Om folk lärde sig att använda LSD med störreförstånd, i medicinsk praxis, så skulle detta problembarn bli ett

underbarn – Albert Hoffman, Sandoz

En slump gav LSD Fredagen den 16 april 1943 råkade biokemisten Albert Hoffman vid Sandoz-företagen av misstag få i sig av ett ämne han fem år tidigare syntetiserat ur mjöldryga. Ämnet visade sig ha en märkligt explosiv men oväntad inverkan på det mänskliga medvetandet. Mjöldrygan hade nyttjats i folkmedicinen i många hundra år och Sandoz saluförde många olika preparat som hade sitt ursprung i svampen. Hoffman hade framställt en ny lång rad ämnen. Det han av misstag råkat få i sig var det 25:e i raden, en sammansmältning av lysergsyra och dietylamid. Ämnet kallades för LSD-25 och nu började underliga saker hända i Hoffmans inre. I sin rapport sammanfattade han: "Föregående Fredag, april 16, 1943. Mitt på eftermiddagen tvingades jag avbryta mitt arbete och ge mig hem. Jag drabbades av en säregen oro kombinerad med lätt slöhet. Väl hemma la jag mig på sängen och sjönk ned i ett inte oangenämt förvirringstillstånd med extremt livlig fantasi. I ett drömlikt tillstånd med slutna ögon upplevde jag en oupphörlig ström av fantastiska syner, extraordinära intensiva former, ett vidunderligt kalejdoskopiskt spel med färger. Efter två timmar avtog sensationerna." Hoffman sökte självklart ett svar på vad som hade hänt och kom fram till att det måste vara LSD-25 som genom huden på hans fingertoppar hade trängt in i blodbanan. "Jag beslutade mig för ett experiment", skriver Hoffman i sin laboratoriejournal och fortsätter "19 april, 1943, klockan 16.20, tar 0,25 milligram LSD-25 nedsköljt med cirka tio centiliter vatten. Smaklöst. 17.00, begynnande slöhet, ångestkänsla, visuell desorientering, önskan att skratta. Mellan klockan 18.00-20.00, allvarlig kris." Mer kunde Hoffman inte skriva. Han bad sin laboratorieassistent att följa honom hem. Tillståndet började skrämma Hoffman som drack stora mängder mjölk som antidot. Han kunde inte längre stå upp, allt i rummet roterade, välbekanta föremål och möbler antog groteska och hotfulla former. Grannkvinnan som kom med mer mjölk "var inte längre Mrs R utan en illvillig häxa." "En demon hade invaderat mig, hade tagit min kropp, mitt medvetande och min själ i besittning. Jag försökte skrikande befria mig från honom, men förgäves. Jag förflyttades till en annan värld, en annan tid. Vissa stunder var jag utanför min egen kropp, en utanförstående observatör. Var jag döende?" Historien upprepar sig Assistenten hade tillkallat läkare som kom och fann Hoffman i psykiskt upplösningstillstånd men med normal puls och blodtryck. Utåt var det bara Hoffmans extremt vidgade pupiller som avslöjade att han var drogpåverkad. "Så småningom kunde jag bit för bit börja njuta av alla fantastiska syner, av alla de klara starkt färgade cirklar och spiraler som flödade likt fontäner i mitt inre." "Alla ljud i min omgivning förvandlades till synintryck, varje ljud fick sin visuella motsvarighet bakom mina slutna ögonlock." skriver Hoffman. Dagen efter vaknade han till en "ny underbar värld". "Aldrig förr hade trädgården lyst så klar och fräsch. Allt var nyskapat. Alla mina sinnen var så mottagliga, så känsliga. Detta underbara tillstånd varade hela dagen."

Hoffman insåg att ett ämne med så kraftfulla och exceptionella egenskaper skulle vara högintressant för farmakologin, kanske speciellt för psykiatrin. En psykiatriker, sonen till Hoffmans assistent, fick tillgång till ämnet och gav sina schizofrena patienter LSD. Med mycket lovande resultat, menade han. Psykiatriker runt om i världen började testa LSD och historien om bruk, missbruk och naivitet snurrade ännu ett varv. Inte bara psykotiska patienter fick LSD. Alkoholister och narkomaner uppgavs ha blivit botade från sitt begär med hjälp av LSD. Snart var LSD en innedrog även utanför den medicinska räjongen. Författaren Aldous Huxley blev en propagandist för LSD som en port in i den egna själen och vägen fram till ett högre medvetande. Huxley inspirerade de båda harvardprofessorerna Richard Alpert och Timothy Leary som blev profeter för den LSD-rörelse som var särskilt stark i USA under hippieepoken. Även Hoffman blev sitt eget barns språkrör. I sin bok, 'My problem child' där han berättar om upptäckten och de tidiga experimenten med LSD, om sina vådliga äventyr i Sydamerika i jakten på och testen av andra psykedeliska, hallucinatoriska (psykolytiska) droger, avslutar han sista kapitlet med orden. "Jag tror att om folk lärde sig att använda LSD med större förstånd och under lämpliga former, i medicinsk praxis eller i samband med meditation, då skulle detta problembarn bli ett underbarn." LSD sorterades relativt snabbt ut ur psykiatrin som antipsykosmedel men har fått något av en renässans på 1990-talet i en mängd försök där drogen används dels i samband med psykoterapi och dels för att bota - ja, just det - alkoholister, heroinister, kokainister och andra missbrukare.