You are on page 1of 7

Ett svamp-symposium

290

Denna "down-kick" var också hotande nära vid vårt svamp-sym-
posiom våren 1962, men den drog förbi som en dov olustkänsla utan
att komma till full utveckling.
Detta Symposion gällde en av de mexikanska orakelsvampar, "les
champignons hallucinogènes divinatoires", som sedan lång tid till-
baka varit kända i Europa, men bara teoretiskt och esoteriskt. Redan
i Bernardino de Sahaguns outtömliga codex finns en illustration av
en art: en grupp svampar som överflygs av en fågelmänniska med
spetsig näbb. Strax efter la Conquista hölls de första processerna mot
personer som kommunicerat med svampen. Den ansågs som en
"chose diabolique".
Vetenskapen började intressera sig för svampen först efter den
resa som paret Wasson gjorde tillsammans med några etnologer,
kemister och fotografer. De uppsökte avlägsna mexikanska bergs-
byar, där kulten ännu utövas och där de fick delta i infödingarnas
riter. Den första rapporten publicerades våren 1957 i "Life". Den
följdes 1958 av den tungt vägande och rikt illustrerade monografin
av Heim och Wasson: "Les Champignons hallucinogénes du Mexi-
que". Verket uppfyller såväl höga som detaljerade anspråk från både
naturvetenskaplig och humanistisk synpunkt, och faktiskt ännu mer.
Här förenas så olikartade discipliner som etnologi, arkeologi, my-
tologi, historia, jämförande språkvetenskap, mykologi, farmakody-
namik och fytokemi. Dessutom citeras sådana augurer som William
Blake: "Den som inte kan se i ett starkare och bättre ljus än i vårt
snart multnande ögas, den ser ingenting."
Enligt Wasson finns syner "magasinerade i vårt innersta". Svam-
pen tänder dem. För övrigt prisar han svampen för att den inte
framkallar något sjukligt begär - han har aldrig hört någon indian
tala om någon "penchant aux champignons". Antagligen kom paret
Wasson till dessa otillgängliga dalar i sista minuten: med den första
helikoptern.
Det dröjde inte länge förrän denna svamp togs i närmare skär-
skådande hos Sandoz i Basel - fytokemiskt av Albert Hofmann och
farmakologiskt av Heribert Konzett som, om jag inte minns fel,
emellertid redan då hade kallats till Innsbruck. Hur som helst, i
vår korrespondens tog sig så småningom vår längtan efter ett sym-
posion allt fastare form; vi inbjöd även Rudolf Gelpke att delta.

291

Snart kunde jag sätta i gång med förberedelserna, varvid det gäller
att åtminstone i stort sett gallra ut alla profana ting. En viss nakenhet
i rummet skadar inte, tvärtom - detaljer förvirrar bara. Yazdi, en
av Gelpke översatt och ofta citerad perser, ger noggranna anvisningar
på denna punkt i sin traktat om konsten att röka opium. Man bör
undvika att röka på dragiga, smutsiga eller mörka ställen, i sällskap
med kritiska personer, främlingar, icke-rökare. Det är också förbjudet
att röka ensam, ty då är det fara värt att demoner infinner sig. En
idealisk miljö är en liten sluten krets av vänner. I våra dagar borde
man tillfoga att man ska välja ett rum, dit helst inga motorljud
alls tränger in. Detta blir allt svårare.
En divan och komfortabla fåtöljer fanns redan i rummet; jag ord-
nade filtar och pallar, dessutom såväl bekväma som exotiska kläder,
bland annat en djellaba som jag nyligen hade haft med mig hem
från Egypten. Kvällen innan eldade vi i den stora kakelugnen. Den
slukar massor med ved, som ingalunda saknas i Stauffenbergs skogar.
Men i stället magasinerar den värme för ett bra tag, utan att man
behöver lägga på mera ved. Den står i det rum på bottenvåningen,
där Gestapo förvarade de dokument som beslagtogs efter attentatet.
Sigillen sitter fortfarande fast på dörren.
Strax innan hade jag gift mig för andra gången. Den nya frun
i huset fick här betala sitt inträde; efter gästernas ankomst skulle
bottenvåningen vara tabu. På övervåningen skulle hon laga i ordning
en "teatersupé", lägga på en grammofonskiva, stänga in katten, dra
ur kontakterna till telefon och hushållsmaskiner och över huvud
taget förebygga störningar i görligaste mån.
Detta blir som sagt allt svårare. Motorernas intensiva monotoni
är de högre förnimmelsernas dödsfiende. Här går viljan till attack
mot föreställningen. Dessa ljud har förstärkts och mångdubblats un-
der de tjugo år jag bott i denna by, inte bara på grund av genom-
gångstrafiken och överflygningarna, utan också till följd av alla aut-
omater som breder ut sig både utom- och inomhus. Den akustiska
vävnaden har förändrats - människornas, djurens, klockornas ljud,
som försåg den med mönster, tynar bort. Detta går på djupet; när
jag betraktar fiskarna i vår trädgårdsdamm, ser jag hur de häftigt
spritter till och dyker ned till botten.

292

Vi satt nu alla fyra vid bordet, på vilket glasburken med mirakel-
svamparna stod. De var uppblötta; var och en började tugga på ett
par tre stycken. De var sega och tradiga och hade en unken, härsken
smak.
Svamparna medverkar på ett särskilt sätt i födelse- och förgäng-
elseprocessen. De är närmare jorden än de gröna växterna, precis
som ormen är närmare marken än de andra djuren. Hos både svampar
och ormar är kroppen inte så differentierad; foten dominerar. Därför
är de också rikare på läkande och dödliga krafter - och på hemligheter.
Den gamle Pulverkopf visste varför han kallade ormen det klokaste
av alla djur.
Som vanligt förflöt en halvtimma eller lite mer under tystnad.
Sedan kom de första tecknen: Blommorna på bordet började glöda
och sköt blixtar. Det var lördagskväll; där ute sopade man gatan
som vid alla veckoslut. Varje tag med kvasten trängde på ett plågsamt
sätt in i stillheten.
Detta skrapande och sopande, ibland även krafsningar, knack-
ningar, slammer och dunkningar, inträffar av en slump men är sam-
tidigt symptomatiskt som ett av de tecken som förebådar sjukdom.
Det har ofta också spelat en roll i besvärjelsernas historia. Görres
rapporterar om det från Egypten, Gottfried Keller från Schweiz. Man
måste vara förtrogen med dessa detaljer; då vet man också var de
finns. Sällsynta insekter finns dolda överallt, men det krävs en en-
tomolog för att upptäcka dem. Inför söndagen brukar man feja och
putsa; innan dörren öppnas knackar eller bultar man. Ingenting kan
vara naturligare. Festen avbryter inte vardagen lika mycket som
den sublimerar den på ett meningsfullt sätt. Det vi annars gör nästan
instinktivt, blir vi medvetna om i en högre bemärkelse.

293

Nu började svampen verka; vårbuketten glödde allt starkare, det
var inget naturligt ljus. I hörnen rörde sig skuggor som om de sökte
ta gestalt. Jag kände mig illa till mods, också frusen trots värmen
som strömmade ut från kaklen. Jag sträckte ut mig på soffan och
drog filten över huvudet.
Allt var hud och utsattes för beröring, även min retina - där upp-
fattades kontakten som ljus. Detta ljus skiftade i många färger; det
formade sig till snören som sakta svängde fram och tillbaka, till
glaspärlesnören i orientaliska ingångar. De bildar dörrar, sådana som
man går igenom i drömmen, vällustens och farans förhängen. Vinden
får dem att bölja som en klänning. De faller också ned från dan-
serskornas midjor, öppnar och sluter sig i takt med de svängande
höfterna, och från pärlorna strilar de mest subtila toner mot de skärpta
sinnena. Klirrandet av silverringar på handleder och vrister är redan
alltför högljutt. Det luktar svett, blod, tobak, hackat tagel, billig ro-
senolja. Vem vet vad man har för sig i stallen?
Det måste vara ett jättelikt palats, mauretanskt, ingen angenäm
plats. Bredvid denna danssal låg en fil av rum som sträckte sig
ned mot underjorden. Och överallt dessa glittrande, gnistrande för-
hängen - radioaktivt glimmer. Därtill sorlet från glasinstrumenten
med deras lockelser, deras sensuella inviter: "Vill du, sköne yngling,
slå följe med mig?" Än upphörde det, än kom det tillbaka, alltmer
påträngande, allt eftertryckligare, redan nästan förvissat om mitt sam-
tycke.
Nu uppträdde mer påtagliga fenomen, historiska collages, vox hu-
mana, gökens rop. Var det horan från Santa Lucia som putade ut
med brösten genom fönstret? Då var lönen puts väck. Salome dan-
sade; bärnstenskedjan gnistrade, och bröstvårtorna styvnade när den
dinglade emot dem. Vad gör man inte för sin ståndaktige Johannes?
- satan också, det var en dum obscenitet, den kom inte från mig,
någon hade viskat den genom förhänget.
Ormarna var smutsiga, knappast levande; de vältrade sig slött
över mattorna. Deras hud var späckad med briljantskärvor. Några
av dem låg uppe i plafonden och spejade med röda och gröna ögon.
Det glittrade och tisslade, det väste och blänkte som små demoniska
skaror. Därefter blev det tyst men så kom det åter tillbaka, svagare,
närgångnare. De hade mig i sitt våld. "Då förstod vi varann genast."
Madame kom in genom förhänget; hon var upptagen, gick förbi
mig utan att se åt mitt håll. Jag iakttog hennes stövlar med de
röda klackarna. Strumpebanden snörde åt de feta låren på mitten;
hullet hängde ner över dem. Dessa enorma bröst, det mörka Ama-
sondeltat, papegojor, pirayor, halvädelstenar överallt.
Hon gick nu ut i köket - eller fanns det en källare här? Glittrandet
och tisslandet, väsandet och blänkandet gick inte att hålla isär längre;
det tycktes nu koncentrera sig, högt jublande, förväntansfullt.
Det blev olidligt varmt; jag kastade av mig filten. Rummet var
svagt upplyst; farmakologen stod vid fönstret i min vita manda-
rinrock som jag nyligen hade använt på narrfesten i Rottweil. Orien-
talisten satt bredvid kakelugnen; han stönade som om han reds
av maran.
Jag förstod hur det låg till; jag hade fått en kick, och det hela
skulle snart sätta i gång igen. Tiden var ännu inte till ända. Fruntimret
hade jag redan sett i en annan skepnad. Men även smuts är jord,
räknas liksom guld till metamorfoserna. Det måste man finna sig
i så länge Närmandet pågår.
Detta var alltså svampar som vuxit upp ur jorden. Det fanns mera
ljus i den mörka mjöldrygan, som bryter fram ur axet, ännu mer
i den gröna saften hos suckulenterna på Mexicos glödande slutt-
ningar. Förmodligen döljer misteln ännu större, outforskade, men
sedan länge anade hemligheter. Jordanden visar sin makt i många
olika former, i slummen likaväl som på avenidan, nere i Subura
likaväl som på Capitolium. De Quincey skådade Consul Romanus
i triumftåget, och Nietzsche såg den bestialiske Caesar då Rom hade
blivit "hora och horhus".
Exkursionen hade slagit fel - kanske skulle jag ta lite mer av
svampen. Men strax kom viskandet och tisslandet, gnistrandet och
glittrandet tillbaka - blänket drog fisken efter sig. Har motivet väl
givit sig till känna, etsar det sig in som i en cylinder - en ny kick,
en ny vridning gör att melodin repeteras. Spelet för en inte ut ur
den onda cirkeln.

294

Jag vet inte hur ofta detta upprepades och vill heller inte spinna
vidare på denna tråd. Vissa saker behåller man helst för sig själv.
I varje fall var det över midnatt när vi åter satt vid bordet och sam-
talade. Det uppfattades på övervåningen. Därifrån strömmade nu
en melodi, otroligt spröd och betvingande, som på ett eleusinskt
vis utplånade jordanden:
Förtrollande är denna bild.
Så gör ingen Titus, ingen Caesar entré. Om vi endast hade detta
att komma med inför det sista skranket - så skulle det spränga
porten. Den och hjärtmusslan.
Vi gick en trappa upp; supén var serverad. Fortfarande var sinnena
skärpta och öppna: "The doors of perception". Ljuset böljade från
det röda vinet i karaffen, en ring av skum svallade på dess bräddar.
Vi lyssnade på en flöjtkonsert.
Det hade inte gått bättre för de andra: "Skönt att vara bland män-
niskor igen."
Det sade Albert Hofmann som hade vandrat genom ändlösa städer
i det gamla Mexico, mellan palats med gyllene tak, med pelare och
trappor av ädelsten, under ett labyrintiskt sökande efter människor
i en värld av geometrisk skönhet, i en tystnad utan ekon, i ett ljus
utan skuggor. Men denna värld var lika utdöd som emir Musas
kopparstad, ingen fågel flög över den: en enslig prakt fjärran från
världen.
Orientalisten däremot hade varit i Samarkand, där Timur Lenk
vilar i sin nefritsarkofag. Han hade följt med det segerrika tåget
och kommit till städer vilkas gåva till segraren bestått av en kittel
full med ögon. Där hade han länge stått och betraktat en av de
dödskallepyramider, som uppförts åt denna folkens skräck, och i
massan av avhuggna huvuden även känt igen sitt eget, ornerat med
stenar.
Det gick upp ett ljus för farmakologen när han hörde det: "Nu
vet jag varför ni satt utan huvuden i era fåtöljer - det förvånade
mig; jag kan inte ha misstagit mig."
Jag undrar om jag inte borde stryka denna detalj, eftersom den
tangerar spökhistoriernas rekvisita.
"Vi låter oss inte avspisas med spöken."
"Inte heller med underverk - det är kortslutningar."
"Här gick redan Görres under sin nivå."
"Une jolie femme a bien d'autres moyens de faire la charité."
"Så vacker var hon nu inte."

Related Interests