Klimatförändring bortom farlighetens gräns.

Brutala siffror och skört hopp
Kevin Anderson

2 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Denna artikel publiceras av Cogito, What Next Forum och Dag Hammarskjöldfonden och kan laddas ner för vidare spridning på www.cogito.nu, www.whatnext.org och www.dhf.uu.se Originalartikeln publicerades på engelska – ”Climate change going beyond dangerous – Brutal Numbers and Tenous Hope” som ett kapitel i boken What Next Volume III: Climate, Development and Equity, som också ges ut som ett nummer av Dag Hammarskjöldfondens Development Dialogue. Hela denna bok kan laddas ner gratis på www.whatnext.org och www.dhf.uu.se. Artikeln bygger på en presentation för brittiska Department for International Development (DFID) i juli 2011, som kan ses och lyssnas till på http://www.slideshare.net/DFID/professor-kevinanderson-climate-change-going-beyond-dangerous. Översättning från engelska: Robert Österbergh, Niclas Hällström och Rikard Warlenius

Kevin Anderson är professor i energi och klimatförändring, University of Manchester, vicedirektör vid Tyndall Centre for Climate Change Research och rådgivare till både regeringar, företag och enskilda organisationer.

COGITO

Photo: NASA

Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp
Kevin Anderson
Jag har kallat den här artikeln ”Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp” eftersom vi enligt min och många av mina kollegors mening nu befinner oss på tröskeln mellan vad som traditionellt betecknats som acceptabel och farlig klimatförändring. Artikelns undertitel, ”Brutala siffror och skört hopp”, syftar på den matematik och kvantifiering som underbygger analysen. Dessa siffror är brutala och svåra att acceptera, och de reser avgörande frågor om hur vi lever våra liv – det är helt enkelt inte siffror vi vill höra talas om. När de översätts till samhälleliga åtgärder blir det uppenbart att det nu bara finns ett skört hopp om att nödvändiga utsläppsminskningar ska komma till stånd inom den snabbt krympande tidsram som står till förfogande. I den allvarliga situation som vi (medvetet) har försatt oss måste vi vara uppriktiga, raka och tydliga vad gäller konsekvenserna. Bara om vi skalar bort den retorik och naiva teknikoptimism som genomsyrar klimatpolitiken finns det hopp om att kunna svara upp mot vidden av de utmaningar vi står inför. Om vi inte ärligt beskriver situationen är risken stor för att samma ineffektiva åtgärder som har använts i två decennier fortsätter – något jag kallar för ”kognitiv dissonans” (en akademisk eufemism för hyckleri – dvs., vi stoppar huvudet i sanden och intalar oss att allt kommer att bli bra, trots all den forskning och data som finns). Utan tvekan har vi under många år varit på väg i fel riktning, och det är djupt oroande att situationen inte förbättras utan förvärras. Sedan Riokonferensen 1992 där klimatkonventionen förhandlades fram har utsläppen ökat år efter år. Och inte nog med det – även utsläppens tillväxttakt har ökat. Om vi ska kunna vända denna utveckling måste vi först erkänna att vi har misslyckats kapitalt med att få bukt med utsläppen trots en rad klimatkonferenser, politisk retorik och optimistiska tongångar kring den koldioxidsnåla teknikens möjligheter.

Om vi inte ärligt beskriver situationen är risken stor för att samma ineffektiva åtgärder som har använts i två decennier fortsätter – något jag kallar för ”kognitiv dissonans” (en akademisk eufemism för hyckleri – dvs., vi stoppar huvudet i sanden och intalar oss att allt kommer att bli bra, trots all den forskning och data som finns).

4 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Gapet mellan retorik och verklighet
För att tackla klimatutmaningen är det nödvändigt att vi tydliggör gapet mellan retorik och verkligheten i fråga om utsläppsminskningar. Även om det finns en omfattande debatt om utsläppsminskningar fokuserar den sällan på det stora gapet mellan å ena sidan de utfästelser och löften som individer, företag, nationer och det internationella samfundet gör, och å andra sidan vad som faktiskt sker vad gäller utsläpp. Att till exempel köpa en något mer effektiv bil eller förbättra effektiviteten i snabbköpens kyldiskar har inget att göra med verkliga lösningar på klimatproblematiken så länge vi kör mer bil och kyler större mängder mat. Så vad handlar klimatförändringen egentligen om? Vilka är problemen och knäckfrågorna som vi måste ta itu med? Det finns en rad uttalanden och deklarationer som tillsammans utgör ramverket för hur vi på det internationella planet förhåller oss till och hanterar klimatförändringen. Det viktigaste dokumentet, FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC, 1992), anger i artikel 2 att: Slutmålet för denna konvention och varje hithörande legal handling som partskonferensen kan komma att anta är att uppnå ... att atmosfärens koncentrationen av växthusgaser stabiliseras i på en nivå som skulle förhindra farlig antropogen störning av klimatsystemet. En sådan nivå bör vara uppnådd inom en tidsram som är tillräcklig för att tillåta ekosystemen att anpassa sig naturligt till klimatförändring, att säkerställa att livsmedelsproduktionen inte hotas och att möjliggöra för ekonomisk utveckling att fortgå på ett hållbart sätt. Den senare ”Köpenhamnsöverenskommelsen” (UNFCCC, 2010) anger som mål att ”hålla ökningen av den globala temperaturen under 2° Celsius, och att vidta åtgärder för att uppfylla detta mål i överensstämmelse med vetenskapen och med utgångspunkt i rättvisa” (den indikerar även att det kan vara nödvändigt att skärpa målet till 1,5°C). Det här är ett mycket tydligt uttalande, vilket också upprepades i Cancúnöverenskommelsen (UNFCCC, 2011), och det är en viktig utgångspunkt för att analysera och kvantifiera omfattningen av den politiska utmaning vi står inför. Även EU framhåller nödvändigheten av att ”säkerställa att den globala genomsnittliga temperaturökningen inte överstiger de förindustriella nivåerna med mer än 2°C” och att vi ”måste vidta för regionen nödvändiga åtgärder” för att garantera detta (Europeiska kommissionen, 2007). På samma sätt slår Storbritanniens Low Carbon Transition Plan fast att ”den genomsnittliga globala temperaturen inte får stiga med mer än 2°C” (DECC, 2009; författarens kursiveringar).

5 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Dessa formuleringar innebär alltså inte ett godtagande av till exempel en 50-procentig chans att nå tvågradersmålet. Såväl Cancúnöverenskommelsen som EU och Storbritannien slår kategoriskt fast att temperaturen helt enkelt inte får stiga med mer än 2° C. En informerad diskussion om utsläppsminskningar måste vara tydlig med sannolikheten för att temperaturökningen ska kunna hållas under en viss nivå (t.ex 2°C) – brist på tydlighet skapar förvirring och felaktig politik. Men som det nu är slår politikerna (och även många forskare och experter) gång på gång fast att temperaturen inte får öka mer än 2°C samtidigt som de bedriver en politik som innebär en överhängande risk för att tvågradersmålet överskrids. Detta är gapet mellan retorik och faktisk politik.

Vad innebär 2 grader?

Tvågradersmålet talar om hur mycket den globala medeltemperaturen vid jordytan får tillåtas öka jämfört med tiden innan industrialismens början. Under denna period har koncentrationen av växthusgaser i atmosfären stigit till följd av förbränningen av fossila bränslen, och därmed även temperaturen. En genomsnittlig ökning på 2°C låter kanske inte så farligt för den som till exempel bor i Storbritannien. Men de regionala effekterna varierar kraftigt. En genomsnittlig uppvärmning på 2°C kan innebära att temperaturen vid polerna ökar med upp till 6°C och att delar av Afrika får betydligt högre uppvärmning än många andra regioner (May, 2006). Eftersom planeten till största delen dessutom består av hav, och vatten absorberar stora mängder värme, så kan en genomsnittlig global ökning på 2°C motsvara en genomsnittlig temperaturökning på land om 3°C, vilket skulle ge upphov till markanta förändringar i temperatur- och nederbördsmönster. Konsekvenserna av en genomsnittlig uppvärmning av 2°C är större än vi normalt föreställer oss.
Varför har just två grader hamnat i fokus?

Under de senaste decennierna har ett stort antal forskare studerat effekterna av globala och regionala temperaturförändringar.Tvågradersmålet växte fram under en långsam process mellan forskare, politiker, företag och civilsamhället och etablerades som ett slags ”skyddsräcke”

6 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

mellan acceptabel och farlig klimatförändring. Även om effekterna av en temperaturökning på under 2°C är långt ifrån önskvärda anses de ofta, inte sällan underförstått, ändå vara hanterbara och acceptabla.

2001
Risk to many

TAR (2001) Reason for Concern 5 Large increase Negative for Most Regions Net Negative in all metrics Higher Increase in Global Mean Temperature above circa 1990 (˚C) 5

2008
Risk to many 4 4

Updated Reasons for Concern

Large increase

Negative for Most Regions

Net Negative in all metrics

Higher

3

3
Future

2
Positive or negative market impacts; Majority of people adversely affected

2
Positive or negative market impacts; Majority of people adversely affected

Risk to some

Increase

Negative for some regions; Positive for others

1

1

Ver y low

Risk to some 0

Increase

Negative for some regions; Positive for others

Very low

0

Past

Risk to unique and threatened systems

Risk of extreme weather events

Distribution of Impacts

Aggregate Impacts

Risk of Large Scale Discontinuities

-0.6

Risk to unique and threatened systems

Risk of extreme weather events

Distribution of Impacts

Aggregate Impacts

Risk of Large Scale Discontinuities

Figur 1: Konsekvenserna av två grader är allvarligare än vi tidigare trott. Konsekvensanalyserna på senare tid visar att två graders ökning snarare utgör tröskeln mellan farliga och extremt farliga klimatförändringar (Smith et al., 2009).

Effekterna av temperaturökningarna har sammanställts till ett koncist verktyg för politikerna (Figur 1), med fem olika kategorier1 där varje kategori är färgad längs ett kontinuum från vitt (acceptabel) till röd (farlig). Den första konsekvensanalysen gjordes i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet (den vänstra grafen). När nya analyser gjordes inför klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 hade forskningen nått en djupare förståelse av den globala uppvärmningens konsekvenser – samtliga grafer visade nu mer påtagliga effekter för varje grads temperaturökning. Det är inte nog med att effekterna inträffar tidigare än vi antagit. De effekter vi betraktat som mer eller mindre acceptabla kommer att inträffa vid betydligt lägre temperaturer. Slutsatsen är tydlig. Konsekvenserna av 2°C är allvarligare än vi trott, och följaktligen befinner sig “skyddsräcket” på farlig mark. Om vi nu tillämpar den logik som låg till grund för synen att en temperaturökning på 2°C utgör gränsen mellan acceptabla och farliga klimatförändringar, så visar de nyaste konsekvensanalyserna att två graders ökning snarare utgör tröskeln mellan farliga och extremt farliga klimatförändringar. Det kan därför med fog hävdas att 1°C snarare än 2°C egentligen borde vara målet.
1 Risker för unika och hotade system, risker för extremt väder, spridning av påverkan, aggregerad påverkan, risk för storskaliga diskontinuiteter (dvs tröskeleffekter/tipping points).

7 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Om vi menar allvar med att förhindra farliga klimatförändringar är det svårt att rent vetenskapligt argumentera mot engradersmålet. Men ur en rent praktisk, politisk synvinkel är det däremot nästan omöjligt att föreställa sig en stabilisering vid 1°C med hänsyn till vad vi redan har släppt ut i atmosfären. Även om alla utsläpp upphörde med en gång skulle 1°C sannolikt ändå överskridas. Med andra ord utgör 2°C, eller möjligen 1,5°C, förmodligen gränsen för vad vi rimligen kan uppnå. Samtidigt måste vi komma ihåg att vi hittills fullständigt misslyckats med att slå in på en kurs som skulle kunna leda till att temperaturökningen inte blir större än 2°C.

Vilka är konsekvenserna av två graders uppvärmning?
Eftersom tvågradersmålet idag är så politiskt etablerat är det motiverat att analysera vad det innebär politiskt och socialt. Hur mycket måste utsläppen minska för att temperaturökningen ska begränsas till eller hålla sig under 2°C? Att ställa denna fråga leder också in på en relaterad fråga: Hur ska världens koldioxidbudget fördelas mellan Annex 1-länderna (i huvudsak OECD-länderna) och icke-Annex 1-länder (i huvudsak icke-OECD-länderna), dvs mellan de industrialiserade länderna och de fattigare utvecklingsländerna? När det gäller den första frågan finns en rad långsiktiga mål som verkar ambitiösa. Till exempel har Storbritannien åtagit sig minskningar på 80 procent CO2-ekvivalenter till 2050. EU har antagit ett liknande mål, och vid FN:s klimatförhandlingar på Bali 2007 slogs fast att en minskning av de globala utsläppen med 50% till 2050 är nödvändig. Problemet med 2050 som mål är att det skapar en bekväm illusion av att vi kan fortsätta som vi gör idag och skjuta problemet vidare till kommande generationer. 2050 som mål är bekvämt för såväl politiker och företag som för allmänheten – det påverkar varken de politiska besluten, näringslivets dagordning eller hur vi lever våra liv. Lockelsen med långsiktiga mål är utan tvekan stor. Dessvärre finns det ingen vetenskaplig grund för att tro att problemet kan lösas med teknik av någon annan i framtiden. Det är därför oroväckande att många forskare fortsätter att legitimera ett sådant förhållningssätt. Den CO2 vi släpper ut i dag blir kvar i atmosfären i över 100 år. Följden är att målet att minska utsläppen med en viss procentsats till 2050 inte direkt går att översätta till hur mycket temperaturen kommer att stiga och om farliga klimatförändringar kan undvikas eller ej (man kan till exempel tänka sig kontinuerligt höga utsläpp under flera decennier som följs av en kraftig nedgång precis i tid för att möta 2050-målet). För långlivade gaser som CO2 och många andra växthusgaser så är de kumulativa utsläppen, den samlade mängden som byggs upp i atmosfären, av-

8 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Problemet med 2050 som mål är att det skapar en bekväm illusion av att vi kan fortsätta som vi gör idag och skjuta problemet vidare till kommande generationer.

görande.Varje dag vi tänder lyset och varje gång vi kör bil så bidrar vi till en bestående ökning av koldioxiden i atmosfären. Våra ackumulerande utsläpp – och vår koldioxidbudget – är av central betydelse för att förstå temperatur- och klimatförändringar. Denna insikt är grundläggande; den avslöjar hur otillräckligt det är att sträva efter långsiktiga, gradvisa minskningar som ska levereras av framtida teknik och visar istället hur angeläget det är med snabba och radikala minskningar nu. Detta är förstås mycket mindre tilltalande. Och det är därför vi drar oss för att ta itu med de kumulativa utsläppen.Vi föredrar att fokusera på vad vi ska ha uppnått långt fram i tiden. Dessa långsiktiga mål kan visa sig vara betydelselösa för den globala uppvärmningen, men är som skräddarsydda för att förstärka vår kognitiva dissonans. Att ta forskningen på allvar gör det omöjligt att bortse från det vi inte är beredda att acceptera – att vi måste ändra vår livsstil idag.

Hur omfattande är problemet?
Hur förändras förutsättningarna för debatten om utsläppsminskningar av en vetenskapligt grundad förståelse av koldioxidbudgeten? Till att börja med är det nödvändigt att ta hänsyn till de senaste utsläppssiffrorna – och det är uppenbart att situationen försämras i mycket snabb takt. Figur 2 visar de globala CO2-utsläppen. Grafen stiger skarpt och denna ökning står i samband med en rad variabler, från det vi konsumerar – de plasmaskärmar vi köper, hur många bilar vi har och hur långt vi kör, hur många kylskåp vi köper – till befolkningstillväxten, och så vidare. Om någon annan art uppvisade samma exponentiella mönster skulle vi konstatera att den var på väg in i en genetisk återvändsgränd. Tron på att en sådan ständig tillväxt på alla fronter är möjlig och att människan på något sätt är tillräckligt intelligent för att kunna trotsa vetenskapens och fysikens lagar avslöjar en viss arrogans i vår kollektiva föreställningsförmåga. Under de senaste 100 åren har CO2-utsläppen ökat med cirka 2,7 procent per år. Trots en utbredd debatt om klimatförändringen, särskilt sedan Riokonferensen 1992, har utsläppen inte minskat, vilket man kunde ha väntat sig, utan ökat. I själva verket har även ökningstakten stigit. Mellan 2000 och 2007 var den 3,5 procent, trots att den globala uppvärmningen samtidigt fick stora rubriker.2 I absoluta tal innebär detta betydande ökningar eftersom ökningen är exponentiell; tillväxttakten verkar på en summa som varje år blir allt större.
2 Baserad på data från CDIAC (Carbon Dioxide Information Analysis Center), http://cdiac.ornl.gov/

9 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

10000 ~2.7% p.a. last 100 yrs ~3.5% p.a. 2000-2007 ~5.9% p.a. 2009-2010 ~3.2% p.a. 2010-11

Carbon dioxide emissions (MtC)

8000

6000

4000

2000

1750

1800

1850 Year

1900

1950

2000

Figur 2: Det är inte bara utsläppen som ökar utan också utsläppens tillväxttakt.

Den ekonomiska krisen bromsade visserligen upp utsläppen, men mindre än vad man i allmänhet tror och bara under en kort tid. De senaste siffrorna visar att utsläppen ökade med 5,9 procent under 2009-2010 och med 3,2 procent under 2010-2011 – trots den ekonomiska nedgången i ett flertal industrialiserade länder. Att världsekonomin tog igen vad den förlorade under den senaste lågkonjunkturen kan förklara en del av ökningen, men ökningstakten kommer med största sannolikhet att bli ännu högre på grund av att många utvecklingsländer (icke-Annex 1-länder) – i synnerhet Kina och Indien, som producerar en stor del av de varor som konsumeras i väst – nu driver upp utsläppen. Utan radikala och omedelbara minskningar kommer de globala utsläppen sannolikt att öka med 3-5 procent per år från 2012.Vi är snabbt på väg i fel riktning. Istället för att röra oss bort från klippans brant accelererar vi mot den.

10 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Hur ser de möjliga utsläppsminskningsscenarierna ut?
Vad säger forskningen om kumulativa utsläpp om de åtgärder som nu måste vidtas för att begränsa temperaturökningen till 2°C mot bakgrund av att vi hittills har misslyckats med att minska utsläppen? För det första, ju tidigare utsläppen kulminerar, desto bättre. Allmänt sett gäller att om utsläppen når en topp tidigt så krävs det inte lika drastiska minskningar därefter, som om toppen nås senare. Det svåra är att ta sig förbi kulmen – det kräver kontinuerliga utsläppsminskningar varje år samtidigt som politiker och stora delar av samhället strävar efter ökad ekonomisk tillväxt.

2015 peak
Emissions of greenhouse gases (GtCO2e) Emissions of greenhouse gases (GtCO2e)
80 80

2020 peak
Emissions of greenhouse gases (GtCO2e)
80

2025 peak

60

60

60

40

40

40

20

20

20

0 2000 2020 2040 2060 2080 2100

0 2000 2020 2040 2060 2080 2100

0 2000 2020 2040 2060 2080 2100

Figur 3: Möjliga utsläppsminskningsscenarier vid olika tidpunkter för utsläppskulmen. Den vetenskapliga osäkerheten om det exakta sambandet mellan utsläpp av växthusgaser och temperaturökning åskådliggörs av de olikfärgade kurvorna. Kurvor med samma färg motsvarar samma kumulativa utsläppsbudget. (Anderson & Bows, 2008)

De tre diagrammen i figur 3 åskådliggör olika möjliga utsläppsminskningsvägar vid tre olika tidpunkter för utsläppskulmen. Det är viktigt att notera att utsläppen fortsätter att öka i samtliga scenarier innan de når en global topp 2015, 2020 eller 2025. Den vetenskapliga osäkerheten om sambandet mellan utsläpp av växthusgaser och temperaturökning är ännu stor, vilket syns i diagrammens olikfärgade kurvor. Men även den minst krävande och mest hoppfulla kurvan antar horisontell form och planar ut runt 2050. Skälet är att utsläppen från samhällets sammantagna aktiviteter med undantag för matproduktionen då måste vara noll. Även om vi lyckas med effektiviseringar inom jordbruket är det inte möjligt att föda världens befolkning, som beräknas nå 9 miljarder vid mitten av seklet, utan betydande utsläpp av växthusgaser. Även om traktorerna drivs koldioxidfritt släpper såväl användningen av konstgödsel som själva markanvändningen ut växthusgaser i atmosfären. Dessa utsläpp tar upp en betydande andel av tvågradersbudgeten, vilket sätter ytterligare press på energisektorn att omgående minska utsläppen.

11 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Kärnpunkten här är att kurvor med samma färg motsvarar samma kumulativa utsläppsbudget. I den första grafen nås utsläppstoppen 2015, vilket är det antagande som Sternrapporten gör. Enligt många bedömare är det emellertid högst osannolikt att de globala utsläppen kan kulminera så tidigt som 2015. Utsläppskurvorna i den andra och tredje grafen når toppen 2020 respektive 2025. Eftersom de kumulativa utsläppen är desamma i alla de tre graferna så är de minskningar som måste göras efter att kulmen nåtts betydligt mer dramatiska när kulmen inträffar senare. Om utsläppen dessutom växer okontrollerat fram till kulmen så blir vissa kumulativa utsläppsbudgetar omöjliga att klara, och det är därför som grafen till höger innehåller färre kurvor än grafen till vänster.

450 ppmv cumulative emissions scenario speaking in 2020 (Global)
80

Emissions of greenhouse gases (GtCO2)

60

Figur 4: Till och med de minst krävande kurvorna innebär radikala utsläppsminskningar på cirka 10 procent per år från och med 2020 och dessa årliga minskningar måste sedan pågå i ungefär två decennier. (Anderson & Bows, 2008)

40

20

0 2000 2020 2040 2060 2080 2100

Om vi tittar närmare på grafen för 2020 och dess olika uppskattningar av vad som krävs för 50 procents chans att undvika en uppvärmning som överstiger 2°C kan vi dra flera slutsatser. Till och med de minst krävande kurvorna innebär radikala utsläppsminskningar på cirka 10 procent per år från och med 2020 och dessa årliga minskningar måste sedan pågå i ungefär två decennier. Det är denna utmaning vi måste hantera för att ha 50 procents chans att inte överskrida tvågraderströskeln – det vill säga för att undvika vad som förmodligen utgör extremt farlig klimatförändring. Det ser inte bra ut, och situationen blir ännu allvarligare när vi drar ifrån de oundvikliga utsläppen från matproduktionen och avskogningen för att åskådliggöra det utrymme som kvarstår för energirelaterade utsläpp: när dessa subtraheras från de gröna och lila kurvorna i figur 4 får vi kurvorna i figur 5. Observera att kurvorna i figur 5 motsvarar samma

12 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

mängd kumulativa utsläpp (det mest optimistiska fallet i förhållande till vad som behövs för att undvika en global uppvärmning som överstiger 2°C) och endast skiljer sig åt vad gäller de antaganden om avskogning som görs. Oavsett vilket av de två mycket optimistiska scenarierna för avskogning vi väljer så måste de globala energirelaterade CO2-utsläppen minska med 10-20 procent per år för att bli noll någon gång mellan 2035 och 2045. Att flyga, köra bil, värma upp våra hem, använda tekniska apparater – i princip allt vi företar oss skulle behöva ske helt utan fossila bränslen. Och märk väl, inga fossila bränslen betyder verkligen inga fossila bränslen. Koldioxidavskiljning och lagring (CCS) kan inte, så som tekniken ser ut idag, tillnärmelsevis kompensera detta faktum.

60

Emissions of greenhouse gases (GtCO2e)

50

40

2020 peak High DL 2020 peak High DH

Figur 5: När man tar hänsyn till de oundvikliga utsläppen från matproduktionen och avskogningen så måste de globala energirelaterade CO2utsläppen minska med 10-20 procent per år från kulmen 2020 för att bli noll någon gång mellan 2035 och 2045.

30

10-20% annual reductions – even for a high proability of exceeding 2˚C
20

10

2000

2020

2040

2060

2080

2100

En minskningstakt på 10-20 procent saknar motstycke – det finns inga tidigare motsvarigheter för denna nivå på utsläppsminskningar. Sternrapporten (Stern, 2006) konstaterar att utsläppsminskningar på mer än 1 procent historiskt sett har skett enbart i samband med recession eller samhällskollaps. Även den omfattande övergången till naturgasbaserad el i Storbritannien och den massiva ökningen av kärnkraftsproduktion i Frankrike gav endast små utsläppsminskningar när ekonomierna började växa igen. När utsläppen från internationell sjö- och luftfart räknas in, vilka för närvarande inte ingår i Kyotoavtalet, ser man ingen betydande utsläppsminskning, bara en tillfällig avmattning i tillväxttakten. Sovjetunionens katastrofala kollaps gav upphov till 5 procents utsläppsminskningar per år under cirka 10 års tid – det vill säga mellan hälften och en fjärdedel av det som är nödvändigt för att vi ska ha 50 procents chans att uppnå tvågradersmålet (Anderson och Bows, 2008).

13 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Samtidigt som utsläppen i år (2012) ligger på en historiskt hög nivå och den ekonomiska tillväxten fortsätter att driva upp dem så finns det helt enkelt inga exempel som kan fungera som vägledning för en omställning av samhällsekonomin i linje med det som krävs för att undvika en farlig (eller till och med extremt farlig) klimatförändring.

Varför skiljer sig den här analysen från de vanliga?
Praktiskt taget alla ”etablerade” analyser förutsätter att utsläppen bara kommer att öka med 1-2 procent per år innan de når kulmen. Men i verkligheten ökar utsläppen med närmare 3-5 procent per år och kommer att fortsätta att öka i denna takt eftersom det i dagsläget inte finns något i sikte som begränsar ökningen. Storbritanniens Committee on Climate Change (CCC) är bara en i raden av aktörer som förlitar sig på sådana antaganden för de modeller som ligger till grund för deras klimatpolitiska rekommendationer. Dessutom utgår praktiskt taget alla etablerade analyser från att utsläppen kulminerar under perioden 2010-2016 (endast undantagsvis anges 2020). Sternrapporten anger 2015, CCC:s analyser 2016 och även EU:s färska rapport, Adaptation and Mitigation Strategies (ADAM), utgår från att utsläppen når toppen 2015 (Stern, 2006; CCC, 2008; Hulme et al., 2009). När vi studerar de faktiska globala utsläppen måste frågan ställas om dessa antaganden om små utsläppsökningar och tidiga toppar ger en korrekt bild av verkligheten på kort sikt. Det är värt att notera att om de globala utsläppen kulminerar 2015/2016 så måste utsläppen från Kina och Indien nå toppen 2017/2018, men det finns inga forskare som menar att det är vare sig rimligt eller rättvist. I korthet baseras nästan alla vedertagna utsläppsscenarier på implicita antaganden om en utsläppskulmen för icke-Annex 1-länder som få, om några, seriösa betraktare ser som rimliga. När det gäller takten på utsläppsminskningarna efter att kulmen nåtts, så är min analys att minskningen (av energi) därefter måste ligga på 10-20 procent per år långt mer utmanande än vad de flesta andra analyser föreslår, där takten vanligtvis är två, tre eller fyra procent per år. Det är inte svårt att dra slutsatsen att vi lever med en villfarelse om absurt låga utsläppsökningar och tidiga toppar för att det möjliggör en illusion om utsläppsminskningar som är förenliga med ekonomisk tillväxt. En mer specifik skiljelinje kan dras mellan min analys och de analyser som görs av Stern, CCC och många andra som hävdar att problemet kan lösas med storskaliga tekniksatsningar på utbudssidan (till exempel ny kärnkraft eller ny kolkraft med koldioxidavskiljning och lagring). Huvudfrågan är om det är möjligt att bygga ut tekniken på utbuds-

14 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

sidan tillräckligt snabbt för att kunna bryta utsläppskurvan i tid för att undvika en global uppvärmning på mer än 2°C. Jag menar inte att tekniken är oviktig. Tvärtom är rätt teknologi en förutsättning för att få till stånd en koldioxidsnål framtid – men den är inte i sig tillräcklig och ger inte tillräckligt snabba effekter. Vi behöver få ner utsläppen med en gång och storskalig teknologi kan inte leverera det i den tidspress vi befinner oss. Beteendeförändringar skulle kunna leda till en snabbare omställning, vilket även en del teknik med fokus på på efterfrågesidan skulle kunna göra, men det finns inget sätt att få tekniken på utbudssidan på plats tillräckligt snabbt i de rika delarna av världen. Sokolóws berömda kilar skulle ha fungerat om förändringsprocessen hade inletts tidigare (det vill säga, då en mycket lägre minskningstakt skulle ha räckt, vilken skulle ha kunnat uppnås genom gradvis ökning av utsläppsminskningarna – se Figur 6).

3

2.5

2

1.5

Electricity and end-use efficiency Other end-use efficiency Passenger vehicle efficiency Other transport efficiency Renewables CCS & Supply efficiency

GtC

1

0.5

0 1996 2006 2016 2026 2036 2046 2056

Figur 6: Sokolows kilar – otillräckliga och för sena.

Vi har kommit till en punkt där vi behöver kilar som är vända åt andra hållet, vars breda sida direkt ger betydande utsläppsminskningar. Eftersom vi nu tar oss an klimatförändringarna i ett så sent skede kan vi inte enbart förlita oss på teknikkilar på utbudssidan och vänta på att de växer tillräckligt snabbt. Analysen i den här artikeln utmanar även den etablerade ekonomiska – eller rättare sagt, snävt begränsade finansiella – problembeskrivningen. Vi har väntat så länge med att ta itu med problemet att nettokostna-

15 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Med den globala uppvärmningen har vi att göra med icke-marginella, stora förändringar som sker mycket snabbt.

derna nu i praktiken är meningslösa.Vi lever i en ”icke-marginell värld” som redan påtagligt förändras både vad gäller effekterna av ett förändrat klimat och hur samhället förhåller sig till dem och de spänningar som därmed uppstår, vare sig vi talar om utsläppsminskningar eller klimatanpassning. Dessa stegvisa förändringar kommer att eskalera i takt med att den globala uppvärmningen fortskrider. Det konventionella marknadsekonomiska tänkandet grundar sig på att förstå och göra små (marginella) förändringar. Men med klimatförändringarna talar vi inte om små förändringar – vi har att göra med mycket stora systemförändringar som den etablerade marknadsekonomins teori inte klarar av att hantera. Inom fysiken används Newtons principer för att förstå hur en bil fungerar, men för att förstå subatomära partiklar måste fysikerna använda sig av en annan teoribildning – kvantmekaniken. De neoklassiska nationalekonomerna fortsätter däremot att använda sig av teorier som grundas på teorin om marginalnytta, vilken bara kan hantera små förändringar, oavsett problemets omfattning. Det är inte bara vetenskapligt oärligt utan också farligt vilseledande. Med den globala uppvärmningen har vi att göra med icke-marginella, stora förändringar som sker mycket snabbt, en typ av problem som det marknadsekonomiska tänkandet är illa rustat att hantera.3 Det innebär inte att kostnader, prissättning och marknadsekonomin som sådan inte kan vara till hjälp för att hantera specifika, begränsade aspekter av klimatförändringen. Men de är inte speciellt användbara för att ta sig an den övergripande utmaningen.

Vad innebär en fyragradersvärld?
Den situation vi nu befinner oss i är mycket riskabel. Det är så lätt att ge upp med motiveringen att de nödvändiga förändringarna är omöjliga att åstadkomma och att vi helt enkelt kommer att få leva med högre temperaturer. Av detta skäl är det viktigt att bättre förstå vad dessa högre temperaturer faktiskt innebär. Låt oss föreställa oss en framtid med 4°C uppvärmning, det vill säga den temperaturökning vi verkar vara på väg mot – om inte mer. Hur ser fyragradersvärlden ut? En global genomsnittlig temperaturökning av jordytan på 4°C motsvarar en uppvärmning på cirka 5-6°C av den globala genomsnittliga temperaturen på land. Enligt Hadley Centre (Sanderson, 2011; New, 2011) i Storbritannien skulle de varmaste dagarna
3 Inte nog med att omedelbara, rejäla och systemgenomgripande investeringar i koldioxidsnål infrastruktur är nödvändiga, dessa måste också åtföljas av en snabb omställning till koldioxidsnåla beteenden och förhållningssätt. Samtidigt ser vi tidiga tecken på att klimatförändringarnas konsekvenser och kraven på anpassning sker på ett icke-marginellt vis. Detta kompliceras dessutom av det faktum att många av dessa förändringar sker över nationella och kulturella gränser – vilket gör cost-benefit analys och andra marknadsbaserade värderingsmekanismer olämpliga, i bästa fall, och direkt konfliktskapande i värsta fall.

16 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

i Kina i en fyragradersvärld sannolikt vara 6-8°C varmare än de varmaste dagarna som Kina har upplevt under de senaste värmeböljorna, vilka har varit svåra nog att hantera. Centraleuropa skulle få värmeböljor som liknar den från 2003 men med 8°C högre maxtemperaturer. Och när värmeböljan drar in över New York under sommarmånaderna skulle de varmaste dagarna bli runt 10-12°C varmare. Allt detta som en följd av en genomsnittlig global uppvärmning på cirka 4°C. I dagsläget är vår infrastruktur och vårt sätt att leva inte anpassade för dessa temperaturer och det är därför mycket sannolikt att konsekvenserna blir ödesdigra för många människor, särskilt de som lever i mer sårbara samhällen. På lägre breddgrader skulle 4°C resultera i omkring 30-40 procents minskade skördar av viktiga stapelgrödor som majs och ris samtidigt som världens befolkning år 2050 kommer att vara runt 9 miljarder människor. Mot bakgrund av många samtal jag haft med andra klimatforskare kan det med fog sägas att det finns en utbredd syn på att en fyra grader varmare värld är oförenlig med en rimlig definition av ett organiserat, anständigt och civiliserat globalt samhälle. En framtid med fyra grader överskrider dessutom vida vad många bedömare menar att det förmodligen är möjligt att anpassa samhället till. Förutom de samhälleliga effekterna kommer denna framtid också att vara förödande för många, om inte en majoritet, av ekosystemen.

Karta över möjliga tröskeleffekter ("tipping points") i klimatsystemet (baserad på Lenton, 2008)

17 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Dessutom – och det är kanske ännu mer oroväckande – är det möjligt att en fyragradersvärld inte skulle vara stabil och att den kan utlösa en rad “naturliga” återkopplingar, vilket skulle driva upp temperaturen ännu mer (Lenton, 2008).

En rättvis giv för icke-Annex 1-länderna – vad kvarstår för Annex 1-länderna?
I stort sett alla samhällen strävar idag efter ekonomisk tillväxt. Men vi måste balansera detta mot en begränsad och snabbt krympande utsläppskaka som ska fördelas mellan utvecklingsländerna (icke-Annex 1) och de rika industriländerna (Annex 1). Tillsammans med min kollega Alice Bows (Sustainable Consumption Institute, University of Manchester) har jag analyserat hur långt det är möjligt att få ner utsläppen i icke-Annex 1-länderna för att få en uppfattning om det utsläppsutrymme som kvarstår för Annex 1-länderna. Som grund för analysen utgår vi från en global utsläppsbudget som motsvarar en sannolikhet om 40% att överskrida 2°C (dvs det är inte fråga om ett särskilt ambitiöst scenario i förhållande till de risker vi spelar med). Figur 7 visar en utsläppskurva för icke-Annex 1-länderna under 2000-talet där utsläppen växer (med en liten dipp för den ekonomiska nedgången 2008) med 3,5 procent per år till 2025, vilket är betydligt lägre än exempelvis de utsläppsökningar på 6-8 procent som vi faktiskt ser i Kina. Efter toppen 2025 minskar utsläppen med 7 procent varje år, vilket är dubbelt så mycket som Sternrapporten och de flesta ekonomer menar är möjligt i en växande ekonomi. Redan detta betyder att vi utgår från en mycket krävande kurva för icke-Annex 1-länderna.
Figur 7: Även med mycket krävande utsläppsminskningsscenarier för ickeAnnex 1-länderna finns bokstavligen talat inget utsläppsutrymme kvar för Annex 1-länderna. (Anderson & Bows, 2011)

30

20

GtCO2/yr

Peak ~2010

Reduction 10

% p.a.

Non-annex 1 Annex 1

2000

2020

2040

2060

2080

2100

18 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Vad kvarstår för Annex 1-länderna i detta scenario? Den blå kurvan visar den bistra verkligheten: redan 2010 tog Annex 1-ländernas utsläppsutrymme slut. Det innebär att vi skulle behöva släcka alla lampor idag – i själva verket borde vi ha släckt dem igår. Det innebär att vi inte skulle ha kunnat ta bilen hem från jobbet igår och istället sitter fast på kontoret. När vi till slut kommer hem – efter att ha tagit cykeln – måste vi avboka flyget till södra Frankrike, vilket är det sista vi gör på laptopen innan batteriet tar slut. Eller rättare sagt, det är det sista vi försöker göra men misslyckas med eftersom internet ligger nere. Det finns bokstavligen talat inget utsläppsutrymme kvar för oss som lever i världens Annex-1-länder om vi ska ha ungefär 50 procents chans att hålla temperaturökningen under 2°C och därmed undvika extremt farliga klimatförändringar. Detta är en minst sagt krävande situation. Men även det här scenariet kan vara för optimistiskt. För att bättre förstå den verklighet vi har att göra med är det viktigt att noggrant studera i synnerhet Kinas och Indiens utsläpp. Ofta ligger en naivitet till grund för de dominerande, västerländska sätten att analysera dessa frågor. Kinas årliga utsläpp från fossila bränslen uppgår till cirka 7,5 gigaton CO2, vilket är omkring en fjärdedel av världens totala utsläpp. De senaste tio åren har Kinas BNP-tillväxt legat på cirka 10,5 procent per år.4 Enligt en del ekonomer kan inte denna takt upprätthållas mycket längre, men det har man sagt under en lång tid samtidigt som tillväxten faktiskt har bibehållits. Kina har varit mycket framgångsrikt i att upprätthålla en stark ekonomisk tillväxt och det finns faktiskt inga tecken på att man har för avsikt att låta den stanna av än. Indiens utsläpp, som är av ungefär samma storlek som Japans (cirka 6 procent av de totala utsläppen vardera), har vuxit med cirka 7,5 procent per år under den senaste tioårsperioden. Utsläppens tillväxttakt är lägre än Kinas, men ändå betydande. Frågan är om och hur länge detta kan fortsätta. Shanghais och Pekings BNP per capita motsvarar ungefär genomsnittet för OECD-länderna. Men det finns 200 miljoner människor i Kina som tjänar mindre än 1,25 dollar om dagen och cirka 250 miljoner människor som tjänar mellan 10 och 20 dollar per dag. Det finns alltså en stor outnyttjad reservoar av människor som potentiellt kan göra det möjligt för Kina att förbli ett betydande industricentrum med en kraftig tillväxt av ekonomin och krafigt ökande utsläpp i många år framöver. Kinas växelkursbaserade BNP per capita (vilket inte är ett perfekt mått men godtagbart i detta sammanhang) är cirka fem procent av OECD4 Baserat på CDIAC data (Carbon Dioxide Information Analysis Center) http://cdiac.ornl.gov/

19 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

genomsnittet.Trots att Shanghais och Pekings invånare (med en sammanlagd befolkning på cirka två tredjedelar av Storbritanniens) i genomsnitt är lika rika som en genomsnittlig brittisk medborgare, är genomsnittsinkomsten för alla kineser endast cirka 5 procent av genomsnittet för invånarna i OECD-länderna. I Indien är BNP per capita ännu lägre, cirka två procent av OECD-genomsnittet och drygt en tredjedel av Kinas. Allt detta tyder på att det finns en stor potential för fortsatt ekonomisk tillväxt i dessa länder. De utsläpp som sannolikt följer med denna tillväxt skulle kunna innebära att vi vida överskrider vad såväl min analys som de ”etablerade” utsläppsscenarierna räknar med. Förutsatt att Kina förverkligar sin tolfte femårsplan och infriar sina andra löften om utsläppsminskningar är det troligt att landet kommer att stå för ungefär hälften av världens samlade CO2-utsläpp vid början av 2020-talet. Om denna tillväxt fortsätter kommer Kina år 2030 att på egen hand släppa ut lika mycket som resten av världen idag. Är dessa antaganden rimliga? Många kinesiska forskare förväntar sig att utsläppen kommer att kulminerar 2030 och sedan förmodligen plana ut. Den lägsta utsläppsökningstakten fram till kulmen antas ofta ligga mellan 5 och 7 procent, vilket är mycket högre än i nuvarande modeller som utgår från en tillväxt om endast 1-2 procent och en mycket tidig kulmen. Det finns en stor diskrepans mellan de modeller och scenarier som används i Väst och de som många kinesiska forskare håller för rimliga; och det förefaller sannolikt att de kinesiska experterna har en mer robust förståelse av Kinas faktiska utsläpp. I Indien är situationen liknande. Om Indien följer en väg som kan jämföras med Kinas kommer utsläppen år 2020 att vara ungefär 3.5 Gt och kan uppgå till 7 Gt 2030. Många indiska klimatexperter menar att de energirelaterade utsläppen kommer att nå kulmen någon gång efter 2030, vilket återigen står i skarp kontrast till de beräkningar som de ”etablerade” västerländska modellerna gör. Allt detta har alltså allvarliga konsekvenser för hur vi analyserar och formulerar en politik för utsläppsminskningar och klimatanpassning, såväl globalt som för enskilda länder runt om i världen. När vi tittar på denna helhetsbild ser världen helt annorlunda ut jämfört med den bild som till exempel Storbritanniens Committee on Climate Change målar upp, där Kinas och Indiens utsläpp antas kulminera runt 2017. I de flesta integrerade modeller för låga koldioxidutsläpp som regeringar runt om i världen använt sig av antas utsläppstopparna inträffa mellan 2005 och 2016. Men långt från rubrikerna och mikrofonerna är det få, om ens någon av dem som arbetar med klimatfrågan som anser att dessa tidiga toppar och de låga uppskattningar av tillväxttakten på utsläppen som också antas är möjliga– eller rimliga.

I de flesta integrerade modeller för låga koldioxidutsläpp som regeringar runt om i världen använt sig av antas utsläppstopparna inträffa mellan 2005 och 2016. Men långt från rubrikerna och mikrofonerna är det få, om ens någon av dem som arbetar med klimatfrågan som anser att dessa tidiga toppar och de låga uppskattningar av tillväxttakten på utsläppen som också antas är möjliga– eller rimliga.

20 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

2°C – en politisk och vetenskaplig tro?
Jag vill påstå att tvågradersmålet vilar på något vi kan kalla en politisk och vetenskapligt tro snarare än en uppdaterad förståelse av klimatforskningen. Den rådande ortodoxi som våra politiker vägleds av artikuleras i en ”kan-göra”-diskurs som ligger långt ifrån den verklighet vi står inför. Exemplen är många: ”Det är möjligt att begränsa uppvärmningen till 2°C eller mindre ... med en sannolikhet om minst 50%.” AVOID-programmet (AVOID, 2009) ”[För 2°C är det nödvändigt att] Storbritannien minskar utsläppen med minst 80% ... till 2050. Den goda nyheten är att minskningar av den storleken är möjliga utan att offra de förmåner som nyttan av ekonomisk tillväxt och stigande välstånd för med sig.” Storbritanniens Committee on Climate Change (CCC, 2008: s.xiii & 7) ”... ett lågt stabiliseringsmål på 400 ppm CO2e kan uppnås till rimlig kostnad ... med ... hög sannolikhet att uppnå detta mål.” Adaptation and Mitigation Strategies: Supporting European Climate Policy (ADAM) Report (Hulme et al, 2009:. s.19) Men med samma vetenskap kan helt annorlunda slutsatser också dras, något som jag och Alice Bows har påpekat i en artikel.Vi hävdar istället att: ”... det är svårt att tänka sig att något annat än en planerad lågkonjunktur är förenlig med en stabilisering vid eller under 650 ppm CO2e [dvs ~ 4°C]” (Anderson och Bows, 2008) I en senare artikel konstaterar vi att: ”... en global utsläppskulmen vid 2015-16, (CCC; Stern; ADAM) innebär ... en period av långvariga åtstramningar för Annex 1-länderna och ett snabb övergivande av rådande utvecklingsmönster inom icke-Annex 1-länderna.” (Anderson och Bows, 2011) Det här är radikalt olika tolkningar av samma vetenskap. Sammanfattningsvis skiljer sig de “etablerade” modellerna från våra i följande avseenden:

21 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

»

Förståelsen för och beräkningen/bedömningen av historiska utsläpp. Dessa utsläpp har emellanåt varit direkt felaktigt beräknade eller, vad än värre är, de har möjligen manipulerats för att generera data och trender som passar de mer ortodoxa analyserna kan bättre.5 De kortsiktiga utsläppsökningarna tonas kraftigt ner i praktiskt taget samtliga koldioxidsnåla modeller. De år som väljs för utsläppskulmen är i värsta fall machiavelliska, men även i bästa fall är det ett farligt och vilseledande förhållningssätt att anta att kulmen kommer att äga rum så tidigt. De antagna utsläppsminskningstakterna dikteras av ekonomer, och detta är avgörande för varför analyserna håller sig med så orealistiska tidpunkter för de närmaste åren. Kunskaperna om ”utsläppsgolven” – det vill säga utsläppen från matförsörjningen – är bristfälliga, även om vissa analyser, t ex den som gjorts av Storbritanniens CCC, förtjänar beröm för försöket att inkludera denna dimension. Det antas att ”geoengineeering” kommer att användas för att minska koldioxidutsläppen. Det är möjligt att dessa tekniker till viss del kan bli genomförbara alternativ i framtiden, men att ta med dem i nästan alla koldioxidsnåla utsläppsminskningsanalyser är oacceptabelt.Vi har för närvarande mycket liten kunskap om dem och de måste därför i bästa fall ses som mycket riskabla och spekulativa. Det är orimligt och oansvarigt att dessa teknologier förekommer så utbrett och utan kritisk granskning i våra koldioxidmodeller. I många analyser ignoreras eller döljs sprickan mellan industriländer Annex 1-länder och icke-Annex 1-länder, mellan industriländer och utvecklingsländer. Det finns en rad optimistiska antaganden om den roll som “storskaliga” tekniker antas kunna spela. Som maskiningenjör i botten ser vet jag att ingenjörskonsten kan lösa många problem, men jag förstår också att vi inte kan börja använda storskaliga tekniska system tillräckligt snabbt och att dessa alltid är förknippade med en komplicerad social, kulturell och ekologisk verklighet som det av nödvändighet tar lång tid att hantera på ett rättvist och hållbart sätt.

» »

»

»

»

»

»

5 Om man tar hänsyn till 1900-talets utsläpp från Annex-1 länderna när man beräknar vilket ”rättvist” utsläppsutrymme som återstår för Annex-1 länderna under 2000-talet står det klart att Annex 1 länderna redan har en ”utsläppsskuld”. En sådan slutsats har förvisso [en del] moralisk legitimitet, men skulle uppenbarligen knappast kunna utgöra en grund för en gemensam politisk överenskommelse vad gäller fördelningen av utsläppsutrymme. Konsekvenserna av att ta hänsyn till 1900-talets utsläpp och idén om utsläppsskuld kan dock vara vägvisande för att beräkna storleken och vidden av klimatrelaterad finansiering (vilken kan argumenteras för i termer av ”skadestånd”), mellan Annex 1 och icke-Annex 1 länder.

22 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Slutligen: den linjära förståelse av problemen som många har – till exempel föreställningen att 4°C innebär en fördubbling av effekterna av 2°C, och att om vi inte agerar nu så är det ok eftersom vi kan göra det i framtiden – är vetenskapligt ogrundad. Ett så komplext och dynamiskt system som klimatsystemet fungerar inte på det sättet. Den globala uppvärmningen är ett kumulativt problem – om vi inte agerar nu förbinder naglar vi fast framtiden vid specifika nivåer av klimatförändring.

Innan vi förtvivlar
Det är absolut nödvändigt att inte vi inte låter oss avskräckas från målmedvetna och effektiva åtgärder för att vi upplever att allt är meningslöst. Vi kan göra mycket för att försöka hålla temperaturen till cirka 2°C, och om detta i slutändan ändå inte är möjligt kan vi åtminstone röra oss i rätt riktning.

Allt detta kan onekligen framstå som mycket dystert. Men det är absolut nödvändigt att inte vi inte låter oss avskräckas från målmedvetna och effektiva åtgärder för att vi upplever att allt är meningslöst.Vi kan göra mycket för att försöka hålla temperaturen till cirka 2°C, och om detta i slutändan ändå inte är möjligt kan vi åtminstone röra oss i rätt riktning. Vad jag verkligen vill förmedla i den här artikeln är att vi kan agera. Låt oss därför avsluta med några ledtrådar om hur verklig förändring kan åstadkommas – om de möjligheter som faktiskt finns för att få till stånd tidiga och betydande utsläppsminskningar. Sammanfattningsvis, som en följd av vårt tidigare resonemang har alltså denna artikel visat att forskningen gör klart att om vi åtminstone ska ha någon chans att hålla temperaturökningen till 2°C så måste Annex 1-länderna göra utsläppsminskningar i storleksordningen 40 procent fram till 2015, 70 procent till 2020, och mer än 90 procent till 2030, samtidigt som liknande minskningar görs globalt med en eftersläpning på ett eller två decennier – en oroväckande kort tid. Dessa siffror skiljer sig påtagligt från de siffror vi vanligtvis ser. Den typiska reaktionen är: “Det är omöjligt”. Till svar måste vi fråga: Är det mindre omöjligt att 2050 eller 2070 leva med en global temperaturökning på 4°C? Enligt många är det inte möjligt att få ner utsläppen i denna takt, men vad vi samtidigt måste förstå är att vi nästan helt säkert inte kommer att kunna anpassa oss till de temperaturökningar vi sannolikt kommer att se om inte dessa drastiska utsläppsminskningar görs. Det finns ingen enkel utväg, och vi bör inte inbilla oss att det finns en uppsjö av ”winwin”-lösningar eller gröna tillväxtmöjligheter. Världen står nu inför en mycket svår framtid och ju förr vi erkänner detta, desto snabbare kan vi på allvar ta itu med utmaningarna.

23 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Så vad kan vi göra?
Låt oss först diskutera frågan om rättvisa innan vi går in på frågan om teknikens roll.
Rättvisa

Det finns för närvarande 7 miljarder människor på planeten. Men hur många av dessa behöver radikalt förändra sina liv vad gäller utsläpp av CO2 och andra växthusgaser? Låt oss titta på Paretos 80-20-regel. Denna empiriska princip säger att för en given företeelse står ofta 20 procent av orsakerna för 80 procent av verkan – en förvånansvärt användbar och robust tumregel. Tillämpat på klimatförändringen skulle det innebära att cirka 20 procent av befolkningen står för 80 procent av utsläppen. Detta förhållande håller ganska bra både inom länder och globalt.Vad händer om vi sedan tittar på den grupp som de 20 procenten ingår i och tillämpar Paretos regel på den – och därefter upprepar processen igen? Vi ser då att cirka 1 procent av världens befolkning står för cirka 50 procent av utsläppen. Visserligen är detta en mycket grov kalkyl – det kan lika gärna vara 2 eller 3 procent av världens befolkning som står för 40 procent av utsläppen eller 1 procent som står för 60 procent. Men den ger ett grovt riktmärke. Merparten av utsläppen kommer från en liten del av världens 7 miljarder människor. Men i Väst hör man ofta uttalanden som “Ja visst, men kineserna då! De håller på att bli rika nu. Och alla vill ha kylskåp och bil ...” Det är sant att människor vill ha dessa saker. Men när den typiska kinesen (inte genomsnittet) – det vill säga den “normala” personen – i Kina har fått bil eller kylskåp så måste ett koldioxidsnålt energisystem redan ha kommit på plats. Det kommer att ta Kina 20 eller 30 år även vid 10 procents årlig tillväxt innan dess befolkningen överlag når den nivån. Detta innebär att de fattigas utveckling inte kan röra ske snabbt nog för att verkligen påverka grunderna för denna matematik.Vi vet vilka de största utsläpparna – de “få procenten” – är. En stora andel av dem som bor i OECD-länderna. Alla som flyger en gång per år. Flertalet akademiker. I Storbritannien ingår de som tjänar uppemot 30 000 pund [≈ 320 000 SEK] om året, eller möjligen mindre, i de “få procenten”. Frågan är: Är vi, de rika “få procenten”, – i första hand i Annex 1-länderna (men även exempelvis cirka 200-300 miljoner kineser tillhör samma denna grupp) – beredda att ta problemet på tillräckligt stort allvar för att stifta de lagar som behövs och göra betydande personliga uppoffringar och förändringar av vår livsstil nu för att hjälpa resten av världen och kommande generationer? Eftersom vi vet vilka som behöver förändra sig måste politiken särskilt rikta in sig på denna grupp. Det kräver en omfattande

24 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

politisk mobilisering, men det innebär också hopp. Politiken måste utformas på ett sådant sätt att vi får ner utsläppen hos de en, två procent – eller till och med tio procent – av världsbefolkningen som svarar för stora och oproportionerliga mängder utsläpp, snarare än att den inrättar generella åtgärder som omfattar jordens samtliga 7 miljarder människor – varav 80 till 90 procent procent redan orsakar mycket små utsläpp.
Teknik

Politiken måste också tydligare styra den tekniska utvecklingen, och det finns flera exempel på vad som kan göras. Ta samhällets elsystem. För att tända en vanlig glödlampa i ett elsystem som drivs med fossila bränslen behöver man ett elnät med kraftledningsstolpar och ledningar för att leverera strömmen, ett kraftverk för att generera elektriciteten, människor i Columbia eller Australien som kan gräva upp kolet eller arbetare i Ryssland som kan att få upp naturgasen ur marken. Sedan måste bränslet exporteras hela vägen till kraftverken. Detta innebär att den energi som vi behöver för glödlampan behöver vara mycket större vid energikällan. En normal glödlampa, som i sig är ganska ineffektiv, behöver cirka 50 enheter energi för att producera 10 enheter energi i form av ljus. Cirka 6-8 procent av energin går förlorad i överföring och distribution, kraftverket har en effektivitet på någonstans mellan 35 och 45 procent, och cirka 10 procent går förlorat för att få bryta bränslet ur marken, transportera det med tåg och andra färdmedel så att det når en hamn, skeppa det över havet, lasta ombord det på ett annat tåg och slutligen leverera det till kraftverket. Allt detta måste göras varje dag i veckan under kraftverkets 40-åriga livsspann. Detta visar att det finns en enorm potential att påverka energianvändningen i slutet av kedjan – på efterfrågesidan – för nästan alla konsumtionsvaror, från bilar till kylskåp. Möjligheterna på efterfrågesidan är enormt mycket större än på utbudssida, och det är också möjligt att förändra efterfrågan mycket snabbt. Brödrostar har en livslängd på mellan ett och två år, bilar bara omkring åtta år i praktiken. Kylskåp och vitvaror cirka tre till åtta år. Det är möjligt att få till stånd verkliga förändringar mycket snabbt genom strikta regelverk som fastställer miniminormer. Ta effektiviseringen av bilparken. I Storbritannien släpper en bil i genomsnitt ut cirka 175 gram CO2 per kilometer. En ny bil släpper ut i genomsnitt cirka 144 g/km. EU planerar att införa lagstiftning från 2015 som fordrar ett genomsnitt för fordonsflottan på 130 g/km (SMMT, 2011). Detta betyder att förmögna människor kommer att kunna köra lyxbilar med höga utsläpp så länge som biltillverkarna också säljer en del mer effektiva bilar. Redan 2008 lanserade BMW en 3-seriedieselmotor

Politiken måste utformas på ett sådant sätt att vi får ner utsläppen hos de en, två procent – eller till och med tio procent – av världsbefolkningen som svarar för stora och oproportionerliga mängder utsläpp, snarare än att den inrättar generella åtgärder som omfattar jordens samtliga 7 miljarder människor – varav 80 till 90 procent procent redan orsakar mycket små utsläpp.

25 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

med 160 hästkrafter – det är en stark sportbil med sofistikerad dieselmotor men den släpper bara ut 109 g/km. Mindre exklusiva bilar som Volkswagen och Skoda har redan modeller med utsläpp på 85-99 g/km. 1998 tillverkade Audi en dieselbil som bara släppte ut 75 g/km. Den går ändå snabbare än hastighetsgränsen för motorväg och har samma prestanda och komfort som en vanlig bil. Eftersom personbilar som är åtta år gamla eller yngre står för 80-90 procent av alla fordonskilometer i Storbritannien (vilket också ungefär motsvarar genomsnittet i EU) skulle befintlig standardteknik för dieselmotorer, med justeringar för att optimera effektiviteten snarare än hastigheten, kunna generera en minskning med 50% av utsläppen från bilar någon gång tidigt på 2020-talet, förutsatt att den totala körsträckan förblir oförändrad (den håller sig för närvarande på samma konstant nivå i Storbritannien). Till detta kan vi lägga ny teknik som hybrider och elbilar. Om vi sedan vänder beläggningstrenderna och ser till att fler människor reser tillsammans skulle vi förmodligen kunna uppnå en minskning med närmare 70% av utsläppen från bilar i början av nästa årtionde. Det anmärkningsvärda med det här exemplet är att det inte räknar med en kraftig ökning av kollektivtrafiken (som är en viktig del av lösningen) – vi skulle fortfarande kunna köra lika mycket bil som idag. Det räknar inte heller med en övergång till elbilar, vilket skulle göra situationen ännu bättre. Vad exemplet visar är helt enkelt att vi med vettig lagstiftning skulle kunna göra stora förbättringar med befintlig teknik. Det finns en enorm potential över hela linjen, oavsett om det gäller bilar eller kylskåp, för att genom väl vald lagstiftning få till stånd radikala förändringar med lämplig lagstiftning som kan få ner utsläppen till de nivåer som krävs. I den här meningen finns det anledning till optimism. Samtidigt måste vi komma ihåg hur utsläppsprognoserna faktiskt ser ut. Om forskningen om kumulativa utsläpp och temperaturer i stort sett har rätt, om utvecklingsländerna kan nå sina utsläppstoppar mellan 2025 och 2030, om det sker en snabb minskning av utsläppen från avskogningen, om vi kan halvera utsläppen från matproduktionen (som för närvarande ökar snarare än minskar), om vi inte utlöser återkopplingsmekanismer (eller “tipping points”), och om vi lyckas få ner utsläppen i den takt som Sternrapporten, CCC och Internationella energirådet (IEA) hävdar är förenliga med ekonomisk tillväxt – om allt detta sker så är en stabilisering vid 2°C fortfarande osannolik.Vi måste gå längre än så. De nuvarande politiska och ekonomiska ramarna verkar dock göra det omöjligt. Men det är inte helt omöjligt. Om de “få procenten” som står för merparten av de globala utsläppen är beredda att förändra sina beteende- och konsumtionsmönster på det sätt som är nödvändigt sam-

26 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

tidigt som vi bättre tar tillvara befintlig teknik och inför nya tekniska innovationer (t ex koldioxidsnåla energislag) så finns det en liten möjlighet att temperaturökningen kan hållas till 2°C. Det här är ett mycket positivt budskap. Vi har möjligheten att undvika klimatförändringens värsta yttringar om vi är beredda att vidta åtgärder nu. Om vi inte gör det så går vi mot 4°C eller mer – och det kan bli verklighet så tidigt som 2050. IEA konstaterade i slutet av 2011 att uppvärmningen kan nå 3,5°C redan 2035 (IEA, 2011). Vi talar inte längre om slutet av århundradet utan om livstiden för de flesta människor på jorden i dag. Och återigen – 4°C kommer sannolikt inte att vara ett stabilt tillstånd; och den globala uppvärmningen kan dessutom nå ännu mycket högre nivåer. Vad ska vi då göra? Vid Tyndall Centre myntade vi 2005 ett uttryck som vi ansåg borde ligga till grund för ett ansvarsfullt förhållningssätt till klimatutmaningen: ”Att göra utsläppsminskningar för en tvågradersvärld och planera för en fyragradersvärld”. Men som min kollega Alice Bows nyligen har påpekat så gör vi i själva verket raka motsatsen: utsläppsminskningar för en fyragradersvärld (eftersom vi nästan inte gör någonting alls för att få ner utsläppen) samtidigt som vi bara förbereder oss för en tvågradersvärld. Det här är det värsta tänkbara scenariet. Trots all vacker retorik rusar vi huvudstupa och medvetet mot en dyster framtid, och de som kommer att drabbas värst har inte på något sätt varit med om att skapa problemet. Jag har försökt framhålla att denna artikels budskap inte ska ses som ett budskap om att det är dags att ge upp. Den är tänkt som en väckarklocka eftersom vi har invaggat oss själva i en rosaskimrande verklighetssyn. Om det ska finnas något hopp måste vi utgå från en ärlig analys av utmaningens omfattning. Det är utan tvekan mycket skrämmande: siffrorna är brutala och hoppet är skört – men det finns ännu hopp. Den brasilianske filosofen och politikern Robert Unger fångade kärnan i den utmaning vi står inför när han konstaterade: ”Överallt är det största hindret för att förändra världen att vi saknar klarhet och fantasi att tänka oss att saker skulle kunna vara annorlunda”. Det enda vi vet om en framtid med ett förändrat klimat är att den kommer att vara annorlunda. Om vi inte agerar kommer konsekvenserna att bli förödande och anpassningsbehoven ohanterliga. Om vi beslutar oss för att minska utsläppen för att undvika de värsta konsekvenserna måste minskningarna vara mycket omfattande. Framtiden är nästan bortom vad vi kan föreställa oss, bortom vad vi någonsin har upplevt. Därför är det vår uppgift att tänka annorlunda, att nå större klarhet, att tänka större och med mer kreativitet, och inte längre bara fortsätta säga att det är omöjligt.Vi måste göra det omöjliga möjligt. Det finns hopp, men det minskar snabbt för varje dag som går.

27 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Referenser
Anderson, K. and A. Bows (2008), ‘Reframing the climate change challenge in light of post-2000 emission trends’, Philosophical Transactions A of the Royal Society, No. 366, ss. 3863-3882. Anderson, K. and A. Bows (2011), ‘Beyond ‘dangerous’ climate change: emission scenarios for a new world’, Philosophical Transactions A of the Royal Society, No. 369, ss. 20-44. AVOID (2009), Can we limit warming to 2°C? http://www. metoffice.gov.uk/media/pdf/9/8/avoid2.pdf CCC (2008) Building a low-carbon economy – the UK’s contribution to tackling climate change, Norwich, UK: The Stationery Office. European Commission (2007), Limiting global climate change to 2 degrees Celsius: the way ahead for 2020 and beyond, Brussels, Belgium. European Commission/DECC (2009), The UK low carbon transition plan: national strategy for climate and energy, London, UK: Department of Energy and Climate Change. Hulme, M., H. Neufeldt, H. Colyer, H. and A. Ritchie (eds) (2009) Adaptation and mitigation strategies: Supporting European climate policy, Norwich, UK: University of East Anglia. IEA (International Energy Agency) (2011), World Energy Outlook 2011. https://www.iea.org/publications/ worldenergyoutlook/publications/weo-2011/ Lenton, T. et al. (2008), ‘Tipping elements in the Earth’s climate system’, PNAS, Vol 16, No. 6. http://www.pnas.org/ content/105/6/1786.full.pdf+html?sid=96145615-d450-42398ac8-aff5a334a896 May, Wilhelm (2006), Towards a global ‘2 degree C-stabilization’ scenario: estimates of the allowable greenhouse gas concentrations and the associated climatic changes. Report for the Danish Meteorological Institute. http://www.dmi.dk/dmi/dkc06-03 Mark New, Diana Liverman, Heike Schroder and Kevin Anderson (2011), ‘Four degrees and beyond: the potential for a global temperature increase of four degrees and its implications’, Philosophical Transactions A of the Royal Society, 13 January. M. G. Sanderson, D. L. Hemming and R. A. Betts (2011),‘Regional temperature and precipitation changes under high-end (≥4°C) global warming’, Philosophical Transactions A of the Royal Society, 13 January. Smith, J. B. et al. (2009), ‘Assessing dangerous climate change through an update of the Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) ‘‘reasons for concern’’’, PNAS, 26 February. http://www.pnas.org/content/ early/2009/02/25/0812355106.full.pdf+html SMMT (Society of Motor Manufacturers and Traders) (2011), New Car CO2 Report 2011. Stern, N. (2006), Stern review on the economics of climate change, Cambridge, UK: Her Majesty’s Treasury, Cambridge University Press. UNFCCC (1992), United Nations Framework Convention on Climate Change, United Nations. http://unfccc.int/ resource/docs/convkp/conveng.pdf UNFCCC (2010), Report of the Conference of the Parties on its fifteenth session, held in Copenhagen from 7-19 December 2009. http://unfccc.int/resource/docs/2009/ cop15/eng/11a01.pdf UNFCCC (2011), The Cancun Agreements http://unfccc. int/meetings/cancun_nov_2010/items/6005.php

28 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp

Photo: Scott Liddell

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful