halvt århundrade i Amazonas. I Duckes uppsats från 1939 om ärtväxterna i Brasilien fanns en not, som antydde att pancá-pulvret kanske kom från en Virolaart av Myristi-caceae-familjen, dvs. en muskotart, det första och enda omnämnandet i den vetenskapliga litteraturen. I 1949 års upplaga av boken uteslöts denna not som oviktig, eller möjligen därför att Virolabladen påstods användas vid framställningen, medan i själva verket, såsom Schultes senare fann, indianerna använde en blodröd kåda, som sipprar fram från insidan av den lösgjorda barken. Kådan skrapas av med en ma-chete och kokas i en lergryta, tills en tjock smet återstår. Den får torka, pulvriseras sedan och siktas genom en fin sikt av barktyg. En lika stor mängd aska från stammen av en vilt växande kakaoart tillsätts för att ge snuset en konsistens som kan stå emot den väldiga fuktigheten, som annars skulle smälta den pulvriserade kådsmeten. Det tog åtta år innan Schultes slutligen lyckades bevisa, att yákee kunde framställas av vilken som helst av tre Virolaarter och att den aktiva beståndsdelen därför otvivelaktigt var samma flyktiga olja, myristicin, som gör muskot till ett farligt narkotiskt medel, då den in-tas i överdrivna doser. Arbetet med prover som han hade hemfört från Amazonområdet i Colombia har ännu inte avslutats. Men vi har hans egen skildring av hur det narkotiska snuset verkade: — Jag tog ungefär en tredjedels tesked yákee i två prisar och använde det karakteristiska V-formade snusröret, som görs av ihåliga fågelben — man sätter ena änden i munnen för att blåsa och den andra i näsborren. Snuset ligger naturligtvis inuti. Detta var ungefär en fjärdedel av den dos som en medicinman skulle ha tagit. Jag snusade in dosen kl. 5 e.m. Inom femton minuter fick jag en snörpande känsla över ögonen, som mycket fort följdes av starka sprittningar i fingrar och tår. Sedan kom en svår huvudvärk. Inom en halvtimme var mina 25

händer och fötter domnade. Att gå blev nästan lika svårt som när jag hade beriberi. Jag kände kväljningar till 8 e.m., då jag tog min tillflykt till hängmattan, överväldigad av sömnighet. Märkligt nog åtföljdes detta av retningar i musklerna, utom i händer och fötter. Omkring kl. 9.30 på kvällen föll jag i en orolig sömn som fortsatte med täta upp-vaknanden till morgonen, då en stark huvudvärk fortsatte till middagstiden. En ymnig svettning och — sannolikt — feber höll i sig under hela natten. Mina pupiller var starkt utvidgade under de allra första timmarna av ruset. Ehuru detta experiment utfördes under primitiva förhållanden i djungeln, antyder det enligt min mening hur kraftigt snuset verkar. Den större dos som trollkarlarna använder får dem att se syner i färg, vilket jag inte upplevde. Under sina drömmar utstöter de vilda tjut, som tolkas av deras medhjälpare. De erkänner att det är farligt att använda detta ämne, eftersom en av dem från Puivavestammen dog under yákee-mset — Schultes klassificerar tobak och alkohol — som upptäckts på bägge halvkloten oberoende av varandra och framställts av ett otal växt-material — såsom narkotika, ett ord som han påpekade har fått en mycket otäck innebörd i amerikansk kultur. I sin klassiska betydelse av grekiskans "domna" täcker ordet i stort sett varje ämne som kan bedöva centrala nervsystemet, hur stimulerande det än må vara på det ena eller andra stadiet av sin fysiologiska verkan. Han påpekade att alla narkotika på någon punkt av sin historia satts i samband med religion eller magi. Och när det verkligen uppstår problem på grund av bruket av narkotika, tillade han, uppstår de efter att dessa narkotika har övergått från rituellt bruk till användning i rent njutnings- eller rekreationssyfte. Inget av Nya världens narkotika, utom tobak och coca, har fått betydelse i vår moderna kultur, och i Gamla världen finns egentligen bara opium. De nya växter som nyss beskrivits måste undergå en omfattande procedur av kemisk och farmaceutisk forskning. Många andra återstår att upptäcka och bestämma botaniskt: — Här, sade Schultes, ligger ett av de mest lovande fälten för forskning. Vi vet att det tropiska Amerika ännu rymmer många hemligheter i samband med medicinalväxter. Men jag skulle vilja understryka vikten av att utföra de grundläggande botaniska studierna, innan läkemedelsforskningen börjar. En stor del av den utmärkta europeiska kemiska forskningen under de senaste sjuttiofem åren är värdelös i dag, därför att den inte kan upprepas. Inga autentiska herbarieexemplar låg till grund för den botaniska bestämningen av det material som analyserades; därför kan vi inte ge oss ut och hämta dessa växter igen. Den s.k. "bestäm26

ningen" gjordes ofta nog inte av en botanist utan av en kemist eller till och med av en kontorist som arbetade med utgångspunkt bara från växtens vanliga namn. I dag har vi lyckligtvis lärt oss att i de flesta fall undvika detta misstag. — Schultes är en av de få etnobotanisterna i USA; och Harvards botaniska museum är en av de ännu sällsyntare institutioner där man kan få utbildning i denna specialitet. I dag tillbringar han en stor del av sin tid med att undervisa och vägleda studenter och unga forskare och bearbeta det omfattande material som redan insamlats; han menar nämligen att en botanist skulle försumma sina yrkesplikter, om han inte publicerade sina fynd så att andra kan bygga vidare på dem. Fältarbetet må vara spännande, men det är bara inledningen. Man kan emellertid undra, huruvida dessa långa år i djungeln gjorde Schultes missnöjd med civilisationen. Hans dagböcker innehåller många beskrivningar av denna primitiva omgivnings skönhet och trollkraft. Här följer ett enda, valt på måfå: — November 1947. Övre Rio Negro. I kväll hade vi den underbaraste skymning och solnedgång. Lysande scharlakansröd ... gråa och svarta strimmor, ingenting annat. Detta skulle säkerligen bli utskrattat som en överdrift i "civilisationens medelpunkter", om det framvisades på en tavla. Han har sagt att han känner ungefär som den engelske resenären Charles Waterton, som för 150 år sedan skrev: "Ädle läsare, efter att ha vistats några veckor i England, strövade jag över Alperna och Apenninerna och återvände hem men kunde inte stanna där. Guyana viskade alltjämt i mitt öra och tycktes inbjuda mig att än en gång vandra genom dess fjärran urskogar." Amazonas viskar ofta till Richard Evans Schultes.

27

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful