OM LSD OCH CANNABIS TV-programmet Monitor tar i kväll kl 22.

05 upp LSD och cannabis (haschisch och marijuana) till behandling. I dag utkommer också Läkartidningen med ett nummer som helt ägnas åt narkotikaproblemen och vars innehåll refereras på annan plats i denna tidning. Vi publicerar här en artikel om LSD och cannabis av Öyvind Fahlström och Björn Netz. Den senare är psykolog i Stockholm och arbetar för närvarande på en licentiatavhandling om psykofarmaka av typen hallucinogener, främst LSD. FÖR ATT KUNNA diskutera psykedeliska preparat som LSD måste man gå utanför demagogiska karaktäriseringar som "vansinnesgift" eller "värre gift än heroin" (narkotikaläkaren Louria under besök nyligen i Sverige) eller att med Leary se drogen som sakrament. Man kan heller inte hålla sig till den uppdelning som medicinalstyrelsen gör i sin narkotikaförteckning: dar tronar cannabisderivaten, haschisch och marijuana, i den högsta farlighetsklassen jämsides med heroin och opium. Först i kategori B kommer det mångfaldigt starkare LSD, jämte amfetaminer, kokain, morfin etc. De psykedeliska preparaten har emellertid egenskaper som gör att de bör helt särskiljas från konventionella narkotika och bilda en särskild kategori exempelvis benämnda hallucinogener, eller psykedelika. Inom den kategorin intar cannabis (indisk hampa) en särställning genom sin ringa styrka i förhållande till meskalin, psilocybin och framför allt LSD. I motsats till opiat- eller alkoholnarkomanen är en person under inflytande av hallucinogener hela tiden vid fullt medvetande. Särskilt vid bruk av de starkare preparaten inträder en dramatisk skärpning av uppmärksamheten: varseblivningen intensifieras, känslolivet fördjupas och/eller intellektet eggas, samtidigt som häftiga förskjutningar bryter upp de välkända bild och tankesammanhangen. LSD uppmärksammades tidigt av bl a den kanadensiske psykiatern Humphry Osmond, som började använda det för att skapa "modellpsykoser" i förhoppningen att läkarna härigenom skulle kunna se de sinnessjukas värld inifrån. Osmond och andra upptäckte snart att upplevelsen hade djupliggande positiva aspekter och föreslog flera potentiella användningsområden för medlet: 1) för att underlätta psykoterapi, 2) för att låta läkare förstå "avvikande" psykiska tillstånd, 3) för att utforska det normala psyket samt 4 ) söka de religiösfilosofiska implikationerna. Som ytterligare ett huvudområde kan man tillägga grundforskning inom neurofysiologi och biokemi. I de länder där LSD-forskning förekommit, främst USA och Kanada, har man inriktat sig på inte bara att beskriva den slående skärpningen och förskjutningen av sinnesintrycken under LSD-påverkan, utan också sökt se hur upplevelsen kan göras fruktbar för en människas själsliga utveckling. Dit hör kreativitetsforskningen, som undersöker i vad mån den skapande och intellektuella kapaciteten och förmågan till problemlösning stimuleras av LSD. Humphry Osmond berättar t ex om en japansk arkitekt som skulle rita ett nytt mentalsjukhus. Efter att ha genomgått en LSD-session såg han de hittillsvarande sjukhusens otillräcklighet och människofientlighet, dvs såg dem mer eller mindre ur patienternas synvinkel. Han planerade sedan och byggde på amerikanska västkusten, en anläggning som innebar ett radikalt framsteg i förhållande till de äldre typerna. De senaste årens hysteriska propaganda i USA kring LSD — för och emot — ledde till senatsförhören 1966 och har tyvärr också påverkat anslagsgivande myndigheters och institutioners attityd till grundforskning med hallucinogener. Inom svensk psykiatri och psykologi har sådan forskning knappast alls förekommit. Inte heller som hjälpmedel vid psykoterapi har LSD förekommit hos oss, på något undantag när, trots att vi här kanske står inför den mest revolutionerande terapimetoden sedan psykoanalysen. En metod som både arbetar i

psykoanalysens förlängning och som borde göra det möjligt att experimentellt verifiera de psykoanalytiska hypoteserna. Osmonds forskarteam vid Princeton samt Institute for Psychedelic Research i San Francisco har också orienterat sig mot sambanden mellan den psykedeliska upplevelsen och yoga och andra meditationssystem, möjligheten att inducera upplevelsen enbart genom hypnotisk suggestion och eventuella samband med parapsykologisk sensibilitet. För att återgå till LSD-terapi, som numera bedrivs inte bara i USA och Kanada, utan också i bl a Norge, Tyskland, England, Tjeckoslovakien, så har den visat anmärkningsvärt goda resultat framför allt vid behandling av tvångsneuroser och alkoholism. Enligt professor Leuner i Göttingen har man kunnat korta ner behandlingstiden med en tredjedel. Man har också inriktat sig på psykopati, sexuella störningar och barnneuroser. Osmond uppger vid behandling av "obotliga" alkoholister följande siffror: 30 procent som återfaller, 30 procent som blir nykterister och 30 procent som lär sig dricka med måtta! En av de märkligaste aspekterna av LSD-terapin har kommit fram när man gett döende cancerpatienter LSD-doser, som bl a Kast och Pahnke visat: effekten har både varit smärtstillande och lett till fördjupad insikt och större sinnesro. Vid användandet av LSD måste dock en klar skiljelinje dras mellan å ena sidan okontrollerat illegalt bruk — med dess stora risker för allvarliga biverkningar — och å andra sidan försök utförda under medicinskt väl kontrollerade betingelser. Undersökningar har visat att riskerna för paniktillstånd, för psykotiska bieffekter under och efter en LSD-session under kontrollerade omständigheter är så minimala att forskning och terapi med LSD är etiskt invändningsfria (Mårtens, Netz, Sundwall: "Analys av risker vid bruk av LSD-25", Läkartidningen 1967:18). Kontrollen innebär bl a att personen genomgår en intervju med psykiater. Osmond hävdar att man med två test skulle kunna utesluta de 2 till 5 procent som har latenta anlag för schizofreni och bör undvika LSD. Vidare skall personen noga upplysas om upplevelsens natur och under sessionen övervakas av en läkare eller psykolog, som kan ge emotionellt stöd vid eventuella kritiska ögonblick och om det visar sig nödvändigt bryta effekten av LSD med ett motmedel. Än så länge vet vi inte exakt va d som sker när LSD påverkar organismen, men detsamma gäller hjälpmedel inom psykiatrin som elchock och insulinchock. I båda fallen vet vi a t t medlen har en effekt: elchocken eliminerar temporärt de mer ytliga s y m t o m e n på sjukdomen, men vid LSD-terapi har vi dessutom möjligheter att få uppgifter om v a r fö r sjukdomstillståndet uppstått. Nya tyska rapporter om obducerade mentalpatienter talar om organiska hjärnskador som tycks härröra från elchockbehandling. Tusentals mentalpatienter ges årligen elchocker i Sverige, medan LSD-behandling av neuroser, alkoholism osv hos oss är bokstavligen obefintlig. Orsaken till detta egenartade förhållande ligger förmodligen i att man inom svensk psykiatri tenderar att negligera betydelsen av psykodynamiska miljöfaktorer till förmån för en stark inriktning på mentalsjukdomarnas kroppsliga aspekter, den s k biologiska grundsynen. Om LSD-upplevelsen under kontroll är värdefull och inte farlig i terapi, är det svårt att inse varför den tredje av Osmonds kategorier, den normala människan, skulle utestängas från detta unika medel till självkännedom och konfrontation med medvetandets hela spektrum av resurser. Detta borde ligga både i forskningens och samhällets intresse. Vetenskapen skulle erhålla ett kontrollmaterial av "friska" individer och samhället skulle få åtminstone så många människor som möjligt kanaliserade till säkert och överblickbart bruk av LSD och bort från det kriminaliserade underjordiska bruket med grava risker for kortare eller djupgående bieffekter samt för drift in i kriminella miljöer och för polisingrepp och rätsiga påföljder. Hur ett sådant kontrollerat legalt bruk borde utforma — genom speciella "centers" som Osmond och hos oss Claes Janssen i Ord och Bild föreslagit, eller på annat sätt — det är en senare fråga. Nu gäller det att fastställa om en vuxen människa har samma rätt att bestämma om han

eller hon vill berika och fördjupa sitt liv genom ett kemiskt preparat som genom en film, en bok, en psykoanalys eller ett kärleksförhållande. Under det senaste halvåret har en allvarlig osäkerhetsfaktor tillkommit genom uppgifter om kromosomförskjutningar i blodet som tycks ha samband med LSD En större undersökning pågår ui vid Bellevuesjukhuset i New York. Så här sammanfattar psykiatern Magnus Kihlbom i en kommande artikel i Läkartidningen (nov 1967): "Det är ännu omöjligt att bedöma innebörden av detta samband och att uttala sig om eventuell risk för tumöromvandling eller genskador. National Institute of Mental Health i USA har inte stoppat den pågående forskningen på grund av detta fynd, men har heller inte släppt fram nya projekt. Det finns alltså åtminstone tills vidare anledning att vara särskilt försiktig med LSD och under alla förhållanden undvika upprepat bruk och stora doser. O m längre fram ett samband skulle påvisas mellan LSD-bruk och genetiska skadeverkningar är emellertid inte problemet löst med det. Man får då se om besläktade preparat som meskalin och psilocybin, eller framtida nya farmaka, är riskfria, eftersom man varken vill lämna terapipatienter i sticket eller kallblodigt låta de illegala brukarna "skylla sig själva" för att de inte låter sig avskräckas av risken. […] ÖYVIND FAHLSTRÖM BJÖRN NETZ

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful