You are on page 1of 111

REPORTAGE

av Jörgen Löwenfeldt

Innehållsförteckning
Kultur (s 3): Konstrunda i tunnelbanans tunnlar Roberto Saviano är i stan Sista chansen att tygla Soprano Helvetica – mer än ett typsnitt Mircea Carterescu och regnet Samtid (s 21): Psykologer tittar på film Vad är grejen med frimurarna? Så blev tystnaden en handelsvara Han sjunger långsamhetens lov Teknologi (s 37): Mamma ser dig på Facebook De ligger bakom Wikipedia Adblock – för att du hatar internet? Arkitektur (s 53): Ingen vill kännas vid fulaste huset Han vill bygga bort brott Vita 35-åringar i framtidens stad

1

Kriminellt (s 67): En dag på tingsrätten: Dubbelmördaren Verklighetens CSI finns i Nacka Gå igenom barnporr är hans jobb Artikelserie: Ung brottslighet När tullen blev kvar i stan Fotboll (s 116): En text om en säsong

2

*

KULTUR

3

Norrköpings Tidningar 2 maj 2007

Du ska inte se det här
I Stockholms tunnlar har konstverk målats och placerats ut. Att se dem kräver fotarbete. Jörgen Löwenfeldt går under jord för att se gatukonst. Jaha. Då är de framme. Martin och Jonas belyser tunneln omsorgsfullt. Väggarna har dekorerats med plakat, kärleksbudskap och vanligt klotter. För några sekunder är det väldigt tyst. Sedan tornar en storm upp i ventilationsschaktet. De trycker sig mot en stege. Tunneln uppfylls av buller och ljus. Det drar till i magen på dem när tunnelbanetåget rusar förbi, suget är kolossalt. Tveklöst en märklig start på en konstrunda, och det är just så omtumlande som det låter. Om Stockholms tunnelbanestationer är Sveriges längsta galleri är dess tunnlar i så fall det minst tillgängliga. För besökaren fordras tåliga kläder och en inte helt obetydlig portion mod. Vid vissa tillfällen är det becksvart, vid andra tvingas besökaren klättra, och så måste denne ständigt undvika att stöta ihop med tåg och ledningar. Fastän verken knappast är synligt utplacerade faller de inom ramen för vad som kallas för gatukonst. Det hela tycks mycket svårbegripligt. Varför skulle en konstnär få för sig att placera sina verk just här, för ingens ögon?

4

Martin och Jonas är båda i 25-årsåldern, och ser ut som vilka unga män som helst, långa och gängliga, klädda som två oförsiktiga målare. De har varit verksamma inom gatukonsten i över tio år. – Konst är ju individuellt, säger Jonas. Vissa gör det för sitt eget välbefinnande, andra för att påverka folk. – För mig är det en större upplevelse att gå i en tunnel än på ett galleri, säger Martin. Det tillför en dimension, spänningen, atmosfären. Men det innebär inte att jag inte uppskattar gallerier. – Det här är en mäktig miljö, kommenterar Jonas. Och verken vi ser nu har fått vara kvar länge. Det finns grejor från 80-talet bevarade. Så är det inte på gatan. Det är förstås fråga om mycket klotter. Namntaggar och stökig graffiti är en vanlig syn i tunnlarna, men här och var kan målningar, postrar och till och med statyetter påträffas. De senare är formgivna av en konstfackstudent, gjutna och utplacerade av tunnelklättraren Tibet. Här är gatukonsten ett sätt att skapa en mening och ett sammanhang i en annars död stadsmiljö. Och även ett sätt att bota den egna tristessen. Martin och Jonas far till den röda tunnelbanelinjens andra ände, stiger ner i ett jättelikt trapphus, som tycks måttligt väl underhållet. Ledstängerna är solkiga, och mörkret konstant, de måste lysa med ficklampan för att se var de sätter fötterna. Ett tiotal meter längre ner pressas de till att hoppa mellan avsatser, först därefter når de tågspåret. Det tas fotografier av klotter och målningar, men denna gång fanns det inte mycket här att se. När tunnelbanan dundrar förbi står de på ett betryggande avstånd.

5

Den senaste tiden har många av tunnlarnas konstnärer valt att visa upp sin konst i mer salongsmässiga sammanhang. Två av Stockholms mest kända gatukonstnärer, Akay och Klisterpeter, har gett ut en bok och Tibets statyetter är sedan några dagar tillbaka föremål för en utställning på ett galleri på Södermalm i Stockholm. Jonas ser ingen motsättning i detta: – För många är konsten en möjlighet att koppla av hjärnan. Det kan vara en reaktion på att man inte trivs med livet. Att man sitter och utför något tråkigt jobb för att få mat på bordet. Det är en kombination av spänning och skapande som lockar en till tunnlarna. Och om någon sedan är villig att betala för det man gör, då är det ju bara bra. Inte bara gatukonstnärerna har förändrats, även samhället har gjort sitt för att göra deras verk rumsrena. Exempelvis har Stockholms stadsmuseum arrangerat stadsvandringar med inriktning gatukonst och i Malmö vill museerna flytta ut vissa föremål, lyfta undan gatstenar och placera tingen i marken, med tåligt glas som skydd, för att alla ska få se och ta del av samlingarna. Numera talas det om en allemansrätt i stadsmiljö, rondellhundar blir föremål för tidningsartiklar och tv-kanalen ZTV har rent av anordnat ett mästerskap för gatukonstnärer. Men har gatukonstnärerna kommit att uppskatta den redan rumsrena konsten? Tveksamt. Tunnelbanetåget har stannat in vid Östermalmstorgs station, som av många kallas den konstnärliga höjdpunkten i Stockholms tunnelbanenät. Hela bergrummet är utsmyckat av Siri Derkert. Expressionistiska kvinno- och fredsmotiv är blästrade i den grå betongen.

6

Var går gränsen för gatukonsten? – Det är när det inte är vackert längre. När det är för mycket, säger Jonas. – Det är klart att det ska vara vackert, säger Martin. – Men vackert och fult är alltid en smaksak, säger Jonas. Martin lutar armbågen mot fönstret, pekar på Derkerts ristningar. – Se på det här. Det är inte vackert. Här trivs ingen. För drygt fyrtiofem år sedan, när utsmyckningen påbörjades, framfördes samma åsikt. Då svarade dåvarande spårvägschefen Hans von Heland: ”Jag ger fullständigt fan i vad folk tycker, bara de tycker någonting.” Fotnot: Martin och Jonas heter egentligen något annat.

7

Norrköpings Tidningar 27 november 2008

Under dödshot
Även i Stockholm lever Roberto Saviano under hot. På hotelltaket vajar norska, brittiska och nederländska flaggor. Ingen italiensk. Presskonferensen ska behandla författarens nya alster – en tunn skrift om en flickas kärlek till sin döde fästman – men fordrar likafullt föranmälan och dubbla id-kontroller. En dryg halvtimme efter utsatt tid uppstår en glipa i dörröppningen. Säpomän med hetsiga pupiller positionerar sig i salen. Saviano, bländad av fotoblixtar, sätter sig vid ett bord och styr ner blicken. Han får frågan om hur han ser på sin framtid som författare. – Jag måste erkänna att jag inte tänker överdrivet mycket på min nästkommande bok. Just nu handlar mitt liv mest om min överlevnad. I Gomorra konfronterade han den napolitanska maffian, camorran. Roberto Saviano tog anställning inom rörelsen, samlade information och utförde på sin vespa ett snabbrörligt journalistiskt arbete. I boken namngavs såväl bossar som underhuggare. Ett tilltag som till en början mottogs med en gäspning från de utpekade, men som i och med bokens och sedermera filmens framgångar orsakat fientlighet. ”Saviano ska dö innan jul”, ryktades det härom månaden, vilket ledde till protestrop i Italien, och offentligt stöd

8

från premiärministern och napolitanaren Silvio Berlusconi. – Det faktum att det här ryktet om min kommande avrättning kom ut har gjort att det avdramatiserats lite grann, säger Roberto Saviano. Det är därmed inte lika sannolikt att man kommer att kunna organisera det här. Men det känns förstås tragikomiskt att veta om sin egen dödsdag. Sverigebesöket genomförs efter inbjudan från Svenska Akademien. Tillsammans med Salman Rushdie – också han boende på hotellet – förde han i tisdags samtal kring yttrandefrihet. Saviano ska även gästa Stockholms filmfestival och gå på röda mattan vid premiären av Gomorra. Jag känner mig lite överrumplad. Jag är inte särskilt van vid de här omkullkastningarna. Ena dagen sitter jag i min ensamhet, och nästa dag sitter jag i rampljuset framför alla journalister, säger han. Under debatten i Börssalen betonade Rushdie hur vanligtvis triviala ärenden orsakar problem för den som lever under hot. Det erbjuds ingen tid för stora tankar när man behöver ägna timmar åt att planera ett restaurangbesök. ”Man vill bara komma över vägen”, förklarade den indiskbrittiske författaren. – Det blir ett väldigt instängt liv, säger Roberto Saviano. Om jag inte hade min boxning, och kunde få ut mina inneboende aggressioner, då vet jag inte hur jag skulle må i dag. De fem livvakterna har ersatt familjen, något han i en tidigare intervju uttryckt förbittring över. ”Åt helvete med framgången. Jag vill bara ha ett liv. Jag vill ha ett hem. Jag vill bli kär och gå ut och ta en öl. Jag är för fan bara 28 år gammal.”

9

– Det var viktigt att problemet med den organiserade brottsligheten lyftes fram i ljuset, säger han nu. Men för mig personligen vet jag inte om det var värt det. Jag ställer mig ofta den frågan. Med tanke på den privata situation den här boken har satt mig i hyser jag ingen stor kärlek till den. Det som gör mig stolt är att jag har jobbat efter min övertygelse. Genom litteraturen kan man söka kunskaper, men framför allt skapa förändringar. En spontan applåd avslutar presskonferensen. Frågor om det femtio sidor tunna verket Kärleken är dödens motsats uteblir. Litteraturen står sig slätt mot verkligheten. Döden eggar mer än kärleken. När Roberto Saviano reser sig får fotograferna bråttom. Författaren masar sig fram mot utgången. Någon sträcker fram ett exemplar av Gomorra för att få det signerat. Italienaren tecknar sin autograf och ler snällt. Sedan avlägsnar han sig. Livvakterna följer efter.

10

Norrköpings Tidningar 25 augusti 2007

Sista chansen att tygla Soprano
I morgon lufsar en brynjedraperad Tony Soprano åter runt i tv. Kommer psykologernas superstjärna dr Melfi att lyckas tämja den voluminösa besten? På ena sidan glasbordet sitter maffiabossen, försjunken i en fåtölj. På den andra har hans kvinnliga psykoterapeut och domptör tagit plats. Tystnad varvas med ventilationsmuller när mannen tar spjärn, häver upp kroppen och vräker ur sig: – Fuck you! Kvinnan tiger förskrämt. Mannen fortsätter, innan han avlägsnar sig. –You’re a fucking cunt! Så har de hållit på i 78 avsnitt, i sex säsonger. Utan påtaglig framgång. Med åtta avsnitt kvar för SVT att visa undrar tittaren fortfarande vem maffiabossen Tony Soprano är. En psykopat, sociopat, eller en kriminell familjefar? Och hur mäktar dr Melfi med att fullfölja behandlingen? Vissa tv-tittare nöjer sig med att få reda på om Chris Moltesanti får någon fason på sina regissörsdrömmar, eller om Carmela Soprano fångar sitt förnuft och bryter upp med sin notoriskt otrogne man. Somliga behöver dämpa sin svåra abstinens genom att åter tilldelas en veckoranson grovt våld och oborstat språk.

11

För andra står kampen mellan maffiabossen Tony och hans psykoterapeut dr Jennifer Melfi ännu i centrum. HBO:s serie om maffiabossen och hans familj har vunnit stor framgång bland psykologer, framförallt i USA där såväl manusförfattare som skådespelare tilldelats pris av olika kårföreningar. Entusiasmen tycks gränslös. För första gången har en tv-serie målat upp en sannfärdig bild av en människas inre. Av hävd har psykologin annars använts som ett allredskap inom underhållningsindustrin, att utnyttja vid manusluckor. Peter Sellers i en Prince Valiant-frisyr i What’s new, Pussycat?, freudianska analytiker i Woody Allens filmer, Anthony Hopkins som Hannibal Lecter, behandlades patienter genom att bokstavligen obducera deras hjärnor. Det förekommer också åtskilliga skildringar av kvinnor som blir förälskade i sina manliga psykologer, som Ingrid Bergman blev i Trollbunden. Dr Melfi har därför tillfört någonting nytt inom populärkulturen. För det första är hon kvinna, för det andra beter hon sig så som en psykoterapeut gör, även om vissa hävdar att hon är en aning för stram till sin person och bär för kort kjol. Hennes analyser och medicinska utskrivningar sablas dock sällan ned, även om de gärna diskuteras. Framför sig har hon en mäktig och förljugen man med välfylld neurospalett, fylld med narcissism, panikångest, asocialt beteende och tecken på borderline. I centrum för analysen står en psykopat till mor, kroniskt missnöjd och negligerande. Hon har lagt en gedigen mental sumpmark till grund för sonen. I den andra säsongen av serien försöker hon få Tony mördad som hämnd för att han skaffar plats åt henne på ett ålderdomshem.

12

Ett släktdrag, har det visat sig. Systern Janice är osunt egenkär med psykopatiska drag och Tony har minnesbilder av hur han som barn såg sin far lemlästa vänner till familjen. Hans eget hushåll tycks omöjligt att hålla åtskilt från livet som gängledare. Därförutom faller han i en evig återkomst endast för kvinnor som påminner om modern. När dr Melfi för det på tal blir han vild. Psykologiprofessorn Glen Gabbard, som skrivit boken I huvudet på Tony Soprano, ser en tvådimensionell karaktär i maffiabossen, en vars personligheter inte möts. Han är knappast psykopat, anser Gabbard, han är lojal, sentimental och älskar sina barn. Parallellt med detta är han en rasistisk vettvilling som tar livet av människor utan att känna ånger. Det är med rätt hög sannolikhet därför som tv-tittaren inte upphör att tjusas av honom. Under samtalet med dr Melfi uppfattas den ena sidan, den pojkaktiga och charmiga. Han stjäl och mördar, det är riktigt, men han är samtidigt vitsig och tillgiven. Sak samma om han invalidiserar någon i nästa scen. Tittaren vill tillåta den deprimerade gangstern att lappa ihop sin kluvna själ i dr Melfis trygga fåtölj. Fortfarande återstår dock att se om Tony är behandlingsbar. Svaren lär komma i den sista säsongen av tvserien, med första avsnitt i morgon.

13

Norrköpings Tidningar 31 oktober 2007

Typsnittet som inte syns
Helvetica är standard. Det är ett typsnitt man ser hundratals gånger dagligen. Och det är omstritt. Inga gråzoner. Den ena knappen uttrycker texten ”I hate Helvetica”, den andra ”I love Helvetica”. Filmmakaren Gary Hustwit tolkar fejden i en utfrågning på biograf Park i Stockholm. – Utan den kontroversiella aspekten skulle inte min film fungera. Men jag vill själv inte ta parti för någon sida. Frågeställaren är inte nöjd med svaret, och vänder sig mot publiken: – Innan filmen sa han att han gillar Helvetica! Åhörarna, idel designentusiaster, brister i skratt. Men Hustwit tycks bekymrad. Redan tidigare under samtalet har han svarat ängsligt fåordigt, som en hårt ansatt politiker. Nu blir det nästan löjeväckande. – Alltså. Jag använder många typsnitt. Ibland använder jag Helvetica. Märklig reaktion? Vi återkommer till det. Det handlar om ett typsnitt man ser hundratals gånger varje dag. I logotyper (Saab, BMW, Toyota, Intel, Nestlé, Östgötatrafiken), på skyltar, i blanketter, på Macintoshdatorer, på PC i form av Microsoft-kopian Arial. Det är standard. Helvetica uttrycker trygghet: Den här bilen är säker, du kommer att hinna i tid, vårt flygplan håller för

14

kastvindar, vi kommer att ta väl hand om dina pengar, alla formulär är ifyllda. Ta det lugnt. Vi fixar det. Schweizarna Max Miedinger och Eduard Hoffmanns omåttligt nyttjade skapelse firar 50-årsjubileum, har förevisats på Moderna museet i New York och blivit föremål för en dokumentärfilm. Under det senaste året har Gary Hustwit rest mellan filmfestivaler och designskolor (den här gången Beckmans) för att spela upp sin film och diskutera världens mest använda typsnitt. I Stockholm är biljetterna till engångsvisningen så efterfrågade att folk spejar efter lediga platser femton minuter efter utsatt starttid. Filmen är Hustwits första. Ambitionsnivån är hög. Oförtröttligt har han resonerat kring typsnittet med 21 internationella formgivare, bland dem typsättaren Matthew Carter (skapare av typsnitten Verdana och Georgia) och italienske Massimo Vignelli (IBM, American Airlines och New Yorks tunnelbana). – Jag undrade varför det inte fanns någon dokumentär om typsnitt, säger Gary Hustwit. Så jag gjorde en. Och jag lockades av Helveticas omstriddhet. I New York är hela staden fylld med Helvetica, inte minst i tunnelbanan. Man ser typsnittet överallt. Det blev en reaktion för mig. Filmen är rapp och koncentrerad. Ackompanjerad av måttfulla musikstycken verkar Hustwit utan att synas. Just som Helvetica. När typsnittet slog igenom på 60-talet uppfattades det som det absolut neutrala, inte minst för dess schweiziska ursprung. Företagen föste undan volangerna för en modernistisk universallösning. Från och med nu skulle budskapen kläs in i en tydlig och skarp bokstavsdräkt.

15

Och det är här konspirationsteorierna började ta fart. Kritikerna såg typsnittet som en symbol för storkapitalismen, som en tjusig sköld för bolagen att dölja sig bakom. Under 60- och 70-talet gjorde albumomslagsgurun Paula Scher upp tabeller som visade att Helvetica användes mer frekvent i republikanska stater än demokratiska. Andra av hennes mätningar visar att företag som propagerat för Vietnam- och Irakkrigen har större benägenhet att ta Helvetica i anspråk. ”Det var det visuella språket för företag. Etablissemangets typsnitt och därför på något sätt ansvarigt för Vietnamkriget”, säger hon i filmen. Somliga menar rakt motsatt att typsnittet är socialistiskt, i och med att det har standardiserats till en sådan grad att även kinarestauranger och frisörer använder det. För den icke typografibesatte låter slutsatserna lätt en smula överdrivna, snudd på paranoida. Och det är därför med viss förvåning jag betraktar den kulspetspenna jag antecknar med, läser texten ”Candy Clic 323” i vitt tryck på svart botten, och konstaterar att typsnittet är Helvetica. Har inte märkt det tidigare. Formgivaren Michael Beirut summerar saken bäst: ”Det är som att få frågan vad man tycker om vit färg. Det finns bara där.”

16

Norrköpings Tidningar 2 juli 2008

Kartläggning av Cartarescu
Revolutionen satte spår. På Waltic-konferensen berättar den rumänske författaren Mircea Cartarescu om ett konstruerat förflutet. Mircea Cartârescu visar gott tålamod. Han besöker Stockholm för att delta i författarkonferensen Waltic. Med handflatorna mot knäna inväntar han samtalsledaren Andrzej Tich!s frågor. Lunchens attackregn har inte bara rengjort huvudstadens trottoarer, utan gör sig även synligt i form av vattenkammade hårsvall och våta jackor. Rumänen sammanför händerna, gör med dem en vågrörelse, och säger: – Kanske är det på grund av regnet som så många kommit för att lyssna. Jag är glad över att ni är här. Det är mycket annorlunda för mig att tala inför en publik bestående av specialister. I andra sammanhang kan jag vara smart, här känner jag mig som ett mjölkbud som säljer mjölk till andra mjölkbud. Han har tidigare jämfört sina böcker med att dyka ner i en djup sjö och däri försöka andas vattnet. Ingen lär invända. Mircea Cartarescus romaner är erkänt snåriga, men det hindrar inte litteraturkritiker från att lansera honom som nobelpriskandidat. I november kommer avslutningen av trebandsverket Orbitór ut på svenska. Romanens final och domedag utspelas i

17

Folkets palats i Bukarest. – Den rumänska revolutionen var en dokusåpa skapad för tv. Allt var falskt och manipulerat, en illusion. De som genomförde revolutionen fick den att framstå som ett folkligt initiativ, vilket den inte var. Jag trodde på revolutionen, men jag förstod senare att det bara var en show. Då blev jag vansinnig. Efter 1990 tog en primitiv, djungellik, kapitalism vid, säger Cartarescu. Den förde med sig ett utökande av maffians inflytande. För den fattige rumänen blev tiderna svåra. Sett ur ett litterärt perspektiv blev nittiotalet en öken. Inte bara för att få förlag och magasin klarade av att bära sig ekonomiskt. – Författarna hade anpassat sig till förhållandena i den totalitära statens fängelse. De led av Stockholmssyndromet, och började hålla av sina bödlar. Många av författarna som skrev god litteratur innan revolutionen blev märkliga och motsägelsefulla efter den. För Mircea Cartarescu blev kommunismens fall ett uppvaknande. 34 år gammal gjorde han sin första utlandsresa, till New York. Efteråt har han levt långa tider i andra länder: Holland, Österrike, Tyskland. Orbitór författades i Stuttgart. Han skrev varje dag under ett år. – Jag kände att ingen annan kunde skriva boken, att till och med de sämre sidorna var tvungna att vara just som de var. Jag hade en känsla av att jag skalade bort ett vitt lager från ett papper som redan var tryckt. Jag skapade inte bokstäverna, utan rengjorde något som fanns över dem. Orbitór rubriceras som en postdiktatorisk självbiografi, men kan lika gärna klassas som en karta över författarens hjärna. Inte sällan följer den samma logik som drömmen,

18

episoder i boken är mycket riktigt skrivna under tidig morgon. Saker är sällan vad de framstår som att vara. – När jag läser en bok är jag inte intresserad av dess konstruktion eller av romanfigurer. Vad jag letar efter är den där droppen poesi. Det är vad som gör den till litteratur. Det är som spindeln som placerar sin kletiga massa i nätet. Jag är inte intresserad av nätet, jag är intresserad av det kletiga. Poesi handlar inte om att skriva dikter, det handlar om ett sätt att tänka, det är ett synsätt. Efter ett halvt dussin diktsamlingar övergick han i slutet av åttiotalet till prosa – kläderna blev för små, förklarar han. Novellsamlingen Nostalgia publicerades 1989 i hemlandet efter att ha passerat nio censurstationer. Ändå tycker han inte att det egna skrivandet påverkats av de öppnade gränserna. – En simpel revolution räcker inte för att ändra min stil, säger han halvt på skämt halvt på allvar. Jag tror faktiskt att jag skulle ha skrivit samma litteratur under andra världskriget, kanske till och med under Förintelsen. Jag är verkligen förbunden med det jag gör, och tror inte att ett yttre fenomen skulle kunna förändra mitt skrivande. Jag ser därför inte mig själv som representant för rumänsk litteratur, eller det rumänska folket. Waltic-arrangörerna kastar nervösa blickar mot klockan. Jackorna har torkat. Mircea Cartarescu har pratat länge, och tagit lätt på frågorna som ställts, utan att för den skull vara ohövlig. Monologen rinner vidare, det ena ämnet föranleder nästa. Han knyter slutligen an till den bärande tanken för konferensen: – Litteraturen är i dag misstänkliggjord. Den avfärdas och ses som en lyx vi inte längre har råd med. Samtidigt är

19

litteraturen det mest värdefulla vi har. I Bibeln går att läsa: ”Vad skulle vi göra med vår värld om vi förlorade vår själ?” Det är på samma sätt med poesin. Den återkommer överallt, i design, i reklam, på internet, och så vidare. Den finner sätt att återvända till den teknologiska världen. Och gör sig värdefull.

20

*

SAMTID

21

Norrköpings Tidningar 2 september 2008

Analysera ännu mera
Psykologigenrens bäst säljande bok är inte skriven av en psykolog. Men nu tycks kåren närma sig publiken. När belysningen dämpas är salongen fullknökad. Som vanligt. Den fjärde säsongen av Psykologer tittar på film rullar igång på Kulturhuset i Stockholm. Borat avslutade vårens visningar. Bergman inleder höstens. Personas ljussättning och klippning har av filmvetare diskuterats i decennier. Den här kvällen ska publiken med hjälp av psykoanalytikern Iréne Matthis linda upp filmen, kliva in i det bergmanska psyket och förstå dess mekanismer. Jonas Mosskin är psykologstuderande och initiativtagare till projektet. Syftet är att popularisera psykologin. Det behövs, anser han. Yrkesgruppen dras med elitism och onödigt krångel. – Psykologerna har varit måna om sitt revir. Det ska vara lite mystiskt och svårt att förstå vad man gör. Den där elitismen och von oben-attityden kämpar jag emot. Jag upplever att det inom psykologin finns intressant kunskap om människor och relationer som inte kommer fram. Det finns pengar att tjäna på själens marknad. Många gör anspråk på att kunna plåstra om människans psyke. På elskåp skriker anslag ”Vad ska man göra av sitt liv?” och i bokhandeln placeras Freud bredvid Dr Phil. Den senare

22

har namngett en effekt. Efter tv-psykologens intåg i svenska hushåll började självhjälpsböcker att sälja i femeller sexsiffriga upplagor. Många av kioskvältarna är självupplevda historier med färggranna författarporträtt på omslagen, där profiler som Mia Törnblom och Kay Pollack ledsagar läsaren till lyckan. Psykologer har fnyst åt genren, kallat den flummig och ytlig. Oskar Henrikson, psykologstudent från Linköpings universitet, finner det märkligt. – Jag har inget emot amatörer eller glada entusiaster, säger han. Men jag tycker att psykologer borde engagera sig bättre. Han försöker att föregå med gott exempel. En gång i månaden lägger han upp inspelningar på webbradiokanalen Radio Rorschachs hemsida. Efter ämnen som Sigmund Freud, ältande och framtidsvisioner behandlar septembers avsnitt parterapi. – Jag bär med mig något klassiskt förbättra världenideal och tänker mycket på hur man kan göra så mycket som möjligt för så många som möjligt. Det är viktigt att inte glömma bort vilka man ska hjälpa. Psykologernas ovilja att öppna sig leder inte sällan till en klichéartad bild av yrket. För många är psykologen lika med den freudianska analytikern i Woody Allens filmer och tv-serier som Sopranos. Där visas långa, dröjande samtal med betoning på barndom och drömmar. I själva verket är den kognitiva beteendeterapin, KBT, som i Sverige framträder starkast. Här arbetar psykologen med att förändra tankemönster och beteenden, och tilltalet är rakare.

23

– Det är en generationsfråga, säger Oskar Henrikson. På många psykologutbildningar pågår slitningar mellan lärare som förespråkar psykodynamik och studenter som föredrar KBT. Möjligen är det orsaken till att självhjälpslitteraturen de senaste åren har förändrats. Forskare konstaterar att böckerna har blivit bättre. De vänder sig mot en större publik, utan att göra avkall på vetenskapliga principer. Försök att städa bort tidigare nämnda elitism yttras även i internetterapi, radioprogram och personlighetstester online, liksom genom projekt som Psykologer tittar på film. I Kulturhuset bollas frågor mellan publik och proffs. Psykoanalytikern Iréne Matthis säger att hon helst inte vill prata alls, eftersom hon upplever Persona som en musikalisk och poetisk skapelse. Likväl utfrågas hon om Liv Ullman och Bibi Andersson är en och samma? Eller om filmen egentligen handlar om regissörens sökande efter sin mor? Matthis dricker ett glas vatten, utan kolsyra, och fingrar på glasögonen hon har i handen. Jonas Mosskin, sitter intill psykoanalytikern och agerar moderator. – Du är naiv som dragit igång det här att analysera film, säger hon plötsligt och vänder sig mot samtalspartnern. – Men det är bra, fortsätter hon i ganska kylig ton. Naivitet är det bästa sättet att lära sig något. När diskussionen är avslutad och stolar lyfts bort konstaterar Jonas Mosskin samma sak. Han ler obekymrat. – Jag kände när jag satt där att det är vansinne att analysera en sådan här film. Det går inte att göra rätt. Men jag vill verkligen göra ett försök att popularisera psykologin, prata psykologi och berätta saker om människor och relationer.

24

Norrköpings Tidningar 29 september 2007

Vad är grejen?
Snart får Frimurarorden ny uppmärksamhet. Dan Browns kommande bok handlar om den hemlighetsfulla organisationen. Jörgen Löwenfeldt har besökt logen i Norrköping. Nödutgångsskyltarna längs salens väggar släcks. Takbelysningen falnar gradvis av. Svart och tyst. En stjärnhimmel träder fram över taket, och efter en stund tonar en soluppgång upp bakom podiet. Plötsligt tänds allt på nytt. S:t Johanneslogens ordförandemästare Duncan Nordström lämnar reglagen, som är gömda bakom en skärm. – Så där kan det se ut när vi har loge på tisdagar. Vad gör ni då? – Det var en bra fråga, säger Nordström och skrattar avvärjande. Har du fler? Svenska Frimurarorden är en organisation uteslutande bestående av kristna män. Vad som försiggår på frimurarnas möten är hemligt, vilket har lett till omfattande spekulationer. Medlemmarna hävdar själva att hemlighållandet har pedagogiska orsaker. Ritualerna som förekommer under loge utmärks av ett överraskningsmoment. Den som utsätts för dem ska vara

25

oförberedd. Det ryktas om ceremonier med religiösa förtecken, om likkistor, svärdslekar och blodsdrickande. Duncan Nordström och hans frimurarbroder Tomas Wändahl avfärdar påståendena som dumt skvaller. – Jag har aldrig druckit blod, intygar Wändahl. I övrigt kännetecknas Frimurarorden av en allt större öppenhet. På internet finns ett offentligt diskussionsforum, och till och med en frimurarshop. I Norrköping anordnas på Kulturnatten öppet hus i lokalerna på S:t Persgatan. Tusen kvadratmeter i tre våningsplan framvisas. Och redan nu förbereds utställningar och offentliga samlingar till S:t Johanneslogens 150-årsjubileum 2008. Likväl fortsätter mytbildningen. Ofta spelar Frimurarorden en viktig roll i konspirationsteorier. I ett avsnitt av tvserien The Simpsons blir Homer upptagen i den så kallade Stenhuggarorden (som är synnerligen inspirerad av frimurarna). Utefter ett avlångt bord iklädda långa överrockar sjunger medlemmarna: "Vilka kontrollerar det brittiska kungahuset? Vilka håller elbilen tillbaka? Jo, vi! Jo, vi!" I litteraturen finns fler exempel där mytbildningen använts i underhållningssyfte. I Umberto Ecos roman Foucaults pendel har frimurare för avsikt att nå världsherravälde lagom till år 2000. Dan Brown profiterar också på myten. I sin kommande bok sätter han frimurarna i centrum. Boken ges ut i USA i början av nästa år. – Egentligen är det inte längre någonting som är mystiskt med frimurarna. Tidigare höll man saker hemliga i onödan. Nu försöker vi vara så öppna som det går. Det är bara ritualerna och de skrifter som berör dem som är hemliga, säger Tomas Wändahl. – Som frimurare är det förstås roligt att läsa Dan

26

Browns böcker, men jag läser dem som skönlitterära romaner. Han påstår att allt är sant, men i själv verket plockar han bara ut sådant han tycker verkar kul och sätter ihop till ett äventyr, säger Duncan Nordström. En bidragande orsak till förvirringen kring frimureriet är de grupper som använt ordens namn som täckmantel för andra verksamheter. Ett exempel är tidigare vänorden Illuminati som på 1700-talet hade en uttalad målsättning att avskaffa alla befintliga regeringar. Ett annat är den italienska logen P2 som på tidigt 80-tal plundrade en bank på flera miljarder kronor och föranledde den italienska regeringens fall. I Norrköping etablerades orden av kung Adolf Fredrik år 1858. Efter tio år i Holmentornet och hundra år på Garvaregatan ritades och uppfördes en ny lokal på S:t Persgatan. Dörrar och möbler följde med i flytten, vilket har bidragit till en museilik känsla i byggnaden. På väggarna hänger närmare 800 privata sköldar från medlemmar som har nått den åttonde graden i orden (sammantaget finns elva nivåer). I biblioteket har vissa av skåpen försetts med hänglås, och alldeles intill finns ett brandsäkert valv med omistliga, och hemliga, skrifter. Förutom smusslet kring riter fungerar de som vilken förening som helst, hävdar Nordström och Wändahl. Varje tisdag träffas troende Norrköpingsmän klockan halv sju i lokalen för att snacka och äta mat. Småpratet inleds i klubblokalen, där det finns en bar. På utsatt tid fortsätter sällskapet ner till bottenvåningen och den stora salen. Efter logesammankomsten och ritualerna traskar man upp till gatuplanets matsal och äter. Den kristna tron står i fokus, understryker Tomas Wän-

27

dahl: – Varje broder har en målsättning att bli en bättre människa. Det är viktigt att man har en sådan attityd. Han lär sig att se vem han är. Och lär känna sig själv. Trots ett medmänniskoideal, och trots att den svenska orden varje år skänker 30 miljoner kronor till välgörande ändamål, har frimureriet många gånger blivit beskyllt för att vara odemokratiskt. Kanhända inte särskilt överraskande, med tanke på den begränsade medlemsbasen. Dessutom bedöms risken för nepotism vara hög. – Jag ser inget konstigt med att vi bara tillåter manliga medlemmar. I s-kvinnorna tillåts bara kvinnor. Det är ingen som klagar på dem, säger Duncan Nordström. – Och varför skulle man ge uppdrag till en broder i orden? När jag anlitar hantverkare är jag alltid mycket affärsmässig, säger Tomas Wändahl. Fakta: Frimurarna Frimurarorden grundades av fria brittiska murare som byggde kyrkor. På 1700-talet upphörde kopplingen till professionen, men symboler och ritualer behölls. I Sverige har kungen varit ordens stormästare sedan 1809. Kung Carl XVI Gustaf har dock frångått traditionen och fungerar endast som ordens högste beskyddare. Idag finns närmare sex miljoner frimurare över hela världen, i Sverige 15000. I Norrköping finns drygt 250 medlemmar.

28

Nacka Vörmdö Posten 13 maj 2013

Bruset har gjort tystnad till handelsvara
Tystnad är hett stoff. Den saluförs på spaanläggningar och på kursgårdar. Och många är villiga att betala för att inte göra någonting. Men vad händer när vi slutar väsnas? NVP har sökt svaret. Plötsligt stirrade jag och kollegan på varandra över datorerna. Något hade hänt. Vi visste inte vad, mer än att det var något verkligt bra och befriande. Det var dagen då vår 90-talskopiator slutade fungera. Dånet hade upphört. Jag drar historien vid frukosten på retreaten. Klockan är 09:15, vi dricker kaffe och äter ostsmörgås. Syftet är att på något vis motivera min reträtt. Det blir mina sista ord. Vi befinner oss i Kyrkans hus i Orminge. Sammanlagt är vi fem personer som av olika anledningar betalat 100 kronor i syfte att vara tysta en hel dag, i en ignatiansk retreat. Evenemanget har sin grund i helgonet Ignatius av Loyolas erfarenheter av stillhet, då i syfte att komma närmare Gud. – Egentligen är en dag lite kort, säger prästen Eva Broo, som arrangerar. – För mig behövs tre dagar för att jag ska få effekt. Efter en meditation i kyrksalen drar allt igång. Vi tonar in i tystnaden. Ljud är ett ofta förekommande ämne i den lokala debat-

29

ten. Men då i bemärkelsen oljud. Bullernivåer mäts vid Sickla allé, två- och treglasfönster sätts in, plank monteras vid Saltsjöbanan, och alla vet att ljuden – i synnerhet dem vi inte märker – påverkar hälsan. Enligt WHO utsätts 450 miljoner européer dagligen för oacceptabla ljudnivåer. Till och med fiskar får hörselskador på grund av människans ljudutsläpp. Så vad händer när allt försvinner? Svaret: Du hör nya ljud. Jag vandrar otåligt runt i lokalerna, efter att ha stört mig på larmet från parkeringen utanför. Jag hamnar i ”Stilla rummet”. I en garderob hörs en tickande klocka. Outhärdligt. Men det blir bättre. Lagom till lunchen slutar tankarna snurra, jag tittar på mina fingrar och granskar mönstren på dem, jag upptäcker vita fläckar på naglarna. 13:15 får jag prata igen, men bara i några minuter. Jag har ett enskilt samtal med min medvandrare Anna, som jag bara känner vid förnamn. Hon har, precis som jag och alla andra, under förmiddagen intagit olika platser i Kyrkans hus, utan att störa någon annan. Som på bussen till jobbet, ensamma tillsammans. Anna beskriver processen som en lök. Jag har just skalat av ett lager. – Är det inte ganska otroligt att till och med tystnaden blivit en vara? säger jag och åsyftar entrébiljetten. – Det är lite dyrare där borta på Hasseludden, replikerar hon. – Jo, men att man behöver ta sig hit för att klara av att varva ner. – Är inte det att ställa lite för höga krav på sig själv?

30

Samhället ser ju ut så här, vi får intryck hela tiden, svarar hon. Därefter ny tystnad. 14:00 ordnas en meditativ vandring runt i Orminge. Som en grupp dövstumma vankar vi förbi Eddy’s, där närboende firar helgen med öl på uteserveringen. En skäggig man känner igen en i gruppen. Han säger ”hej”, men får inget svar. Han byter ansiktsuttryck. Promenaden är en sensation för sinnena. Barn som ropar ”Hata AIK”, en tom tennisbana, ett omkullvält träd med utslagna knoppar. Stimulans föder ett sug efter mer stimulans. När vi kommer tillbaka får jag en impuls att ta upp mobilen och kolla Instagram. Jag låter bli. Vid 15:30 får vi använda stämbanden igen. I kyrksalen sjunger vi psalm 762. Den första raden lyder: ”Bli stilla, låt tystnaden föra dig nära.” Vi kraxar fram melodin. Andra versen låter bättre. Efteråt skingras vi, utan att egentligen ha träffats. Jag samlar arrangörerna för en pratstund. Det känns som att jag har all tid i världen. Varför kommer folk hit? – Det finns ett stort behov av lugn och ro, med tysta oaser. Det är ju ljud överallt i samhället. Vi gjorde en enkät förra gången vi anordnade detta. Då svarade folk att de villa ha tystnad, lugn, med färre stimuli. Jag tror också att det finns en andlig längtan, säger diakonen Åsa Jansdotter. Retreaten anordnas två gånger per termin, i kyrkans regi. Förra gången, i februari, kom fjorton personer. Behovet var uppenbarligen större då, under oxveckor i minusgrader och mörker.

31

Deltagarna är inte nödvändigtvis samma personer som sitter i kyrkan på söndagar. – Det här är ett sätt att vara social med varandra utan att vara social. Det tycker jag är skönt. Jag pratar mycket, och det är just vi som gör det som behöver retreater, säger prästen Eva Broo. Så vad händer om det blir helt och hållet tyst? I boken ”Koltrasten som trodde att den var en ambulans” testar författaren Anders Mildner just det. Han placeras i ett vadderat rum med klinisk tystnad. Ändå hör han saker, nämligen ett skrämmande pulserande sorl: blodomloppet.

32

Norrköpings Tidningar 10 november 2007

"Kittet som håller fast kulturen är hotat"
I snitt distraheras människan var tredje minut. Det inverkar på läsandet och skrivandet. Är den långsamma kulturen utrotningshotad? Tekniken var vår befriare. Författaren George Bernard Shaw förutspådde att människan år 2000 skulle arbeta två timmar om dagen. Teknologin har snarare kommit att effektivisera oss. Dagens västerländska människor sover nittio minuter mindre per dygn än de som levde för hundra år sedan. Simultankapacitet är en viktig egenskap i ett obegränsat informationsflöde, något som ofta leder till en upplevelsenarkomani där man vid datorn i snitt har åtta fönster öppna samtidigt, och där ringande mobiltelefon, pipande epost och alarmerande tv-nyheter var tredje minut avleder uppmärksamheten. Vuxen-ADHD har en amerikansk psykiatriker benämnt fenomenet. En stigande oförmåga till fokus. Hjärnorna fylls med för stora mängder information. Arbetsminnet försämras, man glömmer bort ord och förlorar rumsuppfattning, och orkar knappast läsa mer än några rader i Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff. Tomas Moberg är grundare av svenska rörelsen Slow society, med bas i Linköping. Långsamhetskonsult är titeln

33

på visitkortet. Han föreläser och ger råd till företag och organisationer. – Eftertänksamheten som finns i kulturen kommer inte till sin rätt i ett snabbt tempo. Att skriva en bok är en långsam process, som bygger på att inte förblindas av det senaste. Att läsa den ska också gå långsamt. Det är två processer som har fått utvecklas i kulturen. Jag tycker att de hotas av det mediala, i en journalistik som är ytlig och ogrundad, där man söker snabba lösningar. Man ska kunna debattera och ge kvicka svar. Kittet som håller fast kulturen är hotat. Läsning är definitivt en ineffektiv sysselsättning. Att tyda sjuhundrasidorsromaner från 1800-talet tar tid och kräver koncentration. Inte underligt att det har uppstått genvägar. Nyligen utkom Henrik Langes seriebok 80 romaner för dig som har bråttom. På fyra rutor avhandlas storverken med fullkomlig respektlöshet: Sagan om ringen (hela trilogin), Utvandrarna, och även Brott och Straff. Alla slutpoänger avslöjas, till och med mördaren i Tio små negerpojkar. Det är småkul. Och tidstypiskt. Ändå har bokförsäljningen sedan 1999 ökat med drygt 50 procent. En ökning som bland annat kan förklaras med den rådande deckarboomen. Snabb kultur för snabba människor, där omedelbar behovstillfredställelse garanteras, menar Moberg. Själv sällar han sig till gruppen slow readers och föredrar att besinningsfullt beta av klassikerna, Dostojevskij, Steinbeck, Hemingway. Han undrar intresserat: – Har man tid att skriva den typen av böcker i dag? Är det möjligt? Distraktionerna kanske står i vägen? Samhällets biljud har mångfaldigats sedan 1800-talet. Att

34

kunna teckna och borra sig in i något, att långsamt väva samman historier. Det har blivit så svårt i dag. Vi störs hela tiden, och i de eviga avbrottens kultur handlar man efter sina impulser. Den globala långsamhetsrörelsen etablerades 1989 i Italien utanför en McDonaldsrestaurang, och har haft effekt på debattklimatet. Begrepp som slow food, slow city (i somras utnämnde sig Falköping till Sveriges första långsamma stad), slow fashion och slow design har vunnit genomslag. Yoga har blivit en folksport och Dalai Lama-besök fyller Globen. Några milstolpar: I slutet av 80-talet hojtade Robin Williams ”Carpe diem” i filmen Döda poeters sällskap. 1993 drog filosofen och debattören Ladislaus Horatius i nödbromsen i protest på ett X 2000-tåg mellan Stockholm och Oslo. Åtta år senare författade Owe Wikström boken Långsamhetens lov. Kanadensaren Carl Honorés bok Slow – lev livet långsamt gavs ut några år därefter, och hans föredrag är flitigt nedladdade på nätet. Det svenska riksdagsvalet 2006 kom i mångt och mycket att handla om det som kallades för livspusslet. Båda de politiska blocken gav löften om att hjälpa människor att pussla samman arbete och fritid, där en nymoderat retorik vann väljarnas förtroende. På samma gång är långsamheten ännu provocerande. Den söligt gående hinner inte över övergångsstället innan den gröna gubben blir röd, och den senfärdige medarbetaren är alltjämt måttligt populär på kontoret. Att förändra i grunden verkar besvärligt. Man åker på spa en helg, och låter långsamhetens lov skjutas på framtiden, säger Tomas

35

Moberg. – Ett nyckelord är sedan. Jag ska bara göra karriär först. Sedan kan jag ta det lugnt. Jag tror inte på det där. Det handlar om prioriteringar, att välja bort, att begripa att det finns mervärde i att göra saker ordentligt. Jag och min fru har ställt upp tv:n på vinden, och begränsat behovet av ny teknik och chattprogram. Det har gett tid för samtal och läsning. Det gäller att hitta stunderna som finns, vilket möjliggör att gå till djupet av kulturen, säger Tomas Moberg. Hjärnforskaren Torkel Klingberg spår i boken Den översvämmade hjärnan en framtid där tekniken bistår människan med att sålla bland intrycken, och tar som exempel Nasas forskning kring informationspaneler för piloter. Om en olycka inträffar lyser bara den nödvändigaste informationen. Tomas Moberg hoppas att Klingberg får rätt: – Det finns något i den rådande kulturen som får oss att göra flera saker på en gång. Gör det du gör och inget annat, är mitt råd. Multitasking leder inte rätt. Datorerna har ställt till det, med de möjligheter de erbjuder. Ofta är det ett krav att vi utnyttjar dem fullt ut. Det är teknologin som stressar oss i grunden. Från en jackficka spelas en melodisnutt med virveltrummor. Mobiltelefonen knäpps av först efter ett tiotal sekunder. Vad pratade vi om, nu igen? – Just så, säger Tomas Moberg. Vi reagerar hela tiden på det som händer i ögonvrån. Det stör vårt fokus.

36

*

TEKNOLOGI

37

Norrköpings Tidningar 29 augusti 2007

Mamma ser dig
Facebook är nätgemenskapen där alla får vara med. För första gången kan föräldrar umgås på samma virtuella mötesplatser som sina barn. Men inte utan konflikter. Ett nytt meddelande. Min faster har anslutit sig till Facebook, och gjort mig till vän. Hon tror att sajten kan hjälpa henne att hålla koll på vad sönerna sysslar med, och vad brorsbarnen ägnar sig åt. Genast får hon reda på att den äldste sonen just har gjort slut med sin flickvän. ”Ja, men så praktiskt att jag kan kolla upp mina egna barn också! Perfekt!” skriver hon. Entusiasmen delas inte av sönerna, vars tillvaro på hemsidan jag har följt med intresse. Den yngre har framhållit att han söker efter ”whatever he can get” i kärleksväg. Han har även lagt ut familjens hemtelefonnummer. Den äldre förekommer på 207 foton och 2 videos inlagda av kompisar. Inte alla bilder lämpar sig för mammas ögon. Med Facebook håller du kontakt med de människor du egentligen inte hade tänkt hålla kontakten med, men gör ändå för att det är enkelt. Med hjälp av ett nyhetsflöde uppdateras du ständigt om vad klasskamraterna från lågstadiet eller chefen från förra jobbet gör i dag. Jag läser: Mark joined the group journalists. Piotr is looking for an apartment.

38

Maria is now married. Christina and Ulrika are now friends with Anna. Emily is slötittar på fotboll. Efternamnen har jag tagit bort. På Facebook heter du som du gör även utanför sajten, inte något alias för oigenkännlighet. Att finna vänner är på så vis okomplicerat. Det forna studentcommunityt från Harvard har över 120 000 svenska medlemmar, och är enligt besöksräknartjänsten Alexa Sveriges nionde mest besökta hemsida. Egentligen är det fullkomligt logiskt. 80-talisterna har vuxit upp, läser på universitet eller förvärvsarbetar, de vill inte längre driva omkring på glättiga ungdomscommunityn som Lunarstorm och MySpace. Facebook utmärks av ett sobert utförande, vit bakgrund med blåa detaljer, och skulle lika gärna kunna vara en hemsida för en revisionsfirma. En bedräglig känsla av trygghet råder, den försäkrar att det som händer på Facebook stannar på Facebook. För vissa är det också så, sajten har en ordentlig avdelning för hur man begränsar sin profil för andra medlemmar. Det barn som vill undslippa sina föräldrar kan enkelt ordna detta. Men inte alla vet hur man gör, och få inser att de har ett behov. Enligt en ny undersökning lämnar 41 procent av sajtens medlemmar ut personlig information till vem som än vill ha den. Som till polisen. I USA har bilder från communityt använts för att kartlägga när studenter ska anordna röjiga evenemang. Företag i rekryteringstankar har också blivit hängivna besökare. Sajten fungerar för dem som ett verktyg för att utreda någons faktiska identitet. Den alltför god-

39

trogne nätanvändaren, med mycket på sitt samvete, har åtskilligt att frukta. Enligt det avtal som alla medlemmar godkänner förbehåller sig Facebook rätten att använda information om personer som hittats genom andra källor än sajten, som på bloggar eller i tidningsartiklar. Genom en annan klausul tillåter medlemmen Facebook att sälja ens personliga uppgifter till företag. Man behöver i själva verket inte ens betala för att nå sådan information. För ett par år sedan laddade två studenter ner över 70 000 profiler från hemsidan genom att använda ett automatiskt skript. Då för att tydliggöra sajtens säkerhetsproblem. Den amerikanska psykologen Sherry Turkle har beskrivit Facebook som den sajt som bäst kartlagt den första internetgenerationen. Hon bekymrar sig över de ungas nonchalans inför problemet, och befarar att de i framtiden inte kommer att fästa någon vikt vid sin personliga integritet. Vare sig det gäller hemsidor, kreditkortsföretag eller myndigheter. Oron är dock större på kultursidor och bland integritetsexperter än hos användarna på communityt. Det är därför föga underligt att föräldrar väljer att ansluta sig till samma hemsidor som sina barn. Den republikanske presidentkandidaten Rudy Giuliani hamnade för några veckor sedan i ett kärvt läge då det framkom att hans dotter stödde demokraterna och hade gått med i gruppen Barack Obama (One Million Strong for Barack) på Facebook. Efter en åthutning från fadern gick hon ur dagen därpå. Även svenske utrikesministern Carl Bildt har ett konto.

40

Helt öppet, för vem som helst att besöka. Bland vännerna märks hustrun Anna Maria Corazza Bildt och produktionsbolagsägaren Anna Bråkenhielm, men även dottern Gunnel. Pappa ser dig också.

41

Internetworld 20 november 2009

Adblock – för att du hatar internet?
Webbläsaren Firefox populäraste tillägg – Adblock – gör dina banners osynliga. Ett problem för mediebranschen, men också för marknadschefen. Vem betalar egentligen för de blockerade annonserna? Vi var nyinflyttade och gick för att hämta posten. Brevlådan var överfull, innehöll floder av infoblad, broschyrer och kataloger från företag som ville sälja oss saker. Vi satte upp en ”Ingen reklam, tack”-skylt. Strömmen av budskap avstannade. Skylten blev kvar. Känslan är ungefär densamma efter att ha installerat Adblock Plus, det mest populära tillägget till Firefox med 60 miljoner nedladdningar och en expansionstakt på en miljon i veckan. Webben förändras. Allt blir tyst och stilla. Sajter som Aftonbladet.se eller DI.se är snabbladdade när annonserna avlägsnas. Syns du inte finns du inte, sägs det. Och i dessa internetanvändares ögon är annonsköparen osynlig. ”Ingen reklam, tack”, meddelar man. ”Men gärna sajtens övriga innehåll.” För mediebranschen är problemet uppenbart. Redan i dag är det knivigt att få nätsatsningar att gå ihop. Om internet ska följa i direktmarknadsföringens spår – där var tredje hushåll tackar nej till reklam – blir det svårt att överleva. Än så länge är det långt dit, lugnar mediechefer-

42

na. Men hur ser läget ut för den som köper annonsen? Någon måste ju betala för det som inte syns. En som funderat i de banorna är Fredrik Wallner. Han är Microsofts strateg för den svenska annonsmarknaden, bland annat via Hotmail och MSN.se. I oktober förra året sa han i en intervju i Internetworld: ”Jag tror inte längre att det går att bomba ut mattor med banners. Jag tror att användarna kommer att revoltera mot det. Det är som om man skulle visa 20 reklamfilmer i tv-rutan samtidigt och sen fråga om du sett dem.” – Vi är inne i en ond spiral, säger Fredrik Wallner i dag. Om mediet inte kan finansiera sin verksamhet, för att man inte kan ta tillräckligt betalt för kontakten med läsaren, måste man öka annonsmängden. Besökaren blir då ännu mer less på reklam. Alternativet till annonser är att ta betalt för innehållet. Men det tycks inte vara någon lösning, säger Fredrik Wallner. – Den mest framgångsrika modellen är fortfarande annonsfinansiering. Men konsumenten tycker att det är för mycket brus och reklam. Det finns en tydlig brist på kärlek i den här trepartsaffären. Man måste vända spiralen. Minska bruset och öka precisionen. Hur många använder Adblock? Antalet nedladdningar är enkelt att studera, men andelen besökare desto svårare. Microsoft har själva ingen statistik och detsamma gäller för andra aktörer. En fingervisning kan dock vara att Firefox i augusti utgjorde 31 procent av den globala webbläsarmarknaden. En ökning med fem procent på ett år. – Bannerblockerare är inget massfenomen, säger Fredrik Wallner. Men jag tror att branschen måste ta det här på

43

allvar ändå. Om de totalt har tio miljoner användare varje vecka är det inget hot mot affärsmodellen för närvarande. Men om alla använder Adblock är affärsmodellen död. Drar man ut trendlinjen ser man att det här avgörs någonstans. Om medierna är proaktiva, och förklarar för läsarna att annonsörerna håller tjänsten vid liv, och skapar en balans mellan annonserna, mediet och användaren, då kan det gå. En annons som blockeras av Adblock hämtas aldrig ner till användarens dator, och räknas därför inte som en visning. Problem för köparen uppstår om annonsen är tänkt att riktas till just den person som använder programmet, eller om man köpt utrymme efter en fastprismodell. – Redan i dag måste man hitta alternativa sätt att nå vissa målgrupper. Vi måste hitta andra sätt att kommunicera med dem på. Ska vi ta betalt eller ska det vara gratis? Hur ska vi då återupprätta förtroendet? Och hur ska vi förklara det här pedagogiskt för alla? säger Fredrik Wallner. På frågan varför man använder Adblock svarar omgivningen ”För att stå ut med SvD.se”, ”För att reta annonsörer”, men också ”Att använda adblocker är att hata internet.” Just så brukar debatten föras. Förespråkarna känner sig inte sällan delaktiga i en motståndsrörelse där annonsörerna är skurken, kritikerna liknar det vid stöld. Det är att äta kakan och ha den kvar, resonerar man. Danska morgontidningen Berlingske Tidende gick i somras till attack mot läsare som använde Adblock. De stängdes helt enkelt ute från sajten. Förhoppningen var att få med sig andra stora tidningssajter, men det vann inget gensvar. Någon månad senare släpptes annonsblockerarna in igen.

44

Mediebranschen ska ha en mildare framtoning. Det tror vd:n för Sveriges Annonsörer, Anders Ericson. Först och främst måste frågan börja diskuteras. För det gör den inte i dagsläget, hävdar han. – Jag har inte lösningen på problemet, men en bra början är att informera marknaden och annonsörerna om att tekniken finns och att den växer. Jag kan inte påstå att jag är konspiratoriskt lagd, men jag är förvånad att det inte skrivits mer om det här. Kanske är det så att mediebranschen inte vill såga av den gren man sitter på? Anders Ericson sneglar mot tv-industrin när han ska sia om framtiden. Om ingen vill titta på reklam får reklamen hitta andra vägar att nå folk genom. – Annonsörerna försvinner från tv-reklamen och hamnar i programmen. Det här ser vi hända på internet, bland annat i bloggosfären med köpta inlägg. Det är mycket möjligt att en del sajter kommer att tvingas in i den här typen av otydligheter. Det vore en olycklig utveckling. Grundproblemet är att det görs för mycket dålig reklam, säger han. Det är Sveriges Annonsörers största utmaning. Marginalnyttan avtar samtidigt som reklamen blir allt mer påträngande. Klickfrekvensen går ner, priserna sjunker. Under andra kvartalet i år minskade bannerköpen, mätt i pengar, med 8,4 procent. – Vi lider av en reklaminfarkt. Man måste förstå att en del inte vill ha den här typen av information. Det är samma sak som med brevlådor. Det är ingen idé att lägga in reklam i en brevlåda märkt med ”Ingen reklam, tack.” En som håller med är Wladimir Palant, mannen som utvecklat Adblock Plus. Han bor i Norge och har på sin blogg gång efter annan poängterat att hans målsättning inte är

45

att ödelägga annonsindustrin. Istället handlar tillägget om att bli av med all tafflig och störande reklam som ändå inte borde förekomma på nätet. ”Det enda sättet att inte bli blockad är att se till att inte användarna vill blocka annonserna”, skriver han. På den punkten tycks de flesta ense. Annonseringen på internet måste vara relevant och anpassad efter personen som är tänkt att se den. Men det är lättare sagt än gjort. För att verkligen åstadkomma det krävs att internetanvändare lämnar ut mer information om sig själva. Inte alla är villiga att göra detta. Men de borde. Det säger Staffan Slörner, vd för Sveriges Mediebyråer, och fram till i våras Försvarsmaktens marknadschef. Där ratade han standardiserad bannerannonsering och kallade den ”värdelös” och ”aldrig värd pengarna”. Nu är han chef för en organisation vars medlemmar hanterar 11 miljarder kronor om året att köpa annonser för. – Relevans är otroligt viktigt. Både var man lägger sitt budskap och vem man presenterar det för. Det låter som en floskel, men man måste jobba med det och bli bättre på det. Försvaret la mycket krut på satsningar på Facebook, med gameadvertising och Googleannonser. Banners fanns med på ett hörn, men då gärna med flera annonser på en och samma sida. Då blir man sedd, säger Staffan Slörner. – Adblock har alltså 60 miljoner nedladdningar. Det kan vara mycket och också väldigt lite. Det är beroende på hur man ser det. Än så länge laddar merparten av internetanvändarna inte ner programmet. Men det sänder en viktig signal till branschen som manar till eftertänksamhet. Vi har ett ansvar för att reklamen ska ha ett underhållningsvärde och ett nyttovärde för användaren. Klart är att om

46

alla konsekvent blockar annonserna, då försvinner affären från internet. Det slutar på samma sätt som det började. Med ett frågetecken. Några studier om bannerblockerarnas effekter har inte nått vare sig annonsköpare eller mediebyråer. Frågor som ”Hur stor andel av era besökare använder Adblock?” får inga svar. – Det är framförallt det som jag ser som ett problem, säger Jimmy Rodhelind, chef för digitala medier på Mediacom. Att man på ett tydligare sätt borde rapportera om det. För det handlar inte om någon revolution, menar han. Liknande program har funnits i många år, samtidigt som de flesta annonsköpare beställer kampanjer med förbeställda exponeringar. – Så länge man är en professionell köpare är det ingen risk. Däremot finns det en risk om man köper en veckoplacering på en sajt som har en målgrupp som gärna använder Adblock. Då kan man få betala för mycket.

47

Norrköpings Tidningar 27 oktober 2007

De skapar Wikipedia
Vem ligger bakom informationen på världshistoriens största uppslagsverk? NT besökte Wikipedias intresseorganisations första årsmöte. Så här ser de alltså ut. Drygt sjuttio personer har samlats i filmsalen på Nordiska Riksmuseets nedre plan. Här sitter åtskilliga glasögonprydda män med skäggväxt och ostyrigt nackhår, och 20-åriga killar med bärbara Mac-datorer. Samt ett fåtal tjejer. – Så mycket folk! Det är skithäftigt, verkligen. Studenten Joakim Larsson står invid väggen i trappan. Om två timmar är han vice ordförande i den nystartade föreningen Wikimedia Sverige. Han utforskar lokalen. Här sammanförs vissa för första gången. – Ni känner mig kanske bäst som ”habj”, upplyser en. – Det är jag som är ”Hannibal”, presenterar sig en annan. Wikimedia är Wikipedias intresseorganisation. Den syftar bland annat till att ge uppslagsverket en röst i debatten. Organisationen inrättades år 2003 av Wikipedia-grundaren Jimmy Wales, filantropisk mångmiljonär med storvulna visioner. Wikipedia är en gemensam global hjärna, en kunskapsbank förädlad av miljontals människor. Alla får vara med.

48

Världshistoriens största uppslagsverk har blivit en symbol för internets potential. I Sverige har antalet artiklar årligen dubblerats, men svenskan dalar ändå på listan över sajtens största språkområden. Det är den ena sidan. Den andra är att en huvudpart av innehållet har införts av en kärntrupp användare. Vissa blir utsedda till administratörer, arbetar ideellt, övervakar andras redigeringar och tillför egen information. Utan dessa skulle Wikipedia sannolikt gå under av klotter och nidingsdåd. Den svenska sektionen av uppslagsverket omfattar närmare 260 000 artiklar och förvaltas av 77 administratörer och tre så kallade byråkrater. De senare verkställer beslut om vilka som får bli administratörer. De kallar sig ”Rosp”, ”boivie” och ”Thuresson”. Alla meningsutbyten sker digitalt. Lennart Guldbrandsson är Wikimedia Sveriges ordförande, och till följd därav den högsta ledaren för den svenska delen av uppslagsverket. Ändå har han bara mött två av de tre byråkraterna ansikte mot ansikte. – Den tredje, ”Thuresson”, har jag inte träffat och jag vet faktiskt inte vad han heter i förnamn. De andra stöter jag ihop med lite då och då, säger Guldbrandsson, som i yrkeslivet är verksam som frilansande manusskrivare. Hans karriär på sajten har gått undan, så sent som år 2005 avfattade han sin första artikel, om sångaren Pierre Isacsson. Längre fram specialiserade han sig på artiklar i ämnet ”deckare”. Efter ett tag blev han administratör. Hans bana är ganska typisk för sajtens medarbetare, menar han. Typisk även på så vis att han fungerar som representant för gruppen medelålders vita män.

49

– Vi tror på meritokrati. Man bedöms efter det man har utfört. Vi skulle gladeligen se att det blev en jämn könsfördelning. Men det har inte blivit så. Det finns heller knappt några invandrare. Detta märks även på engelskspråkiga Wikipedia. Fortfarande är det vita män som skriver. Men Nationalencyklopedin har samma problem, har jag hört. På årsmötet råder en nästan profetisk anda. Det fnissas och applåderas. Mest kivas man om formaliteter i stadgarna, kryckiga översättningar eller parenteser som borde flyttas. Målet är att om något år vara runt etthundra medlemmar. För närvarande är föreningen ekonomiskt ansatt och hyran av en monter på bokmässan skulle sluka budgeten för såväl 2007 som 2008. Ändå utgör männen, och de få kvinnorna, en inflytelserik församling. I en tid då lättillgänglighet och snabbhet blir allt centralare är Wikipedia en vinnare. Artiklar från sajten dyker ideligen upp i topp på googlesökningar. Kunskap är makt, och allt som oftast är det just till nätencyklopedin människor vänder sig för att få inblick i ett ämne. En paradox är att Wikipedia ofta anses tillförlitligt nog att använda i arbetet, men inte prestigefyllt nog att ange som källa. När Doris Lessing vann Nobelpriset i litteratur publicerade Dagens Nyheters hemsida en längre text kopierad från sajten. ”Snabb nödlösning”, löd förklaringen. ”Vi borde ha använt Nationalencyklopedin istället.” Alla tar informationen i anspråk. Myndigheter: Sveriges ambassad i Japan plagierade Wikipedia i en promemoria. Skolelever: uppslagsverket är troligen den mest använda ej utsatta källan i skoluppsatser. Jurister: det finns i USA ett hundratal fall där artiklar från hemsidan har nyttjats i

50

rättsliga mål. Klarar Wikipedia av att hantera sin nyvunna makt? Tveksamt. Tidigare i år väckte administratören Essjay uppmärksamhet när han blev påkommen med att inte vara en professor i religion, utan en 24-årig kattägare från Louisville. Han hade redigerat tusentals artiklar. Egentligen är det inget att förvånas över. På Wikipedia är du den du utger dig för att vara. Lennart Guldbrandsson: – Vi kollar meriter för de som får en befattning inom Wikimedia. Men inte för administratörer eller byråkrater. Det gör det förstås svårt att veta om folk är de personer de påstår sig vara. Om jag inte hade deltagit på möten skulle jag i praktiken kunna utge mig för att vara kvinna och använda en bild på en släkting. Och folk hade inte vetat någonting. Det finns oräkneliga exempel där företag har bearbetat sina egna sidor, och avlägsnat mindre smickrande uppgifter. Ändringar som upptäckts först ett flertal månader efteråt. Men det problemet har uppförstorats, menar Guldbrandsson. – Företagen som går in och ändrar gör det oftast genom en anonym användare. Det är ganska lätt att bevaka och vi har en hel rad klottersaneringsverktyg. Det är som i kasinona. Huset vinner alltid. Man brukar säga att Wikipedia inte fungerar i teorin, bara i praktiken. Många tvivlar på att det kan fungera. Men det gör det förvånansvärt väl. På årsmötet stiger linköpingsbon Lars Aronsson fram på scenen, iförd en pölsig Projekt Runeberg-t-shirt. Hans roll i den svenska nätencyklopedihistorien har varit betydande.

51

Själv startade han i början av decenniet nämnda Projekt Runeberg, men även det numera nedlagda uppslagsverket Susning.nu. – Välkomna till år 2057 och firandet av Wikimedias 50årsjubileum! säger han. Jag ska ge er en klärvoajant resumé av vad som har hänt sedan vi grundande föreningen. Halvt på skämt, halvt på allvar skissar han upp framtiden för nätencyklopedin. År 2017 har sajten 10 miljoner artiklar. År 2027 samlas medlemmarna för att högtidlighålla minnet av Nationalencyklopedin. År 2057 köper Wiki-tv upp spillrorna av BBC, TV4 och SVT. Sneda leenden framträder på ansiktena i salen. Nog kan han ha lite rätt, trots allt.

52

*

ARKITEKTUR

53

Nacka Värmdö Posten 3 november 2010

Fulaste huset vill ingen kännas vid
Granne med Danvikcenter – som såldes häromveckan – ligger det som utnämnts till Nackas fulaste plats. Men parkeringshuset ingick inte i försäljningen. Nu råder osäkerhet om framtiden. – Det rör väl inte mig. Jag är här några minuter och åker härifrån sedan, säger en parkeringsvakt, som vankar runt i mörkret i parkeringskomplexet. På insidan ser parkeringshuset ut som vilket som helst. På utsidan är det ett landmärke, men sällan i positiv mening. Isoleringen har trängt fram på sina håll. Svarta avgasrester klättrar längs cementen. Och fasaden blir till stoft så fort den vidrörs. – Det ser ut som i Sibirien. Nu har jag aldrig varit där. Men det ser ut som jag föreställer mig att det är där, säger Kay Karlsson. Hon var den som 2007 initierade tävlingen om Nackas fulaste plats. Då efter att ha gått stavgång varje måndag med sina vänner. Parkeringshuset var själva finalen efter en vacker slinga utmed Danviken. Och när Nackaborna fick tycka till, ja, då tyckte de som stavgångslaget. Sedan dess har parkeringshuset inte blivit vackrare. Delvis på grund av att det tvistas om vem som äger det. Är det bostadsbolaget Landic, som gick i konkurs, eller möjlig-

54

en Fabege? Resultatet har blivit fortsatt förödelse. – Jag tittar på det flera gånger varje dag. Varje gång jag ska hem. Det är nästan så att man skäms när man tar hit gäster, säger Lennart Petterson, granne till Kay Karlsson. Det här med skönhet är förstås inget allmängiltigt. Just som NVP är på platsen för att porträttera garaget börjar en kvartett arkitekturstudenter fotografera byggnaden. De är på plats för ett skolprojekt. Och tycker att huset är vackert. – Här finns många intressanta detaljer, säger Alexander Boyea. – Stuprören ser nästan ut som styltor. Och spiralen där borta är schyst, säger Rebecka Andersson. Ett oplanerat möte uppstår längs Kvarnholmsvägen. Kay Karlsson traskar fram till studenterna och frågar: – Gillar ni det här huset? Varför det? Skicket då? – Det behöver underhållas, håller ju på att rosta. Det kommer inte att vara i brukbart skick snart. Man behöver bara ta en högtrycksspruta och fixa det, säger Alexander Boyea. Sedan står de allihop och fingrar på fasaden och konstaterar att materialet låter keramiskt när det lossnar. Skadan är emellertid minimal. Väder och vind har redan orsakat en hög bråte på marken.

55

Nacka Värmdö Posten 15 november 2011

Han vill bygga bort brott
Går det att bygga bort brott? Svaret är ett övertygat ja, från brottsförebyggaren Jan Landström. Frågan är om vi blir tryggare på kuppen. Trafikseparering. Ordet var i ropet på 60- och 70-talet. Bilister på en plats, gående på en annan. Idéerna gick igen även i sättet förortens byggnader placerades. Bo på ett ställe, shoppa på ett annat, jobba på ett tredje. Det var ett sätt att sortera livet på, tänkt att göra det lite lättare. Men ur vissa hänseenden blev det inte så. – När affärerna stänger är det öde här. Om Lisa, 15 år, har kommit hem från kvällsträningen går hon av bussen där nere. Då borde hon kunna ta en trygg väg hem, säger Jan Landström och tittar ut över Ektorps centrum. Han är brottsförebyggare i Nacka, och kallas ofta in när kommunen ska bygga nytt. Jan Landströms roll är att spå hur tillvaron blir för personerna som flyttar in, om de kommer att trivas, känna sig trygga. Med anledning av detta beslöt NVP för att ta med honom på en kortare turné för att kommentera några befintliga områden. Går det att bygga bort brott? – Ja, definitivt. I en stadsdel i Ballerup utanför Köpenhamn kunde man genom att förändra bebyggelsen minska brottsligheten med upp till 40 procent. Och brotten försvin-

56

ner verkligen, just för att de flesta brott är tillfällesbrott. Att miljön påverkar oss är självklart, säger han, och refererar till fromma civilister som blir brutala våldstäktsmän i krigssituationer. – Kanske är det miljön det handlar om och inte personer. Om tre elever i en klass på 30 är stökiga kan man välja att fokusera på dem. Då förstärks sannolikt det negativa beteendet. Eller så lyfter man fram de andra 27. För några veckor sedan besökte Jan Landström New York tillsammans med trygg- och säkerhetsdirektören Per Höglund och kommunalrådet Eva Öhbom Ekdahl, M. Resan utfördes i syfte att lära av stadens brottsförebyggande arbete. Ett av resmålen var Bryant park. Tidigare var parken ett tillhåll för narkomaner, numera spelas här schack, böcker lånas ut, det finns gratis wifi och band spelar musik. – Parkvärdarna mäter varje dag vilka som varit där. Antalet kvinnor, antalet äldre. Det ska finnas något för alla. Blandningen av åldrar är ett bra sätt att minska brotten. Precis när han säger detta svänger vi in vid Orminge centrum. En plats uppförd 1967-1971, där husen skulle symbolisera kobbar och grönområdena föreställde havet. Men på centrumparkeringen vill få vistas när det börjar skymma. – Då ekar det mellan husen. Samtidigt är det en knutpunkt, så många måste gå här. Man går på gångvägar som är öde, genom tomma ängar. Separering leder till mindre social kontroll. I det här avseendet är det bättre att integrera boendet med annan verksamhet. Planer finns redan för ett omvandlat Orminge. Modeor-

57

det stadsmässighet används i studierna, vilket innebär rutnätsstruktur, långsam biltrafik, bostadsrätter, butiker, till och med skyskrapor. I kommunens papper står det skrivet att man vill skapa ett ”tryggare och livfullare centrum” och att ”öde områden leder till otrygghet”. – Det ska bli en mer levande miljö, med mer social kontroll i form av det mänskliga ögat. Har vi inte sådan övervakning måste vi som nu ta till väktare, nattvandrare och i slutändan kameror. Resan går vidare till Myresjöskolan. För att ta oss dit åker vi bil. En regnig oktobervardag känns det aningen för långt att gå. – Det bästa är om man kan lägga skolan mer centralt. Då blir det rörelse även på kvällstid. I Nacka har vi placerat skolor i utkanten av området. Det får följden att de byggnaderna blir mer drabbade av skadegörelse. Hammarby sjöstad symboliserar många av de bra idéerna, säger han. Lagom låga hus, boende, kontor, trafik och skolor. Allt i samma kvarter. Kritiker klagar dock på att det kan ha blivit för enformigt, lite väl tryggt. – Jag tror att det kan vara andra faktorer som ligger bakom det. Man har till exempel byggt ganska likartat. Men vi kan se tydliga indikationer på att det är säkrare där. Men man behöver inte bygga stadsmiljö, det handlar lika mycket om var man placerar byggnaderna. I Sjöstaden bor inte många fattiga. Hur viktigt är det att blanda boendeformer? – Alla tjänar på blandade upplåtelseformer. Även de i välbeställda områden tjänar på det. Vi försöker i Nacka. Men samtidigt finns en marknad att ta hänsyn till. Vi skulle till exempel gärna bygga bostadsrätter i Fisksätra.

58

Men marknaden är inte mogen för det än. Vad kan man göra åt det? – Motvikten till marknaden brukar väl kallas politik? Det här med trygghet är en svår fråga. Ju mer man pratar om trygghet, desto mindre trygg känner man sig. Och så har tryggheten egentligen ingenting att göra med säkerhet. Målet för kommunen är framförallt att minska otryggheten på säkra platser. Samtidigt har behovet av trygghet ökat. – Och det markant. Det finns risker med det. Den som fokuserar på att alltid vara trygg minskar sitt livsutrymme. Oftast är äldre mest otrygga i samhället. Och unga killar mest trygga – fastän det är de som ränner i Slussen klockan tre på natten. Kanske är det just därför. För att de vet att för det mesta händer ingenting. Vilka platser är osäkra då? – Generellt är Nacka en säker plats. Platser som är brottsdrabbade har ofta många människor på samma plats, personer i samma ålder, avsaknad av social kontroll från folk i olika åldrar och en konkurrenssituation. Så många sådana ställen finns inte här. Förutom skolorna. Det är där unga människor råkar ut för och begår flest brott. Men det går att bygga bort platserna i skolor där brotten begås. Det har vi bland annat gjort i Kunskapsgallerian i Sickla. Vi sätter oss i bilen igen, via Ormingeleden till Värmdöleden, och så Vikdalsvägen intill Nacka Forum. Jan Landström pekar plötsligt på varuhusets gråa fasad. Eller mur, som han kallar den. – Ser du klottret där? Det är en följd av att man är på en

59

plats där man inte blir sedd. Den där dörren ser ut att ha sanerats många gånger. Jag hade synpunkter på det här, men Forum hade andra intressen. Snart stannar vi till på färdens sista destination – en rökruta. Utanför Nacka gymnasium står ett tiotal ungdomar med cigaretter i händerna. Men de står inte exakt utanför, utan vid en vändplan. Poängen är att här finns inga lärare. För gymnasisterna får egentligen inte röka i skolan. Tror du inte att det finns de som har invändningar mot att övervakas? – Det handlar inte om det, utan om att jag ska kunna bli sedd om jag vill det.

60

Norrköpings Tidningar 7 april 2011

En ny stad – för de nya välanpassade invånarna
När lyxbilarna kom till Prenzlauer Berg i Berlin förklarade vänsterradikala ungdomar krig mot yuppifieringen av området. Detsamma lär inte hända på Butängen, tror Jörgen Löwenfeldt, som har läst boken The Gentrification Reader. Jag har sett dem, de nya invånarna. De finns avbildade i den fördjupade översiktsplanen för framtidens Butängen. Nedan följer mina iakttagelser: Längs en lokalgata inte långt ifrån Johannisborgs fästning vankar en man i 35-årsåldern. Han är vit, vältränad, bär solglasögon, gubbkeps och en åtsittande grå t-shirt. En pojke – sannolikt mannens son – går intill på trottoaren. Andra framtidsmänniskor joggar eller cyklar, när de inte fikar med vänner eller strosar med barnvagnen längs ett butiksstråk. I dessa kvarter bär ingen slöjor eller systembolagskassar. Ingen går med stöd av rollatorer eller har mörkare hudfärger. Ingen. Ett väntat utfall. Det här har blivit en global standard för stadsplanering, vare sig det gäller São Paulo, Bombay eller Norrköping. Läran lyder: Den som tillfredsställer den trendkänsliga me-

61

delklassen får maximalt utfall. Framtidsgurun och professorn Richard Florida är en av dem som gått i bräschen med sina teorier om den kreativa klassen. Ett sätt att vitalisera städer, anser förespråkarna. Ett recept på segregation, hävdar kritikerna. Men utvecklingen inleddes långt innan den entusiasmerande professorn gav sig ut på föreläsningsturné. Om detta går att läsa i den mastiga antologin The Gentrification Reader Här beskrivs hur våra städer förändrats genom decennierna, med start på 60-talet och Ruth Glass skildring av hur fattiga invånare trängs ut ur Londons innerstad för att ge plats åt den övre medelklassen. Gentrifiering, sprunget ur det engelska ordet gentry (ungefär: fint folk), har en omtvistad definition. De flesta forskare kan dock enas om att det är fråga om en nykolonialism, där ursprungsinvånare och ursprungsföretagare är förlorarna. Svenska exempel finns i centralt placerade tidigare arbetarkvarter som Södermalm i Stockholm, Majorna i Göteborg och Möllan i Malmö. Ur ett ekonomiskt perspektiv har många lutat sig mot antropologen Neil Smiths tankar om det så kallade räntegapet, där befintliga markpriser har ställts mot de potentiella. I samband med samhällets skiftande fokus från bilism till stad har ”underutnyttjade platser” rustats upp, något som lett till hyreshöjningar och bostadsrättsbildande. Förklaringen räcker bara halvvägs. Den reder inte ut orsakerna till medelklassens vurm för den fulsnygga och

62

halvtrasiga stadsmiljön. Där en äldre industrilokal alltid är att föredra framför en ny. Några stänk av konstnärlighet i sin närhet är också välgörande för identiteten. Jakten på det autentiska är paradoxal. När väl de nya invånarna flyttat in, slipat parkettgolven och köpt designmöbler har inte ursprungsbefolkningen längre råd att stanna kvar. Eller har de bara ingen lust. Hemkvarteren har blivit främmande för dem. Om denna process skrivs väldigt lite. Förmodligen för att den sker i det tysta. Undantag finns. Som när vänsterradikala ungdomar häromåret satte eld på trehundra lyxbilar i stadsdelen Prenzlauer Berg i Berlin. Bilarna och dess ägare betraktades som inkräktare i de kvarter som tidigare var centrum för intellektuella östberlinare. Kultbloggen Stuff White People Like skriver så här om gentrifiering: ”Den säkraste affär en vit person kan göra är att köpa ett hem i ett område på uppgång.” Det är den ökade privatiseringen av det allmänna som har smalnat av alternativen för den som inte vill äga sitt hem, påpekar utgivarna av The Gentrification Reader.. Emellanåt låter det i samhällsdebatten som om processen fungerar som en naturlag, att den sociala och ekonomiska jämlikheten i städerna bara kan minska. Men, understryker forskarna, det är ett val som stadsplanerare och politiker gör. Ibland går det att skylla på okunskap. Många gånger är det ett aktivt val. Som när den nederländska staten försöker få kontroll över problemtyngda förorter genom att locka dit kreativa människor ur medelklassen. Tidigare nämnde Richard Florida kan inte beskyllas för gentrifieringen, men han har bidragit med välkomna ar-

63

gument för de politiker som velat främja den här formen av stadsförnyelse. Satsa på de tre T:na – Teknologi, Talang och Tolerans – så kommer din stad att få ett lyft, skanderar professorn. Och vem säger emot? Jag tittar på människorna på Butängen igen. Jag känner dem ganska bra vid det här laget, har läst mig till att de uppskattar urbanitet, kulturutövning, kaffe, ekologiska varor, Apple-produkter, dansk design, industrivibbar och spårvagnar (snarare än bussar). Om planerna någon gång blir verklighet – ja, då tror jag att de kommer att trivas.

64

65

*

KRIMINELLT

66

Nacka Värmdö Posten 16 december 2009

”Det är oförståeligt vad som hänt”
Den 6 september mördades en 80-årig kvinna och en 55årig man i Norra Ingaröstrand. En 34-årig man misstänks ha tagit livet av sin farmor och sin far. NVP var på plats under första rättegångsdagen. Alla är placerade utom huvudpersonen. Bilen från häktet är fördröjd av snöovädret. Vi kan inte göra så mycket innan dess, säger domaren. Några minuter senare lunkar en blondlockig man in i rummet, åtföljd av en trio från Kriminalvården. Han rättar till sin gråa huvtröja och sätter sig. Sammanlagt befinner sig 28 personer i sal 1 i Nacka tingsrätt denna onsdagsmorgon. Förhoppningen är att under dagen reda ut inte bara vad som hände den där natten och förmiddagen för tre månader sedan, utan även varför. Hur kunde det ske? – Den 6 september mördar han sin farmor och sin far, inleder åklagaren Tore Widetjärn och redogör för han syn på skeendet. De mördades i sömnen under natten, utan tecken på motstånd. Därefter gav sig den 34-årige mannen ut på grusvägarna i Norra Ingaröstrand. Människor ser honom och ringer till polisen. En läkare får syn på honom vid en busshållplats när hon är på joggingtur. Mannen är då endast iklädd tröja och kalsonger. Läkaren tycker att han ser psykotisk ut.

67

Efter att ha misshandlat flera personer längs vägen och bland annat ha försökt komma över en bil kan mannen till sist gripas. Polisens hundförare ropar ”Attack, attack, attack”, varpå mannen ligger på marken med hunden på ryggen. Just vid den tidpunkten säger han sig återfå minnet. – Han varken förnekar eller bekräftar något av det han är misstänkt för. Han minns ingenting, säger försvarsadvokaten Gösta Bergman. Skälet ska vara en haschpsykos. Han har fått sådana tidigare, tappat minnet och gjort saker han inte borde. Åklagaren tar med rätten på en kuslig husesyn i sommarstugan där allt inträffade. Bilder visas med en projektor. Det är städat i bostaden. Det finns få tecken på vad som hänt. Möblemanget är lantligt, på trägolvet ligger trasmattor. Spisen är från åttiotalet, har tre plattor och är välputsad. Därnäst visas de kläder som den 34-årige mannen bar den aktuella dagen. Ett par grå Logg-mjukisbyxor och en reklam-t-shirt från Kexchoklad. Den tekniska undersökningen visar väldigt starka band mellan mannen och hans offer, DNA-spår fanns bland annat under hans naglar. Fram till nu har den misstänkte mannen inte tittat på åhörarläktaren bakom honom. Nu vänder han sig om, panorerar med blicken och finner ett välbekant ansikte. Han nickar med ögonen öppna. Annars tittar han mest framåt med närmast förundrad blick. Ibland byter han ställning i stolen. Försvaret begär att göra sin sakframställning med stängda dörrar. Anhöriga ska få säga sitt och rätten går dem till mötes. Det innebär en två timmar lång paus för övriga.

68

Fram till händelsen bodde 34-åringen i en tvårummare i Gustavsberg, en bostadsrätt som hans farmor betalat. Han gick regelbundet till en psykiater. Han rökte hasch varje dag. Och han hörde och hör fortfarande röster. En av dem är god, ”Stefan”, den andre ond, ”Lasse”. Dessa män har funnits i hans huvud i tretton års tid, säger mannen. Hans psykiater kan inte tro vad som hänt, säger han i förhör. 34-åringen var ”blödigt vänlig” och ”jättesnäll”. Anhöriga beskriver honom som ”världens snällaste”. En vän säger att han ”avgudade sin farmor”. Ingen har sett några våldsamma tendenser. Psykiatern berättar dock att 34åringen lider av en lättare schizofreni och att det i samband med cannabis kan ha utlöst en psykos. På eftermiddagen utvecklar mannen själv sin syn på vad som inträffade. Under hela sommaren hade han bott i farmorns stuga på Ingarö. Han och pappan hade suttit och tittat på V75 på tv på lördagen. Därefter minns han ingenting. När åklagaren Tore Widetjärn börjar utfrågningen av 34åringen framkommer att ”Lasse” och ”Stefan” varit personer han träffat 1995. – Ja, de var riktiga personer som jag träffat. 1996 dök de upp i huvudet. – Vad kommer du ihåg av lördagen? – Inte en susning. Jag tog inte medicinen som jag skulle. Då blev jag psykotisk. – Hade du slarvat? – Ja, tyvärr. Jag har inget minne alls. Jag håller inte ihop dagarna riktigt. – Tidigare har du lämnat uppgifter om att du gått upp ur sängen på morgonen, och att din pappa och din farmor re-

69

dan var uppe. Men de dräptes på natten. Det kan inte vara så att du inte vill minnas? – Alla har olika hjärnor. Det handlar om hur man behandlar dem. Min har misskötts. Det är att köra en bil utan bensin och olja. Till sist funkar den inte längre. Det är Lasse och Stefan som springer ovanför, som två tomtar. – Du kommer inte ihåg det här alltså? – Nej. – Det hände saker på byn också. – Jag kommer inte ihåg någonting av det. – Du hade en stor mängd blod på dig. Har du någon förklaring till det? – Ingen aning. – Var det dina tröjor? – Ja, och kalsonger. – Var det dina byxor som vi hittade? – Ja, jag känner igen dem. – Skorna? – Jag känner igen dem. – Om vi ser till andra händelser. Folk som vet vem du är har sett dig. Tvivlar du på att det är sant som de berättar? – Jag kan varken säga ja eller nej. – Var det god grannsämja? – Ja. – Hade du några fiender? – Inte en enda. – Kan det inte vara så att du gjort det? – Inte enligt min mening. Jag minns ingenting. Förhöret går snabbt. Snart har alla frågor ställts, men svaren är samma som mannen gav efter händelsen i septem-

70

ber. Förmodligen handlar det om en haschpsykos sa han då och säger nu. Försvarsadvokaten Gösta Bergman – som yrkar på sluten psykiatrisk vård – ber sin klient att berätta mer om rösterna han hör, och varför han hör dem. – Jag har fått en sådan här bunt med diagnoser, säger 34-åringen och visar en trettio-fyrtio centimeter tjock bunt med handen i luften. – Hur var din relation till din farmor? – Den var bra. Hon har alltid varit god. Det är oförståeligt vad som hänt. – Och relationen till din far? – Den var god den med. – Kan Stefan och Lasse ha något att göra med det som inträffat? – Det är mycket möjligt. Jag mådde inte bra, helt enkelt. Åklagaren Tore Widetjärn får en chans att ställa eftermiddagens sista fråga. Han undrar hur det kommer sig att polisen inte fann mer hasch i huset än vad som fanns i pipan han rökte ur. – Fanns det något mer eller var det det sista du rökte? – Ja. Jag tänkte lägga av med det. Därefter är första dagen av rättegången till ända. Huvudförhandlingens fortsättning blir på fredag klockan elva, då vittnen ska höras. Alla i salen reser sig. 34-åringen får handfängsel och går tillsammans med männen från Kriminalvården ut ur rummet, han hasar fram i tofflor.

71

Nacka Värmdö Posten 19 oktober 2010

”Grova brott berör varje gång”
Hur överlever man i ett jobb där mord är vardag? NVP träffade kriminalteknikerna vid Nackapolisen. Ett kondomfodral ligger på en hylla i det ordnade kontorsrummet. Kent fann det på en brottsplats för några år sedan, intill en mördad flicka. Han väger förpackningen i handen, berättar att han tog bort den för föräldrarnas skull. – Det var känsligt. Kent Johansson blev polis för tjugotvå år sedan. Efter åtta år som ordningspolis och närpolis vidareutbildade han sig till kriminaltekniker. Sedan 1996 har han arbetat på avdelningen i Nacka. Här jobbar sju män och kvinnor. De delar ett särskilt krävande yrke. Deras uppgift är att agera sansat och metodiskt varje gång vansinnet dragit fram över en plats. I andra korridorer i huset bär personalen uniform. Här bakom kodlåset råder vardagsklädsel, i Kents fall rutig skjorta, röd pullover och jeans. Andra kläder gäller förstås på brottsplatsen, men här inne är stämningen som på vilket kontor som helst. Kaffebryggaren puttrar. Vid elva åker matlådorna fram. Kött och potatis. Kanske är det samtalsämnena som är största skillnaden jämfört med andra kontor.

72

– Vi pratar alltid inom gruppen om vad som hänt. Bara att lyssna är svårt, snudd på tärande. Han har utrett fall där barn haft livet av varandra med saxar, har varit i Thailand och identifierat lik på löpande band (och fått pris för sina insatser), koordinerat insatserna vid G4Srånet och funnit förmultnade kroppar i sommarhetta. Det här är sånt som sällan tas upp i tv-deckare. Visst kan det vara spännande emellanåt, men även ohyggligt tragiskt. – Det blir förstås en vana att hålla på med de här grova brotten. Men man berörs ju varje gång ändå. Annars har man något fel i kroppen. Vi försöker att pratar med varandra innan vi går hem. Ofta kan man inte lämna det ändå. Det finns ju där. Man får helt enkelt försöka stänga av det. Så här kan det låta på tv. Polisen frågar: ”Can you prove it? In court?” Kriminalteknikern svarar: ”The evidence can.” Den amerikanska tv-serien CSI har starkt kommit att påverka synen på yrkesgruppen. Det talas om en CSI-effekt, där jurymedlemmar i USA kräver teknikerna på den absoluta sanningen. De tror sig veta hur det fungerar. Situationen är annorlunda i Sverige. Här är det istället åklagare och advokater som litar för mycket på DNAbevisning. Mer än en gång får kriminalteknikerna tona ner betydelsen av de funna spåren. – Visst är det bra bevisning, men samtidigt jättefarligt. Jag vet ett fall i Nacka där man planterade ett par rånarluvor i en flyktbil efter ett rån, som spårades till två personer. De blev misstänkta, men hade inget med rånet att göra. DNA är inte samma sak som att man har en gärningsman.

73

Ann-Mari Wennman, tidigare barnutredare och snart färdigutbildad kriminaltekniker, står i labbet iförd vit rock och plasthandskar. – Poliser är mycket för snabba tag, säger hon, samtidigt som hon viker ner en blodig huvtröja i en pappkasse. – Det är en annan typ som är här. Lugna, sansade, lite kluriga. Jag är mest intresserad av våldsbrott och familjebrott. Jag hoppas kunna stärka upp den sidan. Huvtröjan ska vidare till Statens kriminaltekniska laboratorium i Linköping för provtagningar. På andra sidan bordet finns en krossad ölflaska. Båda föremålen hör till ett misshandelsfall i Nacka strand, ett stenkast från polishuset. En bit längre bort, i ett mörklagt rum, befinner sig Mikael Johannesson. En så kallad ALS-ljusskälla hjälper honom att finna fingeravtryck och kroppsvätskor på föremål. Märken på en Ramlösa-burk får fungera som exempel. – Det bästa med jobbet? De stora grejorna, säger han. Att åka ut och ta reda på vad som hänt. Att hitta spår som binder personerna till brottet. Tillbaka till Kent Johansson. I korridoren utanför hans kontor finns en monter, vars innehåll är som ett museum över lokala katastrofer. Resterna av en kolsyrepatron som sprängde ett daghem i Hemmesta. Ett skärhuvud från motorn på brinnande färjan Sally Albatross. Intill finns en anslagstavla med ett foto på två kylslagna kolleger. Vasastafetten tidigare i år. 20 grader kallt. – Det är femte året nu. Ett tjejlag från utredningsroteln åker också. Vi har fått torsk varje gång. Men vi vinner banketten efteråt. Vi pratade tidigare om hur man orkar

74

med. Sammanhållningen kan vara en förklaring. Det tvättar av det här lite grann. För det är ett tålamodsprövande jobb, även på andra plan. I de flesta fall är arbetet som att gång efter annan konstruera omsorgsfullt planerade sandslott. – Man gör ett stort jobb. Men man hittar inte gärningsmännen. Då arkiveras allt man gjort. Man måste klara av det, att materialet man presenterar aldrig kommer att användas. Ändå tänker han fortsätta fram till pensionen. Tveklöst. – Mitt i all tragedi är det ett spännande jobb att vara på en brottsplats. Det är även ett viktigt jobb. Man friar de som ska frias och kastar de i fängelse som ska dit.

75

Nacka Värmdö Posten 4 maj 2011

Gå igenom barnporr är hans jobb
När polisen hittar barnporr är det hans uppgift att gå igenom materialet. ”Bara så kan vi hitta offret och gärningsmannen”, säger utredaren Robert Löfgren. Människorna han jobbar mot är inte sällan dubbelnaturer. Kollegerna skämtar om det ibland, att polisens it-ansvarige är den ende med LP-spelare på rummet. Men egentligen är det inte så märkligt. För bland ansvarsområdena finns också arbetet som barnpornografiutredare. – Efter att ha tittat på bilder ett tag behöver jag göra något helt annat, förklarar han själv. Jag måste ta pauser och sträcka på benen. Eller så lyssnar jag på musik. Den här fredagen snurrar Bachs Brandenburgkonserter på Pioneer-spelaren från 76. Robert Löfgren slipper dock ögna igenom bilder och filmer just i dag, istället talar han med oss om sina utredningar. De är fyra stycken, vilket är ovanligt många. – Sista halvåret har det varit en del. Men det är sällan något jämt inflöde. Ibland är det lugnt, ibland är det mycket. I landet i stort har antalet brott legat stabilt de senaste tio åren, säger han. Få typer av brottslighet väcker samma avsky och ilska som barnpornografi. När fallen tas upp i rätten föredrar till och med domare och nämndemän att presentationen hålls

76

kort. Ingen vill titta på bilderna som exponeras. Men Robert Löfgren har det som jobb. De som inte redan är inlagda i polisens databas på 471 000 bilder och filmer måste han själv klassificera. – Det är viktigt att någon gör det. Bara så kan vi hitta offret och gärningsmannen, säger han. De flesta bilderna är från utlandet, men inte alla. De barnporrmisstänkta män och kvinnor han sedan träffar i förhörsrummet ser sällan särskilt farliga ut. Däremot handlar det inte sällan om personer med splittrade identiteter. En på jobbet. En i hemmet. Det demonstreras med en bild som hänger på en hylla i kontorsrummet. Fotot skildrar en lägenhet med fyrahundra fimpar vid datorn, blåa tetror med vin i en hög, flaskor till whisky och annan sprit vid skärmen. Och underlakan som ser ut att aldrig ha bytts ut. – Här bodde en man som gick klädd i kostym på jobbet, säger han. Många är högutbildade akademiker som av någon anledning levt ensamma. Det är en subkultur, där de har två sociala mönster. Finns det andra gemensamma nämnare? – De är ofta samlare. De ska ha mest, och helst hela serier. Om det saknas en bild kan de göra mycket för att få den. Det är därför det ofta blir så oerhört stora mängder att gå igenom. På diskussionsforum på internet finns trådar där pedofiler avhandlar vilka jobb som är bäst, berättar Robert Löfgren. Det vill säga, om man ska jobba nära barn. Det utdelas även tips om hur man ska gå till väga för att få jobben. Något som samhället ofta har dålig koll på. – Kanske skulle arbetsgivaren kunna begära utdrag ur

77

brottsregistret. Men det är inte enkelt. Å ena sidan har man tagit sitt straff. Å andra sidan är det här ett beteende som verkar vara svårt att ändra. Flera återkommer i registren. Följer polisen upp de här personerna? – Nej, det gör vi inte. Det är en resursfråga. Och var de tar vägen efter att de släpps fria vet vi inte.

78

Artikelserie – Ung brottslighet Nacka Värmdö Posten Mars 2011

Jag började känna igen namn
När jag började besöka Nacka tingsrätt slogs jag av en sak. Oavsett om jag bläddrade i pärmen med domar, gick igenom åtal eller synade dagschemat, så såg jag samma mönster. Gärningsmännen var nästan alltid män, och många av dem var 90-talister. Jag blev med tiden en återkommande besökare i rättens lokaler. Då uppenbarade sig ytterligare ett mönster. Jag började känna igen namnen. Samma unga personer återkom i dom efter dom. Det var bara brotten som var nya. Killar mellan 15-20 år begår drygt vart femte brott. Ingen grupp i samhället är så benägna till kriminalitet som dessa unga män. Som journalist är det inte enkelt att åskådliggöra detta. Det flesta förseelser hamnar i notisspalten. Vecka efter vecka. Med NVP:s nya artikelserie (sid 28-29) försöker vi belysa ett samhällsproblem. Det är inte nytt. Och inte direkt ökande. Men inte mindre viktigt för det. Vi har pratat med några som kan svara på frågan: Varför?

79

Han ville vara ökänd
DEL 1 – Hellre ökänd än okänd. Det är en devis som driver unga brottslingar. Det säger Emir, 18 år, som bestämt sig för att lämna det kriminella livet. Du kan ha läst om Emir förut. Han har flera gånger förekommit i NVP:s notisspalt, som den som slagit först, stulit ungars fickpengar och burit kniv på bussen. Nu har det gått ett halvår sedan senaste domen och han har bestämt sig för att det ska vara den sista. – I början tyckte jag att det var coolt att vara med i tidningen, att vara någon. Det gav status. När jag tänker på det nu tycker jag att det är pinsamt. Han är 18 år gammal, med en meritlista som fått poliser att tappa hakan. Skulle han skriva ner allt han gjort på ett A4 fylls hela papperet med bläck, påstår han själv. Men när han häktades i höstas gick det upp för honom att det han gjorde påverkade dem som stod honom närmast. – När jag sitter i rättegång sitter inte mina vänner där. Utan mina föräldrar. För mig är en rättegång som ett vanligt möte. Men min mamma sitter och gråter för något jag gjort. Då får jag jävligt mycket skuldkänslor. När han var fjorton började han umgås med en grupp äldre killar. De ansåg att han var stöddig och drämde till honom när det föll dem in. Emir fylldes med aggressioner och det gick ut över andra. Polisen inkallades efter en misshandel, men inte mycket hände. Det blev några samtal med socialtjänsten, sedan

80

fortsatte livet som tidigare. När han åkte dit andra gången hade han fyllt femton och var straffmyndig. Han hade medvetet provocerat fram ett bråk. Och fick som han ville. – Dagen efter satt jag med en svenskuppgift i skolan. Rektorn kom förbi och sa: Får jag växla några ord med dig? Jag gick ut och en polis kom och tog mig i armen. De satte mig i bilen, körde mig till stationen. Jag fick vänta i två timmar innan pappa kom. De frågade om jag ville ha en advokat. Jag sa nej. Sedan startade förhöret. Jag sa: Jag har gjort det. När det var klart åkte vi hem. Vad sa din pappa? – Han tittade nästan ner på mig. Jag märkte att han var riktigt besviken. I domen i Nacka tingsrätt ingick även ett fall av stöld och olaga hot. En till synes obegriplig historia, då bytet inte ens räckte till en biobiljett. Men pengarna var inte det viktiga. Viktigare var att Emir och hans vän hade varit i numerärt underläge – och ändå fått de andra att lyda. – Man kände makt. Nu hade jag blivit någon. En stor kille. I efterhand tycker jag att det är pinsamt. Men jag har den förmågan. Jag gillar att bestämma, och jag är duktig på att prata. Du borde bli chef? – Det sa min pappa också. Besöket i tingsrätten fick inte stopp på den kriminella karriären. Snarare tvärtom. Att vara en dömd brottsling tog honom ju närmare målet. Han hade sett folks blickar när de andra i gänget gick ge-

81

nom centrum. Människor var rädda, tittade åt ett annat håll. Det var respekt. – Jag brukade gå på hemmafester. Många gånger drack jag inget själv, men jag visste att andra skulle vara uppkäftiga om de drack. Jag sökte bråken och åkte dit. Varför söker man bråk? – Status. Den som säger något annat ljuger. Man vill att folk ska höra talas om en. Man ska vara den stora killen som bråkar. Slår man en kille utan gränser, då får man status. Om man säger förlåt dagen efter får man mindre status. Vad får man mer status genom? – Man ska vara kriminell, man ska ha suttit hos polisen, man ska ha domar, man ska vara uppkäftig i förhör, eller så ska man vara helt tyst. Det ger status. Vem ger dig den här statusen? – Andra ungdomar. Man använde mitt namn som ett slags vapen. Som att man ska gå och hämta en AK47:a. Det tyckte jag om. Härom året slutade Emir gå till skolan. Han var borta från hemmet hela dagen, men kom alltid tillbaka i tid. Under dessa timmar kunde han supa eller ägna sig åt stölder. Det dröjde ett halvår innan skolan ringde föräldrarna och frågade var han höll hus. Nu har han börjat plugga igen, på ett program med praktisk inriktning. – Jag kommer aldrig att få ett vanligt jobb. Jag kommer att få ett praktiskt jobb. Som byggare eller rörmokare. Är inte det vanliga jobb?

82

– Det är jobb för folk som inte vill plugga. Det jag tar som ett riktigt jobb är konsult eller advokat. Men skulle jag med en sådan här bakgrund bli advokat? Aldrig i livet. Det är lika sannolikt som att jag skulle bli president i USA. Varför då? – Jag har ett utländskt namn. Jag har min bakgrund. Vem vill ha en sådan advokat? Det visste jag redan från första gången jag slog någon. Det blir inga sådana jobb. Vad gör du efter studenten? – Jag hoppas att jag blir rörmokare. Jag ska slita varje dag för att bli bäst. Målet är att starta en egen firma. Att tjäna mycket pengar, att kunna köpa ett hus och en bil. Något som skiljer honom från de andra i det gamla gänget är att han aldrig börjat med droger. Då och då dricker han alkohol, men brotten han dömts för har han begått nykter. Idag ångrar han vad han gjort, arbetar aktivt med sin impulskontroll, och vill börja jobba för den andra sidan, med brottsförebyggande åtgärder. Att han ställer upp i den här artikeln är för att andra i hans situation ska läsa om hur det är, och inse att det finns en annan väg. – Äldre människor ska inte prata med ungdomar. Det går in genom ena örat och ut genom andra. Men om det kommer någon med en bakgrund som min och berättar det han har gjort, och hur han ångrar det. Då tror jag att ungdomarna lyssnar. Då känner man: Jag vill inte sluta på det sättet. Har du lyssnat på några vuxna? – Ja, men det är personer som pratat om hur coolt det är med brott. Inte hur dåligt det är. De har berättat om vilken

83

status du får, massa brudar, massa pengar. Det är vad jag hörde som yngre. Men inte vad jag upplevt. Vad har du upplevt? – Att sitta hos polisen är inte kul. Det kanske känns coolt första gången, men inte i längden. Två personer ur det gamla gänget är döda. Andra har hamnat i fängelse. Ytterligare några har fortsatt sin brottsliga verksamhet. Emir har inte längre så bra koll, hävdar han. Han har försökt bryta med dem. Att umgås i samma kretsar vore omöjligt. Då är man snart igång igen. Har du varit rädd någon gång? – Ja, självklart. Jag har blivit dragen med en kniv mot halsen. Jag var uppkäftig under tiden, men det är klart jag var rädd. Men han fick hellre hugga mig än att jag visade det. Fotnot: Emir heter egentligen något annat.

84

Han kan alla namnen
DEL 2 – Alla ungdomsbrott i Nacka landar till slut som akter på Jyrki Väliharjus bord. Namnen på de misstänkta återkommer ibland. Hans jobb är att se till att de inte gör det. Så här går det till: En ung person begår ett brott. Händelsen anmäls, beskrivs med ord på ett papper. Det hamnar i en grå mapp som en förmiddag läggs på Jyrki Väliharjus skrivbord. Han tar fram akten med brottsbeskrivningen och läser igenom vad det handlar om. Vissa namn behöver han inte lägga på minnet, andra upprepas med illavarslande regelbundenhet. – Då känner jag att det är jobbigt, även för mig. Ofta gick det bra förra gången. Varför blir det så här på nytt? Det är som med missbrukare, ett återfall blir jobbigt för hela omgivningen. Att gå igenom allt det här igen. Han talar sedan med en utredare. Människor rings in till stationen för en pratstund. Först handlar det om vittnen och de drabbade. Sist den misstänkte. Föräldrarna har då redan fått ett brev med en kallelse, där det stod: Ditt barn är misstänkt för brott. – Förhörets syfte är att utreda brottet. Men det är mycket tid vi lägger på det sociala samtalet med föräldrarna och den unge. Inte för att vi på något sätt försöker att överta socialtjänstens uppgift, utan för att starta en kontakt. För att den unge ska förstå att det inte är kört. Kanske pratar vi om vad han vill bli när han blir stor. Positiva saker.

85

Jyrki Väliharju är förundersökningsledare för samtliga brott som begås av ungdomar i Nacka. Nu är han inne på sitt femtonde år på Nackapolisen, merparten har han ägnat åt tonåringar. Det är ett engagerande jobb, säger han. – För min del handlar det om att ungdomar går att påverka. Så de inte fortsätter med det här. För vi kommer aldrig att få bort all ungdomsbrottslighet. Det är förstås vårt mål, men även ungdomar blir arga. De blir ledsna och säger dumma saker. Ofta uttrycker de sig ogenomtänkt. I polisens egen interntidning beskrivs ofta och gärna den unga brottsligheten. I en artikel från i höstas framställs tonåren som livets mest brottsintensiva period. Därefter ringar man in kärnproblemet: ”Det är inte flickor, uppväxta under trygga villkor på Lidingö som riskerar att hamna i kriminella gäng.” Jyrki instämmer till viss del. Visst finns det gemensamma nämnare mellan personerna som besöker honom i Närpolisens lokaler i Ektorps centrum. Till exempel att nästan alla är killar. Och att många har trasiga hemförhållanden. – I vissa fall är det inte konstigt att det blir som det blir. Får man inga riktlinjer hemifrån, kommer och går som man vill, då kanske man gör det i skolan också. Då blir det jobbigare att vara på lektionerna och försöka lära sig. Det finns faktiskt barn som går i skolan bara för att vara med kompisarna. Som sitter kvar med dem när lektionerna börjar. Men inte alla unga brottslingar kommer från fattigare områden. – Området kan avgöra om man lättare hamnar i krimi-

86

nalitet. Men även i villorna i Saltsjöbaden begår unga brott. Det är inte så enkelt att man kan peka ut Älta centrum, Henkan och Orminge. När vi jobbar med ungdomar som har narkotikaproblem åker vi lika ofta till en villa som till en lägenhet. Det tror inte folk. Vad tror du triggar en ung person att begå brott? – I ungdomskulturen är det vissa saker som ger status. Det är det ungdomar har svårast att värja sig mot. Rätt brallor, värsta mobilen. Det är ju så. I vissa kretsar är det coolt att klottra. Men jag kan inte svara på varför det är så. Vi besöker förhörsrummet. Det påminner om en bunker, några stolar och en dator. Bakom den unge hänger en blek tavla med renar som förflyttar sig över Kebnekaisefjället. När förhöret inleds finns en försvarare med. Och nästan alltid föräldrarna. Kanske även socialtjänsten. Vet du varför du är här? blir första frågan. Men inte alltid sjunker det in hos den unge vad som skett. Vissa kommer hit, sätter sig tillbakalutat i stolen, skrattar åt anklagelserna, och så går de härifrån. Ut till gänget och omvärlden. Dessa personer är inte i majoritet, men de förekommer. – Vissa säger att det är kört. Att de är kriminella och inte kan gå vidare. De lever det livet, ofta i kombination med missbruk. Myndigheterna har tappat kontakten med dem. Det rör sig om ett par om året i Nacka. Men jag försöker förklara att det aldrig är kört, att det man gör som ung inte finns kvar i brottsregistret hur länge som helst. Vad händer när de blivit vuxna? – Vi har dem hos oss i tre år, mellan 15 och 18. Sedan

87

kan jag se vilka det gått sämre för, genom vårt interna informationsflöde. Det är ju så att om en person börjar med en viss brottslighet och börjar begå många brott på en kort tid, då kan det gå illa om det inte bryts snabbt. Kommer drogerna in i bilden går det utför ganska fort. Det finns vissa som vi ser att det går bra för ändå, ofta har de stöd hemifrån. I de andra fallen måste samhället gå in. Det är nyckeln till alltsammans, anser Jyrki Väliharju. Att börja tidigt. Att arbeta förebyggande, precis som Närpolisen nu gör, patrullera, prata med barnen, besöka fritidsgårdar och skolor, stoppa knarket, erbjuda ett alternativ. – Det finns ju ett talesätt, att redan förskolelärarna ser hur det kommer att gå för vissa. Det gäller att agera snabbt. Vår länspolismästare har tittat på det här och vad man ska göra. Hon kom fram till att man i ett så tidigt skede som möjligt måste ge myndigheterna – som skola, polis och socialtjänsten – spelrum att agera. Och se vad man kan göra för den unge. Tänker du på dem som lämnat er ibland? – Det är en del i vår verksamhet att se dem det går sämre för. Men när jag inte ser vissa namn i systemet längre. Ja, då händer det att jag gör det.

88

Han kallades obotlig
DEL 3 – Han var den yngste någonsin att dömas till fängelse i Sverige. Några år senare kallades han obotlig. Idag propagerar Patrik Pelosio för att det alltid finns en chans till. Många ville bota honom. Men ingen visste när han var mottaglig. Hade de bara mött upp honom i Nackahäktet hade de haft chansen. Då hade de stött på en rödgråten tonåring, en pojke som ångrade slagsmålen och ville förändra sitt liv. Det var där, under de tomma timmarna, som tankarna hann ifatt. När han släpptes möttes han inte av socialen. Inte heller av mamma och pappa. Istället: – Det var någon från gänget, som sa: ”Wow, vilken smäll!” Jag fick en bira och så var jag igång igen. Patrik Pelosio var på den tiden Henriksdals värsting. Han var gängledaren som kontrollerade alltifrån knarkförsäljning till kabel-tv-nät. Han uppfattades som farlig och obotlig. Men han blev det inte över en natt. Hans historia är en av tusentals. Varje berättelse är unik, men många gånger är de kusligt lik-artade. I Patriks fall kunde den uppmärksamme ana oroväckande tendenser redan i förskoleåldern. Då hade han kunnat berätta om de krigsskadade barnen på tv-nyheterna. Att han kände igen sig i dem. Att han liksom de ständigt vara på sin vakt. För ett oväntat slag. Eller att någon skulle vara full.

89

Han var busig på dagis. Han var stökig i skolan. När han var 11 år platsade han inte längre i fotbollslaget. En tid senare stod han utanför ICA i Henriksdal. En några år äldre kille från gänget Henkan Gross kom förbi. Han sa: ”Haka på mig, grabben”. Så blev det. – Du är ensam och utstött. Här kommer någon och erbjuder gemenskap. Då tar du det. Första gången Patrik Pelosio togs in på Nackahäktet var han tretton år. Då var han egentligen för ung, men polisen visste inte vad de skulle ta sig till med honom. Som sextonåring dömdes han för mordförsök till fängelse, som den yngste genom tiderna (men fick ett mildare straff i hovrätten). Som nittonåring förklarades han obotlig av en åklagare och en rättspsykiatriker. Året därpå var han livvakt åt maffian. När han var tjugotvå lämnade han den kriminella världen bakom sig. Det var en utdragen process som började med att han kom in på ett behandlingshem för sitt drogmissbruk. Där träffade han en kvinna han kunde lita på. – Hon hade rätt kunskaper och metoder för att nå in i en så känslokall människa som jag var på den tiden. De senaste sjutton åren har han försökt botgöra sina synder, som föreläsare och konsult. Han har även varit anställd på Fryshyset och Nonviolence. Idag är han nybliven politiker i fritidsnämnden genom Spritpartiet. – Jag borde egentligen vara körd, om man ser till hur jag har levt. I mina kretsar är det kanske två av fyrtio som klarat sig. Det är därför man måste fokusera på de unga. För de som är över tjugo har mycket svårare att lägga av. På senare tid har titeln författare tillkommit på visitkortet. I boken Jiddra inte, skriven ihop med journalisten The-

90

odor Lundgren, går det att läsa berättelsen om Patrik Pelosios ungdomstid. En klassisk skildring av en pojke som spårar ur. Här skildras inte bara våld och droger, utan även undertryckta känslor, obesvarad kärlek och ångest. Som där i häktet, då han begrep hur fel han levde. Det stod klart för honom. Men ingen fanns där för att fånga upp känslorna. – Jag har alltid undrat varför inte socialen står utanför häktet. Det är då de här killarna är mottagliga för det som samhället kan erbjuda. Man måste stå där och visa på något annat, annars kommer man direkt tillbaka in i gänget. Hur jobbar du själv med kriminella ungdomar? – Jag har arbetat mycket i skolor och på kort tid fått stopp på värstingar. Jag tar dem enskilt, sätter dem i bilen och berättar min historia. Först därefter bollar jag tillbaka frågan. Om hans liv. Ofta känner han igen sig i något jag berättat. Jag menar, om man inte ens kan lita på sina egna föräldrar krävs det mycket för att man ska öppna sig för en skolkurator. Jag har själv suttit där. ”Dricks det hemma?” ”Nä.” Jag ville inte säga ett skit till den jäveln. Vad tycker du samhället gör fel? – I vårt vuxna samhälle arbetar vi mycket med skrämselpropaganda. Vi tar upp en femtioårig pundare på scen i skolan, som får säga: ”Knarka inte, det är inte bra”. De knarkare jag kände då körde schysta bilar och hade guld. Även om jag nu vet att man är knarkare så fort man börjat röka hasch. En krona från varje sålt exemplar av Jiddra inte går till en stiftelse med samma namn. Det är ett annat sätt för Patrik Pelosio att ge tillbaka. För pengarna anordnas kolloverk-

91

samhet för barn från betongområden. Syftet är att de ska få en försmak på vad man kan åstadkomma om man väljer att vara flitig och arbeta hårt. – Man pratar ofta om alla val man har. Min mamma är från Finland, min pappa från Italien. På helgerna var jag på Henkan eller i andra förorter. Jag hade aldrig varit i en sommarstuga eller på en båt. Vi tar för givet att de här killarna ska veta vad de får om de väljer att jobba. Men man måste få uppleva det för att få den där aha-upplevelsen. Vad hade du själv för framtidsmål som ung? – Att vara ekonomiskt oberoende. Att åka till Spanien, köpa ett hus och leva livet. Men mer än så var det inte. Det är det som unga ser idag, i rapvideos och maffiafilmer. Det är gangsters som ligger i poolen med silikonbrudar. Man ser ingen ångest och ingen bakfylla.

92

Han vill väcka de vuxna
DEL 4 – På helgkvällarna tar ungdomarna över gatorna. Då vidgas ramarna för vad man får göra. En av få vuxna som är ute i mörkret är Måns Lindgren. Han är oroad. Måns Lindgren är ute när andra vuxna håller sig inne. När en fest urartar i Stavsnäs är hans impuls att åka dit. Om någon slår sönder en busskur i Hemmesta cent-rum kliver han fram och säger till. Det är hans jobb, men också hans kall. Han är socialarbetare. Men han är också förälder. Och han är orolig. – Min son är i den ålder då jag själv blir kallad att nattvandra. När jag har tagit upp det på föräldramöten har vissa skruvat på sig. De tycker att det är lite oskönt att vara ute på kvällarna. Samtidigt finns det andra som tror att det inte rör dem och deras barn, som ser Värmdö som en idyll, röda hus med vita knutar. Pittoreskt och fint. Vi träffas i nyöppnade ungdomskulturcentret Gurraberg, där han har ett litet kontorsrum tillsammans med två kolleger. Tanken är att Värmdös unga ska besöka ungdomshuset på kvällarna, dricka kaffe i Stig Lindberg-kopparna, slå sig ner i biografen, spela gitarr och sjunga. Eller surfa på sina mobiler. Det ska finnas någonstans att ta vägen när samhället stänger. – Vi har segregerat våra världar. Klockan nio en fredag eller lördag är inga vuxna ute, så när som på några som är ute med hunden. De enda som rör sig ute är ungdomarna. Hela samhället blir ungdomarnas arena. Finns inte ramar-

93

na, då sätter man dem själv. Och då blir det inga. De senaste tjugo åren har Måns Lindgren vigt åt unga människor. För närvarande arbetar han med killar och tjejer som dömts till ungdomstjänst, när han inte jobbar med påverkansprogram – som ska få den unge att själv ändra sitt beteende – eller åker kommunen runt med Polarna. Tidigare har han varit kamratstödjare. Och värsting. – Jag var stökig som ung. Det är en anledning till att jag jobbar med det här, säger han. När han första gången träffar någon som gjort något olagligt gör han en sak klar: – Jag tycker om dig, säger jag, men inte det du gör. När han eller hon sedan märker att vi använder samma vokabulär. Då släpper det. Och vi kan prata öppet. I Sverige i stort ökar inte ungdomsbrotten, men det gör de i Värmdö. Jämfört med för tio år sedan (se grafiken här intill) är fler unga brottsaktiva idag. Det har inte bara att göra med att kommunen växer. På senare år har Måns Lindgren känt hur atmosfären i kommunen förändrats. Känslan sprids dels via det femtiotal ungdomar han har kontakt med i jobbet, dels via fester som han med Polarna tvingats avbryta. Förr möttes de av ett sjöslag av flaskor och burkar. Så är det inte längre. Något annat har ersatt. – Drogerna har kommit in. De har tagit en för naturlig del i ungdomars vardagsfestande. Det är inte fult längre. När jag växte upp var man en loser om man knarkade. Där är vi inte nu. Allt för många har för bra koll, även om man inte nyttjar själv. Hör drogerna ihop med ungdomsbrotten?

94

– Ja. Det går inte att släppa. Det finns ingen som kan finansiera det på annat sätt. Droger och brott föder varandra. Sedan är det en annan mentalitet där ute nu jämfört med för fem-sju år sedan. Man är mer öppet dryg och attitydig. Den så kallade Värmdömodellen har blivit en förebild för många kommuner i landet. Projektet går bland annat ut på att knyta samman socialtjänsten med polisen och skolan. Tanken är att de ska jobba tätt och intensivt med varje fall. Men i Värmdö är det framförallt de två förstnämnda som samarbetar. Det saknas en part, tycker Måns Lindgren. – Redan på dagis är barngrupperna för stora. Det fortsätter i skolan. Den som vill sticka ut måste leva ut sig på något sätt. Kan man inte få MVG kan man istället bli bäst på att vara sämst. Vissa får negativ uppmärksamhet från dag ett. Det eskalerar i någon ände, men kan börja med att man lägger kottar i avgasrör. Skolorna i Värmdö får en del kritik, hur påverkar det ditt jobb? – Skolorna hjälper statistiken uppåt, negativt alltså. Det är min bild. Om den sedan är sanningsenlig vågar jag inte stå för. Och jag tror att det kommer att eskalera ett tag till med ungdomsbrott, åtminstone vardagsbrotten. Vi har inte nått kulmen ännu.

95

Norrköpings Tidningar 9 juni 2008

Kampen om tullen
Frihandel är modernt. Tullar är det inte. Tullverkets personal hymlar inte med att deras yrke är utrotningshotat. Men de tänker inte ge sig utan motstånd. Del 1, Svarta gänget Morgonens beslag: ett fågelbo. Lars-Åke Johansson lägger kvisthögen på golvet. Datasystemet hade sovrat fram just denna container. Den ansågs värd en grundlig kontroll. Men innehållet skiljer sig inte från vad som redovisats. Åtta motorcyklar med blessyrer på chassi och backspeglar. Narkotikahunden finner ingenting. Det står 2 500 containrar i hamnen den här dagen. Tullen kontrollerar en. – De är inte här så ofta numera, påpekar hamnens godssamordnare Lennart Sedhav. – Förr tittade vi på allt, säger tullens gruppchef Staffan Edstrand. Berättelsen om Sveriges tullverk går hand i hand med samhällets utveckling. Syftet med myndigheten har länge varit att skydda den inhemska industrin. Innan 1974 fungerade Tullverket ungefär som postens paketuthämtning, med skillnaden att man tittade i alla paket. Varje burk Heinz köttsoppa skulle granskas av en gränsveterinär. Två händelser har kommit att vände upp och ner på

96

verksamheten. Den första var EU-medlemskapet 1995, som utvidgade gränserna. Den andra var den digitala revolutionen. I dag deklareras 98 procent av allt gods elektroniskt av kunden. Kontoret i Norrköping styrs från Stockholm. Tiden då man jobbade ”på måfå” är förbi. Underrättelsetjänsten väljer ut prioriterade ärenden. Sedan sköter de lokala tullinspektörerna kontrollen. – Men skulle vi bara gå efter vad de i Stockholm ger oss skulle vi inte ha mycket att göra. Biträdande gruppchef Lars-Åke Johansson ställer bilen i garaget. Han går i en korridor, förbi hundrum och gym med pingisbord, viker in mot omklädningsrummet. Tre skåpdörrar är märkta med hans namn. Efter den senaste rensningen finns gott om utrymme. Overaller och t-shirts har hamnat i soporna. – Det var kläder för fartygsvisitation. Kryper du omkring på tanktaket i ett maskinrum så dryper du snart av olja. Men jag har som sagt kastat dem. Det har ju blivit väldigt glest mellan besiktningarna. Han har arbetat som tullare sedan 1965. Innan dess var han sjöman. Han såg världen: Moçambique, USA:s floder, Europas hamnar. Den utsmetade tatueringen på armen – som ritades på fri hand av Tattoo Jack i Köpenhamn – föreställer ett hjärta, ett kors och ett ankare. Han och sju kollegor utgjorde på 70- och 80-talet visitationsstyrkan ”Svarta gänget”. De namngavs efter sina mörka och inte sällan lortiga uniformer. Gruppen blev rikskänd för sina stora beslag av knark, cigaretter och sprit. Cannabis på skepp från Casablanca. Amfetamin i bensintankar på bilar.

97

Lars-Åke Johansson drar åt livremmen på vardagsuniformen. – Det var intressantare förr. Det hände alltid något. Jag trivs bra, men det har blivit sämre de senaste åren. Nu har jag inte så lång tid kvar. Ett år styvt. Han går förbi två svarta sopsäckar på vägen ut. De innehåller kläder från någon som nappade på Tullverkets pensionserbjudande. Av ”Svarta gängets” medlemmar återstår bara Lars-Åke. – I princip är jag den siste. Allt trappas ner hela tiden. Det känns tråkigt.

Del 2, Julbordsläckaget Fredag den 14 december 2007. Gruppchefen Staffan Edstrand hämtar uppgifterna ur minnet, så som han minns alla datum och klockslag. Av misstag hade nyheten om nedläggningen kommit ut på Tullverkets intranät. ”Ett julbordsläckage”, kallar man det i efterhand. Artikeln togs snabbt bort, men då var det för sent. Staffan i Norrköping ringde till Lars-Åke på Skavsta. Verksamheten skulle knytas till de tre storstäderna. Kontoret i Norrköping ingick inte i planerna. ”Nog fanken hade jag velat sluta annorlunda”, tänkte Lars-Åke. Generaldirektören var snar att dementera uppgifterna. De visade sig ändå vara riktiga. Och inte minst logiska. Även denna gång handlade det om EU och digitalisering. Tullverket var skyldiga att införa EU:s datasystem CTS. En hundramiljonerssatsning som skulle genomföras utan

98

extra anslag. Pengarna fick man hämta någon annanstans. På en konferens i Näsby park fattade Tullverkets ledning beslutet att införa en så kallad ”kostymgrupp” för att krympa verkets kostym. Ett underskott på en halv miljard kronor befarades till 2012. Samtidigt skulle verksamhetens mål uppnås. Färre arbetare var tvungna att åstadkomma bättre resultat. Men hur? Den 29 januari presentera- des åtgärderna. Cheferna pekade på två kolumner: anställda nu, och anställda i framtiden. Norrköping skulle väck. Skavsta kunde man sköta med vänsterhanden från Stockholm. – Det var ett dråpslag. För- troendet för ledningen fick sig en smäll. Det var många som mådde väldigt dåligt, säger tullinspektör Lena Söderholm. Hon sitter i lunchrummet. Fönstren löper från golv till tak. Härifrån syns hela hamnen, sånär som inloppet. Tullpersonalen arbetar på våning fem i byggnaden på Lindövägen. Lokalerna uppfördes 1989, speciellt ritade för tullens verksamhet. Lars-Åke Johansson står mot fönstret och pekar. – Innan de byggde det där grå huset kunde man se hela Lindökanalen, säger han. Då kunde man nästan sitta här och spana. Vi såg alla båtar som kom in. I snart tjugo år har han cyklat till denna fastighet, iklädd reflexväst och hjälm. Arbetsplatsen har förändrats och omorganisationerna har avlöst varandra. Störst var Norrköpingstullen efter EU-inträdet 1995. Staden blev en centralort och tullen hade 145 anställda. Det var knökfullt både på våning fyra och fem.

99

När Karlshamn blev centralort flyttade ledningsgruppen med. Lager för lager har verksamheten skalats ner. Nu återstår 34 personer. Efter beskedet från cheferna inledde Staffan Edstrand en motattack. Budskapet var kristallklart. ”Ni pratar om fjärde storstadsregionen, med service till näringslivet, flygplatser och utbyggd hamn. Nu får ni hjälpa till!” Han satt kvar efter arbetsdagens slut, på kvällar och nätter. Med högt hållna axlar och stel gång vankade han de 25 stegen till kopiatorn. Fram och tillbaka. Papperen delade han ut så fort tillfälle gavs. Alla skulle involveras. Landshövdingen, lokala medier, politikerna. Norrköpings hamn visade sig ganska kallsinniga, men Östsvenska handelskammaren var upprörd. ”Jag förstår inte hur statliga myndigheter tänker ibland”, sa kommunalrådet Mattias Ottosson. Tullfacket lät en nationalekonom räkna på vad nedläggningen skulle betyda för Sveriges ekonomi. Han fann att varje sparad krona på tullen skapade en samhällskostnad på fem kronor. Den 14 april klev finansminister Anders Borg in som en räddande ängel. Tullverket skulle få femtio miljoner om året i extra anslag. Generaldirektören kovände strax efteråt. Norrköpingskontoret hade plötsligt en framtid. Men det slutade inte där.

Del 3, Framtiden på Skavsta EI-DHY från Eindhoven landar till sist. Däcken ryker när de möter landningsbanan. Motorerna dundrar oavbrutet.

100

En kvinna vevar med röda trafikspadar. Planet stannar, en lucka öppnas. Som ett spindelben viks en trappa ut ur planet. 144 passagerare stegar ner. Det är här tullen i Norrköping tillbringar större delen av sin tid. När underrättelsetjänsten i Stockholm delar ut arbetsuppgifter föredrar man nio gånger av tio flyget före sjötrafiken. Och då i synnerhet Skavsta. Lars-Åke Johansson står lutad mot väggen när passagerarna svassar förbi med sina rullväskor. – Sjömannen har blivit landkrabba. Allt jag har nu är en roddbåt på landet. Dessutom gillar inte min fru sjön. Närmare midnatt brukar planen komma i stötar med fem minuters mellanrum. Ett fåtal tullare ska hantera ett tusen personer och deras gods. – Maskorna i nätet blir större och större, mumlar LarsÅke. Man kan inte centralisera allt. Enligt det nya förslaget från generaldirektören ska brottsbekämpningen i Norrköping få Skavsta som fast adress. Då lär lokalerna på Lindövägen bli för stora för dem som blir kvar: klarering, revision och information. Facket förhandlar. Ännu är inget avgjort. Men det är inte bara Norrköpingstullens framtid som är osäker. I broschyrer från Tullverket betonar man gång efter annan att man är en ”effektiv och modern myndighet”. Man ska förenkla det legala och förhindra det illegala. I den ordningen. Handeln har hamnat i fokus. Brottsbekämpningen har alltmer blivit en nationell angelägenhet. Stickprov genomförs över huvud taget inte. – Om det fortsätter i den här stilen, med ett allt större EU, kan man undra om Tullverket finns kvar om några år,

101

säger Staffan. – Det blir ingen lång framtid. Det måste hända något riktigt drastiskt i så fall, säger Lars-Åke. Ankomsthallen töms på folk. Det dröjer många minuter innan planet från Hamburg ska landa. Lars-Åke kastar en snabb blick på Staffan, sedan säger han: – Det finns inget skriftligt beslut på att vi ska flytta hit. Nu ska vi se till att sluttampen blir bra. Att bara lägga sig ner och dö, det är inte vår melodi.

102

*

FOTBOLL

103

Gopeking.net 30 oktober 2011

Mannen som ändrade sig
Det här är berättelsen om en säsong med tre ansikten. Och om en tränare från Halmstad som inte ändrade sig. Förrän han gjorde det. Kvällen den 19 augusti hade något hänt. Det stod klart för alla som följde laget i vitt. Den där rultige brassen hade tagits till nåder, och i anfallet på Guldfågeln Arena hade han Shpetim Hasani bredvid sig. Någon hade alltså hänt. Och det verkade inte vara en bra sak. I åttonde minuten kom första baklängesmålet. Det blev fyra till. Kalmar FF hade inför mötet inte vunnit på sex matcher. När domare Martin Hansson blåste av och gick mot omklädningsrummet stod det 5-0 på resultattavlan. Efteråt användes gott om mindre smickrande adverb för att beskriva bortalagets insats. ”Uddlöst”, ”slarvigt” och ”passivt” var några. Klockan 21:10, på presskonferensen, fick gästernas tränare Jan-Olof ”Janne” Andersson stå till svars för sitt nya spelsystem, sin benådade brasse, sitt vrak till lag. Inte nog hade han förlorat, han framstod även som en förlorare i en annan mening. Han hade hörsammat kritikernas synpunkter. Varpå allt föll ihop. Höll han på att tappa greppet? – Det är för dåligt. Jag är oerhört missnöjd och extremt

104

besviken. Det retar mig att släppa in fem mål. Det retar mig så in i helvete. Intill satt Nanne Bergstrand, glad förstås, men han fann samtidigt något som irriterade honom. – Vi hade stora problem på innermittfältet i första halvlek. Som tur är klarade vi att hålla 1-0. Vi backar bandet. Spolar tillbaka till mars månad samma år. Frågetecknen hade till en början varit många, som alltid under en försäsong. Hur spelar vi? Vem spelar var? Men snart kom supportrarna att förvånas över den nye tränaren. Han var ju logisk, stringent, inte alls som de tidigare männen på positionen. Man visste inte var man hade dem. Varken som supporter eller spelare. Ena dagen manual, andra dagen inte, ena dagen ytter, andra dagen inner. Att det fanns andra typer av tränare hade vi sett på tv och läst om i tidningar. Men hos oss verkade det inte funka. Möjligen var pressen för stor. Ett tag under vintermånaderna kändes det som Janne Andersson berikats med landets största tålamod. Den där Kalmaranfallarens brorsa fick till exempel spela match efter match, fastän alla såg att motståndarna betraktade honom som luft. Samtidigt hade vi värvat en av seriens främsta vänsterbackar. 34 år gammal skulle han tydligen skolas om. Men så – plötsligt. Vi lärde känna en ny sida hos tränaren. Mannen som inte ändrade sig blev mannen som inte ändrade sig – förrän han gjorde det. Smedberg högerback. Florén vänsterback. Mendes på läktaren. Efter säsongen skulle han på NT-chatten förklara att om han själv fick bestämma skulle han ”tveklöst” välja 4-4-2

105

för sitt lag. Där fanns tryggheten. Där fanns hans kunnande. Få personer i landet kände det systemet som just han. Men när försäsongen drog igång med den nya klubben och truppen valde han för första gången i sin karriär att testa systemet 4-2-1-3. Varför? Ja, inte var det för att Brasilien praktiserade samma system. Det var en nödlösning. Under vintern hade han på alla sätt försökt kontraktera en defensiv mittfältare med lite boll i sig. Andreas Johansson, Gabriel Petrovic, Johan Arneng, Toni Ståhl. Kanske kunde man testa Mathias Florén? Han påstod sig ha spelat där några matcher i Holland. Det fick duga. Fram till det inte längre dög. Veckorna gick, det var läge att bestämma sig för något. Kanske satt han med listan över spelarna framför sig, gick igenom styrkor och svagheter för var och en. Hur sätta samman dessa spelare till ett lag? Till råga på allt ett lag som inte förlorar. Som klarar sig kvar? I pressen beskrev han truppen som ”spretigare än något lag jag haft tidigare”. – Jag bestämde mig tidigt för en elva och satsade på det laget. Att vi tidigt fick sätta ett lag tror jag var viktigt. Vi talade samma språk direkt, berättade han för Folkbladet när fem omgångar gått av serien. Det var en artikel om succén. Om ett IFK Norrköping som toppade tabellen. På tv hade expertkommentatorn och fotbollsteoretikern Tony Gustavsson berömt balansen på innermittfältet, med löparen Falk-Olander, rivjärnet Racu och dirigenten Ajdarevic. Individuellt var de inte de bästa spelarna. Inte ens de bästa i truppen. Men som trio fungerade de ihop.

106

Sedan kom verkligheten ifatt. Egentligen var Falk-Olander bara ett halvår från att spela division 1-fotboll i Norrby. Egentligen var Racu den under fjolåret petade mittbacken. Egentligen var Ajdarevic bara en 20-åring med potential. Och egentligen kunde inte islänningen på topp göra två personers jobb och samtidigt garantera iskalla avslut. Förstaplatsen varade inte längre. Alla begrep att laget skulle dala i tabellen. Men tränaren gjorde ingenting. Förlusterna var hedersamma på papperet, men i praktiken var spelarna ofta chanslösa. Under sommaren tog sportchefen fram listor med intressanta namn, somliga tillhörde klubbar i lägre divisioner, somliga fick sin lön från seriekonkurrenter. Svaret från tränaren var ett och samma: Andreas Johansson. Den 1 augusti öppnade transferfönstret. Bud lades. Man låg på hårt. Men tydligen fanns den förre Halmstadsmittfältaren i Bochumtränarens planer. Veckorna gick. Den senaste segern kändes nu som ett minne från en annan tid, då man den 24 april vann borta mot Djurgården. Raset i tabellen hade därefter varit brantast i Sverige. På elva matcher tog man ingen vinst. Mötte man ett på papperet bättre motstånd, ja, då förlorade man. Den 16 juli mötte man ett sämre lag, Syrianska, och vann med 2-1. Två veckor senare mötte man ytterligare att lag som var sämre, Trelleborg, och vann återigen med 2-1. Den starka inledningen på serien hade genererat en hygglig poängskörd. Men i verkligheten var IFK Norrköping inget bra lag. På Örjans vall spräcktes alla illusioner. Redan avsågade Halmstads BK, seriens strykpåse, vann med 5-4. Alla anfall resulterade i mål. Veckan efter tog AIK

107

en enkel och fullkomligt ohotad vinst med 1-0 på Parken. Det var vid det här laget som truppen tog ett snack med sin tränare. Kanske var det vice versa. Pratade gjorde man i alla fall. ”Vi spelar ett för svårt spel”, sa någon. ”Jag vill inte springa själv på topp”, sa en annan. Men i själva verket gick diskussionen ut på att svara på frågan hur laget skulle bli bättre än sina enskilda beståndsdelar. För på papperet var laget tvåan från Superettan, bottentippade, med knappt någon allsvensk rutin. Tabellen ljög faktiskt, och det var till IFK:s favör. Janne Andersson fick gå igenom namnen i truppen igen. Den här gången satt han inte i lugn och ro. Hela stan hade åsikter. Alla på Gnällbänken tyckte samma sak: ”Back to basics”. Tränaren gav med sig: 4-4-2, det får gå som det går, jag får ta av vad jag har. Den 18 augusti sa Bruno Santos till Sportbladet, efter att ha tagits ut i matchtruppen mot Kalmar FF: – Det har inte varit en rolig tid, men både jag och Janne har lagt den bakom oss och gått vidare. Jag är glad över att vara tillbaka. Till och med Caio Mendes och Russell Mwafulirwa – båda från frysboxens innersta fack – fick speltid i den matchen. Resultatet har presenterats i denna artikels inledning. Om man ska peka ut en punkt från säsongen 2011, en enda punkt där allt avgjordes. Då var det här. Ingen hade klandrat tränaren om han återgått till det tidigare under året beprövade. Hellre förlora med 0-1 än 0-5, liksom. Men så fungerar inte Janne Andersson; mannen som inte ändrar sig – förrän han gör det. Då ändrar han sig inte igen.

108

Dessutom fanns det något i det Nanne Bergstrand sa på presskonferensen som var intressant. Petru Racu och Astrit Ajdarevic lyckades faktiskt pressa Henrik Rydström, Tobias Eriksson och Kristoffer Fagercrantz. Två spelare kunde stå upp mot tre. Det var signalen som Janne väntade på. Framförallt handlade det om den unge Astrit. Att han i teorin kunde göra jobbet som laget krävde av honom, det visste alla. Att han i praktiken var villig att stå kvar när alla rusade framåt, det trodde ingen. Kvällen den 25 september, bara sex dagar efter nederlaget på Guldfågeln arena, fanns Niklas Westberg bland personerna som gjorde vågen framför klacken på Nya Parkens norra läktare. När tränaren ett halvår tidigare hade bestämt sig för ett lag hade han valt en annan målvakt. Nu hade han ändrat sig, och dessutom ordnat med en stängd träning inför matchen. Resten höll Buster-klass. Den förre Väsby-keepern var matchens lirare mot bottenkollegan Djurgården. En hel halvlek spelade gästerna med en man mer på plan, bombarderade Westberg med skott, men utan att lyckas peta in bollen. 2-1-segern mottogs som ett SM-guld av publiken. Inte utan anledning. Den 1 september stängde transferfönstret. Då tillhörde Andreas Johansson fortfarande Bochums trupp på Transfermarkt.de. Det var inte många som tänkte på det då. Hemmaviktorian mot DIF var sista gången Janne Andersson ändrade sig den säsongen. Han hade återigen bestämt sig för ett lag. Resultatet: 0-0, 2-1, 1-1, 0-1, 1-1, 2-1.

109

På sex matcher släppte man in fem mål. Man gjorde sex. Tog nio poäng. Det räckte. Spelmässigt såg det ganska trist ut. Var det ens ett spel? Fanns ens en idé? Rent matematiskt var det svårt att få ihop hur två innermittfältare kunde vara fler än tre. Men svaret gick faktiskt att besvara just med matematik. – Alla trivs bättre i det spelsystemet. Man jobbar fyra och fyra, har åtta spelare bakom boll. Och ett bra försvarsspel ska ge minst en poäng, förklarade Petru Racu till Folkbladet. Åtta spelare bakom bollen i försvaret, alltså. Innan – med 4-2-1-3 – var man ofta bara sju. För Janne Andersson innebar höstsäsongen någon slags omvänd dèja vú. Hösten 2008 befann han sig i ett liknande läge, då med Halmstads BK. Kalmar FF och Elfsborg rusade mot toppen av tabellen med sina tre innermittfältare. HBK närmade sig botten med ett till synes daterat 4-4-2. När Janne efter ett kvart sekel som tränare plötsligt tänkte om och övergick till 4-2-3-1. Spelet blev flödande, vackert, vinnande, med Raskaj, Olsson, Görlitz och Anselmo som anfallskvartett. Den gången varade bara skönspelet en höst. Året därpå uteblev resultaten och Janne fick lämna sitt jobb. Säsongen därefter tog han över Örgryte, och försökte åter med 4-2-3-1. Utan framgång. Det var som om han hade problem med självbilden. Att han ville vara något mer än bara tråkiga gamla Janne, med press och understöd. Där laget blev större än individerna. Fyra-fyra-två. Hösten 2011 hade pendeln svängt tillbaka. Till och med Manchester United spelade 4-4-2 igen. Janne hittade hem.

110

Lite mer än en månad efter den förlösande segern mot Djurgården kunde IFK-tränaren konstatera att laget visserligen klarat sig kvar i allsvenskan, men att det ändå inte var tillräckligt. Utan nerv och utan maximal inställning hade hans spelare visat sig vara underlägsna ens ett mittenlag i allsvenskan. – Vår prestation är inte bra och det gör mig jätteirriterad. Visst är jag nöjd att vi har ordnat kontraktet men vi har en lång väg fram till att bli ett bra allsvenskt lag, sa han efter 0-3-förlusten mot IFK Göteborg. Samma kväll klockan 19:19 skrev Cantona, Gnällbänkens eviga läcka från klubbhusets inre väggar: ”Prio 1. A Johansson.” Ingen lyfte på ögonbrynen. Kort därefter gjorde Janne i en NT-chatt klart att planen för nästa säsong var 4-4-2. Någon dag därpå fick Petru Racu, den ständigt löpande moldaven med mohikanfrisyren, beskedet att han inte får sitt kontrakt förlängt. Trots 27 matcher från start på innermittfältet. I NT kommenterade Janne Andersson: – Ska vi få nya spelare måste några lämna. Det är den enkla sanningen.

111