Wokade

MILJÖTHRILLER

mobiler

Carl Eneroth

Wokade mobiler

Var tar din mobil vägen när du pratat klart?

Köp.

Läs. Dela. Direkt. 15 mars 2012

Lansering

www.wokademobiler.org

2

Carl Eneroth

Wokade mobiler

3

ISBN e-bok xxxx-xxx--xxx--xxx © Carl Eneroth 2012 Omslag: Carl Eneroth Bild: Alistair Ruff CE Conversations AB E-boksproduktion Vulkan, 2012 Läs mer: www.wokademobiler.org

All kopiering, utöver för privat bruk, och otillbörlig vidarespridning är förbjuden.

4

Persongalleri

Wang Zhuangzhuang eller Xio Jeng, 36, förbindelseofficer, Peking Lee Chian, 54, företagsledare, Shenzhen Mei-Li eller Vita Molnet, 19, migrantarbetare, Guiyu Douglas Bååth, 45, entreprenör, Stockholm Monika Larsson, 35, revisor, Stockholm Ludvig Celsius, 45, forskningschef, Lund Christian Palm, 43, investerare, Stockholm Zhao Ping eller Michael, 62, utredare, Peking Bao Taifei eller Margaret, 58, byråchef, Peking Tang Longbin, 56, vice president, Kina Deng Wu, 54, vice premiärminister, Kina Tung Ma eller Burt, 47, assistent, Shenzhen Emily Poon, 34, ambassadråd, Stockholm Sofia Melcher, 41, journalist, Stockholm Anders Bergström, 47, mellanchef, Sao Paolo Catherine McGuire eller Cee, 40, läkare, Stockholm

5

Till min trojka Cornelia, Fredrika och Karin

6

[Skype, 21 januari] “Som sten, sax, påse. Välj rätt vapen och du vinner.” “Lite mer komplicerat än så, eller hur?” “Varje ny position är en språngbräda till nästa position”, förklarade Prada. “Öppna upp för flera alternativ. Använd små misstag hos din motpart till din fördel.” “Jag vet inte...”. Silver smackade läpparna. “Om jag klarar det här.” Videosamtalet hade pågått en timme. Prada lät ivrig: “Är det ja eller nej?” Silver försvann ur bild. Och dök upp igen, minuten senare. Ansiktet nedsläckt utom ögonen. De lös beslutsamt, galet. “Okej. Jag gör det.” “Du skriver på?” Prada hade svårt att dölja sin förtjusning. “Ja.” Silver begravde ansiktet i händerna. “Folket i Guiyu kommer att tacka dig.” “Det gör de säkert.” Silver log snett mot webbkameran. “På min begravning.”

7

Guiyu, listad som en av jordens mest förorenade platser, ligger några timmar med bil från Hong Kong. Hit fraktas en miljon ton elskrot om året, mest från USA, Canada, Japan och Sydkorea, men även Europa och Kina. Efter en blygsam start 1995 återvinner idag runt 150 000 migrantarbetare metaller med primitiva teknologier för 20 kronor om dagen. Nio av tio lider av hälsoproblem från exponering av bly, kadmium, kvicksilver, krom och PVC i datorer, mobiler och annan elektronisk utrustning. Kina förbjöd importen av elskrot år 2000. Sju år senare etablerades den Nationella AntiKorruptionsbyrån i Peking.

8

Måndagen den 29 augusti

1
[Guiyu, 10:40] “Slå mig inte.” Maffiabossen kröp ihop i baksätet på en limousin hejdad framför infarten till ett lagerhus i Guiyu ett par timmar från Shenzhen i södra Kina. Hjässan glänste under den glesa sidbenan på en kortväxt, mager man. Wang Zhuangzhuang öppnade sin knutna näve och blaffade handen över bossens guldbågade glasögon. Singlade dem över axeln och kastade sig mot hållaren i bossens bälte. Han fick upp mobilen bossen tog tillbaka. Wang bände upp hans fingrar. Mobilen föll på fotmattan. Wang fångade den först. Bossen slet av honom näsduken. Rev honom i pannan med en lång vass nagel. “Släpp den!” Men Wang hade ingen sådan avsikt. Han ålade baklänges ur bilen med mobilen i handen. Kravlade sig på fötter, satte av uppför infarten och sprang mot vägen framför lagerhuset. Ett skott brann av. Och ett till. Det smattrade och ven. Wang svängde tvärt höger, ut framför en mötande lastbil, ned framför kofångaren, under drivaxeln och dieseltank, med kinden mot småsten på het asfalt, platt som en flundra. Lastbilen for över huvudet. Wang kom på fötter. In mot kåkstadens skyddande ruckel. Han kryssade mellan cyklar och mopedtutor, vagnar och kärror, kvinnan med en bambukorg rovor på ryggen, ner i gränden där grisar bökade bland sopor under en uppspänd lina tyngd av kulörta papplyktor, mot en tegelmur han sparkade sig uppför och svingade sig över. På andra sidan muren satt sex, sju män på tvärställda trälådor runt ett spelbord och rökte. De såg upp, unisont, likt en flock kaniner inför Wangs mjuklandning och kullerbytta. Han rullade upp på fötter och fortsatte lugnt, som om inget hade hänt. Gav dem en artig nick. Borstade av dammet medan han gick. Ett par meter till och han stannade bakom ett plank. En jubelkör i bröstet. Dubbelvikt med händerna mot knäna. Pulsen trummade i öronen.

9

Han kunde knappt tro det. En droppe flimrade förbi. Han tog sig för pannan där maffiabossen rispat honom. Drog av blodet mot byxbenet. Andades ordentligt för första gången på timmar. Sträckte på sig. Lyfte maffiabossens svartborstade mobil mot himlen, mot den gnistrande skärningspunkt där dröm blivit verklighet. I lungorna ett sjusjungande jubel. I handens tysta segergest en privat kontaktlista. Den viktiga, kanske avgörande länken i kartläggning av sopmaffians imperiebygge. Tanken svindlade. Här fanns namnen den nationella anti-korruptionsbyrån saknade på nyckelpersoner i Shengzhen, Shanghai och Hong Kong. Antwerpen, Dubai och London. Namnen på finansfolk, företagare, partifunktionärer, ministrar, tullspeditörer och hantlangare. Namnen de trots artiga frågor, förtäckta hot och muntlig backning från högsta ort inte kommit i närheten av. Kontaktlistan som flyttade honom ett steg närmare avancemang i anti-korruptionsbyråns snäva karriärtrappa och satte rätt man på rätt plats som Kinas näste president. Wang tryckte fram mobilens telefonbok. Bläddrade på måfå, gladdes åt dem som en butiksägare över nyanlända varor, då ett okänt namn fångade hans intresse. Numret med +46 som landsprefix. Ett namn han associerade med Saddam Husseins politiska parti. Bokstäver han nyfiket snodde runt i sin törstiga gom, prövade uttalet och spottade ut. Det namn som för alltid kom att förändra hans liv: Douglas Baath.

10

2
[Guiyu, 12:15] Samma dag Wang Zhuangzhuang försvann satt Mei-Li på huk vid sin arbetsstation med metallsmak i munnen. Hon svepte handen om sitt runda ansikte, bredast vid kinderna, störd över fukten i handflatan. Huden spände över det lilla livet, havande som hon var i åttonde månaden, utan varken karl eller släkt i Guiyu, klädd i grönvitrandig ljus skjorta med vida kragsnibbar, hennes för långa jeans prydligt uppkavlade över vader att vaxa från hårväxt som nätstjärnan Li Yu Chun, Supergirl, så fort hon fick en slant över. Hon vek en pappersservett och låtsades badda en förnäm tår från ögonlocket, överväldigad av fansens tillgivenhet och vad hon skulle säga där på podiet i strålkastarljuset efter prisutdelningen i slank aftonklänning och uppsatt hår. Att hon bara var en enkel flicka från landet som haft tur i livet och att du kan också få det jag har om du tror på dig själv och vaknar med ett leende? Det var så verkligt där hon höll ut för visslans skull, för lunchen hon visste fru Chun Bun tillagade, för varmt ris och kokade grönsaker till barnet i skötet. Men idag var hon inte hungrig. Hon tänkte på Xio Jeng då fru Chun Buns 14åriga brorson gick förbi och blinkade ena ögat flirtigt. I mungipan hängde en maskinrullad cigarett, slappt och världsvant. En ränna snor fårade överläppen, sotsvart av det diffusa partikelmoln av tonerpulver han krafsade ner i en hink dagarna i ända. Varje fotsteg lämnade en rökslinga. Stigen mellan skrothögarna liksom pyrde, pudrade av ett tjockt lager damm. Och det ville hon lägga på minnet. Hon följde hans släpande gång och tänkte att den arbetsstationen slipper jag iallafall. Snart slipper jag alltihop ett par dagar. Byter ett arbete mot ett annat när barnet vill ut och fru Chun får hämta vattnet i ån, sänka hinken bland flytande plastpåsar och kantrade kartonger, stjälpa in det grumliga, mörka vattnet och bära det till kokvrån för att tvätta, diska och koka ris, men inte dricka. Nej, det gick ju inte. Lika lite som att sortera plastkablar på bara lukten. Visste du att krafsa tonerpulver var min första uppgift när jag kom till Guiyu? Fyra månader sedan är det nu. Den andra uppgiften var att sortera plastkablar, berättade hon i låtsassamtalet med sin syssling. Gula, röda, gröna
11

och blåa stumpar utan koppartråd någon redan dragit ut och sålt vidare. Kan du tänka dig, jag fick sitta med en cigarettändare, sniffa ångorna och slänga plasten i rätt hög för nästa steg i återvinningskedjan. Jag försökte. Oj, vad jag försökte. Men allt sämre gissade jag tills frun dumförklarade mig och skickade mig vidare att utvinna bly ur mobilers kretskort. Vi använder en koleldad wokpanna. Frun Chun kallar det för att woka mobiler. Mest på skoj. 400 yuan i månaden får jag. Fri kost och logi. Men det vet du redan. Hälften av vad de betalar i fabriken. 400 gånger mer än vad vi fick därhemma. Eller hur? Där vi levde på vad jorden gav. Har du varit hemma än? Väntar du med att åka hem till nyår? Skulle tro det. Fruns brorson försvann in i plåtrucklet till lunchen som väntade. Han skulle ta sig vidare. Mei-Li kände det på sig. Han var ung och orädd och skröt om att starta eget så fort frun var utom hörhåll. Jag undrar om det är någon som vill vara kvar, sa hon till sysslingen och pratade in i en kasserad, sim-kortslös mobil hon höll mellan haka och axel; sysslingen som alltjämt jobbade kvar på fabriken i Guangzhou Mei-Li var tvungen att lämna, havande med barnet hon inte önskat. “Om jag vill vara kvar?” viskade hon till den tänkta frågan och skrattade och flyttade mobilen till andra axeln medan hon målade sina naglar med en låtsaspensel. Ljusrosa blev dagens val. Nä, inte jag, men herr Chun Bun. Det skall jag säga dig. Varje fredag morgon klockan åtta knäpper han finskjortan hela vägen upp, lastar veckans skörd av återvunna metaller på dragkärran och går över vägen till lagerhuset mittemot. För mer än en dragvagn får vi inte ihop på en vecka, skall du veta. Och ännu mindre får han tillbaka i reda pengar efter hyran för industritomten och transporten av elskrot från Shenzen betalats och lånehajarna tagit sitt. Det syns på minen när han återvänder. Hon viftade handen, som för att torka nagellacken. Begrundade resultatet. Doppade penseln i den lilla påhittade glasburken och bättrade på lite. Fortsatte med tånaglarna. Gjorde sig fin. Men så dåligt går det inte. Fru Chun säger att råvarupriserna sticker genom taket. Behovet av metaller är omättligt och vi kan alla tjäna pengar om vi ligger i och ´jobbar hårt´, som frun säger, fast det låter som ´knulla hårt´ på hennes Guiyu dialekt och jag får bita mig i läppen för att inte garva. Om det är

12

långa dagar? Jo, men det är det nog. Fast vi sköter oss själva om dagarna, så det är inte lika hårt som på fabriken. Ja, här sitter jag och pratar, suckade hon. Hur går det för dig, kära syssling? Du är kvar och tjänar storkovan? Kan inte vänta tills vi ses igen. Jag har redan köpt dig en present. Inget märkvärdigt. En fiffig sak för tandborsten jag tror du kommer att gilla. Den skyddar mot smuts. Tre hål för frisk luft. Mörklila är den med små lysande prickar, som stjärnorna där hemma och de som hänger över mig här i Guiyu. Fast jag ser dem aldrig. Men de finns där ovan molnen och de är samma som dina och då är vi tillsammans. Tänk på det. Mei-Li lyfte woken av kolbädden och städade undan griptången. Skakade av sig ett par ljusa, grova gummihandskar, två nummer för stora, och stängde av bordsfläkten. Tung i kroppen reste hon sig från pallen, genast yr. Benen bar inte. Hon sjönk ner på pallen igen med handflatorna mot ryggslutet. Lutade huvudet bakåt. Gäspade så att nackkotorna krasade. Förde handen genom håret och fick handen full av hårsstrån. Brydd fuktade hon fingret på tungspetsen och förde den över ögonbrynen. Vid midnatt skulle det ha skett, tänkte hon, tung i hjärtat, och lät sig föras med av minnena från utflykten med Xio Jeng längs väggrenen utanför familjen Chun Buns industritomt en kväll två dagar tidigare. Det hade varit en romantisk promenad. Den typ av promenad hon älskade att göra, likt den hon hade gjort med grannpojken till pilen och trädgrenen över floden i dalen därhemma där de suttit ihopkrupna, en laddad meter från varandra och stirrat ned i det jordfärgade vattnet som virvlade förbi under fötterna, några timmar innan bussen till fabriken lämnat byn. Hon fällde huvudet framåt och repade den torra lerjorden med spetsen på sandalen i rosa plast. Sökte ett tecken bland jordflagorna hon plockade upp, skakade i handen och slängde ut på ett tennfat. Men det var inte grannpojken hon såg. Det var en häftig, hemlig längtan efter Xio Jeng; efter hans självkontroll och självdiciplin, den hon värderade högst hos sig själv. I hans starka rygg och säkra blick fanns löften om rikedom, lycka och ett långt liv. Hon ville ha honom. Med knuten hand krävde hon att få honom. *

13

De vandrar i vägkanten i mörkret, en mjuktassad afton med Chun Dong i släptåg, fru Chuns sinnesslöa son. De går bredvid varandra och hon njuter av den ljumma brisen men inte av den fräna lukten från bränt kol, gummi och plaster som omsluter dem när de är vakna och sover, en lukt blandad med sura dieselångor från lastbilarna och utomhusbarens elgenerator de lämnat bakom sig i en annars nedsläkt del av Guiyu. Hon observerar varje ljuspunkt bland ännu aktiva verkstäder och utställda bord vid vägen där gubbarna sitter och ölar. Hon betraktar som hon tror Xio Jeng betraktar omgivningen med sin självtillräckliga blick. Men mest av allt tar hon in varje intryck som vore det en ny upplevelse ty denna stund vill hon minnas så länge hon lever. Mei-Li sneglar blygt på sin inbillade kavaljer i skenet av en annalkande lastbil. Trafiken har lagt sig något. Sorlet från baren bakom dem lockar fortfarande med sin trängsel, sin kroppsnära, laddade arena där hon, i skydd av mörkret, förde hans hand varsamt över sin spända mage, så att han kunde känna livet växa därinne. “Du har fru Chuns förtroende”, konverserar Mei-Li med krypande förväntan och tappar andan i ansträngningen att hålla jämna steg. “Jag menar, den där extra sleven soppa du får. Berätta. Hur gör du?” Hon nyper tag i ryggen på hans gulbleka polyesterskjorta. “Snälla du. Inte så fort.” Han stannar. Men har svårt att stå stilla, likt många i hans generation som växt upp mitt i det kinesiska undret, plågsamt medvetna om att framtiden var deras så länge de höll jämna steg. Hon hinner ifatt och tänker att det är portföljen. Eller att han ingen har. Xio Jeng borde gå med portfölj i hand. En väldoftande läderportfölj med spännen i mässing. En sådan som byråkrater har. Sakta gick det upp för henne vad intuitionen anat lång tidigare. Xio med sina välansade naglar, raka sidbena och prydliga manér, ansvarig för guldutvinningen nere vid ån bakom Chuns skjul, arbetade för annat än mat för dagen och en mager slant att skicka hem till familjen. Han har sett något större, bättre, vackrare än detta. “Akta!” Han rycker henne från vägbanan. Hon viker knäna, faller in hans omfamning, gör sig formbar och önskar i samma stund att hon hade läst mer, förstått mer, sett mer av världen än den gröna ändan på en risplanta. Och inte är så förbannat gravid.
14

Lastbilen dånar förbi med en långdragen tuta. “De ser oss inte i mörkret”, förklarar han sakligt, vippar upp och släpper henne, som en filt han ordentligt vikt ihop och låtit falla på britsen. Han börjar gå. “Fortsätt. Du berättade om fabriken. Ni tillverkade stekpannor.” Stekpannor? Än brinner hans arms avtryck mot ryggen. Än hettar hennes ansikte. Hon andas kort, berusad av hans andedräkt mot kinden under den räddande omfamningen; den raka näsan, läppar så nära, tungan att möta, lätt och ljuvlig. Och så var han borta. Återställd till en skepnad i mörkret. Hon följer efter, dröjande. Skorna dyker upp under magen med lustig regelbundenhet. De fina skorna. Dem hon aldrig använder. Ett par laxrosa, klacklösa, fläckfria skor med rosett ovanpå. Pekfingret snurrar en hårslinga medan hon ler undergivet, inbjudande och vill säga: ´Jag följer dig till världens ände´, men säger: “Varför undrar du?” “Inget särskilt, nyfiken bara.” “Tja, vad skall jag säga? Vi ´jobbade hårt´.” Och ler över vad det betyder med fru Chuns uttal i Guiyu, men inte över vad det betydde i fabriken i Guangzhou. “Fjorton timmar om dygnet, måndag till söndag för kost och logi och 800 yuan i månaden. Obligatorisk övertid. Arbetsveckan om 36 timmar klarade vi av på tre dagar, ibland två straxt innan slutleverans. En ledig söndag, som lagen föreskrev, fick vi aldrig. Men lönen var bra. Jag klagar inte.” Särskilt inte när nyanlända migrantarbetare köade bakom fabrikens höga taggtrådsstängsel innan gryningen, vill hon tillägga, redo att stödja dagsproduktionen av ytterligare hundratals teflonbelagda, sprutlackade stekpannor för induktionsspisar, eller tusentals hålslagare på våningsplanet ovanför. Stängslet som höll horden av tillfällighetsarbetare ute och dyrbara exportvaror inne inför transporten till hamnen i Shenzhen. Hon styr en irrfärd med handen i luften, över trösklarna inom sig. Mörkret skänker en intimitet att göra något av. Med hakan lyft mot himlen vill hon ta hans arm, gå som herr och fru, laga hans skjortor och sköta hemmet, fylla vatten i krukväxterna i deras ljusa bostad med hövliga grannar och viktiga titlar i Partiet och handla middag på marknaden, möta honom efter en lång dag på jobbet med massage och oljor över spända axlar och jasminté mot orolig mage.

15

Spela mahjong en regnig söndag eftermiddag. Läsa högt ur tidningen. Göra ingenting. Hon kunde göra allt det där. Och göra barn. “Mei-Li?” säger Wang Zhuangzhuang och ställer sig framför henne. Hennes hjärta voltar och kan inte annat än le åt hans raka blick och brydda uppsyn hon vill släta ut, hängivet skydda mot det som plågar honom för han bara måste vara en spillevink under allt det där viktiga, under den där tunna skjortan hon vill komma under och smeka hans bringa, vila örat mot hans hjärta. Hon svarar med lekfullt myndig röst: “Xio Jeng.” Han biter sig i kinden, mäter henne med blicken. Ser ut i natten. Skjortan stramar över muskulösa axlar. Han öppnar munnen till utslitna skivbromsar från en Honda Civic och sluter ögonen. Börjar om. Tvekar. “Det är något jag vill säga.” “Mm-mm”, manar hon på med stora ögon och lyfter handen mot hans skjortärm, fingrar på tyget, då barnet sparkar till och hon lägger samma hand mot smärtspiken i magen för att trycka tillbaka en hälsning till den ´fula ungen´ hon kallar sin avkomma, för att inte locka till sig onda andar. “Jag är journalist.” Hon studsar förskräckt, som skrämd av en knall, men finner sig snabbt: “Och jag har just fått löneförhöning.” Ögonen lyser i mörket. Han väser fram sitt budskap: “Det här är världens sämsta arbetsplats! Grundvattnet, ytvattnet, avloppsvattnet. Allt är förorenat. Luften vi andas. Ute. Inne.” Han pekar på Mei-Li. “Blyåtervinning. Han pekar mot sig själv. “Guldutvinning.” Sju av världens tio värsta miljöproblem för folkhälsan finns här i Guiyu.” Han slår ut med armen. “Tar vi med att gräva upp och forma metallerna i elskrotet runt omkring oss återstår dumpning av radioaktivt avfall för full pott.” Hon klipper med ögonfransarna. “Radiovaddå för något?” “Lyssna! Blyångorna du sitter i dagarna i ända... Barnet du har i magen.” Han kastar huvudet bakåt. “Du fattar inte?” Han sveper ut handen. “Hela det periodiska systemet snurrar i ditt blod och nervbanor, bygger bo i dina fettvävnader.” Han spottar i marken. “Dessutom är det olagligt.” Mei-Li hajar till, tar ett steg bakåt. Betraktar hans mörka ringar under ögonen. “När blev det olagligt att smälta bly?”
16

“Inte att smälta bly”, svarar han kraftlöst. “Men att ta in elektronikskrot i Kina för återvinning.” “Hur då menar du?” Kommer polisen att arrestera mig? “Det är lite svårt att förklara.” “Pröva. Det är kanske lättare än du tror.” Han slår foten i marken. Hon knycker med huvudet som fru Chun: “Och vad vill du med mig, en havande kvinna? Slå mynt av min misär?” Han sänker rösten och talar rakt in i hennes öra: “Jag vill dokumentera din situation. Presentera den för världen. Skapa tidningsrubriker. Väst förgiftar arbetarna i Guiyu. Väst stödjer sopmaffian.” “Sopmaffian? Och varför skulle blyångor vara farliga? Herr Chun säger att det inte är farligare än röken från en hongmei-cigarett och han...” “Chun Bun ser inte vad som är fram och bak på en åsna. Jag vill skapa ett mediatryck som fäller lokala, korrupta partifunktionärer. Det är det första.“ Han räknar på fingrarna. “Det skulle förbättra arbetsmiljön här i Guiyu och mildra miljökatastrofen du, vi, trampar omkring i.” Hennes ögon tappar fokus, munnen ett streck. “Vilket sopmaffian skulle uppskatta? De skär mig i bitar snabbare än...” “Och mig när Röda Gardet får reda på att jag är här. Så inte ett ord om vad vi pratat om! Är det klart?” Snälla, hjälpsamma Xio, tänker hon, plötsligt hotfull, och blickar ut i natten, mot flygfän som svärmar kring en gårdslampa, som de svärmade utanför barackerna i en annan del av Guangdongprovinsen efter besöket på förmannens kontor. Då, liksom nu, glittrade inga stjärnor genom koldiset. Hon vill ha dem, hoppets stjärnor. Hon tvinnar händer och ben, underläppen darrar och tårarna kommer, oförmögen som hon är att hålla dem tillbaka när hon inget har att hålla sig i. Precis så där ömhudad hon avskyr att vara drar hon en pappersnäsduk ur fickan och baddar ögonlocken som Supergirl skulle gjort. “Nej, gråt inte”, säger Wang . Hon skakar på huvudet. Snörvlar. Sväljer. Viftar med handen i luften och gör stora ögon. Skrattar menande att tänk vilket blödigt fruntimmer jag är. “Jag hjälper dig att finna ett jobb.” “Ett jobb i Guiyu?” “I Peking. Om du ställer upp på en intervju.”
17

“Peking!? Imorgon?” “Nej, nej.” Wang trycker bort en kittling i näsan med knogen, ser över henne. “Det är ett par saker jag måste ordna först.” Han tar mig härifrån, tänker hon och griper tag i skjortkragen med blicken, dyker in mot halspulsådern och hon vill slita av honom skjortan och kyssa sig uppför halsen. Men att ge sig iväg nu, i detta tillstånd, med bara dagar kvar? Varför inte stanna här? Hon tar ett steg närmare. Tittar upp under luggen. Talar mjukt. Väljer sina ord. “Maffian vet inte vem jag är. Varför skall jag lita på dig?” “Varför? För att jag håller vad jag lovar. Därför.” Hon ställer sig på tå. Blicken stadig. Huvudet på sned. Jag tror dig, tänker hon. Allt du säger. “Låt mig tänka på saken.” Han skruvar på sig. Himlar. Suckar. “Du kan inte föda här, Mei-Li. Allt jag behöver är en intervju inför en videokamera. Gör du det ordnar jag en läkare.” “Inget mer än det?” Hon tummar på sin skjortflik och ställer sig nära, så nära att magen snuddar hans. “Svara på ett par frågor? Det är allt du vill med din kamera?” “Enkelt eller hur?” Han är stel, håller inne med sitt missnöje, men snart känner hon hur han slappnar av när hennes händer slinker in under tyget och vandrar uppför ryggen. Varma händer hon smort in för att göra mjuka. Hennes kind vilar mot hans nyckelben, kulmagen gnider mot hans skrev. Hon puffar låret mellan hans ben, undrande, som en fråga. Och viskar varmt mot hans hals: “Och då tar du mig från Guiyu, ger mig jobb och bostad och jag föder barnet på ett sjukhus med rena lakan och...?” Rösten blev till en flämtning. Är det sant? tänkte hon. Är jag på väg? Han lägger armen om hennes rygg, hakan mot hennes hjässa, håret tunnare nu än då han var ny i arbetslaget, nyss anländ till Guiyu. Orden kommer entonigt, fjärran och uppgivet, som om blotta tanken att tackla en djupt rotad, närmast insitutionaliserad korruption, med en videointervju är lika befängd som den låter. “I skjulet vid ån. Midnatt. Imorgon. Kommer du?”

18

Hon kan inte sluta rodna. Hon lösgör sig. Backar ett steg. Omtöcknad av sin känslostorm. Pillar på byxans tygsöm, förvirrad av allt tal om maffian, Peking och ensam med Xio Jeng i ett skjul mitt i natten hon skall förbereda med levande ljus, kuddar och dikter. Och hon ger sig till honom i tanken. “Nu?” Han lägger varma händer på hennes axlar. Bekräftar med ett tryck. “Imorgon. Jag väcker dig.” Hon kastar sig mot honom, slänger armarna om hans liv och kramar hårt. “Ja, Xio Jeng. Ja!” Wangs armar står ut som vore de en galge. För nu kom Chun Dong och kramade honom också, hoppande av upphetsning. Wang slinker ur greppet, lossar en arm i taget. “Utmärkt. Jag har en tid hos sjuksystern för dig vid kvart i sex, innan frukost. Vi tar lite prover. Det går snabbt. Och sedan vid midnatt...”Han sveper med armen mot väggrenen och bugar sig kort, ivrig att komma iväg. “Skall vi...?” Med händerna på ryggen ökar han takten mot grinden och ljusranden ovan kanvasdörren till familjen Chuns kåk. Mei-Li skyndar efter, angelägen om att hålla jämna steg, förblindad av allt Xio Jeng har att erbjuda en prinsessa på vift. * Mei-Li plockade en rund, perforerad, decimetern hög kolbrikett och langade in den i kaminen under woken och slog igen luckan. Gångjärnen gnisslade. Woken fylldes med kretskort. Woken som bara användes för att woka bly under dagen, inte woka grönsaker på kvällen också, som innan Wang Zhuangzhuang kom till stan och ordnade en wok till. Hon torkade munnen med handen och tömde woken på kretskort. Ringlade det flytande blyet i en metallbehållare till en gråglänsade skvätt över den klump som redan stelnat. Och fyllde woken med nya kretskort. Hon var en viljestark kvinna, straxt under de 20, en gång äppelkindad och kärnfrisk på en plats som andades raka motsatsen, men det fru Chun fann mest attraktivt var det hovsamma leende som fick henne att känna sig viktig. Fortare, manade hon sig själv. Ordet som var trygghet, mat för dagen och en plats att sova. Fortare. Mei-Li petade med tången bland kretskorten. Och om
19

barnet blir som Chun Dong? Sinneslött? Svårt att lära sig den enklaste sak. Blind i mörker. Men fullt kapabel att minnas detaljer han upprepar i tid och otid. Hon körde runt kretskorten med tången, argt, tippade en över kanten, lyfte in den igen. Hon tryckte handen mot magen, kände något röra sig därinne. Om barnet redan har dött? Föder jag ändå? Hur annars...? Blymolnet bolmade. Om barnet blir en flicka? Ställer jag ut henne i sumpmarkerna en natt? Söver henne med brännvin? Kväver henne? Sveper henne? Gräver ner henne? Eller dränker jag henne i floden? Skulle lilla mormor hjälpa mig? Skulle hon göra det åt mig? Nej, aldrig lilla mormor. Skäms, skulle hon säga. Xio Jeng måste komma. Tömma. Hälla. Och när han kommer berättar jag allt för hans videokamera. Nya kretskort. Men vad? Vad skall jag berätta? Skall jag nämna att axlarna värkte fortfarande? Att eksemen på händer och hals biter sig fast som fiskkrokens hullingar, liksom hostan, den klöser i lungorna. Att jag inte känner doften av lösningsmedel, som för ett par månader sedan. Är det bra? Däremot håller huvudvärken i sig. Är det dåligt? Förklarar jag att isoleringen i spraybåset löste två knutar? Det rentvådde mig från misstanken att vara förmannens älskarinna. Det döljde att jag väntade barn. Och att jag åkte ut när det kom till förmannens kännedom. Eller berättar jag om att arbetsledaren tipsade förmannen, som ansåg att jag vanärat fabrikens rykte och därmed fick böta med mina inarbetade slantar? Och låtit en säkerhetsvakt eskortera mig till fabriksgrinden med mina personliga tillhörigheter samlade i en skokartong, en halv månadslön i fickan och en bastard i magen. Utan arbetsintyg. Däremot en lapp till en laglig abortklinik jag aldrig besökte. Tömma. Hälla. Nämner jag känslan att vandra omkring på gatorna i Guangzhou? Fri från fabriken. Fri från förmannen. Men knappast fri från skammen. Nya kretskort. Fortare.

20

3
[Stockholm, 11:15] Douglas Bååth hängde på pedalen och tryckte till för kung och fosterland. Han hade slutat skälla på bussarna i bussfilen utmed Skeppsbron i Gamla Stan, men inte att trampa för glatta livet. Han var hjälplöst försenad. Han kände sig jagad. I fladdrande marinblå kavaj drev han cykeln uppför Slottsbacken mot Storkyrkan och stormakten Sverige i fasaderna. “I like to move it, move it”, rappade han med en skrovlig röst från oharklad strupe till låten i sin iPod. Han hade ett avlångt ansikte med markerad haka och bar på tio kilo för mycket, vilka hade satt sig i den begynnande dubbelhaka han slog på framför spegeln, men oftast ignorerade. “I like to move it, move it.” Med fara för att tappa balansen, “You like to...”, svängde han tvärt mot Tessinska palatset och sedan höger mot Stockholms slott, “Move it.” Den gyllene södra sidan byggd för Karl XII glimmade till i den bleka, ljumma septembersolen och han slutade att sjunga och började att förundras över symmetrin, över linjerna som pekade mot ordning i kaos, över frågan om den gråbruna putsen kanske en gång varit kungsblå med gula hörn, vilket osökt förde tankarna till hans nästan blinda och döva gammelfarmor. Där på cykeln under bulliga Bullerbymoln hörde han henne läsa Heidenstam ur minnet, nyfrissad i stålblått som prinsessan Lilian, tryggt i sin länsstol. Farmor hade böjt sig fram och deklamerat med sammanpressade tänder och knuten näve, som om hon själv ledde karolinernas kavallerichock från hästryggen med blanka vapen (“Ur vägen moskoviter. Friskt mod i gossar blå. Hur svenska stålet biter. Kom låt oss pröva på.”). Hundra år gammal, ändå satt varje stavelse som en smäck, vers efter vers. Hon hade lutat sig tillbaka och blickat mot taket och låtit dånet av galloperande hovar tona bort över minnesfälten med en skägglös dundergud i täten. (“Är den inte fin?”) hade hon frågat, tårögd, på sin mjuka skånska och visste redan svaret. Med farmors rullande ´r´ i gommen, som för att komma henne nära och hitta kraften, segade sig Douglas genom nästa tramptag på sin kinestillverkade Kronan med en Red Bull i handen; det mörkbruna håret omsorgsfullt bakåtkammat och moussat, de grönmelerade ögonen grumliga efter 67 timmars
21

ostrukturerat arbete under fyra dagar och nätter. Håret stod rakt ut i ett sovrufs hafsiga borsttag missat bakom örat. Mörka svettöar växte över bröstet. Framhjulet sög sig fast i kullerstenen och snart skulle han stiga av och leda den polkagrisrandiga present hans bästa vän Ludvig vingelcyklat in i trean på Sigtunagatan till alla vuxnas förtjusning på 40-årsdrinken medan Lisa bölat på mammas arm, pussviskad mot gråten (“Titta en cykel”). Över Ludvigs axel i den stora födelsedagskramen hade Dougas sett ansikten le och applådera. Vem var där? tänkte han. Det var hennes kompisar. Det var inga han kände, längre. Douglas dråsade av cykeln i motlutet. Luftade sin nystrukna ljusblå skjorta och tittade över axeln nedför Slottsbacken, förbi statyn över Gustav III, ut över Stockholm ströms miljoner vattendiamanter utspillda framför Nationalmuseum. Och här går jag, tänkte han. Övergiven som en sommarkatt. Jag försökte. Jag kunde låtit bli. Allt kan jag vara utan. Utom Lisa. Stortorget i Gamla Stan andades ledig söndag, luften hög och klar. En och annan rultig ringduva pickade vid utställda bänkar och små trätunnor med mörkröda pelargonier. På toppen av brunnen i mitten av torget vek en fiskmås ihop vingarna. Inte långt därifrån vecklade en bildskön latinska upp stadskartan, roterade ett halvt varv på stället och pekade med tummen bakom ryggen. Väninnan skrattade. De satte av förbi Douglas som rusade tanken för en lämplig ursäkt. Kö till kemtvätten? TV-pejling? Punktering? Inget fungerade och han lovade sig själv, dyrt och heligt, att komma i tid nästa gång. Att dra till sig investerare var som att fånga en fisk med bara händerna. Att framstå som nonchalant vore olyckligt för den som levde på kredit. Han tummade på ringfingret där vigselringen en gång suttit. En trygghetsgest han utfört så många gånger att han kände sig naken utan den, utan skydd mot suget i magen av lika delar oro och otålighet. Med en fot på trottoaren och den andra på Stortorgets kullerstenar stolpade han mot sitt eget blodbad och fann skarprättaren framför borden på Kaffekoppens veranda. Christian Palm talade i sin mobil; lång och gänglig i ljusgrå kostym med en dominerande haka, kal hjässa och spetsig näsa i ett triangulärt ansikte, smal vid tinningarna. Spetståskorna sträckte sig längre än vad stortån krävde. Han bar inga papper. Ingen portfölj. Bara en telefon, en vision och 1,8 miljarder att
22

förvalta med ett par kollegor i investmentbolaget Dubhe. Ett professionellt övertag Douglas hade svårt att erkänna sin en gång försagda kusin. Christian lyfte handen till en kort hälsning och höjde på ögonbrynen, liksom bestört över en absurd anklagelse medan han fingrade på den översta skjortknappen. Ville han blotta sin hårlösa bringa, slåss med rena nävar? För att han var sådan. Fysisk. Basketspelaren med framtanden utslagen, två brutna revben och ett stukat lillfinger; ett obetydligt pris kan tyckas för en pokal i junior-SM att få skrika sig hes till Imperiets ´Var e vargen´ i omklädningsrummet efteråt, full på mellanöl. Det är dömt att misslyckas, tänkte Douglas och hann bli medveten om sina tåraka ankskor från förra seklet i försöket att kontra ett fast handslag med ett lika självsäkert leende. “Jag kommer”, viskade Christian och pekade mot Douglas byxben innan han fräste i mobilen: “Det där får du prata med Stefan om!” Men Christian då, log Douglas generad och drog byxbenet ur strumpan med stel rygg och raka ben. Kan du bli arg? Douglas lommade iväg och klämde sig ovigt ner vid ett bord. Doften av kaffe och varma bullar fyllde luften. Koppar och assietter slamrade. Han sträckte på sig och blundade. Helst av allt ville han fly, fly undan förödmjukelsen att Christian såg igenom vad han hade att erbjuda, fast förvissad om att investeringsförslaget var lika banalt som genialt vid fyrabläcket samma morgon efter den sista omskrivningen. Han körde armbågarna i bordet, tröttkörd som en gammal Opel. Och blickade ut över torget, det medeltida, utan att ta in vad han såg. Christian Palm, resonerade han i en försonlig ton. Det där du fick vara med om. Tänker du på det fortfarande? Douglas sökte muskelknuten i axeln med långfingret och tryckte till. Du var inte mer än åtta-nio. Och jag tretton. Han släppte trycket med fingret och drog beklämd på smilbanden. Jag vet inte varför det blev så. Du liksom bad om det. Han prövade sanningen i påståendet, men orkade inte fullfölja tanken. Du ville vara med. Jag ville testa hur långt vi kunde gå. Hade du bara sagt nej, Christian, så hade vi slutat. Direkt.

23

Han tryckte varsamt handloven mot ögonen, som för att försvinna från världen, från sig själv. För nu var det dags. Att säga det svåra. Den magiska formeln som bara var tillgänglig för barn och troende, inte ensamma krigare som han själv. Förlåt. Det satt hårt inne. Efter en evighet slog han upp ögonen. Hade han somnat? Christian ville aldrig sluta prata i sin mobil. “Men du får ju säga ifrån! Tjata, tjata, tjata. Det är det enda som hjälper. Annars händer inget.” Varför gick jag upp idag? tänkte han, tom i huvudet och lyssnade på kvinnan med handväskan i knät, tryckt mot magen, vid bordet intill. Hennes sällskap med båda händerna om caffelatten dröjde med svaret: ett svävande “Ja” på inandning och “Kanske det?” då en smörblomsgul axelväska kom farande över torget, dinglande i armvecket på flickan vars kjol, vit och skir med spetsar i kanten, böljade över knäna. Hela vägen rusade hon till sin älskades famn och kramade honom förälskat med uppdragna axlar och ett skratt, ja ett skratt som bubblade över när han lyfte runt henne. Hälen på snörkängan lyfte kjolen därbak och hon landade lätt på tå. Ögonen tindrade. Ostyriga gyllene lockar över ansiktet. De höll varandras händer. Deras läppar möttes i en kyss och Douglas tittade bort. Han skuggade ögonen. Paret på torget spelade på okända strängar. Krossade det lilla motstånd han hade kvar för att hålla ihop en vardag som gått överstyr. Fyrtiofem och ogift, tänkte han och tryckte tummen mot ögonvrån när halsen blev grötig. Ett halvt liv. En hel ensamhet. Vilket skitår detta varit. Han snörvlade och drog i blixtlåset på datorväskan mellan fötterna och singlade plastmappen på kafébordet. Där låg det, prospektet för MoBrands med unika fördelar i punktform. Han lade handen ovanpå. Fingertopparna klibbade mot plasten. Han kontrollandades i handflatan. Glas på glas till gryningen i ensamhet hade inte lämnat en bitterdoft av alkohol i munhålan, likafullt stoppade han en Läkerol i munnen och fick syn på gulstänket från gårdagens fisksoppa på Grodan Sergel vid kavajknappen. Fläcken blev ljusare och bredare ju mer han skrapade. Ingen ordning, tänkte han. Ingen ordning alls. Christians breda skuldror pinkryssade mellan kaféborden. Douglas blev raskt rak i ryggen. Nu gäller det. Rakt på som karolinerna. Och tydlig som en vägskylt.
24

“Nej men tjenare mannen!” “Hej hej.” Christian, fortfarande kvar i det samtal han nyss knäppt av, vände upp sina stora händer mot Douglas, uppskattande på ett självutplånande vis. “Solbränd ser jag.” “Det har varit en fantastisk sommar.” Douglas svepte storstilat armen över Stortorget. “Som idag. Stora lampan lyser.” “Och faster?” frågade Christian väluppfostrat medan han tryckte runt på sin HTC mobil och knölade ner benen under bordet, mitt emot Douglas. “Köpte den igår. Lite kul.” “Jorå. Mamma mår bra.” Douglas värderade lyckomätarna, Christians påsar under ögonen; irriterande släta och tillfälliga, inte skrynkligt delade på mitten som hans egna. “Själv? Vad har du haft för dig?” “Jobb 24/7.” Christian blek i hyn suckade, men det var en lycklig suck. “Ville ta några veckor. Marknaden ville annorlunda. Åkte med Lotta till New York en långhelg.” Han fick något drömskt i blicken. “Helt galet.” “Såpass.” Christian vände ner mungiporna och log menande. “Det finns ju saker man ångrar, om man så säger.” “Som vaddå?” Två portionsförpackningar smör vid bricklunchen? Kom igen, Christian. Du är präktigare än julkorv. Den uppenbara förvåningen i Douglas utspel fick Christian se ut över caféborden och låta frågan självdö. “Olof Hammarström.” Han gjorde sig mån om att låta oplanerad. “Har du hört talas om Web Link Investments?” “Låter bekant. Jo, jag har träffat honom vid något företagsjippo.” Douglas spelade på plastmappen och tänkte att här skall du titta, lille vän. ´Här är här och inte där´. Han noterade Christians initialer diskret insydda i skjortmanchetten. Är det så det skall vara? Insydda. “Olof vill att jag går in. Han...” “It´s an 86”, avbröt Douglas och knep sig om näsan. “Vilket betyder?” “Ett gammalt restauranguttryck. Maten är slut. Liksom du är slut om du går bortom 86:e gatan i just New York.” Douglas snittade med handen över strupen och blickade ut över stenbrunnen i mitten av Stortorget. “Finito.” Christian skruvade på sig.
25

“Jag har hört en del om Olof”, fortsatte Douglas. “Tro mig.” “Du menar...?” Douglas skakade lätt på huvudet och slöt långsamt ögonen. “Du vill inte veta.” “Nänä”, svarade Christian hastigt och förde handen över nacken och skalpen. Fingrarna täckte örat. Han försökte få upp ena benet över det andra, men bordet var för lågt och lutade istället hela sin väldiga överkropp över bordet. “Du hade en idé. Låt höra.” Douglas förde axlarna bakåt och lyfte hakan. Han tog ett djupt andetag, öppnade mappen, drog ut sin utskrivna Keynote presentation och berättade med inlevelse om den makalösa framtid som väntade designade mobiltelefoner, pumpade på med omsättning, lanseringsstrategi, marginaler, tillväxtsiffror och optionsprogram. Och höll upp sin egen mobil med Djurgårdslogga. “Man kan tro att det här är en vanlig mobil, tillverkad i Kina, elektrifierad av Vattenfall. Men det är mer än så. MoBrands laddar mobilen med starka varumärken, profilerar slutanvändaren. Ger något för andra att se upp till. Och avundas. Vi är flockdjur, Christian. Vi vill trajba, tillhöra en stam. Tänk dig deisgnade mobiler för Hells Angels. För Sandvikens bandyklubb. Tänk höga marginaler. Korta serier. ´Break-even´ redan vid 50 mobiler.” Christian flackade med blicken, draperad i ett moln av kalkyler som sökte MoBrands verkliga marknadsvärde och tillväxtpotential jämte den enkla men avgörande frågan om han själv skulle köpa en mobil från MoBrands. “BridgeTown växer så att det knakar”, spurtade Douglas. “Ett av dessa företag som tillverkar mobiltelefoner för de stora märkena, tar tekniken och gör samma mobil under eget namn i en annan provins. Deras Nikia är en storsäljare. Du skall se deras siffor.” “Blir de inte stämda?” “Av vem? Kina har sin egen patentmyndighet. Kinesiska företag kopierar utländsk teknik och söker ett kinesiskt patent. De får patentet och stämmer utländska tillverkare för patentintrång. Och vem tror du den kinesiska domaren föredrar? Alla är släkt med varandra där borta. Personlig lojalitet slår högre än några allmänna rättsprinciper. Inte så snyggt kanske, men rasande effektivt. Om man är med på tåget.” Douglas pekade över bordet. “Där du kan vara.”
26

Det stod och vägde. Christian var uppmjukad, men rådvill, så Douglas lade fram sitt triumfess, den han tänkt att vänta med: företagsledaren han hade träffat i Hong Kong. En filantrop som tagit Douglas till fjärilsmuseet och berättat om sin egen fjärilssamling och den skola för handikappade barn han finansierade på det kinesiska fastlandet. En investerare som sökte kvalificerad rådgivning för företagsköp i Sverige. En affärskontakt med kopplingar till Kinas statliga investeringsfond: ´China Strategic Investment Fund´; sprungen ur valutareserven, gödd av handelsöverskottet, ämnad att säkra långsiktigt viktiga industrier inom energi, försvar och telekommunikation. (“Kalla mig Lådjaah”). Det blivande triumfkortet hade hälsat med båda händerna; den ena lätt i Douglas hand, den andra om armbågen. Douglas hade lagt namnet på minnet (“Roger var det”) den gången för två år sedan, men inte mer. Roger var bara en av flera möjliga underleverantörer som skulle förse ´Mobile Telephone Branding´ med egendesignade mobiltelefoner. Nu ville Roger själv köpa in sig i MoBrands. En exempellös tillväxt hade gjort allt möjligt. En maktförskjutning Douglas välkomnade, men kämpade med sig själv för att finna rätt och riktig under den månad som Roger uttryckt sitt nyväckta intresse att köpa in sig i Douglas företag. Om han fick medfinansiering av en lämplig bankirfirma. Avtalsförslag hade bollats mellan advokater. Så intresserad var Roger att han flög in från Hong Kong för att diskutera saken vidare. Med det förklarat packade Douglas ihop mappen, sköt den över bordet, lade an ett vägvinnande grin och riktade två handpistoler mot Christian. Finalen han övat på framför badrumsspegeln jämte repliken: “Är Dubhe rätt partner? För att hantera en större kapitalinjektion?”

27

Wokade mobiler

Var tar din mobil vägen när du pratat klart?

Köp.

Läs. Dela. Direkt. 15 mars 2012

Lansering

www.wokademobiler.org

28

Wokade
MILJÖTHRILLER

mobiler

Carl Eneroth

29

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful