You are on page 1of 12

Peyotl

296

Vi har gått i bakvänd ordning: Europa, Orienten, Mexico. Först den


rena njutningen med alla dess vinster och faror, sedan äventyret
med sina fantastiska, estetiska och andliga zoner, och slutligen sådana
Närmanden för vilka man förr blev bränd på bål eller dyrkad, och
som vi inte vill ge några namn. Ordet kristalliserar.
Även denna sista avdelning vill jag snarare utforma tematiskt
än kronologiskt.

297

När vi flyttade från Überlingen till Kirchhorst, hoppades jag kunna


få arbetsro under en längre tid. Men då jag från skrivbordet såg
ut över landsvägen, som gick alldeles utanför prästboställets trädgård,
började jag ana att det inte skulle förunnas mig länge till - det
vibrerade där allt starkare, alltmer hotfullt.
Under denna mellanperiod blev jag tillsammans med Sieburg,
Pückler med flera inbjuden till Fuschl - närmare bestämt av Rib-
bentrop som planerade en sorts brain-trust och där på slottet in-
ledningsvis gav ett panorama över det utrikespolitiska läget. Jag kun-
de inte åstadkomma något i sammanhanget - detta mönster har
upprepats några gånger i mitt liv. Denna resa - vi flög från Frankfurt
till Salzburg och åter - gav för övrigt Friedrich Sieburg stoff till ett
av hans anekdotiska glansnummer längre fram.
Jag återvände någorlunda lugnad till Kirchhorst i den tron att
det hela var ett rent pokerspel. Det var väl också meningen. Att
jag i grunden visste bättre bevisar texten i "Marmorklipporna", som
jag då arbetade med under tvång. Denna berättelse hör inte så mycket
till litteraturens område som till visionernas - ett exempel på det
som i Westfalen och även hos oss i Niedersachsen kallas "varseleld".
Den lilla skriften framkallade omedelbart och rent av under de
första krigsdagarna mycket livliga politiska kommentarer, vilket var
oundvikligt och riktigt så till vida som Ödet manifesterar sig även
politiskt.
I grund och botten hade jag förlorat kriget innan det började.
Emellertid har vårt medvetande många skikt, och insikten når sällan
ända ner till botten. Ibland trodde jag att jag hade misstagit mig
- till exempel vid det tyska intåget i Paris. Sedan fick jag åter min
uppfattning bekräftad genom enskilda händelser som jag inte kunde
ha haft någon vetskap om, till exempel den 20 juli 1944 - "ett otäckt
uppvaknande" är det rätta ordet för en sådan situation. Men sällan
känner vi till innehållet i de drömmar som föregått.

298

För flera år framöver var det nu slut med den lantliga ensamhet
jag hade hoppats på. Det var slut med meditationerna, den vidlyftiga
läsningen, promenaderna på mossen och heden, kvällssamtalen i
en trängre krets. En mängd sammanträffanden måste klaras av. Jag
vill inte skriva upp det på mitt förlustkonto. Människor tar visserligen
för sig, men de tillför också något. Speciellt på Majestic, där man
nu förhandlar om Vietnam, avlöste de varandra i en ständig ström.
Där såg jag paletten i hela dess vidd - från militärbefälhavaren till
telefonisten, från den högt uppsatte SS-mannen till den proskriberade
juden - idealister och realister, förföljare, förföljda, attentatsmän,
mördare, självmördare.
Detta fortsatte då jag åter befann mig i Kirchhorst. Oron bestod
flera år efter de främmande truppernas inmarsch. Prästgården låg
vid vägen som gick från Hannover till Hamburg - på den tiden
fanns där ännu ingen autobahn. Fordonen följde tätt efter varandra
på Celles gamla härväg, vars stenläggning hade polerats av alla bil-
däck. Besökare tittade in några minuter, timmar eller dagar; en del
stannade flera år.
En av de gäster, som kom regelbundet, var Walter Frederking,
en läkare i Hamburg som Keyserling en gång hade betecknat som
vår mest begåvade psykoterapeut. Han behandlade vid denna tid
min förläggare Benno Ziegler för en bulbärparalys, en lyckligtvis
mycket sällsynt hjärnsjukdom. Diagnosen inkluderar dödsdomen.
Även Ziegler besökte mig några gånger. Det var djupt beklämmande
att se hans fortskridande förfall. Till sjukdomsbilden hör en smy-
gande förlamning av talorganen som bland annat leder till att vissa
ljud faller bort i tur och ordning. Benno hade redan vid sina besök
på Majestic varit beskuggad av bekymmer som inte bara gällde hans
eget öde. Hans hustru led i hög grad av synskhet och förutsåg flera
detaljer i den stora katastrofen som senare blev besannade. Nu drog
sig nya moln samman.
I början hade jag fängslats av hans lägesbedömning och hans
planer; han var en intelligent, aktiv människa som trots en blygsam
bakgrund lyckats bli ganska inflytelserik. Men det kom en punkt
varefter jag inte längre lyssnade på innehållet, utan enbart på formen
av hans ord - på den torftiga apparatur vi är hänvisade till. Återigen
ett bortfall, som om en tangent hade fastnat, en typ hade försvunnit.
Så kom kvävningsanfall - han gick ut för att hosta och pressade
då servetten mot munnen. Vi fortsatte därefter vårt samtal som
om inget hade hänt - ändå var det ohyggligt.
Vid många sjukdomar kommer det dagar och veckor då den sjuke
inte kan tala. Vi måste då leta efter opräglade mynt i vår ordlösa
skatt, så att han känner att han kan lita på oss.

299

Om utgången rådde inget tvivel; men symptomen är dramatiska


vid sådana sjukdomar - det förgängliga med alla sina fasor tornar
upp sig helt nära och omisskännligt. Att patienten inte ville ta hänsyn
till detta, utan intensivt klamrade sig fast vid sina sysslor, tycktes
läkaren ogilla: "Han har ännu inte insett lägets allvar."
Likväl är just de små reträtterna smärtsamma - den sista resan,
den sista promenaden, den sista underskriften. Man skriver sitt namn
på ett utbetalningskort, medan inte bara postkontoret, utan också
namnens och siffrornas värld redan försvinner som en kuliss. Jag
tyckte att terapeuten här gick in på prästens domän. Det har dock
var och en rätt att göra under förutsättning att han har tillräckligt
mycket att erbjuda. Då kan han leda oss vid handen långt in i det
namnlösa och ännu ett stycke längre.
I vilken mån Frederking var kapabel till detta, kan jag inte bedöma
- i varje fall har jag hört honom lovordas såsom lots åt patienter
som hade lidit svåra haverier. På den tiden sysslade han förutom
med "autogen träning" även med narkoanalys - alltså utforskning
av psykiska problem sedan patienten fått berusa sig med droger.
Till och med sjukdomar, som denne är omedveten om, ska då dras
fram i ljuset och botas. Det kan räcka med att de "ventileras" eller
namnges. Redan ruset i sig kan åstadkomma katharsis: rening. Likaså
kan ruset göra skada. Detta är drastiska kurer som inte varje män-
niska är vuxen, och som inte varje läkare lämpar sig för.
Var det Frederking som införde meskalinruset i läkekonsten? I
alla händelser var han en av de första som sysslade med drogen
i detta syfte. I några artiklar i "Medizinischer Monatsspiegel" och
i "Psyche" gick han in på detaljer. Vi diskuterade hans arbete efter
att ha kommenterat Bennos tillstånd; längre fram, när jag hade flyttat
till Schwaben, började vi brevväxla. Det pågick, ser jag i dossiern,
i över femton år ända till Frederkings död.

300

Vi kunde inte låta bli att ordna en seans. Jag hade på den tiden
ganska fantasifulla föreställningar om meskalin. De grundade sig
på den monografi, som Beringer skrev efter sina experiment i Frei-
burg, och på en del andra rapporter.
Någon seans blev inte av förrän i januari 1950, då jag hade slagit
mig ner i Ravensburg. Vi skulle träffas i Stuttgart; Ernst Klett hade
där byggt ett nytt hus på en sydsluttning, sedan hans gamla lagts
i ruiner. Huset var rymligt; innertaken var klädda med vass, väggarna
med böcker - med undantag av glasfasaden, varifrån man hade utsikt
över en tätbebyggd stadsdel. Horisonten begränsades av den skog-
bevuxna sluttningen mitt emot. Trädgården, ett gammalt vinberg
med röd mylla, ligger så skyddad i solen att paulownian bildar tjocka
stammar och smaragdödlan överlever vintern.
Alltsedan den januaridagen är huset och trädgården inpräglade
i mitt minne. Paulownian har fått mexikanska konturer; ljusen, som
lyser nere i bostadskvarteren och rör sig på sluttningarna, blir för
några ögonblick något lika magiskt som en kosmisk snöyra. Det
händer också att jag på en gata eller järnvägsstation helt oförmodat
befinner mig i Mexico. Ting och människor integreras häri. Jag no-
terar detta eftersom det tyder på att engrammen är djupt inpräglade.
Tidpunkten var oläglig för mig; just då var jag inte särskilt upplagd
för extravaganser. Vår bostad var för liten; jag hade varit tvungen
att lämna kvar en del av mina böcker, andra åter låg upptravade
i korridoren. Manuskriptet gick mödosamt framåt; all post var ovän-
lig. Fortfarande var Medelhavet stängt för mig, denna stora, be-
prövade glädjekälla. Banine försökte i Paris skaffa mig ett visum;
hon hade ingen framgång. Dessutom hade jag blivit osams med
Perpetua - eller rättare sagt, än en gång givit henne anledning att
vara förargad på mig. Hon hade rest till Goslar, där vi före kriget
hade tillbragt några angenäma år.
Sangviniska temperament är lyckligt danade; de glömmer fort.
När hon steg av tåget i Goslar och Fritz Lindemann frågade henne
vad som stod på, hade hennes vrede redan gått över. "Äsch, bara
tampats med gubben igen" - samtidigt tänkte hon redan så smått
på hemresan. Jag brukade vara mera långsint. När Martin sade om
mig: "Han är inte trogen men envis", så gällde det också om mina
misstämningar. Vågorna slog inte så högt, men de lade sig desto
långsammare.
Det här är olikheter i temperament, även i fråga om zodiaktecken.
En gång, vid frukosten, studerade hon en astrologisk kalender och
sade till mig: "Så där, nu vet jag det, här står det svart på vitt:
Vädurar äter upp Fiskar." Mitt svar: "Det finns också valfiskar",
var visserligen zoologiskt inte helt riktigt, men menat som en kom-
plimang och uppfattades också på det sättet. I känslor, tankar och
handlingar var hon generös. Theodor Heuss sade en gång om henne:
"Det är en kvinna som man lugnt kan anförtro tre jordagods."
Tyvärr har jag aldrig ägt några.
Denna morgon var alltså min sinnesstämning dyster; våningen
var öde och oeldad. Därtill kom att jag varit tvungen att stiga upp
i ottan för att hinna till Stuttgart i tid. Väckarklockan hade måst
ställas, ett instrument som jag alltid hatat. Utan att ha ätit frukost
gick jag till stationen; dessförinnan hade jag dock tagit ett kallt bad
för att komma i form.
När jag kom till Stuttgart var Walter Frederking redan där; vi
kunde genast sätta i gång. Av en händelse var även Mathias Wieman
i huset; hans närvaro var som alltid direkt styrkande. Han for vidare
senare på dagen och var endast med om några preludier. De in-
spirerade honom till ett eget försök som han genomförde något senare
tillsammans med sin hustru Erika.
Vi embarkerade alla fyra vid tretiden på eftermiddagen, tog klockan
fyra ytterligare en dos och avslutade färden efter ungefär tolv timmar.
Även Frederking intog en minimal dos och följde därmed en av
persern Yazdis föreskrifter: "I ett blandat sällskap måste även icke-
rökarna åtminstone symboliskt röka 'ett piller' ".
Jag hade lagt i ordning papper och penna åt mig, men några an-
teckningar blev aldrig av. Doktorn hade förutsagt detta. Efter att
i ungefär en timmes tid ha lidit av ett lätt illamående, blev jag skrämd
av en knall som lät som ett pistolskott. Bredvid mig hade frun i
huset öppnat en burk Nescafé. Samtidigt började en ormbunke röra
sig i en blomkruka, på ett levande men ändå mekaniskt sätt, likt
krypkedjor på en stridsvagn - det kunde ha varit segment på en
grön tusenfoting.
Det var början. Man blir gripen, fängslad av en speciell förevisning.
Så ljuder ett kanonskott, höjs ett baner före de stora skådespelen.
När vi vänder oss om, står någon bakom oss. Så måste man för
övrigt se den moderna världen, dess precision, dess enorma uppsjö
av fakta. Detta är signalväsen.
Vi ägnade oss åt visioner, meditationer, syn- och hörselintryck
av bilder och kompositioner till sextiden på kvällen, då världen redan
råkat ur gängorna medan dock spänningen stegrades på ett plågsamt
sätt. Det var som om bildflödet inte förslog längre; det måste upphöra.
Vi begärde att få en tredje, starkare dos; läkaren ansåg att vi kunde
ta den risken.
Om sådana stegringar ska ge något utbyte, måste de framkalla
en kvalitativ förändring. De liknar då, om vi vill använda en bild
från mekaniken, genombrytandet av ljudvallen. Hastigheten når en
gräns, där den komprimerade luften sprängs sönder - och därmed
är farkosten inne i en ny fas: överljudsflygning.
Detta är som sagt ett grovt exempel från den fysikalisk-titaniska
världen, men typiskt för dess glupande aptit som hela tiden eskalerar.
Efter en oerhörd energiutveckling upphävs även tyngdkraften, på
samma sätt som ljudet. På kritiska punkter, också inom termody-
namiken, förekommer ingen stegring längre, men väl överraskningar.
En sådan punkt kan man förmoda där tid och evighet gränsar till
varandra.

301

Frederking hade fört protokoll. Det lönar sig knappast att citera,
eftersom sådana preciseringar snarare reducerar upplevelsen. Emel-
lertid var Frederkings kapacitet överlägsen det som psykologer i all-
mänhet har att bjuda eller tror sig kunna göra. Han hade något
som ingen specialist borde vara utan, och vars frånvaro gör vetandet
onjutbart, som om sältan saknades - jag menar: musisk substans.
Jag hade märkt den hos honom redan från första stund, ty utan
denna förutsättning är ingen varaktig kontakt möjlig - men den
här natten framträdde det musiska tydligare, liksom det substantiella
över huvud taget bakom fenomenen. Jag sade detta till honom men
vill ändå göra följande utdrag ur hans protokoll:
17.10 "Världen kan verkligen expandera! Mer än ett par hundra
år. Nej, det är stenkolstiden med fiskar och dinosaurier. Betraktar
därefter Frederking. En musisk människa, imponerande. Förvånad
över att han inte sett det tidigare."
Jag finner det inte omnämnt att han sedan närmade sig än en
gång, dansade ut ur ett angränsande rum på kinesiskt manér. Han
hade satt på sig en lampskärm såsom en risodlare tar på sig sin
halmhatt. Han frågade: "Hur uppfattar ni mig?"
"Nu ser jag er som en portugis. Ni står i ett mörkt rum och ser
ut mot en starkt solbelyst plats. Mellan platsen och rummet finns
jalusier, ni tittar tvärs igenom dem. Nu blir det becksvart i rummet,
som om mörkret rann ner i ett bläckhorn."

302

Jag gjorde om utflykten två gånger i sällskap och en gång ensam.


Den första färdens intensitet uppnåddes aldrig mer. Erika Wieman
skrev till mig efter sitt försök att hon inte kunde begripa hur man
ville utsätta sig för en sådan risk en gång till - hon mindes några
dels magnifika, dels fasansfulla utflykter i solringar och dykarklockor.
För övrigt hade hon fått syn på såväl mig som gemensamma bekanta
och bedömt oss på ett sätt som kom att besannas. Många av dem
hade tittat ut ur ihåliga träd som ugglor, vishetens fåglar.
Mathias tillfogade: "Det är förvisso - vilket på nytt stod klart
för mig vid åsynen av Erika - ett framtvingat föregripande, en över-
gång till ett mellanliggande rike, där själen tillbringar den första tiden
efter att ha lämnat kroppen. Jag undrar om en sådan forcering, inte
med hävstänger och skruvar, utan med kemi och alkemi, ändå inte
är ett brott mot anden, om inte den legitima vägen till insikt går
via fasta och bön, inre samling och fördjupning, om det inte är
den andliga vägen i stället för den magiska som är förbehållen män-
niskan."
Detta påminner om den slutsats Baudelaire drog. Men ingen av
dem båda höll sig till de egna spelreglerna - och hade utbyte av
det.
En gång räcker - däri måste jag ge Erika rätt. Även Gurdjieff
var av samma åsikt, åtminstone vad hans adepter beträffade. De
fick då en föreställning om de dimensioner vari de rör sig i blindo;
de utforskade denna enda gång det djup som gapar under plankorna
på deras farkost. Där fick de nå botten, och denna landvinning är
bestående.

303

Jag tror det var nästa gång som det gick alldeles galet - en eftermiddag
i ett sällskap som Frederking hade fått att harmoniera med hjälp
av varierande doser; han förstod sig på att regissera i detta avseende.
Även hans hustru var närvarande.
På natten blinkade ljusen där nere på ett avstånd som överträffade
galaxernas. Det var inte längre fråga om något avstånd i rummet.
Ljusen var inte ondskefulla som på Hieronymus Boschs målningar
- de var livlösa och omöjliga att väcka till liv - det kristalliserade
intet. Världsgrottan var tröstlöst öde - det ville inte alstras något
nytt ljus. Inte heller fanns det någon instans som sörjde över detta
tillstånd.
Lika melankolisk var min ensamma exkursion i Ravensburg som
sträckte sig långt in på natten. Jag satt vid fönstret och tittade ut
över snötäcket. Att snön är brokig, vet varje målare - men här avgav
den fluorescerande moln och vågor i allt starkare emanationer. Där-
emellan blixtrade små gnistor - scintillulae. De sprutades ut från
flamman.
Även här var avstånden stora - jag hörde en hund skälla. Det
var Fenrisulven. Av den fradga, som skummar ur hans gap, bildades
Vintergatan. Men här var rymden inte livlös; den var spänd av för-
väntan. Till hälften samtyckte jag, men det var ändå kusligt.
Jag gick av och an, satte mig i fåtöljen och betraktade bokhyllorna.
Böckernas ryggar reste sig som torn - jag hade aldrig vetat att det
fanns så mycken kraft förborgad här. Att de var tryckta och innehöll
titelblad och text, var ovidkommande, endast en avglans, en pla-
tonisk skugga av andlig makt. Författarskapet var ett ringa lån för
en kort tid.
Så torde jag väl inte alltid kunna se verkligheten, ja inte ens blotta
verkligheten. Det är bra att vår perception filtrerar den, att våra sinnen
sorterar den, och att den fixeras av ordet. Jag gick bort till köket,
där min son satt vid bordet; måltiden var avslutad. Min fru kom
in genom dörren med prästerlig hållning, med händerna korsade
över bröstet. Ärmarna hängde ned till golvet. I sin ljusa skepnad
stod hon där i den mörka inramningen; jag såg henne i hennes
värv och ämbete, såg även sonens totemdjur liksom jag tidigare
sett mina böcker.
Detta var i sin ordning, allt var väl. Så satt jag länge och betraktade
dem i det stilla, fridfulla rummet. På samma sätt som eld nyss sprutat
fram ur snön, strömmade nu kraft, tillit emot mig. När jag senare
begrundade det hela, slog det mig att inte ett ord hade yttrats.
Det är oöverstigliga avstånd som hotar att skilja oss från varat,
om Närmandet misslyckas. Men om det lyckas, börjar varat förtätas;
det yttre och det inre, det förgångna och framtiden begynner smälta
samman, världen blir vårt hem.
Rädslan uppstår när man förnimmer det hemska. Det rycker när-
mare, det står i begrepp att tränga in i oss. Men nu uppnås det
ögonblick när det kastar masken och framstår som vårt hem. Vi
blir väl förtrogna med det, eftersom det är en del av oss själva.

304

Det är inte riskfritt att i sällskap uppsöka de gränser, där vårt be-
haviour, vårt uppträdande, som vi klär oss i och som vi trivs med,
blir genomskinligt. Det märker vi när vi dricker några glas men
ännu mycket tydligare när ruset spränger de portar som man håller
stängda även för sig själv. Yazdi säger därför i sin opiumtraktat
att man visserligen inte ska röka ensam men inte heller bland främ-
lingar.
Emellertid sträcker sig anständigheten, när den är äkta, nästan
ända ned till det odifferentierade. Det kan man se hos sjuka som
iakttar formerna även när de får svårt att tala - de "håller fortfarande
på sig".
Rustillstånd är ingalunda strängt skilda från det normala; de vävs
in i vardagens kanter. Tråden antar visserligen en ovanlig färg, men
den är genomgående. Det leder till våghalsigheter och missförstånd
som ligger till grund för alla verkningsfulla komedier - verkligheten
utspelas på olika plan.
Liknande scener kan förekomma vid mexikanska seanser. Efter-
som de drar ut på tiden brukar man börja tidigt på dagen, och hus-
hållsbestyren är krävande - särskilt i tider då bristen på tjänande
bröder och systrar blir allt kännbarare. Men även dem borde man
undfägna eller åtminstone göra upprymda, så att de börjar höras
som i en opera, där inget brev överlämnas, ingen sopkvast hanteras
utan sång. Det gör livet i sådana städer som Neapel a priori lättare,
medan man på nordligare breddgrader nöjer sig med librettot såvida
man inte tystnar helt.
Vi är redan ganska uppspelta och pratar på, medan frun i huset
gått ner på bottenvåningen för att laga en bit mat. Efter en kort
stund kommer hon förskräckt tillbaka och berättar att de stekta äggen
vaknat till liv i pannan. De har plötsligt tornat upp sig som gula
berg. Över huvud taget är något på tok där nere - det var hett
och otäckt. Brinner det inte rent av? Haha, värmeledningen. Vi borde
kanske gå ner och återställa ordningen - men först klä av oss lite.
För ett ögonblick kommer det pustar nerifrån som från den värsta
förbrytarkrog; det hela blir tvetydigt. Men det går över och framstår
bara som något komiskt; dålig musik skulle däremot vara riskabelt.

305

Man kan inte beteckna meskalinet som ett ofarligt ämne, vilket
Huxley gör. Det är riktigt att de presumtiva skadorna är obetydliga,
jämförda med dem som förorsakas av alkohol, tobak och tabletter.
Men man ska tänka på att meskalinet förstärker utgångspositionen,
och att den kan vara svag eller skev. Således kan ett barn, i likhet
med trollkarlens lärling, plötsligt begåvas med en kraft som det inte
förmår tygla, eller också stärks de tyranniska tendenserna. Även
det betydelselösa kan stegras, som i fallet med maskinskriverskan
som såg hela berg av vispgrädde.
I så fall blir det inte någon "utflykt via en kemisk dörr till de
transcendentala upplevelsernas värld" och inte heller någon "kort,
tidlös illumination" som Huxley med rätta saknar i vår program-
merade utbildningsgång. Det är ingenting att göra åt, ty:
Den vises sten i deras händer,
den bleve sten och intet mer.
Det bör nämnas att de mexikanska drogerna inte har någon erotisk
effekt, som eter och alkohol. De tränger djupare in i karaktären
än till den korsning där könen skils åt. Karaktären påverkas, men
bestäms inte av könet. En grafolog kan därför ge en god analys,
trots att han inte känner till vederbörandes kön. Ålder, bildning,
tidsstil och temperament sätter en mer tvingande prägel.
Risken är av ett annat slag. På ett ögonblick kan man inse sådant
som annars tar flera år att komma i dagen. Ingen bikt når sådana
djup.

* * *
Hur kommer det sig för övrigt att man stakar sig något, när man
läser ett sådant ord som "transcendental"? Förmodligen därför att
idealismens kategorier inte längre kan hjälpa oss att dela in kosmos.
Vi har visserligen ingen bättre kunskap, men en ny syn. Liksom
det finns en grammatikalisk instinkt, finns det även en filosofisk.

Related Interests