You are on page 1of 2

LSD

LSD - lysergsyredietylamid - är en av de starkaste och mest utbredda psykedelika som finns.


Av allt att döma kan en LSD-tripp vara en djup erfarenhet. Unni Drougge ser en direkt nytta
för sitt författande i upplevelse:

"Jag var besatt av Hermann Hesse när jag var riktigt ung, och i samma veva provade jag
LSD. Det är ingen drog jag vill rekommendera eftersom den är så starkt hallucinogen, men
den öppnade ändå upp en ny föreställningsvärld som gjorde det lättare för mig att beskriva
människans mer 'flummiga' dimensioner."

Filosofen Alexander Bard betonar betydelsen av LSD, en drog som kraftfullt förändrar
varseblivningen och tänkandet:

"Jag skulle aldrig ha börjat skriva överhuvudtaget utan att först ha tagit droger. Det var
drogerna som gjorde mig till författare. Och det var en specifik drog, LSD, som gjorde att jag
ville bli filosof.
LSD fick mig att förstå hur genuint relativ 'världen' är. Hur den värld vi skapar för oss själva
genom sinnesintrycken är väsensskild från den noumenella värld som egentligen finns runt
omkring oss men som vi aldrig kan förstå eller ens kommer i närheten av att lyckas läsa av.
Under LSD-ruset fortsätter kroppen att vara en fullt funktionell varelse men fortlever i en
värld som ser, låter, luktar genuint annorlunda än den 'nyktra' världen. Effekten blir en insikt
om att 'den nyktra världen' är lika kemiskt-hormonellt påhittad som vilken droginducerad
värld som helst. Nykterheten är en illusion och tillvaron förblir ett alltmer svårlöst
mysterium."

Psilocybin
Psilocybinet, den psykoaktiva substansen i "magiska svampar" så som den svenska
toppslätskivlingen, har också letat sin väg in i svenska författares texter. Carl-Johan
Vallgren:

"En enda gång har jag försökt skriva under inflytande av hallucinogena droger: i min
debutroman Nomaderna - textstycket fungerade faktiskt, och fick stå kvar (huvudpersonen
Jonatan Brygge befinner sig i djungeln i södra Indien, han tar svampar och och blir paranoid -
texten, skrevs i 'realtime' när jag befann mig på tigersafari i Kerala och under tiden tryckte i
mig en hel påse små skojiga svampar). Senare har jag gjort ett par misslyckade försök å la
Ernst Jünger att ta droger och samtidigt föra journal över min reaktioner; det har inte blivit
några särskilt lyckade texter. Idag skulle jag inte drömma om att stjäla värdefull tid från mitt
skrivande på det viset."

Pseudonymen Gunnar Blå berättar helt kort att delar av hans senaste roman, Gå ner för
trappan, består av skildringar, skrivna i opåverkat tillstånd, av visioner han fått under
svamprus. Han bifogar även en text som är skriven under inflytande, där "amfetaminets
produktivitet mötte psilocybinets fantasimaskin". Den malande texten (här obearbetad och
nedskuren) berättar i realtid om hallucinationerna som framträder på den skärmen till hans
laptop samtidigt som han skriver:

"[---] Jag skriver rakt över ansiktsmaskinen som demonen bär för att inte skrämma oss -
förrän den stora chockeffekten, blottandet av hans fasansfulla ögon, skulle en gång för alla
göra slut på allt trams. Men då när jag redan täckt hinnan med så grova bokstäver, inbrända i
huden på demonen under, att jag i någon mån har spärrat in demonen i min text, bildligt och
bokstavligt. [---] Demonen är kvar på gnagarstadiet, han pillar på bokstäverna, lossar dem
försiktigt från papperets livmodervägg och sticker in de ytterst spröda filtartade bokstäverna i
munnen, mjukar upp dem med saliv, gnager på dem, låter dem färdas ner genom den
demoniska matsmältningsapparatens oerhört komplicerade struktur [---]"

Aase Berg utpekar psilocybinet som en stark faktor i hela författarskapet, som hon på ett
annat ställe i sitt svar definierar som "svampartad":

"Det finns ett undantag från regeln om drogernas tomma kickar, och det är svamp. Mina
erfarenheter av svamp har förändrat min världsbild på djupet, för all framtid. Det påverkar
självklart också mitt skrivande. [---] Svampen är egentligen inte någon drog, utan en
forskningsresa och en filosofi. Man kan göra det något fåtal gånger i livet, inte mer. Där ställs
alla begrepp på ända, de invanda konturerna mellan föremålen förflyttas eller löses upp:
träden växer genom grenarna som ett blodomlopp ur luften, stenar andas lugnt och långsamt,
bilar och båtar har humor och personlighet, småfåglar glömmer att man är människa och slår
sig ner vid ens fötter. Man blir typ indian eller alkemist av bara farten: det finns ett dolt liv i
all materia, och det livet visar sig. Sen glömmer man det aldrig."