You are on page 1of 21

Snart börjar resan

2

Den skrangliga luftjätten är en Boeing 747. Att den ens kan lyfta är ett under. Den påminner om något jag hade i sandlådan som liten, en ihoplimmad plastleksak. Sakta sakta blir vi luftburna. Paris glimmande gatunät lägger sig under oss. Att se Paris reduceras till en koloni markbundna eldflugor är en vacker scen. När jätteleksaken slutligen penetrerar molnbarriären tonas min fantastiska vy sakteliga ut. Dag 1 Diset har ännu inte lagt sig när taxin tar oss till en nedskriven adress i Santa Teresa, Rio de Janeiro. Mitt i morgonrusningen. Vi passerar fulla bussar och långa köer vid hållplatserna, gatuförsäljare som lägger ut sina mattor eller fäller upp sina bord. Första aktiviteten är Corcovado, Jesusstatyn. Vi och stadens alla andra turister samlas för att beskåda världens mest kända sandalbärare. Med öppna armar står han stadigt på sitt betongfundament, som tydligen är ett svenskt hantverk. Jag vet inte om det är nått att vara extra stolt över som svensk. Kanske. I övrigt kan jag inte mycket om statyn. På orienteringskartan är all info är på portugisiska. Jag får inte ens reda på om det är på grund av den som Rio kallas Guds stad. Kanske är det bara kåkstaden utanför Rio, Cidade de deus, som heter det. Who knows.

3

Dag 2 Brassarna och jag har stora språkproblem. Mestadels för att jag är trög i bollen. De byter mellan portugisiska och engelska lite hur som helst, övergången är dock otydlig eftersom engelskan talas med Riodialekt. Min sambo Sabine är mer framgångsrik. Eftersom jag konstant ser ut som ett levande frågetecken vid tilltal så vänder de sig till henne för bättre gensvar. Vi tar det lugnt på förmiddagen, eller tranquillo som man säger här. Hänger i utkanten av centrum, och äter en enkel måltid åtföljt av en okänd inhemsk öl. Det är först här jag lägger märke till allas blickar. Där vi rör oss verkar inga andra turister befinna sig. Senare när vi frågar efter vägen kommer en undran om vi är yankees. -No, no Sweden, säger vi. -Oh...good. Jag har aldrig tidigare känt mig som en gringo, men i deras ögon verkar jag vara en. Det ligger en otrygghet i det. Förvisso gillar ingen jänkare, men det är i det här fallet detsamma som rånobjekt. Sabine blev dock misstagen för japanska, så brassarna kanske inte har så bra koll ändå.

4

Dag 3 Bussen mot Ipanema dröjer. En pojkspoling sticker ner handen i min byxficka och försvinner bakom närmsta husknut. Det sker blixtsnabbt men han får inte med sig annat än använda näsdukar. Han kanske bara är lite snuvig. Pojken, troligen hemlös eller i bästa fall hemmavarande i någon av favelorna uppe på bergssluttningarna, försöker bara göra sitt för att överleva. Det är vad slummen har att erbjuda: langa droger, tigga eller stjäla. Just tiggandet är ofta organiserat av äldre vuxna. Barnen pumpas fulla av droger och puttas ut i folkvimlen. Det är naturligtvis mycket svårare att neka en unge en slant när de vänder upp sina små handflator och ser på en med stora bruna hundögon. Efter att ha strosat runt på den turisttäta hippiemarknaden väntar några timmars lökande på stranden. Sabine och jag turas om att vakta våra grejer. Vågorna sveper in med jämna mellanrum. Jag och en amerikan småpratar medan vi utforskar vågorna. Det gäller att ha en viss teknik för att angripa vågorna. Stå bredbent och puta ut axeln, som att man tacklar vattenmassorna. Så sveper en större våg in. Vi gör oss redo, ställer oss i position och väntar. Väntar innan vågen sköljer över oss. Det går fint. Båda står kvar. Eftervågen ser inte alls märkvärdigt ut. Men så tappar amerikanen fotfästet. Hans glasögon vobblar genom luften när hans kropp omkullkastas. Jag flinar, tappar så fokus och känner hur jag förlorar fästet. Som om någon drar undan en matta under mig.

5

Min kropp gör en kullerbytta och slungas upp närmare strandkanten. Jag skrapar av mig sanden, ser åt amerikanens håll. Han ser lika förvånad ut som jag. Vi skrattar innan vi beger oss ut igen för en ny holmgång. Kvällen avslutas med match på Maracana. Flamengo tar emot Vitoria från Bahia i norr. Flamengos röda och svarta färger tar upp en hel lång- och kortsida. Det märks vilka som äger arenan när alla flamengistas fullkomligt exploderar vid vad de tror är 1-0. Domaren hittar dock en offside och dömer bort målet. Burop, petflaskor, egentligen allt som kan avvaras haglar ner mot gräsplanen, men det hjälper inte. Istället vaknar hundratalet bortasupportrar när Vitoria gör 0-1 på en kontring kort efteråt. Det blir också slutresultatet.

6

Dag 4 Morgonen vigs åt kapybaraspotting i Praca de republica. Vi ser kattungar, aggressiva ankliknande figurer och minikapybaror. Efter inköp av brasseskor och 80-talsretroklocka skyndar vi till flyget med destination Iguassufallen i södra Brasilien. *** Jag sitter på flyget och tänker på något jag läste på nätet. En svensk delgav en dråplig situation från ett numer konkursat brasilianskt flygbolag. Flygplanet accelererar och ska precis lyfta när piloten tvärbromsar. Ett visst tumult uppstår och det framkommer att man har glömt att tanka planet. Så stavas seriös verksamhet. Hursomhelst så var jag inte ett dugg nervös tidigare men nu står vi kvar på startbanan, 30 min sena. Piloten talar till oss på portugisiska, det vill säga jag har ingen aning om vad som pågår. Kanske borde jag knacka på cockpiten och tipsa om det där med bränsle. Tiden går utan att någonting händer. Och så, helt utan vidare accelererar planet. Mamma mia vi klarar det. Luften tar emot oss med eller utan bränsle, 40 min efter utsatt tid. *** Foz do iguaco är en stad också. En väldigt deprimerande sådan. Det känns inte längre som om att vi är i Brasilien, snarare Chile eller Mexico. Vägarna kryllar av nedlagda hotell, spökhotell. Det är visserligen lågsäsong men inte spikar man igen fönster och dörrar för det. Centrum är inte så kul det heller. Består mest av oräkneliga nattöppna farmacier, låghus i betong och uteserveringar med sotiga plaststolar.

7

Men vi är inte här för staden. Vi ska se fallen. Dag 5 Fallen är verkligen som guideboken skriver breathtaking, man tappar andan flera gånger om. Och det tar ju aldrig slut, 3 km vattenfall och totalt 260 stycken. Det är som att se på en gigantisk plasmaskärm. Dag 6 Efter att jag har spenderat delar av kvällen med migrän, totalt bortom tid och rum, embarkerar vi nattbussen till Curitiba; ett mellanstopp innan vi beger oss tillbaka till Rio. Säkerheten kring bussresan liknar proceduren vid flygresor, väskor ska checkas in, handbagage deklareras och passnummer noteras. Hela baletten. Vi passerar anonyma städer som Cascavel, Guaraniacu och gud vet vad. På 8-9 timmar ska hela delstaten Parana korsas. Standarden på bussen är klart bättre än svensk, den har AC installerat, bekväma breda stolar och rejält med benutrymme. Natten passerar utanför fönstret och vi vaknar upp i rätt stad. Tack för det. Dag 7 Förmiddagen fylls med turistande. Curitiba är känt för sin europeiska arkitektur. Staden är grundad av polska, tyska och italienska invandrare, därav de obrasilianska influenserna. Vi tar några fina överblicksbilder från teletornet innan vi återvänder till Rio. På kvällen besöker vi en jazzklubb i stadsdelen Lapa. Det är torsdag, men fullpackat på det lilla haket. Folk dansar, dricker öl och socialiserar, överallt, så mycket att det svämmar över och ut på gatorna. Ölet tar slut, så vi måste införskaffa det på baren bredvid.

8

Dag 8 Det blev för många Caipirinhas igår, jag är osäker på hur vi tog oss hem. 1 drink kostar förresten ca 20kr, men ölet är ännu billigare, 13-14kr i baren. Tyvärr har brassarna ingen bredare öltradition. Variationen är blasket Antarctica, Brahma eller Skol, mellan vilka ingen levande kan känna någon smakskillnad. Värmen gör dock att suget på kvalitetsöl sjunker, men det här utbudet skulle aldrig fungera i längden. Dag 9 Jag måste bara nämna bussarna i Rio. Långt ifrån komforten på Curitibabussen. Vi snackar ljusår. A galaxy far far away. Varje resa är ett äventyr i sig. Du har inte sett fruktan innan. När du kliver på är det bäst för dig att snabbt lokalisera en sittplats, annars kan du bereda dig på ett bergodalbaneåk utan like. Står du upp är det bäst att hålla fast i allt du kan. Från första sekund trycker chauffören gasen i botten, och skakandet börjar. Du är inte längre människa, utan studsboll ute på motionsrunda. Det är som att de gjort en sport av att köra ner i vartenda väghål. Paus kommer vid trafikljusen, då får du tid att ursäkta dig till din omgivning och samla dig en stund. För vid grön gubbe är det dags igen. När du vaknar upp i en hög av dina och andras tillhörigheter kan du resa dig, riva åt dig det lilla du har kvar, av ägodelar och stolthet, och gå av på din hållplats. *** Vår husvärd, Dani, har fest på kvällen och vi får en inblick i den brasilianska glädjen för fest, att den är konstant, festen tar aldrig slut. Det är galet, galet I tell you. Av festens ca 50 deltagare så står två personer ut mer än andra. Blonda och blåögda. Jag, naturligtvis, och en kille vid namn Casper.

9

Klyschan om nordbor besannas, då det visar sig att han är dansk. Vi talar först engelska, sen försöker han på danska, då tappar han mig. Jag har bekymmer med danskan utan alkohol i kroppen, och med är det kört från första grötiga stavelsen.

Dag 10 Jag sover som i unga dagar, till 14. Vi kollar lite inför det kommande Amazonasbesöket, sen beger vi oss på en Forro-spelning, en folkfest, i Guimaraes. Sabine drar, angående musiken, en parallell till Svenne rubins låt Långa bollar på Bengt. Men jag vill tillskriva Forron lite mer själ än så. Funderar på varför västerlänningar (svenskar) gillar Rio så mycket. Och kommer fram till att det är en helt annan social öppenhet här, lättare att få kontakt med människor, än i Sverige. Förutsättningen är att man kan språket någotsånär. Att tala engelska är fult, bara gringos som talar. Dag 11 Vi tar oss till stans andra stora turistattraktion, Sockertoppen. Turister från hela världen åker linbana upp för att se utsikten över Rio. Vi stannar tills himlen blir alldeles blodröd, ser solen försvinna bakom bergen. Det är sagolikt. Dag 12 Jag ser huvudstaden Brasilia från flygfönstret när vi mellanlandar. Enligt ryktet ska den vara något alldeles extra. Och visst är det en vacker grå betongbyggnad. Står där majestätisk och blek. Betong är för övrigt gångbart till allt här i Brasilien. Staket, vägar, broar, katedraler, trottoarer, regeringsbyggnader, mindre bostadshus, hotell, bänkar, osv, allt i betong. Brassarna

10

måste avverka en hel drös cementblandare. Brasilia är en stad med raka linjer, ordnad från första spadtaget. Allt ska följa ett planlagt mönster. Livlöst. Tråkigt. Stylitigt. Vi väntar tålmodigt medan planet tankas och saneras. Genom fönstret får jag en lektion i hur bagagehanteringen går till. Väskor rullar ut på bandet, kastas in en lastbil, medan nya anländer och lastas på. Jag håller extra utkik så att inte våra väskor slängs ut av misstag. Men allt verkar gå rätt till. Effektivt, disciplin och ordning. Ett plus i kanten till flygbolagets bagagehantering. Brasilia visar upp en bättre sida när planet lyfter pånytt. En flod slingrar fram i en villaidyll. Vattendraget möts av en större insjö, och runtom parkerar sig gårdar med pooler, tennisbanor och större grönområden. Vackert. *** Jättebuskaget Amazonas breder ut sig under oss. Floder flyter fram som små kostigar av gult vatten. Övergången från den röda jorden till tät regnskogsvegetation skedde successivt, odramatiskt. Så småningom dyker små rutiga kalhyggen upp, öppna sår, i perioder ganska tätt. Men så övertar molnen mitt synfält: flertalet små öar har bildats i luften, här och där även större öar med toppar formade likt medeltida fästningar. Direkt, första steget ut ur flygplatsen, och hjärnan åker på tillfälligt avbrott. Den klibbiga hettan är så pass lamslående. Som att gå in i en osynlig vägg. Ett donk följt av testbilden. Luften är så tryckande att man måste pressa ner den i lungorna. En smärre chock, det ska ju vara vinter.

11

Väl i Manaus införskaffar vi lite utrustning för våra 5 dagar i djungeln. Kvällen spenderas runt operahuset, ett område kallat lilla Paris. Operahuset byggdes för att krydda djungeln med en smula europeisk finkultur. Den nu lite över 100 år gamla byggnaden var nog högt uppskattad när den stod klar mittibland indianhyddor och fattigdom. Dag 13:1 (första dagen på hajk i Amazonas) Vi är en grupp på 7 personer som samlas utanför hotellet. Jag känner mig inte alls förberedd för en djungelutflykt. Alla har fått lika knapphändig information om vad som behövs för att klara sig i djungeln. Lite kläder är det enda, säger en man som jobbar på turistbyrån. En arbetskollega har varnat mig att inte pissa i Amazonfloden, då kan man få infektioner. Farligt, farligt. I alla fall något att förhålla sig till. Det ska jag försöka låta bli. Staden Manaus är för övrigt helt omgiven av djungeln. Ursprungligen var staden en fästning, uppförd av portugiserna för skydd mot holländarna som ville åt regionen. Men legenden Manaus känns mer intressant än att faktiskt vara här. Det är en stad med ett europeiskt kvarter, resten är betong, precis som alla andra brasilianska städer vi besökt. Betong, betong, betong, plaststolar, betong. Nästa steg är djungeln. Runt hörnet, alltid närvarande. Det är ett steg i det okända, in i mörkret. Och kanske det största jag gjort (om man räknar bort mitt banbrytande bidrag till den koreanska populärkulturen). Jag är totalt ovetande om vilka faror som lurar i slyn, vilka glupska bestar som bara väntar att få sätta tänderna i mitt möra kött. För nog syns jag, min vita hy reflekterar ljuset i de mörkaste snåren. Två veckor in i den brasilianska värmen, men jag är fortfarande kritvit.

12

I princip en levande måltavla, ät mig skrivet i pannan. Jag äntrar bushen med Rum Diary i ena näven och Expedition L i den andra. Hur dessa ska hjälpa mig mot bestar and what not under mitt besök i världens lunga vet jag inte. För att köpa mig en sekund eller två kan jag arrangera en högläsning, eller om inte det fungerar, men det är i yttersta nödfall, dänga Loes tjockare roman i skallen på skenande vildjur. Blotta tanken gör mig förstelnad av skräck. Gode gud hur ska det gå. *** Vi korsar Amazonfloden och besöker den magiska plats där den mörkare Rio Negro möter den gula Rio Solimoes. Över en halv mil flyter floderna sida vid sida utan att beblandas. Temperatur, densitet och hastighet är skälet att volymerna åtskiljs. Det är som att se horisontlinjen, i gult och svart, fast på tvären, båda bevakande sitt revir. I byn Careiro byter vi färdmedel. En van tar oss söderut på den storstilade Transamazon-highway. Mer öde motorväg får man leta efter, inte ett möte på en timmes bilfärd. Motorvägen öppnades under 70-talet och var väl fungerande långt in på 80-talet, sen började moder jord hitta på rackartyg. Översvämningar, nedfallna träd och försjunkningar har gjort flera sträckor helt blockerade. Brasilianska staten snålade när de budgeterade underhållsarbetet, vissa delar prioriterades medan andra sopades under mattan. Enda sättet att resa mellan exempelvis Manaus och Belem som båda ligger längs Amazonfloden, är som i gamla tider med båt. Men om du absolut måste ta motorvägen så räkna med uppåt 2-3 veckor, och glöm för guds skull inte röjsåg, tält och tålamod.

13

Som tur är ska vi inte till Belem. Vi färdas sista biten med båt, i riktning mot ett område som kallas Juma, mitt i Amazonas. När vi anländer kan vi skönja ett nät av små floder och sjöar, som enligt info till ytan ska vara lika stort som Danmark. Åt sådana påståenden kan jag inte annat än nicka till svar, har ingen möjlighet att kontrollera sådana fakta här ute i periferin till all civilisation. Här där vetenskapen bara varit och nosat, här där Internet inte är annat än ett otroligt rykte och elektriciteten den senaste innovationen. Vår guide leder oss till en fin stuga. Nej, inte betong utan i trä. Stadsbetongen har vi lämnat bakom oss. Stugan är enkel, försedd med sängar, myggnät, toalett, kalldusch, kackerlackor, spindlar stora som handflator och vindsabba ödlor. *** Kvällen går till att fiska pirayor med kött som bete. Jag krokar inget, inte Sabine heller. Totalt fångar gruppen den ofantliga summan av 1 piraya. Och det är ett ynkligt litet liv, stor som ett litet äpple. Efter fisketuren serveras middag, varefter vi åker ut på kajmanjakt i mörkret. Guiden använder en spotlight för att lysa upp strandkanten där de ligger med kurrande magar. I skarpt ljus stelnar de, en underlig försvarsmekanism naturen har givit dem, då de lätt fångas in. Vi sitter i båten och väntar med spänning. Det är becksvart. Förutom stjärnorna som lyser upp himlen, eldflugorna luften, vattenspindlarna strandkanten, och guiden kajmanernas viloplatser.

14

Guiden fångar två små. Båda runt halvmetern. Han låter oss hålla i dem. Reptiler är rätt mäktiga. Dag 14:2 - Många kommer till Amazonas för att se stora djur och missar de små, säger vår guide och pekar på en grön larv med giftiga känselspröt. Trots att jag vet att den är giftig så är det svårt att lämna den i fred. Fingret vill så gärna dit. Vi befinner oss på en djungelexpedition, inne i djupaste snåren. Guiden ger oss i uppgift att markera vår framfart var hundrade meter. Vi ska lära oss överlevnad i dessa extrema förhållanden och leda guiden tillbaka till startpunkten. Vi åtar oss uppgiften i sann turistanda, lite på lek. Stigen tar oss upp för en backe, över stockar och genom snår. Guiden stannar och dunkar macheten i ett gigantiskt träd. Sapo pema. Ljudet ekar flera kilometer. - Urinvånarnas telefon, skämtar guiden. Som elefantsnablar slingrar sig trädens rotsystem längs med och över stigen. Idealiska för en klumpeduns som jag att snubbla på. Vi stannar vid hängväxten Ambee, som innehåller en stark hallucinogen rusdryck. Inget för svaga magar, upplyser guiden, innan vi snubblar vidare, allt djupare in i djungeln. I förbifarten pekar guiden på lianträdet Cipo de agua med drickbart vatten. Nyttig om man går vilse påpekar han. Jag svettas kopiöst. Kläderna blir våtare för varje minut. Luftfuktigheten och värmen gör att tankeverksamheten sjunker. Det går så långt att jag får för mig att varenda

15

böj döljer en utgång. Att vi befinner oss i ett jättelikt inglasat växthus. Men exitskylten dyker aldrig upp. Inte i Louvren, inte här heller. Vegetationen fortsätter, tät och overklig. Jag har i och för sig i bakhuvudet någonstans att det här med overkligheten egentligen är tvärtom, ett exempel på extremt hög närvaro. Alla detaljer, alla intryck, alla känslor, är egentligen bara en förhöjd och intensivare verklighetskänsla. Nuet alla blad, växter, rötter, trädstammar, i ett ogripbart flöde av öververklighet. Utmattning och öververklighet om vartannat. Människor svimmar för mindre. På tillbakavägen ska vi föra guiden till startpunkten. Följa markörerna vi lämnat efter oss. Det tar inte lång tid förrän vi är helt bortkomna. Det råder oklarheter om vilken sida vi markerat, höger eller vänster, var vi gick av stigen och vilket väderstreck vi kom ifrån. Guiden flinar lite och tar över kommandot. Vi följer efter i ett led. På med kopplet. Stupid turistas. Han går över nedfallna träd, små bäckar, och vi, gruppen, klampar efter med hängande huvuden. Tiden går, och vi likaså, obestämt och ogenomtänkt. För en timme senare gör vi återbesök på platsen där vi startade vår tillbakafärd. Guiden ser något snopen ut, innan han tar ny riktning. Efter ett tag börjar guiden se riktigt vilsen ut. Leder oss till samma ställen två tre gånger. - We are lost for sure, får han fram med ett flin.

16

Gruppen skrattar. Skojig typ. Men vattnet börjar ta slut, och blickarna blir allt oroligare. Är vi verkligen borttappade. Ingen vet säkert. Guiden fortsätter att irra runt och vi efter. Vi kan inte göra annat. Situationen blir mer prekär när det framkommer att guiden inte tog ut kompassriktning. Inte gör det saken bättre att markörerna har upplösts. Som att intet öppnat sitt gap och slukat dem. Gruppen behöver återhämta sig. Och när vi tror att chansen ges att pusta ut på marken, så försvinner guiden in i terrängen. Ingen lugnande fras som ”jag är strax tillbaka”, inget ”hjälpen är nära, sitt kvar”, inget ”hej då”, inte ens ett ”lycka till” om det nu skulle vara så illa, utan bara en tyst ryggtavla. I ett delirium av utmattning svamlar mina tankar om vår räddning. Inga flygande enhörningar, så väck är jag inte, men helikopter vore dramatiskt. Det har jag aldrig åkt. 40 min sitter vi bland löv och elefantsnablar. De 3 holländarna i gruppen gör allt för att hålla skenet uppe. Skojar och drar dåliga skämt. Men uppenbart ansträngt. Lyckligtvis får oron aldrig riktigt fäste, och vi vet att räddningen är nära när vi hör telefonträdet ljuda genom djungeln. Och vi blir räddade. Dock inte med en helikopter. Attan. Konsekvenserna av missödet är att holländarna byter guide medan återstående gruppmedlemmar övernattar i djungeln. Guiden känner att han behöver kompensera för den lilla fadäsen i djungeln, och samlar oss kring lägerelden. Dags för bushfire fairytales,

17

Amazonaslegender. Hur portugiserna för nöjes skull utrotade hela indianstammar, om 8 m långa jätteanacondor, hur bönderna offrar en ko till pirayorna när boskapen vadar över vattendrag, och om människoätande kajmaner. Det är berättelser som skakar om, får fördubblad nerv i mörkret. Spänningen ökar ett snäpp när vi skymtar två röda kajmanögon nere vid strandkanten. Natten ska ju trots allt spenderas i hängmatta med oss som hängande köttstycken däri, rena buffen för våran bestialiska granne. Någon gång under småtimmarna prasslar det till ordentligt i en buske. Jag kramar hårt i Expedition L innan jag lyckas somna om. Dag 15:3 Efter tidig uppstigning bjuder Amazonasmorgonen på soluppgången. Vi avnjuter en rosa himmel ackompanjerat av delfiner runt kanoten, som hämtat ur en harlekinroman. Efter frukost besöker vi, Jose Maio junior, en 81årig lokal hjälte. Han visar oss hur utvinning av gummi går till. Maio skär ett snitt i ett Kautchukträd och genast droppar vita tårar nedför stammen. Tårarna samlas i en skål och förhårdningen till gummi sker slutligt med svavelrök och värme. Maio berättar att under den största boomen var gatorna runt operahuset i Manaus förklädda i gummi, även hästhovar och vagnhjul betäcktes för att societeten inte skulle distraheras av oönskade ljud under föreställningarna.

18

Fram till början av 1900-talet exporterades naturgummi från Amazonas över hela världen. Dominansen varade tills att britterna smugglade ut frön och introducerade trädet i Malaysia, där det kunde odlas till lägre kostnad och med större effektivitet. Utkonkurrerade av asiater, det är ett mönster vi européer känner till väl. Även om britterna var starkt bidragande till att förinta förutsättningarna för den brasilianska gummiexporten så åstadkom de även bra saker för regionen, säger Maio. De tog med sig elektriciteten och byggde järnvägarna. Det finns så mycket historia om Amazonas att försvinna i. Lätt att gå vilse eller drunkna i alla dessa myter. På tillbakavägen får vi möte av skolbåten. Traktens ungar är på väg hem från skolan, som just är namngiven av Jose Maio senior. Känd för att grundat regionens första gummiutvinning. Kunskapen har sedan gått i arv, mellan far och son, från Maio senior till junior. Dag 16:4 På fjärde dagen tar guiden med oss på en heldagsutflykt, innehållande besök hos en urinnevånare i kommunen Juma. En vänlig man ur stammen Mura tar emot oss, instruerar oss i bågskytte, blåsrör och om regnskogens läkemedelskonst. Vi äter en lunch bestående av kokt kyckling och ris innan vi återvänder till stugan.

19

Dag 17:5 Dag 5, och Rio vill ha tillbaka oss innan dagens slut. Men innan återvänder hinner vi klämma in en kanotrunda. Med det transportmedlet kan vi ta oss djupare in i djungeln. Snårskogen blottlägger flera olika sorters apor och en mängd märkliga fåglar. Dag 18 Färjan går över bukten till Niteroi, en stad i staden, med eget universitet, isolerade stränder och minst ett museum. Jag trollbinds av en tavla. Två män, kopior av varandra, står på vars sin klippavgrund och stirrar i ett universum. ”Ett universum mellan mig och mig”, heter tavlan. Jag tittar på den länge, skriver upp konstnären på en lapp innan jag fortsätter konstvandringen. Men mina tankar har fastnat. Och jag måste återvända till den flera gånger. Det finns ingen ände för tolkningsmöjligheterna av den, som att stirra rätt in i evigheten. För en sekund tänker jag på att slita ner den, ramma vakterna, skänka tavlan den friheten den är värd, men det där med frihet är ju så komplicerat. Min ståndpunkt i fråga om frihet behöver ju inte delas av målningen. Kanske hänger den bäst där den hänger ändå.

20

Dag 19 Copacabana återhämtar sig i strimmorna av morgonsolen när vi promenerar längs strandkanten. Jag låter vågorna snudda mina tår medan jag ser ut över horisonten. Ett fåtal badar när molnen skymmer solen, men förflytta vädret och stranden till Sverige och det skulle vara fullpackad med ungdomar och barnfamiljer. Här är man alldeles för bortskämd med klarblå himmel och brännande sol, till och med på vintern, så just idag sysselsätter sig Rioborna med annat. Ingen kan åka till Rio utan att gästa världens kanske mest kända strand. Och att bli lämnad med stranden så här är enormt. Som om den bara var ett fåtal förunnad. Dag 20 Det är sista dagen på resan. Några presenter inhandlas i centrum innan vi hoppar in i en taxi mot flygplatsen. Det är en klar och fin dag, en blå himmel lyser genom några få moln. I taxin uppstår en viss osäkerhet rörande vilken dag det är. Både jag och Sabine har haft mobiltelefonerna avstängda under några dagar och ingen visar det datumet vi tror att det är. En hetsig diskussion mynnar ut i ett förvirrat samtal till min far. Jag försöker ställa frågan på ett sätt som inte får mig att framstå som en komplett idiot. - Visst är det torsdag idag? - Ja. Hurså? - Ehh, nää, bara undra. Det är ett fint samtal - far och son emellan. Magnus Palm

21