Mexikos hallucinogena växter i vetenskap och folktro

A. Hofmann

Vid farmaceutiska fakulteten i Uppsala hålls den 9 december varje år, Carl Wilhelm Scheeles födelsedag, den traditionsenliga Scheeleföreläsningen. 1971 års föreläsare var dr Albert Hofmann, känd för sitt arbete med olika mjöldrygealkaloider och som framstående etnobotanist. Under sin yrkesverksamma tid var dr Hofmann som chef knuten till Sandoz forskningsavdelning för naturprodukter i Basel. Den som önskar lära känna något av Albert Hofmanns arbete kan, förutom att läsa denna artikel, t.ex. läsa kapitlen "Peyotl, nanacatl och ololiqui" samt "Mjöldrygan — Guds eld" i Matts Bergmarks bok "Lust och lidande".

Hallucinogena växter har spelat en mycket betydelsefull roll i de gamla centralamerikanska kulturerna. Växterna i gruppen blev kända i Europa först efter 1521. Spanska krönikörer och botaniker började då omnämna ett stort antal växter med berusande eller narkotiska egenskaper, vilka användes av indianbefolkningen i Mexiko. Hallucinogener brukades i medicinskt syfte såväl som i religiösa sammanhang. Många av drogerna betraktades av indianerna som heliga och var även föremål för religiös dyrkan. De kristna missionärerna lyckades endast delvis häva bruket. I hemlighet fortsatte det långt efter det befolkningen övergick till kristendomen. Peyotl, teonanacatl och ololiuqui var de tre viktigaste magiska drogerna. De användes ursprungligen av aztekerna och deras grannstammar. Bruket förekommer än idag bland vissa spåmän och läkarpräster i Mexikos avlägsnare delar. De psykiska verkningarna av peyotl, samt drogens användning i kultsammanhang beskrevs först av den tyske farmakologen Louis Lewin i monografin "Phantastica". Monografin får betraktas som ett av hallucinogenforskningens grundläggande arbeten där hallucinogenerna för första gången får bilda en egen grupp.

Meskalin, den aktiva substansen i peyotlkaktusen, isolerades år 1896 av Arthur Hettler. 1919 lyckades Ernst Späth även syntetisera meskalinet. Upptäckten av meskalin innebar att hallucinogena effekter för första gången noggrant kunde studeras ur farmakologisk, vetenskaplig synvinkel. Dessa tidiga forskningsresultat publicerades på 1920talet i Beringers nu klassiska verk "Der Meskalinenrausch". I och med upptäckten av LSD väcktes på 40-talet nytt intresse för hallucinogenforskningen. Sedan dess har den fått allt större betydelse inom psykofarmakologin. Det mellanamerikanska bruket av hallucinogena svampar, är omkring 3000 år gammalt. Att indianbefolkningen i Centralamerika mycket tidigt började använda teonanacatlsvampen framgår bl.a. av de omkring 3000 år gamla s.k. "svampstenar" vilka påträffats i framförallt Guatemala. Trots att det medicinska och ceremoniella bruket av svampar noga beskrivits i flera av de gamla krönikorna från tiden för Mexikos erövring, t.ex. i fransiskanermunken de Sahaguns välkända krönika, ägnades bruket av hallucinogener ytterst litet intresse under de följande århundradena. Det skulle dröja till perioden 1936—1938 innan amerikanerna Weitlander, Reko, Johnson och Schultes

Figur 1. Kaktén Lophophora Williamsii, den växt som ger peyotl. Figur 2. En "svampsten" från Guatemala.

Figur 3. En nattlig ceremoni då indiankvinnan och läkarprästen Maria Sabina i byn Hautla de Jimenez försatt sig i rus med hjälp av syntetiskt psilocybin, fotograferades år 1962 av författaren. upptäckte att svampar fortfarande användes vid magiska riter i vissa avlägsna delar av södra Mexiko. En farmakologisk analys publicerad 1939 av professor Santesson vid Karolinska Institutet i Stockholm visade att extrakt av svamparna gav vissa beteendeförändringar hos grodor och möss. Förändringarna definierades som ett narkosliknande tillstånd, men ingen specifik aktiv kemisk substans kunde isoleras. På 1950-talet började amatörforskaren Wasson systematiskt studera den mexikanska svampkulten från forntida riter till dess nuvarande form. Sommaren 1955 lyckades Wasson få delta i en hemlig ceremoni hos mazatekfolket och blev där den förmodligen förste västerlänning som ätit de tabubelagda heliga svamparna. Enligt mazatekisk folktro hjälper svamparna "goda" människor, medan en "dålig" person mister förståndet eller dödas. "God" betecknar här den som är ceremoniellt ren, respektive oren. Det är därför vanligen endast den s.k. curanderon, en slags läkar-

Figur 4. Psilocybe Mexicana Heim.

präst, som verkligen äter svampen. Ceremonin äger rum nattetid och är numera en blandning av gammal magi och en kristen katolsk gudstjänst. Om någon drabbas av sjukdom eller någon olycka vänder han sig till curanderon som då i ceremonin äter svampen. Under det följande ruset förutsäger sedan läkarprästen om patienten kommer att överleva eller dö. Vid senare expeditioner åtföljdes Wasson av mykologen Roger Heim. Heim fann att de heliga svamparna tillhörde familjen Strophariaceae, och i huvudsak arten Psilocybe, även om en av dem tillhörde den närbesläktade arten Stropharia och en annan till arten Conocybe. Laboratoriestudier gav en särskilt god bild av en av arterna, vilken fick namnet Psilocybe Mexicana Heim. Teonanacatl — gudarnas svamp — blir psilocybin 1958 ombads jag av professor Roger Heim att inleda en kemisk undersökning av svampen Psilocybe Mexicana Heim, vars aktiva

substans man dittills inte kunnat isolera. Isoleringsförsök med extrakt från Psilocybe Mexicana Heim där bl.a. piloerektion och pupillreaktioner hos hundar och möss ingick, gav inga entydiga resultat. För att utröna eventuell verkan på människa prövade jag slutligen svampen på mig själv. 32 torkade exemplar av svampen gav kraftiga hallucinationer under cirka sex timmar. Verkan påminde starkt om den av LSD. Efter flera humanförsök kunde så småningom den aktiva substansen isoleras och till sist kristalliseras. Substansen fick namnet psilocybin, dess alkaloid kallade vi psilocin. Ett närmare studium av dessa ämnens kemiska strukturer visade att de tillhörde en ny typ av indolderivat. Psilocybin är fortfarande den enda kända indolen med en fosforsyraradikal. Under en resa till Mexiko tillsammans med Gordon Wasson 1962 besökte jag den berömda läkarprästinnan Maria Sabina i byn Hautla de Jimenez. Under en nattlig

Figur 5. Psilocybin är 4-fosforyloxydimetyItryptamin, psilocin är hydroxy-dimetyltryptamin. De är båda nära släkt med de sydamerikanska hallucinogenerna.

Psilocybin

Psilocin

Psilocybin

Figur 6. Psilocybin är den enda hittills kända naturliga indolföreningen med en fosforsyraradikal. Psilocybin och psilocin kan båda syntetiseras enligt detta schema.

Figur 7, 8. Verkan av psilocybin på uttrycksförmåga har prövats bl.a. av Roubicek i Tjeckoslovakien och av Volmat i Frankrike.

Det symboliska innehållet i bilder av denna typ kan ge psykiatern värdefull information.

svampceremoni i hennes hydda gav jag henne på försök tabletter med syntetiskt psilocybin. Resultatet blev lyckat. När vi lämnade hyddan berättade vår tolk att Maria Sabina inte kunnat märka någon skillnad mellan tabletterna och svamparna. Vi betraktade försöket som ett slutgiltigt bevis på att vår syntes av preparatet var fullgod. Psilocybin ger inga typiska symtom på enskilda organ såsom uterus, tarm eller hjärta, om man undantar en markerad inhibering av serotonin. Det har däremot karakteristiska centrala autonoma effekter såsom t.ex. pupilldilatation, kontraktion av blinkhinna och piloerektion, dvs. ett ergotropt retningssyndrom. Effekterna av psilocin är i stort desamma. Små doser psilocybin ( < 4 m g ) påverkar hos människa stämningsläge och kontakt med omvärlden. Ruset medför en känsla av välbefinnande och avslappning samt av avskildhet. Ganska ofta kombineras effekten med en behaglig fysisk trötthet och tyngd, i andra fall av lätthet. Vid större doser (6—20

mg) uppstår mera djupgående psykiska förändringar av såväl tids- som rumsuppfattningen, samt av medvetandet av den egna kroppen och jaget. Visuell överkänslighet är vanlig, parad med illusioner och hallucinationer. Under detta tillstånd kan minnen ända från barndomen ofta återkomma. Ololiuqui Ololiuqui är det aztekiska namnet på frön från vissa Convolvulaceae-arter vilka användes av aztekerna. Bruket liknar mycket bruket av svampar och peyotekaktusen. Ololiuqui används fortfarande inom vissa isolerade indianstammar i södra Mexiko. En av de tidigaste beskrivningarna av ololiuqui publicerades 1651 av den spanske läkaren Fransisco Hernandez i arbetet "Rerum medicarum novae Hisponiae thesaurus", där örten noga klassificerades under rubriken "De Oliliuhqui, seu planta Orbicularium foliorum" (figur 9). Av flera gamla källor att döma måste ololiuqui ha använts i Mexiko långt innan

Figur 9. "Oliliuhqui, av några kallad coaxihuitl eller ormört, är en slingerväxt med tunna gröna, hjärtformiga blad, smala gröna stjälkar och långa vita blommor. Fröna äro runda och likna koriander. Om indianprästerna ville möta sina gudar och tala till dem, åto de fröna — de fingo då tusen visioner och demoniska hallucinationer".

den spanska erövringen och då främst av spåmän. Drogen ansågs ha en egen inneboende gudomlighet med undergörande förmåga. Trots Hernandez noggranna beskrivning kom den botaniska identifieringen av ololiuqui att bli mycket omdiskuterad ända fram till 1897, då plantan slutgiltigt identifierades som Rivea corymbosa. De gamla aztekerna använde ololiuqui till såväl medicin som till olika magiska salvor. Idag blandas de krossade fröna i vatten eller alkohol. Spåmannen dricker blandningen och ger sina råd under rusets inflytande. Vissa kemiska analyser av Rivea corymbosa gjordes 1937 av Santesson. Några isolerade substanser kunde dock inte kristalliseras, även om experimenten antydde förekomsten av en gluko-alkaloid. 1955 genomförde kanadensaren Osmond en serie experiment på sig själv. 60 till 100 riveafrön gav apati och slapphet åtföljt av ökad visuell känslighet. Efter ungefär fyra timmar följde en längre period av välbefinnande. Resultaten motsades av ett senare försök, där Kinross-Wright 1958 gav åtta försökspersoner doser på upp till 125 frön utan någon effekt. Med dessa försök som enda utgångspunkt började jag senare en serie analyser av två olika varianter av ololiuquifrön dels från Rivea corymbosa, dels från Ipomoea violacea. Försöken gav det överraskande resultatet att de psykotomimetiska substanserna i ololiuqui var lysergsyrederivat, lysergsyreamider och även andra ergotalkaloider, dvs. samma substanser som jag arbetat med under LSD-försöken på 1930talet. De huvudsakliga beståndsdelarna i ololiuqui, dvs. Rivea corymbosa, är lysergsyreamid samt "lysergsyre-l-hydroxi-etylamid". Båda är alltså mycket nära släkt med LSD. Även alkaloiderna isolysergsyreamid och isolysergsyre-l-hydroxi-etylamid, chanoclavin, elymoclavin samt lysergol kunde isoleras. Fröna från den närbesläktade plantan Ipopomoea violacea innehöll samma alkaloider med undantag för att lysergol ersatts av ergometrin. Upptäckten av ergotalkaloider i ololiuqui, som ju är en högre stående växt, var särskilt intressant ur fytokemisk synpunkt, eftersom lysergsyrealkaloiderna dittills endast isolerats från lägre svampar,

såsom Claviceps eller Rhizopus. Senare undersökningar visade att ergotalkaloider förekommer även i andra Ipopomoeaarter. Farmakologiska effekter av ololiuquialkaloiderna Lysergsyreamiderna ger hos kaniner kraftiga autonoma symtom såsom mydriasis, piloerektion och hypertermi, ett syndrom som även utlöses av psilocybin. Den narkotiska verkan på människa beskrivs av Solms som likgiltighet och sänkt psykomotorisk aktivitet, en känsla av att sjunka ner i intet, samt en längtan efter sömn. Beträffande verkan av den högervridande varianten d-isolysergsyreamid är mitt experiment på mig själv det hittills enda kända. Två mg av substansen gav trötthet, apati samt en känsla av overklighet. Lysergsyre-hydroxietylamid liksom elymoclavin och lysergol ger även de en central sympatikusretning, vilket skulle kunna antyda en LSD-liknande effekt. Detta är dock ännu bara ett obevisat antagande. LSD kan betraktas som en kemiskt modifierad, förbättrad typ av ololiuqui. Kvalitativt skiljer sig inte de psykiska symtomen av meskalin, psilocybin och LSD; skillnaderna på det kvantitativa planet är däremot stora. Den effektiva humandosen av meskalin ligger mellan 200 och 500 mg, av psilocybin mellan 5—10 mg och av LSD mellan 0,05—0,1 mg. LSD är alltså omkring 100 gånger mer potent än psilocybin. Motsvarande tal gentemot meskalin ligger vid 5.000 —10.000. Trots dessa skillnader föreligger dock korstolerans mellan preparaten, vilket gör det troligt att verkningsmekanismen är densamma. Denna grupp hallucinogener blir särskilt intressant eftersom deras kemiska beståndsdelar är strukturellt besläktade med våra endogena, fysiologiskt aktiva substanser. Sålunda ligger meskalin till sin struktur nära adrenalin och noradrenalin. Psilocybin, psilocin och LSD är alla indoler, liksom vår kroppsegna transmittorsubstans serotonin. Dessa faktorer kan öppna nya vägar till större kunskaper om det biokemiska skeendet bakom våra psykiska funktioner.

Isolated from OLOLIUQUI (Rivea corymbosa, Ipomoea violacea):

Semi-synthetic compound:

d-lysergic acid amide d-lysergic acid methyl carbinolamide d-lysergic acid amide d-isolysergic acid amide chanoclavine elymoclavine lysergol ergometrine

LSD 25 d-lysergic acid diethylamide

d-lysergic acid methylcarbinolamide

Figur 10. Det finns en nära släktskap mellan ololiuqui och LSD.
Hallucinogenic Drugs Peyoti Neurohumoral Factors

Teonanacatl

Ololiuqui

Figur 11. Strukturellt påminner hallucinogenerna peyotl, teonanacatl och ololiuqui om de kroppsegna substanserna adrenalin, noradrenalin och serotonin.

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful