You are on page 1of 100

KRÖNIKOR

av Jörgen Löwenfeldt

Mitt bästa från Go Peking

1

Hemfärd Norrköping 5 december 2007

Tillsammans – halvåret i Peking
Som ständig outsider blev jag hastigt insider i Norrköping. Men det varaktiga minnet från avancemangsåret blev inte spelarnas prestationer, utan IFK-supportrarna. ”Du är i paradiset nu, eller?” frågar en kompis via mejl. Jag svarar några minuter senare: ”Ibland känns det som om jag tappar intresset. Alla pratar om IFK här. Hela tiden. Jag hade ingen aning om att IFK var så här stora i Norrköping när jag flyttade hit.” ”Jag vet hur det är”, svarar kompisen. ”När jag är i Örebro pratas det så mycket ÖSK att jag får lock för öronen.” Vid det här laget kan det knappast komma som en överraskning att jag har ärvt mitt IFK-intresse från min far. Som stockholmare har detta satt spår i mig. Jag har satt ära i att vara en outsider, att gasta I-F-K när andra hojtar Djuugåådeen. Mycket sällan har jag hamnat i sammanhang där människor med liknande sympatier varit i majoritet. Efter ett halvår i familjen Norrköping har jag begripit att det trots allt har sin charm att vara tillsammans. Så här gick det till. Jag studerar vid Journalisthögskolan i Stockholm. Jag valde att förlägga min långpraktik (sista

2

terminen) till Norrköping och NT, då jag redan tidigare hade goda kontakter, såväl med stan som tidningen. Förutom de lokala stockholmsblaskorna fanns egentligen inget alternativ som kunde tävla i attraktionskraft. När jag fick besked om att platsen var reserverad för mig skrev jag 2 maj klockan 23:07 ett inlägg på Gnällbänken. Nu är det klart. Jag flyttar till Norrköping i ett halvår. Behöver en lägenhet, hyr gärna i andra hand, gärna låg hyra, och gärna centralt. Möblerat är ett plus. Tid: Juli mitten av december. Gnällbänkare, hjälp mig gärna! Tidigt nästa morgon mottar jag ett erbjudande om en tvåa på 45 kvadratmeter, 2110 kronor i månadshyra. Signaturen ECC, som skannar av Gnällbänken varannan minut, agerar glädjespridare. Någon timme senare skickar Esso mejl med ytterligare en tänkbar lägenhet, men då har jag redan bestämt mig. Jag far till Norrköping, synar Viktor ”ECC” Björklunds lägenhet, säger snart: ”Jag tar den!” Drygt två månader senare bryter jag handleden vid ett vattenfall i Norge. Skriver 28 juni klockan 18:44: Kära vänner. Jag behöver er hjälp igen. Som ni känner till ska jag flytta till Norrköping, faktiskt redan på söndag. Genom ECC här på Gnällbänken har jag ett boende. Men nu har jag brutit handleden, och den cykel jag har fraktat ner till staden är därför omöjlig att använda - den saknar fotbroms. Om det finns någon som kan tänka sig att låna ut en cykel i tre veckor MED fotbroms skulle jag bli mycket, mycket tacksam. Jag har absolut inga krav på utformning. En rosa damcykel med korg går utmärkt. Göran ”The Pro” Åberg skaffar fram en lila damcykel, utan korg, men med pakethållare.

3

Den 2 juli blir jag norrköpingsbo. Min tajming är utmärkt, och förhoppningen är att uppleva den så åtråvärda avancemangshösten. IFK leder redan superettan. Dag ett ser jag Micke Roth traska förbi utanför porten. Två dagar senare rattar jag, Jesper Skullman, Magnus Cadelin-Åberg och Niklas Broweus en bil till Jönköping och Stadsparksvallen och ser hur IFK vänder underläge till seger, och förlänger sin sköna svit. Så rullar det på. Både på planen och utanför. I Norrköping har jag knappt haft en ledig kväll. Det har varit radio, middagar, filmfestivaler, matcher, spelkvällar. Jag har fått med mig matlådor från Daniel Frostes hem (lagade av Johan Roxströms syster). Jag har pumpat cykeldäcken precis innan David Nordbeck pumpat sina. Jag har i smyg sett Omekanda och Racu strosa på S:t Persgatan. Jag har stått på ett bygge med Mats ”Greger” Heinemark och fixat en nyhet om fattiga studenter. Jag har busringt till Peter Mård hemma hos DJ-kungen Olof Hansson. Jag har frågat ut Stadium-Karl Eklöf om hans IFK-vanor. Och så sent som i dag förhörde jag Olof Stenhammar om han var intresserad av klubbens kommande riskkapitalbolag. Framförallt har jag i egenskap av gopeking.net-redaktör debatterat IFK ur alla vinklar, och det har skett på samtliga fikaraster, i varje gathörn, på caféer. För att återknyta till inledningen: ja, det är något slitsamt, och ja, rundgången är total. Men det är samtidigt charmigt. Min pappas kusins morsa läser allt om IFK i NT, inte för att hon är vidare intresserad, utan för att det hör till allmänbildningen. Det har förundrat mig. Alla jag pratar med har besökt på gopeking.net. I snart tio år har jag drivit saj-

4

ten utan att på allvar ha förstått att den lästs av verkliga människor och inte bara av signaturer. Det bästa minnet från halvåret i Norrköping, som tar slut på fredag, är inte IFK:s avancemang till allsvenskan, den rusiga intervjun med Drugge, dråpliga presskonferenser med Pär Millqvist, U21-matcher på Bollis eller festen på Tyska torget. Det är värmen från familjen Norrköping. Det talas om en gnällig atmosfär, och det må vara sant, och ibland är gnällandet omotiverat (ibland är det rent åt helvete omotiverat), men det råder ingen tvekan om att vi spelar i samma lag. När Stefan Thordarson klargjorde att han skulle lämna klubben låg ett bedrövat dis över hela stan. Ingen samtalade om något annat. En tid senare stod jag och Jesper Skullman vid Spiralenparkeringen, när en grumlig gestalt närmade sig från håll. Det var han. Allt rörelse och allt prat dog bort. Den isländske anfallaren vankade likt en Gulliver över betongplattorna. Allt annat hade fastnat i luften. Först när han lämnade synfältet började folk röra sig på nytt. Bara i Norrköping. Den här stan förtjänar sitt allsvenska lag. Snacka om.

5

*

Trygg (nåja) allsvenska

6

Drömvärvningen Norrköping 12 november 2010

Astrit Ajdarevic och drömmarnas rike
Han siktar på placeringar vi uteslutit. Snackar om en historia som ingen vågar ta upp. Jag vill tacka Astrit Ajdarevic. Du har fått mig att drömma igen. Ibland när jag som barn gick ut med hunden dagdrömde jag om fotboll. En återkommande fantasi under promenaderna runt Långsjön handlade om hur två brassar skrev på för IFK Norrköping. Den ene hette Pezinho, gjorde tre-fyra mål per match, klubben vann SM-guld, brassarna såldes dyrt. En storhetstid var inledd. Sen gick jag hem och käkade middag. Det är viktigt att ha drömmar. Men när man blir sviken är det lätt att bli desillusionerad. När jag ställts frågan om jag tror att jag kommer att få uppleva ett SM-guld i vuxen ålder har jag sagt nej. Jag har helt enkelt inte trott det. Inte bara har det varit en känsla, utan om samlad erfarenhet. Jag har liksom haft lite för god insyn i IFK:s affärer. Folk säger saker till mig. Folk som känner folk. Jag håller tyst och därför får jag veta. Det är olika människor hela tiden (och vad jag vet kallar sig ingen av dem för Cantona). En konsekvens av detta är att jag upplevt besvikelser som andra supportrar sluppit. Alltså turerna kring alla dessa spelare som aldrig blev IFK:are. Christer Mattiasson, Rami Shaaban, Ken Fager-

7

berg med flera. Först har de låtsas vara intresserade. Vi har fått upp förhoppningarna, som en nörd från en amerikansk college-rulle. Sen dumpar de oss. De ville trissa upp lönen. Och man borde vara arg, men känner sig mest lurad. Hoppas ingen såg något. Hoppas ingen fattar vilka losers vi är. Ungefär så. Så jag har slutat hoppas på de stora namnen. Istället har jag funnit det stora i det lilla. För en tid sedan skrev jag om hur jag jublade på en restaurang i Krakow. Jag hade fått ett sms. IFK Norrköping var klara för superettan. Om framtiden hade skickat sms:t ”Sveriges hetaste 20-åring skrev på för fyra år med allsvenska IFK” och sen ett till ”Ooops, ett år för tidigt”. Vad hade jag tagit mig till? Jag hade nog blivit förvånad. Jag kollar i arkiven. För exakt ett år sedan diskuterades också nyförvärv. Den 12 november 2009 släpper Kim Silander bomben: ”Helsingborgsanfallaren Tobias Holmqvist, 21 år, skall testspela för IFK Norrköping. Nån som vet något om honom?” Många tycker att det verkar vara en hygglig spelare. Men är han bättre än Sifhällas David Andersson, målkung i division 4? Ge Andreas Haglund en ärlig chans, säger någon annan. Så fort jag hörde talas om Astrit Ajdarevic (källan den här gången: kvällspressen) tänkte jag: Jaha, nu ska vi bli förödmjukade igen. Stackars Tony. Han kanske på allvar tror att det går. Plötsligt en presskonferens. Astrit Ajdarevic väljer oss framför ettan, trean och fyran i allsvenskan. Samme bollvirtuos – vår Lill-Burk – som pangade in bollar mot Elfs-

8

borg samtidigt som vi besegrade Trollhättan. Det var så långt mellan våra rubriker, han som huvudnyhet, vi undangömda i Superettanavdelningens mörka dal. Nu verkar det som att vi ligger före. Det går snabbt ibland. Det är ju sånt man drömmer om, om man vågar. Kommer IFK vinna ett SM-guld under min livstid? Tja, förmodligen inte nästa år. Nog inte året efter. Eller det efter det. Men någon gång händer det nog. Så kändes det inte igår.

9

Matresonemang 4 oktober 2012 Stockholm

När kreatören Janne skapade Viktige Nikola
En högerback från Kroatien var förra omgångens bäste spelare, ansåg Dagens Nyheter i morse. Den utnämningen hade Nikola Tkalcic gått miste om han inte haft en kreativ tränare. Här är ditt kylskåp heter SVT-programmet där programledaren Anne Lundberg och kocken Erik Fröderberg besöker kändisar och lagar mat. Programmet är till hälften fantastiskt. Då avser jag den halva där den snillrike Fröderberg slår upp skafferier, kylskåp och frysar och utifrån dessa givna förutsättningar åstadkommer lyxmåltider. Pratet däremellan undviker jag helst. Jag gillar det för att det handlar om kreativitet. Ordet används ibland lite slarvigt för sånt som är originellt eller storslaget, men enligt mig och flera psykologer fattas ett kriterium: genomförbarhet. Att göra underverk inom ramarna (visst, Leonardo da Vinci uppfann en teoretisk helikopter – men till vilken nytta?) Som när Nikola Tkalcic blev vänsterytter. – Vad hade jag för val? kommenterade tränaren Janne Andersson sitt okonventionella beslut att omplacera kroaten som i hela sitt liv spelat högerback.

10

Men visst hade han val. Och han valde rätt. Två matcher, tre mål och ett målpass senare beskrivs Tkalcic som ”viktig” i Dagens Nyheter och belönas med priset som omgångens lirare i hela allsvenskan. Mest överraskad verkar den nye vänsteryttern själv vara. Han visste inte ens att han kunde. Att han var rätt ingrediens i en annan rätt ... För mig är det ännu ett bevis på att jag – och många med mig – haft fel. Inte bara i ett enstaka fall, utan sannolikt handlar det om ett systemfel. Något som hela klubben dragits med i decennier. Hetsen att spendera. Drömmen om frälsaren som reder ut allt åt oss. Ungefär som att köpa Triss-lotter i syfte att bli en harmonisk och balanserad människa. I somras hade vi tretton färska miljoner på kontot och många luckor att fylla. Det var som om plånboken brann i fickan. Vid samma tillfälle värvade mittenkonkurrenten Djurgårdens IF Kenneth Höie och Erton Fejuzllahu för merparten av sina tio Peab-miljoner. Pang bom så var pengarna spenderade, på just de spelare som många av oss utsett som framtida frälsare. Transferfönstret kom och gick. Astrit Ajdarevic flög till Belgien, Shpetim Hasani bilade till Örebro, Abbas Hassan traskade upp på läktaren. Ingen anlände. David Nilsson, Lars Gerson och Christoffer Nyman fick speltid istället. Mycket ovant för oss supportrar. Hur är det möjligt, att ha råd, men ändå låta bli att köpa? Kan vi åka ur? Att det skulle ha varit en medveten strategi hade vi svårt att tro. Det var troligare en strategi som man uppfunnit i stunden, efter något nederlag på transfermarknaden. För att lättare värja sig mot eventuell kritik.

11

Om vi jämför med Här är ditt kylskåp: Magnus Pehrsson ögnade igenom kylskåpsinnehållet, suckade, drog på sig ytterkläderna och gick på restaurang istället. Janne gjorde tvärtom, tänkte: ”Nu gör jag det mesta av vad jag har”, fastän han hade råd att beställa trerätters på Gondolen (okej, säg Carl-Johan). Oanvända ingredienser måste ju kastas efter ett tag, kostar också pengar. Den fjärde oktober skriver jag en krönika. De där luckorna vi såg i somras, när vi unisont ropade efter en ny målvakt, en ny innermittfältare, en ny vänsterytter och en anfallare, de har täppts till. IFK Norrköping är femma i tabellen. Djurgårdens IF är tia och är ännu inte säkra på allsvenskt spel till våren. Mer siffror: David Nilsson har 79 procent i räddningsprocent, tvåa i allsvenskan, testad i U21-landslaget. Samtidigt har Kenneth Höie 68 procent i räddningsprocent i sin nya klubb, och är med det tjugonde bäst i allsvenskan. Han sägs tjäna sexsiffrigt varje månad. Då har jag ändå inte ens nämnt hur Christoffer Nyman blivit ”Totte” med hela stan och halva fotbollssverige. Kan ett exempel bli tydligare? Nästan som en fabel. Den som spar han har, osv. Men visst, någon gång behöver man köpa nya ingredienser, men det skadar inte att ha en kreativ kock. Inte minst blir det billigare då. Det verkar även som att det blir godare.

12

Premiärnerver 3 april 2012 Norrköping

Don't worry – be happy
Plötsligt, dagen innan premiären blev jag nervös som inför en resa. Jag synade de allsvenska bilagorna och analyserade vår status inför säsongen. Efteråt gick jag in på Gnällbänken och lade fram mina rön. ”Nu har vi en backlinje som inte säkert är förstärkt, en målvaktssida som försvagats, ett förstärkt mittfält och samma – dock ett år äldre – anfall.” Lite som när man i huvudet försöker att gå igenom vad som packats i resväskan. Vätskeersättning? Öronproppar? Brandvarnare? På spaning efter den tid som flytt? För tänk om hotellet ligger vid motorvägen, tänk om jag blir magsjuk, tänk om tv:n bara visar cricket. Inför måndagskvällens tripp till Norrköping hade jag så smått gett upp. Ville inte hoppas på något som verkligheten inte kunde ge mig. Inte minst då Helsingborgs IF toppade min förutspådda sluttabell, imponerad som jag var efter supercupfinalen. Gashi/Mahlangu – jag menar, hur skulle vi kunna stå emot Sveriges mest multifunktionella lag? De hade till och med en tävlingsmatch bakom sig. Vi mellanlandade i teknikhallen. Åke ”Bajdoff” Johansson berättade i mikrofonen om den berömda flygincidenten då en rad legendarer riskerade att stryka med. Och om hur han i stunden han skulle lämna planet hann tveka och

13

tänka på sina skor, inköpta för hutlösa 98 kronor på S:t Persgatan. Lyckligt nog hoppade han ner i vattnet i alla fall, vadade in mot stranden. En halvtimme senare lyfte vi, fast på plan. Och inga farhågor besannades. Alla förhoppningar blev verklighet. Janne Andersson hade gjort sin läxa. Snacka om. 190 centimeter Ajdarevic och 184 centimeter Johansson var större än 174 centimeter Mahlangu och 173 centimeter Gashi. Och det utnyttjades. Motståndarna maldes ner. Inläggen pressades in. Löpningarna gick i ett. Hela hela tiden. 1-0. Amazing! som Danny sjöng i pausmusiken. Sedan var det dags för ”Bajdoff” att dra historien om flygolyckan igen. Då passade vi på att prata premiärer. Till exempel om den där mot Malmö FF 2002, då IFK dominerade, Issa missade frilägen. Bakom pausvilan den gången väntade två utvisningar och tre baklängesmål. Säsongen avslutades på näst sista plats i tabellen. Jo jo, så kan det gå för den som hoppas. Men så – ny musik. We’re going up, up, up, up, up! sjöng Loreen. Kanske ändå. För IFK fortsatte att vara Sveriges bästa lag, mot Sveriges bästa lag. Efteråt kan det konstateras att måndagskvällen bjöd på den vassaste insatsen på åtminstone tio år, av ett för under dessa kylslaget heta timmar snudd på fulländat manskap. Sex av elva IFK-spelare hamnade mycket riktigt i olika drömelvor från premiäromgången. Och i tv sa Astrit: ”Välkommen till Parken”. Andreas Johansson fyllde i: ”Det här är vår borg.” Janne Andersson lugnade ner: ”Det är 29 matcher till.”

14

Laul: ”Det rycker i baguetten.” Och jag känner mig nu som kontrollfreaket som krävde två elitspelare på varje position, en person som såg brister istället för styrkor. Men hur hade jag kunnat veta att Skjönsberg och Johansson inte behövde spelas in? Att Astrit skulle ha tagit steget? Att motståndarna inte skulle ha genomskådat Smedberg-beroendet? Sånt märker men först i skarpt läge. En sak tycks dock säker: Janne är inte typen som packar för lite.

15

Förbrödring O’Learys, Gamla stan 17 april 2011

Fotboll i en annan dimension
Inom fotbollen finns alltid en nästa säsong. Och prestation omvandlas till poäng. Men det finns fler bevis för att fotbollen utgör en egen dimension. Ett trettiotal människor som är som jag har samlats i en lokal någonstans i Stockholm. En av dem är Markus Krunegård. Inför matchen ställer sig arrangören upp och förklarar för oss att en kändis finns i rummet. Det är ju extra roligt, förklarar han innan han ropar ut vem det rör sig om: – Jörgen Löwenfeldt, från Go Peking och Nacka Värmdö Posten! Applåder i lokalen. I alla fall några. Tydligare exempel går knappast att ge till varför fotbollsvärlden bör betraktas som en dimension utanför det verkliga livet. Men det finns fler. Så som det enkla faktum att det faktiskt finns ett trettiotal människor som trots Janne Anderssons uttryckliga varningar om gräsmattan ändå köper tre Falcon Export fatöl á 66 kronor och bevakar sex tv-skärmar som skildrar fotbollsterrorn på Vångavallen. Vi vet exakt vad som väntar oss och vi går ändå glada i hågen rakt in i skärselden. Och fortsätter att fröjdas samtidigt som våra hjärnor bearbetar det missfoster till match som direkt kvalificerar sig till topplistan med namnet: "Den sämsta jag sett". Efter trettio minu-

16

ter har TFF tio hörnor och 65 procent i bollinnehav. Möjligen ett klubbrekord. Någon har en teori. De räknar förstås tiden då bollen är i luften. Själv tycker jag vid flera tillfällen att jag är fyndig. Som när jag säger att två lag saknar organisation, och att det ena har det som spelidé. Eller när jag efter 60 minuter konstaterar att Evy Palm-klubben på läktarna är chockartat imponerade av IFK:arna. Typ: Fasen så fint tillslag i långbollarna. Men även om den komiska poängen kanske inte gick hem finns det ändå en poäng. Den här gången vann vi matchen. Kan vi brunka till oss segrar borta på leråkern (såg ni flipperstudsarna i första halvlek?) i Trelleborg bör vi klara oss kvar. Då vinner vi statistiskt sett tillräckligt ofta. Topptippade skönspelande superettankollegan från Södertälje – ni vet, hela världens lag – förlorade med 1-5 samma dag. Just saying. Och visst är det skönt med en tränare som spelar samma elva i varje match. Som låter laget spela ihop sig även under seriens gång. Som inte freakar. Som har ett spelsystem och lunkar på med det. Visst pratade även vi vid plastdukarna om Marcus Falk-Olanders vara eller icke vara i startelvan, men till sist blev det förstås han som avgjorde. Vi hade fel. Janne hade rätt. Det får han gärna fortsätta ha. En fråga återstår dock att besvara. Vad tänkte Markus Krunegård? Fotnot: Carla Jonsson var också på plats.

17

Uppföljningen O’Learys, Gamla stan 20 april 2011

Vilka tror vi att vi är?
Vi är seriens jumbo. Därför måste vi springa mer än de andra, försvara oss mer än de andra. För vi är sämst av alla. Sämst i serien. Det är bara det att vi råkar vinna mot lagen vi möter. Vi är sämst. Vi bara råkar vinna. Den här gången vet folk i Exilsnokarna Stockholm att jag skriver krönikor, efter Görans Modéens presentation i söndags. Efter matchen kliver en man fram, tar i hand och ber mig att skriva något filosofiskt. Han säger det inte hånfullt, utan uppriktigt. Så se det här som ett beställningsjobb. Under matchen – under tiden då jag inte pratar om allt jag ser och därmed förstör upplevelsen för omgivningen – kommer jag till sist fram till vad det handlar om. Och det är inte att IFK är så pass bra att jag i den 35:e minuten kan komma på ett tema för en krönika, och spara idén matchtiden ut. Det handlar om allsvenskan – serien där Jantelagen regerar. Serien vi i åratal bevakat från avstånd. Lite som Dalai Lama spanar in västvärlden. Strunta i pengar, makt och prylar så löser det sig, säger han. Men det är lätt sagt när man bor i ett kloster i Himalaya. Som superettansupporter tänkte jag: Gör det inte för svårt för er.

18

Men det är inte det enklaste om man år ut och år in varit ett mittenlag. Det är inte enkelt att värva spelare med inställningen att man ska komma åtta. Så man siktar högt, högt. Halmstad vill vara Barcelona, Djurgården vill nog också vara Barcelona, och IFK Göteborg vill vara sitt 80tal. När det inte alls behövs. För där, från superettan avskildhet, såg jag och alla andra hur Gefle klarade sig kvar. Hur Gais klarade sig kvar. Bara genom att bara vara sig själva. Fullständigt medvetna om sina styrkor och brister. Frågan ”Vem tror vi att vi är?” måste balansera ”Vilka är vi?”, konstaterade jag. Ju närmare man kommer desto bättre, skulle man kunna tro, men faktum är att det ofta är bättre att ha en övervikt på ”Vilka är vi?”, vilket många nykomlingar fått erfara. Man belönas alltså genom att inte tro så mycket på sig själv. Typiskt svenskt. Allsvenskt. Och det märker vi just nu. Vi är tippade sist i serien. Vi jublar åt oavgjorda matcher. Vi blir nöjda med en fjortondeplats. Men vi har samtidigt ett bra fotbollslag. Ett fotbollslag som inte gör en orolig. Som har försvarare som spelar sig ur situationer, ytterbackar som kan slå pressade inlägg. Och som spelar efter ett system som bestämts på förhand. Men just för att vi vet vilka vi är och vilka vi betraktas som, ja, då backar laget hem efter en 1-0-ledning. Det är ett bra resultat för seriens jumbo. Bevaka, bevaka, hugg. Och alla vet att det är vad vi är. Supportrar som spelare som ledare. Vi är seriens jumbo. Inga jävla 12 SM-guld från förra millenniet. Därför måste vi springa mer än de andra,

19

försvara oss tuffare än de andra, ta vara på fasta situationer bättre än de andra, skjuta skarpare, tacklas renare. För vi är sämst av alla. Sämst i serien. Det är bara det att vi råkar vinna mot lagen vi möter. Men det spelar liksom ingen roll. Fokus. Cynism. Efter matchen promenerar jag mot Slussen med Gnällbänkskändisen Barabbas. Saltsjön sprakar och blänker, Stomatolskylten gör sin grej, bussar rullar makligt förbi, luften är ljuv, det är segrarens luft. Båda känner oss perplexa över det absurda i situationen, och att vi är en del av den. – Ja, då håller man på ett sånt här lag, då, säger jag. – Jag tänkte också på det, säger han. Vi går lite till. – Jag har börjat följa Hammarby lite, säger Barabbas. – Jag med. Superettan är ju vår serie. Och så pratar vi om Landskrona BoIS i några minuter, hur de saknar spets, lite 4-3-3, Henke, att det var så redan förra året, men de har ju fått Marcus Lantz. Nej, vi har uppenbarligen noll koll på hur man firar en 2-0-seger mot ett hypat allsvenskt lag. Faktum är att Halmstads BK krossades i dag. Matchen påminde mer om fjolårets möte med Väsby än en allsvensk drabbning. Mittfältarna fick ju springa helt ensamma, hela tiden. Telo, Astrit, Riki, Hasani, alla fick de trixa ohotat. Om man vill tänka på det viset. Så kanske man kan tänka, om man är sån. En sån som tänker så, menar jag. Men när jag till sist går genom Axel Landqvists park och närmar mig min lägenhet börjar jag rysa när jag nynnar: ”SM-guld, SM-guld, SM-guld”.

20

Med en ironisk twist, förstås … … eller … …?

21

Förlust Jallavallen 22 maj 2011

Åk inte dit
Södertälje fotbollsarena är paraspace. En plats där stadsplaneraren avslöjar sig. Vanliga symptom hos besökaren är akut melankoli och vansinne. Under de år Bruno Santos var bra hade jag många romanidéer. En handlade om ett hus som placerats mitt på en åker i ett stort ingenstans. Därinne föddes människor fullt vuxna, men utan minne. I slutet skulle huvudpersonen lämna huset och ge sig ut på åkern. Berättelsen låter ju mindre medryckande, men det var en ganska roande sysselsättning att mejsla fram karaktärerna. Dessbättre saknade jag tillräcklig fantasi och på det ämnet blev någon roman aldrig skriven. På senare år har jag lärt mig ett namn på platsen jag försökte skildra i boken: Paraspace. Det är ett begrepp från litteraturvetenskapen, och som handlar om ett pinsamt glapp i verket, där författaren avslöjar sig. Samma begrepp används även för städer och platser där staden framstår som stil- och sammanhangslös. Eller som forskaren Håkan Forsell skriver på sin blogg: En plats folk tvingas till men ingen vill vara på. Ni kan säkert komma på något exempel. Annars har jag ett. Den som aldrig besökt Södertälje fotbollsarena är av-

22

undsvärd. Jag hör inte till den skaran. Läktaren är inklämd mellan E4:an, en parkering, Axa Sports Center och Coop Forum. Av olika skäl (som jag redogjort för i tidigare krönikor) var jag där idag. Två timmar innan matchstart, ut genom dörren och låser. Går mot Södra station, IFK-supportrar vid bar, jag går vidare mot tåget, väntar, tystnad. Efter ett tag går jag mot perrongens mitt. Säte i solen. Åker. Länge. Ser Göran Modéen gå av en station för tidigt (eller var det han?) Blir konfunderad. Framme. Hamnar på en buss, förbi Ronna, mot Scaniarinken. Andra sjunger om Norrköping, somliga hyssjar. Får sms från en kompis som skrapar en trisslott. Polisen möter vid arenan. En lapp i handen. ”Hej fotbollssupporter”. Jag bör inte ägna mig åt våld och skadegörelse. Då kan jag hamna i fängelse. Betalar etthundrasextio kronor, ställer mig på långsidan. Solen i ögonen. Hela tiden. Det är tyst. Jag tittar på klockan. Bara femton minuter kvar. Bilarna på E4:an. Ödsligt mittemot. Svenska spels flaggor i vinden utanför hockeyarenan. En klump i magen. Som vet. Förra gången jag var här: Gick hem strax innan 0-2, jublet som en tryckvåg i ryggen. Gången innan, är här med min då gravida sambo: Någon påstår att högt ljud som det från högtalarna kan sätta igång en förlossning. Jag tänker inte på något annat. Vi förlorar med 0-3. Den här gången har jag en man bakom mig. Han låter som IFK Play-Jögga (men är det inte). Jag får aldrig veta hur han ser ut. Han pratar, pratar, klagar, pratar, skäller. Ingen kommer undan. Han är som en djävul i örat, osynlig pessimist. Solen i ögonen. Jag byter hand om vartannat.

23

Tystnad överallt. Paraspace. Andra halvlek efter kexchoklad och jag har omedvetet trängt mig i kön (ber om ursäkt). Vi har kommit fram till att en seger är sannolik till fyrtio procent. 2658 personer på läktaren. Jag ser att strålkastaren är på. Solen skär hål i hornhinnan. Byter hand. Klumpen i magen växer, som om jag själv ska föda. Mittemot oss sitter människor som en operapublik, tystnad tystnad tystnad, fram till vilt jubel utbryter när en boll studsar stolpe in. Sedan tystnad. Sedan karneval. Sedan tystnad. Sedan karneval. Jag tänker på mina 160 kronor. På djävulen i örat, som hävdar att Russell sitter på bänken och att Santos borde bytas ut. Någon säger något rasistiskt om judar. På parkeringen glänser bilarna i solen. Några stenkast längre bort ser jag ett rött hus med vita knutar. De där inne gör säkert något helt annat just nu. Sätter mig ner och får sikten rejält skymd. Ser nästan bara Christopher Telo, matchen blir bättre. Jag hör bollen rulla över de ojämnt lagda konstgräsrullarna. Schhhh. Schhhh. Schhhh. När domaren blåser i pipan är min blick vänd mot Coop Forum, där någon med biljett nummer 352 har en fylld matkasse att hämta ut. Utanför västra läktaren går en man med blå träningsoverallsjacka. Han bär keps. Han säger: ”Göran Bergort var inne på det. Hade de behållit honom hade det varit mycket bättre.” Får skjuts hem. Vid Hallunda centrum ligger en död grävling i vägrenen.

24

Vinst mot DIF Stockholm 25 augusti 2011

Vad jag sysslar med, egentligen
Lasse Kongo skrev i helgen ett inlägg på Gnällbänken som jag tänkt svara på. Han skrev: ”Var har Jörgen tagit vägen? Har han gett upp? Vill ha en krönika! Jag måste få svar på vad som håller på att hända!” Svaret är att jag försökt praktisera en blunda-och-hoppastaktik. Det har gått väldigt dåligt. Vad är att vänta av en IFK-holist? Som den mest informationsstressade Iphoneanvändare vänder jag blicken mot IFK så fort jag inte måste göra något annat. Jag vet att vissa saker skadar. Att följa ett streckdansande lag är till exempel förödande. Minns 2002, 2003, 2009. Då som nu: Fångad på kroken, drar av och an som fisken i Hemingways Den gamle och havet, men ändå dömd att halas upp i båten. Den här gången är jag på min vakt, håller händerna framför ögonen, tittar försiktigt mellan fingrarna. Vill vara redo om det händer, men vill också kunna ställa om tankarna till rostat bröd. Ärligt talat: Jag orkar inte med plågan att följa IFK just nu. De bara tar och tar. Men vad får jag tillbaka? Så – plötsligt! Kvällens bragd mot Djurgården såg jag på tv. I alla fall

25

några spridda minuter i första halvlek. Hann med IFK:s båda mål. ”Missade” Djurgårdens. Noterade utvisningen. Blev förtvivlad, stängde ner, varvade upp. Tog en lång promenad, bar med mig ruset ut. Handlade grädde och skorpor. Gick till tennisbanorna, där har man redan blåst upp tältet för hösten. Popagandafestivalen möblerade vid Eriksdalsbadet. Strosade förbi en lägenhetslänga där en vän en gång råkade sätta igång musik mitt i natten utan att vakna (grannarna ringde polisen). Men hela tiden. Hela hela tiden tänkte jag på matchen, liksom levde i den. Reflekterade kring tur och otur. Om hur det växlar. Först vi, sen dem. Sen vi igen? Eller hur möten mellan förlorare kan sluta med förvånande resultat. Att Djurgården kanske också fick en utvisning, ibland ger domaren tillbaka. Ett tag var jag övertygad om att Gunnar satte 3-1 på en kontring. Lite senare hade jag ställt in mig på 2-3, gav det oddset 1,20. Övertygelsen var så pass stor att jag la upp en strategi, att godta resultatet, nollställa mig och gå till sängs. Låt det hända, som den zeninspirerade tennispsykologen W. Timothy Gallwey skulle formulerat det. Rostat bröd. Men någon gång måste man alltid gå hem. Till sist satte jag mig i soffan. Höll för öronen (tidigare under kvällen följde grannarna samma match, men hade tveksamma sympatier). Väntade till klockan 20:53. På text-tv såg jag samma resultat som när jag lämnade. Det var markerat med grön färg. Grönt betyder slut. Grönt betyder allt som är bra på samma gång. Ville hojta som Ernst-Hugo Järegård i Postbankenreklamen: Wohoo! Det är grönt! Wohoo!

26

Växlade tvärt över till tv-sändningen. Janne Andersson sa att det är såna här dagar man lever för som fotbollstränare. Spelarna gjorde vågen framför klacken. Racu blödde kring ögat. Joonas Tamm var på plan (!) Och på Gnällbänken hyllades den timmar tidigare utdömde James Frempong (som jag för egen del ansett vara ett riktigt intressant förvärv). Jag hade således återvänt till en annan dimension, mycket lyckligare och mer harmonisk än den förra. Så när Lasse Kongo vill ha svar på vad som kommer att hända blir min replik: Vi kommer alla att genomlida en mycket påfrestande höst. Låt det snart vara över. Och låt det aldrig sluta.

27

Viktig seger O’Learys, Gamla stan 21 september 2011

Att vara IFK:are är att räkna
Plötsligt är alla matematiker – igen. Istället för att diskutera Telos insats eller Whass armar sitter vi på Exilsnokarnas stamhak, och räknar. Maria-som-aldrig-sett-laget-förlora frågar om vi ska ta med oss servetten. Jag har den redan i fickan, mumlar något fånigt om affärshemligheter. Det är ju hela nästa säsong vi gick igenom under pausen. Vore inte bra om strategin hamnade i orätta händer. (Servettens andra sida innehöll även den där parallellaGefle-elva som Per Olsson gärna skulle vilja ha, jag återkommer till den). Vänta lite! Om det blir en nästa säsong. Det måste sägas. Annars kan det fruktansvärda inträffa. Vi måste alltjämt tala om att vi eventuellt möjligen kanske törhända spelar i allsvenskan nästa år. Rent rationellt sett vore det klokt att utgå från den chans att laget faktiskt på något vis klarar sig kvar i serien. Då får man skriva in Andreas Dahlén och Andreas Johansson i en framtidstrupp på en servett. Utifall att. Det vore ju bra om vi hade en plan B. Alltså, om det eventuellt möjligen kanske törhända blir så, att det är vi som hamnar rätt.

28

När Gais vinner sin match vinner vi en poäng. Det är fakta, fakta är bra när man räknar. Det är till exempel bättre att ha sex poäng ner till en kvalplats än fem poäng. På så vis är en oavgjord match mot Gefle i kombination med en förlust för Trelleborg bättre än en seger mot Gefle i kombination med en seger för Trelleborg. Om man är en person som räknar, alltså. Att vara IFK:are är tyvärr det. Att räkna. Vi har gjort det varje år. Räknat på benådning eller utplåning. Om de vinner mot si och vi spelar oavgjort kan utfallet bli si eller så och så. Det börjar vid midsommar. Någon knäcker extra som statistiker. 43,4 procents sannolikhet, säger Någon. Mycket intressant, säger Någon annan. Det tar inte slut förrän vid omgång 30. Varje år. September och oktober är hopplösa månader. Det går inte att sova. Man bara räknar. Hela tiden. Om si om så om si och så och si – då! Innan man begriper att om så och si inträffar så blir si så och så si och – då … SirLing säger att det luktar kval. Jepovic säger att noll poäng inte är ett otänkbart scenario. Otäckt. Det är nämligen vad jag misstänkt hela tiden! För några år sedan, det är nog ett decennium bort, ledde IFK med 3-0 mot Elfsborg när det blev halvtidsvila. Journalisterna från NT ojade sig. ”Hoppas de klarar det här”, sa man. Och kommentatorn från riksmedia tyckte att det var en så pass märkvärdig händelse att han återberättade episoden när matchen väl drog igång. Det kanske verkar märkligt. Om man inte varit med förr. Samtidigt kan man förstå dem ibland. Som när vi betraktar vår nuvarande situation. Sex poäng ner till kval-

29

platsen. Fyra matcher kvar att spela. När det var sex matcher kvar att spela (ni vet, i fredags vid middagstid) hade vi tre poäng ner till kvalplatsen. Det är vad som neutrala observatörer kallar för en positiv trend i rätt riktning. Variablerna blir färre. Ändå måste vi säga samma sak som vi gjort hela året. Eventuellt möjligen kanske törhända blir det allsvenskt spel nästa år. Men jag tror det när jag ser tabellen. BONUS: Okej, den där servetten. Den kanske inte höll Bellmannivå, och jag erbjöd den inte som betalning. Så här är startelvan som Gefle inte har – men som de borde ha. Sammanställd av Barabbas och undertecknad: Mattias Asper – Jesper Westerberg, Anders Whass, Johnny Lundberg, Johan Karlsson – Björn Anklew, Prince Ikpe Ekong, Jakob Johansson, Christopher Telo – Marcus Ekenberg, Joel Johansson. Tränare: Conny Karlsson.

30

Åldras 22 december 2011 Stockhom

Talkin' 'bout my generation
Vad hände med min generation? Superettan är ett svart hål i IFK Norrköpings historia. Desto större anledning att tacka dem som var med. År 2000. En kall höstkväll i Enköping. Jag står lutad mot staketet vid sidlinjen och bevakar killarna inne på planen som i halvtid passar bollen mellan sig. Plötsligt en insikt – och jag (född 1983) säger till supportern intill, PF-ikonen Henrik Asplund (född 1980). – Du vet att IFK nu har spelare som är lika gamla som vi. – Du skämtar? Varpå jag pekar och rabblar namn: Saleh Saadoo, född 1982, Patrik Jönsson, född 1982, Peter Wallin, född 1981, Simon Dogan, född 1981. Idoldyrkan är en sak. Helst utser man ett objekt som ligger långt ifrån en, som man aldrig når eller hamnar på samma nivå som. Enkelt för en sjuåring. Perfekt för en tonårsvägg. Men när man närmar sig förebilderna blir lyskraften mindre. Där i Enköping insåg vi båda att vårt supporterskap gått in i ett nytt skede. Fortsatte vi nu – efter att ha insett att idolerna kunde varit våra klasskompisar – fanns ingen möjlighet att skylla på något.

31

Men det här med IFK Norrköping var inte enkelt att skaka av sig, och med åren blev det naturligt att se jämnåriga spelare på planen. År för år blev de yngre än vi. Utan vidare var de födda under decennier som vi rentav kom ihåg början på. Men hur gick det för de jämnåriga? Det börjar bli dags att summera, och svaret är dessvärre att de fick tillbringa sina bästa år i en superettanversion av 12-faldiga SM-guldvinnarna IFK Norrköping. Spelarna från 81, 82 och 83 kunde aldrig nå samma legendstatus som tidigare generationers profiler. Kunde inte bli en Janne Hellström, Patrik Andersson, Jonas Lindh eller ens Jonas Wallerstedt. Divisionstillhörigheten, fotbollens kastsystem, förhindrade dem. Jag tänker på Anders Whass (född 1981). Första gången jag hörde talas om honom var när han i Sleipners dress dominerade mot de våra i en träningsmatch. Otis på Gnällbänken var lyrisk när han beskrev den blonde bestens insats. Efter säsongen värvades han till tränaren Stefan Hellbergs lag. Sedan dess har jag sett det som min uppgift att försvara Anders Whass. Framförallt för att så få sett hans kvaliteter. Han är en yrkesutövare som alltid varit medveten om sina svagheter, och därmed sammantaget blivit mycket bättre. Första säsongen slog han inte en passning över tre meter. Om ingen fanns i närheten sparkade han bollen upp mot läktaren. Varje gång. Det slog inte fel. Men efter flera säsonger med hybrisförsvarare som Gudmundur Mete och Patrik Kieback var det en fröjd att se en mittback som tog sitt

32

uppdrag – att försvara – på allvar. Sedan har han fortsatt vara viktig. Han höll sisådär i allsvenskan, gjorde inte bort sig, men tog inte steget. Bästa säsongen var förstås 2010, då han en gång för alla visade Norrköping sin kompetens. Då fick han till och med passningsspelet att stämma. Snabb har han ju alltid varit. Ett år yngre är Viktor Rönneklev (född 1982). Första gången jag hörde hans namn var i samband med ett provspel. Andreas Dahlén, Anders Whass och Dago Funes hämtades efter samma möte (Mikael Lindskog och Anders Wikström deltog också, men fick stanna i sina klubbar). Men Viktor Rönneklev var något speciellt. Det begrep alla. Inte bara hade han spelat vänsterytter i Husqvarnas 4-23-1. Han hade dessutom gjort tvåsiffrigt antal mål, och tvåsiffrigt antal assist. Med sin Fredrik Ljungberg-lika spelstil spåddes han av vår klubbdirektör att nå landslaget. Kanske hade han kunnat nå dit i en annan miljö. Inte omöjligt. Så blev det alltså inte. Och numera låter det lite dråpligt när jag berättar om hur jag besökte Parken tillsammans med en styrelsemedlem från Djurgårdens IF. Jag diskuterade alla spelare i laget, men jag utelämnade Rönneklevs namn. De andra visste jag att han skulle vara ointresserad av. Men Viktor Rönneklev. Ta honom inte ifrån oss! Det är snart 2012. IFK går vidare och når förhoppningsvis en annan nivå under året som kommer. Tillräckligt hög för att skapa nya legender. I samma veva lämnar några av dem som tagit oss upp. De är inte ordinarie längre, inte lika motiverade. Familjen och hemmet har fått större plats. Den riktiga elitfotbollen är ett avslutat kapitel, liksom den nu-

33

mera är för Saleh Saadoo, Simon Dogan, Patrik Jönsson och Peter Wallin. Inte konstigt. Jag har väl själv förändrats en del sedan cupförlusten mot Enköpings SK. Det kommer aldrig att bryggas ett Whass-öl. Rönneklev kommer inte att få tröjnumret förevigat. Men de har båda haft betydande roller under en mörk period i en annars stolt historia. Få spelare förknippas så starkt med 00-talet som just den här flyktande duon. För det förtjänar de ett stort och hjärtligt tack.

34

*

Avancemanget 2010

35

Lämnar premiären Norrköping 12 april 2010

Så fixade jag segern
Har de någonsin spelat så bra fotboll? När jag lämnar arenan i matchminut fyrtio är jag beredd att svara nej. Då har bebisen fått nog av farsan och fotbollen, så vi går hem. Ingen av oss är särskild nöjda med situationen. Just då missar Öster en straff. Det hör jag från utsidan, när vi rullar ut från entrén. Bort bort från allt det roliga. Kort därefter gör IFK mål. Det hör jag samtidigt som vagnen rundar hörnet mot Södra Promenaden. Speakern vrålar ett förnamn, men publiken artikulerar Mwafulirwa så pass otydligt att jag inte hör vem som gjorde mål. Stön. Vid det här laget har jag varit på arenan sedan klockan fem, har vandrat omkring på VM-läktaren, solat, käkat banan, läst matchprogram, pratat fotboll med bekanta. Bebisen trivs. Du som kommit hem från Parken i kväll kanske känner att något inte riktigt är som det brukar? Premiärer och IFK är som bekant en kombination vi helst undviker att tänka på under försäsongen. Besvikelserna har varit så många att jag inför matchstart kommer till insikt om att kvällen faktiskt – i teorin – kan sluta i dur. Ingen verkar heller förvånas över detta: Min förvåning över potentiella poäng. Jag testar teorin på alltifrån matchvärdar, till PF:are

36

som till släktingar. Och blir förstådd. Alla utgår från att det i slutändan blir en ganska trist föreställning. Någon säger att det saknas en riktig lagkapten (som Bajdoff), en annan tycker att det är för få människor utanför biljettinsläppet, en tredje tror på Karekezi. Men solen skiner. Alltid något. Dessutom har man inget bättre för sig. Och det är ju kul att träffa folk man känner. Kanhända kan uppgivenheten tala till IFK:s fördel? tänker du kanske. Nja, enligt de så kallade Reglerna (sök på Gnällbänken, detta är paragraf tre) så leder den tankegången automatiskt till en förlust. Bra saker kan bara hända när de inte är förväntade. Och då får de inte alls förväntas. Inte någonstans. Men i dag lägger vi till en faktor. Att allt kan vara mitt fel. Hur skulle någon kunna ta med i beräkningen att jag skulle lämna arenan i förtid? Mycket talar nämligen för att det var just den push i rätt riktning som IFK Norrköping behövde. Från avstånd spelade laget som de aldrig gjort i någon av de premiärer jag har sett. Dribbelkillarna var tamejfan landslagsmässiga. Så det blev en kort krönika i dag. Om en match jag varit på, men inte sett. 3-0 slutade den. Det hörde jag på radio.

37

Första segern mot Hammarby Söderstadion 4 maj 2010

Sixteen years of hurt
Bortaläktaren förvandlades till en Buster-serie. Hurra! utbrast vi och hötte nävarna mot skyn. Efteråt gick jag första gången hem glad från Söderstadion. Det var bättre förr, anser somliga. Det är både rätt och fel. Hör här. I mitten av nittiotalet var jag och min person sammansvetsad med IFK Norrköping. Detsamma gällde för mina klasskompisar och deras respektive lag. Inga konstigheter. Så är det att gå i fjärde klass. När Radiosportens sista måljingel fyrats av på söndagskvällen visste vi på varsitt håll hur måndagsmorgonen skulle te sig. Jonte och hans AIK skulle trackas. Micke och hans Frölunda fick respit till nästa helg. Och jag kunde vandra lycklig genom veckan. På måndagen blev det intet av planerna. Jonte höll sig hemma. Men för det mesta var det en plåga att förknippas med det där laget från Östergötland. Bara några år tidigare, innan mitt intresse tog fart på allvar, hade de prenumererat på andraplatser. 1994 vann de cupen, Kindvall tog hem skytteligan och Lasse Eriksson vann VM-brons. Samma år besökte jag Söderstadion för första gången. Jag stod på kortsidan, såg nästan ingenting av 1-1-matchen. Det skulle dröja 16 år innan jag nöjd kunde hem från den

38

arenan. Segern 1995, efter vilken tidningarna skrev ”Söders bröder förblöder”, missade jag. Lördagens promenad över Skanstullsbron var en njutning av fotbollshistoriska mått. Alla gröna och vita halsdukar, de bistra minerna, den sprakande majsolen, och så jag och mitt leende, vidare in mot Södermalm, där fotbollseftermiddag blev fotbollskväll och natt, där dessa hammarbyare fortsatte att uppträda på det genuint desillusionerade sätt de gjort till en livsstil. Uddamålssegern var definitivt inte en i mängden. Det räcker med att bevaka sin Facebook-feed för att även på tisdagen ha nära till Hasanis klack och lobb. Lördag. Söndag. Måndag. Tisdag. Segern följer oss genom veckan. Som om den betydde något. För att den betydde något. Vid 2-1 och 3-2 utspelade sig rena rama Buster-scenerna på läktaren. Själv hötte jag med båda nävarna i vädret och utbrast ”Hurra”, samtidigt som jag betraktade molnen som en annan Mourinho. Jag var bara så jävla lycklig. Sådär barnsligt lycklig man nog bara kan bli av fotboll. Efter det som blev segermålet var jag, milt uttryckt, nervös. Jag överlade med mig själv om jag borde lämna arenan och hålla för öronen, men begrep att resultatet skulle tränga igenom. Så jag studsade omkring på en och samma plätt, fram och tillbaka, med blicken fäktande åt alla håll. Fram till det var över. Då blev vi sådär lyckliga igen. Inget larvigt ”Ja!”, utan som en i århundraden vilande isländsk vulkan. Som om jag fortfarande gick i fjärde klass och med segern slapp gliringar. En gång ledde Hammarby med två mål redan när jag

39

stod i biljettkön. En annan gång pangade de in fem stycken mot IFK:s noll (fastän Gravem hade otaliga frilägen). En tredje gång fick Kennedy sitt genombrott varpå vi applåderade i smyg. En fjärde gång blev Alexander Östlund förbannad på sina lealösa lagkamrater, och bytte lag. Så gott som varje gång har våra spelare genomgått en regression, virrat omkring och längtat till spelarbussen. Så gott som varje gång har jag bara brytt mig om en sak – att inte förlora. Inte för att Hammarby varit en särskilt bra lag. Utan för att det är som det är. Det var som det var. Shpetim Hasani, Riki Cakic och Petru Racu hade förstås ingen koll på det här när de äntrade planen för en match i Sveriges näst högsta serie, mot ett lag med sämre spelare än våra. De körde på, vann, och åkte hem. Patrik Ekwalls fråga efter matchen, om även bortalaget sporrades av hemmaklacken, hade varit fullkomligt självklar för tio år sedan. Nu svarade en förvånad Hasani: ”Vi har mycket folk hemma också”. Ja, just det. Allt var inte bättre förr.

40

Cupförlust mot Örebro Norrköping 25 maj 2010

Kidsens oemotståndliga parklek
Kvällens minst cyniska lag förlorade. Som så ofta. Desssutom var vädret kasst. Men – det finns mycket att glädja sig över. Ett paraply, till exempel. Och så Kidsen. Etthundratjugo minuters spel i oktoberkyla. Ettusenniohundratio personer med röda fingrar. Mållöst vid full tid. Två insläppta mål i förlängningen. Sen promenaden hem, tätt omslingrad paraplyet. Ja, den på förbundet som har i uppgift att sälja in konceptet Svenska cupen hade väl inte direkt vädret på sin sida denna afton. Det bestående minnet blir på sin höjd en handfull livslånga köldskador. Men! Det finns glädjeämnen. Ett är att paraplyet var en gåva av en främling. ”Du får det”, sa välgöraren när jag på eftermiddagen tvingades lämna mitt tillfälliga skydd under tak. Ett annat är att jag senare på kvällen vann en auktion på Tradera. Tio sekunder innan stängning avlossade jag budet som gav mig en snygg teakbokhylla. Och så är det IFK Norrköpings unga spelare. Vi har kallat dem Kidsen sedan Jimmy Hellströms dagar. Det var då vi trodde att scenförändringen var genom-

41

förd. Innan dess snackade vi om Thomas Hellberg. Långt dessförinnan om Fredrik Enerby och Malak Ertas. Okända namn för det flesta. Anledningen? Du vet. Även om vi på läktaren gäspade lite lätt åt den där matchen på plan fanns det några – förutom motståndarlagets sanslöst månghövdade och dyblöta klack – som tog den på brinnande allvar. Kidsen. När kvällens cupmatch var som mest njutbar var det show på konstgräset, med tunnlar, instick och dribblingar mot ett statiskt allsvenskt försvar. 16-åringen som sattes för att oroa landslagsmannen Almebäck påminde inte så lite om en bollkär hund. Han sprang på allting. Precis allt. Och det vet alla att det är ganska svårt att trixa bort en hund. För motståndaren tycks aldrig bli trött. Riki Cakic verkade i sin tur se som uppgift att samla snygga finter till en Youtube-film. Spelet värmde emellanåt rent fysiskt, för man fick ju gång efter annan applådera den unges upptåg. Nilsson, Tankovic, Telo. Plötsligt var alla på plan samtidigt. Och det såg oförskämt fint ut. Övertaget var totalt. De namnkunniga anfallarna hos gästerna nuddade sällan bollen. Samtidigt som det flärdfulla hemmalaget radade upp chans på chans, utan att göra mål. Underhållande, charmigt. Och naivt. Det sägs att Zlatan Ibrahimovic i början av sin tid i Ajax kunde promenera in i omklädningsrummet med ett stort leende när han fått in en snygg dragning. Sen mognade han och började intressera sig för mål. Då blev han lite tråkigare både på och utanför planen, men utvecklades på så sätt till en världsstjärna. Å andra sidan. Vem kan klandra Kidsen för att de inte

42

fick in bollen i nät? Nestor Bergort verkade ju betrakta tillställningen som en träningsmatch. Varför annars byta ut lagkaptenen – matchens gigant – efter en dryg timmes spel? Och ärligt talat. Jag skulle inte vilja ha det annorlunda. Någonstans inom mig ropar en röst att jag inte alls vill att talangerna ska växa upp. Jag gillar deras frejdiga fotboll. Jag gillar här-kommer-jag-attityden. Jag gillar att de försöker sånt som de äldre för länge sen gett upp. Jag gillar att de på allra största allvar tror att de är Guds gåva till fotbollen. Att de inte blivit cyniska. Att de inte accepterat sitt öde. För ödet ligger framför dem. Alla fattade ju att de skulle förlora kvällens match till slut. Vad gör det? Rikis tunnel på Wikström var ju tametusan genial! För att inte tala om vändningen ... ni som såg den minns den ... ah ... Så känns det just nu. Och det känns rätt. Och kanske, kanske säger ovanstående rader precis allt som behöver sägas om Svenska cupen.

43

Racu chippade i ribban Norrköping 15 juni 2010

Skyll inte på Panenka!
Straffen, straffen, straffen, straffen. Alla talar ju om den. Men för Guds skull – skyll inte på Panenka. Låt mig förklara. Efter matchen går jag in på Facebook. Magnus CadelinÅberg skriver: "Om jag någonsin träffar Antonín Panenka, ska jag ge den jäveln en örfil." Taskigt, tänker jag. Det är ju inte hans fel. Statusuppdateringen handlar förstås om den tjeckoslovak som avgjorde EM-finalen 1976 med en lobbstraff. Han som uppfann konceptet som inspirerat spelare som Fransesco Totti och Zinedine Zidane. Och mindre legendariska lirare som Yann Kermorgant och i kväll ... Petru Racu. Lite historik så här i efterskalvet av en ribbträff. Straffen ser förvisso nonchalant ut, och den här gången var den också det. Ursprungsversionen var däremot varken en konsekvens av högmod eller impulsivitet. I fotbollsreportern Erik Nivas nya bok Liven längs linjen möter han 97 fotbollsprofiler. En av dem är den för dagen aktuelle Antonín Panenka. I ett utmärkt reportage får läsaren veta att den gode tjecken gjorde över fyrtio mål på just detta sätt. I det kommunistiska Tjeckoslovakien visades nästan ingen fotboll på tv. Ingen statistik fördes över

44

straffskyttar. Gång efter annan kunde lobben chockera motståndarna. Panenka fick nöta in varianten till fulländning. Landet nådde EM-final. Han fick läget att avgöra. ”Jag var 100 procent övertygad om att ingen i väst kände till den här straffen”, säger han till Niva. Över till Nya Parken, presskonferens. Janne Andersson och Göran Bergort slår sig ner vid ett trist konferensbord. Janne är hes, slår upp en Loka naturell och dricker rösten tillbaka. Göran är som vanligt närmast orörlig, låter flaskan förbli oöppnad. ”Att ta en chip i det läget är ett tufft beslut att ta”, säger han när den oundvikliga frågan ställs. ”Det känns surt.” Själv skulle jag beskriva känslan som en kombination av tomhet och ilska, hopplöshet och frustration. Apati. Men ändå inte det. Surt ... Efter en andra halvlek där Kamraterna fört spelet utan att egentligen skapa målchanser upplevdes straffen i slutminuten som en donation från högre makter, fastän själva domslutet var helt i sin ordning. Till och med i en sådan här match tycktes det lösa sig, tänkte vi och mindes Syrianskas besök häromveckan. Men så. ”Varför ska han slå den?” säger jag för högt när klubbens ende Nietschze-fan (?) rycker åt sig bollen. Så kommer jag på att Petru Racu faktiskt slår en hel del straffar. Vissa i mål. Nu tar han sats, löper fram, vrider foten, lobbar, i, ribban. Plötsligt den där känslan – tomhet och irritation som landar i apati. Surt! Två förlorade poäng. På grund av en spelare som ville impa på tv-tittarna (räckte det inte med frisyren?). I det här fallet finns ett rätt och ett fel.

45

Straffen slogs fel. Även om det hade blivit mål. Men sånt är livet. Klart är i alla fall att det inte är Panenkas fel att Racu inte slagit in fyrtio lobbstraffar innan han försökte sig på den i kväll. Framför tv:n en julikväll 1976 satt en nervös Zden!k Hru!ka, målvakten som hade övat in varianten med sin lagkamrat. När avgörandet närmade sig gömde han huvudet i en kudde och såg bara reprisen. Varför? ”Vad hade hänt om han missat? Den tidens kommunistregim hade ju anklagat honom för att vara någon sorts imperialistisk spion. De hade skickat honom till någon gruva någonstans”, berättar han. Panenka spekulerar själv kring en eventuell miss: ”Jag skulle vara en fabriksarbetare med mer än trettio års erfarenhet.” Inte bättre förr alltså. Och i Petru Racus fall? Jag tippar på att det är glömt i morgon.

46

Etta i tabellen Stockholm 24 augusti 2010

Horatius var IFK:are
Av mina sjutton säsonger som aktiv dåre har fjorton varit direkt skadliga för min mentala hälsa. En har varit fin, en har varit jätterolig. En pågår just nu. Minns ni den här? ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Jepp, det är VM-krönikan från 1994. Boye och Tommy, Brollan och Kennet. Men du, fundera lite över innehållet. Lever du på det här sättet? I ditt liv, på ditt arbete – i ditt supporterskap? En hastig titt på Gnällbänken ger ett tydligt svar när det gäller den sista kategorin. Där pratar man om nästa säsong. Spelare som kan lämna. Spelare som kan rekryteras. I framtiden kommer dina barnbarn fråga hur det kändes att uppleva säsongen 2010. Och du kommer att ljuga. För du var aldrig där. Lite så känns det varje gång jag knappar in siffrorna 3, 4 och 5 på text-tv och räknar på tabellen. Ospelade matcher hit och dit, maxpoäng och spelschema. Som om vi satt i ett tältläger utanför Boden och räknade dagarna till muck. Som om vi ville få det överstökat. När det var det här som var grejen! En som definitivt insåg detta var tidernas första IFK:are,

47

den romerske poeten Horatius. Han skrev så här: ”Carpe diem quam minimum credula postero”. Det vill säga: ”Fånga dagen, lita ej på morgondagen”. Av mina sjutton säsonger som aktiv dåre har fjorton varit direkt skadliga för min mentala hälsa. En har varit fin, en har varit jätterolig. En pågår just nu. Hittills i år har jag fått uppleva en promenad över Skanstullsbron med Barabbas och tusentals besvikna Hammarbysupportrar. Jag har svurit i direktsändning efter en sanslös vändning mot Syrianska. Dottern har besökt Parken för första gången. Norrköpingsgrabbarna har erövrat startelvan. Vi har sett 16- och 17-åringar ta plats i svensk elitfotboll. Och så fick vandalerna på Kungsgatan åka hem utan poäng. Igen. Samtidigt som jag nöjt vankade nerför Södra Promenaden. Bland annat. Och det bästa av allt är att en massa underbara upplevelser återstår att bli upplevda. Kanske redan på fredag. Med denna krönika vill jag ingjuta mod i såväl spelare som supportrar. Sluta prata om allsvenskan. Sluta läsa tabellen. Sluta räkna. Vi kommer till slutet hur vi än bär oss åt. Släpp loss och njut. Ta en match i taget. Prestera maximalt. Ända in i kaklet. Leverera när det behövs som bäst. Bli legender. Vi kommer aldrig att glömma det här året. Vi kommer aldrig att glömma att det var ni som gjorde det. Kanske är det fint nästa säsong också, men varför längta dit när solen skiner HELA TIDEN? Kör!

48

Virtuell förnöjsamhet Gnällbänken, internet 27 augusti 2010

Länge leve Gnällbänken
Just i dag är jag stolt. Det verkar som om jag ligger bakom världens bästa forum för fotbollsfans. 11:47 skriver Benke: Har funderat på namn i IFK. Vilka som varit vanligast. Jan 7 Mikael 6 Patrik 5 Mattias 4 Stefan 4. 19:24 skriver Hull: Konst är relativt till sin tid. Jag är dålig på konsthistoria, men konstsynen på 1500-talet var definitivt helt annorlunda mot idag. Referensramarna helt annorlunda, etc. Därför anses nog Mona-Lisa trots allt vara konst. Om tavlan hade målats idag hade kanske resonemanget varit annorlunda. Personligen tycker jag realistisk föreställande bildkonst är helt ointressant, eftersom det är så svårt att hitta något som helst djup. Men det finns det andra som kan, å andra sidan. Ni känner till historien vid det här laget. 4 april 1998 star-

49

tades det som i dag är gopeking.net. Gästboken blev omedelbart en publikdragare, med skribenter som The Pro, Killer och KimBala. Efter ett par år bytte forumet namn till Gnällbänken (ett namn som hämtades från Pär Morells då nedlagda hemsida Snoknet). Formen har varit densamma i tolv år. Inlägg på inlägg. Senaste inlägget överst. Den kommer inte att ändras. Var lugna. Vissa stunder har det känts mindre bra att vara skapare av Sveriges mest bisarra mötesplats för fotbollsentusiaster. Som när enskilda personer hängs ut, eller när negativa strömningar helt tar över och allt allt allt är nattsvart. I början raderade jag ett tiotal inlägg om dagen. Men andra gånger, så som i kväll, är jag stolt. Hysteriskt stolt, till och med. Varför? På Gnällbänken samlas alla former av kompetenser. Gnällbänken är som ingen annan mötesplats i genren. Det är där du först får veta vad som händer i klubben. Det är där du pratar om det kommande valet. Det är där du blir irriterad, imponerad och euforisk. Vi delar platsen mellan oss. Som en allemansrätt för IFK:are. Och till skillnad från så många andra forum så funkar det – för det mesta. Men inte alltid. Ett tag trodde jag mig bli miljonär om jag fått en tiokrona för varje gång någon frågade vilka som låg bakom signaturerna a) Killer b) Sulo Power c) Greger Zoom. Irritationen hos vissa var enorm. ”De förstör forumet. Jag skriver inte längre”, hette det. Andra gånger har jag fått avhandla signaturen Benke/Bengeten/BeJo/BengtJ och dennes förtjänster. I samtliga fall har jag framhållit att det är mångfalden som är poängen. Visst kan det gå till överdrift, men hellre det än inget alls.

50

Ibland tvekar jag. Ibland är jag säker. Samma dag som IFK Norrköping tar ett sjumilakliv mot allsvenskan avhandlas ämnet figurativ kontra abstrakt konst i fyra timmar där albso437 agerar Tidningen Axess (”Det är det gedigna hantverket och kvaliteten på målningarna som gör Zorn till en stor konstnär”) och Hull representerar DN Kultur (”Min tes är att konst är ett begrepp som kräver problematisering för att ha någon som helst poäng”), dessförinnan är ämnet spelarnamn i tidigare trupper (Jan 7). Andra dagar är det Mona Sahlins möjligheter att bli statsminister som blandas upp med 2012 års startelva. Kom inte och säg att du tycker att det är dåligt. Du är ju beroende av det här. Matchen då? Den ser jag på O’Learys på Östermalm med Barabbas, känd från Gnällbänken, vän genom Gnällbänken. Men den vet ni väl allt om, vid det här laget. Hur serieledarna placerade matchvinnaren på bänken. Hur han klev in på sin högerkant och tumlade fram som en virvelvind. Ömsom världsklass, ömsom suveränt. Därefter är det dags att vända upp mobilen, läsa ikapp vad som skrivits sedan matchstart. På 76:ans buss skrattar jag högt. Sida upp och sida ner. Humor rakt igenom. Det är Osynlige Mannen hit och ”Sniffar du thinner?” dit. Fram till segern är bärgad. Då utbryter glädjescener, om än i skriven form: ”KAAAATTJJIINNNGGG!!!” Den viktigaste händelsen är emellertid inte helt fotbollsrelaterad. Det är förstås att Benke fått order att ta det lite lugnt framöver. Tre inlägg i minuten är ett tempo som få hinner med (även om själva förfarandet har pågått i sam-

51

band med varje match det senaste decenniet). Till slut tvingas han av redaktör Olof Hansson ta en timeout för att inte forumet ska kollapsa. Svaret från den skyldige: Förlåt mig allihop. zamora,Olof. Alla andra. Förlåt. Därefter: Men kan ni aldrig förlåta mig. Jag bar mig idiotiskt åt.

52

Avancemanget Linköping 16 oktober 2010

Guds son, en etta i Linköping och EUFORIN
Jag skrev en krönika för några månader sedan. Om att fånga dagen. En sak är säker. Jag ljög. Min sambo har följt den här säsongen genom mitt humör. Efter det småtaffliga ledningsmålet för Ängelholm klappade hon mig på armen. Försiktigt, för hon vet hur jag hanterar besvikelser. Jag sluter mig. Pratar inte alls. Och just den här eftermiddagen – en eftermiddag för historieböckerna – har jag varit ganska svår att leva med. I vanliga fall är jag besvärlig, nu var jag svår. Här satt vi, jag, tjejen och dottern, i en etta i Linköping (varför förklarar jag vid ett annat tillfälle, lång historia). Alla stirrade på en 14-tums-tv. Och vi visste att framtiden var avhängigt det på slutet galet usla laget i vitt. Laget som ”sprang fram på benpiporna”, för att citera en Gnällbänksskribent. Jag skrev en krönika för några månader sedan. Den behandlade nuet, om vikten att fånga dagen. Att faktiskt njuta av att vara mitt uppe i något. Det är resan som är mödan värd, eller vad man nu säger. En sak är säker. Jag ljög. Sena kvällar i sängen har jag haft dåligt samvete över vad jag skrev. För jag har räknat på tabellen. Om de tar poäng mot X, så måste vi ta poäng på Y, vilket leder till att Z blir Å och Ä och Ö ... och jag hade faktiskt rätt svårt att

53

somna. Inte alls som att räkna får. Efter ett landslagsuppehåll, som fungerade ungefär som reklam och nyheter i mitten av TV4-film, satt vi allesammans och såg en IFK-match ihop. Och visste att den här kvällen nog skulle sluta ganska illa. Att nästa match nog också skulle sluta ganska illa. Att det där kvalet helt säkert skulle sluta megailla. Och att vi alla skulle tvingas uppleva allt det här även nästa år – fast upphöjt till två. Så hände det som bara händer när det gäller som mest. Straffen, som inte blev straff. Utvisningen, som väl inte var självklar. Självmålet, som frälste oss. Trollhättan, som var mer än Saab. Och så Nyman, Guds son. Och jag klättrar på väggarna i denna spartanskt inredda etta i Linköping. Rusar genom rummet, fram och tillbaka. Skriver en Facebook-status och ser om någon kommenterar. Får samtal. Ringer samtal. Skickar sms. Får samtal. Och känner mig inte alls så där avslappnad som jag trodde på förhand. Jag är euforisk. Jag är sinnessjukt euforiskt. Bättre än att tacka Andreas Drugge för avancemanget. För det är klart. Jag kan sova gott framöver. Finns inget kvar att räkna på. CARPE DIEM. Amen. Nyman.

54

*

Lidandet 2009

55

Konungens återkomst Stockholm 7 juli 2009

Thordar tillbaka = F.E.S.T.
IFK vinner igen. Det kan vara Burkens förtjänst. Det kan vara Russells förtjänst. Jag såg matchen via textmeddelanden på mobilen. Det var Thordarsons förtjänst. ”Vafan hände egentligen?” 2007 ordnade IFK Norrköping en i sitt slag enastående hemmafest, med dyra drinkar, starksprit och musiker av högsta lokala klass (Debbie och Lasse är nästan dubbelt så bra som Bunkeflos bästa band). Herregud så kul det var. Dansen! Minnena! Målen! Allt det där vi valde att inte komma ihåg! Så kom baksmällan. Telefonen ringer, du svarar inte, men vaknar. Du har en bultande huvudvärk. Efter att med nöd och näppe lyckats hålla balansen når du köket. Lortig disk, krossat glas, tusenlappar i form av konfetti på golvet. På vardagsrumsbordet finner du ett A4-ark med rubriken ”MÅLSÄTTNING: VÄRLDSHERRAVÄLDE” och slutsatsen: ”NY ARENA FIXAR BIFFEN”. Du tar dig för pannan och ler generat. I ett hörn i sovrummet finner du en hög med kontraktsförlängningar som under rusets påverkan verkade geniala – men jaja, det där med budget är inget som inte Fredrik Lundberg och PSI kan fixa.

56

Och så. Kallsvettig trycker du igång datorn, undersöker om du skickat iväg några oövertänkta pressmeddelanden. Det kan inte vara sant. 'Har jag gett den där islänningen exklusivitet på sitt tröjnummer?' Nu var han borta. Liksom allt annat som var kul. Det har gått några år. Plötsligt är han tillbaka. Och lika plötsligt börjar jag komma ihåg vad som då gjorde IFK Norrköping så roliga att följa. Det där pinsamma minnet med nummer 18 blir en smula charmigt. Sånt gör man när man är kär. Det är fortfarande galet, och jag hoppas alltjämt att den nya ledningen - som fick städa upp skräpet efter festen och i samma veva blev övertygade nykterister river upp beslutet. Men. När Stefan Thordarson återvänder till Norrköping är det som första kapitel (kanske också det sista) i sagan om konungens återkomst. IFK vinner igen. Det kan vara Burkens förtjänst. Det kan vara Russells förtjänst. Jag såg matchen via textmeddelanden på mobilen. Det var Thordarsons förtjänst. Mannen är 34 år gammal. Kontraktet är två månader långt. Det är inget långt halmstrå att hålla fast sig vid, så jag greppar det temporärt och försöker att finna något nytt inom en armslängds avstånd - och famlar efter Andreas Lind. Nja. Även denna fest verkar vara ödesbestämd att ta slut. Men vem bryr sig?

57

Vasalund vann Skytteholms IP 30 augusti 2009

Fruktsallad de luxe
Logik i IFK-tappning: Vi testar något vi aldrig testat förut. Allt annat har blivit fel. Det talar för att det här kommer att vara rätt. fruktsallad el. fruktsallat fruktsalladen fruktsallader subst. 1. Lek liknande Alla havet stormar där deltagarna byter plats med varandra när lekdelen ropar fruktsallad. 2. Se även IFK Norrköping, Stefan Hellberg. Jag läser romanen The Damned Utd av David Peace. Till och från jobbet. Varje dag. Med hundratalet sidor kvar har jag börjat bli nostalgisk. Så bra har aldrig fotboll skildrats i litteraturen. Utan vidare börjar man förstå sig på det psykologiska spelet i omklädningsrummet. Boken handlar om demontränaren Brian Clough och hans tid i Derby och Leeds, och berättas utifrån den fiktive Cloughs perspektiv. Han är hård. Han är inte vidare rättvis. Men han är ända in i hjärtat övertygad om sin överlägsenhet. Han föraktar förluster. Han kräver vinster. Detta är vad han förmedlar. Till sig själv, till spelarna, till styrelsen – och motståndarna. Han kan ha fel, men får rätt. Och jag funderar på IFK Norrköping. Det gör jag alltid när jag läser om fotboll. Fanatisk övertygelse innebär inte alla gånger att vara

58

realist. Den som utgår från det troliga i alla lägen vinner inte engelska ligan med Derby, eller allsvenskan med Kalmar. Men man kan degraderas från superettan som tolvfaldiga svenska mästare. Just nu är det ett troligt scenario. Handling säger mer än ord, och att döma av laguppställningarna under dagens match är Bergort och Hellberg – helt jävla desperata Och vem blir inte det? Härnäst följer några av laguppställningarna som den månghövdade IFK-publiken fick avnjuta denna soliga och ganska småmysiga kväll på Skytteholms IP. Häng med! Bakiu Ibrakovic – Arvhage – Whass – Gunnarsson Rönneklev – Racu – Bamberg – Telo Mwafulirwa – Thordarson Ooops! 0-1. Jag menar 0-2. Bakiu Rönneklev – Racu – Whass – Gunnarsson Ibrakovic – Arvhage – Bamberg – Telo Mwafulirwa – Thordarson Sa jag 0-3? Bakiu Rönneklev – Racu – Whass – Gunnarsson Arvhage

59

Ibrakovic – Mwafulirwa – Telo Bamberg Thordarson Hm. För balanserat. Vi gör några byten. Bakiu Rönneklev – Racu – Whass – Dybendal Mwafulirwa Haglund - Khalili – Bamberg – Telo Thordarson Sen blev Arvhage vänsterback. Sen blev Dybendal defensiv mittfältare. Sen blev Khalili vänsterback. Sen ... sen ... THE END. 2-4. En tragikomisk redovisning som leder till en uppenbarelse. IFK Norrköping har en nygammal tränare. Han heter Stefan Hellberg. Mannen som gav oss nyskapande spelartyper som INNERMITTFÄLTAREN TORIN och VÄNSTERYTTERN HANSSON har gjort det igen. I tunnelbanan på vägen hem från matchen diskuterade vi division 1. Utan darr på rösten.

60

0-0 Upplands-Väsby 29 september 2009

Den heliga tabellen
Resultat är allt inom fotbollen. Ändå är det som om IFK:s ledare försöker få oss att glömma väsentligheter som poäng och mål? Min syster är på sin första kamratmatch sedan Martin Åslunds dagar. Hon sitter på Vilundavallens läktare och studerar matchprogrammet, ett A4 med laguppställningar och en tabell. Ser vad alla andra ser. IFK ligger inte bra till. Jag säger: ”Titta noga, på det papperet finner du all väsentlig information.” Det känns som en smart sak att säga, och vännerna omkring mig skrattar. Men det är inget skämt. Jag tycker på allvar att all väsentlig information rörande årets upplaga av superettan får plats i den där tabellen. Där syns inga glidtacklingar eller klacksparkar. Där syns segrar och inte segrar. Där syns gjorda mål och insläppta. Inget annat. På papperet rangordnas lagen efter hur väl man presterat, efter de kriterier som betyder någonting. Till vardags försöker jag att inte vara så resultatinriktad. Det spelar liksom inte någon roll om jag har skrivit fem artiklar eller tio artiklar, åtminstone inte för mina vänner. Om de skulle bry sig om hur jag presterade på jobbet skulle jag inte kalla dem vänner, då vore de kontakter, en del av mitt nätverk. Människor man kan ha eller mista.

61

Jag tycker inte att Anders Whass är en sämre människa för att han missar mål från en meter, och han blir ingen bättre människa när han nickar undan en dalande boll på mållinjen. Det ska inte avgöra hur han ser på sig själv. Utanför planen. Undantaget heter idrott. Jag betraktar fotbollen som ett eget universum. En absolut och svartvit plats där all prestation bedöms i den heliga skriften – tabellen. När Tommy Söderberg säger att ”vi är för resultatfixerade inom idrotten” blandar han ihop begreppen. Vi är för resultatfixerade utanför idrotten. Men inom den är situationen den motsatta. Många av oss finner tröst i det här upplägget. I vanliga livet fungerar det inte så, man får inte poäng när man kommit ihåg att köpa mjölk på vägen hem från jobbet. I den här låtsasvärlden är allt annorlunda. Det finns inga nyanser. En förlust är det allra sämsta av tänkbara utfall, det ultimata är en seger, oavgjort är ett sådääär. Vi som tänker så här ställer därför krav på människorna som lever i låtsasvärlden. Om Anders Whass kommer ihåg att köpa mjölk är det kul för honom, om han ser till att laget tar tre poäng är han tidernas viktigaste fotbollsspelare. Men det känns som om just de människor som lever med fotbollen i Norrköping försöker att finna nyanser som alltså inte existerar, lura den heliga tabellen. För vad den säger är att vi är på väg mot katastrofen, kvalstrecket, och inte långt ifrån ragnarök, de två nedersta platserna. Peter Hunt säger att det också ”finns positiva aspekter med att åka ur”. Han har fel. Göran Bergort ler när han går av planen på Vilundavallen. Han sänder ut fel signaler.

62

Att vara resultatfixerad är att bry sig. Gör fler mål än ni släpper in och jag kommer alltid att vara nöjd. Tack.

63

Slipper division 1 Stockholm 19 oktober 2009

Det finns en nästa säsong
Det här var nytt. En av fotbollens odödliga sanningar var på väg att utplånas. Plötsligt skulle det inte längre finnas en nästa säsong. Ett av de mer minnesvärda partierna i Nick Hornbys roman ”Fever pitch” är filosoferandet kring nästa säsong. Författaren beskriver möjligheten till en ny chans som ett av fotbollens viktigaste element. Du kan inte dö. Nästa säsong börjar allt på nytt, som om fjolåret aldrig inträffat. Förra måndagen satt jag på en restaurang i Krakow. Gång på gång knackade jag på mobiltelefonens tangenter. Ett sätt att förekomma skärmsläckaren. Till sist kom det förlösande textmeddelandet: ”3-2 slut, nära hjärtattack”. Jag ropade till – av reflex och inte dämpat. Det var ytligt sett en seger mot Landskrona BoIS, men på djupet handlade det om klubbens – och intressets – överlevnad. En vecka senare konstaterar jag levnadsvist att vi blint famlade mot undergången, vippade en stund på kanten, men tippade över på rätt sida. Nu ligger vi här och djupandas. Inte lyckliga, men lättade. Tankarna klarnar och vi börjar fundera. Vem räddade oss? Vem får veckans ros av Göran Bergort? Ett namn. Stefan Thordarson förde klubben till allsvenskan, javisst, men det var inte skäl nog att frysa tröjnumret. Att rädda livet

64

på klubben – ja, då är det motiverat. För det är vad han har gjort, varken mer eller mindre. Vi är skyldiga honom åtskilligt. #18 för alltid. De närmaste fem månaderna slipper vi fler närahjärtattacks-matcher. Vi har gott om tid att resa oss upp, gå hem och på kammaren summera varför vi sånär kom att dela serie med Hammarbys juniorlag, bli ett mittenlag på Bollspelaren, tömmas på sponsorpengar och talang och omedelbart förbises när stans skolbarn väljer lag för en livstid. Bara en oväntad comeback – och en blomstrande Imad Khalili – stod emellan. I kväll sitter jag visserligen hemma på min kammare, men jag kommer inte att presentera den stora analysen. Sant är att ekonomin var kass. Vi ersatte därför inte vår sargade anfallare. Fram till det blev ohållbart. Och visst är det sant att spelare fotbollsinvaliserades stup i kvarten, men i många fall handlade det om en för lagbygget livsviktig 37-åring från Simonstorp. Sant är att förutsättningarna varit sämre än vanligt, men lika sant är att klubben underpresterat. Ja. Det är ett understatement. Lättade men också arga och oförrättade har vi återvänt till samma kammare som varje oktober, blickar fram emot en vinter med turbulens. Avgå alla, skanderar vi, fram till alla verkligen lämnar sina poster och ersätts med oprövade kort som mycket väl kan vara frälsarna, då inget ännu tyder på motsatsen. Drösvis med möjliga startelvor avhandlas innan vi når konstgräspremiären. Med andra spelare? Ledda av en ny tränare? Och ett kontinentalt spelsystem? Utan fruktsallad? Klapp-klapp säger passningsspelet, och en lyrisk David Iwung rapporterar från Cypern. Vi topp-

65

tippas och det börjar om. Det finns en nästa säsong. Då jävlar ...

66

*

Ett år i allsvenskan

67

Startar eget lag Norrköping 24 februari 2008

Om vikten av att skynda långsamt
Fotboll har strängt taget ytterst lite med rödvin och oxfilé att göra. Ändå behövs vip-loger för att få en klubb med ambitioner att uppnå sina mål. En nostalgisk supporter kan få svårt att känna igen sig. Vi kan alla begripa hur de resonerade. När FC United grundades var det i form av ett utsträckt långfinger mot moderklubben Manchester United och amerikanske ägaren Malcolm Glazer. Folk hade ledsnat på vip-loger, miljonindustrier, huliganism, prat om att flytta matcher till andra länder, och att behöva följa börskurser bara för att man tycker om ett fotbollslag. På FC Uniteds matcher är läktaren risig, men inträdet är skäligt lågt (nästa match går alla under 18 in gratis) och spelarna är själva supportrar. Efter två raka seriesegrar ligger laget sjua Northern Premier League Division One North, och spelar inför tre-fyratusen åskådare. Fotboll handlar ofta om saknad. Gänget på den fysiska Gnällbänken minns ett annat IFK Norrköping. Stjärnan var broderad, och hade en spelare en gång fått förmånen att spela på Parken stannade han så länge han fick. Det är inte märkligt att det talas om att det var bättre förr. I många avseenden var det verkligen så. Inte bara minns gubbarna hur Gunnar Nordahl tryckte

68

bort någon underlägsen AIK:are, de minns att nämnde Nordahl knegade på brandstationen, att han en dag klev in på brandchefens kontor och sa till denne, som var min farmors far: – Jag har fått ett erbjudande från Italien. Men jag ska inte ta det, eller hur? Varpå brandchefen, fortfarande min farmors far, svarade: – Gunnar. Det här är ditt livs chans. Fotbollen träder här in som nostalgins förvaltare. Den handlar om att påminnas om ett annat samhälle. Ett Halmstads BK-samhälle, om man så vill. Där alla hade sina givna platser. Man arbetade, man gick till fotbollsmatchen, betalade några kronor, såg IFK vinna, gick hem och åt kött och potatis. Redigt och ordentligt. Inte mer än så. Fotboll som lek, men en viktig lek. För det är jag för ung. Jag var inte med då. Påståenden om att samhället fungerade bättre på 60-talet än i dag ställer jag mig i regel skeptisk till. Men kanske fungerade fotbollen bättre? Jag anser att fotboll har ytterst lite med rödvin och oxfilé att göra. Likväl behövs vip-loger för att få en klubb med ambitioner att uppnå sina mål. En nostalgisk supporter kan få svårt att känna igen sig. Kaffe och mazarin. Spelare med klubbkänsla, med jobb vid sidan av. Samhörighet. Något redigt och ordentligt. Något att lita på. Därför var det inte konstigt att United-fansen fick nog. Men för varje supporter som tappar sugen tillkommer fem, som i sanning uppskattar de rymligare sätena på arenan, som vill ha en häftig pausunderhållning, och mer än gärna tar en ny spelare till sitt hjärta efter en tränings-

69

match. Bort med det gamla, in med det nya. Och visst är det så det måste bli, även om jag tror att det går att balansera gammalt med nytt. Nej. Mer än så. Jag tror till och med att det är en nödvändighet. Och goda exempel finns. Se bara på IFK Göteborg, på Kalmar FF och Halmstads BK. Alternativet, att byta ut halva truppen varje säsong, är inte vidare attraktivt. På sikt tror jag att ett sådant beteende innebär döden för mångas fotbollsintresse. Vi har egentligen inte alls bråttom. Så tänk inte på oss. Vi är med er så länge vi är vi med varandra. Vad vi än påstår på diskussionsforum och läktare älskar vi spelare som Anders Whass och David Nordbeck, som Magnus Samuelsson och Mikael Blomberg. Lite krasst kan man säga att om det bara hade handlat om underhållning hade vi inte sett mer än en handfull superettanmatcher. Det handlar följaktligen om något annat. Det handlar om vad spelarna betyder, om samhörighet med varandra, men även med tidigare versioner av sig själv. Att fastna med blicken på brandstationen bakom Östra läktaren och minnas anekdoten om Gunnar Nordahl. Att vid en frispark vid straffområdesgränsen plötsligt se Blommas kvalskott mot Mjällby blixtra till för sin inre syn. Att vid en glidtackling resonera kring Magnus Samuelssons målstim hösten 1995. Och inte bara det. Precis som vissa musikstycken kan väcka minnen till liv erinrar vi oss genom fotbollen hur vi som barn förberedde oss inför matcher, åt lunch med oordnade tankar, kände pirret i magen, till sist gick dit (med farsan). Och domaren blåste igång matchen. Det var på riktigt.

70

För många IFK:are är det därför vi gång efter annan sätter oss på plaststolar och tittar på någon pinsam tillställning, som trots det sönderanalyseras på jobbet dagen efter (och inte sällan även dagen efter det). Tänk på detta i stunder av panikvärvningar och snabbinternationaliserande av fotbollstrupper. Tar man bort detta från oss. Vad finns då kvar? Vad hindrar oss från att istället åka till Cloetta Center, om underhållningen är bättre där? Kanske är det av dessa anledningar som gopeking.net har startat ett korplag. Vissa av oss behöver förstås motionen, men det är knappast enda anledning till att vi tagit steget. Kamraterna är namnet på ett fotbollslag som på ett personligt plan kan fungera som motvikt till en allsvenska där alla ska ha nya arenor, omsättningar på över etthundra miljoner kronor, och en brasse på topp (mer info hittar du här). På träningen på onsdag bjuder vi därför på mazariner. Liksom för att komma i stämning. Och om någon vill ta med sig kaffe vore det trevligt.

71

Dutten Norrköping 28 april 2008

Myten om matchminut 85
"Det är bannemej helt otroligt. Bollen upphör rörelsen. Nu händer det! Det händer nu! Just nu! Kvällens mest jagade föremål har landat framför Richard Spong." Den berömde Klas Östergren inledde sitt författarskap men att beskriva och fånga in sina transcendentala ögonblick (alltså: övervärldsliga avsnitt ur tiden som plötsligt sliter sig loss från omgivningen). Förenklat: När allt stannar upp. Virrvarret i skallen försvinner. Livets strålkastare tänds och du ser ingenting annat än det du har framför ögonen. Många skänker dessa ögonblick andliga förklaringar. Det är lätt hänt. När man hamnar där är det inte utan att man inbillar sig att sagan om planeten Jorden har en själv i huvudrollen. Och nu, just nu, kommer det att hända saker. Detta är min matchminut 85. Platsen är Idrottsparken i Norrköping. Min nya bläckpenna täcks av märken från tänder. Mina händer sammanförs innan de far upp i luften. En kall vind drar in från söder. En schweizare med sicilianskt påbrå lunkar mot två vita linjer. Han placerar en boll i en kvartcirkel, tar ansats och slår till. Snart tillbaka. Hittills har matchen IFK Norrköping mot Örebro SK va-

72

rit så som en yttre betraktare säkert föreställer sig en match mellan IFK Norrköping och Örebro SK. Första halvlek var så händelsefattig och menlös att jag har antecknat: ”Hur analyserar man något som saknar struktur? Vem är tillräckligt korkad för att tyda mönster i Myrornas krig? Samspelthet kräver en plan, ett genomförande, tid och tålamod. Vi har långt till punkt ett.” Pontus Franzén gjorde ett ädelt försök att försöka elda upp publiken till kval-mot-Mjällby-nivå, men Kamratsången självdog. Ingen verkar vilja någonting tillräckligt mycket. I en kontring lirar Andreas Haglund nästan vänsterback, för Felix Magro spelar Yatzy med ÖSK:s backlinje. Antecknar: ”Fotboll är inget lotteri. Och bollen är inte rund. Kalmar FF och IF Elfsborg toppar allsvenskan. Av en händelse är de Sveriges två mest långsiktigt tänkande lag.” I minut 32 väljer en vattenspridare att börja arbeta, och framkallar ett uppehåll i matchen. Det är roligt. Efter det spelar IFK 4-3-3 med Kevin Amuneke på kanten, dessförinnan var systemet 4-4-2 med en frigående Magro (ett tag även 4-4-1, när 90-talisten i anfallet blir skadad). Det är intressant. I pausen är kritikerkåren enig. Den här matchen är så 0-0 att det gör ont. Ett mål skulle orsaka chockskador. Bäst att varna spelarna. Bussige Sören Cratz bjuder på fruktsallad i paus. 4-1-32. Men för att beskriva andra halvlek behövs inga försmädligheter. IFK spelar bra. De är värda minst ett mål. Chanser finns. Bamberg spelar utmärkt och trivs med Rönneklev. Khalili visar sig vara en skicklig bollmottagare. Här finns det mycket att glädja sig åt. Parkens vita hjältar spelar ut ett ÖSK som saknar sin viktigaste spelare i konstgräset.

73

Jag biter av en nagel. Jag fryser. Jag försöker få igång en kollektiv bön vid hörnsparkar. Ja. Jag är nervös. Vi tittar på en spännande fotbollsmatch. Tillbaka till minut 85. Ni minns att bollen just vidrörts av en vänsterdoja. Allt har alltså stannat upp. Ljuden har stelnat i luften. Hörnan är återigen låg. Bollen fladdrar i ultrarapid. Men lågt, lågt. Flyger in i en skog av vältränade ben, kanske tio stycken. Helt vilse lyckas den sicksacka sig fram, som den mest tursamme orienterare. Det är bannemej helt otroligt. Bollen upphör rörelsen. Nu händer det! Det händer nu! Just nu! Kvällens mest jagade föremål har landat framför Richard Spong. Han står en meter från mål med en stillastående boll. Målvakten är lamslagen, just som alla andra. Det mirakulösa är på väg att hända. IFK-mittfältaren reagerar, tar ansats och för benet mot läderklotet. Dutt.

74

Förlust mot Sundsvall Norrköping 3 juli 2008

Actionserien Kampen för Norrköping
På matchprogrammet står skrivet: ”Actionserien Kampen för Norrköping. Avsnitt 6 av 15”. Arvhage har händerna i sidan, rumpan i vädret, blicken är utmanande. Den får mig att tänka på en annan serie. En man sitter på kontoret, en tankebubbla når hans huvud. Han tänker på golf. Det blir tisdag, onsdag, torsdag, fredag. Hela tiden golf. Sedan blir det lördag. Han spelar golf, och en ny tankebubbla når hans huvud. Han tänker på jobbet. Detta är en defekt hos den moderna människan. Våra möjligheter att överväga annat än det som finns framför ögonen får ofta konsekvensen att vi gör just det. Å andra sidan finns fotbollen. Det hävdas av många (av mig) att det är vid fotbollsplanen man är som mest närvarande, hämningar släpper osv. Ni har sett exempel på sådana människor. Så vad säger det om en match att två engagerade IFKangängare diskuterar Stockholms bostadsmarknad (Niklas Broweus behöver någonstans att bo, hjälp honom om ni kan) istället för att analysera Gunnar Thor Gunnarssons högerfot? Svar: Tempot var lågt. Vi missade inget. På presskonferensen efteråt talade Per Joar Hansen om att laget spelade som Spanien. Det var förmodligen ett

75

skämt, för i nästa mening förklarade han att EM och IFKGif var två olika idrotter. Ett tag kändes det som om tränarna hade närstuderat Frankrike-Rumänien. Men visst, sett med Sundsvallsögon var matchen inte helt kass. Ett tag måste den ha känts som Carlsbergreklamen. Skott, skott, skott. 2-7 i skott på mål. Till sist fick någon sin öl, återvände till sin stol, och då kom målen. Det är inte ofta motståndarnas måljubel hörs upp till läktaren. Men det var en sådan dag. Länge var jag övertygad om att matchen skulle sluta 0-0. Jag hade propagerat för resultatet i flera veckor, förankrat det ordentligt. Till och med började jag skriva en krönika. I minut 85 var jag nästan klar. ”Detta är vad jag förutspådde. Vittnen finns.” Typ. Plötsligt låg vi under. Sedan låg vi under ännu mer. Snart var det slut. Publiken (de som var kvar) buade. Detta fann jag mycket intressant, inte att publiken visade sitt missnöje, utan att 0-0-matchen med ens förvandlades till en 0-2-match. Tänk att jag inte förstod att det var en sådan match. Typiska 0-0-matcher har vi ju sett i mängder, men 0-2avslutningar har jag bevittnat säkert bara fyra-fem gånger i IFK-sammanhang. Första gången var värst. Andra också hemsk. Tredje var bedrövlig. Fjärde tråkig. Femte – ingenting. På detta tänkte jag efteråt på presskonferensen. Till höger sitter Per Joar Hansen. Han är glad och hurtig. Förståeligt. Till vänster sitter Sören Cratz. Om jag har sett den här matchen fyra-fem gånger tidigare. Hur många gånger har inte han sett den? Ansiktet är härjat och trött. Jag tippar på minst tio gånger fler. Tjugo gånger fler? Har han sett

76

den här matchen hundra gånger? Om jag har utvecklats på detta sätt och sitter likgiltig, vad har då hänt med honom? – Små marginaler, säger han. Han får en fråga om varför Kevin Amuneke blev utbytt. – Något ska vi ju göra. Och om vi inte hade bytt hade du säkert undra varför vi inte gjorde några byten.

77

*

Avancemang 2007

78

Lullig på premiär Norrköping 17 april 2007

Eh, känner vi varandra?
Perfekt. Inget annat kan sägas om IFK:s första match. 10 i slutminuterna mot ÅFF, derby och premiär. Och på läktaren satt en gopeking.net-redaktör och gnuggade sina ögon. – Nu börjar säsongen! sa jag högtidligt. Redan innan orden uttalades var jag medveten om att de stod i begrepp att bli historiska. Jag sa så för att jag trodde att det var så man borde reagera när den där mannen borta i straffområdet stod och pekade mot en punkt. Varför han gjorde så? Nä, vi visste inte riktigt. Det var allt bra egendomligt. Jag hann därefter inte uppfatta särskilt mycket av vad som kom att hända. Han islänningen, den andre, skulle alltså slå straffen. Intuitivt drogs blixtlåset på kamerafodralet upp, innehållet hävdes fram, sattes igång. Ett historiskt ögonblick stod berett att odödliggöras. Avlösaren trycktes in. Och utan vidare hade folk på Berget börjat jubla. Vad hände? undrade jag. På displayen exponerades förklaringen. Bollen hade hamnat i mål. Oj. Det brukar dröja några matcher innan jag och säsongen har bekantat oss med varandra. I fjol for en vresig Jörgen

79

Löwenfeldt hem från hemmamötet med Jönköping Södra (1-1), förvissad om att den första matchen även skulle bli säsongens sista. Det gav till följd en krönika full av frustration. Det där med fotboll var allt överskattat, förklarade jag för mig själv. Ja, vad är vitsen med att betala för att se Nordbeck och Jönsson orientera utan kontroller? Det slutade naturligtvis med att säsongen fångade mig. Jag kunde inte värja mig, jag var för svag, fick kapitulera inför det faktum att säsongen bestod av fler matcher än en. Gradvis övergick jag från att vara en omdömesgill vintermedborgare till obehagligt osaklig sommarhalvårshuligan. Igen. Någon sådan övergångsperiod skulle förstås inte behövas i år. Detta underbara år, revanschens år, återvändarnas år, Petru Racus år. Jag kände mig förberedd. Via internet resonerade jag med Martin ”Barabbas” Rosén i Moskva och Kim Silander i Beijing. Utan hänsyn till världsdel tycktes temat för gårdagen vara detsamma: väntan. Vi sände IFKrelaterad poesi och musik till varandra och bollade ramsor (jag var Östra, Martin var Berget). Vad kunde slå slint? Solen sken, fåglarna kvittrade, vinden ven, bollen var rund, i premiärer kan allting hända, för att inte tala om derbyn, men inte i kväll, intalade vi oss, det är derby och premiär även för åtvidabergarna, sa logiken, dessutom saknade de Pligg. 14:30. Jag klev på bussen. Buss blev tunnelbana som blev bil och snart sparkade jag fotboll i solen med Apelsinen, Bettan, Jeppe, Greger och Johan, Laya och Conny kommenterade, Kim ringde i ett, Jeppes syster satt vid sidan av. Och som solen sken, och som fåglarna kvittrade, för att inte tala om vinden och den runda bollen. Utan vidare

80

var klockan 18:55, jag hade duschat, bytt om, kammat till mig och hamnat på pressläktaren. Det skulle börja nu. Nu skulle det börja. Det här var kulmen, det vi inväntat sedan BP:s vändning borta mot Qviding i fjol. Det här var Premiären. Denna kväll skulle jag granska innermittfältets rollfördelning, syna Bakius skosnören och Jesper Arvidssons inlägg. Och jag skulle njuta. Men istället var jag oengagerad. Vad var det som hände? Analyserna uteblev. Matchen utspelade sig visserligen ett tiotal meter ifrån mig, men jag förstod ingenting av den. Det var som om jag betraktade mina första fotbollsminuter. Som om jag inte kunde skilja spelarnas konturer från gräset. Det blev paus. 0-0. Matchen tog vid en kvart senare. Ungefär efter en timmes spel konstaterade jag att ÅFF försökte spela med en diamant på mittfältet. Sedan tog den där mannen saken i egna händer. Jag sa: – Nu börjar säsongen! Jesper nickade gillande. ”Den där Jörgen har allt bra koll på fotboll”, tänkte han säkert. Visst fick jag rätt. IFK vann. I trots av premiär- och derbylogik. Matchen hade avgjorts med ett mål i slutminuterna, efter stor IFK-dominans. På läktaren jublade 11 500 personer. Allt var perfekt. PERFEKT! Och jag gnuggade mig i ögonen. Hade jag kommit fel? Och på något ställe, långt bak, i huvudets allra gåtfullaste, mest ensliga skrymsle, hörde jag en fundering, tillverkad av en sällsynt ovan premiärsegrare, en som snabbt ville komma in i hetluften: ”Vad var problemet med att förlora med 2-3 mot Gefle?”

81

Ovan vinnare Norrköping 7 juni 2007

Tryck på paus!
I hela landet hörs ekot av partyt. Men festen är privat. Otåliga står de utanför arenan och kikar in genom fönstren. ”Så kul de verkar ha det”, konstaterar allsvenskan. Jag såg inga matcher under Gunnar Nordahls tid. Jag har aldrig sett Ove Kindvall spela fotboll på Parken. Jag har däremot sett Tor-Arne Fredheim, Nick Bosevski, Hamilton Thorp, Diogo, Gudmundur Mete, Björn Ahlström, Mathias Gravem, Håkan Ericson, Jonas Andersson och Dawid Banaczek. För mig var det inte bättre förr. Och det kvittar om det blir bättre i morgon. Jag kräver inte mer än det här. Inför IFK:s match mot Sundsvall var jag en smula ängslig. I vanlig ordning hamnade jag i interna diskussioner om innermittfält och lagbalans. Blombergs avstängning, Samuelssons och Racus blessyrer och tanken på en Spong/Nordbeck-duo fick mig att förbereda mig på en poängförlust. Jag ansträngde mig för att göra mig kvitt oron; kontrollerade Giffarnas bortastatistik, resonerade kring Thordarsons betydelse för laget och försökte övertyga alla i min omgivning om IFK:s förträfflighet. Men jag nöjde mig med en poäng. Jag var nämligen feg. Till och med under matchen kände

82

jag att en poäng räckte. Jag ville bara inte förlora. Jag tänkte som gamla IFK. Det som spelade förr. Ett IFK jag minns med en obehaglig rysning. Jag minns Metes galna sparkar borta mot Café Opera, jag minns förluster med 0-5 mot Boden, jag minns 2-5 mot Friska Viljor, 2-3 mot HBK, Dawid Banaczeks kondition, Ior i omklädningsrum, vändåtta med Thorp. Jag upplever mig ha en sund distans till årets lag. Jag minns nämligen hur vidrigt jävla hemsk superettan kan vara. Dagens IFK behöver inte tänka särskilt mycket. De jobbar på. Och motståndarna är helt enkelt sämre. Så ser faktiskt fotbollslogiken ut. Och när allt gick kloss i kloss i kväll och det där laget som jag har följt så intensivt genom mitt liv besegrade Gif Sundsvall med 5-0 var det ett resultat av ett målinriktat och begåvat arbete. Daniel Bamberg klackade, Gardar avslutade, Thordar nickade, Santos passade (!). Vi kan blicka framåt, säger supportrar och tvkommentatorer i nästa andning, mot allsvenskan, mot framtiden. Jaha. Men varför då? Det vildaste party som en svensk fotbollssupporter kan uppleva just nu tar inte plats på Borås Arena, Vångavallen, Behrn Arena eller Nya Ullevi. Det är fråga om en privat fest, och den följer IFK Norrköping som ett häftplåster. Samtidigt som Trelleborg och BP stretar om oväsentliga poäng inför ett fåtal likgiltiga åskådare finns det ett lag i serien under som spelar ut, bjuder på energi, teknik, snabbhet och folkfest. Efter fem år i superettan har vi äntligen nått punkten då det inte är vi som behöver allsvenskan. Det är allsvenskan

83

som behöver IFK. Jag råder därför läsaren att göra följande: 1. Andas in och ut några gånger 2. Luta dig tillbaka mot stolen 3. Klicka här 4. Vissla på Härliga IFK Och fortsätt vara kär. Fortsätt att njuta av stunden. Glöm alla tankar om allsvenskan. Dröm drömmar om Blomma, Sama, Bambi, Thordar, Gardar, Rönne, Arvhage, Magnusson, Nurre, Roth, Dyben och de andra. Det är en underbar junikväll år 2007. IFK har besegrat Gif Sundsvall med 5-0, har inte förlorat en tävlingsmatch sedan september förra året. Vi är vackrast. Vi är bäst. Vi är de som vinner mest. Efter fem år i den här serien behöver vi inte längre längta oss bort. Tryck på paus!

84

Minimalisten Blomberg Norrköping 26 juli 2007

Blomma showade, gick av – och IFK dog
"Sedan börjar Patrik Johansson prata om hur snabbt man hamnar i förlorande trender. Och där sitter de båda och nickar instämmande. Ja, så är det. Ju." En dålig sak: IFK förlorade. En bra sak: Majssnacksen på Hemköp kostar bara 20 kronor. För första gången har jag kunnat cykla hem från en IFKmatch på Parken. Det gick fort, rullade ner mitt på Kungsgatan. Till och med cyklade jag utan hjälm, och kände mig som världens sämste förlorare. Jaha. Så var den IFK-veckan över. Måndag. Satt på Parken, såg Sylvia vinna, hörde referat från Ljungskile bakom mig: ”De har två man utvisade!” Tisdag. Bollspelaren. Ny förlust. Nu var det U21-lagets tur. Ska det här vara framtiden? Torsdag. Parken. BoIS hade tre skott på mål, tre mål. Vem bryr sig? Vi förlorade! På presskonferensen är Mats Jingblads blick dimmig. Han är disharmonisk, orolig på riktigt. På frågan om någon spelare i laget utmärkte sig svarar han: ”Nej. En sådan här dag kan ingen vara bra.” Sedan börjar Patrik Johansson prata om hur snabbt man hamnar i förlorande trender. Och där sitter de båda och nickar instämmande. Ja, så är det.

85

Ju. NEJ! Revoltören i mig vaknar. Inget depp! Det leder ingen vart! Vi är IFK Jävla Norrköping! Tänk positivt. Så jag försöker, och behöver inte tänka länge. Jag har en färdigskriven krönika från första halvlek. I efterhand känns den som skriven i en annan tid, i ett parallellt universum. Men låt gå. Den handlar om Mikael Blomberg. Kanske var det han som förlorade matchen åt IFK, genom att bli utbytt. Jingblad: ”Han har en kraftig blodutgjutning i ryggslutet. Han har haft besvär. Vi sliter hårt på killarna just nu.” Någon gång runt minut femton kommer jag på mig själv med att säga ”olé” varje gång Blomberg rör bollen. Han är makalös. Allt han rör vid blir till sevärdheter, gör till en konst att nudda bollen så lite som möjligt. Minimalism i fotbollsformat. Jag börjar göra tidsangivelser. Minut 22: Klockren tackling. Minut 23: Lyftning över Anderson med yttersidan. Minut 24: Genomskärare till Svensson som missar. Minut 28: Tunnel på Anderson. Minut 29: Lurar bort två motståndare med en ”titta-bortfint”. Minut 32: Sulfint, två bevakare hamnar i tomma intet. Noteringarna avslutas, men det fortsatte i samma stil. Han står rätt, han vill ha boll, ett tillslag och så frispelas någon. Han påminner om den där killen, ni vet, han som den dåvarande nummer tre bar vatten åt: Olsson. Kapten på sin tid.

86

Jag är tagen. Det här är bra. Det här är som att se Anders Svensson en bra dag. Det här är som att se Zinedine Zidane på något YouTube-klipp från en gympahall. Eller som en mental bild av den framtida Petru Racu. Det här är MIKAEL BLOMBERG! En match på Råsunda mot AIK någon gång under 90talet. ”Vem är den där vänsterbacken?” undrar någon. Det tittas i matchprogram. ”Han heter Mikael Blomberg.” ”Jaha, han är den sämste spelare jag har sett i IFK.” ”Vilken sopa, han gör allting fel i dag.” Och det var sant. Den unge vänsterbacken Blomberg kan ha stått för en av de sämsta insatserna i IFK-tröjans historia. En dag skulle jag likna honom vid Zidane. Det är i dag. Det handlar om revanschernas revansch. Hånad, utbuad. Placerades ofta på en kant i brist på annat. ”Han har ju i alla fall rätt inställning.” För några år sedan var vi övertygade om att hans nästa anhalt i karriären hette Nyköping. ”Visst var han bra under året som gick, men det är ju Blomma. Det är nog bäst så. Han är körd i IFK. Kanske att han kan lyckas bättre någon annanstans.” Och historia skrevs. Nanne upptäckte en bollspelare i IFK:s rivjärn, Rydström fick sköta löpningarna. Blomberg började tala om Gnällbänken i intervjuer. Han blev ordinarie i startelvan, slutade trea i allsvenskan. Han blev saknad. Två år senare kom han tillbaka som en annan spelare. Fem stjärnor får han för sin första halvlek. Inte för att hans sprang så mycket, det gör han inte längre. Been there, done that. Istället står han rätt, koncentrerar sig, slår passningar, är den defensiva spelfördelare laget inte klarar sig utan. När blodet i ryggen började pulsera tvingades han

87

av banan, det stod visserligen 1-3, men i den stunden dog IFK:s chanser att reducera och kvittera. Tjong, tjong, tjong. 20 minuter senare var det över. Mats Jingblad vill inte framhäva någon spelare i laget. Inte utan att det kändes en smula orättvist. PS. Denna krönika tar sig friheten att radera andra halvlek ur minnet. DS.

88

Se Enköping och sedan dö Enköping 13 augusti 2007

En riktigt vidrigt usel fotbollsdag
Det var inte bättre förr – det var bara lika jävligt. Återkomsten till helvetesarenan Enavallen blev inte vidare njutbar för IFK-supportrarna. ”IFK visade upp sig från sin allra sämsta sida idag. [...] IFK spelade genomruttet hela första halvlek utan minsta tendens till att försöka kämpa. [...] IFK pressade på hyfsat för att få ett segermål. Något sådant kom inte. [...] Istället går Enköping upp i den 92:a minuten och gör 2-1. Skammen är ett faktum.” Så beskrev jag mitt förra möte med Enavallen. Året var 2000, en match i Svenska cupen. En halvtimme efter slutsignalen intog jag och Henrik Asplund en pizzeria i centrala Enköping. Våra ansikten var obekanta för personalen, varför vi kom i samspråk. Efter en tids knådning hade de fått reda på att såväl Henrik som jag kom från Stockholm. Trots detta faktum höll vi på IFK Norrköping. Vi pratade en stund om detta. Av någon anledning tycktes ingen särskilt angelägen att veta hur det hade gått för stadens lag. De som faktiskt hade spöat Guldköping med de tolv SMgulden. Under tiden spreds ryktet. Inom kort stod ett gäng småtjejer i dörröppningen och fnissade. ”Hur är det i Stockholm?” frågade någon storögt. Och vi svarade så gott

89

vi kunde, åt sedan upp, betalade och gladdes åt att slippa dylika förnedringsresor i serien, som då hette allsvenskan. Det här var obygden. Lagom långt till allt. Jag har alltså en historia i Enköping. En oförrätt som jag inte lyckats göra mig kvitt. Med den i åtanke återvände jag i kväll till pepparrotens huvudstad. Men enligt min reskamrat Kristofer är Enköping ingenting annat än en typisk svensk småstad. Där var och en sköter sitt, men där alla håller koll på vad den andre gör. Redan i ortens första rondell förklarar han att: ”Den här staden gör mig illamående.” Här fanns emellertid revansch att utkräva. Jag hade inte förlåtit Enavallen. Det hade tagit en timme att komma ut ur Stockholms innerstad. Lägg på en timme för resan till Enköping, ytterligare tio minuter för att tyda felaktiga väganvisningar och tio till för att fråga oss fram till Enavallen. Sju minuter in i matchen tar jag flämtande min plats, skäms över den sena ankomsten och frågar försiktigt om jag har missat något. ”Ett friläge för Enköping”, säger Mats Willner. Redan här hinner jag tänka: ”Jaha, det är en sådan match. Igen.” För sent att vända om. Lusten till det växte för varje felpass och missad tackling. Det fortsatte i spåren av år 2000. Med ointresserade IFK:are i en match som inte verkade gälla någonting. Även Mats Jingblad agerade som om serien var vunnen, med Thordarson på bänken, Blomberg någon annanstans. Där våndades de förmodligen. Ty vem gjorde inte det? För själva matchen var pinsam. En tillställning som inte förtjänar en närmare presentation. Därför låter jag bli. Det var en sådan match. En fotbollsvän förstår omedel-

90

bart vad jag menar. ”Hallå! Hejda dig!” antecknar jag. ”Det här är inte år 2000. Det är 2007, ett år då vi leder serien. 2000 brukade vi ha s k otur, 2007 har vi s k tur. Ju.” I den tron levde jag i 83 minuter. Varenda en kändes som en slutminut. IFK:s zombielirare underhöll mindre än poängtavlans rafflande budskap. Siffrorna bytte av varandra, efter sju kom åtta, efter åtta kom nio. Hastigt och lustigt hade siffrorna bytt färdigt. Stopptid. IFK var trubbiga. ESK var det inte. Mål. Folket jublade. Den mindre sympatiska ESK-funktionären invid mig (som matchen igenom orättfärdigt kastat glåpord mot domaren, IFK-spelare och föreningen IF Sylvia) slog ner muggar och ropade med rosslig röst. Jag kände hat. Solen sken. Sikten var utmärkt. Supporteranslutningen kändes rekordartad (”andra sidan är ni klara?” ekade om och om igen). Men revanschen uteblev. Historien upprepade sig. Segermål i slutminuten. Tomma blickar. Att klaga på den andra förlusten på 19 matcher kan låta hårt, men insatsen på Enavallen var rent ut sagt oförskämd. Många IFK-supportrar fanns på plats, uppskattningsvis 1000 stycken. De krävde inte mer än en hundraprocentig inställning. Denna gång åkte jag hem med värkande mage, utan att stanna inne i tätorten. ”Jag kommer nog aldrig tillbaks till Enköping”, sa Kristofer i höjd med Grillby. Måtte han få rätt. Och jag började fila på en ny slogan: Se Enköping och sedan dö. Av ångest.

91

Äntligen Nacka 24 september 2007

Vi är tillbaka!
Äntligen, äntligen, äntligen. Glöm Friska Viljor, Boden, Falkenberg! VI ÄR HEMMA IGEN! IFK NORRKÖPING ÄR EN ALLSVENSK FÖRENING. Det var så symboliskt att det låter fånigt. Jag och min far satt i bilen och lyssnade på Radiosporten. Vi var uppklädda i kostym. Det var ju Alla helgons dag. Min mor och min bror stod borta vid gravstenen. Från kyrkogården ropade de på oss. ”Vänta”, svarade vi ilsket. ”Vi måste höra klart.” Vidrigt kyligt meddelades vad som hade hänt, liksom i förbifarten, sedan över till guldstriden. Och det blev tyst. Det var 2 november 2002. IFK Norrköping var inte längre ett allsvenskt lag. Jag hade i och för sig tagit ut förlusten i förskott. Pascal Simpson hade effektivt låtit avliva min tro på klubben IFK Norrköping, laget, ledningen, rubbet. Några månader tidigare hade han gjort 3-2 i en osannolik match, IFK ledde med 1-2 med en minut kvar att spela. HBK steg i tabellen, IFK föll. Jag minns hur jag satt på en regntung busshållplats och begrundade IFK:s framtid. Allsvenskan var redan då glömd. Jag försökte att tänka konstruktivt, ritade upp en plan. Ville börja från grunden. På bussen var mina ögon tomma, blängde ut mot ett svart

92

Stockholm. Som om jag hade mist en nära vän. Och just så kändes det. Jag hade sett matchen hemma hos en IFK:are på Östermalm. Håkan Girell och hans bröder hade läst Gopeking.net, förstått att vi bodde i samma stad och först bjudit på lunch, sedan på match. Jag såg många IFK-drabbningar hemma hos honom den säsongen, på Pay-per-view. Det var nytt då. Sedan blev det superettan, inga matcher sändes, vi tappade kontakten. IFK tappade i sin tur Olsson, Walle, Rabo, Issa, Bjuret, Petras, Wyn, Pligg, Östberg, Flodström med flera. Nytt för 2002 var även storbildsskärmen på Parken (hur många gånger har jag inte vridit huvudet mot tavlan, och upptäckt att den inte längre är kvar?). Det var samma säsong jag lärde känna Issa Mohammed. Vi tittade på Sunset Beach i Anders Ljunggrens soffa. Balász Rabóczkí lärde sig svenska rekordsnabbt, började skriva inlägg på Gnällbänken. En gång bad han Rasmus Thorell att kontakta Gopeking.net. Rabo ville tala ut. Klubben var i ruiner, förklarade han. Vi valde att inte publicera. När slutsignalen ljöd uppe i Sundsvall grät vi en skvätt. Klart att vi gjorde det. Men vi siktade samtidigt framåt. Det skulle bli kul att hålla på ett lag som vinner, för en gång skull. Vi hade förlorat i åratal. Ett år i superettan. Snart är vi tillbaka! På sajten ställde vi frågan om besökarna var nöjda om IFK kom tvåa i serien. Nej, var svaret. Nej, nej, nej, nej! Detta var för fem år sedan. Allt har varit kaos sedan dess. Styrelsens avgång har med rätta krävts gång på gång. Tränarposten bytte ägare. Håkan Ericson blev Stefan Hellberg som blev Tony Martinsson som blev Mats Jingblad.

93

Boden har spöat oss. Friska Viljor har spöat oss. Ljungskile har spöat oss. Varenda jävla klubb har spöat oss. Det blev långt värre än allsvenskan. På alla sätt. Vi har aldrig haft något att vinna. Sedan 2002 har jag hunnit utbilda mig till journalist på Journalisthögskolan i Stockholm, flyttat till Norrköping, börjat på NT, blivit sambo, skaffat en katt som heter Thord. Per Sennmalm har blivit tvåbarnsfar och köpt en villa. Kim Silander har flyttat runt jorden, Peking, Hongkong, Bryssel, och gift sig. Magnus Ramstedt har mottagit sin examen, och jobbar sedan flera år tillbaka i Tyskland. Jesper Skullman har blivit tonåring. Han såg aldrig IFK i allsvenskan. Var befann du dig själv den dagen? 2 november 2002? Det spelar inte längre någon roll. IFK NORRKÖPING ÄR HEMMA IGEN!

94

*

Bonusmaterial

95

En Diogo-hyllning? Stockholm 18 december 2005

En krönika om en underskattad spelartyp
"Visst gör han en kuslig massa mål, och visst går hela sporten fotboll ut på att göra fler mål än man släpper in, men han är en ruskigt dålig försvarsspelare!" Våren 2002 blev jag ombedd av Rasmus Thorell att intervjua IFK:s dåvarande tränare Tor-Arne Fredheim. Intervjun skulle få plats i matchprogrammet och det var viktigt att den snabbt blev av. Så redan samma eftermiddag ringde jag upp Tor-Arne. Han svarade relativt behärskat på frågorna, men så slog det slint, fel ord och i helt fel kombinationer släpptes ut från mina stämband och plötsligt var TorArne arg som ett bi. Med viss möda lyckades jag avsluta intervjun. Jag tänkte inte mycket mer på saken, T-A var förmodligen trött efter en hård arbetsdag. När jag senare tittade i matchprogrammet fann jag att intervjun visst hade fått plats, men att den inte alls såg ut som den jag hade lämnat in, den hade alltså skrivits om, och nu stod inte jag som upphovsman. Efter att ha påpekat det hela för IFK fick jag inofficiellt veta att problemet dels var att det var just jag som hade skrivit intervjun och dels en fråga jag hade ställt. Jag hade nämligen undergrävt Fredheims auktoritet. Så här löd frågan:

96

Marcus Allbäck säger till FotbollDirekt att hans målskytte har förbättrats av att han i Holland sällan behöver jobba hem, är det något att tänka på för att förbättra IFK:s anfallsspel? Svaret var naturligtvis: Nej, alla spelare i laget måste jobba hem. Denna anekdot kom jag osökt att tänka på när jag läste de kommentarer som har kommit in på gnällbänken angående IFK:s nye brasse. Han är tydligen lat! Visst gör han en kusligt massa mål, och visst går hela sporten fotboll ut på att göra fler mål än man släpper in, men han är en ruskigt dålig försvarsspelare! Det är en inställning som jag inte förstår mig på. En anfallsspelare har en uppgift: att göra mål, resten är en bonus för lag som har råd med mer. För även om vi är det bästa superettanlag som någonsin har existerat är vi likväl ett superettanlag. Vi har spelat i superettan i tre år. Nu ska det fjärde inledas. Och vi värvar en spelare som räknat i faktisk speltid nästan gjorde ett mål per 90:e minut - i allsvenskan. Han är förstås dålig. Han är ju lat! Så tråkigt, vi som trodde att han var bra ... Koppla av ironidetektorn. Det är märkligt att i ett så resultatfixerat samhälle är det just de utpräglade målskyttarna som har sämst rykte. Ni vet sådana som Patric Karlsson, Mattias Flodström, Niclas Fredriksson och Bruno Santos. Sådana som ”bara står där”, ”fick en tå på bollen” eller ”hade tur”. En gång är tur, två gånger är en trend, tre gånger är skicklighet. Det låter som en klyscha, men att inte jobba hem är faktiskt att samla koncentration till sin verkliga uppgift. Själv, som målspottare i innebandy, har jag upplevt vilken enorm

97

skillnad det blir i mina avslut i när jag måste jobba hem och när jag inte gör det. Och det är inte bara jag som framhåller detta som ett sakförhållande. Marcus Allbäck håller med! Om vi vänder på resonemanget undrar jag när ni senast hörde en tränare säga: – Nej, den här målvakten är visserligen suverän, han släpper inte in några bollar, men hans utkast är urusla! Och när hörde ni någon klaga på att Mikael Roth aldrig slår några eleganta genomskärare? Jag tycker att Diogo är ett mycket, mycket klokt nyförvärv. Vi har fått en kille som kommer att komma in direkt i den sociala gemenskap som kamraten Bruno har byggt upp under tiden i Norrköping. Och för första gången sedan hösten 2002 och Sumiala/Bosevski kommer vi att ha ett anfallspar och inte bara två kompetenta anfallare. Ett bättre komplement till Bruno är svårt att hitta. Sumiala, Andersson eller Wallerstedt hade inte gjort det bättre än Diogo.

98

Ett betydligt överdrivet rykte Stockholm 1 augusti 2005

Varför jag har slutat med IFK
Den 23 juli gick vi skilda vägar. Det var inte alls smärtfyllt utan någonting som hade växt fram under en längre tid. Till slut kändes det helt naturligt att ta avsked, inse att vi inte var menade för varandra. Som någon kanske har uppfattat har mitt intensiva förhållande med IFK Norrköping gått mot sitt slut. Inte helt och fullt, alltjämt är IFK Norrköping laget i mitt hjärta, men vår relation är inte närmelsevis så passionerad som den tidigare har varit. Sedan den 23 juli har knappt läst ett ord om IFK Norrköping, värjt mig undan gnällbänkar och tidningar. Jag har inte tänkt på IFK, jag har inte diskuterat IFK. Och om någon undrar – ja, jag mår bra. Jag har tagit en svart vecka och jag hoppas kunna hålla liv i den här nyvunna vanan (som jag tidigare misstog för en ovana). Vad har jag då gjort? Jo, jag har gått från att vara en aktiv supporter - en som skriver på Internetforum, en som inleder morgnar med att besöka nt.se, folkbladet.se, en som vissa dagar gång efter annan uppdaterar IFK:s officiella hemsida i hopp om att det omtalade nyförvärvet ska presenteras – till att vara en, så kallad, vanlig supporter – en som följer laget på text-tv (naturligtvis efter matchen, något annat vore på tok för fanatiskt). Min förhoppning är att

99

jag efter varje IFK-resultat ska kunna svara med en axelryckning (vid en förlust mot Boden kanske till och med två). Varför? undrar någon. Hur kan du svika det du en gång brann så mycket för? Jag skulle kunna svara att det finns mycket viktigare saker i livet än fotboll – och det är helt riktigt – och delvis är det därför jag har beslutat att aktivt lägga ner mitt intresse. Jag skulle också kunna svara att IFK Norrköping inte är en sekt eller biståndsorganisation, det är ingenting dyrt och heligt, det är inte lika med döden att lämna eller förråda. Jag skulle till och med kunna säga att det bara är ett spel och motta hotbrev. Men jag låter bli. Den tyngsta orsaken är nämligen att jag har sett den här matchen tidigare. Då borde jag ha rest mig och gått hem redan i pausen. Den här gången gör jag inte om det misstaget. För jag har för avsikt att lära mig av historien, vilket av allt att döma gör mig ytterst olämplig som IFKsupporter. Vi ses!

100