You are on page 1of 39

Den mexikanska trollsvampen

Teonanácatl

Franciskanerpatern Bernardino de Sahagún, vars skildring från åren


1529 till 1590 innehåller hänvisningar till peyote, nämner vid sidan av
denna kaktus också en trollsvamp som aztekerna kallade Teonanácatl.
Teo råkar av en slump vara det aztekiska ordet för Gud, även om språk-
forskarna skulle kunna ge en mer välgrundad förklaring till överens-
stämmelsen med det grekiska ordet. . .
Nacatl betyder kött och nartácatl är en pluralisform som används för
svamp. Teo-nanácatl kan sålunda översättas med "gudasvamp" eller
"Guds kött".
Den redan nämnde livläkaren hos Filip II, Francisco Hernandez,
skrev i sitt verk, där han räknar upp över tusen mexikanska medicinal-
växter, att "gudasvampar" åts för att man därigenom skulle få gåvan att
tala med gudarna. Aztekerna använde, som det heter i gamla skrifter,
gudasvampen som dryck tillsammans med honung och kakao. Och
denna dryck kom människan att bli ung igen, se bättre, höra bättre och
älska bättre. De obehagliga efterverkningarna ledde stundom till själv-
mord. Sådana fall finns noterade från 1502, i samband med kröningen
av kung Montezuma II. Att dessa gudasvampar redan för årtusenden
sedan spelade en roll inom kulten framgår av hieroglyfer (codices) och
skulpturer från det gamla maya-rikets epok. I Guatemala har man fun-
nit s k svampstenar, inemot 30 cm höga statyetter av en mjuk stenart,
formade som en hattsvamp. I foten finns ett ansikte inmejslat, förmod-
ligen en gudoms. Sådana svampstenar dateras arkeologiskt till omkring
år 2000 f Kr, andra dateringar tyder på en tidpunkt efter Kristi födelse.
Indianerna använde ett större antal berusande svamparter, som emel-
lertid närmast hör hemma bland flugsvamparna och har helt andra verk-
ningar än Teonanácatl, som hör till skivlingarna. Enbart av denna grupp
hallucinogena svampar känner man till elva av släktet Psilocybe och en
av vartdera släktet Stropharia och Conocybe.
Dessa svampar växer framför allt i höglandet i Östra Sierra Madre,
den bergskedja som reser sig innanför kusten vid mitten av Mexikanska
golfen och på Tehuacans uppland når en höjd av 4 000 meter. Där ligger
mazatekernas land, varifrån några floder rinner ner till Papaloapan,
Fjärilsfloden. Mazatekernas indianstam, som omfattar cirka 50 000 sjä-
lar, lever huvudsakligen på en högplatå, mer än 2 000 meter över havet,
som i väster stupar brant ner mot Río Lalados ökenartade dalgång. Från
denna dals kaktusstäpper, med dess jättelika kul- och pelarkaktéer, stiger
ett stup nästan lodrätt upp och förlorar sig i himlens dallrande ljusblåa
töcken. Den som färdas genom dalen har svårt att tänka sig att det skulle
kunna finnas några människor däruppe. Också jag frågade en gång rätt
tveksamt en förbiridande bonde om han visste var mazatekerna bodde.
Han såg helt överraskad på mig och sade mig att de bodde där uppe
bakom de kala bergsväggarna, människor som inte svarade när man
talade till dem på mexikanska (spanska). Jag fann senare en statistik
som visade att mazatekerna är en av de få indianstammar som inte för-
söker hänga med i strävandena att bli "kulturniestiser". Mexikos mes-
tiser försöker göra indianerna till "mexikaner", utan att de därför fysiskt
får förväxlas med mestiser. Genom att anta mestiskulturen (eller mestis-
civilisationen eller snarare pseudocivilisationen) skall alltså indianerna
bli till goda mexikanska medborgare, delaktiga av progreso, framåtskri-
dandet. Att mazatekerna har kunnat hålla sig undan så bra från främ-
mande inflytelser har de otillgängligheten i sin lilla hemtrakt att tacka
för. Först för några år sedan byggde mexikanerna en väg för svindelfria
personer från Teotitlan del Camino upp till Huautla de Jimenez, den
lilla by som har blivit världsberömd genom en av sina trollkvinnor - en
viss Sabina som förde ut svampkulten. Några träkors i kurvorna på
vägen, som ringlar sig utmed mörka avgrunder, vittnar om en och annan
olyckshändelse. Bilarna slirar på den regnhala jordvägen och störtar ner
i avgrunden. Denna farliga led upp mot trollsvampens allra heligaste
passar bra samman med helhetsbilden, som alltjämt är kringvärvd av
allsköns vidskepelse.
När de fuktiga vindarna från Mexikanska golfen här stiger upp utefter
Östra Sierra Madres östliga branter, avger de först en del av sin fuktighet
i form av stigningsregn. Det har lett till uppkomsten av täta tropiska
regnskogar på dessa branter, och skogarna sträcker sig också långt ner i
dalarna. På bergskammen - eller snarare på den rad av bergskammar
som finns häruppe - möter den alltjämt fuktiga luften de heta, torra vin-
darna från Río Salados (Salta flodens) dalgång. Därigenom uppkommer
en kraftig dagg, som har gett upphov till frodiga alpängar på högplatån.
Och däruppe betar mazatekernas får, där växer kraftig majs, där växer
de proteinrika bönorna, basnäringen för alla mexikaner och mexikanska
indianer. Och där, i gräset och till och med på gödselhögarna, växer
Teonanácatl, trollsvampen, i sina olika arter. Det är inte självklart att
mazatekerna i sina religiösa kulthandlingar tuggar denna svamp och i
tankarna stiger ännu något högre över sina bergs toppar för att närma sig
de gamla gudarna eller den kristne guden. Med tanke på deras trygga
försörjning och flödande vattenkällor blir svampen inte till en flykt från
en hård verklighet eller till glömska av hunger och törst. Den är uteslu-
tande ett inslag i en myt, och torde gå tillbaka på urgamla kulturella in-
flytanden som lett till uppkomsten av en rätt invecklad kult, vilken i sin
tur blivit till arvegods bland mazatekerna. Därvidlag har kristendomen
inte lett till någon nämnvärd förändring.
Sammanhangen mellan mazatekernas förflutna och Mellanamerikas
äldsta historia har upptäckts först under de senaste årtiondena. I sam-
band med äkta hallucinationer talas gärna om att arketypiska minnes-
bilder framträder. Vad är nu "arketypisk" i Mellanamerika? Det be-
höver inte nödvändigtvis vara de äldsta epokerna som inspirerar hallu-
cinationerna. Det kan också vara senare tider, som kanske har satt dju-
pare spår i människornas tänkande. Den moderna mexikanska arkeo-
login delar upp den kulturella utvecklingen, framför allt med ledning av
keramiken, i s k kulturella horisonter, som representerar tidsavsnitt inom
ett begränsat område. Den äldsta av dessa horisonter är då den förhisto-
riska, en kultur av jägare och samlare (11000-3000 f Kr). Därefter följer
den arkaiska (3000-1800 f Kr) med redan utvecklat jordbruk, keramik
och teknologi i allmänhet, med fasta boplatser och en social organisation.
De följande perioderna är den förklassiska, den klassiska och den efter-
klassiska horisonten, följda av den historiska. Våra mazateker har tyd-
ligen starkast påverkats i fråga om "arkaiskt" bildtänkande av de s k
olmekernas högkultur. Man måste överlåta åt forskningen att göra jäm-
förelser mellan mazatek-hallucinationer och olmekiska förebilder.
Olmekerna var de första invandrarna från Nordamerika, och genom
att gå upp i andra stammar har de med tiden försvunnit som stam. Under
en epok som ännu hörde till den arkaiska perioden (300 f Kr - 200 e Kr)
medförde de till de södra trakterna av Mexikanska golfen en första kul-
turell blomstring, som under 400- och 500-talen e Kr följdes av den s k
yngre olmekiska kulturen. Dit hör sällsynta arkeologiska fynd, som har
ställts upp i Mexikos museer och kallas "skrattande ansikten". Längre
fram skrattar inte längre de olika indiankulturernas figurer och masker.
Hos aztekerna dominerade rentav grymma ansikten, som kanske kan
dyka upp hos mazatekerna som hallucinationer, just därför att de här-
stammar från deras aztekiska fiender. Leende narransikten i mazateker-
nas hallucinationer kan, om man söker efter en arketyp, gå tillbaka på de
gamla olmekernas leende ansikten.
Vi vet nu också att olmekernas kultur har strålat ut i alla riktningar.
De gick som sagt upp i äldre stammar och bildade med tiden den folk-
grupp som kallas maya. Deras kulturkrets sträckte sig till Guatemala och
Honduras, halvön Yucatán, hela Mexikanska golfens kust och höglan-
det. Nära golfkusten, mitt i urskogen, har man träffat på jättehuvuden av
vulkanisk sten som i någon mån påminner om huvudena på Påskön, om
också mycket finare arbetade. De ansikten vi möter i dessa skulpturer
har utpräglat negroida drag, eller åtminstone drag som påminner mig om
framställningar i Angkor (Cambodja). Det finns en hittills knappast
bestridd hypotes enligt vilken olmekerna skulle ha tagit sig fram från
någonstans i trakten av det nuvarande Florida, utmed kusten söderut till
Tehuantepec-näset, där deras egentliga kulturcentrum skall ha uppstått.
Man förmodar att detta folk blandade sig med kariberna, urinvånarna av
indiansk härkomst, och att de på så sätt gav upphov till maya-folket.
Men redan chontalerna, som språkligt räknas till maya-gruppen och i
våra dagar lever i ungefär det område som olmekerna har bott i, över-
ensstämmer i fråga om sina ansiktsdrag inte med de olmekiska stenmin-
nesmärkena. Här finns ännu många gåtor att lösa.
Kanske kommer därvid en dag psykokemin i sitt sökande efter arke-
typer och myter av alla slag att bli inkopplad. Vi ler ännu åt denna möj-
lighet. Vetenskapen antar emellertid redan nu i varje fall att kromo-
somerna representerar en ärvd tanke, vars minne sträcker sig tillbaka in
i mänsklighetens urtid. Jättehuvudena vid La Venta påminner om bilder
av våra dagars kosmonauter! Detta har föranlett några anhängare av den
"fantastiska vetenskapen"22 att tro på en landstigning av varelser från
Venus. Mexiko skulle vara Venusmänniskornas landstigningsplats. Och
jadesmycken, jademasker, jadeyxor hos olmekerna, förkärleken för det
gröna, skulle tala för denna hypotes, inte minst den omständigheten att
många av jättehuvudena är mejslade i grön serpentin, som har transpor-
terats hundratals kilometer över havet på stora flottar. Venusmänniskor-
na skulle från Venus ha tagit med den växt som hade lättast att anpassa
sig: svamp. Och däribland trollsvampen (Psilocybe), som gjorde det möj-
ligt för schamanerna, och alltjämt gör det möjligt för dem, att svinga sig
upp på samma själsliga höjder som Venusmänniskornas. . .
Norr om det gamla olmekiska kulturcentret blommade totonakernas
kultur upp, som kulminerade i Tajin, det religiösa byggnadskomplex be-
stående av en rad pyramider, av vilka en del numera är rekonstruerade.
Ännu längre norrut vid Mexikanska golfens kust utvecklade sig huaxte-
kernas kultur (1100-1400 e Kr). Totonaker och huaxteker förde sin kul-
tur upp på höglandet, där tidigare den oavhängiga teotihuacan-kulturen
hade uppstått (200 f Kr-800 e Kr). Olmekerna å sin sida sände upp
strömmar av vandrare genom dalgångarna, tills de slutligen kom i berö-
ring med teotihuacan och bidrog till att befrukta deras kultur. Olme-
kerna förblev där främlingar. Teotihuacan avlöstes av Tollan, tolteker-
nas stad, från vilken olmekernas efterkommande senare jagades bort. De
grundade centret Cholula vid det nuvarande Puebla och påverkade mix-
tekerna, en indianstam i södra delen av Östra Sierra Madre. Dessa mix-
teker, ett råbarkat bergsfolk, hade sin egen version av den förfinade
olmekkulturen. De vandrade ner i dalgångarna och avlöste zapoteker-
na23 som makthavare. Aztekerna var de sista invandrarna från norra
Nordamerika. Deras rike hade knappast bestått i 200 år när spanjorerna
besegrade det.
Jag har nämnt allt detta rätt summariskt och i stora drag. För en som
inte med egna ögon lärt känna Mexiko och dess arkeologi företer det
hela en förvirrad bild. Den är emellertid inte mer förvirrad än gamla
tiders Europa med det antika Grekland, det romerska väldet och "bar-
barerna" - mongoler, tatarer och liknande, kelter och germaner.
Det är ingen slump att forskare och amatörer som studerar hallucina-
tioner framkallade på konstlad väg gärna förlorar sig i mytologin inom
detta område - för att inte tala om den orientaliska och gammalegyptisk-
afrikanska, eller etruskernas, eller den på Kreta och i Kartago. När
det gäller mexikanska hallucinogener träder nu bilder från den indianska
mytologin allt mer in i den hallucinatoriska synkretsen för dem som före-
tar resor på konstlad väg i "den inre världsrymden".
Det är viktigt för vår undersökning att mazatekerna fysionomiskt står
de försvunna olmekerna rätt nära. Deras grannar i söder, mixtekerna,
likaså i Sierras högland, räknas som en kvardröjande spillra - åtminstone
kulturellt - av de från höglandet omkring Teotihuacan och Tollan för-
drivna olmekerna och deras kulturkrets omkring Cholula.
Aztekerna hade försökt att underkasta sig dessa mixteker. För en kort
tid besatte deras hjälptrupper också mazatekernas högland, där de ville
värva medlemmar av denna indianstam som legoknektar för kampen
mot mixtekerna. Dock reste sig mazatekerna snart emot dem och upp-
rättade på nytt sin oavhängighet. Aztekerna hade framför allt besatt och
befolkat de fruktbara dalarna mellan deras huvudstad Tenochtitlan och
Mexikanska golfens kust, varvid de tidigare där bosatta indianstammar-
na mer eller mindre stannade kvar i sina bosättningsområden som skatte-
pliktiga undersåtar. Utrustad med detta vetande promenerade jag på det
lilla torget i San Jeronimo i mazatekernas land. Jag konstaterade att
indianerna på torget bildade mycket skarpt avgränsade grupper och salu-
bjöd sina produkter var för sig. Den ena gruppen bestod av mazateker,
den andra av avkomlingar till aztekerna, vilkas bosättningsområde i våra
dagar sträcker sig långt in i mazatekernas land. De gamla aztekerna kal-
lade mazatekerna och andra folk med enstaviga tungomål nonohualca
eller "de stumma", antagligen därför att de teg när de tilltalades mång-
stavigt av aztekiska legionärer. I dag har aztekerna på marknaden i San
Jeronimo bytt roll med de andra och blivit till nonohualcas. Mazatekerna
förstår inte ett ord av aztekiskan. Mazatekiskan hör till ett enstavigt
språk som påminde mig om kinesiskan. Aztekiskan däremot frapperar
med mångstaviga ord, något i stil med nordasiatiska språk - från finskan
till japanskan.
De äldsta inskrifterna och även kalendrarna i Mellanamerika härstam-
mar från de gamla olmekernas kulturkrets. Detsamma gäller om jagua-
ren som symbol, som ju hör hemma i det tropiska låglandet (där de
gamla olmekerna bodde). I en långsam omvandlingsprocess fördes
jaguaren som symbol upp till höglandet, där den tillsammans med örnen
och den från kustområdet (totonaker och huaxteker) härstammande
ormsymbolen smälte samman till en allsmäktig gudagestalt, den fjäder-
klädda ormen (Quetzalcoatl).
Alla dessa arkaiska bilder stiger upp i en mazateks hjärna.

Demoner och schamaner


Det skulle vara förfelat om vi skulle bagatellisera mazatekernas religiösa
bruk - i dag i hög grad inmängda med kristna element - och deras scha-
maner, som fortsätter att verka vid sidan av de katolska prästerna, dvs
om vi skulle göra detta helt enkelt genom att påstå att det rör sig om en
primitiv indianstam. Som Mircea Eliade24 en gång skrev i sin omfångs-
rika skrift om schamanism och extasteknik, så "är äkta och rika mystiska
upplevelser möjliga på varje kulturell nivå och i varje religiös situation".
Vidare: "I den beklämmande 'grå massan' av material om de s k 'histo-
rielösa' folken börjar man nu skönja hur bestämda kraftlinjer avtecknar
sig. Man börjar varsebli historia där man bara varit van att se 'natur-
folk', 'primitiva' och 'vildar'." Och ytterligare: "Att sätta likhetstecken
mellan schamanism och något slags mentalsjukdom är absolut oaccep-
tabelt för oss. Kallelsen att bli schaman ger sig som varje religiös kallelse
tillkänna genom en kris, genom ett övergående avbrott i den blivande
schamanens andliga jämvikt. Alla iakttagelser och analyser som man
har fört samman i fråga om detta tillstånd är dyrbara, ty de visar oss i
viss mån på det levande objektet, vilka omstörtningar i själens innersta
som dras fram av det som vi har kallat hierofanternas (översteprästernas)
dialektik: genom det radikala särskiljandet mellan profant och heligt och
det genombrott av det verkliga som därmed äger rum." Eliade påpekar
att likartade ideologier och riter uppstår nästan överallt i världen, också
i trakter där gammalorientaliska inflytelser från början måste betraktas
som uteslutna. "Himmelsfärden" för schamanerna bland de nordasiatis-
ka folken måste vara ett urfenomen - också den som företas under nar-
kotiskt inflytande. "Alla dessa drömmar, myter och yttringar av hem-
längtan med uppstigandet eller flykten som centralt tema kan inte klar-
läggas med en psykologisk förklaring. Annars skulle vi kanske kunna
komma underfund med människans sanna situation i kosmos, som inte
är enbart historisk. Manifestationen av det heliga i en 'sten' eller en
'växt' (i vårt fall trollsvampen) är inte mindre hemlighetsfull och värdig
än manifestationen av det heliga i en 'gud'. Man kan mycket väl vara
polyteist eller i religiöst hänseende totemist, samtidigt som man fram-
ställer sig själv som monoteist. Det finns ingen form av religion, hur
djupt sjunken den än må vara, som inte kan frambringa en mycket ren
och mycket sammanhängande mystik. Det heliga upphör inte att mani-
festera sig, och med varje ny manifestation tar det på nytt upp sin ur-
sprungliga tendens att uppenbara sig helt och fullt. Till sist kommer så
'historien' - den religiösa traditionen inom den ifrågavarande stammen
- och lägger de privilegierades extatiska upplevelser tillrätta efter sin
kanon. Men icke desto mindre besitter sådana upplevelser ofta inte
mindre stränghet och adel än de stora mystikernas upplevelser i öst och
väst. Just en sådan arkaisk extasteknik är schamanismen, därtill mystik,
magi och 'religion' i vidare bemärkelse. Sedan en tid är det inte längre
möjligt att sätta likhetstecken mellan humanismen och västerlandets and-
liga tradition, hur storartad och fruktbar denna än må vara."
I mazatekernas land verkar - snarast i hemlighet - fortfarande många
schamaner av bägge könen, framför allt som helbrägdagörare. Utom att
de är skickliga örtexperter är de också mästare i magisk praxis. Den
mazatekiska schamanen (på spanska brujo eller curandero) anropar
utom de gamla gudarna också kristna helgon. Han åkallar också klip-
pornas, flodernas, bergens, åskans, jordens, stjärnornas, solens och
månens och vissa växters gudar - samt även dvärgar om att de skall
bistå honom. Det finns enligt mazatekernas uppfattning olika slag av
dvärgar. En sådan skogsdvärg, kallad la'a, bringar sjukdom, andra,
tsjikusji, sörjer för regn om man offrar till dem. Deras grannar i söder
har ett större urval: huntsjúts, visslande dvärgar utan hjärna, som går på
bakvända fötter och lever av människors hjärnor. Zapotekerna tror på
sinabisjé, skogsdvärgar som bär blixtar i händerna. De påminner om de
gamla indianernas tlaloques, vilka som små moln beledsagade regnguden
(tlaloc), ett slags dvärgar som var förminskningar av sin gudomlige
herre, vilka på jorden slog sönder krukor och på så sätt drog upp blixtar.
Det därvid uppkomna oväsendet torde väl ha motsvarat åskan.
När de mazatekiska schamanerna i sina riter också använder allsköns
för oss meningslösa föremål, så får vi därför inte helt enkelt frånkänna
dem deras betydelse. Det kommer i sista hand an på om de gör intryck
på dem som de söker bota. Läkarhjälp existerade ända till helt nyligen
helt enkelt inte i mazatekernas land, varför mången indian hade sin
schaman att tacka för livet.
Det mazatekiska samhället styrs i vardagslag i stor utsträckning av
schamanerna. Föds ett barn får det väl i allmänhet ett kristet namn.
Men fortfarande ger schamanen barnet också dagens namn enligt Na-
huatlkalendern (den gamla aztekiska kalendern). Man kallar detta namn
tona. Det motsvarar barnets skyddsdjur. Var och en av veckans tjugo
dagar (18 månader) i den religiösa aztek-kalendern utmärks av ett djur,
som utgör den nyföddes totem. Detta totem vördas av barnets familj
och skyddas i sin tur. Schamanen sörjer också för att arbetet med jorden
utförs i enlighet med den gamla Nahuatl-kalendern. Där finns dagarna
för majssådden och de övriga arbetena fram till skörden fastställda.
Kalendern används också till förutsägelser för nyfödda och nygifta.
Den första mogna majskolven bestänks med blodet av en kalkontupp
och bränns därefter omedelbart som offer till "bergens herre". Detta
offer görs till förmån för schamanen, eftersom denna bergens herre ger
honom kraften att förutsäga händelseförlopp och möjlighet till helbräg-
dagörelse. Bruket att vörda vissa föremål går så långt att kringvandrande
handelsmän bland mazatekerna vördar sina vandringsstavar som sinne-
bilder för Yiacatecutlis, handelsmännens gud (Hermes). Till och med
inom kärlekslivet spelar schamanen en välsignelsebringande roll. Han
preparerar rosafärgade ägg, som den förälskade gömmer i den tillbeddas
hydda för att därigenom vinna hennes gehör. Mazatekerna verkar tro
på det kristna paradiset. I sitt innersta omfattar de emellertid alltjämt
den tron att de efter döden förvandlas till ett djur - alltså själavandring,
reinkarnation. . . Denna tillbedjan av en lång rad djur betecknas av de
mexikanska etnologerna som nahualism (efter nahua, benämningen på
aztekerna och deras språkförvanter, som talar ett nahua-språk). I fråga
om mazatekerna används ordet inte språkligt utan om vissa bruk, som
de under sin tid som underkuvade lärde av aztekerna.
Trollsvampen, som de mazatekiska schamanerna använder kultiskt,
växer också i Thailand och Cambodja, men används där inte i berus-
ningssyfte. Vi ser här ett exempel på att en drog inte obetingat används
för profana berusningsändamål eller i kultiska sammanhang överallt där
den växer. Vi upplever i våra dagar det omvända förhållandet, hur t ex
trollkaktusen och trollsvampen, låt vara mest i form av det rena verk-
samma ämnet (meskalin och psilocybin), har spritt sig till delar av värl-
den där dessa växter inte förekommer. Jag tänker framför allt på USA,
där förutsättningarna för en pseudokult är som mest gynnsamma. Nord-
amerikanernas nära kontakt med Fjärran östern och Främre Orienten
och dessa områdens andliga värld har lärt dem (Vietnam-kriget), att
dessa folk förfogar över krafter som sträcker sig utöver den materiella
maktens gränser. Hur nära ligger då inte frestelsen att hoppa över denna
lucka genom att helt enkelt äta piller!
Hur sönderskuret mazatekernas högland är, och hur svårtillgängliga
de enskilda små bosättningsområdena är, det framgår av att de har upp-
funnit sitt eget visselspråk. Mazatekerna meddelar sig med varann med
hjälp av visslingar tvärsöver de talrika djupa dalarna, som det skulle ta
timmar att passera till fots. Med visslingar hade också en indian kallat
en schaman till sitt barns sjukbädd. Han hade själv tuggat torkade svam-
par för att försätta sig i ett tillstånd av stegrad mottaglighet och för att i
transen finna orsaken till sjukdomen. Han kunde emellertid inte hjälpa
det sjuka barnet, som dog dagen därpå.

Världsrymdsstart med 100 g trollsvamp


Mazatekerna hade förstått att i sitt avlägsna högland genomföra svamp-
ceremonier utan att spanjorerna och sedan mexikanerna märkt något på
fyra århundraden. Först under åren 1936-38 kom amerikanska forskare
underfund med detta (Robert Weitlaner, Jean Basset Johnson och
Richard Evans Schultes). Då undersökte de trollsvampen farmakologiskt
och analytisk-kemiskt utan att komma fram till några positiva resultat.
Det dröjde femton år innan amatörforskaren R Gordon Wasson, då
vice chef för Morgan Trust Bank i New York, och hans ryskfödda fru V
Pavlovna, barnläkare till yrket, reste i mazatekernas land för att etnolo-
giskt utforska svampkulten. De fick värdefulla upplysningar av en kvinn-
lig missionär för det amerikanska sällskapet Wy c l if f e Bible Translators
som de fann verksam på en plats som hette Huautla de Jimenez. Jag skall
gå litet närmare in på några av de iakttagelser denna skarpsinniga iakt-
tagare, Eunice Pike, gjorde, då hon kunde lämna upplysningar om för-
söken till protestantisk mission bland katolska indianer med starka bind-
ningar till sina gamla gudar.
Gordon Wasson berättade följande om sitt deltagande i en svamp-
kult i Huautla de Jimenez: "En kvinnlig schaman (Maria Sabina), som
för övrigt räknas som företrädare bland de sina, emedan hon gjort
svampkulten tillgänglig för främlingar - bjöd oss komma in i sin torf-
tiga hydda. Det var redan natt. Vi satt framför husaltaret, som finns i
varje indianhydda. Vår sällsamma måltid bestod av färska svampar, som
påminde om vår gula vaxskivling. Det var tre av arterna av en grupp om
inalles sju kända teonanácatl-svampar. Vi fick vardera ungefär ett hekto
färsk svamp. Trollkvinnan tuggade däremot i sig dubbla kvantiteten och
sjöng lågt besvärjelsesånger medan hon föll i trans.
Vi drogs snart in i den mystiska atmosfären. Jag försökte förgäves
kämpa emot verkningarna av drogen för att förbli en objektiv iakttagare.
Först framträdde geometriska, färggranna mönster. Snart antog dessa
mönster arkitektoniska former. Sedan följde visioner av underbara pelar-
hallar, ädelstenssmyckade palats av överjordisk harmoni och prakt.
Triumfvagnar, dragna av sagodjur som bara finns i mytologin, landskap
av sagolik glans. Frigjord från kroppen svävade själen tidlöst i ett fanta-
sins rike med bilder av starkare verkan och djupare innebörd än i den
vanliga världen. Urgrunden, det outsägbara, tycktes redo att öppna sig -
men den sista porten uppläts inte."
Jag hade tillfälle att lära känna Gordon Wasson och värdesätta hans
beskrivning som en produkt av en nyktert och samtidigt fantasifullt tän-
kande människa.
Wasson konstaterade att schamanerna, både manliga och kvinnliga,
som normalt kallas curandero respektive curandera, själva tuggar svam-
pen när de får i uppdrag att bota en sjuk, att berätta om bortresta an-
höriga eller finna rätt på en tjuv. De låter uppdragsgivaren få litet med.
Mestadels beledsagas ceremonin av böner från curanderons sida eller av
besvärjelser. Innan svamparna äts röks de över en glöd av kopalharts
(rökelse). I skenet från ett stearinljus eller i fullständigt mörker ber och
sjunger curanderon sittande eller knäböjande framför ett altare, på vilket
finns en helgonbild och ett krucifix, ofta också andra kultföremål samt
blommor. De närvarande ligger under tiden orörliga på halm- eller fiber-
mattor. I det visionära tillstånd som curanderon uppnår deltar de när-
varande i varierande grad. Schamanen ställer frågor till svampen, som
talar genom Kristus. Svampen "svarar" och ger tillkänna om den sjuke
skall överleva eller dö, vilka läkeörter han skall ha eller vad som annars
är att göra. Den avslöjar också mördare och tjuvar och annat.
Mazatekerna talar ofta om svampen som Kristi blod. Den skall första
gången ha vuxit upp där en droppe av Kristi blod fallit till marken. En-
ligt andras mening växte svampen upp där Kristi saliv fuktade jorden.

Svampen i retorten
Gordon Wasson hade redan efter sina första erfarenheter med den mexi-
kanska trollsvampen trätt i förbindelse med en ledande mykolog, profes-
sor Roger Heim, chef för naturhistoriska riksmuseet i Paris. På nya ex-
peditioner åtföljdes han av Heim. Denne lyckades botaniskt bestämma
trollsvampen. Det rör sig om något dussin olika skivlingar av släktena
Stropharia Conocybe och Psilocybe.III Till skivlingarna hör egent-
ligen bara få giftiga svamparter, dels mycket giftiga som vår lömska
flugsvamp, dels mindre giftiga som den vanliga flugsvampen.
Roger Heim lyckades i sitt laboratorium odla några av de mexikanska
trollsvamparna, som bland våra svampar kommer närmast tuvad mörk-
skivling (Psilocybe spadicea). Han gav några vetenskapsmän i uppdrag
att isolera de verksamma ämnena i dessa svampar, vilket till att börja
med inte lyckades. Tills slumpen ville att Albert Hofmann skulle befatta
sig med denna uppgift. Det är inte överraskande att detta arbete ännu en
gång hamnade i laboratorierna hos Sandoz AG, där man redan förut
kunde se tillbaka på en rad banbrytande upptäckter på läkemedlens om-
råde: fingerborgsblomma (Digitalis), mjöldryga (Secale cornutum),
Rauwolfia och andra, som gjort Basel till ett centrum för naturprodukts-
kemi, förknippat med namn som Tadeusz Reichstein,25 A Stoll, A Hof-
mann och E Schlittler.
Som undersökningsmaterial använde Albert Hofmann trollsvampen
Psilocybe mexicana och isolerade de för de psykiska verkningarna an-
svariga substanserna i form av färglösa kristaller. Det rörde sig om två
nya kemiska ämnen som kallades för psilocybin 26 och psilocin. Psilo-
cybin är det huvudsakliga ämnet, medan psilocin bara förekommer i små
mängder. De rena ämnena utgör endast omkring 0,03 viktprocent av
svampen. Det räcker nu med 0,01 g av kristallpulvret för att framkalla
samma psykiska verkningar som 30 stycken av de små mycket illasma-
kande svamparna av arten Psilocybe mexicana. Hofmann lyckades kom-
ma underfund med den kemiska strukturen hos dessa kemiska föreningar
och framställa det psykotropa verkningsämnet syntetiskt. Detta har möj-
liggjort en exakt dosering vid experimenten. Med svampar var detta
naturligtvis inte möjligt, då de allt efter art, ålder och växtplats innehöll
mer eller mindre av det verksamma ämnet.
I början av de kemiska undersökningarna hade Hofmann bara om-
kring 100 g fruktkroppar av Psilocybe mexicana till sitt förfogande, som
Roger Heim hade dragit upp i Paris. När det inte fanns några hållpunk-
ter i fråga om den kemiska naturen hos ett sökt ämne, återstår för led-
ningen av isoleringsförsöken bara testning av de farmakologiska verk-
ningarna. Albert Hofmann försökte till att börja med testa sina frak-
tioner i djurförsök.
På möss iakttog man pupillreaktionen och hårresningen och på hundar
studerade man det allmänna beteendet. Egendomligt nog uteblev de
väntade verkningarna. Man frågade sig om svamparna från Paris kanske
var verkningslösa. Denna tanke var inte orimlig, då man vid omplante-
ring av många kulturväxter från ett klimatområde till ett annat ofta
konstaterar att vissa ämnen uteblir (t ex gäller detta om Mexikos spanska
peppar, chili, som planterades i Spanien och då förlorade sin skärpa).
Hofmann beslöt nu att utreda denna grundläggande fråga genom ett för-
sök på sig själv.
Han åt upp 32 medelstora svampar på tillsammans 2,4 g, som torkats
i svag värme. Vad som därefter inträffade berättade han i ett protokoll,
varav här följer ett utdrag:
"Efter en halvtimme började omvärlden förvandlas på ett besynnerligt
sätt. Allt antog mexikansk karaktär. Då jag var fullt medveten om att
jag kunde inbilla mig dessa mexikanska scenerier genom att jag visste att
dessa svampar kom från Mexiko, försökte jag medvetet se min omvärld
så som jag normalt kände den. Alla viljeansträngningar att se tingen i
deras välbekanta former och färger blev dock utan framgång. Med öpp-
na eller slutna ögon såg jag bara indianska motiv och färger. När den
läkare som övervakade försöket böjde sig fram över mig för att kontrol-
lera blodtrycket, förvandlades han till en aztekisk offerpräst, och jag
skulle inte ha blivit förvånad om han dragit fram en kniv. Trots den
allvarliga situationen roade det mig att se hur min kollegas germanska
ansikte hade fått rent indianska drag. Under rusets höjdpunkt som in-
föll ungefär 1 1/2 timme efter det att jag hade ätit svamparna, tog an-
stormningen av bilder, mest abstrakta, en till den grad oroväckande om-
fattning att jag fruktade att jag skulle ryckas in i denna virvel av former
och färger och upplösas i den. Efter cirka sex timmar upphörde dröm-
men. Subjektivt skulle jag inte ha kunnat säga hur länge detta som helt
tidlöst upplevda tillstånd hade varat. Återinträdet i den gamla vana verk-
ligheten upplevde jag som en lycklig återkomst från en främmande, som
helt reell upplevd värld, till det väl förtrogna hemmet."
Detta självförsök hade överbevisat Hofmann om att det negativa för-
loppet av försöken med djur inte berodde på drogen utan på försöks-
objekten, och att människor är en mycket känsligare indikator för såda-
na verksamma substanser än djur. Efter det första självförsöket beslöt
Hofmann, att pröva de enskilda fraktionerna på människor för att kom-
ma underfund med vilket ämne som hade de psykotropa egenskaperna.
Det räckte med att ge ungefär en tredjedel av svampmängden till för-
sökspersoner. Med hänsyn till de relativt starka verkningarna av den
första försöksmängden kunde man undan för undan fastställa hallucina-
toriska verkningar också av dessa reducerade doser. Den kemiska meto-
den innefattade alltså i detta speciella fall människan som försökskanin.
Med hjälp av ett papperskromatografiskt förfarande kunde man i den
sista fraktionslösningen urskilja fina vita nålkristaller: psilocybin.
Åtta olika arter av hallucinogena svampar undersöktes. Två arter, som
Roger Heim skickade till undersökning och om vilka han påstod att de
innehöll hallucinogena ämnen, uppvisade varken psilocybin eller
psilocin. Det förefaller som om dessa undersökningar fortfarande pågår;
ty de skulle kunna ge vid handen att det är ett annat ämne som utlöser
de psykotropa verkningarna. Av exemplet med dessa trollsvampar ser vi
hur viktig först den noggranna botaniska bestämningen av arterna är och
vidare hur nödvändigt det är för kemisten med exakta uppgifter om
fyndort, fyndtid samt förvarings- och transportform i fråga om varje sär-
skilt växtfynd. Det finns människor som på grundval av självförsök gör
gällande att trollsvampens verkningar inte överensstämmer med det rena,
syntetiskt framställda psilocybinets. Hofmann är av motsatt uppfattning,
vilket han också betonat. Kanske kommer man dock med tiden att kun-
na fastställa skiljaktigheter. Å andra sidan är det möjligt att rent psyko-
logisk påverkan har spelat in.
De senaste decennierna har vetenskapen på nytt prövat många natur-
liga droger och fastställt att den renodlade substansen (t ex digioxin) inte
obetingat är överlägsen den naturliga blandningsdrogen. Ytterligare
undersökningar i laboratorier har visat att de verksamma ämnena i de
mexikanska svamparna i viss mån strukturellt är besläktade med alkaloi-
derna i mjöldrygan. Denna strukturella släktskap har en motsvarighet i
de bägge substansgruppernas verkningar. Vissa mjöldrygederivat, fram-
för allt lysergsyredietylamid (R = dietylaminrest) är likaså specifikt
psykotropt verksamma. Lysergsyre-dietylamid-tartrat (LSD) har inte
bara blivit känt inom den experimentella psykiatrin såsom en specifik,
alldeles utomordentligt verksam hallucinogen (psykotomimetikum), utan
också tyvärr genom delvis ansvarslösa charlataner kommit att miss-
brukas.
Psilocybin och psilocin är kemisk-strukturellt besläktade med seroto-
nin, en substans som förekommer i hjärnfunktionernas kemi hos varm-
blodiga organismer. Den strukturella släktskapen mellan svampämnena
och det i hjärnan verksamma serotoninet ger en analogi i fråga om de
psykiska effekterna. Serotonin enbart ger inga hallucinationer. Serotonin
är med största sannolikhet ett överföringsämne (transmittorsubstans) för
nervimpulser. Genom upptäckter av sådana sammanhang får man in-
blickar i hjärnans biokemi. De farmakologiska rönen visar på central
retning av sympatiska nervsystemet. På människor åstadkommer doser
på 6 till 20 mg psilocybin eller psilocin på specifikt sätt djupgripande
psykiska förändringar, som är förknippade med ett förändrat medvetan-
de om jaget och den egna kroppsligheten, liksom också med en föränd-
rad upplevelse av rum och tid. Därvid visar sig inga nämnvärda kropps-
liga symtom. Synsinnet och även hörseln skärps. Det kan stegras till
visioner och hallucinationer.
Psilocybin är 30 gånger och LSD till och med 500 gånger så verksamt
som meskalin. Meskalin används i doser om 0,3-0,5 g, psilocybin i
0,005-0,02 g och LSD bara i 0,00005 till 0,0001 g, varvid högst verk-
samma psykotropa följder inträffar.

Resan in i den egna underjorden


Efter syntetiseringen av psilocybinet anmäler sig frågan om denna sub-
stans kan komma till nytta inom medicin och psykiatri. Sandoz-fabriken
anförtrodde denna svåra uppgift åt två ledande psykiatrer, W Rümmele
och F Gnirss vid psykiatriska universitetskliniken i Basel. Det skall här
först sägas att psilocybin också betecknas som indocybin (med syftning
på indol).
En grupp försökspersoner fick drogen oralt, dvs genom munnen,
medan en annan grupp fick den parenteralt, dvs genom injektion med
undvikande av vägen via mage och tarm. 6 mg peroralt visade sig vara
en medelstor till liten dos, som inte framkallade några kroppsliga biverk-
ningar. Den ledde till ett lättare rus, i vilket försökspersonerna kände sig
lösta från omvärlden och för det mesta angenämt avspända. Ruset för-
löpte ofta i två faser. Under den första fasen iakttog man för det mesta
en driftminskning, under den andra fasen en tidvis uppträdande drift-
stegring med en lätt dysforisk nedstämdhet, gränsande till det eufo-
riska.27 Hos 5 av 7 försökspersoner och vid 5 av 9 perorala försök upp-
stod under den första rusfasen, 15-60 minuter efter medlets intagande,
ovanliga sinnesförnimmelser, huvudsakligen på synens område, såsom
plastiskt seende, stegring av färgernas intensitet och elementära mörker-
hallucinationer och rörelsesynestesier (dvs medförnimmelser hos ett sin-
nesorgan vid retning av ett annat, t ex färgförnimmelser vid hörselin-
tryck). Verkningarna varade mellan 3 och 6 timmar.
Den parenterala användningen av psilocybin (5-6 mg i injektion) ledde
snabbt, 5-15 minuter, till förstärkta vegetativa symtom, bl a långsam-
mare hjärtverksamhet, stegrat blodtryck, långsammare och djupare and-
ning, tryck över huvudet, svindel och desynkroniseringsfenomen. Effek-
terna på psyket motsvarade dem vid peroralt intagande av psilocybin,
bara med den skillnaden att de förstärktes. Sinnesvillor förekom däremot
mindre ofta.
Ett självförsök av en psykiater med 10 mg psilocybin i subkutan injek-
tion ledde till en regelrätt förgiftning. Denna dos betraktas som maxi-
mum för experiment. Detta hindrade inte Rudolf Gelpke28 från att för-
dubbla den. Han ville därmed förmodligen bevisa att anlag och kropps-
konstitution hos försökspersonen spelar en avgörande roll för dose-
ringen.
Våra bägge psykiatrer anmäler emellertid att de redan vid 10 mg
psilocybin, vid sidan av de kroppsliga symptom som vi konstaterat hos
dem vid mindre doser, också hade kropps- och rumsstörningar och de-
personalisationskänslor, som tydligt förändrade medvetandet kvalitativt.
Dessa rön visar hur man kan mäta med olika måttstockar. Men hur är
det när en människa just är ute efter depersonalisation (hela tiden förut-
satt att hon inte är mentalsjuk)? Om hon, för att tala med A W Watts29
eftersträvar "Asiens mystiska livshållning" i motsats till Västerlandets
abstrakta eller målinriktade tänkande? Och om hon påstår "att allting i
världen och hela den mänskliga existensen värderas annorlunda genom
denna mystiska asiatiska livshållning"? Det är påfallande att de som för-
ordar rusgifterna som initiering trots allt visar en tendens att röna erkän-
nande i vetenskaplig mening. På ett sällsamt vis blandar sig på bägge
sidorna statistik och farmakologi med religionsfilosofi. Man har det in-
trycket att liksom fysik och kemi på sin tid parades ihop till fysiokemi,
så skall det komma en tid då vetenskap och mystik börjar vävas samman
med varann. Rummele och Gnirss har tagit starka intryck av Gordon
Wassons rapporter, för att inte tala om Albert Hofmanns självförsök.
Denne och Wasson "stiger" på motsatt sätt in i svampupplevelsen: Was-
son befann sig i den indianska miljön i mazatekernas land under ledning
av den initierade Maria Sabina. Hofmann tog så starka intryck av Was-
sons berättelser att han i sitt laboratorium i Basel såg indianska bilder.
Han hade värjt sig emot det med viljan hos en vetenskapsman som ville
förbli objektiv. Wasson kom inte på den tanken. Hofmann befann sig i
det nyktra laboratoriet, omgiven av kolleger i vita rockar. Han startade
alltså från en nykter avfyrningsramp ut i sin själs världsrymd och var
följaktligen utsatt för på motsvarande sätt influerade intryck.
Psykiatrerna i Basel frågar sig om inte trollsvampen (som vi inte fullt
vetenskapligt kallar den) besparar indianerna i Mexiko de vanskligheter
som är förknippade med alkohol, opium och dess derivat, haschisch och
kokain. "Alkohol löser hämningar, aktiverar i allmänhet utåtriktade
strävanden hos individen, befordrar sällskapligheten. Psilocybin-ruset
leder individen till ett möte med intryck ur hans inre och yttre värld, dvs
till introversion, som gör honom passiv utåt. I detta hänseende förhåller
sig psilocybin som opium och opiumderivaten. Å andra sidan har exem-
pelvis haschischruset psykomotoriskt livligare, extratensivare drag. Låt
mig bara påminna om haschischens kända aktivering av sexualiteten."
Wasson nämner inte något fall av svamprus som under extas lett till
sexuellt lättsinne. Kanske har också den religiösa ritualen från början
förhindrat detta. Där självförsjunkandet fortskridit så långt, kan det inte
uppstå intresse ens för det motsatta könet. Wasson nämner visserligen en
känsla av stark bundenhet människa och människa emellan, men utan
att betona det erotiska. De rituella buden är anlagda på att länka in
tänkandet i banor som rör sig inom högre värdeskalor - till exempel då
de kräver att man inte får vända sig till trollsvampen med ovidkomman-
de eller meningslösa frågor. Genom svampens eller psilocybinets infly-
tande förtydligas medvetet aktuella tankeinnehåll, om de inte rentav
konkretiseras visionärt.
Gelpke betonar att den roll som haschisch har spelat i den islamiska
konsten och det islamiska samhället kanske i andra kulturer intas av
andra rusgifter. Men vi står endast i början av den jämförande rusgifts-
vetenskapen. Sammanhangen mellan vissa rusbilder och stilkaraktären
hos olika kulturer måste först belysas.
Fasteföreskrifter och försjunkande i bön, sång och rökelse tjänar i
Mexiko att stegra mottagligheten hos deltagarna i svampceremonielet.
Curanderans styrning sörjer för en känsla av avskildhet och skyddar mot
ångestreaktioner.
De båda psykiatrerna i Basel förknippade fullt medvetet sina under-
sökningar med vissa test, som distraherade försökspersonerna. Meningen
var att det skulle förhindra att dessa försökspersoner hängav sig åt sin
personliga problematik. Rorschach-test och Szeno-test avslöjade för
vetenskapsmännen att det i psilocybinruset uppstod mycket farligare för-
nimmelser än vad man skulle kunnat förstå av hur de yttrade sig. Sär-
skilt svaga karaktärer undertrycker sina ångestkänslor för att framstå
som modiga personer som utan fruktan företar resan in i sin egen under-
jordiska värld. Vid försöken uppträdde faser med driftstegringar (steg-
rad verksamhetslust). Lämnade man försökspersonen åt sig själv förblev
han lugn också under dessa faser.
Mycket viktiga var de insikter som de båda vetenskapsmännen sam-
lade rörande tillvänjningen till psilocybin. De fann att tillvänjningen i
första rummet beror på kroppsliga och psykiska egenskaper hos den per-
son som intar psilocybin. I Mexiko iakttog man aldrig något girigt begär
efter svampen ens efter ofta upprepat bruk. Inte heller visade man någon
benägenhet att inta svampen i ökade doser. Här verkar den omständig-
heten hämmande att antalet svampar som får intas i Mexiko är rituellt
begränsat. Det har heller inte kunnat fastslås att de psykiska verkningar-
na av trollsvampen uteblev i Mexiko när den intogs vanemässigt. Ritu-
ellt används svampen i varje fall aldrig tätare än att åtminstone några
dagar får gå mellan gångerna. Här finns ett ännu outforskat område för
vetenskapsmannen.
"Själens alkemi" har verkat lika explosivt på vetenskapens värld som
atomfysiken och uppfinningen av laserstrålen. Överallt har vetenskaps-
män och amatörer kastat sig över LSD och dess släktingar, så att på
några få år över 2 000 vetenskapliga publikationer har utkommit, för att
inte tala om dem som inte kommit ut. Man drar - inte bara bland ama-
törer och sekterister - gärna alltför snabba slutsatser. Man skulle ofta
kunna tycka att detta sker under en ivrig kapplöpning efter lagrarna.
Men denna kapplöpning kommer säkert att leda till talrika nya, värde-
fulla insikter. Till detta bidrar indirekt också de som i likhet med hippies
försöker att överbrygga sin pubertet med det. En guldgruva för socio-
loger.
Ett viktigt uttalande gör Rümmele och Gnirss i samband med frågan
om tillvänjningen till rusgifterna: "Om man tar hänsyn till hur lättill-
gänglig svampen är och hur utbrett bruket är i Mexiko, förefaller det
osannolikt att de rituella buden ensamma skulle ha räckt för att för-
hindra ett vanemässigt bruk, om substanserna i svampen vore lika vane-
bildande som t ex opium och haschisch. Om en dosstegring leder till
alltför obehagliga följder, återstår ännu att utreda. Organskador genom
bruk av svampsubstanserna känner man inte till."
Indianernas farhågor att bli vansinniga skulle enligt våra psykiatrers
mening kunna föras tillbaka på likheten mellan rusbilderna och de bil-
der som uppstår vid psykoser av andra orsaker. Och vidare: "Psilocybin
är ännu alltför litet utforskat för att man skulle kunna beteckna det som
förhållandevis oskadligt. Det är ett rusgift och rymmer som sådant sam-
ma slags faror som andra rusgifter, i synnerhet när det kombineras med
andra gifter, t ex alkohol. Vi vill erinra om att man visserligen av gam-
malt har utvunnit terapeutiskt värdefulla hjälpmedel ur rusgifter, men
att å andra sidan den terapeutiskt nyttiga verkan inte uppträder inom
rusgiftssektorn av verkningsbilden, utan ges av andra effekter. I fråga om
skopolamin lärde man sig uppskatta den hypnotiska, hos morfinet den
analgetiska (smärtstillande) och hos kokainet den lokalanestetiska effek-
ten. Nyttan med psilocybin ligger väl i dess användning som psykotera-
peutiskt hjälpmedel, på samma sätt som man redan försökt med LSD
och andra ämnen. Kanske kan man utveckla terapeutiskt viktiga läke-
medel ur detta ämne."
Alldeles bortsett från filosofiska överväganden och litterära värde-
ringar i samband med psilocybinruset är det ytterst värdefullt att känna
till resultaten av nyktert vetenskapliga experiment. Också därvidlag är
Rümmele och Gnirss värdefulla vägvisare i svampgudens rike.

Kroppsliga symtom under psilocybinrus (preparatet intaget genom


munnen)
Över hälften av försökspersonerna visade vid intagandet av psilocybin i
tablettform eller på socker en vidgning av pupillerna. Blodtryck och puls
ändrades aldrig i påfallande grad, inte heller andhämtningen, utom vid
tillfällig önskan att åstadkomma djup andhämtning. Test (Romberg30
- stå på ett ben och pekförsök) var alltid normala. Vid hanterande av
klossar och figurer (Szeno-test) iakttogs en lindrig tafatthet. Koordina-
tionsstörningar kunde inte konstateras vare sig vid skrivning eller teck-
ning, ögonackomodationen var lätt störd, men om vederbörande an-
strängde sig var det alltid möjligt att se tydligt. Tillfälliga tyngdkänslor
och tryck över huvudet (s k hattbandsfenomen, dvs ett bandformigt loka-
liserat tryck i huvudet). De första kroppsliga symtomen visade sig 16 till
60 minuter efter intagandet av substansen, de sista efter 3-5 (maximalt 6)
timmar.
Kroppsliga symptom under psilocybinrus (preparatet tillfört genom
injektion)
Pulsen sjönk hos nästan alla försökspersonerna med minst 20 slag i
minuten (jämfört med normalpulsen). Parallellt därmed steg blodtrycket.
Andhämtningen blev för det mesta långsammare och djupare, subjektivt
beskriven som lätt och obesvärad.
Här bör påpekas att de av försöksledaren fastställda symtomen inte
måste överensstämma med dem som försökspersonerna medger eller
uppger.
Precis som vid intagande genom munnen kunde man också här i de
flesta fall fastställa pupillvidgning. Regelbundet uppträdde svindelkänsla
(också vridsvindel) som satte in vågformigt. I många fall salivflöde,
handsvett och allmän svettning. Värmekänsla i munnen. Känslor av för-
trängning och tryck i halsen. Tryck i underlivet och brännande känsla i
bröstet anmäldes av de försökspersoner som för övrigt hade starka
kroppsliga symptom. Vid doser på 5 och 6 mg senreflexstegringar och
osäker gång. Vid 10 mg uppträdde starka ataktiska störningar (bristande
samspel mellan muskelgrupperna trots oförändrad muskelkraft). För-
sökspersonen måste i detta tillstånd lägga sig ner. Den språkliga artikula-
tionen blev också lidande. Blodsocker inte nämnvärt förändrat.

Psykiska verkningar under psilocybinrus (preparatet intaget genom


munnen)
Ett som angenämt upplevt rustillstånd till att börja med. Frigörelse från
omvärlden. Fullständig avspänning. Inåtriktning och likgiltighet. De få
tankar från vardagsvärlden som uppträdde blev inte till problem. Ett
slags försjunkenhet. Buller uppfattades inte som störningar utan som
distraktioner, som ledde till nya tankeassociationer. Passiv uppmärksam-
het och intensitet i varje upplevelse förstärkt. Intensifiering av de äkta
färgintrycken från omvärlden (hos försökspersoner med starka optiska
reaktioner). Fina färgnyanser övervägande inom skuggfälten. (En för-
söksperson: "Jag ser som impressionisterna.") Med slutna ögon delvis
entusiastisk hängivenhet åt färg-form-upplevelsen. Ingen önskan om
kontakt med medmänniskorna.
Under hela experimentet förblev försökspersonerna i stånd att föra en
logisk diskussion. 80 till 150 minuter efter försökets början inträdde en
slapp, lätt apatisk och munter stämningsfas. Efter 100 till 150 minuter
ökad livslust. Munter till euforisk, eller också missbelåten och miss-
trogen antingen delvis eller hela tiden.
Färg- och formretning (Rorschach-tavlor) visade att vid retning ut-
ifrån bestod oförminskad produktivitet. Vid Szeno-test visade sig en ned-
satt spontanitet och minskad infallsrikedom. Mycket betecknande är föl-
jande anmärkning: "Försökspersonerna har ofta sökt efter teman som de
skulle kunna skildra, för att därefter, i motsats till före och efter försöket,
med förkärlek vända sig till abstrakta skildringar. Ofta framgick ur dessa
förnimmelser av hot och fara: En försöksperson symboliserade t ex tek-
nikens hot mot de skapade varelserna, två andra lät en krokodil hota
människan. Dessa resultat och liknande vid tydandet av Rorschachtav-
lorna visade tydligt att det angenäma, likgiltiga och problemlösa tillstån-
det var skilt från ångesttillstånd bara av en mycket tunn vägg."
F Gnirss talar om denna "tunna vägg".31 Han talar om "ångesten i
den provocerade gränssituationen". Med "gränssituation" menar han ett
tillstånd som den upplever som närmar sig just denna hemlighetsfulla
tunna vägg, eller, för att använda en annan bild, närmar sig en avgrund
vid vars rand han måste röra sig. Det handlar om upplevelser som ligger
utanför de vanliga erfarenheterna av jaget och omvärlden. Sådana gräns-
situationer kan framkallas genom hallucinogener.
Psykiatern kan med hjälp av dessa droger studera den friska männi-
skans beteende under en störd upplevelse av jaget och omvärlden. Denna
kunskap om ångestupplevelsen är en nyckel till förståelsen av psykiskt
sjuka, i vilkas upplevelse ångesten spelar en framträdande roll. Ångesten
i gränssituationen, dvs vid randen av den bottenlösa avgrunden, är en
ångest inför det obekanta, den skyddslöst prisgivnes ångest, ångesten
inför aningar om det möjliga och det möjliga omöjliga, i vissa samman-
hang också kallad existensångest eller urångest. Kierkegaard har talat
om dessa sammanhang. Han betecknar just upplevelsen av ångesten in-
för den där "tunna väggen" som en väg till övervinnandet av ångesten.
Man upplever hur obetydliga riskerna för undergång är, mätt i de faror
som överallt lurar på människan och allt levande, Gnirss betecknar för-
söksledaren, som övervakar försökspersonens giftrus, som "första hjäl-
pen" för ångestupplevelsen. Denna första hjälp kan under vissa omstän-
digheter bevara dem som redan står på ostadiga ben för nedstörtandet i
den egna själens avgrunder. Chockupplevelser kan sätta den själsliga
jämvikten i fara. Denna möjlighet kräver redan i och för sig att försök
med hallucinogener endast utförs under fortlöpande läkarkontroll. Den
som väljer att gå sin egen väg måste ha klart för sig, att han kan jämföras
med en klättrare som utan lina försöker betvinga den lodrätta bergsväg-
gen. Många klättrare utan lina ler åt denna varning, ofta i intellektuellt
högmod, ofta på grund av intellektuell inskränkthet. . .
Från ångesten kommer ofta en stark fascinering. Ensidig information
om hallucinogenernas verkningar förleder många oerfarna till äventyr-
ligheter med underdrogen. Ytterst belysande är de insikter som Gnirss
uttalar i fråga om experimentella och till och med terapeutiska möjlig-
heter hos hallucinogenerna: "I fråga om fallet med den experimentellt
framkallade gränssituationen tycks det stämma att förmågan till diffe-
rentiering och integration förblir bibehållen (dvs att skilja mellan verklig-
het och inbillning och att bygga in det upplevda i den egna världsbilden).
Såväl försökspersonen som (den psykotiska) patienten lider i varje fall av
ångest inför hot mot den egna identiteten. De upplever detta hot i sam-
band med förlusten av sin kommunikationsmöjlighet och till följd av
sammanbrottet av hela sitt referenssystem, som var det som över huvud
taget möjliggjorde deras orientering i rum, tid och medmänsklig kom-
munikation. Ångestens uppträdande vid förlusten av samtliga ordnings-
koordinater måste vara belysande. En sådan reaktion är intellektuellt
begriplig, men normalpsykologiskt omöjlig att leva sig in i, då den ligger
utanför all normal erfarenhet. Under inverkan av hallucinogenen finns
möjligheten att närma sig en sådan upplevelse och känna sig in i en mot-
svarande ångestupplevelse. Försökspersonerna upplever visserligen en-
ligt rapporterna inte ett fullständigt sammanbrott av sina referenssystem
till verkligheten, men ett massivt hot mot detta. De kan därför fort-
farande behärska den utlösta ångesten och berätta om den."
Gnirss frågar till sist, om den experimentellt framkallade och den sjuk-
liga psykosen kan vara identiska, "om i den extrema belastningssitua-
tionen upplevelsens karaktär inte bestäms av den utlösande faktorn, utan
av det bearbetande systemet."
Detta system förblir, som experimenten visade, i stor utsträckning in-
takt. Det visar sig särskilt tydligt i försökspersonernas beskrivningar av
plastiska eller koloristiska visioner och hallucinationer. Gnirss kan ange
följande slag av skildringar: "Skriften är som mejslad", "som påfågels-
fjädrar", "form som en totempåle", inte bara ornamentalt grupperad
utan som om det var människor, djur (plastillinmodeller). Dessa exempel
visar att de till att börja med enbart enkla visionerna i försökspersoner-
nas upplevelse förs fram till gränsen av en överensstämmelse med om-
världens gestalter.
Två av tolv försökspersoner hade under försöken uppfattat sin egen
handstil som ett tidigare stadium av sin skriftutveckling. I ett fall skrev
vederbörande i själva verket en primitiv stil.
Psykiatrerna tar vid bedömandet av försökspersonernas berättelser
naturligtvis alltid hänsyn till de förväntade medicinska verkningarna,
som å sin sida först i andra hand, dvs indirekt, framkallar mer utpräg-
lade, psykiska fenomen.
Experiment med subkutan användning (under huden) av psilocybin
skulle bekräfta erfarenheterna av den perorala användningen (genom
munnen). Det var också fallet, om också med vissa avvikelser, som gick
tillbaka på en starkare inverkan av drogen.
Drogen började verka efter 5 till 15 minuter, och varaktigheten av
verkningarna uppgick till cirka 5 timmar. Påfallande var vid dessa sub-
kutana försök förändringarna i drift- och stämningsläget. Hos tre för-
sökspersoner, som fick 5 och 6 mg psilocybin i injektion, konstaterade
man en tom munterhet med meningslöst skrattande. Hos två andra för-
sökspersoner, som fick 6 respektive 10 mg, uppträdde starka stämnings-
svängningar mellan välbefinnande och obehag av närmast ångestartad
karaktär. Problemlös likgiltighet inför händelserna i omvärlden gjorde
sig gällande hos alla försökspersonerna under hela ruset. Med två undan-
tag dåsade försökspersonerna bort i sina stolar när man lämnade dem åt
sig själva och teg ofta i flera minuter. Det var väl bristen på omedelbar-
het som fick dem framstå som alldeles passiva utan att därför vara apa-
tiska.
Utomordentliga sinnesfenomen kunde vid subkutan användning av
drogen bara iakttas i två av tio fall. En försöksperson, som hade fått 6
mg, såg hur hennes fötter och underben på kort tid försvann bortåt i
rymden. Vid andra försök med 10 mg visade sig utpräglade vegetativa
störningar, framför allt svindel och förändrad andhämtning. Störning-
arna var optiska, bara i ett fall under en kort tidrymd akustiska (över-
känslighet för buller). De optiska reaktionerna kom till uttryck i störning
av rumsschemat, i intensivt gul-grön-seende och elementära mörker-
hallucinationer. Vid intensiva psykiska störningar kunde man fastställa
ändringar i kroppsschemat, depersonalisationskänsla och förändrad tids-
uppfattning. Under korta moment förlorade två av försökspersonerna
sin insikt om försökssituationen. Genom Rorschach-försök och Szeno-
test kunde försöksledarna sluta sig till ångestkänslor, även om dessa inte
kom till uttryck i försökspersonernas berättelser. Som störning i psyko-
patologisk mening uppfattades bara beteenden, i vilka försökspersonerna
trots stark viljeansträngning inte kunde ändra något och som varade
över en minut. Denna begränsning kan visa med vilken försiktighet så-
dana yttringar som försökspersonerna kunde kontrollera eller ändra,
bedömdes var för sig. Därmed skall inte sägas att den medvetna värde-
ringen, den mer eller mindre litterära eller konstnärliga bearbetningen av
rusupplevelsen inte skulle vara värd att bedömas psykologiskt. Man
talar redan i dag om psykodysleptisk litteratur och konst, som har fått
världsomfattande mått och lett till att en inbrytning i den psykologiska
världsbilden ägt rum - vi måste tillägga: på nytt, ty inte bara Calderón de
la Barca har sagt oss att livet är en dröm (la vida es sueño).

Hysteriker, ta er i akt!
När jag pratade med Albert Hofmann kort efter hans arbete med den
mexikanska trollsvampen, uttalade han sig mycket bestämt emot tanken
att hallucinogener skulle kunna användas inom psykoterapin. Han fruk-
tade en anstormning av anhöriga till mentalsjuka, som tidigare inte hade
kunnat hjälpas alls eller nästan inte alls. Och med rätta! Man måste först
avvakta de kliniska undersökningarna och efterföljande praktiska er-
farenheter under sakkunnig ledning av vetenskapsmän.
När rönen förelåg störtade sig en halv värld över de mystiska under-
drogerna, som lovade resor in i "själens världsrymd".
Psykoanalytikerna inskränkte sig först till att använda de svagare
hallucinogenerna, psilocybin och psilocin, medan de överlät bruket av
LSD åt psykiatrin. Enstaka psykoterapeuter, som alltså inte behandlade
psykiatriska fall, rapporterade upp till 50 % framgång efter användande
av psilocybin, medan andra bara skördade motgång. Detta tycktes visa
att psykoterapeutens personlighet spelar en viktig roll. Tänk på schama-
nerna och curanderos hos indianerna, vilkas personlighet man inte kan
tänka bort ur de kultiska svampseanserna.
Jag vill också hänvisa till F Gnirss, som utfört de första grundläggande
undersökningarna om en terapi med psilocybin. Redan år 1960 ägde det
första europeiska symposiet för psykoterapi rum i Göttingen, där man
behandlade användandet av LSD. Gnirss säger om detta:
"Av psykolytiska ämnen (hallucinogener) väntar man sig att de på
önskat sätt skall förändra patientens hållning till sitt lidande och till
terapiförsök. Förändringen tycks åvägabringas genom rusupplevelser, i
vilka den sjukes psyke blir till symboliskt uttryck för de omedvetna kon-
flikterna. Psykolytiska medel skapar därmed förutsättningar för en af-
fekturladdning och för integration av konflikterna, det må vara genom
självkännedom eller genom möjliggjord tolkning." Följande rön som
Gnirss kom fram till, bekräftar inte de farhågor som Albert Hofmann
med vetenskaplig blygsamhet hade uttalat.
1. Psykoterapi med psykodysleptika är en verksam metod.
2. Riskerna är små, förutsatt att terapin bedrivs av en erfaren specia-
list.
3. Möjligheten av en intensiv behandling i jämförelse med klassisk
analys förkortar terapitiden.
4. Den öppnar en ny väg till behandling av terapiresistenta fall. Den
psykolytiska terapins indikationsområde bestäms av arten av den neuro-
tiska störningen, i mindre omfattning av dess svårighetsgrad eller var-
aktighet. Hallucinogenerna kan därför också vid terapiresistenta fall ge
löfte om framgång och bör enligt Gnirss åtminstone prövas. Som särskilt
lämpade nämner han följande indikationer: Karaktärsneuroser och i
psykoterapeutisk mening svårt störda personligheter. Tvångs- och ång-
estneuroser, vissa depressiva neuroser. Alkoholister med neurotisk eller
psykopatisk personlighet. Perversioner.
Som kontraindikationer anger psykiatrikern: Hysteriskt färgade neu-
roser. Sjuka med infantil och hysterisk personlighetsstruktur.
Gnirss anger en framgångskvot på 60-65
Det gör en betänksam när man tänker på vad för människor det är
som i våra dagar som amatörer kastar sig över hallucinogenerna. De till-
hör till stor del just precis den grupp som har angivits som kontraindi-
cerade fall.
Gnirss berättar32 om ett fall, där han genom insättande av psilocybin
hade en avgörande terapeutisk framgång. Med hjälp av detta enda exem-
pel låter sig förloppet lättare förklaras än genom abstrakta och allmänna
redogörelser.
Resultatet bygger på de iakttagelser som kunde göras på en kvinnlig
patient efter 24 psilocybinrus, fördelade över 32 veckor. I allmänhet
svalde hon varje vecka en dos på 6 mg. Under hela tiden kunde inga
kroppsliga komplikationer fastställas.
Patienten skildrade sina rusupplevelser samma dag hon intagit psilo-
cybinet eller dagen därefter. Till detta användes en timme. Före varje
nytt rus orienterades patienten om situationen. Mellan rusbehandling-
arna uppsökte hon läkaren som tidigare. Timmarna användes till analys.
Terapeuten förhöll sig av experimentskäl så passiv som möjligt. Där-
igenom kunde han bättre följa det inflytande rusen utövade på insikten
om den egna personligheten och dess felorientering. Patienten skildrade
sina drömmar utan att dessa tolkades. Denna drömrapportering var den
enda avvikelsen från principen om psykoterapeutens passiva hållning.
Viktig är därvid patientens historia: Far måste ofta låta bli att gå till
arbetet på grund av ångesttillstånd. Mor hade upprepade gånger hyste-
riska förlamningar. En yngre bror led fram till senare skolåldern av
stamning. Atmosfären i det borgerliga hemmet bestämdes av en strävan
efter social hävdelse inom ramen för en auktoritetstroende miljö. Med
krampaktig stolthet tillbakaträngdes den egna känslovärldens anspråk.
Den kvinnliga patienten, som var ogift, måste snart efter avslutad aka-
demisk utbildning söka neurologisk behandling. Diagnos vid hennes in-
skrivning: ångestneuros.
Två månader före inskrivningen hade hon förlorat kontrollen över
sina sjukdomssymptom. Hon hade varit märkbart rädd för att lämna
sin säng. Hon vägrade att ta emot besök och klagade över outhärdlig
huvudvärk, över stigande illamående och kräkningar. Hon var rädd för
nya ångestattacker, som hon själv förklarade med upplevelser av främ-
lingskap. Patienten framhärdade i övertygelsen att hon led av en hjärn-
tumör och var förlorad.
Omvärldens inflytelser och ödets slag hade med åren lett till en full-
ständig isolering för patienten.
Vid 4 års ålder: Språkhämningar till följd av auktoritetsfruktan, ät-
störningar, ångestupplevelser till följd av källararrest.
Vid 12 års ålder: Olycksfall och invalidisering, insufficienskänsla, krig
med ångestupplevelser.
Vid 18 års ålder och senare: under studenttiden arbetade hon för
sitt uppehälle under svåra sociala betingelser. Nedvärdering av uppbygg-
da ideal, besvikelse till följd av felaktigt partnerval, dragning till kon-
fliktladdade personer.
Vid 23 års ålder: Svår främlingskänsla.
Före inskrivningen: Isolering.
Och här i korta drag behandlingsförloppet i ljuset av nytt kontakt-
tagande:
3:e ruset (3:e veckan): Avböjer kontakter, passiv tålighet under starkt
lidande, diffus klagan och förebråelser.
4:e ruset (4:e veckan): Tar emot kontakterbjudanden, bygger upp för-
troende, mer bestämda klagomål och förebråelser över på sistone upp-
levda besvikelser i samband med olyckligt val av partner.
6:e ruset (7:e veckan): Kontaktförsök med modern, besinning över
kärlek hon rönt i tidiga barndomen, begynnande självreflektion, nya
ångesttillstånd som undan för undan blivit sällsyntare.
14:e ruset (16:e veckan): Kontakt med enstaka människor, för första
gången frihet från vissa symptom, kräkningarna avbryts. Märkbart lug-
nare uppträdande, tar upp den sexuella problematiken.
19:e ruset (23:e veckan): Generellt kontakttagande med omvärlden,
befrielse från komplexartade skuldkänslor, nytt förhållande till tron, inre
avspändhet.
24:e ruset (32:a veckan): Intensifiering av kontakttagandet ända till
aggressivitet, tar itu med de etiska värdena i uppfostran, bryter ned auk-
toritetsfruktan.
Patienten uppmanades att i form av teckningar hålla kvar de mest
intensiva upplevelserna under psilocybinruset. Allt eftersom hennes till-
stånd förbättrades, förändrades den symboliska formen och uttrycket i
hennes teckningar och målningar. Patienten själv upplevde denna syssel-
sättning som ett uttryck för stegringen av hennes förmåga att vinna in-
sikt om sjukdomssammanhangen.
Gnirss avslutar sina utläggningar med orden: "Jag blev starkt med-
veten om att de psykolytiska ämnena möjliggör en terapeutiskt värdefull
och ofta snabb öppning till den neurotiska patientens personlighet och
problematik."
Gnirss kliniska erfarenheter föranledde honom att formulera ett nytt
begrepp, psykolys.33 I psykolysen insätts hallucinationer som hjälpmedel
för analytisk terapi. Därvid förutsätts att neurotiska störningar skall upp-
fattas som uttryck för undermedvetna förlopp, och att förträngnings-
tendenser står i vägen för deras uppklarande. Psykiatern är helt med-
veten om att det rör sig om en metod som enligt sakens natur - framför
allt i förväg - kan stöta på både motstånd och anslutning. Han betonar
bl a fördelen av en förkortad behandlingstid och däremot svarande finan-
siella inbesparingar. Jag skulle också vilja tillägga bättre utnyttjande -
till det gemensammas fromma - av de facklärare och psykoterapeuter
som står till förfogande.
Intervjuer med t ex läkare på landet visar att det alltjämt i vissa kret-
sar finns en viss skygghet, för att inte säga fruktan, för psykiatrer och till
och med för psykoterapeuter. Denna kan leda till svåra tidsförluster vid
behandlingen av psykiskt lidande. Mången läkare på landsbygden kan
därför, som husläkare, med hjälp av psykotropa mediciner inleda en be-
handling som senare kan övergå i klinisk vidarebehandling under specia-
listens säkra ledning, detta utan det motstånd från patienten eller dennes
anhöriga som man annars har att befara. Därmed får hallucinogenerna
ökad betydelse också för invärtesläkaren eller den allmänpraktiserande
läkaren.
Psykofarmaka sätts vanligtvis in i och för behandling av symtom, eller
också verkar de antipsykotiskt sedan de under en längre tid intagits i
fasta dagliga doser. Störda själsfunktioner ansluter sig bättre till det nor-
mala och avstäms åter efter varandra. Hallucinogener i enstaka doser
med intervaller emellan förrycker ofta själsliga grundfunktioner och per-
sonlighetsbilden. Deras terapeutiska verkan kommer av samverkan mel-
lan de upplevelser som förs fram av det psykotiska tillståndet och den
därpå följande motsättningen med dessa erfarenheter.
De måste vara förbundna med patientens personlighet. Terapeuten
förenar de mest förvirrade intryck till en meningsfull helhet. Vad som
först är tillfällighet och brottstycke hjälper till att forma liksom en mo-
saikbild av personligheten och dess förhistoria.
Mycket viktig är den erfarenheten att hallucinogenernas verkan in-
träder redan vid doser som ännu inte förmår utlösa några psykotiska
upplevelser.
Psykolysens verkningar kan grupperas på följande sätt:
1. Liksom i drömmen blir det glömda eller till det undermedvetna
undanträngt material gripbart och möjligt att redovisa, även efter det att
ruset avklingat.
2. Tillbakaglidandet till en tidigare åldersnivå kan bidra till att man
erkänner traumata och symbolbildande upplevelser. Efterupplevandet av
barndomsupplevelser främjas.
3. Arketypiska bilder som kommer fram, kan ha en verkan som gör
sig gällande också senare.
Genom att den sjuke ställs ansikte mot ansikte med sina rusupplevel-
ser anpassar han dem till sin inre värld - på andlig väg eller till följd av
att hans känsloliv blivit skakat. Upplevelsen av arkaiska bilder, urbilder,
föranleder patienten att befatta sig med sin person som helhet och inte
förlora sig i bisaker. I de indianska riterna tycks ett slags terapi ha grun-
dats, som återför gemenskapen just till urbilder, på vilka den "vilar".
Detta tryggar ett utvidgande av livsgemenskapen och just en bildmässig
samstämmighet. Vi behöver bara tänka på religionsgrundarnas symbo-
ler (kors, halvmåne, Buddas handfattning, yogins sittställning).
Psykolytikerns patient skakas känslomässigt och är i och med det
möjlig att tala med. Detta öppnar två vägar till botande: att tala ut om
känsloupplevelserna, och att fördjupa insikten om den egna personlig-
heten, "identiteten".
Det blir därigenom möjligt att befria den sjuke från hans felaktiga
inställning och spränga hans neurotiska upprepningstvång. Slumrande
konstruktiva krafter frigörs, som verkställer den sjuka personlighetens
ombyggnad. Många fackmän frågar sig om insättandet av droger - i vårt
fall hallucinogener - inte skadar förhållandet mellan terapeut och pati-
ent. Vissa sjuka förhåller sig avvisande till sin omvärld, terapeuten in-
beräknad. Blir de emellertid riktigt underrättade om drogernas väsen och
verkningar, ställer de sig inte avvisande till deras insättande.
Patientens kontaktbehov stimuleras kraftigt genom uppluckringen av
hans känslovärld, den förändrade bilden av en ny verklighet (i ruset)
och hela kaleidoskopet av bildmässiga upplevelser. Naturligt nog söker
en patient, som rycks in i denna virvel av ovana upplevelser, kontakt
med terapeuten, som samtidigt ger honom trygghet. Detta förlopp mot-
svarar väsentligen överföringen i den klassiska analysen (kontaktbild-
ning och känsloöverföring på terapeuten).

Behandlingen
Till att börja med kan den kliniska behandlingen inte undgås. Åtmins-
tone bör man under en längre tid koppla in sjukhusvistelsen eller en
tvådagarsbehandling en gång i veckan eller en natt på sjukhuset med
jämna intervaller.
Det är självfallet att den behandlade läkaren måste vara psykofarma-
kologiskt och analytiskt erfaren. Den sjuke måste underrättas om de
droger som skall användas och om meningen med och förloppet av be-
handlingen. Han får inte undandras kontroll, åtminstone inte övervak-
ning genom en betrodd medlem av hans familj.

Doser
Psilocybin (också LSD) intas normalt om morgonen genom munnen.
Injektion är också möjlig. Lätt frukost. Avskärmat ljus i rummet under
rusets verkan (5-8 timmar efter LSD, mindre efter psilocybin). Inträder
icke önskade kriser möjliggörs en dämpning eller ett upphävande av
verkningarna av motmedel (klorpromazin, thioridazin, i engångsdos om
50-200 mg genom munnen, eller med barbiturat, t ex pentymal eller
mebumal i engångsdos om 0,1-1,0 genom munnen).
Det terapeutiska utnyttjandet av upplevelseförloppet kan sättas igång
redan under den avklingande verkan av medicinen - eller senare på
grundval av en berättelse från patientens sida. Med tanke på de starkt
optiskt inriktade upplevelsebilderna ägnar sig dessa för återgivning i
form av teckning, målning och modellering. Också för gruppterapi är
hallucinogenerna lämpliga - denna egenskap utnyttjas dessvärre för när-
varande på ett ansvarslöst sätt av självutnämnda "överstepräster" . . .

Klinisk bild
Psilocybindoser på 6-15 mg (medelstor mängd), motsvarande 40-100
mikrogram LSD, ger en passiv och lugn patient. Han kan väckas ur sin
självförsjunkenhet. Mot slutet av drogens verkningstid blir han mer tal-
för. Han förblir vid fullt medvetande. Efter 15-30 minuter inträder så-
dana kroppsliga störningar som har beskrivits här. Efter en högsta nivå
i början avklingar verkningarna vågformigt. Upprepade behandlingar
leder till en viss dämpning av verkningarna. Patienten tar dock utan
fruktan itu med dem efter några behandlingar. Stundom förekommande
rörelser av oro och förlägenhet. Svårundertryckt skratt inleder för det
mesta de själsliga förändringarna: hämmat eller stegrat tankeflöde med
sönderbruten satsbildning. Uppluckrade tankeförbindelser. Känslobeto-
nad styrning av tankeförloppet. Tillfälliga retningar utifrån - eller också
inifrån - stör koncentrationen på det upplevda. Förvridning av verklig-
heten och avpersonalisering. Illusionära förvridningar. Begränsning av
verkligheten, omvärlden. Optiska, ibland också akustiska "hallucinatio-
ner". Tidsförloppet fördröjt, påskyndat eller stillastående. Förändrad
upplevelse av "jaget".
Upplevelse av den egna personlighetsklyvningen är möjlig. Den sjuke
känner alltid till sitt tillstånd, detta är ett led i behandlingen. De genom
inverkan av psilocybinet framkallade själsliga verkningarna får inte
minst av denna orsak inte liknas vid en akut psykotisk process. Vid in-
tagande av doser på 20-30 mg psilocybin (respektive 200-800 mikrogram
LSD) kan ett slags uppfyllelse genom hallucinationer förekomma eller
ett snabbt uppkommande och övergående raserianfall (raptus), som rik-
tar sig mot den egna personen eller mot andra.
Svårigheter kan uppstå i fråga om psykolysen, på grund av läkaren,
av patienten eller också av medicinen. Det kan inträffa att läkaren över-
skattar chanserna för ett fall eller att han överskattar patientens intelli-
gens och verkliga vilja att bli frisk. Läkaren kan också i alltför hög grad
låta sig vägledas av erfarenheter som han har samlat under experiment
med friska försökspersoner.
Patienten kan sträva emot psykosen eller lida av ångest och outsagt
värja sig på olika sätt: han påstår att drogen på grund av kroppsliga bi-
verkningar är outhärdlig för honom.
Han kan genom viljeansträngning undertrycka verkningarna av små
drogdoser (liksom i hypnos).
Rätt ofta inträffar det att patienten, framför allt den bildade patienten,
ordnar sina upplevelser i det psykolytiska tillståndet efter egna önske-
föreställningar. De förringas under loppet av behandlingen. Sker inte
detta måste doseringen ökas. Särskilda rusupplevelser kan komma den
sjuke att inta en protestattityd mot dem. Här används som korrigerings-
metod samma behandling som är vanlig inom den klassiska analysen.
När det gäller drogdoseringen finns en fara att en patient blir ängslig
på grund av en inledande överdosering. För varje sjuk är det nödvändigt
att pröva sig fram till dos och intervall. Det finns visserligen psykiatrer
som tillgriper chockmängder för vissa specialfall.
En alltför stark dosering eller alltför snabb följd mellan doseringstill-
fällena kan framkalla ett övermått av intryck. Man rekommenderar en
stegring av doseringen med intervall på en vecka från 5 till 15 mg psilo-
cybin (eller från 40 till 400 mikrogram LSD). Vid särskilt svåra fall till-
lämpas under intervallen en tilläggsterapi. Verkningarna av drogen avtar
inte vid dagligt intagande, då i sådana fall en viss tillvänjning inte är ute-
sluten. Psilocybin och LSD kan bytas ut mot varandra utan att det leder
till negativa följder.

Komplikationer
Det kan plötsligt eller småningom uppträda en depressiv reaktion, som
för patienten till självmordets brant. Därför måste den terapeutiska kon-
takten mellan patient och läkare hela tiden upprätthållas. På detta sätt
kan man inskrida i det rätta ögonblicket.
Aggressiva tillstånd måste likaså genom ständig övervakning bromsas
i tid (lugnande tilltal eller medicin).
Paranoida former - språkförvirring t ex - kan uppträda, men först
efter ruset. De behandlas med neuroleptika (hibernal och liknande), och
med analytisk terapi sedan den lugnande effekten uppnåtts.
Fördröjda reaktioner förekommer sällan. Så kan patienter efter den
psykolytiska behandlingen dröja kvar i ett tillstånd, som varar i en eller
flera dagar, då en jämn eller växelvis av- och tilltagande motorisk aktivi-
tet gör sig gällande, eller ängsligt spänd stämning eller störd visuell om-
världskontakt. Det är möjligt att detta tillstånd plötsligt återinträder
efter flera timmar eller rentav dagar. De störningar som framkallar detta
tillstånd, kommer från det själsliga området, inte från det kroppsliga!
Orsak härtill är ett alltför raskt fortskridande av terapin, för vilket pati-
enten inte varit tillräckligt förberedd. Behandlingen kräver kortare inter-
vall i den psykolytiska terapin, eller tillfogande av analytisk hjälp eller
i sista hand neuroleptika (som i föregående fall).
Man har fruktat att man genom psykolysen skulle kunna frammana en
endogen psykos, dvs inifrån kommande, latent. Denna farhåga tycks
vara ogrundad, även om - särskilt bland LSD-adepter - sådana fall före-
kommer på de psykiatriska klinikerna i USA. Särskilt i fall som inte stått
under läkarkontroll.
I fråga om psykoshotade patienter är risken för ett utbrott eller en för-
sämring av deras tillstånd inte utesluten. I USA har av 5 000 försöksper-
soner bara 1 à 2 fall per 1 000 kunnat konstateras förete psykotiska
reaktioner. Då noterades inte något fall av schizofreni efter intagande av
kontrollerade doser av hallucinogener. Faran för vanebildning anses obe-
tydlig. Det betyder emellertid inte att missbruket av hallucinogener inte
skulle vara i stigande.
Dessa utförliga uppgifter om terapin och dess metoder tyder på vilka
faror den pseudomystiker utsätter sig för som hänger sig åt rusgifterna
för att, som Gnirss uttrycker saken, "hjälpa sig över sociala anpassnings-
svårigheter, bristande själverkännande eller inre tomhet" - hippies har
bevisat det.

Inleden eder icke i frestelse!


Efter självförsöken inom ramen för svampceremonier i Mexiko och även
i Europa frågar vi oss vilka erfarenheter som gjorts med de syntetiska
substanserna - här med psilocybin - vid sidan av psykiatriska experi-
ment.
Särskilt starkt intryck gör Rudolf Gelpkes berättelser. Han har under
studieuppehåll och resor i Iran undersökt vilken roll haschisch och opi-
um spelat i den persiska litteraturen, mystiken och inom de hemliga
sammanslutningarna. Under fem månader genomförde han 19 självför-
sök med LSD och psilocybin. Han gjorde det först under kontroll.34
16 av försöken genomförde han på egen hand. Han kom fram till att
endast flera gånger upprepade försök kunde läggas till grund för någon
allvarlig bedömning. De som gör ett försök någon gång för nyfikenhets
skull kan givetvis yttra sig om detta enda försök. Men de kan inte dra
några mer vittgående slutsatser av dem. Likaså tror han att "de yttersta
hemligheterna troligtvis inte yppar sig" annat än vid försök med höga
doser. Vi vet från Gnirss vart så höga doser kan föra, men måste väl
lämna den möjligheten öppen att i speciella fall - särskilt i fråga om psy-
kiskt verksamma droger - speciella resultat kan vara att vänta.
Gelpke går emot benämningen "rusgifter". Ty han fruktar att redan
detta skulle kunna vara nog för att allmänheten och myndigheterna skall
vara benägna att jämställa dem med opium, morfin och kokain. Att be-
teckna dem som förbjudna rusgifter skulle kunna tolkas som en upp-
maning att bekämpa dem inom lekmannaområdet.
Efter sina 19 försök har Rudolf Gelpke (i varje fall hos sig själv) inte
kunnat fastställa någon tillvänjning. Han är av den åsikten att också
långvarigare bruk av psilocybin och LSD inte leder till kroppsligt-andligt
sönderfall, så som fallet är vid regelbundet missbruk av alkohol, ha-
schisch, opium eller kokain. Han fastställde också att psilocybin och LSD
inte en gång ledde till den för meskalin typiska första fasen av kroppsligt
obehag. Inte heller på denna punkt får vi bortse från Gnirss konstate-
randen av fysiska verkningar - giltiga i varje fall för hans försöksperso-
ner. Just sådana inbördes motsatta påståenden eller konstateranden
tycks visa på att forskningen i fråga om dessa droger fortfarande befin-
ner sig i sin linda. Å andra sidan får personlighetsfaktorn hos försöks-
personen därvid så mycket större vikt. Gelpke är av den uppfattningen,
att reseberättelsen skänker berättigande åt varje färd, vare sig resan går
utåt eller inåt. Därvid får man inte glömma att det också finns den still-
samma drinkaren, och det finns väl också ett stillsamt "resande in i det
inre".
Gelpke citerar i detta sammanhang också Gottfried Benn i boken
Provoziertes Leben, där denne förutser "ett tillflöde av insikter och av
ande" och "en ny skapande period". Gelpke anser att den enskilda män-
niskans hållning gentemot "rusets" fenomen bestäms av rådande tabun
i det samhälle hon lever i. För oss i västerlandet är alkohol ett njutnings-
medel. För muslimen däremot är alkohol ett djävulens verk (Koranen V:
92). Omvänt bedöms njutandet av haschisch hos oss i västerlandet som
kriminellt. Om man närmare granskar det nämnda stället i Koranen får
man det intrycket att Muhammed fördömde allt som håller den troende
borta från Gud och från bönen. Dit hör för honom utom vin också lotte-
rier och "statyer". Det sista har utlagts som om det var schack det var
fråga om. Och så spelade man helt enkelt schack med ickefigurativa
stenar, som dock alltjämt var så formade så att man kunde skilja dem
från varandra.
Det är inte ofarligt att anställa jämförelser mellan österlandet och väs-
terlandet. Och är man orientalist så väljer man endast alltför gärna
ståndpunkt till österlandets förmån. Var och en försvarar "sina" skydds-
lingars andliga och materiella rike och söker stegra sin prestige i väster-
landet genom att uppträda i österländsk belysning. Västerlandets värld
är starkt viljebetonad. Österlandets är i mycket större omfattning inrik-
tad på låt-gåmentalitet, uppgående i naturen (som hos Laotse) eller i
zenbuddismens aningsfulla tillvaro. När hallucinogener och andra psyko-
tropa substanser redan i århundraden (eller årtusenden?) har övat sitt
inflytande på orientaliska kulturer, måste de hos dess bärare för länge
sedan ha lett till resistensfenomen av både fysisk och psykisk art. Väster-
länningars färder in i den österländska mystikens ljus och dunkel blir,
om de är allvarligt menade, alltid något av ett vågstycke.
I samband med alkoholfrågan måste vi tänka på att söta frukter helt
enkelt inte jäser, utan torkar, i ett torrt ökenklimat som det i Arabien
och en stor del av Mellersta Östern, där de kan konserveras endast i
denna torra form (dadlar, fikon, vindruvor). Jäsning i fuktiga och varma
områden leder till bildande av alkohol och därmed till en konserverings-
form för tropiska förhållanden. När islam nådde de tropiska områdena
- framför allt Östafrika, närmare bestämt swahilikusten - blev alkohol-
förbudet i Koranen till hinder för missionen (alldeles som monogamin
för den kristna missionen). Jag har i Östafrika träffat "heliga" (saijds),
om vilka det bland folket hette att alkohol på deras tunga förvandlades
till mjölk. . . På den kokospalmbeväxta swahilikusten i Kenya såg jag
talrika muslimer fullständigt berusade redan klockan tio på morgonen.
De hade druckit palmvin, som en ättling till profeten, en sheriff, lät ut-
skänka på krogar. Det skulle vara bra om de ville ta sin Koran lika myc-
ket på allvar som vissa västerländska förespråkare av satsen "ex oriente
lux".
Under Gelpkes första försök med 10 mg psilocybin började medlet
verka efter 20 minuter. Han kände munterhet, pratighet, "lätt men be-
haglig svindel" och "njutningsfull djupandning", dvs samma symptom
som när han rökt haschisch.
Han hade bestämt sig för att göra anteckningar, men fann snart att ett
sådant företag skulle vara rena slöseriet med tiden. Först stod optiska
intryck i förgrunden, framför allt ett "strandlöst bortom varandra" i
trädraderna i den närbelägna skogen, och ett över varandra i de torn-
höga molnen. Han förnam "himmel över himmel". Så följer mystifika-
tioner. Han talade om en "på-tröskeln-till-det-yttersta-känsla" och
smekte träet i en virkestrave i trädgården med "djuriskt sinnlig" ömhet.
Han befann sig snart i "den fullkomliga vindstillans världsmedelpunkt".
Han tänkte på "det vanliga livet", där "man är inkopplad, inte 'helt',
bara styckevis, sönderhackat och kluvet, i de konstlade tidsavsnittens
småskärvor". Han talade om "alla tings samtidighet", om "varats ur-
grund". Han upplevde ett ögonblick verkligheten "bortom tidens tyngd-
kraft".
"Barnsligt nog" söker han förhala återfärden till samtidsvärlden ge-
nom ytterligare drogdoser. Verkan av 6 mg och därefter 4 mg blev nästan
ingen.
Vi ser i dessa sporadiska yttringar den starka tendensen till konstnär-
lig, litterär framställning. Det skulle ha lyckats för Gelpke också utan
hallucinogener och deras inspirerande bilder. Under hypnos uttrycker
sig också enkla människor skapande-litterärt, när de försöker berätta om
sina upplevelser. Det måste närmare undersökas om detta inte också är
fallet i fråga om hallucinogenrus. Hans Heimann35 är av en annan åsikt.
Han anser sig inte ens hos bildade och konstnärligt begåvade människor
ha märkt någon stegring av skaparförmågan under hallucinogenrus.
Denna motsättning visar hur svårt det är att skaffa sig en objektiv bild
av dessa frågekomplex. När lösryckandet från våra tidsbegrepp upplevs,
framstår - kan man tillägga - berättelsen om det i ruset upplevda inte
som mindre splittrad i skärvor än den sönderhackade vardagstiden - om
man jämför med hela krukan. Det tycks emellertid som om sådana mo-
saiker, vid sidan av vår vanliga logik, blir till en bestående beståndsdel
av vårt minne och, som Gelpke efter det följande försöket säger, kan
väcka hemlängtan.
Sitt femte försök gjorde Gelpke med en så stark dos som 20 mg psilo-
cybin, vilken han hade förberett sig för i dagar. En halvtimme efter det
att han hade tagit in denna dos var han inte längre kapabel att göra
några anteckningar. Han hade kunnat anteckna: "Allting intensivt, i
synnerhet vid randen av synfältet". Han tillägger efter avslutat rus att
psilocybin-anden "springer på" sitt offer bakifrån eller från sidan. Den
är inte där man riktar blicken. Han minns också hur hans rum nästan
som i ett slag tedde sig "främmande" för honom. Det hade varit helt
dränkt i rött. Hans första försök med halva dosen psilocybin var bara en
föraning av vad som nu väntade honom. Intrycken vällde in över honom
med våldsam kraft, slet upp honom med rötterna, kastade omkull ho-
nom, slet sönder honom för att åter sätta ihop honom, gjorde honom till
intet och till allt. När vi läser följande avsnitt av Gelpkes rusberättelse
måste vi medge att detta rus åtminstone närmar sig det konstnärliga,
även om innehållet inte förmår försätta oss i en annan värld:
"Jag har inte sett gudarna, även om himlen var full av dem. Jag såg
deras kröningshall, och däröver såg jag den outsägliga kupolen formad
av evighetens isvind och jag såg världsurets pendel svänga från djur-
tecken till djurtecken. Jag såg också molnen störta uppåt i himlens upp-
slitna avgrund och så bli till hallens pelare. De var överallt behängda
med snidade masker, och även dessa kunde jag i lugn och ro betrakta.
Endast gudarnas intåg var mig förmenat att se, och det på goda grun-
der. Ty redan den dånande tystnad som föregick detta intåg grep om mitt
hjärta med jökelfingrar och pressade samman mig med sådan fruktans-
värd makt åt höger och nedåt i min länstol, att själva fasan stelnade på
mina läppar innan den blev till ett skri." Rudolf Gelpke säger att detta
rus efter 2 1/2 timma plötsligt upphörde. Därefter var han i 1 timme myc-
ket förvirrad och borta. Han kunde inte påstå att han hade "förstått"
upplevelsen.
I ett senare försök med 16 mg psilocybin upplevde Gelpke helt korta
sömnstötar med "hypnotisk" (eller "magnetisk") dröm av ett slag som
han alltid hade upplevt som typisk för psilocybin. Han hade en stark
önskan att få vara i fred, även om han utan vidare var i stånd att tala.
Tidigt på morgonen, en timme efter intagandet av drogen (därtill efter
en vaknatt!) hade han bestämt sig för att ta en promenad utmed Rhens
strand i Basel. Han kände sig på gatan "som i hemlighet förföljd". Han
fick en känsla av stilla behag vid tanken på, att ingen på gatan visste om
"att hans namn var Rumpelstilzchen"... Han behärskade hela tiden
sina reaktioner och var mycket försiktig när han gick över gatan, "som
en Mars-invånare som genom ett oblitt öde kommit att hamna i Basel".
Gelpke lade sig senare - återkommen hem - och hade åter en "hypno-
tisk" dröm: Han susade nedför en väldig trappa över tusentals röda
trappsteg, som om han flög, och vaknade inte bara upp ur denna dröm,
utan ur ruset över huvud taget.
Noter

1 Psykotropa ämnen, på psyket specifikt verkande substanser.


2 Psykofarmaka, läkemedel med i allmänhet övervägande impulsstegrande, retande
eller lugnande verkan, som påverkar människans stämning och beteendemönster.
3 Albert Hofmann, kemist, ställföreträdande chef för firman Sandoz kemisk-
farmaceutiska forskningslaboratorier i Basel. Känd framför allt på grund av sina
studier om mjöldrygealkaloiderna ergometrin och ergotamin samt som upptäckare av
LSD.
4 Walter Pöldinger, överläkare för psykofarmakologi vid psykiatriska universi-
tetskliniken i Basel.
5 Peyotl, den ursprungliga beteckningen på trollkaktusen Lophophora williamsii Lem.
De spanska erövrarna ändrade ordet till Peyote, som de hade lättare att uttala.
6 Meskalin är det hallucinogent verksamma ämnet i peyote, som sedan länge kan
framställas syntetiskt.
7 Professor Louis Lewin, i sitt grundläggande verk Phantastica, se litteraturför-
teckningen.
8 Tesquino, alkoholhaltig dryck framställd av jäst majs.
9 Zenit: de betraktar den högsta punkten på himlen över betraktarens huvud som det
femte väderstrecket.
10 Tequila, stark spritdryck som destilleras ur vissa Agave-arters stjälkar, som
innehåller en sockerhaltig saft.
11 Lewin, a A.
12 Alkaloider, organiska, kvävehaltiga basiska föreningar i vissa växter. I hög dos ofta
giftiga, i låg dos utgör de en viktig grupp läkemedel.
13 Mamillaria, vårt- eller kulkaktus med spiralformigt ordnade vårtor, som på sina
spetsar bär ulliga eller filtartade dynor som omger taggarna.
14 Mer härom i standardverket om peyote-kulten bland nordamerikanska indianer, La
Barre, W, The Peyote cult. Hamdon, Conn 1964.
15 E Merck, Darmstadt, framställer meskalinsulfat i form av glänsande prismor.
16 Lewin, a a.
17 Beringer, första gången i ett föredrag för en psykiatergrupp 1922.
18 Ringger, Das Problem der Besessenheit, i: Neue Wissenschaft. Zürich 1953.
19 Aldous Huxley. Boken utkom år 1954. Samma år kom den i svensk
översättning: En port till andra världen.
20 Ringger i Parapsychologie. Zürich 1957.
21 Michaux, se litteraturlistan.
22 Se vidare Däniken, E von, Erinnerungen an die Zukunft. Ungelöste Rätsel
der Vergangenheit. Düsseldorf 1968.
23 Zapotekerna, indiannation som hade skapat en högtstående kulturkrets i
södra Mexiko, vilken vid spanjorernas ankomst ännu stod i blomning.
Deras centra var Monte Albán och Mitla, i dag välbevarade ruiner.
24 Eliade, se litteraturlistan.
25 Professor Tadeusz Reichstein, chef för organisk-kemiska institutionen vid
universitetet i Basel. Nobelpristagare 1950 för utveckling av cortisonet.
26 Psilocybin är ett indol-derivat, hittills det enda i naturen påträffade i 4-
ställ-ning hydroxylerade indol-derivatet. En andra överraskning för
kemisten: psilocybin är det enda hittills kända naturligt förekommande
indol-derivat som innehåller fosfor.
27 Dysforisk förstämning, ångestbetonat stegrad, olustig förstämning.
28 Professor Rudolf Gelpke, känd orientolog från Basel, hedersledamot av
der-vischorden Meium e Divané, se litteraturförteckningen.
29 Watts i Psychedelic Review, 1964: 1-3. Cambridge, Mass.
30 Romberg, att stå med fötterna tillsammans och slutna ögon. Positiv
Romberg: osäkerhet, vacklan, eventuellt faller vederbörande omkull.
Jämviktstest.
31 Gnirss har i detta sammanhang offentliggjort ett verk om "Ångest,
psykiska och somatiska aspekter", i vilket han går in just på denna "tunna
vägg". Se litteraturlistan.
32 Gnirss, se litteraturlistan.
33 Psykolys, som sådan betecknas en psykoterapi som använder sig av
hallucinogener (kemoterapi). Professor Leuner nämner en framgångskvot
på 65 % vid de svåraste neuroserna.
34 Albert Hofmann och Werner Hügin, den senare chef för
anestesiavdelningen vid Basler Bürgerspital, kontrollerade självförsöken.
35 Professor Hans Heimann, schweizisk psykiater och chef för
psykopatologiska forskningsinstitutet vid psykiatriska universitetskliniken
i Lausanne.
36 Utvanns först som spjälkningsprodukt vid den alkaliska hydrolysen av
mjöl-dryge-alkaloider och nyligen också extraherat ur kulturer av
mjöldrygesvam-pen Claviceps paspali, som parasiterar på det vildväxande
gräset Paspalum distichum.
37 Solms, känd psykoterapeut i Geneve, som är skeptisk mot användandet av
hallucinogener i psykiatrisk praxis.
38 Hypnagoga hallucinationer skiljer sig från narkotikans effekter genom att
reflexerna inte upphävs och att verkningarna på hjärtat mer eller mindre
bortfaller.
39 Se avsnittet om scopolamin i kapitlet "Bolmört och spikklubba".
40 Peter Seidmann, psykoterapeut i Zürich, känd för sina arbeten Der Weg
der Tiefen-Psychologie in geistesgeschichtlicher Perspektive och
Moderne Jugend, eine Herausforderung an die Erzieher.
41 Wasson hoppas också att få uppgifter från annat håll under kommande år,
och cuicatekerna, två andra indianstammar inom mazatekernas land och
de angränsande områdena av östra Sierra Madre, använder profetsalvians
blad för ceremonier.
42 Ergot är den engelska och franska beteckningen för mjöldryga. På franska
betyder ergot också "vissen gren", möjligen med tanke på de eventuella
verkningarna av mjöldryga.
43 Många forskare föredrar beteckningen psykotomimetikum, dvs
"psykosefter-härmande".
44 Psykedelisk, ett begrepp som har blivit vedertaget i USA (mind
manifesting, mind expanding eller mind opening drugs) och kan översättas
ungefär med "medvetandesvidgande". "Medvetandesförändrande" skulle
väl med den syn man numera har på företeelsen vara mer adekvat.
45 Jacques Mousseau, chefredaktör för tidskriften Planete i Paris.
46 Leuner, se litteraturlistan.
47 Richard Al pert, förutvarande professor i psykologi vid Harvard-
universitetet.
48 Professor Sidney Cohen, chef för neuropsykiatriska kliniken i Los
Angeles.
49 Lewin, a a.
50 Charles Baudelaire, Elevation ur Les fleurs du mal (Ondskans blommor).
Svensk översättning av Dan Andersson i: Samlade skrifter, 2, Stockholm
1930. De följande prosacitaten av Baudelaire är ur hans Du vin et du
haschisch compares comme moyens de multiplication de Vindividualité
(Om vin och haschisch jämförda som medel till mångfaldigande av
individualiteten), som han publicerade i mars 1851. Översättning av Vera
M Nelhans.
51 I: Kohn A, Sibirien und das Amurgebiet. Leipzig 1876.
52 Denna krets kring Carl Gustav Jung hade såtillvida kontakt med afrikana,
som den ingående befattade sig med den atavistiska konstens fenomen.
53 I: Lewin, L, Die Gifte in der Weltgeschichte, 1920.
54 Lewin ibid.
55 Hartwich, se litteraturlistan.
56 Martinez, M, Plantas medicinales de Mexico. Mexico 1959.
57 Ximénez, se litteraturlistan.
58 Carl von Linné (1707-78), skapare av sexualsystemet för växtriket, som
baserar sig på indelning efter ståndare och pistiller.
59 Hughes, P, Witchcraft. London 1952.
60 Scott, R, Discoverie of witchcraft. London 1584.
61 A J Clark i bilaga till Murray, M, The witch cult in western Europe.
Oxford 1921.
62 Guazzo, FM, Compendium maleficarum. Milano 1608.
63 Konrad, E, Zur physiologischen und therapeutischen Wirkung des
Hyoscinum hydrochloricum, Zbl. Nervenheilk. Psych., 11 Jg., 1888: 18:
529.
64 Mannheim, M J, Die Scopolaminwirkung in der Selbstbeobachtung, Z.
Neurol., 1925: 93: 555.
65 I en bilaga till Monatsschrift für Psychiatrie und Neurologie.
66 Georg Schweinfurth, känd Afrika-forskare (1836-1925).
67 Peters, D WA, Kat. The pharmaceutical journal, 1952: 5: 7.
versitetet. Efter sina psilocybin-försök ägnade han sig 1963 åt LSD och
måste lämna Harvard.
70 Sidney Cohens arbete The beyond within hör till hallucinogenkunskapens
klassiska verk.
71 Confinia Neurologica, "Neurologins gränsområden". Basel/New York
1952.
72 Prinzhorn, H, Bildnerei der Geisteskranken. Berlin 1922.

Noter av Finn Sandberg, professor i farmakognosi


I Enligt E F Anderson (Brittonia 1969:21:299) innefattar Lophophora
williamsii vad som tidigare beskrivits som L. lewinii. Det är sålunda
varieteter av samma art.
II Adrenokrom är dock inte den huvudsakliga nedbrytningsprodukten av
adrenalin. Dess patofysiologiska roll är mycket osäker.
III Av de nämnda släktena finns arter även i Sverige, t ex den stora
kragskiv-lingen, Stropharia depilata, och tuvad mörkskivling, Psilocybe
spadicea.
IV Leuenberger gör sig här i sin upptäckariver skyldig till en
självöverskattning. Ouabain upptäcktes ett sekel före honom.
V Även annan indelning, så att Humulus och Cannabis hör till familjen
Canna-binaceae.
VI Felaktigt påstående av författaren. Under en vacker sommar i Sverige, t ex
1969, bildades cannabinoider i hampa. VII Felaktigt påstående av författaren.
Bladen av han- och honblommor innehåller ungefär lika mycket
cannabinoider, beräknat per torrvikt. VIII Även i andra områden, t ex
Anatolien, enligt egen erfarenhet. IX Tveksamt påstående. Calotropis
innehåller hjärtaktiva glykosider av samma slag som Digitalis.
X Det verksamma ämnet är ∆1-tetrahydrocannabinol (THC), och dess meta-
bolit 7-hydroxi-∆1-tetrahydrocannabinol. Främst har professor Mechoulam i
Jerusalem klarat ut kemin hos haschisch. XI De hallucinogena substanserna
är nu isolerade och strukturbestämda: muci-mol och ibotensyra.
XII Detta antal är mycket lågt räknat. Det skall väl observeras att antalet
gäller endast toxisk effekt, medan medicinalväxternas antal är
hundrafaldigt större och ständigt ökas.