You are on page 1of 3

OM LSD OCH CANNABIS

TV-programmet Monitor tar i kväll kl 22.05 upp LSD och cannabis (haschisch och marijuana)
till behandling. I dag utkommer också Läkartidningen med ett nummer som helt ägnas åt
narkotikaproblemen och vars innehåll refereras på annan plats i denna tidning. Vi publicerar
här en artikel om LSD och cannabis av Öyvind Fahlström och Björn Netz. Den senare är
psykolog i Stockholm och arbetar för närvarande på en licentiatavhandling om psykofarmaka
av typen hallucinogener, främst LSD.

FÖR ATT KUNNA diskutera psykedeliska preparat som LSD måste man gå utanför
demagogiska karaktäriseringar som "vansinnesgift" eller "värre gift än heroin"
(narkotikaläkaren Louria under besök nyligen i Sverige) eller att med Leary se drogen som
sakrament. Man kan heller inte hålla sig till den uppdelning som medicinalstyrelsen gör i sin
narkotikaförteckning: dar tronar cannabisderivaten, haschisch och marijuana, i den högsta
farlighetsklassen jämsides med heroin och opium. Först i kategori B kommer det mångfaldigt
starkare LSD, jämte amfetaminer, kokain, morfin etc.
De psykedeliska preparaten har emellertid egenskaper som gör att de bör helt särskiljas från
konventionella narkotika och bilda en särskild kategori exempelvis benämnda hallucinogener,
eller psykedelika. Inom den kategorin intar cannabis (indisk hampa) en särställning genom sin
ringa styrka i förhållande till meskalin, psilocybin och framför allt LSD.
I motsats till opiat- eller alkoholnarkomanen är en person under inflytande av hallucinogener
hela tiden vid fullt medvetande. Särskilt vid bruk av de starkare preparaten inträder en
dramatisk skärpning av uppmärksamheten: varseblivningen intensifieras, känslolivet fördjupas
och/eller intellektet eggas, samtidigt som häftiga förskjutningar bryter upp de välkända bild
och tankesammanhangen.
LSD uppmärksammades tidigt av bl a den kanadensiske psykiatern Humphry Osmond, som
började använda det för att skapa "modellpsykoser" i förhoppningen att läkarna härigenom
skulle kunna se de sinnessjukas värld inifrån.
Osmond och andra upptäckte snart att upplevelsen hade djupliggande positiva aspekter och
föreslog flera potentiella användningsområden för medlet: 1) för att underlätta psykoterapi, 2)
för att låta läkare förstå "avvikande" psykiska tillstånd, 3) för att utforska det normala psyket
samt 4 ) söka de religiösfilosofiska implikationerna.
Som ytterligare ett huvudområde kan man tillägga grundforskning inom neurofysiologi och
biokemi. I de länder där LSD-forskning förekommit, främst USA och Kanada, har man inriktat
sig på inte bara att beskriva den slående skärpningen och förskjutningen av sinnesintrycken
under LSD-påverkan, utan också sökt se hur upplevelsen kan göras fruktbar för en människas
själsliga utveckling. Dit hör kreativitetsforskningen, som undersöker i vad mån den skapande
och intellektuella kapaciteten och förmågan till problemlösning stimuleras av LSD. Humphry
Osmond berättar t ex om en japansk arkitekt som skulle rita ett nytt mentalsjukhus. Efter att ha
genomgått en LSD-session såg han de hittillsvarande sjukhusens otillräcklighet och
människofientlighet, dvs såg dem mer eller mindre ur patienternas synvinkel. Han planerade
sedan och byggde på amerikanska västkusten, en anläggning som innebar ett radikalt framsteg
i förhållande till de äldre typerna.
De senaste årens hysteriska propaganda i USA kring LSD — för och emot — ledde till
senatsförhören 1966 och har tyvärr också påverkat anslagsgivande myndigheters och
institutioners attityd till grundforskning med hallucinogener. Inom svensk psykiatri och
psykologi har sådan forskning knappast alls förekommit. Inte heller som hjälpmedel vid psyko-
terapi har LSD förekommit hos oss, på något undantag när, trots att vi här kanske står inför den
mest revolutionerande terapimetoden sedan psykoanalysen. En metod som både arbetar i
psykoanalysens förlängning och som borde göra det möjligt att experimentellt verifiera de
psykoanalytiska hypoteserna.
Osmonds forskarteam vid Princeton samt Institute for Psychedelic Research i San Francisco
har också orienterat sig mot sambanden mellan den psykedeliska upplevelsen och yoga och
andra meditationssystem, möjligheten att inducera upplevelsen enbart genom hypnotisk
suggestion och eventuella samband med parapsykologisk sensibilitet.
För att återgå till LSD-terapi, som numera bedrivs inte bara i USA och Kanada, utan också i bl
a Norge, Tyskland, England, Tjeckoslovakien, så har den visat anmärkningsvärt goda resultat
framför allt vid behandling av tvångsneuroser och alkoholism. Enligt professor Leuner i
Göttingen har man kunnat korta ner behandlingstiden med en tredjedel. Man har också inriktat
sig på psykopati, sexuella störningar och barnneuroser. Osmond uppger vid behandling av
"obotliga" alkoholister följande siffror: 30 procent som återfaller, 30 procent som blir
nykterister och 30 procent som lär sig dricka med måtta!
En av de märkligaste aspekterna av LSD-terapin har kommit fram när man gett döende cancer-
patienter LSD-doser, som bl a Kast och Pahnke visat: effekten har både varit smärtstillande och
lett till fördjupad insikt och större sinnesro.
Vid användandet av LSD måste dock en klar skiljelinje dras mellan å ena sidan okontrollerat
illegalt bruk — med dess stora risker för allvarliga biverkningar — och å andra sidan försök
utförda under medicinskt väl kontrollerade betingelser. Undersökningar har visat att riskerna
för paniktillstånd, för psykotiska bieffekter under och efter en LSD-session under kontrollerade
omständigheter är så minimala att forskning och terapi med LSD är etiskt invändningsfria
(Mårtens, Netz, Sundwall: "Analys av risker vid bruk av LSD-25", Läkartidningen 1967:18).
Kontrollen innebär bl a att personen genomgår en intervju med psykiater. Osmond hävdar att
man med två test skulle kunna utesluta de 2 till 5 procent som har latenta anlag för schizofreni
och bör undvika LSD. Vidare skall personen noga upplysas om upplevelsens natur och under
sessionen övervakas av en läkare eller psykolog, som kan ge emotionellt stöd vid eventuella
kritiska ögonblick och om det visar sig nödvändigt bryta effekten av LSD med ett motmedel.
Än så länge vet vi inte exakt va d som sker när LSD påverkar organismen, men detsamma
gäller hjälpmedel inom psykiatrin som elchock och insulinchock. I båda fallen vet vi a t t
medlen har en effekt: elchocken eliminerar temporärt de mer ytliga s y m t o m e n på
sjukdomen, men vid LSD-terapi har vi dessutom möjligheter att få uppgifter om v a r fö r sjuk-
domstillståndet uppstått. Nya tyska rapporter om obducerade mentalpatienter talar om
organiska hjärnskador som tycks härröra från elchockbehandling. Tusentals mentalpatienter
ges årligen elchocker i Sverige, medan LSD-behandling av neuroser, alkoholism osv hos oss är
bokstavligen obefintlig. Orsaken till detta egenartade förhållande ligger förmodligen i att man
inom svensk psykiatri tenderar att negligera betydelsen av psykodynamiska miljöfaktorer till
förmån för en stark inriktning på mentalsjukdomarnas kroppsliga aspekter, den s k biologiska
grundsynen.
Om LSD-upplevelsen under kontroll är värdefull och inte farlig i terapi, är det svårt att inse
varför den tredje av Osmonds kategorier, den normala människan, skulle utestängas från detta
unika medel till självkännedom och konfrontation med medvetandets hela spektrum av
resurser. Detta borde ligga både i forskningens och samhällets intresse. Vetenskapen skulle
erhålla ett kontrollmaterial av "friska" individer och samhället skulle få åtminstone så många
människor som möjligt kanaliserade till säkert och överblickbart bruk av LSD och bort från det
kriminaliserade underjordiska bruket med grava risker for kortare eller djupgående bieffekter
samt för drift in i kriminella miljöer och för polisingrepp och rätsiga påföljder.
Hur ett sådant kontrollerat legalt bruk borde utforma — genom speciella "centers" som Os-
mond och hos oss Claes Janssen i Ord och Bild föreslagit, eller på annat sätt — det är en senare
fråga. Nu gäller det att fastställa om en vuxen människa har samma rätt att bestämma om han
eller hon vill berika och fördjupa sitt liv genom ett kemiskt preparat som genom en film, en
bok, en psykoanalys eller ett kärleksförhållande.
Under det senaste halvåret har en allvarlig osäkerhetsfaktor tillkommit genom uppgifter om
kromosomförskjutningar i blodet som tycks ha samband med LSD En större undersökning
pågår ui vid Bellevuesjukhuset i New York. Så här sammanfattar psykiatern Magnus Kihlbom
i en kommande artikel i Läkartidningen (nov 1967): "Det är ännu omöjligt att bedöma
innebörden av detta samband och att uttala sig om eventuell risk för tumöromvandling eller
genskador. National Institute of Mental Health i USA har inte stoppat den pågående
forskningen på grund av detta fynd, men har heller inte släppt fram nya projekt.
Det finns alltså åtminstone tills vidare anledning att vara särskilt försiktig med LSD och under
alla förhållanden undvika upprepat bruk och stora doser. O m längre fram ett samband skulle
påvisas mellan LSD-bruk och genetiska skadeverkningar är emellertid inte problemet löst med
det. Man får då se om besläktade preparat som meskalin och psilocybin, eller framtida nya
farmaka, är riskfria, eftersom man varken vill lämna terapipatienter i sticket eller kallblodigt
låta de illegala brukarna "skylla sig själva" för att de inte låter sig avskräckas av risken.
[…]

ÖYVIND FAHLSTRÖM
BJÖRN NETZ