Den svenska finansmarknaden 2013

S v e r i g e S

r i k S b a n k

Den svenska finansmarknaden 2013

Information om denna publikation lämnas av Jenny Mannent, tel 08-787 06 89 eller e-post: jenny.mannent@riksbank.se beställning av denna publikation kan göras från

Sveriges riksbank, Kontorsservicecenter, 103 37 Stockholm, fax 08-21 05 31. E-post: kontorsservicecenter@riksbank.se eller webbplats: www.riksbank.se Produktion: Sveriges riksbank Tryck: Printfabriken ISSN 1401-7348 Stockholm 2013

Innehåll

n Förord 5 n Inledning – Det finansiella systemets uppgifter  6 Att omvandla sparande till finansiering  6 Att hantera risker  8 Effektiva och säkra betalningar  9 Samspelet mellan intermediärer, marknader och myndigheter  9 n De finansiella marknaderna  16 Räntemarknaden  16 Penningmarknaden – för korta löptider  17 Kontraktstyper för penningmarknadens kortaste löptider  21 Obligationsmarknaden 30 Emissioner och handelsstruktur på räntemarknaden  36 Marknaden för räntederivat  38 Valutamarknaden 41 Vanliga instrument på den svenska valutamarknaden  42 Handelsstruktur och omsättning  43 Aktiemarknaden 51 Emittenter 52 Placerare 52 Aktierelaterade derivat  53 Marknadsplatser 55 Aktiehandeln på Nasdaq Omx Stockholm  56 Handel med aktierelaterade derivat  59 Aktiehandel på övriga svenska marknadsplatser  59 n Finansiella intermediärer  62 Kreditgivande institut  69 Banker 69 Bolåneinstitut 82 Övriga kreditmarknadsföretag  84 Riskkapitalbolag 86 Försäkringsbolag, fondbolag och pensionsfonder  87 Försäkringsbolag 88 Fondbolag 91 Statliga pensionsfonder  93 Värdepappersinstitut 93 Värdepappersbolag 94 Svenska kreditinstitut som bedriver värdepappersrörelse  95

n Den finansiella infrastrukturen  103 Olika typer av betalningar  103 Enkel betalning  103 Betalning med en mellanhand  103 Betalning med flera mellanhänder  104 Transaktioner vid handel med finansiella instrument  106 Transaktioner vid handel med valuta  112 Massbetalningar 112 Kontanter och förskottsbetalda kort  113 Betalningsinstrument: elektroniska och pappersbaserade  115 Betalningskanaler – olika sätt att utföra en betalning  119 System i den finansiella infrastrukturen  125 RIX – systemet för stora betalningar  125 Bankgirot – betalningssystem för massbetalningar  126 Euroclear Sweden – central värdepappersförvarare  127 NASDAQ OMX DM – central motpart i derivatclearingen  129 EMCF – central motpart i aktieclearingen  129 CLS – system för valutaavveckling  130 Betalningsströmmar i den svenska finansiella infrastrukturen 131 n Rutor Tillsyn och reglering av den finansiella sektorn i Sverige  11 Riksbankens faciliteter för korta låne- och placeringsbehov  25 Nytt ramverk för den svenska referensräntan Stibor   49 Den utländska verksamheten – en del av bankkoncernerna  65 Att skapa pengar  72 Varför regleras banker?  78 Centrala regler inom finanssektorn  96 OTC-derivatreformen – säkrare riskhantering och ökad transparens 110 Swish – en ny mobilbetalningstjänst  121 Svenskarnas betalningsvanor  122 n Bilagor Bilaga 1. Tabeller  135 Bilaga 2. Marknadskonventioner på den svenska räntemarknaden och valutamarknaden i svenska kronor  144 Bilaga 3. Publicerade rutor i de senaste fem utgåvorna av Den svenska finansmarknaden  146 n Register  148

n Förord

Den svenska finansmarknaden är en beskrivning av olika uppgifter och funktioner i den svenska finansiella sektorn. Beskrivningen delas in i finansiella marknader, finansiella intermediärer och finansiell infrastruktur. Skriften publiceras en gång per år och beskrivningarna baseras till stora delar på årsstatistik. Med Den svenska finansmarknaden vill Riksbanken bidra till ökad kunskap om det finansiella systemet och dess funktioner. Skriften är tänkt att ha en dubbel funktion, både som ”uppslagsbok” för den som är i behov av statistisk information och som lättare ”lärobok” för den som vill lära sig mer om det svenska finansiella systemet. Detta innebär att skriften vänder sig till en varierad läsekrets, såväl professionella aktörer som studenter och en intresserad allmänhet. Beskrivningen av de finansiella marknaderna, som utgör skriftens första kapitel, är uppdelad på ränte-, valuta- och aktiemarknaden. Här finns beskrivet hur handeln fungerar. Dessutom görs en genomgång av olika marknadsplatser och de typer av värdepapper som handlas på dessa marknadsplatser som exempelvis aktier och obligationer. Viktiga mellanhänder, finansiella intermediärer, beskrivs i det andra kapitlet. Där ingår bland annat banker, försäkringsbolag, fondbolag, värdepappersbolag och riskkapitalbolag. Det sista kapitlet ägnas åt att beskriva den finansiella infrastruktur som används för betalningar och värdepapperstransaktioner i Sverige. Som titeln avslöjar avgränsas beskrivningarna till den svenska f­inansiella sektorn. Eftersom de finansiella företagens verksamheter blir allt mer internationaliserade är denna avgränsning stundtals svår att göra. Utgångspunkten för skriften är dock nationell statistik som samlas in årligen för svenska finansiella juridiska enheter. Detta ger p­ ublikationen en naturlig svensk avgränsning. Stockholm i augusti 2013 Jenny Mannent Redaktör

Den svenska finansmarknaden 2013

5

n Inledning – Det finansiella systemets uppgifter
Det finansiella systemet har tre huvuduppgifter: att omvandla sparande till finansiering, att hantera risker och att göra det möjligt att genomföra betalningar på ett effektivt sätt.
ATT OMVANDLA SPARANDE TILL FINANSIERING

Både privatpersoner och företag behöver låna pengar. Unga människor kan behöva låna till investeringar i bostäder och utbildning. Företag kan behöva låna för att finansiera ett projekt eller förverkliga en uppfinning. Samtidigt finns det människor som vill spara till pension eller konsumtion. Det finns också företag som vill spara till investeringar. Om varje sparare skulle behöva leta upp och analysera lämpliga företagsprojekt att investera i skulle omvandlingen från sparande till investeringar fungera ineffektivt. Det skulle vara lika ineffektivt om varje enskild företagare måste hitta en mängd potentiella investerare för sina projekt. Den finansiella sektorn har här en central roll genom att medverka till att kanalisera sparande till investeringar på ett så effektivt sätt som möjligt. Kapitalmarknaden är namnet på den försörjningskanal som gör att företag, hushåll, organisationer och stater kan komma åt kapital för investeringar och drift. Omvänt hjälper denna marknad investerare att hitta intressanta placeringsmöjligheter. Kapitalmarknaden består av aktiemarknaden och kreditmarknaden. Stater finansierar sig i huvudsak på kreditmarknaden genom att ge ut exempelvis obligationer, medan vissa företag också kan hitta kapital genom att vända sig till aktiemarknaden. I termer av värde, är aktiemarknadens betydelse i Sverige och många andra länder relativt liten i förhållande till kreditmarknaden. Det vanligaste sättet för företag och hushåll att få tillgång till kapitalmarknaden är att vända sig direkt till en finansiell intermediär. En finansiell intermediär är en specialiserad mellanhand som alla parter kan dra fördel av. Det tydligaste exemplet på en sådan finansiell intermediär är en bank. Sparare, som exempelvis vill jämna ut sin konsumtion över sin livscykel, kan sätta in medel på ett konto i banken och ta ut dem (plus ränta) vid ett senare tillfälle. De kan också placera sina pengar i aktier, räntebärande värdepapper eller i fonder på såväl den svenska som på utländska marknader. Detta innebär att banken i sin
6 Den svenska finansmarknaden 2013

tur i högre utsträckning måste vända sig till den globala interbank- och värdepappersmarknaden för att finansiera sig. De pengar banken får in från inlåning och annan finansiering förmedlas till företag och privatpersoner med finansieringsbehov. Men utlåningen härrör inte bara från inlåning och marknadsfinansiering. Affärsbankerna kan även skapa pengar för utlåning. Banken är specialist på att värdera, övervaka och hantera kreditrisker för de privatpersoner och i de företag som den lånar ut till. Banken kan utnyttja stordriftsfördelar samtidigt som den löser spararens problem med asymmetrisk information1, det vill säga att spararen (långivaren) och låntagaren inte har samma tillgång till information. Med en bank som mellanhand behöver inte låntagaren övertyga långivaren om sin egen eller projektets kreditvärdighet utan det räcker med att övertyga banken. På motsvarande sätt behöver spararen inte bedöma varje låntagares kreditvärdighet, det räcker med att vara övertygad om att banken kan sköta sina åtaganden. Den finansiella sektorn – i detta enkla fall i form av en bank – bidrar därmed till en effektivare kapitalförmedling. Exempel på andra finansiella intermediärer är bolåneinstitut och finansbolag. Det är dock inte alltid de finansiella intermediärerna som förmedlar finansiering mest effektivt. Företag kan även vända sig direkt till kapitalmarknaden. Genom att emittera obligationer och penningmarknadsinstrument kan företag låna pengar på räntemarknaden. Genom dessa standardiserade värdepapper, som enkelt kan köpas och säljas på en marknad kan finansieringen bli ännu mer effektiv.2 Utgivarna, eller emittenterna, av obligationer och andra räntebärande instrument motsvarar något förenklat bankernas låntagare. En organiserad handel med värdepapper med tydliga regler och en hög grad av standardisering bidrar till en väl fungerande marknad och en god prisbildning. När många aktörer följer, analyserar och handlar i de värdepapper som finns på marknaden kan de samlade kostnaderna för information och transaktioner minska. Detta innebär i sin tur att det blir lättare att bedöma värdet av den finansiella tjänsten, till exempel långivningen, och därmed att prissätta den. Samtidigt minskar placerarnas risk genom att den löpande handeln gör det enklare att sälja ett värdepapper. Ett annat vanligt exempel på ett standardiserat värdepapper är aktier. Till skillnad mot obligationer och andra ränteinstrument ger aktier ingen ränta. De representerar i stället andelar i ett företag och avkast-

1 Asymmetrisk information uppstår exempelvis när en långivare inte har fullständig information för att fatta ett rationellt beslut om att låna ut pengar till någon. Låntagaren vet mer om sina återbetalningsmöjligheter än långivaren. 2 Värdepapper är ett övergripande begrepp för aktier, obligationer och andra finansiella instrument som representerar ett ekonomiskt värde och som man kan handla med.

Den svenska finansmarknaden 2013

7

ningen beror på företagets framtida utdelade vinster. Eftersom dessa vinster kan variera avsevärt över tiden, tar de som placerar i aktier normalt sett en högre risk än de som placerar i exempelvis statsobligationer. Aktiemarknaden brukar därför, till skillnad från räntemarknaden, anses vara en riskkapitalmarknad. I och med den statsfinansiella krisen i vissa länder i euroområdet anses dock en placering i statsobligationer i de mest skuldsatta länderna inte längre vara förenad med låg risk och avkastningen har därmed justerats upp avsevärt.
ATT HANTERA RISKER

Finansiella intermediärer fyller en viktig funktion i en ekonomis kapitalförsörjning, dels i egenskap av kreditgivande institut och dels i egenskap av placerare där de i hög grad förvaltar andras pengar. Kreditgivande institut som till exempel banker är till skillnad från företag och hushåll specialister på att bedöma kreditrisker. Både företag och privatpersoner har behov av att gardera sig mot olika slags risker. Privatpersoner kan exempelvis behöva försäkra sig mot villabrand eller stöld. Detta kan de göra med hjälp av sakförsäkringsbolagens produkter. De kan också behöva säkra sin försörjning efter pensioneringen, alternativt trygga sina efterlevandes försörjning om de skulle avlida i förtid. Det kan de göra genom att teckna liv- och pensionsförsäkringar hos livbolagen. Försäkringsbolagen är finansiella intermediärer som är specialiserade på att bedöma och hantera försäkringsrisker. För företagen handlar det även om att skydda sig mot olika slags ekonomiska risker. Det kan till exempel handla om ej önskvärda förändringar i råvarupriser eller valutakurser. Finansiella företag som finansierar sig på globala värdepappersmarknaden har behov av att skydda sig mot ränte- och valutakursrisker. På de finansiella marknaderna kan man därför handla med kontrakt som är särskilt konstruerade för att hantera sådana risker, så kallade derivat. Till sådana derivatkontrakt hör exempelvis optioner, terminer och swappar. Fondbolagen är exempel på intermediärer som hjälper hushållen att förvalta sitt sparande på ett effektivt sätt. Genom att ta hjälp av stordriftsfördelar kan fondbolagen skapa portföljer av värdepapper (värdepappersfonder) där riskerna i varje enskilt värdepapper kan spridas (diversifieras). Den finansiella sektorn bidrar därför inte bara till att förmedla kapital utan även till en effektivare riskhantering.

8 Den svenska finansmarknaden 2013

EFFEKTIVA OCH SÄKRA BETALNINGAR

Vid sidan av att förmedla kapital och hantera risker skapar de finansiella företagen förutsättningar för en effektiv förmedling av betalningar i ekonomin. Att ekonomiska transaktioner kan ske snabbt, smidigt och säkert är en förutsättning för att ekonomin som helhet ska fungera på ett effektivt sätt. Med ekonomiska transaktioner avses dels betalningar som är mellan banker och andra finansiella institut, som vanligtvis är av större belopp. Dels betalningar mellan privatpersoner och/eller företag, som vanligtvis är av mindre belopp jämfört med de som görs direkt mellan finansmarknadens aktörer. Genom att utnyttja den finansiella infrastruktur som finns kan bankerna och andra finansiella institut göra betalningar sinsemellan och bistå privatpersoner och företag med olika typer av betalningstjänster. Det kan till exempel vara i form av konton och olika rutiner för att göra betalningar mellan finansiella institut. Betalkort, kreditkort och överföringar mellan konton är numera vanliga, vilket gör att varor och tjänster kan utbytas på ett smidigt och ekonomiskt sätt.
Samspelet mellan intermediärer, marknader och myndigheter

Det ligger i samhällets intresse att de finansiella marknaderna i sin helhet fungerar på ett säkert och effektivt sätt för såväl privatpersoner som företag och andra aktörer. För detta är samspelet mellan intermediärer, marknader och den finansiella infrastrukturen fundamentalt. Affärsbankerna är centrala i det finansiella systemet i deras funktion som intermediärer. Eftersom banker i Sverige normalt finansierar sig på kortare löptid på värdepappersmarknaden än de lånar ut på uppstår likviditetsrisker som en naturlig del i verksamheten. Detta innebär att skulderna förfaller oftare och därmed måste omsättas oftare än tillgångarna. Det leder till att bankerna blir beroende av löpande tillgång till finansiering. Då en stor del av finansieringen sker via de finansiella marknaderna är bankerna dessutom beroende av likvida marknader. Likviditetsbrist på värdepappersmarknaden uppstår när värdepapprena blir illikvida, det vill säga värdet på tillgångarna som handlas på marknaden har blivit så osäkert att marknadsaktörerna tvekar, och i vissa fall avstår från, att ställa priser. Det uppstår alltså problem med att omsätta värdepapper till likvida medel. Det kan i sin tur leda till problem med finansiering för företag och banker som är beroende av att finansiera sig på marknaden. Marknadsaktörerna kan få problem att ändra sina finansiella positioner och värdera sina innehav, vilket försvårar deras portfölj- och riskhantering.
Den svenska finansmarknaden 2013

9

Bankerna finansierar sig också genom att låna hos varandra. Det innebär att problem i en bank lätt kan sprida sig till andra banker. Osäkerhet om kreditvärdigheten i en banks låneportfölj kan därför leda till att en bank får svårt att finansiera sig. Genom att välja låntagare med omsorg, och i möjligaste mån försäkra sig om att få tillbaka sina pengar, kan en bank begränsa sin kreditrisk3. Likviditetsrisken däremot är svårare att hantera eftersom den är beroende av marknaden i stort och insättarnas förtroende för banken. Bankernas ökade beroende av marknader för sin riskhantering och finansiering innebär att de också blir mer känsliga för störningar i likviditeten på dessa marknader. Likviditetsbrist har uppstått vid ett antal tillfällen. Det hände bland annat vid börskraschen 1987, när hedgefonden LTCM fallerade i september 1998 och i samband med terroristangreppet mot World Trade Center den 11 september 2001. Vid den senaste finansiella krisen, 2008–2009, uppstod brist på likviditet vid flera tillfällen när handeln på ett antal marknader åtminstone tillfälligt helt upphörde. Stabiliteten i det finansiella systemet bygger på att både företag och privatpersoner har ett förtroende för det. Om förtroendet minskar kan bankerna få svårt att bedriva sin verksamhet och då är systemet i fara. Grundförutsättningar för förtroendet är sunda institut och väl fungerande marknader. En allvarlig kris i det finansiella systemet riskerar att leda till omfattande ekonomiska och sociala kostnader. För att undvika, och vid behov, hantera sådana situationer har myndigheter en viktig roll att spela i det finansiella systemet. En av Riksbankens huvuduppgifter är att ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende”, Riksbanken analyserar därför löpande risker och hot mot stabiliteten i det finansiella systemet både i förebyggande syfte och i krissituationer. I både det förebyggande arbetet och i krishanteringen är samspelet mellan olika myndigheter viktigt. Därför har Riksbanken ett nära samarbete med Finansinspektionen, Finansdepartementet och Riksgälden (se ruta ”Tillsyn och reglering av den finansiella sektorn i Sverige”). Detta gäller även internationellt samarbete då de finansiella företagen numera i allt större utsträckning arbetar över nationsgränserna.

3 Kreditrisk avser att en låntagare kommer på obestånd.

10

Den svenska finansmarknaden 2013

Tillsyn och reglering av den finansiella sektorn i Sverige

F

öretagen i den finansiella sektorn tillhandahåller tjänster som är viktiga för att ekonomin ska fungera och växa, och stödjer på så sätt det finansiella systemets grundläggande funktioner. Om de finansiella företagen får problem, såsom vid en finansiell kris, kan det påverka hela ekonomin. Det kan till exempel bli svårare att få krediter vilket kan påverka företagens investeringsvilja och leda till ökad arbetslöshet. Att ett lands finansiella system är stabilt är därför viktigt vilket motiverar särskild reglering av det finansiella systemet. För att förebygga finansiella kriser har det införts särskilda regler för företag som bedriver finansiell verksamhet eller tillhandahåller finansiell infrastruktur. Syftet med reglerna är att säkerställa att de finansiella företagen har tillräcklig motståndskraft att undvika konkurs och kan hantera de risker som uppstår i verksamheten. Ett annat motiv är att skydda konsumenternas tillgångar och intressen gentemot de finansiella företagen. I Sverige är det riksdag och regering som beslutar om dessa

regler, lagar och förordningar och därmed har det yttersta ansvaret för det finansiella systemet. Ansvaret för att värna om den finansiella stabiliteten och upprätthålla ett effektivt finansiellt system har dock fördelats mellan tre myndigheter: Riksbanken, Riksgälden och Finansinspektionen. Fördelningen av ansvaret innebär att Riksbanken ansvarar för att tillhandahålla likviditet i systemet. Finansinspektionen ansvarar för tillsynen av de finansiella företagen, medan Riksgälden, tillsammans med Regeringskansliet, har ett ansvar för mer långsiktiga former av stöd (läs mer om den så kallade stödlagen i rutan Centrala regler inom finanssektorn). Även om myndigheterna har olika ansvarsområden behöver de samarbeta för att effektivt kunna värna om den finansiella stabiliteten. Riksbanken och Finansinspektionen har sedan 2012 formaliserat sitt samarbete i ett samverkansråd för makrotillsyn. I samverkansrådet ska myndigheterna löpande samråda och utbyta information kring bedömningar av risker för det finansiella systemet som helhet

Den svenska finansmarknaden 2013

11

och diskutera lämpliga åtgärder för att förebygga risker.4 En statlig utredning5 har under 2013 lämnat förslag om att ett makrotillsynsråd bör inrättas i Sverige. Om förslagen blir verklighet kommer samverkansrådet att lagfästas och även kompletteras med fristående experter och en observatör från Finansdepartementet. Detta har dock inte beslutats ännu. Riksbanken och Finansinspektionen har tillsammans med Regeringskansliet (främst Finansdepartementet) och Riksgäldskontoret också en viktig roll när det gäller att hantera finansiella kriser. Mellan dessa myndigheter finns en överenskommelse om samarbete i stabilitets- och krishanteringsfrågor och en ordning för samråd i ett så kallat stabilitetsråd. Samarbetet mellan myndigheter i Sverige beskrivs bland annat i en skriftlig överenskommelse, ett så kallat Memorandum of Understanding.6 Den ökade globaliseringen av de finansiella marknaderna och aktörerna på dessa skapar också behov av stärkt samordning med myndigheter i andra länder när det gäller övervakning och tillsyn
4 5 6 7 8

av finansiell verksamhet. Svenska myndigheter deltar bland annat i Europeiska systemrisknämnden, ESRB, och Europeiska banktillsynskommittén, EBA. ESRB:s uppgifter är att identifiera risker för stabiliteten i det finansiella systemet i EU och utfärda varningar och rekommendationer vid allvarliga risker.7 EBA ska främja en enhetlig tillämpning av regelverket i medlemsländerna och samordning mellan de nationella tillsynsmyndigheterna.8
Riksbanken

Riksdagen har delegerat ansvaret för penningpolitiken till Riksbanken och i lag bestämt att målet för Riksbankens verksamhet ska vara att upprätthålla ett fast penningvärde. Enligt riksbankslagen ska Riksbanken också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Lagen beskriver inte närmare vad som avses med detta. Det framgår dock att Riksbanken har ett ansvar för kontantförsörjningen och får tillhandahålla ett centralt betalningssystem. För att betalningsväsendet ska vara säkert och effektivt krävs att det finansiella systemet är

Mer information om samverkansrådets arbete finns på www.riksbank.se. Finanskriskommittén, SOU 2013:6 Att förebygga och hantera finansiella kriser. Överenskommelsen finns på www.riksbank.se. Mer information om ESRB finns på www.esrb.europa.eu. Mer information om EBA finns på www.eba.europa.eu.

12

Den svenska finansmarknaden 2013

stabilt så att betalningar och kapitalförsörjning kan fungera väl. Riksbanken måste därför, liksom andra centralbanker, kunna hantera finansiella kriser och andra allvarliga störningar i det finansiella systemet så att betalningsväsendet kan fortsätta att fungera även i sådana situationer.9 Riksbanken har här en särskild roll eftersom den som centralbank vid behov snabbt kan tillföra pengar till det finansiella systemet.10 Ett stabilt finansiellt system är också en förutsättning för att Riksbanken ska kunna bedriva en effektiv penningpolitik. Det beror på att de finansiella marknaderna och deras sätt att fungera påverkar vilket genomslag penningpolitiken får på de räntor som hushåll och företag får betala för sina lån. Dessutom får de ekonomiska konsekvenserna av en finansiell kris en direkt påverkan på prisstabiliteten, tillväxten och sysselsättningen. Att ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende” har alltså en vid innebörd, och handlar om ett ansvar för att främja stabiliteten i det finansiella systemet. Utöver att ge ut sedlar och mynt och tillhandahålla ett

centralt betalningssystem stödjer Riksbanken det finansiella systemet på flera andra sätt. Under normala förhållanden arbetar Riksbanken med att förebygga finansiella kriser. Detta gör Riksbanken genom att identifiera, analysera och motverka risker i det finansiella systemet som helhet, så kallad makrotillsyn. Riksbanken uppmärksammar till exempel banker och andra aktörer på de finansiella marknaderna på de risker och effektivitetsförluster som Riksbanken har identifierat. I detta arbete har Riksbanken dock inga tvingande verktyg för att påverka aktörerna i det finansiella systemet. Riksbanken verkar i stället genom en offentlig dialog, till exempel publiceras rapporten Finansiell stabilitet två gånger per år och rapporten Finansiell infrastruktur en gång per år. I Finansiell stabilitet lämnar Riksbanken rekommendationer till aktörerna i det finansiella systemet om åtgärder de bör vidta för att hantera riskerna som Riksbanken identifierat. I Finansiell infrastruktur offentliggör Riksbanken sina bedömningar av den finansiella infrastrukturens risker och ef-

9 Riksbankens roll och uppdrag i arbetet med att främja finansiell stabilitet beskrivs i skriften Riksbanken och finansiell stabilitet som finns på www.riksbank.se. 10 Det engelska begreppet för detta är ”lender of last resort”.

Den svenska finansmarknaden 2013

13

fektivitet och vill därigenom uppmuntra till kontinuerliga förbättringar. Riksbanken framför även sina synpunkter på lagförslag och förslag till regleringar från EU, regeringen och Finansinspektionen. Finansinspektionen Finansinspektionen är en myndighet som har tillsyn över finansiella företag och marknadsplatser. Denna form av tillsyn som fokuserar på enskilda finansiella institut brukar kallas för mikrotillsyn. Finansinspektionens övergripande uppgift och mål är att bidra till ett stabilt och väl fungerande finansiellt system och till konsumentskyddet på det finansiella området. Detta gör man bland annat genom tillståndsprövning, tillsyn och regelgivning. Finansinspektionen ansvarar för att utfärda tillstånd till företag som vill erbjuda finansiella tjänster åt allmänheten, men de ingriper också mot företag som missköter sig, ytterst genom att dra in tillståndet. Tillsyn innebär att Finansinspektionen övervakar att de företag som bedriver finansiell verksamhet eller tillhandahåller finansiell infrastruktur följer de särskilda regler som de lyder under. I denna uppgift ingår till

exempel att påvisa eventuella brister i den interna styrningen eller kontrollen. Om det finns problem i finansiella företag bedömer Finansinspektionen problemens orsak och kan vidta åtgärder mot företaget. För att Finansinspektionen ska kunna uppnå sitt övergripande mål kan de besluta om nya föreskrifter och allmänna råd, så kallad regelgivning. Syftet med de regler som omgärdar de finansiella företagen är att säkerställa att dessa har tillräcklig motståndskraft mot finansiella risker. Därför kräver Finansinspektionen att de dels har tillräckligt med kapital, dels kan hantera riskerna i sin verksamhet. Finansinspektionen ska också, precis som Riksbanken, löpande följa och analysera utvecklingen i den finansiella sektorn för att i god tid kunna identifiera risker. Genom tillsynen har Finansinspektionen information om utvecklingen i individuella företag och därmed även om finanssektorn i stort. Finansdepartementet Finansdepartementet, som är en del av Regeringskansliet, ansvarar för lagstiftningen inom den finansiella sektorn. Målen

14

Den svenska finansmarknaden 2013

är stabilitet, effektivitet och ett gott konsumentskydd. Finansdepartementet följer utvecklingen av det finansiella systemet på en övergripande nivå. Vid en kris kan Finansdepartementet ta initiativ till åtgärder om det visar sig att Finansinspektionens och Riksbankens verktyg inte räcker. Vissa av de åtgärder som Finansdepartementet kan behöva genomföra kräver dock beslut av riksdagen. Enligt stödlagen fattar regeringen dessutom beslut om stöd i vissa ärenden.
Riksgälden

Riksgälden ansvarar för statens betalningar och förvaltar Sveriges statsskuld. Detta gör de bland annat genom att emittera och sälja statsobligationer och statsskuldväxlar. Riksgälden kan även ge statliga garantier och lån. Genom att ansvara för insättningsgarantisystemet och bankstödet bidrar Riksgälden även till att värna stabiliteten i det finansiella systemet. Insättningsgarantin är en viktig del i konsumentskyddet,

och innebär att staten ersätter insättningar på konton om en bank går i konkurs. Insättningsgarantin är emellertid inte bara ett konsumentskydd. Den minskar också risken för en uttagsanstormning och bidrar på så sätt till stabilitet i systemet. Utan en insättningsgaranti finns det en risk att bankkunder tar ut sina besparingar vid finansiell oro eller rykten om att en bank har ekonomiska problem, för att undvika att besparingarna går förlorade om banken går i konkurs. Om många bankkunder samtidigt tar ut sina besparingar kan det leda till att banken får likviditetsbrist och krisen påskyndas och förvärras. Förutom att ansvara för insättningsgarantisystemet är Riksgälden även stödmyndighet enligt stödlagen. Det innebär ansvar för att ingå avtal om stöd och i övrigt administrera stöd som lämnas på grundval av denna lag. Det kan till exempel röra sig om att garantera bankers långsiktiga upplåning eller att skjuta till riskkapital.

Den svenska finansmarknaden 2013

15

n De finansiella marknaderna

De finansiella marknaderna kategoriseras här som ränte-­ , valuta-­och aktiemarknader. Svenska banker och företag verkar i dag i stor utsträckning på globala finansiella marknader, men i detta kapitel beskriver vi enbart de svenska finansiella marknaderna. Vi beskriver hur handeln på de olika delmarknaderna fungerar samt vilka värdepapper och instrument som handlas på respektive marknad.

Räntemarknaden
På räntemarknaden handlar man med så kallade räntebärande instrument, som ger en fastställd avkastning i form av en ränta. Här genomförs betydligt färre affärer än på till exempel aktiemarknaden, men vanligtvis till mycket högre belopp. Räntemarknaden brukar ofta delas in i en penningmarknad och en obligationsmarknad. På obligationsmarknaden handlas värdepapper – obligationer – med löptider från i regel ett år och uppåt. Handeln på penningmarknaden omfattar till exempel statsskuldväxlar och certifikat, vanligen med löptider på upp till ett år. Aktörerna är i stort desamma på båda dessa marknader och utgörs framför allt av staten, bolåneinstitut, banker och stora placerare som försäkringsbolag och pensionsfonder. Däremot har handeln på de olika delmarknaderna något skilda syften. Förenklat kan man säga att obligationsmarknadens främsta uppgift är att förmedla vissa aktörers långsiktiga sparande till de aktörer som behöver kapital. Penningmarknadens viktigaste funktion är att underlätta placeringen av överskott och förmedla kortfristig finansiering. På den kortaste delen av penningmarknaden (löptider från en dag upp till en vecka) används instrumenten bland annat till daglig utjämning av under- och överskott på aktörernas transaktionskonton. Eftersom en stor del av omsättningen sker här, ofta med speciella kontraktslösningar, beskriver vi även denna del av penningmarknaden närmare. Räntebärande instrument handlas på avistamarknaden, där betalning och leverans sker omgående eller inom några få dagar efter det att affären gjorts upp. Som komplement till instrumenten på

16

Den svenska finansmarknaden 2013

avistamarknaden handlas även så kallade derivatinstrument11 med räntebärande värdepapper som underliggande tillgång. Dessa derivat­ instrument hjälper bland annat räntemarknadens aktörer att sprida och hantera risker. Med hjälp av dessa instrument kan aktörerna också ändra löptiden för sina ränteportföljer. Därmed är investerarna i praktiken ganska oberoende av om ett värdepapper ursprungligen emitterats med en kort eller lång löptid. Nedan följer en beskrivning av räntemarknaden i Sverige uppdelad på en penning- och obligationsmarknad utifrån de ursprungliga löp­ tider som karaktäriserar dessa värdepapper. Vi redogör för de emittenter och placerare som finns på marknaderna samt omsättningen i olika värdepapper. Även kontraktstyper för penningmarknadens kortaste löptider behandlas, då vanliga värdepapper blir mindre praktiska att använda när löptiderna går ner mot en vecka eller ännu kortare. Avsnittet avslutas med en beskrivning av emissioner, handelsstruktur och räntederivat som används på räntemarknaden.
PENNINGMARKNADEN – FÖR KORTA LÖPTIDER

Penningmarknaden är ett samlingsbegrepp för marknader där räntebärande tillgångar emitteras med löptider på i regel upp till ett år. En viktig uppgift för penningmarknaden är att underlätta likviditetshanteringen för aktörerna i ekonomin. Exempelvis behöver banker ha en beredskap för in- och utbetalningar som ska ske i framtiden. Bankerna placerar därför i olika tillgångar beroende på vilka betalningar de väntar sig. Därmed kan placeringarna enkelt omvandlas till likvida medel när det är dags att betala.
Emittenter på penningmarknaden i Sverige

Staten, bolåneinstituten och bankerna är de största låntagarna på penningmarknaden. Statens upplåning på penningmarknaden sker via statsskuldväxlar. Övriga institut lånar genom att ge ut certifikat, till exempel bank- och bostadscertifikat. Den totala stocken emitterade penningmarknadsinstrument har minskat betydligt mellan åren 2008 och 2012. Under denna period minskade värdet på denna med över 40 procent. De senaste två åren har dock en ökning skett. Under 2012 steg värdet på den totala stocken värdepapper med drygt 40 miljarder kronor, för att vid slutet av året uppgå till 285 miljarder kronor (se diagram 1).
11 Derivatinstrument, på engelska ”derivative instrument”, är kontrakt som är knutna till olika värdepapper som underliggande tillgång, och som ingås (och omsätts) av aktörerna på andrahandsmarknaden. De vanligaste derivatinstrumenten som handlas på räntemarknaden är bland annat ränteterminer, ränteoptioner och ränte­ swappar. En närmare beskrivning av instrumenten finns i Termer i nationalekonomi, Dickson, Luukkainen och Sandelin, 1992.

Den svenska finansmarknaden 2013

17

En statsskuldväxel12 är ett löpande skuldebrev som representerar en kortfristig fordran på staten och som kan omsättas på penningmarknaden. Statsskuldväxlarna ges ut av Riksgälden och används bland annat för att hantera svängningarna i statens kortfristiga lånebehov. Statsskuldväxlarnas tidigare dominerande ställning på penningmarknaden har avtagit successivt, då statens emissioner av statsskuldväxlar har minskat i takt med att dess upplåningsbehov sjunkit de senaste åren. Upplåningen i längre löptider genom obligationer har prioriterats framför emissioner av statsskuldväxlar.13 Under 2012 svängde dock statsbudgeten till ett underskott från att ha uppvisat ett överskott året före, vilket gav ett större nettolånebehov i statsskuldväxlar. Statsskuldväxlarna svarade för knappt 40 procent av den utestående stocken av kortfristiga värdepapper vid slutet av 2012. Den utestående volymen steg med cirka 30 miljarder kronor under 2012, för att vid slutet av året uppgå till ungefär 105 miljarder kronor. Ett certifikat är ett skuldebrev av samma typ som en statsskuldväxel, men emittenten är exempelvis ett bolåneinstitut eller ett företag. Bolåneinstitutens avsikt med den korta upplåningen är i första hand att finansiera utlåningen till kunderna.14 Även banker och bolåneinstitut har emitterat en större andel värdepapper med lång löptid än tidigare på bekostnad av den kortare upplåningen. Flera internationella och nationella regelverk har börjat efterfråga finansiering med längre löptider, vilket dessa aktörer förbereder sig för.15 Dessutom matchar bolåneinstituten i högre grad än tidigare sin långsiktiga utlåning med längre upplåning. Den finansiella risken minskar när skulder och tillgångar har samma löptid. Bolåneinstitutens kortfristiga upplåning genom certifikat utgivna i kronor uppgick till drygt 12 miljarder kronor vid slutet av 2012. Upplåningen har därmed ökat två år i rad, men jämfört med före finanskrisen är de utestående volymerna små. Även bankernas kortfristiga upplåning i certifikat i svenska kronor har ökat något under 2012 till 51 miljarder kronor. Från september 2010 blev det i statistiken möjligt att särskilja emissioner av bostadscertifikat på svensk och utländsk marknad.16
12 Statsskuldväxeln är konstruerad som ett så kallat diskonteringspapper (en ”nollkupongare”), vilket innebär att den är ett värdepapper utan räntebetalningar under själva löptiden. 13 När statens upplåningsbehov sjunker prioriterar Riksgälden att hålla en hög likviditet i statsobligationer framför statsskuldväxlar. 14 Bolåneinstitutens upplåning via certifikat är dock relativt liten i förhållande till deras utlåning med korta räntebindningstider. För att matcha räntebindningstiden mellan finansiering och utlåning till hushållen e­ mitterar bolåneinstituten obligationer som sedan med hjälp av swapkontrakt ändras till kort ränta. Dessutom lånar bolåneinstituten av sina moderbanker. Se vidare beskrivning av swapkontrakt i avsnitten Marknaden för räntederivat och Vanliga instrument på den svenska valutamarknaden. 15 Exempelvis finns det inom regelverket för Basel III krav på en högre andel upplåning med lång löptid. 16 Se finansmarknadsstatistik, www.scb.se.

18

Den svenska finansmarknaden 2013

Bolåneinstituten har inte rapporterat några emissioner av bostadscertifikat i svenska kronor på utländska marknader, men de har rapporterat om emissioner i utländsk valuta på dessa marknader. De icke-finansiella företagens kortfristiga upplåning uppgick vid slutet av 2012 till 73 miljarder kronor, vilket innebar en ökning med 5 miljarder kronor. Upplåningsvolymen för ”övriga kreditmarknadsföretag” minskade med 5 miljarder kronor till 29 miljarder kronor vid årets slut. Kommunerna har de senaste åren ökat sin upplåningsvolym i långsam takt, och i slutet av 2012 var den 15 miljarder kronor.
Placerare på penningmarknaden i Sverige

Svenska banker, försäkringsbolag och fonder utgör de största kategorierna placerare på penningmarknaden (se diagram 2). Kategorin ”Företag, fonder och övriga”17 har tillsammans de största innehaven på penningmarknaden och förfogade över en tredjedel av den utestående stocken vid utgången av 2012. Bankernas innehav av kortfristiga ränte­ papper utgjorde ungefär en fjärdedel av den totala penningmarknaden vid samma tidpunkt, och försäkringsbolagens innehav motsvarade cirka 17 procent av marknaden.
Diagram 1. Utestående volym på penningmarknaden fördelad per emittent Miljarder kronor
600 500 400 300 200 100 0 600 500 400 300 200 100 0

Diagram 2. Placerare på penningmarknaden Miljarder kronor

03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Banker Kommuner Icke-finansiella företag Övriga kreditmarknadsföretag Bolåneinstitut Staten
Källor: SCB och Riksbanken

Företag, fonder och övriga Utlandet Banker Försäkringsbolag AP-fonder
Källor: AP-fonder, SCB och Riksbanken

17 Kategorin ”Företag, fonder och övriga” utgör en restpost i SCB:s beräkningar och är skillnaden mellan den utestående stocken värdepapper på penningmarknaden och de andra sektorernas innehav av dessa papper.

Den svenska finansmarknaden 2013

19

Utländska placerare stod för cirka 20 procent av marknadens totala volym vid utgången av 2012. AP-fonderna har det senaste decenniet haft mycket låga volymer av kortfristiga räntepapper.18 Under 2011 gjordes inga placeringar alls på penningmarknaden, men vid slutet av 2012 uppgick innehaven till knappt 4 procent av den totala volymen kortfristiga räntepapper.
Låg omsättning på penningmarknaden

Under 2012 fortsatte omsättningen på penningmarknaden att vara låg i ett historiskt perspektiv. Enligt statistik från Riksbankens primära penningpolitiska motparter19 ökade omsättningen i bostadscertifikat utgivna i svenska kronor med 30 miljoner kronor per dag 2012 jämfört med 2011. I genomsnitt var omsättningen 400 miljoner kronor per dag 2012. Samtidigt steg omsättningen i statsskuldväxlar med 700 miljoner kronor per dag till 3,8 miljarder kronor per dag (se diagram 3). Omsättningen av statsskuldväxlar och bostadscertifikat var låg i förhållande till den totala avistaomsättningen av stats- och bostadspapper och utgjorde i genomsnitt 12 procent av omsättningen under 2012. Andelen har dessutom minskat över tid; under perioden 2000–2008 var omsättningen av statsskuldväxlar och bostadscertifikat 20 procent eller mer av den totala avistaomsättningen.
Diagram 3. Genomsnittlig omsättning per dag på penningmarknaden Miljarder kronor
16

12

8

4

0

03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Statsskuldväxlar Bostadscertifikat
Källa: Riksbanken

18 Läs mer om AP-fonderna i avsnittet om statliga pensionsfonder i kapitlet Finansiella intermediärer. 19 Läs mer om Riksbankens motparter på www.riksbank.se.

20

Den svenska finansmarknaden 2013

KONTRAKTSTYPER FÖR PENNINGMARKNADENS KORTASTE LÖPTIDER

Vanliga värdepapper blir mindre praktiska när löptiderna på penningmarknaden går ner mot en vecka eller ännu kortare, där det allra kortaste marknadssegmentet utgörs av dagslånemarknaden. I stället använder marknadsaktörerna andra kontraktslösningar, som depositkontrakt (”deposits”) och repor (”repurchase agreements”). Dessa standardiserade kontrakt ger större flexibilitet för aktörerna när det handlar om upplåning eller placeringar på de allra kortaste löptiderna.
Depositkontrakt

Depositkontrakt är standardiserade avtal om in- och utlåning. För dessa kontrakt behövs inga underliggande säkerheter. Marknadsaktörer använder vanligen inte depositkontrakt vid in- och utlåning som löper längre än en vecka. Det beror på att motpartslimiterna 20 och k­apitaltäckningskraven21 gör kontraktsformen relativt sett dyrare än andra finansiella kontrakt på längre löptider.22 Depositkontrakt används snarast för att utjämna likviditetsbehovet mellan bankerna över natten. Bankerna har helt enkelt kommit överens om att bistå varandra med likviditet och för detta normalt betala dagslåneräntan som ligger nära reporäntan. I stort sett all omsättning i depositkontrakt avser transaktioner med mycket korta löptider.23 Under 2012 hade de svenska institut som i SCB:s statistik kallas monetära finansinstitut 24 en genomsnittlig inlåningsvolym i form av depositkontrakt om 133 miljarder kronor kring månadsskiften. Merparten av detta, i genomsnitt 121 miljarder kronor, kom från depositinlåning från svenska monetära f­inansinstitut. Endast en liten del av depositinlåningen kom därmed från utländska institut.25

20 Hur mycket en bank kan låna ut till sina motparter bestäms av bankens egna begränsningar, så kallade motpartslimiter. 21 Läs mer om kapitaltäckningskraven i rutorna Varför regleras banker? och Centrala regler i finanssektorn i kapitlet Finansiella intermediärer. 22 Se artikeln ”Den svenska marknaden för likviditetsutjämning”, Penning­och valutapolitik 2005:4, Sveriges riksbank. 23 Före finanskrisen uppskattade storbankerna att runt 90 procent av omsättningen i depositkontrakt avser löptider på upp till två dagar. Se artikeln ”Den svenska marknaden för likviditetsutjämning”, Penning­och valutapolitik 2005:4, Sveriges riksbank. 24 Monetära finansinstitut (MFI) utgörs av banker, bolåneinstitut, finansbolag samt övriga MFI (t.ex. k­ ommun- och företagsfinansierande institut, monetära värdepappersbolag och fondkommissionärer). 25 De svenska monetära finansinstituten rapporterar månatligen sina utestående volymer i depositinlåning i olika valutor till SCB, som sammanställer den så kallade finansmarknadsstatistiken. Definitionen av en svensk bankdag är inte entydig; vanligen avser definitionen löptiden över natten (overnight, O/N), men även från i morgon till i övermorgon (T/N) kan förekomma (se bilaga 2 om marknadskonventioner).

Den svenska finansmarknaden 2013

21

Repor En repa är ett avtal där den ena parten förbinder sig att sälja ett värde­ papper till en motpart i ut­ byte mot likvida medel.26 Samtidigt kommer parterna överens om att värdepappret ska köpas tillbaka till ett bestämt pris vid en viss tidpunkt i framtiden. Repotransaktionen består således av två delar. Dels en försäljning på dagen (avista), dels ett avtal om återköp vid en framtida tidpunkt (termin). Repoinstrumenten f­ ungerar i stort sett som lån mot säkerhet över repans löptid. Den part som lånar ut värdepappret betalar en ränta som utgörs av skillnaden mellan priset vid sälj- respektive köptillfället. Omvänt kan repor ses som värdepapperslån mot säkerhet i likvida medel. Det företag som vill skaffa sig likviditet via repor måste, i motsats till när depositkontrakt utnyttjas, ha en egen värdepappersportfölj som kan pantsättas. Om låntagaren inte kan lösa sina skulder vid periodens slut går ägandet av de pantsatta värdepapperen över till långivaren. Därför innebär repor minimal motpartsrisk27 för långivaren. I princip kan samtliga värdepapper som handlas på räntemarknaden användas som säkerhet i reporna. Omsättningen i repor bland Riksbankens primära penningpolitiska motparter och Riksgäldens återförsäljare steg något mellan 2011 och 2012, efter att ha sjunkit under finanskrisen (se diagram 4). Under 2012 var omsättningen cirka 124 miljarder kronor per dag. Så gott som all omsättning sker i repor med löptider på upp till en vecka. I förhållande till avistaomsättningen i de underliggande stats- och bostadspapperen var omsättningen i repor drygt fyra gånger så hög.28 Enligt den statistik som Riksbanken samlar in uppgick avistaomsättningen i de underliggande papperena till cirka 34 miljarder kronor under 2012 (se avsnittet Omsättning på obligationsmarknaden). Det främsta skälet till den höga omsättningen i repor är att de erbjuder investerarna ett effektivt och snabbt sätt att få tillgång till kapital. Via repomarknaden kan en återförsäljare av obligationer finansiera sin värdepappersportfölj. Denne kan också skaffa sig värdepapper snabbt för att fullgöra sina förpliktelser enligt sitt återförsäljningsavtal. En annan orsak till den höga omsättningen är att repomarknaden skapar möjligheter för utländska aktörer att äga svenska värdepapper utan att ta någon valutarisk. Med hjälp av repor kan valutarisken säljas

26 Ibland talar man om så kallade omvända repor. Exempelvis genomförde Riksgälden omvända repor under finanskrisen, då bankerna fick möjlighet att låna in bostadsobligationer hos Riksgälden i utbyte mot likvida medel. 27 Motpartsrisk avser risken för att en affärsuppgörelse ej kan fullföljas. 28 Siffrorna inkluderar statsskuldväxlar, nominella statsobligationer, bostadscertifikat och bostadsobligationer. Reala statsobligationer ingår inte i dessa siffror.

22

Den svenska finansmarknaden 2013

samtidigt som placeraren behåller sin ränteinvestering via det underliggande värdepappret som utgör säkerhet för lånet. Enligt SCB:s finansmarknadsstatistik var de monetära finansinsti­ tutens utestående volymer i repoinlåningen kring månadsskiften i g­ enomsnitt cirka 138 miljarder kronor under 2012. Av dessa kom drygt 98 miljarder kronor från svenska monetära finansinstituts repoinlåning.29
Dagslånemarknaden

Dagslånemarknaden är den kortaste löptiden på penningmarknaden med in- och utlåning över natten. På dagslånemarknaden sker bankernas likviditetsutjämning till ett pris nära Riksbankens reporänta.30 Reporäntan påverkar även Stibor31, som är en referensränta för handel i svenska kronor. Denna referensränta beskrivs närmare i rutan Nytt ramverk för den svenska referensräntan Stibor. En referensränta för lån på interbankmarknaden publiceras även dagligen för flera valutaområden för löptider på upp till ett år. Referensräntan för brittiska pund och amerikanska dollar är exempelvis Libor (London Interbank Offered Rate), medan den vanligaste referensräntan för euro är Euribor (Euro Interbank Offered Rate).
Diagram 4. Genomsnittlig omsättning per dag i repor Miljarder kronor
200

160

120

80

40

0

03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 Källa: Riksbanken

29 De speciella konventioner som används i handeln med penningmarknadens korta kontrakt finns i bilaga 2 om marknadskonventioner. 30 Bankerna gör prognoser för att bedöma hur mycket likviditet de behöver för sina betalningar. Ändå uppstår obalanser, till exempel när bankernas in- och utbetalningar inte matchar varandra tidsmässigt och när oförutsedda betalningar måste göras under dagen. Obalanser kan också uppstå av kundernas affärstransaktioner och portföljförvaltarnas eller andra finansiella aktörers omflyttningar i valuta- och värdepappersportföljer. 31 Stibor står för Stockholm Interbank Offered Rate.

Den svenska finansmarknaden 2013

23

Även Riksbanken kan tillhandahålla in- och utlåningsmöjligheter för penningmarknadens kortaste löptider, men räntevillkoren för dessa är mindre fördelaktiga för marknadsaktörerna. Dessutom kan endast de aktörer som deltar i Riksbankens centrala betalningssystem RIX 32 och som har ett penningpolitiskt motpartsavtal med Riksbanken utnyttja möjligheten att placera eller låna pengar med kort löptid hos Riksbanken. Riksbankens ränteinstrument och vilka motparter som kan använda dem beskrivs närmare i rutan Riksbankens faciliteteter för korta låne­ - och placeringsbehov.

32 Se avsnittet om RIX i kapitlet Den finansiella infrastrukturen.

24

Den svenska finansmarknaden 2013

R

Riksbankens faciliteter för korta låneoch placeringsbehov
penningpolitiska repor eller riksbankscertifikat. RIX-deltagare har tillgång till Riksbankens intradagsfaciliteter. En RIX-deltagare som även är penningpolitisk motpart får köpa Riksbankscertifikat eller delta i penningpolitiska repor. De får också använda sig av Riksbankens stående faciliteter och delta i de transaktioner som finjusterar likviditeten i banksystemet.34 Banker som inte deltar i RIX, e­ller aktörer som är RIX-deltagare utan att vara kreditinstitut, måste använda Riksbankens penningpolitiska motparter för att placera sina under- eller överskott hos Riksbanken.
Intradagsfaciliteter (intradagskrediter)

iksbanken erbjuder olika möjligheter att placera eller låna pengar med kort löptid i syfte att styra de kortare räntorna. De aktörer som kan utnyttja detta deltar i Riksbankens centrala betalningssystem RIX eller har någon form av penningpolitiskt motpartsavtal med Riksbanken. Riksbankens motparter på räntemarknaden utgörs framför allt av RIX-deltagare, penningpolitiska motparter och primära penning­ politiska motparter.33 Vid utgången av 2012 hade Riksbanken 25 RIX-deltagare varav 17 också var penningpolitiska motparter. Av dessa RIX-deltagare var fem sedan tidigare även primära penningpolitiska motparter. Under 2012 tillkom en ny aktör inom denna snävare motpartskategori. Beroende på vilken nivå av motpartsavtal aktören har tecknat med Riksbanken kan korta låne- eller placeringsbehov tillgodoses genom intradagsfaciliteter, finjusterande transaktioner, stående faciliteter samt genom

Som centralbank bidrar Riksbanken till att betalningar mellan banker kan ske effektivt utan dröjsmål. Banker som deltar i RIX har därför möjlighet att låna räntefritt hos Riksbanken under dagen mot att de lämnar värdepapper som säkerhet. Ett sådant

33 Den 2 april 2009 införde Riksbanken dessutom motpartskategorin ”begränsade penningpolitiska motparter” som kan delta i vissa av Riksbankens penningpolitiska transaktioner. Denna motpartskategori fick exempelvis möjlighet till krediter i kronor under finanskrisen. Läs mer om Riksbankens motparter på www.riksbank.se. 34 Sedan den 8 oktober 2008 får samtliga penningpolitiska motparter delta i de finjusterande transak­ tionerna enligt ett tillsvidarebeslut. Innan dess fick enbart de primära penningpolitiska motparterna delta i dessa transaktioner.

Den svenska finansmarknaden 2013

25

lån kallas för en intradagskredit. Värdet på säkerheterna efter eventuella värderingsavdrag (”hair cut”) utgör lånetaket, det vill säga den maximala gränsen för hur stor kredit motparten får ha hos Riksbanken under dagen. Intradagskrediter är det snabbaste sättet att få tag på likviditet så länge som det finns tillräckligt med säkerheter. Lånet tillhandahålls i princip omedelbart. Faciliteten behövs främst från det att RIX öppnar fram till tidig eftermiddag när det är klart vilka under- och överskott bankerna har på sina transaktionskonton. Banker med likviditetsunderskott vid dagens slut finansierar detta på något sätt över natten (se nedan). Vid likviditetsöverskott måste detta i stället placeras. Bankerna kan antingen utjämna sina över- eller underskott sinsemellan genom så kallade overnightlån på dagslånemarknaden, eller genom att placera eller låna kronor i Riksbanken över natten.
Riksbanken styr dagslåneräntan

Målet för Riksbankens penningpolitiska styrsystem är att styra dagslåneräntan så att den ligger nära och stabilt kring reporäntan.

Dagslåneräntan utgör ett ankare för räntebildningen på längre löptider. Dagslåneräntan styrs genom att bankerna alltid har möjlighet att tillgodose sina likviditetsbehov via Riksbankens stående faciliteter eller finjusterande transaktioner över natten. Bankernas alternativkostnad för att vända sig till Riksbanken vid in- och utlåning är dock högre än vid likviditetsutjämning på dagslånemarknaden. Marknadsaktörerna har därmed incitament att bestämma ett pris som ligger inom Riksbankens in- och utlåningsräntor.35 Riksbanken gör endast finjusterande transaktioner ”åt ett håll”. Det innebär att när banksystemet som helhet har ett likviditetsöverskott vid dagens slut lånar Riksbanken inte ut till en enskild bank som har ett underskott i de finjusterande transaktionerna. I stället måste denna bank utjämna sitt underskott med en bank som har motsvarande överskott på dagslånemarknaden, eller låna av Riksbanken i de stående faciliteterna. Om banksystemet som helhet i stället har ett likviditetsunderskott sker endast utlåning i de finjusterande transaktionerna. För att också reglera likviditeten

35 Se exempelvis skriften ”Riksbankens räntestyrning – penningpolitik i praktiken”, Sveriges riksbank 2005.

26

Den svenska finansmarknaden 2013

i banksystemet kan Riksbanken emittera certifikat eller genomföra penningpolitiska repor med en löptid på sju dagar och med en fast ränta lika med reporäntan. Storleken på de veckovisa åtgärderna baseras på prognoser för banksystemets likviditet. Sammantaget bestämmer Riksbanken i praktiken förutsättningarna för dagslånemarknaden.36
Riksbankscertifikat

de inte haft något intresse av att placera i certifikat.39 Skälet är att de velat ha tillgång till sina likviditetsöverskott på en löptid kortare än sju dagar. Bankerna har i stället placerat hela sitt överskott i de finjusterande transaktionerna.
Finjusterande transaktioner

Banksystemet har sedan oktober 2008 haft ett strukturellt likviditetsöverskott.37 Under 2012 erbjöd Riksbanken bankerna att köpa certifikat för cirka 28 miljarder kronor i genomsnitt per vecka, men endast vid tre tillfällen emitterades certifikat för 3–5 miljarder kronor.38 Efter att Riksbankens sista stora fasträntelån till bankerna under finanskrisen förföll den 6 oktober 2010 har

Sedan oktober 2008 är banksystemet som helhet överlikvidiserat, vilket innebär att enskilda banker sitter med ett överskott av likviditet vid dagens slut. I den mån bankerna inte placerar överskottet i Riksbankscertifikat utjämnas överskottet via Riksbankens finjusterande transaktioner.40 Det sker genom att bankerna placerar sina överskott i Riksbanken över natten. För sina placeringar får Riksbankens motparter reporäntan minus 10 räntepunkter. Under 2012 placerades i genomsnitt 28 miljarder kronor i

36 Mer om dagslånemarknaden finns att läsa i artikeln ”Den svenska marknaden för likviditetsutjämning”, Penning- och valutapolitik 2005:4 och ”Den svenska marknaden för likviditetsutjämning mellan banker över natten 2007–2010”, Penning- och valutapolitik 2011:1, Sveriges riksbank. 37 Vanligtvis beror likviditeten i banksystemet främst på förändringar i stocken av sedlar och mynt som cirkulerar i samhället. Riksbankens årliga vinstutbetalningar till staten har bidragit till att likviditeten i banksystemet ökar. Mellan oktober 2008 och hösten 2010 avgjorde dock storleken på bankernas lån i Riksbanken mängden likviditet i banksystemet. Läs mer om banksystemets strukturella likviditetsöverskott i artikeln ”Det penningpolitiska styrsystemet, Riksbankens balansräkning och den finansiella krisen”, Ekonomisk kommentar 2011:1. Sveriges riksbank. 38 Fram till oktober 2008 använde Riksbanken penningpolitiska repor för att förse banksystemet med likviditet. Banksystemet hade fram till dess ett strukturellt underskott av likviditet. 39 Läs mer om Riksbankens extraordinära åtgärder i artikeln ”Riksbankens penningpolitiska åtgärder under finanskrisen – utvärderingar och lärdomar”, Penning- och valutapolitik 2012:3, Sveriges riksbank. 40 Före oktober 2008 var beloppen i dessa transaktioner små i förhållande till den veckovisa penningpolitiska repan, därav benämningen ”finjusterande transaktioner”.

Den svenska finansmarknaden 2013

27

de finjusterande operationerna, vilket motsvarar hela likviditetsöverskottet i banksystemet (se diagram 5). Om hela eller delar av likviditetsöverskottet skulle ha placerats i Riksbankscertifikat skulle placeringarna över natten följaktligen ha varit mindre. Om banksystemet vid dagens slut i stället har ett underskott gentemot Riksbanken får den motpart som har detta underskott låna pengar hos Riksbanken över natten. Motparten betalar då reporäntan plus 10 räntepunkter.
Stående faciliteter

Det kan hända att enskilda bankers transaktionskonton i Riksbanken ändå inte är i balans när RIX stänger. Ett kreditinstitut som då har ett negativt saldo på sitt RIX-konto anses ha begärt att

få kredit under de stående faciliteterna. Ett kreditinstitut som däremot har ett positivt saldo anses ha begärt att få göra inlåning under de stående faciliteterna. In- och utlåning under de stående faciliteterna löper från det att RIX stänger till dess systemet öppnar nästa bankdag. Avsevärt mindre belopp finns i de stående faciliteterna än i de finjusterande transaktionerna. I de stående faciliteterna får motparten nämligen betala Riksbankens reporänta plus 75 räntepunkter för ett lån över natten. En insättning över natten ger en avkastning på Riksbankens reporänta minus 75 räntepunkter.41 Under 2012 uppgick den genomsnittliga placeringen i Riksbanken via de stående faciliteterna till ungefär 93 miljoner kronor per dag.

41 Mellan den 22 april 2009 och den 6 juli 2010 var in- respektive utlåningsräntan i de stående faciliteterna reporäntan +/- 50 räntepunkter.

28

Den svenska finansmarknaden 2013

Diagram 5. Riksbankens in- och utlåning i svenska kronor Miljarder kronor
500 400 300 200 100 0 -100 -200 -300 -400 -500 jun-08 dec-08 jun-09 dec-09 jun-10 dec-10 jun-11 dec-11 jun-12 dec-12

Lån i kronor Finjusterade operationer Veckovisa repor (+) eller certifikat (-)
Källa: Riksbanken

Den svenska finansmarknaden 2013

29

OBLIGATIONSMARKNADEN

På obligationsmarknaden sammanförs de aktörer som förvaltar långsiktigt sparande med de som behöver låna kapital på längre löptider. Emittenterna är desamma som på penningmarknaden, det vill säga framför allt staten och bolåneinstituten. Företag och kommuner kan också ge ut obligationer. Utgivningen hör ofta samman med ett f­inansieringsbehov som sträcker sig över lång tid och man handlar med ränte­bärande värdepapper med löptider från ett år och uppåt. Obligationsmarknaden är betydligt större än penningmarknaden. Under 2012 var den utestående volymen av obligationer utgivna i kronor drygt tio gånger större än volymen på penningmarknaden, och uppgick till 2 764 miljarder kronor. En obligation är ett löpande skuldebrev i form av en överenskommelse om att låna pengar som sedan betalas tillbaka med ränta. Obligationer som har delbetalningar42 (kuponger) under löptiden kallas för kupongobligationer. De obligationer som inte har delbetalningar under löptiden kallas diskonteringsobligationer eller, ännu oftare, nollkupongobligationer. Staten ger även ut så kallade realränteobligationer, där räntebetalning och slutbetalning är kopplade till inflationsutvecklingen. Obligationsmarknaden kan delas in i en primärmarknad, där nya obligationer ges ut (emitteras), och en andrahandsmarknad eller sekundärmarknad, där obligationerna köps och säljs vidare. En försäljning på primärmarknaden tillför kapital direkt till den som emitterat eller utfärdat obligationen. Det innebär att emittenten eller utfärdaren av obligationen blir låntagare på marknaden. Den som köpt en obligation vid emissionen kan välja att sälja den vidare på andrahandsmarknaden. På en väl fungerande andrahandsmarknad är det enkelt att sälja och köpa olika värdepapper. Det leder till att dessa obligationer blir mer attraktiva även för placerarna på primärmarknaden. En hög efterfrågan på obligationer på primärmarknaden leder i sin tur till minskade lånekostnader för emittenterna genom att räntan blir lägre. Obligationer används också i så kallade repotransaktioner, där innehavaren kan skaffa sig likviditet genom att låna ut obligationerna. Marknaden för dessa repotransaktioner är större än den är för avistatransaktionerna i samma papper (se avsnittet Repor).

42 Delbetalningarna är utbetalningar av ränta.

30

Den svenska finansmarknaden 2013

Emittenter på obligationsmarknaden i Sverige

Volymerna på obligationsmarknaden i Sverige har successivt ökat genom åren och uppgick i slutet av 2012 till 2 764 miljarder kronor, vilket var cirka 30 miljarder mer än ett år tidigare (se diagram 6). De största emittenterna på den svenska obligationsmarknaden är staten och bolåneinstituten. De står för knappt 30 respektive 45 procent av den totala volymen obligationer i svenska kronor. Med den svenska obligationsmarknaden avses marknaden för obligationer utgivna i svenska kronor av svenska emittenter. En svensk aktör kan också vända sig till de internationella marknaderna för att få tillgång till kapital. Emissionerna sker då i andra valutor.43 Den statliga upplåningen används för att finansiera statens lånebehov.44 Den utestående stocken i statsobligationer uppgick i slutet av 2012 till 761 miljarder kronor (se diagram 6). Statens upplåning på obligationsmarknaden är alltså fortsatt hög trots att lånebehovet har sjunkit de senaste åren. Det förklaras av Riksgäldens upplåningsstrategi. För att erbjuda placerare en god likviditet i svenska statsobligationer upprätthålls en stor obligationsstock på bekostnad av upplåningen i statsskuldväxlar och lån i utländsk valuta. För att ändå kunna hålla sitt mål om en viss genomsnittlig löptid på statsskulden kan Riksgälden använda så kallade ränteswappar. Samma princip gäller upplåning i utländsk valuta. För att uppnå målet om en viss valutaexponering, trots en stor upplåning i svenska kronor, kan de i stället använda valuta­ swappar. Bolåneinstituten emitterar obligationer främst för att finansiera det som lånas ut till svenska hushåll i samband med bostadsköp. Deras samlade upplåning minskade med cirka 37 miljarder kronor under 2012 för att uppgå till 1 204 miljarder kronor vid slutet av året. Sett i ett längre tidsperspektiv har dock bolåneinstitutens upplåning genom obligationer stigit, vilket beror på att hushållen lånar allt mer till bostäder. Det har blivit allt viktigare för bolåneinstituten att inte finansiera sig med för korta löptider efter finanskrisen. När upplåningens löptider förlängs minskar de finansiella risker som är förknippade med att kort upplåning måste förnyas för att bolåneinstituten ska kunna finansiera den långsiktiga utlåningen till hushållen. Hela stocken av bostadsobligationer i svenska kronor utgörs av så kallade säkerställda

43 Det är framför allt banksektorn som finansierar sig i utländsk valuta. Emissioner som sker i andra valutor omvandlas i regel till svenska kronor via derivatinstrument, främst valutaswappar. För mer information om detta, se exempelvis rutan om kurssäkrad ränteparitet i Den svenska finansmarknaden 2012, Sveriges riksbank. SCB:s statistik över betalningsbalansen visade att den emitterade volymen i utländsk valuta som hålls av utlandet utgjorde knappt hälften av den totala upplåningsvolymen under slutet av 2012. 44 Riksgälden sköter statens upplåning på obligationsmarknaden.

Den svenska finansmarknaden 2013

31

obligationer.45 Sådana obligationer ger innehavaren rätt till en specifik säkerhetsmassa om emittenten skulle gå i konkurs.46 Sju svenska banker eller deras bolåneinstitut har Finansinspektionens tillstånd att emittera säkerställda obligationer.47 Den utestående volymen var enligt SCB:s finansmarknadsstatistik 1 928 miljarder kronor vid utgången av 2012. På den svenska marknaden för säkerställda obligationer ger bolåneinstituten kontinuerligt ut obligationer med de villkor som gäller för respektive obligationslån. Det innebär att man kontinuerligt ger ut obligationer med samma löptid och kupongränta. Detta emissionsförfarande kallas ”on-tap” och förekommer även i bland annat Danmark. Marknaden för säkerställda obligationer är viktig för de svenska bankernas långfristiga marknadsfinansiering. Ungefär 60 procent av denna finansiering utgörs i huvudsak av svenska säkerställda obligationer. Bankernas upplåning på obligationsmarknaden steg med cirka 20 procent under 2012 jämfört med 2011. Den utestående volymen uppgick till 460 miljarder kronor vid årets slut (se diagram 6).48

3 000 2 500 2 000 1 500 1 000 500 0

Diagram 6. Utestående volym på obligationsmarknaden fördelat per emittent Miljarder kronor

03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Övriga kreditmarknadsföretag Icke-finansiella företag Kommuner och landsting Banker Bolåneinstitut Staten
Källor: SCB och Riksbanken 45 Den 1 juli 2013 införde Finansinspektionen nya regler för säkerställda obligationer, se www.fi.se. 46 Denna säkerhetsmassa består till olika delar av bostadskrediter samt krediter till stater och kommuner. Se vidare om säkerhetsmassans uppbyggnad i rutan om säkerställda obligationer i Den svenska finansmarknaden 2012, Sveriges riksbank. 47 De sju instituten är Landshypotek, Länsförsäkringar hypotek, Nordea hypotek, SBAB, SEB, Stadshypotek och Swedbank. 48 SBAB:s moderbolag finns numera i kategorin Banker, i stället för i kategorin Bostadsinstitut. En liknande omklassificering skedde under 2007 när SEB Bolån slogs ihop med SEB. Sedan dess tillhör alla obligationer, även bostadsobligationer, sektorn banker.

32

Den svenska finansmarknaden 2013

Även de icke-finansiella företagen, exempelvis industriföretag, kan skaffa sig kapital genom att ge ut obligationslån. Deras upplåning på den svenska obligationsmarknaden svarade vid utgången av 2012 för drygt 230 miljarder kronor (se diagram 7). Det var en ökning med nästan 40 miljarder kronor jämfört med föregående år. Efter finanskrisen började företagen alltmer söka annan finansiering än enbart rena banklån. Banklån är dock fortfarande deras främsta lånebaserade finansieringskälla. Det beror bland annat på att det för att väcka intresse bland investerare ofta krävs större summor för att emittera obligationer på marknaden än vad de små och medelstora företagen behöver. Dessutom är det relativt få små och medelstora svenska företag som har ett kreditvärderingsbetyg, vilket gör det svårt för placerare att bedöma kreditrisken hos dessa företag. Marknaden domineras därför av ett fåtal stora och väletablerade företag, såsom TeliaSonera, Volvo, Vattenfall och Vasakronan. Under de senaste åren har dock flera medelstora företag valt att emittera företagsobligationer. Kommuner och landsting kan också finansiera sina verksamheter och investeringar med hjälp av obligationer. Det var dock endast ett mindre antal kommuner och landsting som hade utestående börsnoterade obligationslån i eget namn vid utgången av 2012.49 Deras totala upplåning uppgick vid slutet av året till ungefär 20,3 miljarder kronor. De övriga kommunerna och landstingen, totalt 274 stycken, hade utestående obligationslån i samverkan med Kommuninvest, som är ett
Diagram 7. Utestående volym av företagsobligationer i svenska kronor utgivna av svenska icke-finansiella företag Miljarder kronor
240 220 200 180 160 140 120 100 80 60 40 20 0

03 Källa: SCB

04

05

06

07

08

09

10

11

12

49 Dessa kommuner och landsting är Helsingborgs stad, Lunds kommun, Norrköpings kommun, Stockholms läns landsting, Stockholms stad, Sundsvalls kommun, Södertälje kommun, Täby kommun, Uppsala kommun, Västerås stad och Örebro kommun.

Den svenska finansmarknaden 2013

33

kreditmarknadsbolag.50 Kommuninvest ökade sin utlåning till medlems­ kommunerna från 168 miljarder kronor under 2011 till 201 miljarder kronor vid utgången av 2012. För att finansiera utlåningen emitterar Kommuninvest bland annat obligationer i svenska kronor. Kommuninvest ingår i kategorin Övriga kreditmarknadsföretag i diagram 6. Denna kategori hade ett utestående belopp av emitterade obligationer om 70 miljarder kronor vid utgången av 2012.
Placerare på obligationsmarknaden

Försäkringsbolagen var den kategori placerare som hade det största innehavet på obligationsmarknaden räknat i kronor vid slutet av 2012. De stod för 44 procent av de totala innehaven bland placerarna, vilket motsvarar 1 219 miljarder kronor vid slutet av 2012 (se diagram 8). Bankernas obligationsinnehav uppgick samtidigt till 367 miljarder kronor. Utländska placerare51 minskade sina innehav på obligationsmarknaden med 30 miljarder kronor under 2012 för att vid årets slut uppgå till 732 miljarder kronor. När marknadsoron i omvärlden har minskat har sannolikt utländska investerare valt att vikta om sina värdepappersplaceringar från Sverige till andra marknader. Den makroekonomiska utvecklingen i Sverige och de stabila svenska statsfinanserna bidrog till att deras intresse för svenska obligationer ökade under åren 2010–2012. Företag och övriga52 ökade sina innehav av obligationer med nästan 40 miljarder kronor under 2012, efter att ha minskat innehaven kraftigt året innan. Denna kategori placerade cirka 130 miljarder kronor i obligationer vid utgången av 2012. AP-fondernas innehav av svenska obligationer ökade under 2012 till 315 miljarder kronor. Omsättning på obligationsmarknaden Den totala genomsnittliga omsättningen per dag i stats- och bostads­ obligationer var vid slutet av 2012 i genomsnitt cirka 34 miljarder kronor, enligt statistik från Riksbankens primära penningpolitiska motparter. Det innebar att 4 miljarder kronor mer omsattes per dag i dessa

50 Kreditmarknadsbolag är finansbolag som finansierar sin verksamhet med pengar från allmänheten. Bolagen står under Finansinspektionens tillsyn och omfattas av insättningsgarantin, se vidare www.fi.se. 51 Det finns inga närmare uppgifter om vilka typer av utländska placerare som döljer sig bakom kategorin Utlandet i betalningsbalansstatistiken från Statistiska centralbyrån (SCB). Stora utländska pensionsstiftelser utgör sannolikt en betydande del av denna kategori. 52 Kategorin Företag och övriga utgör en restpost i SCB:s beräkningar av obligationsmarknadens placerare. Den är skillnaden mellan den utestående stocken värdepapper på obligationsmarknaden och de stora placerarnas innehav av obligationer.

34

Den svenska finansmarknaden 2013

värdepapper jämfört med 2011 (se diagram 9).53 Omsättningen i statsobligationer har dock minskat i förhållande till den aktivitet som rådde före finanskrisen. Från att ha legat på nära 30 miljarder kronor per dag under 2005–2007 har omsättningen sedan 2009 legat under 20 miljarder kronor per dag. Omsättningen i bostadsobligationer har varit mer stabil och uppgick till ungefär 14 miljarder kronor per dag under 2012. Den främsta förklaringen till den lägre omsättningen i obligationer är att många aktörer valde att behålla framför allt statsobligationer i sina portföljinnehav under finanskrisen. Vid finansiell oro tenderar nämligen investerare att behålla trygga investeringar såsom statspapper.54 Omsättningen i statsobligationer sker framför allt på andrahandsmarknaden. Under 2012 skedde drygt 98 procent av all handel på andrahandsmarknaden, medan knappt 2 procent avsåg primärmarknaden, det vill säga i form av emissioner. Utöver den institutionella handeln med obligationer sker även handel i privatobligationer. En privatobligation är ett räntebärande värdepapper som riktar sig främst till privatpersoner och andra mindre placerare. De är noterade på NASDAQ OMX Stockholm eller NDX (Nordic Derivatives Exchange). Denna handel sker elektroniskt till
Diagram 8. Placerare på obligationsmarknaden Miljarder kronor
3 000 2 500 2 000 1 500 1 000 500 0 0 10 20 30

Diagram 9. Genomsnittlig omsättning per dag på obligationsmarknaden Miljarder kronor

03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Företag och övriga Utlandet Banker Försäkringsbolag AP-fonder
Källor: AP-fonder, SCB och Riksbanken

Statsobligationer Bostadsobligationer
Källa: Riksbanken

53 Den statistik som Riksbanken samlar in täcker ungefär 60 procent av omsättningen i repor hos monetära finansinstitut. 54 Fenomenet med ökade investeringar i värdepapper utgivna av staten under osäkra perioder brukar också kallas för ”flykt till kvalitet” eller på engelska ”flight to quality”.

Den svenska finansmarknaden 2013

35

skillnad från den institutionella. De vanligaste privatobligationerna är strukturerade produkter såsom aktieindexobligationer och förlagslån. Även om privatobligationer är en populär sparform bland främst privata investerare är både den totala utestående volymen och omsättningen i dessa liten jämfört med den i andra räntebärande värdepapper.
EMISSIONER OCH HANDELSSTRUKTUR PÅ RÄNTEMARKNADEN

Utgivningen av och handeln i värdepapper fungerar ungefär på samma sätt på obligations- respektive penningmarknaden. Beskrivningen nedan gäller därför värdepapper på båda marknaderna. Däremot tillämpas olika handelsregler (marknadskonventioner) på de två delmarknaderna. Dessa handelsregler beskrivs närmare i bilaga 2.
Emissioner

Statsobligationer och statsskuldväxlar säljs genom auktioner där Riksgäldens auktoriserade återförsäljare deltar. Återförsäljarna är ett antal banker och värdepappersbolag som Riksgälden ingått avtal med. I dagsläget används sju eller åtta återförsäljare, beroende på vilken form av värdepapper som ska auktioneras ut. Enligt avtalen åtar sig återförsäljarna att vara marknadsgaranter (market makers). På denna marknad innebär det att de åtar sig att lämna bud i alla emissioner och att ställa dagliga löpande priser på de värdepapper som staten gett ut. Riksgälden har även löpande försäljning av statsskuldväxlar i redan befintliga lån, så kallad on tap-försäljning. On tap-växlar används för kortfristig likviditetshantering (upp till sex veckor). Riksgälden kan då skräddarsy växelns löptid efter sitt upplåningsbehov genom att välja både tidpunkt för emissionen och förfallodatum. Förfallodatumen brukar sammanfalla med redan existerande förfall i statsskuldväxlar. Även bolåneinstituten ger ut sina obligationer och certifikat genom auktoriserade återförsäljare som består av banker och värdepappersbolag. Här hålls dock inga auktioner. I stället sker försäljningen löpande efter bolåneinstitutens lånebehov. Företag har ofta ett avtal med en eller flera banker om ett låneprogram där företagen emitterar obligationer och certifikat till villkor som bestämts i förväg. Som tidigare nämnts emitterar företag och banker även värdepapper utomlands och omvandlar sedan lånen till svenska kronor med hjälp av derivatinstrument. Vid sidan av de företagsemissioner som riktar sig till en större krets placerare finns en marknad för riktade emissioner ( private placements). Med sådana avses oftast obligationslån som i sin helhet placeras hos en eller ett fåtal investerare. Villkoren förhandlas fram och emissionen
36
Den svenska finansmarknaden 2013

anpassas i stor utsträckning till investerarens önskemål. Det har blivit allt vanligare att företag väljer denna form av obligationsupplåning.
Handelsstruktur

Räntemarknaden har en aktiv andrahandsmarknad. Statsobligationerna är de räntepapper som har den högsta omsättningen. Att omsättningen är hög beror på att de ges ut i stora volymer och har en låg kreditrisk.55 Även bostadsobligationer har en relativt god andrahandsomsättning. Företagsobligationer brukar placerarna däremot i större utsträckning behålla tills de förfaller och de har därmed lägre andrahandsomsättning. Även värdepapper på penningmarknaden, statsskuldväxlar och andra certifikat, behålls i stor utsträckning i portföljen under hela löptiden. Handeln med statsobligationer sker över telefon eller elektroniskt. Just nu omfattar den elektroniska handeln tre så kallade benchmark­ obligationer.56 Det elektroniska systemet de handlas i heter SAXESS. Återförsäljarna fungerar som mellanhänder i handeln med obligationer. Återförsäljarna kallas interbankaktörer och den handel som sker mellan dem kallas vanligen interbankhandel. Återförsäljarnas handel med övriga motparter, exempelvis industriföretag eller försäkrings­ bolag, kallas kundhandel. Det kan ibland behövas anonymitet i handeln. För detta ändamål finns en särskild typ av mellanhänder, mäklare, men det engelska uttrycket brokers används vanligtvis i Sverige. Interbankaktörerna kan till exempel annonsera sina intressen via mäklaren för att slippa visa dem för sina konkurrenter. Mäklare är vanligen väl etablerade internationella mäklarhus. De har enbart institutionella aktörer som kunder och handlar inte för egen räkning. Handeln via mäklare har ökat under de senaste åren. En majoritet av återförsäljarna i statspapper är också återförsäljare av bostadspapper, vilket innebär att köp- och säljkurserna finns noterade dagligen. Eftersom handeln i företagspapper är begränsad i Sverige är det ovanligt att både köp- och säljpriser regelbundet finns noterade i handelssystemen för dessa papper. Snarare ställs priser på företagsobligationer på förfrågan från en kund.

55 Kreditrisk innebär i detta sammanhang risken för att utfärdaren av en obligation ska misslyckas med att leva upp till sina förpliktelser enligt avtalet. När svenska staten står som utfärdare av en obligation får denna risk anses vara mycket liten. 56 Benchmarkobligationer är de mest omsatta statsobligationerna med löptider på två, fem och tio år.

Den svenska finansmarknaden 2013

37

MARKNADEN FÖR RÄNTEDERIVAT

På räntemarknaden finns olika typer av derivatinstrument: ränteter­mi­ ner, ränteswappar och ränteoptioner. Ytterligare varianter av derivat­ instrument är så kallade kreditderivat och strukturerade produkter.
Ränteterminer

En termin är ett kontrakt där parterna förbundit sig att vid en viss framtida tidpunkt köpa respektive sälja en tillgång till ett i förväg fastställt pris. På engelska finns det en distinktion mellan futures och forwards medan man i Sverige kallar båda dessa för terminer. En forward är en termin där kontraktet är oförändrat fram till tidpunkten för leverans, då den underliggande tillgången levereras och betalningen sker. I en future sker däremot en daglig avstämning av priset genom marknadsvärdering. På engelska kallas detta för att kontraktet är ”marked to market”. En future handlas som regel på en börs, medan forwardkontraktet ofta är ett standardiserat avtal mellan två parter. Det vanligaste sättet att använda terminer på den svenska räntemarknaden är att handla i så kallade IMM-FRA (International Money Market Forward Rate Agreements).57 Dessa är standardiserade ränteterminer med depositkontrakt som underliggande tillgång. De har bestämda förfallodagar, så kallade IMM-dagar.58 Omsättningen i IMMFRA bland Riksbankens primära penningpolitiska motparter uppgick till i genomsnitt 185 miljarder kronor per dag under 2012. Motsvarande siffra året före var 163 miljarder kronor. Sedan ett par år tillbaka finns det också terminskontrakt som baseras på utfallet av Riksbankens styrränta: så kallade RIBA­futures eller Riksbank-futures.59 Liksom FRA-kontrakten är dessa standardiserade kontrakt där parterna förbundit sig att vid en viss framtida tidpunkt köpa respektive sälja en tillgång till ett i förväg fastställt pris. RIBA-kontrakten ger innehavaren respektive säljaren en möjlighet att spekulera i vilken nivå Riksbanken kommer att lägga styrräntan på. FRA-kontrakten används primärt för att hantera ränterisker, eftersom dessa är beroende av Riksbankens räntesättning. Liksom FRA-kontrakten avvecklas RIBA-kontrakten i anslutning till de så kallade IMMdagarna.60 Båda dessa typer är dessutom fiktiva kontrakt, vilket bety57 När kontraktet för en IMM-FRA förfaller utväxlas dock inte det underliggande instrumentet (depositkontraktet med 3 månaders löptid). I stället sker en kontantavräkning mellan den uppgjorda räntan vid kontraktskrivandet och den marknadsränta som gäller när kontraktet förfaller. 58 IMM-dagar (IMM = international money market) infaller alltid tredje helgfria onsdagen i mars, juni, september och december. 59 Se Den svenska finansmarknaden 2009, Sveriges riksbank. 60 En viktig skillnad mellan RIBA- och FRA-kontrakten är att det RIBA-kontrakt som kallas ”mars-kontraktet” slutavräknas mot den genomsnittliga reporäntan under tremånadersperioden december–mars, medan ”FRAmarskontraktet” slutavräknas mot den genomsnittliga Stiborräntan under perioden mars–juni.

38

Den svenska finansmarknaden 2013

der att det underliggande lånebeloppet inte levereras. Omsättningen i RIBA-kontrakt är blygsam jämfört med IMM-FRA. Under 2012 omsattes RIBA-kontrakt för i genomsnitt drygt 26 miljarder kronor per dag. Motsvarande siffra för 2011 var knappt 19 miljarder kronor. Omsättningen i RIBA-kontrakt har dock ökat kontinuerligt sedan de infördes 2009, då endast 4 miljarder kronor omsattes per dag. Övriga terminskontrakt på den svenska räntemarknaden är obligationsterminer och statsskuldväxelterminer. De är bindande avtal om köp eller försäljning av stats- eller bostadsobligationer respektive statsskuldväxlar på ett bestämt datum i framtiden. Marknaden för obligations- och statsskuldväxelterminer är inte särskilt stor jämfört med omsättningen i IMM-FRA. Den genomsnittliga omsättningen i obligationsterminer med statsobligationer som underliggande tillgång sjönk dessutom något från drygt 21 till 18 miljarder kronor per dag mellan 2011 och 2012. Omsättningen i terminer med bostadsobligationer som underliggande tillgång steg från i genomsnitt något över 6 till 7 miljarder kronor per dag under samma period. Omsättningen i statsskuldväxelterminer minskade kraftigt till i genomsnitt 1 miljon kronor per dag under 2012 från att året före ha legat på 12 miljoner kronor per dag. Även sett i ett längre perspektiv har omsättningen i statsskuldväxelterminer minskat, exempelvis uppgick den genomsnittliga omsättningen till 102 miljoner kronor per dag under 2010. Denna nedgång beror troligen på att IMM-FRA används i större utsträckning.
Ränteswappar

En annan typ av derivatinstrument på räntemarknaden är swappar. En ränteswap innebär en överenskommelse mellan två parter om att under en viss tidsperiod byta räntebetalningar med varandra. Exempelvis kan en part välja att betala en fast ränta och i utbyte få en rörlig ränta från den andra parten.61 Eftersom swappar är närbesläktade med terminer kan investerare kombinera dem för att få den avkastning och risk som önskas. Ränteswappar med lång löptid kallas IRS (Interest Rate Swap). De innebär att man byter räntebetalningar under flera år. Ränteswappar med kortare löptid, och som handlas i Sverige, kallas Stina (Stockholm T/N Interbank Average). Ett Stinakontrakt innebär en överenskommelse om att, under en löptid på högst ett år, betala eller få skillnaden mel-

61 Konventionen är att alltid ange den rörliga räntan som den aktuella Stiborräntan, medan den fasta räntan anges som räntan på statsobligationer (med samma löptid som swappen) plus ett påslag.

Den svenska finansmarknaden 2013

39

lan en fast avtalad ränta och en rörlig dagslåneränta.62 På så sätt kan en aktör exempelvis skydda sig mot variationer i den rörliga räntan som i detta fall är T/N-räntan. Eftersom kreditrisken är begränsad i dessa kontrakt reflekterar den marknadsnoterade räntan i hög grad de penningpolitiska förväntningarna på Riksbanken. Den dagliga omsättningen i Stinaswappar bland Riksbankens primära penningpolitiska motparter steg från knappt 11 till 16 miljarder kronor per dag mellan 2011 och 2012.
Ränteoptioner

Den svenska marknaden för ränteoptioner är liten. En option på räntemarknaden är ett kontrakt där innehavaren har rätten, men inte skyldigheten, att köpa eller sälja ett räntepapper vid en framtida tidpunkt till ett i förväg bestämt pris. Utfärdaren av optionen har å sin sida enbart skyldigheten att genomföra affären. I Sverige handlas så kallade statsobligationsoptioner, där den underliggande tillgången är en statsobligation. Omsättningen i stats­ obligationsoptioner har minskat kraftigt under de senaste åren och handeln i dessa instrument är liten i förhållande till handeln i övriga räntederivat. Den genomsnittliga omsättningen per dag uppgår uppskattningsvis endast till ett par miljoner kronor.63 En typ av derivatinstrument som i stället blivit vanligare under senare år är strukturerade produkter. En strukturerad produkt är ett värdepapper som kan bestå av flera olika typer av finansiella instrument, till exempel optioner, aktier och terminer.
Handelsstrukturen på marknaden för räntederivat

Derivat kan handlas antingen direkt mellan en köpare och en säljare, vilket kallas OTC-­handel (over the counter), eller på marknadsplatser som börsen. På en börs är handeln i derivat standardiserad med kända förfallodagar och storlekar på kontrakten. Derivat som handlas utanför organiserade börser kan antingen vara standardiserade eller skräddarsydda utifrån köparens eller säljarens behov. Likviditeten, det vill säga omsättningen på derivatet, är generellt sett större i de derivat som handlas på börser. I Sverige handlas derivat på räntemarknaden till största delen OTC och de är oftast av det standardiserade slaget. Clearingen av en del av dessa OTC-derivat görs av NASDAQ OMX Stock62 Avstämningen sker mot T/N-räntan, det vill säga Stiborräntan från i morgon till i övermorgon, som är den underliggande räntan i kontraktet. 63 På grund av den låga omsättningen i detta instrument upphörde Riksbanken att samla in statistik från sina primära penningpolitiska motparter per den 30 september 2007. Under åren 2004–2006 var den genomsnittliga omsättningen i ränteoptioner 130 miljoner kronor per dag och motsvarande siffra under 2007 var 11 miljoner kronor.

40

Den svenska finansmarknaden 2013

holm som därmed går in som motpart gentemot köpare och säljare.64 Den aktiva handeln i derivatinstrumenten sker på en marknad där ett antal återförsäljare fastställer priser per telefon eller elektroniskt.

Valutamarknaden
En betydelsefull finansiell marknad är valutamarknaden. Det som vi normalt kallar valutamarknaden är en marknad som spänner över hela världen. Den karakteriseras av handel med stora belopp, ett stort antal aktörer, låga transaktionskostnader och snabb spridning av prisinformation. Globalt omsätter denna marknad dagligen tiotusentals miljarder kronor. I det här avsnittet behandlas i första hand den svenska valutamarknaden, det vill säga de valutaaffärer som sker på den internationella marknaden och där den ena delen av transaktionen består av svenska kronor (SEK). Den svenska valutamarknaden kan också beskrivas som den handel i samtliga valutapar som utförs av institut i Sverige. Därför finns även en beskrivning av sådana affärer i slutet av avsnittet. Ett motiv för aktörer att byta svenska kronor mot utländsk valuta och omvänt är att matcha in- och utbetalningar i utländsk valuta. Dessa betalningar är traditionellt genererade av handel i varor och tjänster eller av placeringar i värdepapper utgivna i utländsk valuta. Ett annat vanligt motiv är att man vill skydda sig mot den valutarisk som uppstår i handel med varor och tjänster i utländsk valuta eller via placeringar i utländska räntepapper. Valutaderivat kan användas för att undvika sådana risker.65 Via valutaderivaten länkas ränte- och valuta­ marknaderna till varandra och sambandet brukar kallas kurssäkrad ränteparitet (Covered Interest Rate Parity, CIP). Svenska kronor kan växlas antingen genom avistatransaktioner, där affären görs upp direkt och man normalt får likviden eller pengarna efter två dagar, eller genom ett derivatinstrument där man får likviden vid någon annan överenskommen tidpunkt (se avsnittet Vanliga instrument på den svenska valutamarknaden). I förhållande till ränte- och aktiemarknaden sker den största omsättningen i belopp räknat på valutamarknaden. En stor del av antalet transaktioner i valuta genomförs dock inte där. Det beror på att banker och företag med internationell verksamhet i hög grad neutraliserar sina intäkter och utgifter i utländska valutor internt. Exempelvis kan försäljning i euro utjämnas mot inköp av varor i euro. På så sätt kan företag
64 Se vidare beskrivning i kapitlet Den finansiella infrastrukturen. 65 Se exempelvis rutan Kurssäkrad ränteparitet, Den svenska finansmarknaden 2012, Sveriges riksbank.

Den svenska finansmarknaden 2013

41

bland annat minska behovet av att skydda sig mot valutarisk. Denna så kallade nettning genererar inga flöden till valutamarknaden utan handlar om att hantera transaktioner i utländsk valuta utan att vid varje enskild betalning behöva växla valuta. När en bank eller ett företag behöver minska eller öka mängden utländsk valuta på sitt konto i en utländsk bank vänder sig aktörerna dock normalt till den institutionella valutamarknaden.
VANLIGA INSTRUMENT PÅ DEN SVENSKA VALUTAMARKNADEN

I det här avsnittet redovisar vi de vanligaste instrumenten i den handel där svenska kronor utgör ena delen av transaktionen.
Avista

Ordet avista kommer från italienskan och betyder ”som ska lösas in direkt vid påsikt”.66 Det engelska uttrycket för avista är spot. På valuta­ marknaden innebär avistatransaktioner att betalning och leverans vid en valutaaffär ska ske omedelbart, i praktiken två bankdagar efter a­f färsavslutet.
Derivatinstrument

Derivatinstrumenten har bland annat till uppgift att sprida och hantera risker. Beroende på vilket syfte aktörerna har skiftar valet av derivatinstrument. De som förekommer på valutamarknaden är valutaterminer, ränte-­och valutaswappar samt valutaoptioner. Valutaterminer används bland annat av företag som skydd mot valutarisker som uppstår vid betalningar till och från utlandet. En valutatermin innebär att en köpare eller säljare i dag ingår en förbindelse att till ett avtalat pris köpa eller sälja valutan på en bestämd dag i framtiden. Ett av de vanligaste instrumenten på valutamarknaden är valuta­ swappar. Den engelska benämningen är foreign exchange swaps eller FX-swaps. En valutaswap innebär en överenskommelse mellan två parter om samtida köp och försäljning av en valuta mot en annan med två olika likviddagar. Normalt sker köpet på avistadagen (med likvid om två dagar) och försäljningen på termin (det vill säga någon gång i framtiden). Dessa swappar kan ses som en motsvarighet till penningmarknadens repor. En repa består också av en avista- och en terminstransaktion som är kopplade till varandra. Skillnaden är att det på räntemarknaden är ett värdepapper i stället för en valuta som säljs
66 Svensk Ordbok, Norstedts, tredje reviderade upplagan 1999.

42

Den svenska finansmarknaden 2013

för att sedan köpas tillbaka (se avsnittet om räntemarknaden: Kontraktstyper för penningmarknadens kortaste löptider). Valutaswappar kan delas in efter löptid: korta swappar med löptider kortare än två dagar (spot) och längre swappar med löptider från och med spot och upp till (normalt) ett år, eller längre. Korta swappar används vanligen för likviditetsjustering, medan längre swappar är centrala instrument för bankerna vid exempelvis prissättning av ränteskillnader i respektive valutapar.67 En annan typ av instrument som också är en kombination av transaktioner är så kallade ränte­ - och valutaswappar. Den engelska benämningen för detta instrument är cross­ currency basis swaps eller bara currency swaps. Instrumentet är ett avtal där en part lånar en valuta från en annan part och samtidigt betalar motparten motsvarande belopp i en annan valuta. Under kontraktstiden utbyts räntebetalningar för respektive valuta68, och när kontraktet förfaller återbetalas samma avistakurs som parterna betalade då kontraktet ingicks. Cross currency basis-swappar är vanliga för att till exempel finansiera utländska valutainvesteringar och används av såväl finansinstitut som av deras kunder. De flesta kontrakt löper över lång tid, från ett år till ibland så mycket som 30 år. På valutamarknaden handlas även optioner, så kallade valuta­ optioner. Optionsaffärerna på valutamarknaden är uppbyggda på samma sätt som på räntemarknaden, med skillnaden att den underliggande tillgången är en valuta.69 Valutaoptioner kan bland annat användas till att minska valutarisken i framtida transaktioner. Köparen av en valutaoption har möjlighet, men inte skyldighet, att utnyttja optionen på förfallodagen. Om marknadskursen är mer fördelaktig än den valutakurs som optionen ger rätt att växla till, väljer köparen sannolikt att inte utnyttja optionen.
HANDELSSTRUKTUR OCH OMSÄTTNING

Handeln i svenska kronor skiljer sig inte nämnvärt från handeln i andra valutor på valutamarknaden. Beskrivningen kan därför gälla för valutamarknaden generellt. Affärer på valutamarknaden sker via marknadsgaranter, på engelska så kallade market makers. Via framför allt elektroniska handelssystem ställer marknadsgaranterna köp- och säljpriser på förfrågan. Den mer traditionella telefonhandeln är fortfarande viktig, men har minskat betydligt under senare år. Per telefon

67 Valutakurser anges i par såsom USD/SEK, EUR/USD, GBP/SEK och EUR/SEK. 68 Exempelvis Stibor för kronor och Euribor för euro. 69 Se beskrivning under avsnittet ”Räntemarknaden – Marknaden för räntederivat”.

Den svenska finansmarknaden 2013

43

uppgår en normal handelspost i valutaparet euro mot svenska kronor avista till 5 miljoner euro. Handeln i de elektroniska systemen är mer orderdriven70 och det finns inte någon normal handelspost i samma utsträckning. Likt räntederivaten handlas valutaderivaten i svenska kronor enbart OTC (se avsnittet Handelsstrukturen på marknaden för räntederivat). Omsättningen på den svenska valutamarknaden beskrivs ur två olika perspektiv i slutet av det här avsnittet.
Interbankhandel och kundhandel

BIS (Bank for International Settlements) publicerar vart tredje år studien Report on global foreign exchange market activity som baserar sig på enkätundersökningar utförda av enskilda centralbanker.71 Enligt den senaste studien bestod 39 procent av omsättningen på den internationella valutamarknaden under april 2010 av så kallad interbankhandel. Interbankhandel innebär handel mellan interbankaktörer. När samma studie genomfördes år 2007 var interbankhandelns andel av den totala omsättningen cirka 42 procent. Den främsta anledningen till att andelen interbankhandel har minskat något är en ökad aktivitet i andra segment. Framför allt har handeln mellan återförsäljare och andra finansiella institut såsom hedgefonder, pensions- och försäkringsbolag ökat kraftigt under de senaste åren. Denna handel stod år 2010 för cirka 48 procent av den globala omsättningen enligt BIS-studien. Tre år tidigare stod dessa aktörer för 40 procent av omsättningen. Vid slutet av 2013 publiceras nästa BIS-rapport om valutamarknaden. Interbankhandeln uppkommer ofta till följd av kundhandel, det vill säga affärer mellan återförsäljare och kunder. Som kunder räknas i princip alla aktörer utom återförsäljarna. Om en kund, exempelvis ett svenskt företag, behöver euro för att genomföra en betalning i dag, kommer företaget att vända sig till sin bank. Banken kommer att ge f­ öretaget ett pris på euron. Om banken vill återställa sin valutafördel­ ning som den såg ut före denna försäljning av euro kommer den att köpa euro mot kronor av en annan bank. Denna affär mellan två banker kan i sin tur ge upphov till ytterligare interbankhandel. Prissättningen av valuta bestäms i hög grad på interbankmarknaden, där köp- och säljkurser för olika valutor hela tiden noteras mot den svenska kronan. De priser som kunderna möter är därmed oftast en följd av prissättningen på denna marknad.

70 Inlagda order matchas automatiskt utan att mäklarna behöver kontakta varandra. 71 Enkätundersökningen kallas för ”The Triennal Central Bank Survey”. Mer information om den finns på www.bis.org.

44

Den svenska finansmarknaden 2013

Elektronisk handel

Valutahandeln övergår allt mer från att vara en telefonhandel till att bli en orderdriven handel via olika elektroniska plattformar och system. Nästan all kronhandel som sker avista mellan Riksbankens motparter sker via elektroniska system. Kronhandeln sker exempelvis i system som Reuters Dealing 3000. De stora valutaparen (exempelvis euro mot dollar, pund mot dollar, dollar mot yen och euro mot yen) handlas mestadels i EBS (Electronic Broking System). I den handel som Riksbankens motparter utför gentemot kunder, däribland större företag, har de större bankerna ofta egenutvecklade elektroniska plattformar. Dessa kallas för single­bank platforms. Där får kunden enbart priser av den egna banken. Men det finns också multibank platforms, där flera banker är medlemmar. Genom dessa kan kunden få priser från ett flertal banker och därmed en möjlighet att jämföra. En majoritet av kundhandeln i svenska kronor är datoriserad, men delar av handeln sker fortfarande över telefon. Detta mönster gäller även generellt för interbankhandeln med valutaderivat. När det gäller de elektroniska plattformarna finns det system som är anonyma och med central clearing, exempelvis FxMarketSpace. En ökad riskmedvetenhet har också inneburit att efterfrågan på säkra tjänster för att hantera en valutatransaktion efter själva handeln har ökat. CLS är ett exempel på en sådan tjänst som erbjuder avveckling av valutatransaktioner (se vidare i kapitlet Den finansiella infrastrukturen). En del av den elektroniska handeln sker i form av algoritmisk handel. Algoritmisk handel är värdepappershandel där en order genereras av ett datorsystem utifrån förbestämda instruktioner och parametrar. Vid algoritmisk handel programmeras datorer så att de kan utföra en order enligt vissa koder. Koderna kallas för handelsalgoritmer. Utöver handel i valuta förkommer algoritmisk handel även vid handel i aktier. Läs mer om detta i avsnittet om aktiemarknaden under rubriken Handelsstruktur. Där beskrivs även begreppet högfrekvenshandel vilket är en form av algoritmisk handel.
Crosshandel

Handeln i valuta sker oftast via någon av de största valutorna. Det innebär att prissättningen av svenska kronor mot exempelvis norska kronor räknas om via euron, som är en så kallad navvaluta. Genom att utgå från priset på norska kronor mot euro och svenska kronor mot euro, får man fram ett pris på svenska mot norska kronor. Detta kallas vanligen för crosshandel.
Den svenska finansmarknaden 2013

45

Crosshandeln är praktisk eftersom bankerna utan denna skulle behöva prissätta kronor mot alla tänkbara valutor. På väl fungerande marknader har det ingen betydelse vilken valuta prissättningen räknas via, så länge transaktionskostnaderna är låga. Det omvända, alltså icke-fungerande marknader, skulle innebära möjligheter till riskfria vinster, så kallat arbitrage. Då skulle aktörerna kunna sälja kronor dyrt mot en valuta och köpa tillbaka kronor billigt via någon annan valuta. I motsats till handeln i avista sker derivathandeln i svenska kronor mot andra valutor med amerikanska dollar som navvaluta i stället för euro. Derivathandelns navvaluta var fram till slutet av sextiotalet det brittiska pundet. Ett antal marknadskonventioner som tillämpas för valutahandeln i svenska kronor behandlas även i bilaga 2. Omsättning i svenska kronor Det finns ingen fullständig statistik över omsättningen i svenska kronor på valutamarknaden. Riksbanken samlar dock in omsättningsstatistik från sina motparter i valutatransaktioner där den ena delen av valutatransaktionen utgörs av svenska kronor. Vid utgången av år 2012 bestod motparterna av de fyra stora svenska bankerna och ytterligare fem större internationella aktörer.72 Riksbankens motparter står uppskattningsvis för cirka hälften av den globala omsättningen i svenska kronor.73 Enligt den statistik som Riksbanken samlar in uppgick den genomsnittliga omsättningen i kronor till 332 miljarder kronor per dag under 2012, vilket var något lägre än året före (se diagram 10).74 Av detta utgjorde omsättningen i avistatransaktioner i genomsnitt cirka 77 miljarder kronor per dag under 2012, vilket i det närmaste var oförändrat från 2011. Valutaswappar omsattes för cirka 221 miljarder kronor per dag under 2012, vilket i princip innebar en oförändrad aktivitet från 2011. Omsättningen i valutaswappar med en löptid från två dagar till 18 månader, minskade med 3 miljarder kronor till 123 miljarder kronor per dag mellan 2011 och 2012.75 Omsättningen i valutaswappar med en löptid på upp till två dagar ökade med 2 miljarder kronor till 98 miljarder kronor per dag under samma period.

72 Läs mer om Riksbankens motparter på www.riksbank.se. 73 Enligt BIS-studien ”The Triennial Central Bank Survey” och Riksbankens omsättningsstatistik från valutamarknaden (SELMA-databasen). 74 Endast ena delen i swapptransaktionerna är inkluderade i dessa siffror. 75 Uppdelningen i korta swappar med en löptid på upp till två dagar och långa swappar med en löptid från två dagar till 18 månader är Riksbankens definition när det gäller att samla in omsättningsstatistik. Denna definition skiljer sig från marknadens definition som finns beskriven i avsnittet om derivatinstrument, och kan därför avse både valutaswappar enligt marknadens definition, och ränte- och valutaswappar.

46

Den svenska finansmarknaden 2013

Omsättningen i valutaoptioner bland Riksbankens motparter minskade med 2 miljarder kronor till 11 miljarder kronor per dag mellan 2011 och 2012. Valutaterminer i svenska kronor omsattes för cirka 23 miljarder kronor per dag hos Riksbankens motparter under 2012. Det innebar en minskning med cirka 5 miljarder kronor per dag från år 2011. Samarbetsorganet BIS (Bank for International Settlements) är ”centralbankernas centralbank” och genomför vart tredje år en undersökning om den globala valuta- och derivatmarknaden. Den senaste undersökningen utfördes i april 2010 och då skedde drygt tre fjärdedelar av handeln i svenska kronor utanför Sverige. Banker stationerade i Storbritannien stod för 31 procent av omsättningen. Det kan finnas flera förklaringar till det stora utländska deltagandet i kronhandeln. För det första är London det dominerande finansiella centrumet för den globala valutahandeln, där många av de största bankerna finns. För det andra är den svenska kronan, och värdepapper utgivna i svenska kronor, viktiga inslag i väldiversifierade utländska portföljer med inriktning mot Europa. Övriga länder som har en omfattande handel i svenska kronor är Danmark (18 procent), USA (9 procent) och Finland (8 procent).
Diagram 10. Genomsnittlig omsättning per dag på den svenska valutamarknaden Miljarder kronor
400 350 300 250 200 150 100 50 0 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Korta valutaswappar Långa valutaswappar Optioner Terminer Avista
Anm. Uppdelningen av korta swappar med en löptid på upp till två dagar och långa swappar med en löptid från två dagar till 18 månader är Riksbankens definition när det gäller insamling av omsättningsstatistik. Denna definition av korta respektive långa valutaswappar skiljer sig från marknadens definition som finns beskriven i avsnittet om derivatinstrument. Källa: Riksbanken

Den svenska finansmarknaden 2013

47

Valutahandeln i Sverige

Vi har ovan beskrivit den svenska valutamarknaden definierad som all valutahandel där ena delen av en valutatransaktion är i svenska kronor, oberoende av var i världen den genomförs. En alternativ definition av den svenska valutamarknaden är all valutahandel som sker i Sverige oavsett valutapar. I den tidigare nämnda BIS-studien har man bland annat undersökt den valutahandel som genomförts i april 2010 av de fyra svenska storbankerna placerade i Stockholm. Enligt enkäten är Stockholm den femtonde största handelsplatsen för valutor globalt sett. Mellan 1998 och 2010 ökade valutahandeln i Stockholm med cirka 9 procent per år. Omsättningen ökade från i genomsnitt 16 miljarder amerikanska dollar per dag 1998 till i genomsnitt 45 miljarder amerikanska dollar per dag år 2010. Amerikanska dollar mot svenska kronor är det valutapar som omsätts mest i Stockholm. Dess andel av den totala omsättningen har dock sjunkit, från 39 procent 2007 till 27 procent 2010 (se tabell 1). Det näst största valutaparet är euro mot dollar. Det utgjorde 25 procent av Stockholmshandeln under 2010. Det tredje största valutaparet var euro mot svenska kronor. Under 2010 var dess andel av omsättningen i Stockholm 18 procent. Därefter varierar det mellan åren vilka valutapar som är de mest omsatta i Stockholm. Den enskilt största valutan som handlades i Stockholm i april 2010 var inte svenska kronor utan amerikanska dollar. De utgjorde ena delen i cirka 69 procent av alla valutapar som handlades. Därefter följde euro (cirka 50 procent) och svenska kronor (cirka 50 procent).
Tabell 1. De sex mest omsatta valutaparen i Stockholm Procent
    1998   2001   2004   2007   2010

1 2 3 4 5 6  

USD/SEK DEM/USD DEM/SEK USD/JPY GBP/USD GBP/SEK Övriga Totalt

28 16 7 4 2 2 40 100

USD/SEK EUR/USD EUR/SEK GPB/USD USD/JPY GBP/SEK Övriga Totalt

33 14 12 4 3 1 32 100

USD/SEK EUR/USD EUR/SEK GPB/USD USD/JPY USD/CHF Övriga Totalt

31 16 11 5 2 2 33 100

USD/SEK EUR/USD EUR/SEK GPB/USD USD/JPY USD/CHF Övriga Totalt

39 26 23 2 4 2 4 100

USD/SEK EUR/USD EUR/SEK GPB/USD USD/CHF USD/JPY Övriga Totalt

27 25 18 3 2 2 23 100

Anm. Siffrorna avser april månad. Källa: BIS

48

Den svenska finansmarknaden 2013

Nytt ramverk för den svenska referensräntan Stibor

D

en svenska referensräntan Stibor (Stockholm Interbank Offered rate) infördes formellt 1986 och definieras som de räntor som bankerna i den så kallade Stiborpanelen i genomsnitt anger att de kan erbjuda varandra för lån utan säkerhet i svenska kronor. För närvarande ingår sex banker i Stiborpanelen. Stibor bestäms dagligen för löptiderna T/N (från i morgon till i övermorgon), en vecka, en månad, två månader, tre månader och sex månader. Till en början användes Stibor som referensränta för prissättningen av ett fåtal derivatkontrakt. Över tid har Stibor fått allt större betydelse som referens och riktmärke i prissättningen av finansiella kontrakt. Under 2012 prissattes finansiella kontrakt motsvarande cirka 50 000 miljarder svenska kronor utifrån Stibor. Referensräntan påverkar alltså den svenska ekonomin och därmed även Riksbankens policymål. Stibor påverkar bland annat hur Riksbanken bedömer stabiliteten i det finansiella systemet, då den utgör ett riktmärke för bankernas

kostnad för lån utan säkerhet på interbankmarknaden och därmed kreditrisken i bank­ sektorn. Referensräntor som Stibor bestäms oftast utifrån hur bankerna bedömer räntorna. Finanskrisen hösten 2008 tydlig­ gjorde att det fanns problem vid fastställandet av referensräntor runt om i världen. Det berodde bland annat på att det saknades faktiska transaktioner som låg till grund för referensräntorna. Riksbanken har granskat Stibor i flera omgångar och under hösten 2011 inleddes en omfattande utredning.76 Syftet med utred­ ningen var att klarlägga om ramverket för Stibor var tydligt och för­ troendeingivande samt om det gick att verifiera referens­ räntan utifrån marknadspris­ sättning. Utredningen ledde fram till flera slutsatser samt en rekommendation i Riksbankens rapport Finansiell stabilitet 2012:2 till de svenska bankerna att vidta ett antal åtgärder för att stärka ramverket för Stibor. Efter Riksbankens rekommendation tog den Svenska Bankföreningen formellt över

76 Se ”Riksbankens utredning om Stibor”, Riksbanksstudier, november 2012 samt rutan Referensräntor under lupp i Finansiell Stabilitet 2012:1.

Den svenska finansmarknaden 2013

49

ansvaret för ramverket för Stibor den 4 mars 2013 samtidigt som ramverket också trädde i kraft.77 Det innebär att Bankföreningen har det övergripande ansvaret och är huvudman för Stibor med sin styrelse som högsta beslutande organ. Bankföreningen utser också en Stiborkommitté med ansvar för ramverket och för att följa upp hur det tillämpas. Ramverket för Stibor har således blivit mer transparent. Samtidigt har kraven stärkts på styrning och

kontroll av hur Stibor bestäms och möjligheten att verifiera referensräntan. Dessutom har incitamentsstrukturen ändrats till att Stiborbankerna är skyldiga att låna eller placera till sina angivna Stiborbud vid förfrågan. Tidigare fanns ingen sådan skyldighet. Antalet löptider som Stibor bestäms för har reducerats till att omfatta de mest använda löptiderna. I mars 2013 upphörde därför noteringar i referensräntorna för nio och tolv månaders löptid.

77 Se Svenska Bankföreningens hemsida www.swedishbankers.se.

50

Den svenska finansmarknaden 2013

Aktiemarknaden
Aktiemarknaden bidrar till två av finansmarknadens grundfunktioner: att omvandla sparande till finansiering och att hantera risker. Här kan investerare kanalisera sitt sparande till företag som behöver kapital. På så sätt kan de få placeringar med relativt hög, om än varierande avkastning. Samtidigt omfördelar företagen en del av sina risker till investerare som är villiga att bära dem. Aktier är benämningen på ägarnas andelar i ett företag (ett aktiebolag). Den kapitalinsats som ägarna bidragit med i utbyte mot aktier bildar bolagets aktiekapital. En aktie är i grunden en rätt till företagets tillgångar och resultat efter det att bolagets fordringsägare, till exempel företagets långivare, fått sin del. Eftersom värdet på denna rätt beror på hur lönsamt bolaget är kan aktiekapital betraktas som riskkapital. Aktieägarna tar dock en begränsad risk i den meningen att de inte kan förlora mer än vad de satsat i bolaget. En del av företagets vinster brukar komma aktieägarna till del vid aktieutdelningen: en utbetalning av en del av bolagets tillgångar till aktieägarna. I Sverige sker utdelning vanligen en gång per år. Resten av resultatet tillförs bolagets egna kapital. Aktieinnehav ger också medbestämmanderätt i företaget, i och med att varje aktie har ett visst röstvärde på bolagets stämma.78 Företag som startar eller expanderar, och som har behov av kapital, kan emittera nya aktier, ge ut obligationer på räntemarknaderna eller låna pengar av exempelvis ett kreditinstitut. De risker som är förknippade med att låna ut till expanderande affärsverksamhet gör att företagens kapitalbehov sällan helt kan tillgodoses av enbart ränteoch kreditmarknaderna, åtminstone inte till rimliga kostnader. En del av dessa företag tillgodoser därför sina finansieringsbehov genom att ge ut nya aktier som de säljer till riskvilliga investerare. Förmedlingen av riskkapital sker enklast och mest effektivt på en organiserad marknadsplats för aktier, exempelvis en börs. Företagen vänder sig dit för att emittera aktier, och investerarna för att köpa och sälja aktier. Nedan följer en beskrivning av aktiemarknaden i Sverige. Inledningsvis beskriver vi de emittenter och investerare som finns på aktiemarknaden. Därefter redogör vi först för de aktierelaterade produkter som investerare kan handla med och beskriver sedan marknadsplatsernas roll i aktiehandeln. Avsnittet avslutas med en beskrivning av aktiehandeln på NASDAQ OMX Stockholm och andra marknadsplatser i Sverige.
78 Vanligen gäller principen en aktie – en röst, men differentierade röstvärden förekommer. Exempelvis kan det i ett aktiebolag finnas A-aktier som ger 10 röster per aktie och B-aktier som endast ger en röst per aktie.

Den svenska finansmarknaden 2013

51

I och med att de europeiska aktiemarknaderna blir alltmer integrerade blir det också allt svårare att definiera vad en svensk aktie är. I detta avsnitt menar vi med svenska aktier de aktier som är listade på svenska marknadsplatser. Vissa företag som definieras som utländska företag, till exempel om de har sitt huvudkontor utomlands, kan ändå lista sina aktier på svenska marknadsplatser. Därmed kommer de att benämnas som svenska aktier. Svenska aktier som är listade enbart på en utländsk marknadsplats kan på samma sätt handlas utomlands och behandlas inte i detta avsnitt.
Emittenter

Långt ifrån alla svenska företag får finansiera sig genom att ge ut aktier. För att vara ett aktiebolag, vilket knappt en tredjedel av alla svenska företag är i dag, måste företaget ha ett kapital på 50 000 kronor. Men endast de aktiebolag som har åtminstone 500 000 kronor i kapital kan erbjuda sina aktier för allmän handel. Aktiebolag som inte säljer sina aktier till allmänheten kallas för privata aktiebolag, medan aktiebolag som säljer aktier till allmänheten kallas för publika aktiebolag. Såväl etablerade företag som företag som ännu inte är redo för börsnotering eller andra former av publik aktiehandel kan välja att vara privata aktiebolag. De kan i vissa fall få finansiering i form av privat riskkapital. Sådan finansiering kanaliseras ibland via en speciell form av intermediärer, så kallade riskkapitalbolag. Dessa beskrivs närmare i kapitlet Finansiella intermediärer.
Placerare

Aktieägandet i Sverige är spritt och omfattande. Det samlade värdet av de aktier som är noterade på svenska marknadsplatser uppgick vid utgången av 2012 till cirka 3 900 miljarder kronor (se tabell 2). Det är en ökning med drygt 12 procent jämfört med 2011, men cirka 7,5 procent lägre än 2010. Tabell 3 visar i sin tur att utländska placerare ägde cirka 40 procent av de 3 900 miljarderna. Utländska placerare står därmed för den största delen av aktieägandet, vilket de gjort sedan år 1996. De svenska hushållens direkta aktieinnehav uppgick till knappt 11 procent (se tabell 3). Men hushållen äger även aktier indirekt genom investeringsfonder, försäkrings- och pensionssparande. De finansiella företagens andel av aktieägandet uppgick i slutet av 2012 till knappt 28 procent, medan de icke-finansiella företagens andel var knappt 12 procent.

52

Den svenska finansmarknaden 2013

AKTIERELATERADE DERIVAT

Derivatkontrakt med enskilda aktier eller aktieindex som underliggande tillgång kan handlas på marknadsplatser i Sverige. Den över­ vägande delen av dessa kontrakt är optioner eller terminer. En aktie­option är ett kontrakt där innehavaren har rätten, men inte skyldigheten, att köpa eller sälja en aktie vid en given tidpunkt i framtiden till ett förutbestämt pris. Utfärdaren av optionen har i sin tur skyldigheten att genomföra affären om innehavaren vill. En aktietermin är ett kontrakt där både köpare och säljare har förbundit sig att vid en given framtida tidpunkt köpa respektive sälja en viss aktie till ett pris som fastställts i förväg.
Tabell 2. Svenska marknadsplatser 2012 (2011 inom parentes)
ANTAL BOLAG MARKNADSVÄRDE MILJARDER KRONOR

NASDAQ OMX Stockholm NGM Equity Aktietorget First North NGM Nordic MTF Totalt

258 12 116 103 17 506

(259) (16) (125) (110) (19) 529

3 916 (3 496) 1,2 (1.3) 6,7 (5.5) 23,0 (20) 1,2 (1.1) 3 948 3 524

Källor: NASDAQ OMX Stockholm, NGM och Aktietorget

Tabell 3. Aktieägandet per sektor av aktier noterade på svenska marknadsplatser Procent
Sektor 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

Icke-finansiella företag Finansiella företag Banker, finansinstitut, m.fl. Investmentbolag1 Värdepappersfonder Försäkringsföretag, pensionsinstitut Finansiella företag, totalt Offentlig sektor Staten Kommunal sektor Socialförsäkringsfonder Offentlig sektor, totalt Hushåll Icke-vinstdrivande organisationer Företag Hushåll Icke-vinstdrivande organisationer, totalt Utlandet Alla sektorer, totalt

9,2 2,3 5,6 11,6 9,2 28,7 5,5 0,2 4,1 9,8 14,4 1,8 2,9 4,7 33,1 100

8,7 3,4 5,3 11,1 8,7 28,5 5,2 0,2 3,8 9,2 15,0 1,8 2,8 4,6 33,9 100

8,4 2,8 5,3 11,8 8,7 28,6 4,4 0,1 3,5 8,0 14,8 2,1 2,7 4,8 35,3 100

9,0 2,5 5,2 11,2 8,1 27,0 4,5 0,1 3,2 7,8 14,3 2,1 2,7 4,8 37,2 100

9,4 2,2 5,6 10,9 8,3 27,0 4,5 0,1 3,2 7,8 13,4 2,0 2,4 4,4 38,0 100

9,5 1,6 5,4 11,4 9,0 27,4 4,6 0,1 3,5 8,2 14,5 2,1 2,5 4,6 35,8 100

9,1 2,1 5,3 12,6 9,1 29,1 4,7 0,0 3,4 8,1 13,9 1,8 2,5 4,3 35,4 100

9,2 2,2 5,4 12,3 8,9 28,8 3,8 0,0 3,1 6,9 13,3 1,6 2,4 4,0 37,8 100

12,0 1,8 5,3 11,9 8,7 27,7 3,1 0,0 3,3 6,4 11,2 1,7 2,2 3,9 38,7

11,5 2,3 5,5 11,5 8,3 27,6 2,9 0,0 2,8 5,7 10,8 1,9 2,2 4,1 40,3

100 100,0

1. Investmentbolag definieras som aktiebolag som, med ägandet spritt på ett stort antal fysiska personer, huvudsakligen förvaltar aktier och andra värdepapper med en betydande riskspridning på branscher och företag. Definitionen kommer från SCB:s Standard för institutionell sektorindelning 2000. Källa: SCB

Den svenska finansmarknaden 2013

53

Andra aktierelaterade produkter

Även andra produkter som är knutna till vissa aktier, eller till en korg av aktier, handlas på den svenska marknaden. Warranter är en sådan produkt. Begreppet warrant används i dag på den svenska finansmarknaden för många olika typer av värdepapper. I de flesta fallen avser man köpoptioner. På samma sätt som aktieoptioner ger de innehavaren rättigheten, men inte skyldigheten, att köpa en underliggande tillgång till ett bestämt pris fram till och med en bestämd tidpunkt. Warranter ges ut med olika underliggande tillgångar. Den vanligaste underliggande tillgången är en aktie, men en warrant kan även vara kopplad till exempelvis råvaror, valutor, aktieindex och aktiekorgar. Utmärkande för warranter är att de i regel har betydligt längre tidshorisont än vanliga aktieoptioner, oftast över ett år. De utfärdas också av någon annan än den som emitterat den underliggande tillgången, vanligen en bank eller ett värdepappersbolag. Det bolag som utfärdat warranten agerar sedan som marknadsgarant (”market maker”). De senaste åren har börshandlade fonder (”Exchange Traded Funds”, ETF) blivit ett populärt investeringsalternativ. Genom att köpa en börshandlad fond köper investeraren en korg av underliggande värdepapper. Dessa fonder är ofta så kallade indexfonder, det vill säga fonder som är sammansatta så att de återspeglar ett visst aktieindex. Korgen kan också bestå av exempelvis råvaror och ränteplaceringar. Börshandlade fonder handlas i likhet med aktier i realtid och erbjuds via marknadsgaranter som garanterar likviditet i instrumentet. Det är marknadspriset som styr värdet på investeringen och detta förändras under dagen i takt med att index förändras. Den som erbjuder en börshandlad fond kan öka antalet aktier i fonden beroende på efterfrågan från investerare. Utanför de etablerade marknadsplatserna sker handel med så kallade CFD-kontrakt (”Contract For Difference”). De kan beskrivas som terminskontrakt utan fastställd förfallodag. CFD-kontrakt speglar prisförändringar på underliggande tillgångar som vanligtvis utgörs av aktier, aktieindex, råvaror eller valutor. Köparen av kontraktet lämnar en säkerhet som endast behöver utgöra en viss procent av den underliggande tillgångens värde. Säkerheten uppdateras kontinuerligt och därtill betalar köparen en daglig räntekostnad så länge kontraktet löper. I vissa fall betalas även en courtageavgift79 till mäklaren. Avgörande för vinst eller förlust är hur det underliggande instrumentet utvecklas från tidpunkten för köp eller försäljning fram till tidpunkten då CFD-kontraktet avslutas.
79 Courtage är en avgift som mäklaren debiterar kunden vid handel med exempelvis aktier.

54

Den svenska finansmarknaden 2013

MARKNADSPLATSER

Marknadsplatser har i huvudsak två uppgifter: att hjälpa de företag som vill erbjuda aktier till försäljning och att administrera de tekniska system och det regelverk som möjliggör aktiehandel. Det finns i dag två kategorier av marknadsplatser: reglerade marknader (inkluderar traditionella börser) och handelsplattformar (den engelska termen, til�lika den vanligaste benämningen för dessa, är MTF:er, ”Multilateral Trading Facility”). Det fanns 506 publika aktiebolag i Sverige vid slutet av 2012 (se tabell 2). Av dessa var 270 noterade på en reglerad marknad och 236 handlades på en handelsplattform. På en reglerad marknadsplats, som i dagligt tal brukar kallas börs, måste bolagen uppfylla de krav som ställs av dels svensk lagstiftning, dels marknadsplatsen. Kraven gäller bland annat företagets storlek, informationsutgivning och bolagsstyrning. Handelsplattformar är marknadsplatser som drivs av en börs e­ller ett värdepappersbolag och som har ett enklare regelverk att följa än en reglerad marknad. Handelsplattformar blir därmed lämpliga att använda för nyare och mindre bolag eftersom de lägre kraven gör handeln mindre kostsam för bolagen. Handelsplattformen kan dock själv välja att använda sig av reglerade marknaders strängare regler. Reglerade marknader och handelsplattformar måste även stifta regler för handelsrelaterad information. Bolag som ska handlas på dessa marknadsplatser måste förbinda sig att förse marknaden med information om beslut och händelser som kan påverka kurserna. Skälet är att alla som handlar ska ha möjlighet att få tillgång till samma information samtidigt. Syftet är att skapa förtroende för marknaden och skydda investerarna. Vid utgången av 2012 fanns det tre reglerade marknader i Sverige: NASDAQ OMX Stockholm, Nordic Growth Market (NGM) och Burgundy. Det fanns också fyra handelsplattformar: First North, Nordic MTF, Burgundy och Aktietorget.80 Svenska aktier kan även handlas på vissa utländska handelsplattformar som specialiserat sig på att erbjuda en handelsplats för aktier som redan är börsnoterade och därmed uppfyller noteringskraven. Den allra största delen av aktiehandeln i Sverige sker i ett elektroniskt handelssystem hos en börs eller på en handelsplattform. Men det är även möjligt att handla aktier utanför dessa. En del av handeln

80 Från och med januari 2011 har Burgundy tillstånd att driva en reglerad marknad för handel med warranter, certifikat, strukturerade produkter och fondandelar. Burgundy har också fått tillstånd att som börs driva en handelsplattform.

Den svenska finansmarknaden 2013

55

som sker utanför systemen sker enligt NASDAQ OMX Stockholms regler och rapporteras in dit som en vanlig börstransaktion. Exempel på sådan handel är den som sker via telefon, e-post eller via chattar, exempelvis inom informationssystemet Bloomberg. Resten av handeln utanför systemet sker direkt mellan köpare och säljare (så kallad OTChandel) och lyder inte under handelsplatsens regler.
AKTIEHANDELN PÅ NASDAQ OMX STOCKHOLM

NASDAQ OMX Stockholm är den dominerande handelsplatsen för svenska aktier. Här följer en genomgång av börsmedlemmar, handelsstruktur och omsättning på NASDAQ OMX Stockholm.
Börsmedlemmar

All handel på NASDAQ OMX Stockholm sker genom börsens medlemmar. Såväl stora som små investerare måste gå via någon av dessa medlemmar för att få köpa eller sälja aktier. Medlemmarna består av svenska värdepappersinstitut, det vill säga värdepappersbolag och kreditinstitut med Finansinspektionens tillstånd att bedriva värdepappersrörelse. Bland medlemmarna finns också så kallade fjärrmedlemmar, det vill säga utländska företag som bedriver börshandel i Sverige från utlandet. NASDAQ OMX Stockholm har 84 medlemmar i aktiehandeln, varav 41 stycken är fjärrmedlemmar. Även icke-finansiella företag och filialer till utländska företag kan i princip bli medlemmar på börsen. I dag finns dock inga medlemmar av den kategorin på NASDAQ OMX Stockholm.
Handelsstruktur

Aktiehandeln på NASDAQ OMX Stockholm sker elektroniskt genom matchning av order i handelssystemet INET Nordic.81 Handelsdagen både börjar och slutar med en auktion vars syfte är att hitta det pris som ger störst antal avslut för varje aktie. Under handelsdagen ger k­ öpare och säljare köp- eller säljorder till sitt värdepappersinstitut. Varje order vidarebefordras därefter till en mäklare och läggs in i en orderbok i handelssystemet. Många av börsmedlemmarna tillhandahåller tjänster för orderläggning via internet. Det innebär ofta att transaktionskostnaderna (till exempel courtageavgifterna) blir lägre än vid handel som går via värde­pappersbolag och banker.

81 INET Nordic lanserades på marknaderna NASDAQ OMX Nordic respektive Baltic i februari 2010. Detta är samma system som NASDAQ OMX använder på sin amerikanska börs och även på sin europeiska handels­ plattform NASDAQ OMX Europe. Räntemarknaden på NASDAQ OMX Nordic använder fortfarande det gamla systemet SAXESS.

56

Den svenska finansmarknaden 2013

Efter avslut skickas informationen till Euroclear Sweden där affären avvecklas.82 Det innebär att aktierna avregistreras från säljarens avstämningskonto och registreras på köparens (om kunden har en depå hos en mäklare registreras transaktionen i stället på depåhållarens förvaltarkonto i Euroclear Sweden). Samtidigt betalas affären via köparens och säljarens banker. Först när detta är gjort är affären slutgiltigt genomförd (vanligen tre dagar efter avslut). Läs mer om avveckling av värdepappersaffärer i kapitlet Den finansiella infrastrukturen. De elektroniska handelsplattformarna har gett möjlighet att bedriva så kallad algoritmisk handel på aktiemarknaden. Läs mer om algoritmisk handel i kapitlet De finansiella marknaderna. Inom begreppet algoritmisk handel ryms också högfrekvenshandel, eller på engelska ”High Frequency Trading” (HFT). Högfrekvenshandel är elektronisk handel utförd av algoritmer som fattar beslut om att lägga order och genomföra transaktioner med mycket hög frekvens. Under loppet av mikrosekunder söker datorn igenom ett stort antal handelsplatser för att sedan placera sin order där marknadsvillkoren bedöms vara bäst för att göra affärer. Den här typen av handel är mest vanlig på aktiemarknaden men förekommer även på andra marknader såsom valutamarknaden.83 NASDAQ OMX Stockholm uppskattar att algoritmhandeln stod för cirka 45 procent av all handel på börsen under 2011 och att högfrekvenshandeln uppgick till cirka 13 procent av all handel.84
Noterade bolag

Vid utgången av 2012 var 258 bolag noterade på NASDAQ OMX Stockholm. Börsbolagen som är noterade där presenteras på en nordisk lista där även de börsbolag som är noterade på börserna i Helsingfors, Köpenhamn och Reykjavik finns med. Den nordiska listan har medfört att kraven för notering har harmoniserats. För notering på NASDAQ OMX Nordic krävs bland annat att aktiernas förväntade marknadsvärde ska uppgå till minst en miljon euro. Ytterligare krav är att det ska finnas ett tillräckligt stort antal aktieägare och att bolaget har fullständiga redovisningshandlingar från minst tre år tillbaka i tiden. Bolaget ska också ha en stabil lönsamhet, alternativt finansiella resurser för minst tolv månaders verksamhet.
82 De aktier som handlas på NASDAQ OMX Stockholm och tillhör listan Large Cap clearas hos den centrala motparten European Multilateral Clearing Facility (EMCF). Läs mer om centrala motparter i kapitlet Den finansiella infrastrukturen. 83 För en beskrivning av algoritmisk handel på valutamarknaden, se ”Algoritmisk handel på valutamarknaden” i tidskriften Penning- och valutapolitik (2013:1). 84 Läs mer om högfrekvens- och algoritmhandel på den svenska aktiemarknaden i Finansinspektionens undersökningar från 2011: ”Kartläggning av högfrekvens- och algoritmhandel” och ”Högfrekvent och algoritmisk handel – en översikt”.

Den svenska finansmarknaden 2013

57

Den nordiska listan är indelad i tre segment efter bolagens marknadsvärde: Large Cap, Mid Cap och Small Cap. Inom segmentet N­ordic Large Cap finns bolag med ett börsvärde som överstiger en miljard euro. Bolag med ett börsvärde mellan 150 miljoner och en miljard euro finns i segmentet Nordic Mid Cap. I segmentet Nordic Small Cap återfinns företag med ett börsvärde som understiger 150 miljoner euro. På börsen kan tillförseln av nytt kapital ske genom nyemissioner, det vill säga genom att börsbolag ökar aktiekapitalet genom att ge ut nya aktier. Det kan också ske genom att nya bolag introduceras på börsen.
Omsättning och marknadsvärde

Omsättningen i aktiehandeln på NASDAQ OMX Stockholm uppgick till drygt 2 769 miljarder kronor under 2012. Det är 58 procent lägre än toppnoteringen 2007 (se diagram 11). Antalet transaktioner minskade också, från knappt 57 miljoner avslut 2011 till cirka 47 miljoner avslut 2012 (se tabell 4). Den genomsnittliga omsättningen per börsdag uppTabell 4. Några nyckeltal för aktiehandeln på NASDAQ OMX Stockholm
2012

Marknadsvärde, miljarder kronor Omsättning, miljarder kronor Genomsnittlig dagsomsättning, miljarder kronor Årsomsättning, miljarder antal aktier Antal avslut under året, miljoner Genomsnittligt belopp per avslut Genomsnittligt antal avslut per dag Stockens omsättningshastighet, procent
Källa: NASDAQ OMX Stockholm

3 916 2 769 11,1 36,5 46,9 48 913 187 289 74,0

Diagram 11. Aktieomsättning och marknadsvärde på NASDAQ OMX Stockholm Miljarder kronor
7 000 6 000 5 000 4 000 3 000 2 000 1 000 0

03

04

05

06

07

08

09

10

11

12

Aktieomsättning Marknadsvärde
Källa: NASDAQ OMX Stockholm

58

Den svenska finansmarknaden 2013

gick till 11,1 miljarder kronor. Jämfört med exempelvis räntemarknaden är omsättningen klart lägre på aktiemarknaden, räknat i kronor. Antalet transaktioner är däremot väsentligt fler än på räntemarknaden (se avsnittet om räntemarknaden). Marknadsvärdet i slutet av 2012 var 3 916 miljarder kronor, en ökning med 12 procent jämfört med föregående år.
HANDEL MED AKTIERELATERADE DERIVAT

Den övervägande delen av handeln med aktiederivat sker i regi av NASDAQ OMX Derivatives Markets (NASDAQ OMX DM), vilket är en bifirma85 till NASDAQ OMX Stockholm. Även Nordic Growth Market (NGM) erbjuder derivathandel på listan Nordic Derivatives Exchange (NDX). NASDAQ OMX DM erbjuder handel i derivat med svenska, danska, norska och finska aktier som underliggande tillgång.86 Förutom derivatkontrakt kopplade till enskilda aktier, handlas på NASDAQ OMX DM också optioner och terminer som är kopplade till NASDAQ OMX:s egna aktieindex. NASDAQ OMX DM tillhandahåller även clearing för de derivat som handlas på dess börs och för vissa OTC-derivatkontrakt som inte handlas på dess börs (se kapitlet Den finansiella infrastrukturen). Antalet standardiserade derivatkontrakt som handlades på NASDAQ OMX DM under 2012 uppgick till drygt 71 miljoner. Aktieoptioner och indexterminer stod för knappt 84 procent, medan de övriga 16 procenten delades mellan aktieterminer och indexoptioner. Warranter handlas i Sverige på NASDAQ OMX Stockholm och även på Nordic Derivatives Exchange (NDX). Under 2012 uppgick omsättningen i warranter på NASDAQ OMX Stockholm till knappt 9 miljoner per dag. Sedan 2008 har både omsättning och antal transaktioner per dag nästan halverats.
AKTIEHANDEL PÅ ÖVRIGA SVENSKA MARKNADSPLATSER Reglerade marknader

Vid utgången av 2012 fanns det tre reglerade marknadsplatser i Sverige. Utöver NASDAQ OMX Stockholm har också Nordic Growth Market (NGM) och Burgundy Finansinspektionens tillstånd att driva börs. NGM har specialiserat sig på mindre och medelstora tillväxtbolag och erbjuder notering och aktiehandel på listan NGM Equity. Vid utgången av 2012 fanns 16 bolag noterade på NGM Equity. Därutöver erbjuder NGM derivathandel på listan Nordic Derivatives Exchange (NDX).
85 En bifirma är ingen egen juridisk person utan avser en viss del av ett bolags verksamhet. 86 Vissa finska derivat, inklusive Nokia-derivat, handlas på Eurex efter överenskommelse med NASDAQ OMX.

Den svenska finansmarknaden 2013

59

Handelsplattformar, MTF:er

Vid slutet av 2012 fanns fyra handelsplattformar i Sverige: First North, Nordic MTF, Burgundy och Aktietorget. First North är avsedd för mindre bolag, nystartade bolag och tillväxtbolag och drivs av NASDAQ OMX Stockholm som en alternativ marknadsplats. First North inkluderar bolag i Danmark, Finland, Island och Sverige. De bolag som handlas på First North är inte börsnoterade på NASDAQ OMX Stockholm. Däremot använder de samma handelssystem, INET Nordic, som NASDAQ OMX Stockholm. Information om kurser, volymer och orderdjup87 offentliggörs i realtid genom samma kanaler som för de aktier som handlas på NASDAQ OMX Stockholm. NASDAQ OMX Stockholm ansvarar dock inte för övervakningen av bolagen på First North. Varje bolag har i stället en så kallad Certified Adviser som enligt avtal med NASDAQ OMX Stockholm ansvarar för att bolaget uppfyller kraven för att handlas på First North och fortlöpande följer informationskraven. Certified Advisers måste i sin tur ingå avtal med de bolag som de ansvarar för på First North. I dessa avtal specificeras kraven för att handlas på First North, bland annat i fråga om aktiespridning, marknadsvärde och information. Vid slutet av 2012 handlades 103 bolag på First North. Under 2009 introducerades ett nytt segment på First North som kallas för First North Premier. De företag som handlas på First North Premier måste uppfylla samma krav för redovisning och informationsgivning som de bolag som handlas på NASDAQ OMX Nordic. NGM driver Nordic MTF, en handelsplattform för små till medelstora tillväxtbolag. Det elektroniska handelssystemet som NGM tillhandahåller för aktiehandeln heter Elasticia och infördes i november 2010. NGM ansvarar för granskningen av de listade bolagen och handeln i bolagens aktier. Vid utgången av 2012 var 17 bolag noterade på Nordic MTF. Burgundy är en handelsplattform som drivs av ledande banker och investmentbolag i Norden, vilka också är de deltagare som får handla på plattformen. Institutionella och individuella investerare kan endast handla genom en av dessa deltagare. Dessa säkerställer i sin tur att transaktionen sker enligt principen för bästa möjliga utförande.88 Det innebär att ordern utförs på Burgundy endast om priset är bättre där än på övriga marknadsplatser som erbjuder handel i det specifika värde­ papperet. Handel erbjuds i alla aktier som är noterade på NASDAQ
87 Orderdjupet visar hur många aktier köparen vill köpa och säljaren vill sälja och till vilken kurs. 88 Enligt MiFID (Markets in Financial Instruments Directive) måste banker och investmentbolag vidta alla rimliga åtgärder för att åstadkomma det bästa möjliga resultatet för sina klienter när de verkställer eller överför en order.

60

Den svenska finansmarknaden 2013

OMX i Sverige, Danmark och Finland, på NGM och på Oslobörsen i Norge.89 Den fjärde svenska handelsplattformen är Aktietorget som riktar sig till små och växande bolag. Handeln sker genom handelssystemet INET Nordic, precis som handeln som sker på NASDAQ OMX Stockholm. Aktietorget följer allmänna bestämmelser för en handelsplattform, men har dessutom ett eget regelverk för att skydda investeraren. Vid utgången av 2012 handlades 116 bolag på Aktietorget, vilket är en viss minskning jämfört med året innan.

89 Från och med januari 2011 har Burgundy tillstånd att driva en reglerad marknad för handel med warranter, certifikat, strukturerade produkter och fondandelar. Burgundy har också fått tillstånd att som börs driva en handelsplattform.

Den svenska finansmarknaden 2013

61

n Finansiella intermediärer

Detta kapitel beskriver de olika typer av mellanhänder, intermediärer, som verkar i det finansiella systemet. Intermediärerna kan delas in i olika grupper: kreditgivande institut i form av banker, bolåneinstitut och övriga kreditmarknadsföretag som är viktiga för kreditförsörjningen; placerare i form av försäkringsbolag, fondbolag och pensionsfonder som tar hand om stora delar av allmänhetens sparande; värdepappersbolag som bland annat fungerar som mäklare och marknadsgaranter på de finansiella marknaderna samt riskkapitalbolag som spelar en betydande roll för riskkapitalförsörjningen. Indelningen av intermediärerna i kapitlet är gjord utifrån typ av institut. Regleringen av de finansiella intermediärerna (se rutan Centrala regler inom finanssektorn) är också utformad med utgångspunkt i typ av institut. Ofta är emellertid olika slags intermediärer organiserade i en och samma koncern. Tabell 5 ger en överblick över verksamhetsdelarna för de fem största finansiella koncernerna i Sverige. Som framgår av tabellen omfattar koncernerna ofta flera olika typer av intermediärer såsom bankbolag, bolåneinstitut, försäkringsbolag och fondbolag. Bakgrunden till denna typ av organisation är att flera stora svenska banker sedan länge strävat efter att vara universalbanker, alltså att kunna erbjuda tjänster och produkter inom hela det finansiella området. Koncernerna organiserar sina verksamheter på olika sätt. Exempelvis har två av de fem största finansiella koncernerna sina respektive värdepappersrörelser i särskilda dotterbolag. De övriga har valt att bedriva sådan verksamhet inom bankbolaget. Alla finansiella koncerner har inte heller bankverksamhet som sin huvudsakliga verksamhet. Exempelvis finns det finansiella koncerner med försäkringsförmedling som sin huvudverksamhet, men som också bedriver bankverksamhet. Inom de finansiella koncernerna finns det även betydande verksamhet utanför Sverige. Exempelvis finns hälften av bankernas utlåning i utlandet. Denna publikation syftar dock i första hand till att beskriva den svenska finansmarknaden. Statistiken som presenteras innefattar därför varken de svenska bankernas utländska verksamhet som bedrivs i filialer i utlandet eller den verksamhet som bedrivs i bankernas utländska dotterbolag. För de utländska aktörerna som är aktiva på den

62

Den svenska finansmarknaden 2013

svenska finansmarknaden inkluderas filialer i Sverige och svenska dotterbolag i statistiken.90 För att ge en fullständig bild av de fyra största svenska bankkoncernerna presenteras en kort översikt över dessa koncerner, och speciellt deras utländska verksamhet, i rutan Den utländska verksamheten – en del av bankkoncernerna.91 I detta kapitel kommer banker, bolåneinstitut, försäkringsbolag, värdepappersbolag med flera att behandlas var för sig. Diagram 12 och 13 ger en överblick av omfattningen av den verksamhet som bedrivs i de viktigaste grupperna av finansiella intermediärer.
Tabell 5. De stora bankkoncernernas verksamhet i Sverige
MODER­BOLAG BANK BOLÅN FONDBOLAG VÄRDEPAPPERSRÖRELSE LIVFÖR­SÄKRING FINANS­BOLAG

Nordea AB Svenska Handels­banken AB Skandinaviska Enskilda Banken AB Swedbank AB

Nordea Bank AB Svenska Handelsbanken AB

Nordea Nordea Hypotek AB Fonder AB Stadshypotek AB Handelsbanken Fonder AB SEB Fonder AB Swedbank Robur Fonder AB Danske Capital3

Nordea Investment Management AB Bedrivs i banken Enskilda Securities AB Bedrivs i banken Bedrivs i banken

Nordea Liv och Nordea Pension AB Finans AB Handelsbanken Liv AB SEB Trygg Liv AB Swedbank Försäkring AB Handelsbanken Finans AB Bedrivs i banken Swedbank Finans AB

Skandinaviska Bedrivs i Enskilda banken Banken AB Swedbank AB Swedbank Hypotek Danske Bank Sverige1 Bedrivs i banken2

Danske Bank A/S

Danica Pension Bedrivs i Försäkringsbanken aktiebolag3

Anm. Företagen grupperar inte själva sina bolag enligt ovanstående, därför täcker ibland ett bolag flera verksamheter. Koncernerna har även fler bolag än vad som kartlagts ovan. 1 Filial. 2 Realkredit i Danmark är Danske Bankkoncernens bolåneinstitut. 3 Gemensamma specialistenheter. Källa: Bankernas årsredovisningar

90 Skillnaden mellan ett dotterbolag och en filial är att dotterbolaget är en egen juridisk enhet separat från moderbolaget medan filialer ingår i moderbolaget eller i ett dotterbolag. Filialen saknar eget kapital och dess tillgångar och skulder är en del av förmögenhetsmassan i det bolag i vilket den ingår. En filial är därmed att betrakta som en enhet med egen förvaltning. 91 För en mer grundlig genomgång av storbankerna se rapporten Finansiell stabilitet, som ges ut av Riksbanken två gånger per år, www.riksbank.se.

Den svenska finansmarknaden 2013

63

Diagram 12. Balansomslutning vid utgången av 2012 Miljarder kronor
883

Diagram 13. Balansomslutning respektive placeringstillgångar vid utgången av 2012 Miljarder kronor
23 1 795

2 462 3 165 6 242 1 123

Övriga kreditmarknadsföretag Bolåneinstitut Banker
Källa: Riksbanken

Värdepappersbolag Fondbolag AP-fonder Försäkringsbolag
Anm. Diagrammet visar balansomslutningen för värdepappersbolag, medan det för försäkringsföretag och AP-fonder visar placeringstillgångarna samt förvaltade medel för fondbolagen. Källor: Finansinspektionen, AP-fondernas årsredovisningar och Riksbanken

64

Den svenska finansmarknaden 2013

D

Den utländska verksamheten – en del av bankkoncernerna
e fyra stora svenska bankkoncernerna (Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank) bedriver en betydande verksamhet utanför Sverige. Verksamheterna i en koncerns olika bolag, såväl i Sverige som utomlands, är alla i någon utsträckning beroende av varandra och påverkar hur det går för koncernen som helhet. Exempelvis kan bolag inom en koncern dela på vissa administrativa funktioner eller finansiera sig gemensamt, vilket kan ge dem fördelar i jämförelse med bolag som inte ingår i en koncern. På liknande sätt kan hela koncernen påverkas negativt om en del av koncernen, en enhet eller ett bolag, får problem. För att få en helhetsbild av de fyra storbankerna är det därför viktigt att titta både på den verksamhet som finns i Sverige och på verksamheten utomlands. Denna ruta syftar till att ge en bild av bankernas verksamhet utomlands. Tabell 6 visar de fyra svenska storbankernas balansomslutning på koncernnivå samt koncernernas utlåning till svensk och utländsk allmänhet. Av tabellen framgår att både verksamheten i Sverige och den utomlands har stor betydelse för storbankskoncernerna totalt sett.92 Utlåningen till svensk och utländsk allmänhet 93 utgör cirka 58 procent av storbankernas tillgångar. Knappt hälften av detta är utlåning till utländsk allmänhet, vilket är en minskning med cirka 5 procentenheter sedan finanskrisen bröt ut 2008. Detta innebär ändå att en stor del av bankernas risker finns i utlandet. Nordea är den bank som har störst del av sin utlåning till låntagare utanför Sverige. Cirka 75 procent av Nordeas utlåning sker till utländsk allmänhet och endast en mindre del till allmänhet i Sverige. De övriga tre storbankskoncernerna har sin största marknad i Sverige och i genomsnitt en fjärdedel av sin verksamhet utomlands (se tabell 6). Det finns även skillnader mellan storbankerna vad gäller den utländska verksamhetens geografiska utbredning. Nordeas utlåning utanför Sverige sker

92 Till skillnad från övrig statistik i denna publikation avser statistiken i denna översikt koncernernas hela verksamhet, det vill säga verksamheten i alla bolag och länder. 93 Begreppet ”utlåning till allmänheten” definieras som all utlåning som inte är utlåning till monetära finansinstitut (MFI). Detsamma gäller för begreppet ”inlåning från allmänheten”.

Den svenska finansmarknaden 2013

65

främst i de andra nordiska länderna. Handelsbanken har ungefär en femtedel av sin utlåning i övriga Norden, medan Swedbank endast har en liten del av sin utlåning i dessa länder. Både SEB och Swedbank har en stor del av sin utländska utlåning i de baltiska länderna. SEB har även en stor del av sin utlåning i Tyskland och Handelsbanken har en del av sin utlåning i Storbritannien. Diagram 14 visar den geografiska fördelningen av utlåningen i respektive storbankskoncern vid utgången av 2012. Den utländska utlåningen finansieras till knappt 63 procent genom inlåning från allmänheten. Diagram 15 visar de fyra storbankernas utlåning i utländsk valuta, inlåning i utländsk valuta samt skillnaden mellan utlåning och inlåning, det så kallade inlåningsunderskottet. Diagrammet visar att bankernas utlåning i utländsk valuta minskade under åren 2009 till 2011 för att sedan ha ökat igen under 2012. Eftersom bankernas inlåning i utländsk valuta inte ökat lika mycket som utlåningen har inlåningsunderskottet ökat. Inlåningsunderskottet visar hur

stor del av bankernas utlåning i utländsk valuta som inte finansieras via inlåning i samma valuta och som därför måste finansieras på annat sätt. Med andra ord visar inlåningsunderskottet bankernas beroende av marknadsfinansiering i utländsk valuta. Vid utgången av 2012 uppgick inlåningsunderskottet i utländsk valuta till cirka 1 282 miljarder kronor, vilket motsvarar 37 procent av utlåningen i utländsk valuta. Marknadsfinansieringen på utländska kapitalmarknader används inte bara till att finansiera inlåningsunderskottet i utländsk valuta, den används även till att finansiera delar av utlåningen i Sverige. För att skydda sig mot valutarisker omvandlar, eller swappar, bankerna denna utlåning till svenska kronor.94 Bankernas finansiering kan se olika ut beroende på om de har en centraliserad eller decentraliserad upplåningsstrategi. Svenska banker har i hög grad en centraliserad upplåning där likviditetsstyrningen sker centralt och moderbolaget håller en likviditetsreserv.95 Utländska dotterbolag som är beroende av marknadsfinansiering får likviditet via

94 Se artikeln ”De svenska bankernas användning av valutaswapmarknaden för att omvandla upplåning i utländsk valuta till svenska kronor”, i Penning- och valutapolitik 2012:2. 95 Ett undantag är Nordea som har betydande verksamhet i Danmark och till stor del finansierar sig på den danska värdepappersmarknaden.

66

Den svenska finansmarknaden 2013

moderbolaget, som i sin tur lånar på den globala värdepappers­ marknaden. Centraliserad upplåning ger billigare finansiering eftersom moderbolaget ofta har ett mer välkänt namn och högre kreditvärdighet än de enskilda dotterbolagen. Då all upplåning görs på samma ställe kan banken även dra nytta av stordriftsfördelar och minskade fasta kostnader totalt sett. En nackdel kan dock vara att eventuella finansiella problem på den utländska marknaden sprider sig till verksamhet

på den svenska marknaden. Med en decentraliserad strategi låter bankerna utländska dotterbolag och filialer sköta sin egen upplåning och likviditetshantering. Det ger en utvecklad lokal marknad som är mindre beroende av moderbankens hemmamarknad. Denna strategi leder även till en diversifierad upplåning och minskar koncernens beroende av ett fåtal aktörer. Samtidigt leder decentraliserad upplåning generellt sett till högre kostnader på grund av bristen på stordriftsfördelar.

Tabell 6. Verksamheten i de fyra dominerande bankkoncernerna på den svenska finansmarknaden vid utgången av 2012 Miljarder kronor
Handelsbanken Totalt de fyra storbankerna

Nordea

SEB

Swedbank

Balansomslutning Utlåning till allmänheten, varav: – utlåning till svensk allmänhet – utlåning till utländsk allmänhet

2 388 1 664 1 078 586

5 814 3 291 774 2 517

2 453 1 135 825 310

1 847 1 184 1 027 157

12 502 7 274 3 704 3 570

Anm. I viss utsträckning är repor exkluderade från utlåning till svensk respektive utländsk allmänhet. Källor: Bankernas resultatrapporter och Riksbanken

Den svenska finansmarknaden 2013

67

Diagram 14. Geografisk fördelning av storbankernas utlåning 2012 Procent
100

80

60

40

20

0

Swedbank

SEB

Nordea

Övriga världen Storbritannien Tyskland Baltikum Övriga Norden Sverige

Handelsbanken

Totalt de fyra storbankerna

Källor: Bankernas resultatrapporter och Riksbanken

Diagram 15. De fyra storbankernas in- och utlåning i utländsk valuta Miljarder kronor
4 500 4 000 3 500 3 000 2 500 2 000 1 500 1 000 500 0 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Utlåning Inlåning Inlåningsunderskott
Anm 1. Inlåningsunderskott = utlåning – inlåning. Anm 2. Eftersom diagrammet avser den utländska verksamheten visar det enbart inlåningsunderskottet i utländsk valuta. Det totala inlåningsunderskottet uppgick vid utgången av 2012 till cirka 3 200 miljarder kronor. Källor: Bankernas resultatrapporter och Riksbanken

68

Den svenska finansmarknaden 2013

Kreditgivande institut
Till kreditgivande institut räknas banker och kreditmarknadsföretag, det vill säga företag som erbjuder lån med en viss inriktning såsom bolåneinstut (se tabell 7). Kreditgivande institut är specialister på att bedöma och övervaka kreditrisker eftersom de ofta har långsiktiga rela­ tioner med sina kunder och dessutom har erfarenhet av verksamheten. De spelar därmed en viktig roll i en ekonomis kapitalförsörjning. Bland de kreditgivande instituten har bankerna länge haft en nyckelroll. Exempelvis har bankerna traditionellt haft monopol på att ta emot inlåning. Genom att ta emot inlåning, som på mycket kort tid kan omvandlas till kontanter eller betalningar, bidrar de till att skapa likviditet i ekonomin. Bankernas ensamrätt på att ta emot inlåning avskaffades dock den 1 juli 2004. Sedan dess får även kreditmarknadsföretag ta emot inlåning från allmänheten. Denna inlåning, liksom den till bankerna, omfattas av den statliga insättningsgarantin.96 Dessutom får även andra företag under vissa betingelser ta emot inlåning från allmänheten. Denna inlåning omfattas emellertid inte av insättningsgarantin. En av bankernas viktigaste funktioner för samhället är deras roll i betalningsväsendet (se kapitlet Den finansiella infrastrukturen). Bankerna tillhandahåller bland annat konton som används vid betalningstransaktioner och dessutom ett flertal betaltjänster kopplade till transaktionerna. Kreditmarknadsföretagen är i regel specialiserade på kreditgivning inom något speciellt område. Bland kreditmarknadsföretagen har bo­ låne­instituten och finansbolagen störst marknadsandelar. Diagram 16 ger en bild av fördelningen av utlåningen till allmänheten mellan banker, bolåneinstitut och övriga kreditmarknadsföretag.
BANKER

Bankerna utgör den största gruppen av kreditgivare bland de kreditgivande instituten. Av de kreditgivande institutens sammanlagda utlåning till allmänheten svarar bankerna för knappt hälften, motsvarande 2 685 miljarder kronor (se diagram 16). På den svenska marknaden svarar de fyra största bankaktiebolagen tillsammans för cirka 75 procent av bankernas sammanlagda balansomslutning (se tabell 8). Förutom bankaktiebolag förekommer också sparbanker och medlemsbanker på den svenska marknaden. Antalet fristående sparbanker i Sverige är stort. Dessa är dock vanligtvis små och verksamma enbart
96 Insättningsgarantin syftar till att skydda kunders insättningar på konto upp till det belopp i kronor som motsvarar 100 000 euro per kund och institut.

Den svenska finansmarknaden 2013

69

på regionala eller lokala marknader. Till skillnad från bankaktiebolag saknar sparbanker aktiekapital och har inga aktieägare. Rörelsens vinster delas därmed inte ut. I stället behålls eventuella överskott i banken, där de fonderas. Under de senaste åren har antalet sparbanker minskat, ofta genom att små sparbanker gått samman. En medlemsbank är en ekonomisk förening vars uppgift är att driva bankverksamhet för sina medlemmar. Medlemmarna är med och påverkar bankens aktiviteter. Medlemsbanker har inte heller några aktieägare, utan vinsterna går till rörelsen och kan i viss mån delas ut till medlemmarna i form av överskottsutdelning. Vid slutet av 2012 var totalt 114 banker etablerade i Sverige. Dessa utgjordes av 39 bankaktiebolag, 24 utlandsägda filialer, 49 sparbanker och två medlemsbanker. Jämfört med 2011 har två bankaktiebolag tillkommit samtidigt som tre utlandsägda filialer avvecklats från den svenska bankmarknaden.
Tabell 7. Olika typer av kreditgivande institut Kreditgivande institut Banker Aktiebolag Sparbanker Medlemsbanker   Kreditmarknadsföretag Bolåneinstitut Övriga kreditmarknadsföretag (inkl. finansbolag)  

70

Den svenska finansmarknaden 2013

Diagram 16. Kreditinstitutens utlåning till allmänheten Miljarder kronor
6 000 5 000 4 000 3 000 2 000 1 000 0

Tabell 8. De tio största bankernas balansomslutning vid utgången av 2012 Miljarder kronor SEB Nordea Bank Swedbank Handelsbanken Danske Bank1 SBAB Bank DNB1 Länsförsäkringar Bank Landshypotek Skandiabanken Summa 10 största Summa samtliga 1 418 1 302 1 009 864 680 162 108 100 77 41 5 762 6 208

03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Övriga kreditmarknadsföretag Bolåneinstitut Banker
Anm. 1. Diagrammet visar utlåningen från ett institutionellt perspektiv. Eftersom vissa banker har sin bolåneverksamhet inom banken inkluderar statistiken över bankernas kreditgivning till viss del det som traditionellt betraktas som bolån, det vill säga lån till hushåll som givits mot panträtt i fast egendom. Det betyder att statistiken över utlåningen från bolåneinstitut inte visar alla bolån som gjorts i Sverige. Den totala utlåningen från kreditinstitut påverkas emellertid inte av detta. Anm. 2. Sedan 2007 bedriver SEB sin bolåneverksamhet inom bankbolaget och inte i ett separat bolag. Detta gör att statistiken som visar bankernas kreditgivning från och med 2007 även inkluderar utlåning som tidigare gjorts inom SEB Bolån vilken tidigare inkluderades i kategorin utlåning från bolåneinstitut. Den relativa förändringen i utlåningen från banker och utlåning från bostadsinstitut mellan 2006 och 2007 är delvis hänförbar till detta. Källa: Riksbanken

Anm. 1. Siffrorna i tabellen avser verksamhet som bedrivs i Sverige. Verksamheten i utlandet som bedrivs genom filialer eller i dotterbolag är inte inkluderad. För utländska bankers filialer och dotterbolag avser siffrorna således enbart verksamheten i Sverige. Anm. 2. Samtliga svenska bankers totala balansomslutning som andel av BNP var vid utgången av 2012 175 procent. Verksamhet i utlandet inkluderas ej. 1. Utländsk filial. Källa: Riksbanken

Den svenska finansmarknaden 2013

71

Att skapa pengar
VAD ÄR PENGAR?

Pengar är en tillgång som är allmänt accepterad som: • betalningsmedel, någon­ting som kan användas för att genomföra betalningar • värdebevarare, som hus­ håll och företag kan spara för att använda senare • värdemätare, för att kunna uttrycka ett pris Tidigare har bland annat boskap och ädla metaller använts som pengar, i dag betraktar vi sedlar, mynt och allmänhetens insättningar på banken som pengar. Svenska pengars värde är beroende av allmänhetens förtroende. Oavsett om pengarna består av en sedel eller en siffra på ett konto är deras användbarhet baserad på att vi i det svenska samhället kommit överens om att tillskriva dem ett värde och har förtroende för att pengarna behåller detta värde, vilket i sin tur sker genom att vi litar på inflationsmålet. Detta gör det alltså möjligt att använda sedlar, mynt och insättningar för att betala varor eller tjänster och för

att betala tillbaka skulder. När vi pratar om penningmängden i Sverige avses de pengar som ägs av allmänheten.97, 98 Endast en mindre del av den svenska penningmängden består av det som traditionellt brukar kallas pengar, det vill säga sedlar och mynt. Den större delen finns i form av insättningar på bank.
HUR SKAPAS PENGAR? Riksbanken ger ut sedlar och mynt...

Riksbanken svarar för Sveriges försörjning av sedlar och mynt. I arbetet ingår att tillhandahålla sedlar och mynt, att makulera sedlar och mynt som inte längre går att använda samt att ta emot sedlar som är ogiltiga. Pengar i form av sedlar och mynt började användas av främst praktiska skäl. För att man skulle lita på pengarnas värde var det nödvändigt att utgivaren hade en tillgång (oftast guld) som allmänheten kunde växla till sig för pengarna. Detta att sedlar och mynt hade ett värde i en särskild tillgång kallades mynt-

97 Läs mer om penningmängden på www.riksbank.se. 98 Det här skiljer sig från det som brukar kallas monetära basen, där utelöpande sedlar och mynt, monetära finansinstituts inlåning i Riksbanken och fordringar på Riksbanken till följd av emitterade riksbankscertifikat ingår.

72

Den svenska finansmarknaden 2013

fot (guldmyntfot, silvermyntfot och så vidare). Riksbanken har tidigare gett ut pengar under en sådan myntfot. Den svenska guldmyntfoten övergavs år 1931. Mellan 1951 och 1973 var Sverige anslutet till Bretton Woodssystemet, där den amerikanska valutan, som i sin tur var kopplad till guldet, agerade ankare för den svenska kronan. Sedlar och mynt var under dessa år alltså ett slags skuldsedlar som kunde växlas in mot andra tillgångsslag eller valutor. År 1992 övergavs den fasta växelkursen mot andra valutor och Sverige övergick till en rörlig växelkurs. I dag är guldreserven en mindre del av Riksbankens tillgångar och den större delen finns i stället i utländsk valuta (valutareserven).
Figur 1. Allmänheten tar ut kontanter

… allmänheten tar ut sedlar och mynt

Allmänheten får tillgång till sedlar och mynt då de tar ut kontanter från sina konton. Observera att detta inte innebär att den totala penningmängden förändras utan bara att andelen sedlar och mynt ökar samtidigt som andelen insättningar på bank minskar. Riksbanken styr inte över hur mycket kontanter som används i samhället utan det styrs av allmänhetens efterfrågan.99 Figur 1 visar ett enkelt exempel på det här. I utgångsläget (A) har Kund A 100 kronor på ett konto hos en bank, Bank A. Sedan bestämmer sig Kund A för att ta ut sina pengar (B). Om Bank A inte har sedlar och mynt på lager måste de köpa sedlar och mynt av Riksbanken.

A
Riksbanken Tillgång Sedlar och mynt Fordran Bank A Bank A Tillgång Insättning Kund A Kund A Tillgång Pengar på konto Bank A 100 Skuld Skuld 100 Tillgång 100 Skuld 100 0 Skuld 0 Riksbanken Sedlar och mynt Fordran Bank A Bank A

B
Riksbanken Tillgång +100 Skuld +100 Sedlar och mynt Fordran Bank A Bank A Tillgång Insättning Kund A Skuld till Riksbanken Kund A Tillgång Pengar på konto Bank A -100 Sedlar och mynt +100 Skuld Sedlar och mynt Skuld Skuld -100 +100

C
Tillgång 100 Skuld 100

Tillgång Skuld till Riksbanken Kund A

Tillgång 100

Skuld 100

Tillgång 100

Skuld 100

99 Läs mer på: http://www.riksbank.se/sv/Sedlar-och-mynt/Kontanthantering.

Den svenska finansmarknaden 2013

73

Riksbanken får en fordran på Bank A samtidigt som Riksbankens skuldsida ökar med de sedlar och mynt som nu finns hos allmänheten (Kund A). Resultatet ses under (C). Riksbankens balans­ räkning har ökat, Bank A har en skuld till Riksbanken i stället för insättningar på skuldsidan och Kund A har nu sedlar och mynt i stället för insättning på konto.
Affärsbankerna ökar penningmängden

I Sverige ökar penningmängden främst på grund av affärsbankernas utlåning. Detta illustreras i f­igur 2. Antagandet är att det bara finns en affärsbank i systemet, Bank A. Kund A beviljas ett bolån på 100 kronor till en lägenhet. Pengar sätts in på Kund A:s konto hos Bank A samtidigt som
Figur 2. Affärsbankens utlåning

lånet skapar en tillgång i form av ett bolån på bankens balansräkning. Kund A har nu en tillgång i form av en insättning hos Bank A. Pengarna som lånas ut till Kund A kommer nu alltså att räknas in i den totala penningmängden eftersom de ägs av allmänheten: det blir nya pengar i systemet (A). När sedan Kund A ska betala för lägenheten förs pengarna över till Kund B:s konto som betalning för lägenheten (B), så de kommer att finnas kvar på Bank A:s skuldsida. Är antagandet i stället att det finns flera banker och att Kund B är kund hos en annan bank kommer det att krävas att Bank A får låna pengarna av Bank B i slutet av dagen eftersom Bank A kommer att sakna finansiering för bolånet samtidigt som Bank B har ett överskott. Det betyder i sin tur

A
Kund A Insättning konto bank A Skuld Bank A Tillgång +100 Skuld +100 Kund A

B
Kund B Tillgång -100 +100 Skuld Insättning konto Bank A Lägenhet Skuld till Bank A Bank A Tillgång +100 Skuld +100 Bolån Kund A konto Kund B konto Tillgång 100 Skuld -100 +100

B
Insättning konto Bank A Lägenhet 100 Bank A Tillgång +100 -100 Skuld

Bank A Bolån Insättning Kund A

= Nya pengar (som ökar penningmängden)

74

Den svenska finansmarknaden 2013

att det måste finnas en fungerande interbankmarknad, där Bank A kan låna pengar av Bank B.100 Detta innebär dock inte att bankerna kan öka penningmängden obegränsat – de kan nämligen inte låna ut hur mycket som helst. Utlåningen begränsas av ett flertal faktorer. Den första är att det inte finns en obegränsad mängd kreditvärdiga låntagare i en ekonomi. Om bankerna lånar ut pengar till icke kreditvärdiga låntagare kommer de att ifrågasättas av investerare och därmed få problem med sin finansiering.

Den andra är att banken kommer att välja att hålla en viss reserv i likvida medel för att inte hamna i en likviditetskris så fort någon gör ett uttag från ett konto. Utlåningen är också beroende av allmänhetens efterfrågan på kontanter. Ju mer av penningmängden som finns i kontanter desto mindre pengar har bankerna att låna ut till nya låntagare. Bankerna styrs även genom kapitaltäckningskrav, vilket innebär att de för varje utlånad krona behöver hålla en viss mängd eget kapital.

100 Läs mer om dagslånemarknaden och hur den fungerar på: http://www.riksbank.se.

Den svenska finansmarknaden 2013

75

Bankernas tillgångar och skulder

Bankernas tillgångar består till största delen av utlåning till svensk och utländsk allmänhet. Vid utgången av 2012 var utlåningen till svensk och utländsk allmänhet 2 685 miljarder kronor vilket motsvarade cirka 42 procent av bankernas totala tillgångar (se diagram 18). Av denna utlåning utgjordes 43 procent av utlåning till svenska icke-finansiella företag och 36 procent av utlåning till svenska hushåll. Cirka 15 procent av utlåningen var till utländsk allmänhet.101 Resterande 6 procent utgjordes av utlåning till svensk offentlig sektor och övrig svensk utlåning. Förutom utlåning till allmänheten har bankerna även stora fordringar på svenska respektive utländska monetära finansinstitut102. Dessa fordringar utgjorde tillsammans cirka 22 procent av tillgångarna (se diagram 17). Utöver detta bestod tillgångarna till cirka 13 procent av räntebärande värdepapper.
Diagram 17. Bankernas tillgångar vid utgången av 2012 Procent
3 000 21 36 2 500 2 000 13 1 14 6 1 500 1 000 500 0

Diagram 18. Bankernas utlåning till allmänheten fördelad på låntagarkategorier Miljarder kronor

8

Övrigt Räntebärande värdepapper Utlåning till utländska monetära finansinstitut Utlåning till svenska monetära finansinstitut Utlåning till utländsk allmänhet Riksgälden och Riksbanken Utlåning till svensk allmänhet
Anm. Fordringar på Riksbanken uppgår till 0,3 procent av de totala tillgångarna. Motsvarande siffra för Riksgälden är 0,8 procent. Källa: Riksbanken

03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Övrig svensk utlåning Utländsk allmänhet Svensk offentlig sektor Svenska hushåll Svenska icke-finansiella företag
Anm. För svenska banker inkluderas utlåningen från de enheter som bedriver sin verksamhet i Sverige. Svenska bankers verksamhet i utlandet som bedrivs genom filialer eller i dotterbolag är inte inkluderad. För utländska filialer är det enbart filialverksamheten i Sverige som inkluderas. Källa: Riksbanken

101 Detta representerar bara en mindre del av de svenska bankkoncernernas utlåning till utländsk allmänhet. Den resterande delen av bankernas utlåning till utländsk allmänhet gjordes således av bankernas utländska dotterbolag. För en kort genomgång av den totala utländska utlåningen se rutan ”Den utländska verksamheten – en del av bankkoncernerna”. 102 De monetära finansinstituten är bland annat andra banker, finansbolag och fondkommissionärer.

76

Den svenska finansmarknaden 2013

På skuldsidan i bankernas balansräkning utgörs den största posten av inlåning från svensk och utländsk allmänhet. Under 2012 utgjorde denna inlåning cirka 40 procent av bankernas totala skulder (se diagram 19). Av detta stod svenska hushåll för cirka 52 procent och s­venska icke-finansiella företag för cirka 28 procent (se diagram 20). Ungefär 8 procent av inlåningen kom från utländsk allmänhet. Där­ utöver utgörs bankernas skulder av deras marknadsfinansiering. Till dessa skulder räknas såväl inlåning från svenska och utländska mone­ tära finansinstitut som skulder i form av emitterade värdepapper. B­ ankernas egna kapital utgör endast en mindre del av balansomslutningen. Utöver skulderna i balansräkningen kan banker också ha åtaganden utanför balansräkningen. Typiska poster som hålls utanför balansräkningen är vissa derivat, garantier och borgensåtaganden. Gemensamt för dessa poster är att de ännu inte visar någon reell och mätbar skuld. Det vill säga att det råder osäkerhet om huruvida bankens åtagande kommer att resultera i en faktisk skuld, när detta i så fall kommer att ske, och hur stort beloppet kommer att vara.
Diagram 19. Bankernas skulder och eget kapital vid utgången av 2012 Procent
7 10 36 2 000 2 500

Diagram 20. Bankernas inlåning från allmänheten fördelad på långivarkategorier Miljarder kronor

1 500 27 4 3 1 000

12

500

Eget kapital Övrigt Emitterade värdepapper Inlåning från utländska monetära finansinstitut Inlåning från svenska monetära finansinstitut Inlåning från utländsk allmänhet Inlåning från svensk allmänhet
Anm. För svenska banker avser siffrorna skulder och eget kapital för verksamhet som bedrivs i Sverige. Svenska bankers verksamhet i utlandet som bedrivs genom filialer eller dotterbolag är inte inkluderad. För utländskt ägda banker inkluderas filialverksamhet i Sverige samt svenska dotterbolag. Källa: Riksbanken 0 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Övrig svensk inlåning Utländsk allmänhet Svensk offentlig sektor Svenska hushåll Svenska icke-finansiella företag
Anm. För svenska banker inkluderas inlåning till de enheter som bedriver sin verksamhet i Sverige. Svenska bankers verksamhet i utlandet som bedrivs genom filialer eller i dotterbolag är inte inkluderad. För utländskt ägda banker inkluderas filialverksamhet i Sverige samt svenska dotterbolag. Källa: Riksbanken

Den svenska finansmarknaden 2013

77

Varför regleras banker?

B

anker tillhandahåller funktioner som är viktiga för ekonomin. Genom att förmedla betalningar, omvandla hushålls och företags sparande till investeringar samt hantera risker bidrar de till att den reala ekonomin kan fungera väl. Samtidigt medför dessa funktioner risker som gör banker särskilt sårbara om förtroendet för dem skulle sjunka. Det har också visat sig att en ekonomi drabbas hårdare av bankkriser än av andra slags ekonomiska kriser. Därför är det särskilt viktigt att förebygga och minska bankkrisers inverkan då de samhällsekonomiska kostnaderna kan bli höga. Bankers kapitalstrukturer skiljer sig i hög grad från andra företags. Andelen eget kapital i förhållande till skulder är ofta väldigt låg för banker jämfört med andra företag. Detta beror på flera faktorer som gör att så kal�lad skuldfinansiering är billigare än finansiering via eget kapital. I synnerhet medför den statliga insättningsgarantin att inlåning hos en bank ses som en riskfri placering, vilket gör att banker behöver betala väldigt lite för denna form av finansiering. Konsekvensen

är att banker har förhållandevis lite eget kapital, vilket gör dem särskilt sårbara i dåliga tider eftersom det egna kapitalet fungerar som en buffert mot förluster. En banks tillgångar består mest av utlåning till allmänheten eller till andra banker. Bankens lönsamhet är därför beroende av att dessa låntagargrupper betalar de pengar de är skyldiga banken. Om så inte sker uppstår kreditförluster. Kreditförlusterna kan dessutom bli särskilt stora under sämre tider då stora låntagargrupper kan få svårt att betala. Även om förlusterna inte blir så stora att de hotar bankens fortsatta affärsverksamhet kan förtroendet för banken sjunka. Detta kan i sin tur leda till att insättarna eller andra finansiärer, begär tillbaka sina pengar för att placera dem någon annanstans, vilket kan leda till ytterligare misstro. I förlängningen kan en uttagsanstormning ske då fler och fler insättare vill ha ut sina pengar. Eftersom banken sannolikt inte har likvida medel för att förse alla insättare med pengar under ett sådant scenario kan förloppet snart innebära problem.

78

Den svenska finansmarknaden 2013

Inlåning är dock inte en banks enda finansieringskälla. Eftersom allmänhetens efterfrågan på krediter överstiger mängden inlåning har banker alltmer börjat förlita sig på marknadsfinansiering. För marknadsfinansieringen på längre löptider använder bankerna främst bankobligationer och säkerställda obligationer. För den kortare finansieringen används kortfristig marknadsfinansiering i form av bankcertifikat, ofta emitterade i dollar eller euro. Dessutom spelar interbankmarknaden en viktig roll för bankernas likviditetshantering. På interbankmarknaden lånar bankerna själva pengar mellan varandra, vilket i normala tider är ett effektivt sätt att fördela resurser eftersom banker med ett likviditetsöverskott kan låna ut till banker med underskott. För att en sådan modell ska fungera krävs dock att banker har förtroende för varandra, något som visade sig vara problematiskt under den senaste finanskrisen. Bankerna litade inte längre på varandras kreditvärdighet och ville samtidigt öka sina egna likvi­ ditetsbuffertar, vilket ledde till minskade möjligheter att tillgå likviditet via interbankmarknaden. Samtidigt

minskade också möjligheten att finansiera sig via bankcertifikat och obligationer då investerarnas intresse också minskade. Flera centralbanker tvingades därför att vidta åtgärder för att förse banksystemen med likviditet genom särskilda kreditfaciliteter.
Internationellt samordnad bankreglering

Bankväsendet regleras främst med utgångspunkt i det så kal�lade Baselregelverket, en internationell överenskommelse om bankreglering. Den är i sig inte legalt bindande, men medlemsländerna har överenskommit att implementera reglerna i sina nationella lagstiftningar. I EU sker implementeringen via förordningar och direktiv. Den första överenskommelsen, Basel I, träffades 1988 och omfattar främst att en banks kapitalbas i förhållande till riskvägda tillgångar inte får understiga 8 procent. Riskvägda tillgångar erhålls genom att en banks tillgångar klassificeras i olika riskkategorier och viktas därefter. Den andra överenskommelsen, Basel II, introducerade ett bredare riskbaserat ramverk med utgångspunkt i kreditrisk, marknadsrisk och operativ risk för

Den svenska finansmarknaden 2013

79

att bättre fånga de risker en bank möter. De tre risktyperna hanteras i sin tur i tre ”pelare”. Pelare 1 hanterar det lägsta kapitalet en bank måste ha i förhållande till riskvägda tillgångar. Pelare 2 ger tillsynsmyndigheterna fler verktyg för att hantera enskilda banker. Bland annat kan särskilda kapitalkrav åläggas enskilda banker för risker som inte täcks av den första pelaren. Pelare 3 introducerar krav på transparens för att marknadsaktörerna bättre ska kunna förstå en banks riskprofil och de metoder som används för att beräkna riskvägda tillgångar. Även om kapitalkravet är detsamma som i Basel I, det vill säga 8 procent av riskvägda tillgångar, är de riskvägda tillgångarna i Basel II mer riskkänsliga i och med att bankerna själva kan få beräkna storleken på de riskvägda tillgångarna med hjälp av interna modeller som godkänts av tillsynsmyndigheterna. Den senaste överenskommelsen är Basel III, som implementeras i EU via CRR/CRDIV103, och är tänkt att träda i kraft från och med 2014. Det nya regelverket inför en striktare definition av kapital, vilket innebär att en banks kapi-

talbas i större utsträckning måste bestå av rent aktiekapital. Denna typ av kapital måste uppgå till minst 4,5 procent av de riskvägda tillgångarna, samtidigt som det totala kapitalkravet på 8 procent kvarstår. Dessutom tillkommer ett bruttosoliditetskrav som inte tar hänsyn till riskvägda tillgångar, utan ställer bankers kapital i relation till totala tillgångar. Basel III introducerar också en kapitalkonserveringsbuffert som ska leda till att banker ökar sina kapitalnivåer utöver den minsta tillåtna nivån, samt en kontracyklisk buffert som är tänkt att ytterligare öka bankernas kapital under tider av hög kredittillväxt. Dessa buffertar ska inte förväxlas med minimikravet på kapital, där ett understigande av kravet innebär att banktillståndet kan återkallas. Att en buffert understigs medför i stället vissa restriktioner exempelvis vad gäller utdelningar. Buffertarna bör i stället betraktas som ett ytterligare lager av säkerhet. Kapitalkonserveringsbufferten kan förlänga den tid det tar för en enskild bank att sjunka under den minsta tillåtna kapitalnivån. Den kontracykliska bufferten ökar det kapital en bank behöver

103 Capital Requirements Regulation och Capital Requirements Directive IV.

80

Den svenska finansmarknaden 2013

hålla då kreditutgivningen är hög, eftersom sådana perioder ofta kan följas av perioder med större kreditförluster. För att minska risken för framtida likviditetsproblem införs också ett krav som ska säkerställa att bankerna har tillräckligt med likvida medel för att klara en period på 30 dagar med särskilt höga betalningsutflöden. Dessutom kommer ett strukturellt likviditetsmått att införas, vilket har samma syfte men med en tidshorisont på ett år. Basel III utformades till följd av den senaste finanskrisen. Krisen tydliggjorde det starka beroendet som finns mellan aktörerna

på de internationella finansiella marknaderna och risken för spridningseffekter som beroendet ger upphov till. Figur 3 illustrerar, ur ett svenskt perspektiv, bankers beroende av flera finansieringskällor, däribland både svenska och utländska finansiella institutioner. Till följd av det ökade beroendet har det nya regelverket starkare fokus på makrotillsyn. Bland annat kan banker klassificeras som antingen nationellt eller globalt systemviktiga, vilket innebär att de kan åläggas ytterligare kapitalkrav. Systemviktiga banker kommer dessutom att lyda under starkare tillsynsmandat.

Figur 3. Illustration av bankers olika finansieringskällor och risken för spridningseffekter
Marknadsfinansiering i utländsk valuta Sparande Utländska finansiella instutioner

Sparande

Låntagare

Utlåning Banker Marknadsfinansiering i kronor

Svenska finansiella instutioner Sparande

Långivare

Inlåning

Anm. 1. Figuren illustrerar bankers beroende av flera slags finansieringskällor. De finansiella institutioner som finansierar bankerna är i sin tur beroende av finansiering från andra finansiella institutioner (illustreras av de streckade linjerna), vilket leder till ett finansiellt system som karaktäriseras av ett starkt beroende mellan dess olika aktörer. Detta medför i sin tur risker för spridningseffekter om vissa institutioner får problem. Anm. 2. Beroendet mellan aktörerna består inte enbart av direkt finansiering, utan också av olika slags derivatkontrakt som exempelvis ränte- och valutaswappar.

Den svenska finansmarknaden 2013

81

Bolåneinstitut

Bolåneinstituten hör till kreditmarknadsföretagen och har som huvudsaklig uppgift att finansiera köp av fastigheter, i första hand bostäder. Säkerheten för institutens kreditgivning utgörs i huvudsak av panträtt i fast egendom eller kommunal borgen. Statliga kreditgarantier förekommer också. Bolåneinstitutens utlåning motsvarar knappt 42 procent av kreditinstitutens sammanlagda utlåning.
Tabell 9. Bolåneinstitutens balansomslutning och utlåning vid utgången av 2012 Miljarder kronor
BALANSOMSLUTNING UTLÅNING

Stadshypotek AB Swedbank Hypotek Nordea Hypotek AB Sveriges säkerställda obligationer Länsförsäkringar Hypotek Frispar Bolån Summa

817 834 449 231 127 3 2 462

781 737 430 209 101 1 2 259

Anm. Frispar Bolån är delägt av SBAB, Sparbanken Öresund samt Sparbanken Syd. AB Sveriges säkerställda obligationer är ett helägt dotterbolag till SBAB. Källa: Riksbanken

Diagram 21. Bolåneinstitutens utlåning till allmänheten Miljarder kronor
2 500 100

Diagram 22. Bolåneinstitutens nyutlåning per år fördelad på ursprunglig räntebindningstid Procent

2 000

80

1 500

60

1 000

40

500

20

0

03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

0

03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Övriga Affärs- och kontorshus Flerbostadshus Bostadsrätter Småhus
Anm. Minskningen i bolåneinstitutens utlåning till allmänheten från 2006 till 2007 följer av att SEB Bolån då införlivades i SEB:s bankbolag. Minskningen är således inte reell utan en konsekvens av SEB:s organisationsförändring. Källa: Riksbanken

Räntebindningstid > 5 år Räntebindningstid ≤ 5 år Rörlig ränta
Källa: Riksbanken

82

Den svenska finansmarknaden 2013

På den svenska marknaden finns sammanlagt sex bolåneinstitut. De tre största instituten ingår i bankkoncerner och svarar tillsammans för 86 procent av bolåneinstitutens sammanlagda balansomslutning (se tabell 9). Bolåneinstitutens utlåning till allmänheten uppgick i slutet av 2012 till 2 259 miljarder kronor. Av dessa utgjorde utlåning med småhus och flerbostadshus som pant tillsammans den största delen, cirka 74 procent (se diagram 21). Resten utgjordes av utlåning med bland annat bostadsrätter och affärs- och kontorshus som pant. Utlåningen med bostadsrätter som pant har ökat mycket kraftigt och är nu tre gånger så stor som den var i slutet av 2003. Bidragande faktorer är dels ökade marknadspriser och dels de ombildningar av hyresrätter till bostadsrätter som skett under perioden. I diagram 21 ser bolåneinstitutens utlåning till allmänheten ut att minska mellan 2006 och 2007. Denna förändring är enbart av teknisk karaktär och beror på att SEB Bolån under 2007 införlivades i SEB:s bankbolag och därmed inte längre ingår i statistiken för bolåneinstituten. Räntorna som betalas på bolåneinstitutens lån kan vara fasta, med olika bindningstider, eller rörliga.104 Valet av bindningstider påverkas bland annat av hur kunderna förväntar sig att räntan ska utvecklas på kort och lång sikt. Andelen nyutlåning till rörlig ränta uppgick till 58 procent under 2012. Lån med en räntebindningstid över fem år och lån med en räntebindningstid på fem år eller kortare utgjorde 8 respektive 34 procent av den totala nyutlåningen (se diagram 22).
Diagram 23. Bolåneinstitutens lånestock fördelad på ursprunglig räntebindningstid Miljarder kronor
2 500 2 000

Diagram 24. Bolåneinstitutens emitterade värdepapper Miljarder kronor

2 000

1 500

1 500 1 000 1 000 500

500

0

03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

0

03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Räntebindningstid > 5 år Räntebindningstid ≤ 5 år Rörlig ränta
Källa: Riksbanken

Certifikat Obligationer
Källa: Riksbanken

104 Med rörlig ränta avses i denna rapport tre månaders bindningstid.

Den svenska finansmarknaden 2013

83

Fördelningen mellan olika räntebindningstider i bolåneinstitutens totala lånestock har varierat under den senaste tioårsperioden. Sett över hela denna period har andelen lån med längre räntebindningstid än fem år minskat, medan lån med en räntebindningstid på fem år eller kortare och lån till rörlig ränta har ökat. Under 2011 och 2012 har särskilt lån med en räntebindningstid under 5 år ökat, samtidigt som andelen lån till rörlig ränta minskat. Vid årets utgång bestod 46 procent av den totala utlåningen av lån med rörlig ränta, 49 procent av lån med bunden ränta på upp till och med fem år och 6 procent av lån med en räntebindningstid på mer än fem år (se diagram 23). Bolåneinstituten finansierar i huvudsak sin kreditgivning genom att emittera obligationer, så kallade säkerställda obligationer, motsvarande cirka 75 procent av finansieringen (se diagram 24).105 Upplåningen sker framför allt från de stora kapitalförvaltarna såsom försäkringsbolagen, bankerna och AP-fonderna. Upplåningen sker till 25 procent i utländsk valuta. De bankägda bolåneinstitutens övriga upplåning består främst av lån från respektive moderbank. För att bättre matcha löptiderna på tillgångar och skulder strävar bolåneinstituten efter att förlänga löptiderna på sin upplåning. Det har bidragit till ökade finansieringskostnader för bankerna och därmed ökade skillnader mellan Riksbankens reporänta och de utlåningsräntor som hushållen möter.106 Bolåneinstituten finansierar sig till stor del till fast ränta men lånar ut till rörlig ränta, vilket ger upphov till ränterisker. För att minska dessa ränterisker använder bolåneinstituten sig av derivat (se beskrivning av ränteswappar i avsnittet Räntemarknaden). I slutet av 2012 uppgick den långfristiga upplåningen via obligationer till 1 621 miljarder, varav säkerställda obligationer utgjorde merparten med 1 620 miljarder. Den kortfristiga upplåningen via certifikat uppgick endast till 22 miljarder (se diagram 24).
ÖVRIGA KREDITMARKNADSFÖRETAG

Utöver bolåneinstitut hör även finansbolag och företags- och kommunfinansierade institut till kreditmarknadsföretagen.107 I slutet av 2012 utgjorde deras utlåning 9 procent av kreditinstitutens totala utlåning. Av den totala balansomslutningen på 883 miljarder kronor finns

105 Se ruta om Säkerställda obligationer i Den svenska finansmarknaden 2012. 106 Se ruta om Förhållandet mellan reporäntan och räntor till hushåll och företag i Penningpolitisk rapport, februari 2012 samt Effekter av likviditetskrav för banker på svenska bolåneräntor i Finansiell stabilitet 2010:1. 107 Monetära värdepappersbolag och monetära investeringsfonder (penningmarknadsfonder) ingår också i kategorin övriga kreditmarknadsföretag.

84

Den svenska finansmarknaden 2013

drygt 15 procent i de finansbolag som är knutna till de fyra stora bankkoncernerna (se tabell 10). Före 1985 fanns restriktioner som begränsade bankernas möjligheter att låna ut pengar. Genom att bilda finansbolag, som inte omfattades av dessa restriktioner, ökade bankerna sina utlåningsmöjligheter. I dag kännetecknas finansbolagen av att de ofta har specialiserat sig på en viss typ av finansiering. De tillhandahåller exempelvis leasing108 och factoring109 till företagskunder och revers- och kontokortskrediter till hushållskunder. Av administrativa skäl utgör de fortfarande egna bolag inom bankkoncernerna. Finansbolag ägs även av icke-finansiella företag. I dessa fall utgör de ett komplement till den ordinarie verksamheten genom att erbjuda finansieringsmöjligheter till företagets kunder. Exempelvis erbjuder ofta de stora biltillverkarna finansiering till sina kunder vid bilköp. Andra finansbolag har inriktat sin verksamhet på kreditgivning till en särskild sektor. Det största institutet inom den här gruppen är Svensk Exportkredit (SEK), som har svenska staten som huvudägare. SEK:s uppdrag är att främja utvecklingen av svensk exportindustri. Vidare har Kommuninvest i Sverige AB bildats av ett flertal kommuner och landsting. Syftet är att ordna medlemmarnas finansiering så kostnadseffektivt som möjligt. På motsvarande sätt arbetar Landshypotek
Tabell 10. De tio största instituten i gruppen övriga kreditmarknadsföretag, balansomslutning vid utgången av 2012 Miljarder kronor Svensk Exportkredit AB Kommuninvest i Sverige Nordea Finans Sverige AB Handelsbanken Finans Swedbank Finans AB1 Volkswagen Finans Sverige AB Wasa Kredit AB EnterCard Sverige AB Nordax Finans AB De Lage Landen Finans AB Summa 10 största Summa samtliga 311 299 50 48 36 22 14 9 8 7 804 883

1. Swedbank Finans inkluderar dotterbolaget ML Rental. Anm. Exklusive de svenska institutens utländska verksamhet som bedrivs i filialer i utlandet samt deras utländska dotterbolag Källa: Riksbanken

108 Leasing är ett sätt för företag eller privatpersoner att finansiera till exempel ett fordon genom att hyra det på längre sikt av ett leasingföretag. På så sätt behöver man inte lägga ut hela köpeskillingen vid ett tillfälle men kan ändå använda fordonet till fullo. 109 Factoring kan antingen avse belåning på en faktura eller ett fakturaköp. Ett fakturalåneavtal med ett factoringföretag innebär att ett företag får kredit mot säkerhet i sina fakturerade kundfordringar. En revers är detsamma som ett skuldebrev, det vill säga ett skriftligt löfte om återbetalning av en skuld. Lån som ges mot revers är en vanlig typ av banklån.

Den svenska finansmarknaden 2013

85

AB för att tillhandahålla sina medlemmar, jord- och skogsbrukare i Sverige, förmånlig finansiering. Finansbolagen finansierar huvudsakligen sin verksamhet genom lån från andra finansiella institut, framför allt från banker. Vissa finansbolag finansierar sig även genom att ge ut certifikat, obligationer och reverser på värdepappersmarknaden. Den utestående utlåningen till allmänheten från övriga kreditmarknadsföretag uppgick i slutet av 2012 till 464 miljarder kronor (se diagram 25). Av utlåningen skedde cirka 39 procent till svenska företag, 14 procent till svenska hushåll, 26 procent till utländsk allmänhet och 20 procent till svensk offentlig sektor. På den svenska marknaden finns 52 företag som ingår i kategorin övriga kreditmarknadsföretag, varav 38 är finansbolag. Resterande företag är företags- och kommunfinansierade institut, monetära värdepappersbolag och monetära investeringsfonder.

Riskkapitalbolag
Begreppet riskkapital används ofta för att beskriva investeringar i onoterade bolag med aktivt ägarengagemang. Sådana bolag innebär ofta högre risk vilket innebär att banker normalt sett inte investerar i dem. I stället kan etablerade företag, som ännu inte är redo för börsnotering eller andra former av publik aktiehandel, få finansiering i form av privat riskkapital. Även mindre entreprenörer som vill utveckla sin verksamhet och slippa belåna privata tillgångar, som exempelvis bostaden, kan
Diagram 25. Övriga kreditmarknadsföretags utlåning till allmänheten Miljarder kronor
500

400

300

200

100

0

03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Övrig svensk utlåning Utländsk allmänhet Svensk offentlig sektor Svenska hushåll Svenska icke-finansiella företag
Källa: Riksbanken

86

Den svenska finansmarknaden 2013

söka privat riskkapital. Sådan finansiering har i ökande utsträckning kommit att kanaliseras via en speciell form av intermediärer, nämligen riskkapitalbolag. Riskkapitalinvesteringar som görs i onoterade bolag brukar benämnas private equity.110 Riskkapitalbolagen investerar alltså i onoterade företags aktiekapital. Investeringarna finansieras genom riskkapitalfonder som ägs av riskkapitalbolagen. Hur bolagen som riskkapitalbolaget investerar i, de så kallade portföljföretagen, utvecklas avgör hur stor avkastning riskkapitalbolaget får. Investeringarna kan i huvudsak delas in i investeringar i tidiga faser av ett företags livscykel, så kallade venture capitalinvesteringar, och investeringar i senare faser av livscykeln, så kallade buy out-investeringar. Investeringar i den tidiga fasen innebär i regel hög risk. Det beror på att objekten ofta är nystartade företag med svaga kassaflöden och få materiella tillgångar. Riskkapitalbolag skiljer sig också från andra finansiärer på så sätt att de ofta har ett aktivt ägarengagemang i företagen som de investerar i. I Sverige etablerades de första riskkapitalbolagen i slutet av 1980-talet. Utvecklingen har dock gått snabbt framåt, framför allt under de senaste åren. I december 2012 fanns det enligt Svenska riskkapitalföreningen (SVCA) 143 riskkapitalbolag i Sverige. Av dessa riktar merparten sig mot buy outsegmentet. Tillsammans förvaltade svenska riskkapitalbolag ett sammanlagt kapital på ungefär 500 miljarder kronor i slutet av 2012.111 I Sverige investeras riskkapital motsvarande en halv procent av BNP via riskkapitalbolag. En stor andel av kapitalet i de svenska riskkapitalfonderna kommer från utländska investerare. Bland investerarkategorierna finns institutionella investerare som fond-i-fond-förvaltare och pensionsfonder.112

Försäkringsbolag, fondbolag och pensionsfonder
Till de finansiella intermediärerna räknas också ett antal mellanhänder som inte i första hand ägnar sig åt kapitalförsörjning. Dit hör exempelvis försäkringsbolag, fondbolag och pensionsfonder. Dessa fyller var för sig skilda funktioner i det finansiella systemet och i samhällsekonomin. Det de har gemensamt är att de är viktiga placerare på de finansiella marknaderna. I egenskap av placerare ägnar de sig i större utsträckning åt att förvalta andras tillgångar än sina egna.

110 För en beskrivning av riskkapitalbolagen i Sverige se till exempel artikel ”Riskkapitalbolag i Sverige” i Riksbankens rapport Finansiell Stabilitet 2005:1. 111 Svenska riskkapitalföreningen: www.svca.se. 112 Svenska riskkapitalföreningen: www.svca.se.

Den svenska finansmarknaden 2013

87

Försäkringsbolag

Vid utgången av 2012 var 299 svenska försäkringsbolag verksamma på den svenska marknaden. Därutöver var ytterligare 38 utlandsägda filialer verksamma i Sverige. De flesta svenska försäkringsbolagen är små lokala företag, men den största delen av marknaden är koncentrerad till några få större bolag. Sammantaget hade försäkringsbolagen placeringstillgångar, det vill säga tillgångar som placerats för att generera avkastning, för cirka 3 165 miljarder kronor vid utgången av 2012 (se diagram 26). Av detta uppgick de tio största försäkringsbolagens andel till knappt 85 procent (se tabell 11).113 Försäkringsbolagen delas in i livförsäkringsbolag och skadeförsäkringsbolag. Liv- och skadeförsäkringsbolag har gemensamt att de försäkrar mot risk, men det handlar om helt olika risker. Dessa verksamheter får inte drivas i samma företag. Det är dock vanligt att de drivs inom samma koncern. Livförsäkringsbolagen kan ge ersättning när en försäkrad person blir oförmögen att arbeta, avlider eller uppnår pensionsålder. Vilken typ av ersättning försäkringen ger beror på hur produkten är utformad. Livbolagens produkter behöver inte bara ses som försäkringar, utan kan även ses som en form av långsiktigt sparande där försäkringstagaren har en fordran på det kapital som försäkringsbolaget förvaltar. Livförsäkringar delas in i traditionella livförsäkringar och fondförsäkringar. De traditionella livförsäkringarna ger en garanterad avkastning, det vill säga en garanterad lägstanivå. För fondanknutet sparande
Tabell 11. De tio största försäkringsbolagens placeringstillgångar vid utgången av 2012, bolagsgrupperingar Miljarder kronor Alecta Skandiakoncernen AMF Pension SEB Trygg Liv Folksam Länsförsäkringar SPP Livförsäkring Swedbank Försäkring Handelsbanken Liv If Skadeförsäkring Summa 10 största Summa samtliga
Anm. Exkl. AFA-koncernen. Källa: Svensk Försäkring

554 443 372 313 311 258 148 105 79 71 2 655 3 165

113 De totala placeringstillgångarna i tabell 11 och i diagram 26 i kapitlets början skiljer sig åt. Detta beror på att siffrorna i tabell 11 inte inkluderar AFA-koncernen medan siffrorna i diagram 26 gör det. AFA-koncernens placeringstillgångar uppgick till cirka 217 miljarder i slutet av 2012 (källa: Svensk Försäkring).

88

Den svenska finansmarknaden 2013

bestäms däremot avkastningen av de enskilda fondernas utveckling. Sparande i fondförsäkringar fungerar i princip på samma sätt som sparande i värdepappersfonder (se avsnittet om Fondbolag). Skadeförsäkringsbolag ersätter skador på egendom och betalar skadestånd till tredje man. Försäkringstagarna betalar premier för att vid en eventuell skada få ut ersättning för händelsen. Till skillnad från livförsäkringar är skadeförsäkringar inte något sparande. Skadeförsäkringsbolagens aktiviteter på värdepappersmarknaden har enbart som syfte att förvalta bolagets egna medel. För arbetstagare finns även avtalsförsäkringar som bygger på arbetsmarknadsavtal. Dessa ger kompletterande skydd vid exempelvis sjukdom, arbetsskada och pensionering. Försäkringsbolag i Sverige kan drivas i tre bolagsformer: vinstutdelande aktiebolag, aktiebolag drivna enligt ömsesidiga principer och helt ömsesidiga bolag. Aktiebolag drivna enligt ömsesidiga principer och helt ömsesidiga bolag är så kallade icke-vinstutdelande bolag. Ömsesidigheten innebär att försäkringstagarna bär risken för underskott i verksamheten. Omvänt tillfaller också ett eventuellt överskott i verksamheten försäkringstagarna. I vilken bolagsform ett försäkringsbolag bedriver sin verksamhet har således betydelse för bland annat hur avkastningen fördelas.
Diagram 26. Försäkringsbolagens placeringstillgångar Miljarder kronor
3 500 3 000 2 500 2 000 1 500 1 000 500 0 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 3 500 3 000 2 500 2 000 1 500 1 000 500 0 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Diagram 27. Försäkringsbolagens placeringstillgångar fördelade på typ av finansiell tillgång Miljarder kronor

Skadebolag Livförsäkringsbolag
Källa: SCB

Fastigheter Lån, övriga finansiella placeringar 1 Korta placeringar Obligationer Aktier
1. Ändrad definition från och med första kvartalet 2009. I nuvarande definition ingår bland annat utlåning, derivat och repor. Källa: SCB

Den svenska finansmarknaden 2013

89

Tillgångarna i ett vinstutdelande försäkringsaktiebolag består av så kallade placeringstillgångar, det vill säga premier som investerats i olika värdepapper. Skulderna består främst av så kallade försäkringstekniska avsättningar. De försäkringstekniska avsättningarna ska motsvara det belopp som krävs för att bolaget ska kunna uppfylla alla åtaganden som kan uppkomma med anledning av ingångna försäkringsavtal.114 Det egna kapitalet utgörs av återbäringsmedel, vilket är försäkringsbolagets ackumulerade vinst. I ett vinstutdelande försäkringsaktiebolag ägs det egna kapitalet av aktieägarna och det är aktieägarna som måste skjuta till kapital om bolaget inte lever upp till sina åtaganden. Försäkringstagarna tar inga finansiella risker i dessa bolag. Det gör de däremot i ett aktiebolag drivet enligt ömsesidiga principer och i helt ömsesidiga bolag, där försäkringstagarna själva ”äger” det egna kapitalet. I ömsesidigt verkande bolag tillfaller allt överskott som uppstår försäkringstagarna. Det innebär dock också att försäkringstagarna står för risken att det uppstår underskott, vilket kan innebära att till exempel pensionsutbetalningarna sänks. Av försäkringsbolagens samlade placeringstillgångar på 3 165 miljarder kronor utgjorde livförsäkringsbolagens placeringstillgångar knappt 85 procent (se diagram 26).

Försäkringsbolagens placeringstillgångar utgörs i huvudsak av aktier och obligationer. Detta innebär att fördelningen mellan aktietillgångar och övriga tillgångar varierar beroende på hur aktiebörsen utvecklas. Vid utgången av 2012 utgjorde aktier knappt 50 procent av placeringstillgångarna. Innehav i obligationer och korta placeringar utgjorde cirka 39 procent respektive 4 procent av placeringstillgångarna. Placeringar i fastigheter utgjorde endast en mindre del (se diagram 27). Placeringstillgångarna utgjordes till 30 procent av placeringar i utlandet.
Understödsföreningar och pensionsstiftelser

Förutom försäkringsbolag förekommer även understödsföreningar

(försäkringsföreningar) och pensionsstiftelser. I förhållande till försäkringsbolagen har dessa endast en liten andel av marknaden för pensionsförsäkringar.
Understödsföreningar är föreningar som driver försäkringsrörelse för anställda i ett eller flera företag. De riktar sig till personer som tillhör samma yrkesgrupp eller medlemmar i vissa intressegemenskaper.

114 Storleken på de försäkringstekniska avsättningarna bestäms av ett flertal faktorer som till exempel förväntad avkastning och livslängd, bedömningar av framtida driftkostnader och premieinkomster för ingångna avtal samt den diskonteringsränta som används vid beräkning av nuvärdet av bolagets framtida åtaganden.

90

Den svenska finansmarknaden 2013

De flesta av understödsföreningarna erbjuder endast pensionslösningar, men några få erbjuder även sjukförsäkringar. I slutet av 2012 fanns 78 understödsföreningar som tillsammans hade en balansomslutning på cirka 125 miljarder kronor.115, 116 Pensionssparande förekommer även i pensionsstiftelser. En arbetsgivare kan starta en pensionsstiftelse och varje år föra över belopp till denna som senare betalas ut till de anställda i form av pensioner. Pensionsstiftelsen är en egen juridisk person. I slutet av 2012 fanns ungefär 2 056 verksamma pensionsstiftelser i Sverige, vilka tillsammans hade cirka 179 miljarder kronor i tillgångar.
Fondbolag

Fondbolag administrerar och förvaltar kapital i värdepappersfonder. Varje fondbolag erbjuder som regel ett stort antal fonder med olika placeringsinriktning. De bankägda fondbolagen dominerar den svenska fondmarknaden. De fyra största fondbolagen, vilka är ägda av de största bankkoncernerna, svarar tillsammans för 59 procent av fondmarknaden (se tabell 12). För dessa fondbolag fungerar bankkontoren eller bankernas internetbanker som distributörer. Fondsparandet i Sverige omfattade vid utgången av 2012 totalt 2 013 miljarder kronor i förvaltat kapital. Detta kan jämföras med svenska hushållens totala inlåning i bankerna som uppgick till 1 269 miljarder kronor. Det förvaltade kapitalet i aktiefonder uppgick vid utgången av 2012 till 1 054 miljarder kronor. Förutom aktiefonder finns räntefonder,
Tabell 12. De tio största fondförvaltarna, förvaltat kapital december 2012 Miljarder kronor Robur SEB Nordea Handelsbanken Sjunde AP-fonden Länsförsäkringar AMF Pension SPP Fonder Brummer & Partners Skandia Fonder AB Summa 10 största Summa samtliga
Källa: MoneyMate

468 281 231 206 132 71 69 64 53 50 1 624 2 013

115 Flertalet understödsföreningar har egen kapitalförvaltning, medan en del lägger ut förvaltningen externt. Detta medför en viss överlappning i redovisningen av data, då dessa föreningars tillgångar även är inräknade i placeringstillgångarna för fondbolag. 116 Uppgiften avseende understödsföreningarnas sammanlagda balansomslutning avser utgången av 2011.

Den svenska finansmarknaden 2013

91

som placerar i räntebärande värdepapper, och så kallade blandfonder, som placerar i både aktier och räntebärande papper. Det förvaltade kapitalet i räntefonder och blandfonder uppgick till 476 respektive 387 miljarder för samma period. Förutom dessa fondtyper finns även hedgefonder som skiljer sig från andra fonder genom att förvaltningen är relativt obunden. Det gäller både placeringsstrategierna och vilka finansiella instrument, exempelvis derivat, som kan användas. Det förvaltade kapitalet i hedgefonder uppgick till 96 miljarder kronor vid utgången av 2012 (se tabell 13). Fondbolag knutna till försäkringsbolag har på senare år ökat sin andel av fondmarknaden markant. Det beror på det växande intresset för att välja fonder för pensionssparande. Detta är i sin tur delvis en följd av pensionsreformen 2000 med premiepensionsval (PPM). I premiepensionssystemet förvaltas de avsatta medlen till premiepension i värdepappersfonder. För privat pensionssparande finns också alternativ

som är knutna till fondsparande (se avsnittet om Försäkringsbolag). Dessa sparformer är i grunden samma produkt; det som skiljer dem åt är ägandeform och beskattning. Detta innebär att värdepappersfonderna i dag till viss del konkurrerar med livförsäkringsbolagen.
Under 2008 minskade fondförmögenheten i aktiefonder jämfört med åren dessförinnan, både i kronor och som andel av den totala fondförmögenheten. Detta berodde till stor del på den negativa utvecklingen på aktiemarknaderna. Fondförmögenheten ökade därefter kraftigt fram till 2010. Därefter har fondförmögenheten fallit tillbaka något men var vid utgången av 2012 fortfarande över de nivåer som rådde före finanskrisen. Av den totala fondförmögenheten utgjorde i slutet av 2012 aktiefonder cirka 50 procent, räntefonder 25 procent och andra fonder 25 procent (se tabell 13).
Tabell 13. Fondförmögenhet fördelat på typ av fond Miljarder kronor
 

2003 445 244 141 43 873

2004 514 275 158 50 997

2005 733 310 202 71 1 316

2006 868 340 238 82 1 528

2007 895 354 247 76 1 572

2008 543 373 204 66 1 185

2009 863 378 254 88

2010 1 160 403 297 84

2011

2012

Aktiefonder Räntefonder Blandfonder Hedgefonder Totalt

933 1 054 466 476 308 387 95 96 2 013

1 583 1 944 1 802

Källor: MoneyMate och Fondbolagens förening

92

Den svenska finansmarknaden 2013

Statliga pensionsfonder

Det svenska allmänna pensionssystemet består av två delar, en kollektiv och en individuell. Den kollektiva delen kallas ofta inkomstpension och är ett fördelningssystem där pensionerna finansieras med löpande avgifter. Den individuella delen är ett premiepensionssystem där utbetalningen av pensionerna finansieras med medel som fonderats under intjänandetiden och där pensionstagarna själva väljer förvaltare. Av den fastställda pensionsrätten på 18,5 procent av inkomsten förvaltas 16 procentenheter inom ramen för fördelningssystemet och 2,5 procentenheter inom premiepensionssystemet. De statliga AP-fondernas uppgift är främst att förvalta pensionsmedel inom ramen för fördelningssystemet. Detta sköts i första hand av Första, Andra, Tredje, Fjärde samt Sjätte AP-fonderna. Sjunde APfonden förvaltar, i konkurrens med privata fondbolag, medel inom premiepensionssystemet. I Sjunde AP-fonden placeras pensionsmedlen för de personer som avstått från att själva välja förvaltare för sin premiepension. Första, Andra, Tredje och Fjärde AP-fonderna har identiska placeringsregler som bland annat innebär att de får placera i alla noterade och omsättningsbara instrument på kapitalmarknaden.117 En restriktion är att minst 30 procent av fondernas tillgångar ska placeras i ränte­ bärande värdepapper med låg risk. En begränsad del av tillgångarna får utsättas för valutarisk. Sjätte AP-fonden har mer flexibla placeringsregler vad gäller val av instrument, men får däremot inte investera utomlands. Sjunde AP-fonden får också placera i andra instrument än aktier och räntebärande värdepapper och har, precis som de fyra första fonderna, mandat att placera utomlands. I slutet av 2012 uppgick AP-fondernas samlade placeringstillgångar till 1 123 miljarder kronor. Detta kan jämföras med livförsäkringsbolagen och fondbolagen, vars placeringstillgångar uppgick till 2 665 miljarder kronor respektive 2 013 miljarder kronor i december 2011.

Värdepappersinstitut
Värdepappersinstitut är ett samlingsbegrepp för de värdepappersbolag och svenska kreditinstitut som har Finansinspektionens tillstånd att bedriva värdepappersrörelse. Det omfattar också utländska företag som driver värdepappersrörelse från en filial i Sverige. Finansinspektionen kan ge tillstånd för åtta olika slags värdepappersverksamhet (se rutan ”Centrala regler inom finanssektorn”).
117 Upp till 5 procent av tillgångarna får placeras i onoterade värdepapper. Dessa placeringar måste dock ske indirekt via värdepappersfonder eller riskkapitalbolag.

Den svenska finansmarknaden 2013

93

Värdepappersinstituten har två huvudsakliga funktioner. Dessa är att bedriva handel med värdepapper för kunders räkning i eget namn, det vill säga kommissionshandel, och att köpa och sälja värdepapper för egen räkning i egenskap av marknadsgarant.118 Att vara marknadsgarant innebär att ställa tvåvägspriser, det vill säga både köp- och säljpriser. Alla marknadsgaranter måste därmed alltid vara beredda att köpa och sälja värdepapper. För att kunna göra detta behöver instituten hålla ett lager av värdepapper och tar därigenom på sig en del av marknadsrisken. Genom dessa båda huvudsakliga funktioner bidrar värdepappersinstituten till att skapa förutsättningar för en likvid och effektiv marknad för värdepapper. En annan viktig roll för värdepappersinstituten är att garantera och på andra sätt hjälpa till vid emissioner av värdepapper. De spelar i och med det en viktig roll för att minska informationsgapet mellan emittenter och investerare. Värdepappersinstituten har även möjlighet att lämna krediter till kunder som köper värdepapper och förvaltningstjänster. I begränsad utsträckning tar de också emot inlåning. I slutet av 2012 hade drygt 200 svenska företag något eller flera tillstånd att bedriva värdepappersrörelse. Drygt 60 procent av dessa företag var värdepappersbolag medan de övriga huvudsakligen var kreditinstitut såsom bankaktiebolag och sparbanker.
Värdepappersbolag

En typ av värdepappersinstitut är värdepappersbolag. Av de värdepappersbolag som var registrerade i slutet av 2012 hade två bolag sju av de åtta olika tillstånden för värdepappersverksamhet. Ett bolag hade i slutet av 2012 dessutom det åttonde tillståndet. Många värdepappersbolag är ofta specialiserade på någon eller några verksamheter där det räcker med endast ett eller ett par tillstånd. I den här gruppen finns exempelvis ett stort antal mindre kapitalförvaltningsbolag, men även andra specialiteter förekommer. Bland värdepappersbolagen finns till exempel även ett antal kraft- och råvarubolag. Eftersom många värdepappersbolag är inriktade på att förmedla köp- och säljintressen är balansomslutningen ofta relativt liten. Vid Slutet av 2012 uppgick värdepappersbolagens samlade balansomslutning till cirka 23 miljarder kronor.

118 Marknadsgaranter benämns också ”market-makers”. Denna roll förklaras närmare i kapitlet De finansiella marknaderna.

94

Den svenska finansmarknaden 2013

Svenska kreditinstitut som bedriver värdepappersrörelse

Utöver värdepappersbolagen driver även många banker omfattande värdepappersverksamhet. Av de totalt 38 bankaktiebolag som var registrerade i Sverige i slutet av 2012 hade 26 tillstånd att driva värdepappersrörelse. Bland bolagen med flest tillstånd finns exempelvis de fyra storbankerna. Bland de bankaktiebolag som driver värdepappersrörelse finns även en grupp med bolag som i grunden endast bedriver värdepappers­ rörelse men som av olika skäl ansökt om och fått banktillstånd, främst för att de inte ska utsättas för begränsningar och få konkurrens­ nackdelar gentemot bankerna. Därutöver har svenska värdepappers­ bolag möjlighet att ansöka om att få ta emot inlåning på konto, om än med vissa begränsningar. Syftet är att underlätta värdepappersrörelsen. Förutom dessa värdepappersbolag och bankaktiebolag hade 47 sparbanker något eller några tillstånd för värdepappersrörelse i slutet av 2012. Vanligen rörde det sig om tillstånd att förmedla värde­ pappersaffärer, det vill säga att ta emot kunders order lokalt och vidare­ befordra dem till någon anknuten bank som innehar fler tillstånd.

Den svenska finansmarknaden 2013

95

Centrala regler inom finanssektorn

D

e finansiella företagen tillhandahåller tjänster som är av stor betydelse för samhället och för företagens kunder. Därför finns det många regler som de måste följa. Dessa regler kan finnas i lagar som beslutas av riksdagen, förordningar som beslutas av regeringen eller föreskrifter som beslutas av Finans­ inspektionen (författningar). Innehållet i reglerna styrs dock i stor utsträckning av vad som beslutats inom EU. Förordningar och direktiv är några av de rättsakter som EU kan besluta om. En EU-förordning är bindande och direkt tillämplig i Sverige, och gäller alltså utan att omvandlas till en svensk författning. Till skillnad från förordningarna behöver dock direktiven omvandlas till svenska författningar, till exempel lagar. Detta är något som Sverige är skyldigt att göra på grund av vårt medlemskap i EU. Dessutom har de europeiska tillsynsmyndigheterna omfattande regleringsbefogenheter.
Banker och kreditmarknadsföretag

Banker som driver bankrörelse och kreditmarknadsföretag som

driver finansieringsrörelse regleras i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Av lagen framgår bland annat vad bank- och finansieringsrörelse är och att banker och kredit­ marknadsföretag behöver tillstånd från Finansinspektionen innan de får börja med sådan verksamhet. Med bankrörelse menas en verksamhet som kombinerar betalningsförmedling via så kal�lade generella betalsystem med att ta emot medel (till exempel inlåning på konto) som ska betalas tillbaka inom högst 30 dagar från det att kunden begär det. Även finansieringsrörelse kombinerar två verksamheter, nämligen att ta emot medel från allmänheten med att lämna kredit, ställa garanti för kredit, köpa fordringar (till exempel fakturor) eller finansiell leasing av lös egendom (till exempel bilar). Vid sidan om att driva bank- eller finansieringsrörelse får banker och kreditmarknadsföretag ägna sig åt annan finansiell verksamhet. En bank kan vara antingen ett bankaktiebolag, en sparbank eller en medlemsbank. Ett kreditmarknadsföretag kan vara ett aktie­ bolag eller en ekonomisk förening. Banker och kreditmarknadsföretag

96

Den svenska finansmarknaden 2013

(kreditinstitut) står under tillsyn av Finansinspektionen. Lagen om bank- och finansieringsrörelse beskriver vilka krav som banker och kreditmarknadsföretag måste uppfylla. Dit hör bland annat bestämmelser om hur de ska organisera och bedriva sin verksamhet och vilka krav som ställs på deras ägare och ledning. Av lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet framgår att företag som, utan att vara tillståndspliktiga enligt lagen om bank- och finansieringsrörelse, bedriver viss finansiell verksamhet har anmälningsplikt till Finansinspektionen En annan lag gällande bankernas och kreditmarknadsföretagens verksamhet är lagen om kapital­ täckning och stora exponeringar. Den lagen anger hur stort buffertkapital en bank eller ett kreditmarknadsföretag ska ha i förhållande till de risker de tar och hur detta kapital ska beräknas. En annan viktig lag är lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Den lagen syftar bland annat till att förhindra att finansiell verksamhet utnyttjas för att dölja egendoms samband med brottslig verksamhet eller finansiering av terrorism. Exempel på andra lagar som styr banker och kreditmarknads-

företag är konsumentkreditlagen och lagen om insättningsgaranti. I konsumentkreditlagen finns det bland annat bestämmelser om ångerrätt för kreditavtal, god kreditgivningssed, kreditprövning, information till konsumenten och betalning av en skuld i förtid. Lagen om insättnings­ garanti syftar till att per kund och institut garantera kontomedel upp till 100 000 euro. Beloppet betalas dock ut i svenska kronor. Alla typer av konton hos banker och kreditmarknadsföretag (och värdepappersinstitut som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto, se nedan) omfattas av garantin. Lagen om betaltjänster och lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument omfattar konton, tjänster och produkter som avser betalningar. Lagen om betaltjänster syftar bland annat till att säkerställa att det finns tydliga och konsumentvänliga regler för betalningar. Bland annat förbjuder lagen handlare att ta ut avgifter för betalning med kort. Dessutom regleras hur lång tid en betalning får ta, normalt en till två bankdagar beroende på vilken typ av transaktion det handlar om. Lagen reglerar också vilken information banker och andra betaltjänstleve-

Den svenska finansmarknaden 2013

97

rantörer ska ge till sina kunder. Lagen om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument klargör kontohavarens ansvar när ett betalningsinstrument används av någon obehörig. Ett betalningsinstrument kan i detta fall vara ett kontokort, en pinkod eller en koddosa för en internetbank. Lagen reglerar bland annat hur förlusten ska fördelas om ett kort hamnar i orätta händer. Lagen om statligt stöd till kreditinstitut, även kallad stödlagen, kom till för att hantera den finansiella kris som kulminerade 2008. Stödlagen ger staten möjlighet att stödja banker och kreditmarknadsföretag om det behövs för att förhindra att de får finansiella problem som kan hota stabiliteten i det finansiella systemet. Exempelvis kan staten i ett sådant läge lämna garantier, ge kapitaltillskott eller i sista hand ta över ägandet av ett kreditinstitut genom att tvångsinlösa bolagets aktier. Med utgångspunkt i stödlagen har det införts dels ett program för upplåning med statlig garanti, dels ett kapitaltillskottsprogram.
Inlåningsföretag

kreditinstitut och värdepappersbolag ta emot pengar från allmänheten (till exempel inlåning) som ska betalas tillbaka inom ett år från det att kunden begär det. De måste då först registrera sig hos Finansinspektionen. Dessa företag, så kallade inlåningsföretag, får ta emot högst 50 000 kronor per konsument, men någon motsvarande beloppsbegränsning finns inte för pengar som tas emot av företag. Inlåningsföretag står inte under tillsyn, men ska kontrolleras av Finansinspektionen en gång per år. Även dessa företag omfattas av lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. De pengar som tas emot av ett inlåningsföretag omfattas varken av insättningsgarantin eller investerarskyddet.
Försäkringsrörelse

Enligt lagen om inlåningsverksamhet får även andra aktiebolag och ekonomiska föreningar än

Den privata försäkringsverksamheten regleras i två grundläggande lagstiftningsblock: försäkringsrörelselagen och försäkringsavtalslagen. Försäkringsrörelselagen innehåller regler om bildandet av, verksamheten i och tillsynen över svenska försäkringsföretag. Reglerna skiljer mellan skadeförsäkringsrörelse och livförsäkringsrörelse, verksamheter som i princip ska bedrivas i skilda bolag. Dess-

98

Den svenska finansmarknaden 2013

utom går det en skiljelinje mellan försäkringsföretag som meddelar direkt försäkring och återförsäkringsbolag. Ett återförsäkringsbolag får inte driva någon annan rörelse än återförsäkringsrörelse. Det finns dock inte något hinder för skade- och livförsäkringsföretagen att driva återförsäkringsverksamhet. Försäkringstagarna skyddas bland annat genom krav på att företagen måste ha ett visst buffertkapital utöver de åtaganden som företaget har. Försäkringsavtalslagen reglerar rättsförhållandet mellan försäkringsgivare, försäkringstagare och andra som försäkringen ska skydda. Lagen gäller skade-, liv-, olycksfalls-, sjuk- och konsumentförsäkringar. Lagen om försäkringsförmedling reglerar själva förmedlingen av försäkringar och behandlar tillståndsgivning för verksamheten, central registrering av förmedlaren samt anger vissa skyldigheter för förmedlaren.
Finansiella marknader

Lagen om värdepappersmark­ naden behandlar flera verksamheter som är viktiga för en fungerande värdepappersmarknad, nämligen värdepappersrörelse, börsverksamhet och liknande samt clearing och avveckling. Som huvudregel krävs det till-

stånd för ett företag som vill ägna sig åt någon av dessa verksamheter, och företagen står sedan under Finansinspektionens tillsyn. Med värdepappersrörelse avses till exempel köp eller försäljning av finansiella instrument (som aktier) på kunders uppdrag, rådgivning, diskretionär portföljförvaltning och investeringsrådgivning om finansiella instrument. De företag som får driva värdepappersrörelse kal�las för värdepappersinstitut (eller värdepappersbolag). Lagen om värdepappersmarknaden innehåller regler bland annat om hur värdepappersinstituten ska organisera och bedriva sin verksamhet, och vilka krav som ställs på deras ägare och ledning. I lagen finns även uppföranderegler som syftar till att skydda kunderna. Liksom kredit­ instituten omfattas de svenska värdepappersinstituten av lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar och lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. För börser och liknande regle­ rade marknader beskriver lagen om värdepappersmarknaden bland annat vilka krav som ställs på börsens verksamhet. Den beskriver också vilka krav som ska uppfyllas för att ett finansiellt instrument ska tas upp till han-

Den svenska finansmarknaden 2013

99

del på en reglerad marknad, och regler om tillträde till reglerade marknader. Dessutom finns det bestämmelser om vilka krav som ställs på en börsägare och börsledning. En clearingorganisation som ägnar sig åt clearingverksamhet (det vill säga clearing eller avveckling) ska enligt lagen uppfylla särskilda verksamhetskrav. Krav ställs både på den som tillhanda­ håller clearingen och på den som deltar i clearingen. Dessutom finns det bestämmelser om vilka krav som ställs på en clearing­ organisations ägare och ledning. För att tillhandahålla clearingtjänster som central motpart finns sedan 1 januari 2013 regler om tillstånd och tillsyn i EU-förordningen om OTCderivat, centrala motparter och transaktionsregister (EMIR). I förordningen finns regler om hur en central motpart ska organisera och bedriva sin verksamhet, vilka krav som ställs på dess ägare och ledning och vilket buffertkapital som ska finnas. Dessutom finns bestämmelser om vilka typer av derivatkontrakt som ska clearas via en central motpart samt krav på rapportering av derivatkontrakt till ett transaktionsregister. En annan lag som har särskild betydelse för handeln med värde-

papper är lagen om kontoföring av finansiella instrument. Av kontoföringen framgår till exempel vem som är ägare till aktier och andra finansiella instrument. Lagen innehåller bestämmelser om bland annat de åtgärder som vidtas efter clearingen och avvecklingen av en värdepappers­ affär, nämligen kontoföring av de värdepapper som bytt ägare på den nye ägarens värdepapperskonto. Handeln med värdepapper regleras även i exempelvis lagen om handel med finansiella instrument och lagen om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument. Lagen om handel med finansiella instrument innehåller bland annat bestämmelser om när det finns en skyldighet att upprätta prospekt vid försäljning av finansiella instrument samt anmäla innehav av aktier. Lagen om straff för marknadsmissbruk innehåller straffrättsliga bestämmelser för handel med finansiella instrument av någon som har tillgång till icke offentliggjord information som påverkar priset på instrumentet (insiderbrott) samt för ageranden som påverkar priset på ett finansiellt instrument som handlas på värdepappersmarknaden (otillbörlig marknadspåverkan).

100

Den svenska finansmarknaden 2013

Lagen om finansiell rådgivning till konsumenter säkerställer konsumentskyddet vid så kallad placeringsrådgivning, det vill säga rådgivning som avser placeringar i finansiella instrument. I lagen om investerarskydd finns regler som ger visst ekonomiskt skydd till investerare som förlorat deponerade värdepapper om det förvaltande värdepappersinstitutet, fondbolaget eller förvaltnings­ bolaget går i konkurs. Investeringsskyddet uppgår i dag till 250 000 kronor per kund och institut. I lagen om investeringsfonder och lagen om alternativa investeringsfonder finns det bestämmelser om fondverksamhet. En svensk fond är en samling värdepapper, till exempel aktier och obligationer. Fondens tillgångar ägs av de som satt in pengar i fonden. Fonderna förvaltas av ett fondbolag. Fondbolaget, som behöver tillstånd för sin verksamhet, väljer vilka värdepapper som fonden ska investera i. Förvaringen av en fonds tillgångar samt fondens in- och utbetalningar sköts dock av ett så kallat förvaringsinstitut. Det verkställer också de beslut som fattats av fondbolaget och kontrollerar samtidigt att de överensstämmer med lagen eller fondbestämmelserna. Förvaringsinstitutet ska vara en bank eller

ett annat kreditinstitut. Fondbolag och förvaringsinstitut ska verka oberoende av varandra.
Rekommendationer och allmänna råd

Det finns även ett stort antal rekommendationer, allmänna råd och andra icke-bindande rätts­ akter gällande olika betydelsefulla frågor för finansmarknadens a­ ktörer. Även om rekommendationerna inte är bindande förväntas finansmarknadens parter följa dem. Syftet med dessa icke-bindande rättsakter är ofta att komplettera lagar och förordningar med reglering på detaljnivå eller att ge olika aktörer information om hur en viss tillsynsmyndighet kommer att tolka en lagbestämmelse. Rekommendationer och allmänna råd för finansmarknadens parter ges ut av såväl Finansinspektionen, EU och dess tillsynsmyndigheter som internationella organisationer.
Kommande regleringar

I kölvattnet av den finansiella kris som kulminerade 2008 har ett genomgripande arbete inletts för att reformera det internationella ramverket för finansiell tillsyn och reglering. Detta innebär att det kommer att ske stora förändringar

Den svenska finansmarknaden 2013

101

i regelverken de kommande åren. Dessa förändringar kommer i sin tur att ha stor effekt på såväl fi-

nansiella företag som granskande myndigheter.

102

Den svenska finansmarknaden 2013

n Den finansiella infrastrukturen

En viktig förutsättning för finansiell stabilitet är en väl fungerande finansiell infrastruktur. Den finansiella infrastrukturen består av olika system och rutiner för hur systemen ska användas.119 Detta kapitel inleds med en principiell beskrivning av hur en betalning går till. Därefter beskriver vi mer ingående transaktioner vid handel med finansiella instrument och transaktioner vid handel med valuta. Dessutom redogör vi för vad massbetalningar är och hur betalningsinstrument används. Kapitlet avslutas med en beskrivning av de viktigaste systemen i den svenska finansiella infrastrukturen och en illustration av betalningsströmmarna i Sverige.

Olika typer av betalningar
Det finns olika typer av betalningar, exempelvis enkla betalningar, som de som genomförs med kontanter, eller mer komplicerade, som exempelvis kortbetalningar där det krävs en eller flera mellanhänder för att betalningen ska kunna genomföras. Nedan följer en beskrivning av tre olika typer av betalningar och de olika krav dessa ställer på den finansiella infrastrukturen.
ENKEL BETALNING

En enkel betalning, exempelvis en kontantbetalning, innebär att fordran upphör i och med att köparen betalar säljaren med sedlar eller mynt. Inga mellanhänder krävs för en sådan betalning och inget tidsglapp uppstår från det att betalningen har inletts till dess att den är genomförd. I figur 4 finns ett exempel på en enkel betalning.
BETALNING MED EN MELLANHAND

Den stora skillnaden mellan en enkel betalning och en betalning med en mellanhand är att den senare kräver en bakomliggande, stödjande struktur för att kunna genomföras. Det krävs alltså fler aktörer än de som är direkt involverade i transaktionen.

119 Riksbanken definierar den finansiella infrastrukturen som de system som hanterar finansiella positioner och/eller möjliggör finansiella flöden mellan olika aktörer, deras legala ramverk och rutiner samt deltagarnas användning av dessa system.

Den svenska finansmarknaden 2013

103

En betalning med en mellanhand är exempelvis en kontoöverföring mellan två personer med konto i samma bank där betalningsavsändaren initierar betalningen genom att ge banken uppdraget att överföra medlen. Banken överför därmed medlen från avsändarens konto till mottagarens konto och informerar mottagaren om att dennes konto har krediterats. När överföringen är utförd är betalningen avvecklad och därmed slutförd. I figur 5 illustreras transaktionen mellan A och B, där A och B har konton hos samma bank. Banken får information om transaktionen, debiterar A:s konto och krediterar B:s konto med samma belopp.
BETALNING MED FLERA MELLANHÄNDER

Bilden blir mer komplicerad om A och B har konton hos olika banker. Då krävs det fler system och en mer utvecklad finansiell infrastruktur för att föra över information om transaktionen mellan parterna. En s­ ådan infrastruktur omfattar inte bara system utan även alla rutiner och regelverk som behövs för att hantera en kontobaserad betalning från början till slut. Av detta följer att det vanligtvis uppstår ett tidsglapp från det att betalningen initierats till dess att den är genom­ förd.120 Den finansiella infrastruktur som krävs vid den här typen av betalningar illustreras i figur 6.
Figur 4. Exempel på en enkel betalning

Köpare Betalning Vara eller tjänst Säljare

A

B

Figur 5. Exempel på betalning med en mellanhand

Köpare Bank

A

Betalning Vara eller tjänst

A
Säljare

B

Information

B

A B

A:s bankkonto B:s bankkonto

120 På senare tid har dock vissa institut börjat erbjuda så kallade realtidsbetalningar där tidsglappet krymper till ett antal sekunder. Läs mer om detta under Bankgirot och rutan om Swish.

104

Den svenska finansmarknaden 2013

A och B kan vara individer, företag eller myndigheter. A köper en vara eller en tjänst av B, och A betalar för den genom att överlämna någon typ av betalning till B. Med dessa steg är betalningen genomförd. De processer som hanteras där kan i allmänhet sammanfattas i tre steg.121 I det första steget kontrolleras och auktoriseras betalningen. Detta sker ofta vid själva betalningen och innebär att man kontrollerar parternas identitet och att betalningen är giltig. I detta steg kontrolleras också saldot på kontot hos betalningsavsändaren. Om kontrollen visar att det finns tillräckligt med likvida medel kan betalningen godkännas, det vill säga auktoriseras.122 I det andra steget sker clearing av transaktionen. Det innebär att instruktioner och information om överföringen sammanställs. Clearingen123 utförs av en clearingorganisation. I exemplet som visas i figur 6 avser clearingen en sammanställning av transaktioner mellan två parter, A:s och B:s banker, och kallas därför bilateral clearing. Om det finns flera konton och betalningsförmedlare inblandade kan sammanställningen av transaktioner göras för alla motparter samtidigt, vilket kallas multilateral clearing. Clearinguppdragen kan antingen beräknas som bruttobelopp eller nettobelopp. A:s bank kan till exempel behöva betala B:s bank 100 kronor samtidigt som B:s bank måste betala A:s bank 50 kronor. Om clearinguppdragen då beräknas som bruttobelopp, det vill säga totala summor, innebär det att A:s bank betalar 100 kronor och B:s bank betalar 50 kronor. Alternativt kan clearingorganisationen använda sig av bilateral nettning. Bilateral nettning uppstår när två parter kvittar
Figur 6. Exempel på betalning med flera mellanhänder

Köpare

A

Bank A Clearingorganisation Avvecklingssystem Bank A    Bank B  

Säljare

B

Bank B

121 De tre delprocesserna – kontroll/auktorisation, clearing och avveckling – sker även i de fall betalningsavsändaren och betalningsmottagaren har konto hos samma bank, men hanteras då i stället av bankens interna system. 122 I det tredje steget kontrollerar man huruvida den bank som deltar i avvecklingssystemet har tillräckligt med likvida medel för att betalningen ska kunna avvecklas. 123 Sammanställning av information som kan inkludera nettning.

Den svenska finansmarknaden 2013

105

sina skulder och fordringar. Därmed utsätts parterna för lägre risker g­ entemot varandra och behovet av likviditet minskar. Om clearing­ positionerna sammanställs i det här fallet medför det att A:s bank betalar 50 kronor till B:s bank. Vid multilateral nettning kvittas samtliga deltagares skulder och fordringar mot varandra. Varje deltagare får då en enda fordran på eller skuld till övriga deltagare.124 I vissa fall kan clearing i stället ske via en central motpart.125 I det tredje och sista steget avvecklas betalningen. Det innebär att själva överföringen från betalarens konto till mottagarens konto slutförs. Före avvecklingen kontrolleras om det finns likvida medel på de konton som bankerna själva har för det ändamålet i ett avvecklings­ system. Betalningen leder till att den avsändande bankens konto debiteras och den mottagande bankens konto krediteras med det överförda beloppet. Den avsändande banken debiterar och den mottagande banken krediterar kundernas konton. Denna avveckling sker normalt på de konton som bankerna och vissa andra finansiella företag, till exempel clearingorganisationerna, har i ett lands centralbank. Avvecklingen sker därmed i centralbankspengar på likvidkonton i ett avvecklingssystem som vanligtvis tillhandahålls av centralbanken. Ett sådant avvecklingssystem kan alltså liknas vid en bank för bankerna. Läs mer om svenska avvecklingssystem i avsnittet om RIX och om avvecklingssystemet Betalningar i realtid i avsnittet om Bankgirot. När de tre stegen kontroll/auktorisation, clearing och avveckling genomförts är betalningen slutförd – man brukar säga att betalningen är slutgiltig och oåterkallelig efter avveckling.

Transaktioner vid handel med finansiella instrument
Finansiella instrument innefattar bland annat värdepapper som aktier, obligationer och derivat. Vid en transaktion med aktier eller obligationer är stegen i stort sett desamma som i exemplet med en betalning med fler än en mellanhand. Därför behövs också en liknande infrastruktur. Skillnaden mellan en betalning med flera mellanhänder och en transaktion med finansiella instrument är att värdepappershandeln medför två flöden. Förutom överföringen av betalningen för värde­ papperen från köparen till säljaren (betalningsledet), sker också en överföring av själva värdepapperen från säljaren till köparen (värde­
124 Om vi i stället antar att det finns tre deltagare, där A ska betala 100 kronor till B och 120 kronor till C, där B ska betala 50 kronor till A och 20 kronor till C samt där C ska betala 150 kronor till B, uppstår nettopositionerna för A: -170 kronor, för B: +180 kronor och för C: -10 kronor. Betalningsflödena kan då förenklas så att A betalar 170 kronor till B och C betalar 10 kronor till B. 125 Läs mer om central motpartsclearing i stycket om transaktioner vid handel med finansiella instrument.

106

Den svenska finansmarknaden 2013

pappersledet). En schematisk bild av värdepappershandeln finns i figur 7.126 En värdepapperstransaktion består av tre steg. Det första steget är att en transaktion inleds. Det gör den när A och B har gett sina köprespektive säljordrar – via en mäklare – till en marknadsplats och ordern har matchats. En mäklare kan även hitta en motpart utan­ för marknadsplatsen, eller träda in som motpart själv; man säger då att transaktionen sker OTC127. Eftersom stora belopp hanteras vid handel med värdepapper är säkerhetsaspekten särskilt viktig. En missupp­ fatt­ ning vid en sådan affär skulle kunna få allvarliga ekonomiska konse­ kvenser för parterna. I det andra steget skickas transaktionen till av­ vecklingssystemet.128 Där kontrolleras parternas identitet och därefter sammanställs instruktionerna om överföringarna. I det tredje och slutgiltiga steget avslutas transaktionen genom att affären avvecklas då överföringarna i både betalningsledet och värdepappersledet genomförs samtidigt. Att avveckla betalningsledet och värdepappers­ ledet samtidigt kallas leverans mot betalning, på engelska ”Delivery versus Payment” (DvP) och är ett sätt att minimera motpartsrisken i en värdepapperstransaktion. Det finns då ingen risk att en aktör betalar för något som den inte får, vilket skulle kunna vara fallet om de båda transaktionerna skedde vid skilda tillfällen. Transaktioner med derivatinstrument medför några viktiga skillnader jämfört med transaktioner med aktier eller obligationer. En derivattransaktion innebär att parterna ingår ett kontrakt vars värde beror på förändringar i värdet på ett underliggande instrument.129 En sådan transaktion behöver alltså inte innebära – men kan innebära – att
Figur 7. Exempel på transaktion med finansiella instrument

Köpare

A

Mäklare A

Avvecklingssystem (Euroclear Sweden) Avveckling – värdepapper A:s konto B:s konto  

Marknadsplats Avveckling – betalning A:s konto B:s konto   Mäklare B

Säljare

B

126 Figur 7 illustrerar ett exempel på en transaktion utan central motpart. 127 ”Over the counter” är ett samlingsnamn för de affärer som sker utanför en central handelsplats (till exempel en börs). 128 Detta är förutsatt att transaktionen sker utan central motpart. 129 Det underliggande instrumentet kan vara ett värdepapper, en viss valuta eller en råvara.

Den svenska finansmarknaden 2013

107

äganderätten till det underliggande instrumentet överförs, något som alltid sker vid aktie- eller obligationsaffärer. Dessutom medför en derivattransaktion att investeraren utsätter sig för en motpartsrisk under en längre tid, jämfört med vid aktie- och obligationsaffärer. Kontraktet kan löpa under flera månader eller till och med år och under hela denna tid kan värdet av fordran på motparten förändras. Därmed ökar risken för att motparten inte kan betala som planerat. Denna risk finns kvar ända till derivatkontraktet förfaller. Det är också först då som transaktionen avvecklas. I clearing och avveckling av finansiella instrument kan en så kallad central motpart (CCP130 ) förekomma. En central motpart anses bidra till säkrare avveckling genom att gå in som köpare till alla säljare och säljare till alla köpare i värdepapperstransaktionerna. Både den köpande och den säljande parten får därmed den centrala motparten som motpart. Motpartsrisken mot många motparter ersätts således med motpartsrisk mot en aktör, den centrala motparten. Figur 8 och figur 9
131

Figur 8. Utväxling av likvider till följd av värdepapperstransaktioner utan central motpart131 40

Bank A
50 5 10 10

Bank B
A 20 B C

A

B 40

C  5 20

Att betala 45 70 20

50 10 60 10 50

Bank C

Att få

25

135

Figur 9. Utväxling av likvider till följd av värdepapperstransaktioner med central motpart

Bank A
15

Bank B
A 20 B C

CCP 15 –20 5

CCP

5

Bank C

130 ”Central counterparty”. 131 En utväxling av värdepapper hanteras på motsvarande sätt.

108

Den svenska finansmarknaden 2013

illustrerar skillnaden mellan att inte använda en central motpart och att göra det, i såväl omsättning som i antalet avvecklingstransaktioner. Om transaktionerna clearas och avvecklas utan central motpart, som i figur 8, måste de tre deltagarna var och en betala respektive ta emot två betalningar. Sammanlagt hanteras då sex transaktioner och omsättningen uppgår till 135 kronor. Om transaktionerna i stället clearas och avvecklas via en central motpart, som i figur 9, minskar antalet avvecklingstransaktioner till tre vilket därmed också minskar utväxlingen av likvider mellan deltagarna. Deltagarnas nettoposition gentemot den centrala motparten är skillnaden mellan vad var och en skulle ha betalat ut sammanlagt och vad de skulle ha fått från de övriga vid clearing och avveckling utan central motpart. Detta visas i tabellen i figur 9 och är skillnaden per deltagare mellan sista kolumnen och sista raden i tabellen i figur 8. Omsättningen reduceras på så sätt till 40 kronor. Jämförelsen i exemplet kräver dock att samtliga transaktioner i figur 8 kan hanteras av den centrala motparten i figur 9. Om så inte är fallet är det inte säkert att omsättningen och nettopositionerna reduceras.

Den svenska finansmarknaden 2013

109

E

OTC-derivatreformen – säkrare riskhantering och ökad transparens
fter den senaste finanskrisen identifierades två problem på marknaden för OTC-derivat132, dels avsaknad av transparens, dels bristande riskhantering. OTC-derivatmarknaden är en mycket stor marknad och storleken i kombination med problemen innebär stora risker i det globala finansiella systemet. G20-ledarna133 har därför kommit överens om att OTC-derivatmarknaden ska reformeras.134 Det de kommit överens om består av fem delar: • rapportering till transaktions­ register • handel av standardiserade OTC-derivat på marknads­ platser • central motpartsclearing av standardiserade OTC-derivat • marginalsäkerhetskrav på bilateralt clearade OTC-derivat • högre kapitalkrav för exponeringar i bilateralt clearade OTC-derivat
Rapportering till transaktionsregister

All handel med OTC-derivat ska rapporteras till så kallade transaktionsregister. Rapportering av transaktioner ökar transparensen genom att information kring OTC-derivat samlas hos centrala transaktionsregister. Detta gör det lättare, framför allt för myndigheter, att få en bild av de exponeringar enskilda aktörer har och hur OTC-derivatmarknaden i stort ser ut.
Handel på marknadsplatser

Handel på organiserade handelsplatser bidrar till ökad transparens då det där finns tydliga och transparenta regler för handeln och dessutom finns samlad information om exempelvis volymer och priser. Dessutom bidrar handel på marknadsplatser till att minska marknadsmissbruk. Alla OTC-derivatkontrakt är dock inte lämpliga för handel på marknads-

132 En derivattransaktion innebär att parterna ingår ett kontrakt vars värde beror på förändringar i värdet på ett underliggande instrument. En sådan transaktion behöver alltså inte innebära – men kan innebära – att äganderätten till det underliggande instrumentet överförs, något som alltid sker vid aktie- eller obligations­ affärer. OTC är en förkortning av over the counter och innebär att handeln inte sker på en reglerad marknadsplats/organiserad handelsplats. 133 The Group of Twenty (G20) är det främsta forumet för internationellt samarbete rörande de viktigaste frågorna på den globala ekonomiska och finansiella agendan. G20 består av finansministrar och centralbankschefer från 19 länder, Sverige deltar endast de gånger Sverige innehar ordförandeskapet i EU:s ministerråd vilket Sverige innehade 2009. 134 G20-ledarna gjorde överenskommelser rörande OTC-derivatreformen främst 2009 men gjorde även en uppdaterad överenskommelse 2011.

110

Den svenska finansmarknaden 2013

platser, exempelvis om de är alltför individuellt anpassade eller om antalet kontrakt är väldigt litet.
Central motpartsclearing

men. För att skydda sig mot sådana förluster har en central motpart tillgång till förutbestämda finansiella resurser.
Marginalsäkerhetskrav för bilateralt clearade OTC-derivat

För en förbättrad hantering av risker, särskilt motpartsrisker135, ställs krav på de som ingår OTCderivattransaktioner att använda centrala motparter. En central motpart är en aktör i den finansiella infrastrukturen som agerar mellanhand mellan köpare och säljare i en värdepapperstransaktion. Vid central motpartsclearing ersätts det ursprungliga kontraktet mellan köpare och säljare av två nya kontrakt med den centrala motparten. I och med detta kommer de ursprungliga motparterna i affären inte längre ha någon direkt relation till varandra, utan i stället till den centrala motparten. Det är viktigt att en central motpart hanterar sina risker på ett säkert sätt. Den huvudsakliga risken för en central motpart är att en eller flera av dess medlemmar går i konkurs. Konkurs av en medlem kan innebära att den centrala motparten drabbas av förluster på grund av eventuella exponeringar gentemot medlem-

Alla OTC-derivat är inte lämpliga att cleara via en central motpart, dessa OTC-derivat måste därför riskhanteras på annat sätt. För att förbättra riskhanteringen av dessa kontrakt måste motparterna i stället ställa säkerheter till varandra. Säkerheterna som motparterna ställer till varandra ska göra att om en motpart inte uppfyller sin del av avtalet blir förlusterna för den andra motparten mindre eller i bästa fall inte några alls.
Högre kapitalkrav för banker på bilateralt clearade OTCderivat

Även om bankernas riskhantering av OTC-derivat förbättras genom de ovan nämnda nya kraven är bankerna ändå inte helt skyddade om deras motparter får allvarliga problem. För att ytterligare stärka bankernas motståndskraft åläggs banker därför kapitalkrav för exponeringar i bilateralt clearade OTC-derivat.

135 Motpartsrisk är risken att en motpart ska fallera/gå i konkurs innan transaktionen är avvecklad.

Den svenska finansmarknaden 2013

111

Transaktioner vid handel med valuta
Infrastrukturen för handel med valuta liknar i allt väsentligt den för handel med finansiella instrument. Även här är det två flöden som ska clearas och avvecklas. Skillnaden är att två betalningar byts mot varandra, en i vardera valutan. När valutatransaktioner ska avvecklas kan de ge upphov till stora risker. Om bankerna som handlar med varandra befinner sig i olika tidszoner finns risken att den ena parten i en valutaaffär betalar in den sålda valutan utan att få den köpta valutan. Detta innebär full motpartsrisk.136 Det finns dock system i infrastrukturen som hanterar detta och som kan eliminera motpartsrisken genom att de båda valutorna avvecklas samtidigt. CLS, Continuous Linked Settlement, är ett sådant system, och det finns beskrivet längre fram i kapitlet. Valutabetalningar som inte avvecklas via en särskild infrastruktur kräver förmedling av banker i andra länder. Sådan förmedling är vanlig när valutahandeln härrör från vanliga betalningar och inte från handel i exempelvis finansiella instrument. Om till exempel en utländsk bank vill göra betalningar i svenska kronor för sin egen eller en kunds räkning, öppnar banken ett konto hos en svensk bank. Den svenska banken blir då en så kallad korrespondentbank. Den utländska banken sänder en betalningsinstruktion till den svenska korrespondentbanken med uppgifter om belopp och slutlig betalningsmottagare. Den svenska banken tar i sin tur ut beloppet i kronor från den utländska bankens konto. Om mottagaren av betalningen har konto i samma bank som den utländska banken, sätts beloppet direkt in på detta konto. Därmed är betalningen avvecklad. Om mottagaren är en annan svensk bank eller har sitt konto i en annan bank, måste betalningen först slussas genom den svenska finansiella infrastrukturen innan den når sin mottagare.

Massbetalningar
Massbetalningar kallas betalningar av relativt små belopp, som sker i ett stort antal.137 De kan ske på två sätt. Antingen genomförs betalningen direkt, som vid en betalning med kontanter. Eller också sker betalningen via ett bankkonto genom att använda ett betalningsinstrument, exempelvis en kortbetalning. Dessa två typer av betalningar skiljer sig åt i och med att kontanterna representerar ett värde medan ett kort – ett betalningsinstrument – i stället är ett sätt att hantera eller få tillgång till värden genom att initiera en kontoöverföring.
136 Motpartsrisk innebär risken att en låntagare inte kan fullgöra sina förpliktelser. Vid valutatransaktioner kallas denna risk ofta för Herstattrisk. 137 För mer information om massbetalningar i Sverige se Riksbanksstudie, juni 2013, ”Den svenska mass­ betalningsmarknaden”.

112

Den svenska finansmarknaden 2013

Vid en direkt betalning när man använder kontanter eller till exempel förskottsbetalda kort, behövs ingen finansiell infrastruktur vid själva transaktionen. Däremot behövs en sådan när man använder ett betalningsinstrument som initierar en kontoöverföring, annars kan betalningen inte utföras. En massbetalning kan vara pappersbaserad, det vill säga initierad via en check eller giroblankett, eller elektronisk, vilket innebär att den är initierad på elektronisk väg genom exempelvis ett kort eller via en Internetbank. På senare år har det dykt upp nya betalningsinstrument – till exempel i form av elektroniska pengar (e-pengar), betalningar via mobiltelefon (m-betalningar) och nya typer av förskottsbetalda kort. Det här avsnittet beskriver de massbetalningar som förekommer i Sverige. En schematisk beskrivning av de olika sätt som finns för att utföra massbetalningar finns i figur 10.
KONTANTER OCH FÖRSKOTTSBETALDA KORT

Kontanter används framför allt vid betalningar av mindre belopp men svarar för en stor andel av det totala antalet betalningar. Andelen har dock minskat på senare år till förmån för kortbetalningar. Eftersom det saknas övergripande statistik om kontantanvändningen kan den endast uppskattas. Att mäta mängden sedlar och mynt i omlopp i förhållande till bruttonationalprodukten (BNP) ger en indikation på hur stor kontantanvändningen är.138 En sådan mätning visar att andelen sedlar och mynt i omlopp i Sverige minskat från 10 procent år 1950 till dagens 4 procent. Under 2012 sjönk andelen sedlar och mynt i omlopp
Figur 10. Schematisk beskrivning av massbetalningar

Kontobaserat Elektroniskt Giro Autogiro Överföringar Bankkort Betalkort Kreditkort (E-pengar)* (Mobila betalningar)* Blankettgiro Post/bankväxel Check*

Direkt Förbetalda kort (E-pengar)*

Pappersbaserat

Kontanter

* Dessa sätt förekommer endast i liten utsträckning i Sverige

138 Tidigare användes termen M0 för att benämna mängden sedlar och mynt i omlopp.

Den svenska finansmarknaden 2013

113

medan BNP ökade och kurvan fortsatte därmed nedåt från 2011 (se diagram 28). Statistiken över kontantuttag i uttagsautomaterna visar att det samlade transaktionsvärdet har sjunkit under de senaste åren. Mellan 2004 och 2012 har det sjunkit med drygt 34 procent. Antalet trans­ aktioner i uttagsautomaterna har däremot inte minskat i samma utsträckning och detta tyder på att storleken på kontantuttagen blir allt mindre (se diagram 29). Förskottsbetalda kort kan delas in i interna och externa. Ett internt kort kan bara användas på en eller ett fåtal platser, till exempel inom samma butikskedja, och kan fungera antingen som ett sätt att lagra

Diagram 28. Sedlar och mynt i omlopp i förhållande till BNP Procent
10

8

6

4

2

0

50

55

60

65

70

75

80

85

90

95

00

05

10

15

Källa: SCB

Diagram 29. Uttagsautomater och terminaler Antal transaktioner i miljoner och miljarder kronor
2 200 2 000 1 800 1 600 1 400 1 200 1 000 800 600 400 200 0 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Uttagsautomater, antal transaktioner Uttagsautomater, transaktionsvärde Betalningsterminaler, antal transaktioner Betalningsterminaler, transaktionsvärde
Källa: Riksbanken

114

Den svenska finansmarknaden 2013

pengar elektroniskt eller som ett traditionellt betalkort hos den enskilde utgivaren. Ett externt kort kan användas som betalningsmedel även hos andra företag än utgivaren. Förskottsbetalda kort har en viktig likhet med kontanter i det att kunden har möjlighet att vara anonym.
BETALNINGSINSTRUMENT: ELEKTRONISKA OCH PAPPERSBASERADE

Oavsett vilket betalningsinstrument som används för att initiera en betalning bygger de alla på samma princip: att pengar överförs från köparens konto till säljarens konto. Detta medför tre viktiga skillnader jämfört med kontanter: • Ett betalningsinstrument, exempelvis ett bankkort, representerar i sig inget värde. • Det behövs en finansiell infrastruktur för att komma åt kontona. • Det uppstår ofta en fördröjning mellan betalningstillfället och betalningens slutgiltiga avveckling.
Elektroniska betalningsinstrument Kortbetalningar

Kort används främst för betalningar där köparen och säljaren möts direkt. Kort används dock även för distansbetalningar som Internetbetalningar. Därtill används de för att ta ut kontanter i uttagsautomater. De kort som finns utfärdade i Sverige är bankkort eller kreditkort och de är knutna till något internationellt kortsystem, vanligtvis Visa eller MasterCard. Det förekommer också att icke-finansiella företag ger ut kort, så kallade betalkort. Det handlar exempelvis om företag inom dagligvaruhandeln och bensinhandeln. De tre korttyperna beskrivs nedan. Ett bankkort (”debit card”) debiterar transaktionsbeloppet direkt på kortinnehavarens bankkonto och ger inte innehavaren någon kredit. Ett kreditkort (”credit card”) ger kortinnehavaren möjlighet att få kredit upp till en viss gräns. Efter en specificerad period betalas antingen hela skuldbeloppet eller en del av detta. I det senare fallet rullas det återstående skuldbeloppet över på en ny period. Ränta måste då betalas på det återstående skuldbeloppet. Ett betalkort (”charge card”) fungerar på samma sätt som ett kreditkort, men med skillnaden att hela skuldbeloppet måste betalas till fullo efter en specificerad period, skuldbeloppet får alltså inte rullas vidare.

Den svenska finansmarknaden 2013

115

Kortanvändningen har ökat snabbt i Sverige under de senaste åren. Mellan 2003 och 2012 har antalet betalningar med kort nästan trefaldigats, från 759 miljoner transaktioner 2003 till 2 190 miljoner transaktioner 2012. Värdet på dessa betalningar har mer än fördubblats, från 408 miljarder 2003 till 849 miljarder 2012 (se bilaga 1, tabell X). Tidigare användes kort oftare för att ta ut kontanter via uttags­ automater än för att betala med. Under de senaste åren har dock den fördelningen förändrats påtagligt. År 2004 passerade transaktionsvärdet från kortbetalningsterminalerna det för kontantuttagen via uttagsautomaterna. Enligt statistik från 2012 var antalet korttransaktioner i betalningsterminaler drygt nio gånger fler än antalet kontantuttag via uttagsautomater (se diagram 29). Sett till både antalet betalningar och till transaktions­ värdet är kort det mest använda betalningsinstrumentet (se diagram 30). Värdet av en genomsnittlig kortbetalning har sjunkit under de senaste tio åren, från drygt 500 kronor till knappt 400 kronor (se diagram 31). Svenskar använder alltså i allt högre utsträckning kort för att betala lägre belopp. Kort fungerar därmed alltmer som ersättning för kontanter.
Gireringar och överföringar

Gireringar och överföringar används för distansbetalningar, det vill säga för betalningar där betalaren och betalningsmottagaren inte möts direkt. Vid en girering eller överföring instruerar betalaren sin bank att överföra ett visst belopp från sitt bankkonto till betalningsmottagarens
Diagram 30. Användning av betalningsinstrument Procent
100

80

60

40

20

0

03

04

05

06

07

08

09

10

11

12

Checkar Autogiro Gireringar Kort
Källa: Riksbanken

116

Den svenska finansmarknaden 2013

bankkonto.139 Gireringar och överföringar används för återkommande betalningar, ofta i ett avtalsförhållande, till exempel med el- eller telebolaget. I kronor uppgick transaktionsvärdet för gireringar och autogireringar till 13 646 miljarder kronor år 2012. Det totala antalet gireringar uppgick under samma år till 859 miljoner. Gireringarna är därmed relativt få i jämförelse med exempelvis antalet kortbetalningar (se diagram 30), men i termer av värde står gireringar och autogireringar för 90 procent av det totala transaktionsvärdet för de kontobaserade betalningsinstrumenten.140 Merparten av alla gireringar och konto-till-konto-överföringar initieras i dag elektroniskt (se diagram 32).141 Vanligtvis initieras de via en Internetbank eller via datafiler som kan användas av företag. Ett fåtal gireringar och överföringar är fortfarande pappersbaserade och initieras främst av hushåll via kuvertgiro eller över disk på banken.
Autogireringar

Autogiro bygger på en överenskommelse mellan betalaren och betalningsmottagaren om automatisk debitering av betalarens konto.142 Autogiro används i likhet med gireringar och konto-till-konto-överföringar för distansbetalningar och vanligtvis för återkommande betalningar till någon som betalaren har ett avtalsförhållande med, till exempel hyresvärden eller försäkringsbolaget.
Diagram 31. Genomsnittligt värde på en kortbetalning Kronor
700 600 500 400 300 200 100 0 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12

Källa: Riksbanken

139 Den engelska termen för den här typen av betalning är ”credit transfer”. 140 I denna statistik inkluderas inte överföringar mellan konton inom en och samma bank och gireringar mellan PlusGiro-konton i Nordea. 141 92 procent av transaktionsvolymen och 99 procent av transaktionsvärdet. 142 Den engelska termen för den här typen av betalning är ”direct debit”.

Den svenska finansmarknaden 2013

117

E-pengar

I teorin är e-pengar en elektronisk ersättning för kontanter i form av digitala värdeenheter143 som existerar fristående på ett kort eller en dator. Men i praktiken har kontanter och e-pengar inte exakt samma egenskaper eftersom e-pengar också har stora likheter med kontobaserade betalningar. E-pengar har likt en kortbetalning också behov av en finansiell infrastruktur och den egentliga skillnaden mot en kontobaserad betalning är att pengarna finns deponerade hos ett e-betalningsbolag i stället för på ett bankkonto. E-betalningsbolaget fungerar som en mellanhand mellan köpare och säljare. Under avsnittet om betalningskanaler finns mer information om e-betalningsbolag.
Pappersbaserade betalningsinstrument Gireringar och överföringar

Pappersbaserade gireringar och konto-till-konto-överföringar initieras vanligen via kuvertgiro eller över disk på banken. De utgör endast en liten andel av alla gireringar och överföringar.
Checkar och postväxlar

En check är en skriftlig anvisning från utställaren av checken till inlösande bank om att betala en viss summa, antingen till checkutställaren själv eller till en annan person som utställaren bestämt. Checkar används numera i en mycket begränsad utsträckning.
Diagram 32. Andelen elektroniskt initierade gireringar och överföringar Procent
100 95 90 85 80 75 70

03

04

05

06

07

08

09

10

11

12

Andel av transaktionsvärde
Källa: Riksbanken

Andel av transaktionsvolym

143 Elektroniska registreringar av medel som kan användas för betalningar utan att finnas på ett individualiserat konto.

118

Den svenska finansmarknaden 2013

Postväxeln är vanligare. Den är ett säkert betalningsinstrument som används vid större inköp som ska betalas kontant, till exempel ett bilköp. Den köps hos en bank för ett önskat belopp och ställs ut på mottagaren eller på köparen av postväxeln. Om den ställs ut på köparen kan den vid ett senare tillfälle överlåtas till mottagaren.
BETALNINGSKANALER – OLIKA SÄTT ATT UTFÖRA EN BETALNING

En elektronisk betalning kan utföras genom olika typer av betalningskanaler. Dessa beskrivs nedan.
Internetbank

Allmänheten använder Internetbanktjänster i mycket hög utsträckning i Sverige. Enligt en enkät som Riksbanken utförde under hösten 2012 uppger knappt 80 procent att de använder sin Internetbank för att betala räkningar.144 Antalet gireringar och konto-till-kontoöverföringar över Internet ökar snabbt, vilket i sin tur minskar andelen pappersbaserade betalningar och ökar andelen elektroniskt initierade betalningar. Svenska banker erbjuder också fler och fler former av betalningstjänster över Internet. Utvecklingen går i riktningen att ge privatpersoner större möjlighet att överblicka sin privatekonomi och nyttja olika finansiella tjänster via Internetbanken.
E-betalningsbolag

Eftersom näthandel och Internetauktioner mellan privatpersoner har blivit allt vanligare har det uppstått ett behov av ett snabbt och enkelt sätt att göra en betalning mellan två okända parter. E-betalningsbolagen fokuserar på att säkra betalningar online genom att verka som en länk mellan till exempel köparens kontokort och betalningsmottagaren. E-betalningsbolagen tillhandahåller helt enkelt en slags e-plånbok dit pengar överförs och därefter omvandlas till e-pengar. På så sätt minskar risken för kortbedrägerier. Transfereringar mellan olika konton och internationella betalningar i olika valutor är möjliga. Det mest kända ebetalningsbolaget är Paypal som är registrerat i Luxemburg, men som även agerar på den internationella marknaden.
M-betalningar

M-betalningar är det samlade begreppet för när en mobiltelefon förmedlar betalningar. Mobiltelefonen kan därför ses som en betalningskanal, ett betalningsinstrument eller ett förskottsbetalt kort beroende
144 Se rutan om Svenskarnas betalningsvanor.

Den svenska finansmarknaden 2013

119

på hur den används och hur man ser på det. Mobiltelefonen kan även fungera som informationsbärare genom att man i den kan få direkt tillgång till de banktjänster som erbjuds via en Internetbank och kan utnyttja funktioner som kan liknas vid antingen ett betalningsinstrument eller ett förskottsbetalt korts funktioner. Mycket pekar på att m-betalningar kommer att bli allt vanligare och olika initiativ och samarbeten på marknaden växer fram i varierande former. Generellt kan en mobilbetalning ske på fyra olika sätt: 1. Betalningen debiteras direkt på ett bankkort. 2. Betalningen pekar direkt mot ett bankkonto. 3. Betalningen sker via SMS. Då tar telefonoperatören betalt från kunden, oftast genom den vanliga telefonräkningen. 4. En mobilapplikation fungerar som ett förskottsbetalt kort som kan fyllas på i förväg.

120

Den svenska finansmarknaden 2013

Swish – en ny mobilbetalningstjänst

S

wish är en mobilbetalningstjänst som erbjuds av sex banker145 i Sverige. Tjänsten lanserades i slutet av år 2012 och möjliggör för privatpersoner som är kunder i någon av dessa sex banker att med sin smarta telefon skicka och ta emot betalningar i realtid direkt via sitt bankkonto. Att betalningarna görs i realtid innebär att pengarna dras från betalarens konto och överförs till mottagarens konto i samma stund som betalningen initieras. Detta möjliggörs av ett nytt betalningssystem, Betalningar i Realtid. Det har utvecklats av Bankgirot, som driver och förvaltar systemet. ”Vanliga över­ föringar” mellan personer som är kunder i olika banker kan endast avvecklas under RIX öppettider – på kvällar och helger avvecklas inte betalningen förrän nästkommande vardag. Med Betalningar i Realtid avvecklas betalningar dygnet runt alla dagar om året. För bankkunder innebär det att

en överföring via Swish verkställs omedelbart, även om avsändaren och mottagaren har konton i olika banker. Swish är den första och enda produkt som använder sig av Betalningar i Realtid. För att använda Swish krävs det att man laddar ner en applikation (app) för Swish till sin smarta telefon samt att man har ett mobilt Bank-ID installerat på tele­ fonen. En person som har Swish kan sedan skicka betalningar till en annan person som också har installerat Swish. Mottagarkontot identifieras genom mobiltelefonnumret, som man kan knappa in direkt i appen, eller slå upp direkt i telefonboken som man kommer åt från Swish-appen. Alla sex banker erbjuder tjänsten gratis under en inledande period, där längden skiljer sig beroende på bank. Prissättningen för att använda tjänsten kommer att variera mellan bankerna, precis som övriga tjänster banker erbjuder.

145 Danske bank, Handelsbanken, Länsförsäkringar, Nordea, SEB och Swedbank.

Den svenska finansmarknaden 2013

121

Svenskarnas betalningsvanor

F

ör att öka kunskapen om svenska folkets betalningsvanor genomförde Riksbanken under hösten 2012 en enkätundersökning. Undersökningen syftade till att spegla normalsvenskens betalningsbeteende genom att täcka in personer både på landsbygden och i städerna samt med olika utbildningsbakgrund och ålder. Riksbanken genomförde liknande undersökningar 2009 och 2010. Resultaten från undersökningen visar att i stort sett alla, drygt 95 procent, av de svarande har tillgång till ett bankkort, vilket är en liten ökning från 2010. Siffrorna för de som har möjlighet att betala räkningar via en Inter-

netbank och tillgång till kreditkort är i stort sett oförändrade sedan 2010, knappt 80 procent respektive drygt 40 procent. Resultaten visar också att andelen som har möjlighet att betala räkningar med en pappersblankett som skickas via posten har minskat från cirka en tredjedel till knappt en fjärdedel sedan 2010. Cirka 60 procent uppger att de har använt autogiro under den senaste månaden. Drygt 60 procent har handlat varor på Internet. Då är det vanligaste betalsättet kort. Cirka hälften av de svarande har dock betalat via faktura någon gång och en knapp tredjedel via direktbetalning, det vill säga där man

Diagram 33. betalningssätt som använts den senaste månaden Procent
Bankkort Kontanter Betalning av räkning via internetbank Autogiro Överföring mellan bankkonton Kreditkort Betalning av räkning via blankett Betalning med e-pengar Betalning med mobiltelefon i butik 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100

Källa: Riksbanken

122

Den svenska finansmarknaden 2013

följer en länk från webbutiken till Internetbanken där betalningen utförs direkt från bankkontot. Det är skillnad mellan vilka betalningssätt de svarande har tillgång till, och vilka de faktiskt använt under den senaste månaden. Diagram 33 visar vilka betalningssätt de svarande använt. För kontantbetalningar och kortbetalningar är de dock i stort sett samma – de som har tillgång till kontanter och kort använder också dessa. Men för betalningar med till exempel e-pengar såsom Paypal uppger cirka en sjättedel att de har tillgång till dessa men bara cirka 5 procent uppger att de har använt en sådan betaltjänst senaste månaden. Intervjupersonerna fick också svara på hur de betalade vid det

senaste inköpstillfället. Svaren här visar på en trend att andelen kortbetalningar ökar och andelen kontantbetalningar minskar. Knappt 60 procent svarade att de använde bankkort och en tredje­ del att de använde kontanter. Som diagram 34 visar var kontanter fortfarande det vanligaste betalningssättet för inköp under 100 kronor medan bankkort var det vanligaste sättet att betala för inköp över 100 kronor. Diagrammet visar också att viljan att betala med bankkort verkar öka successivt i takt med att inköpsbeloppet ökar. Samma mönster verkar gälla för kreditkort som också används oftare ju större köpbeloppet är. På frågorna om de upplever att det går snabbt och enkelt att betala med kort eller kontant i butik

Diagram 34. Sätt att betala vid olika inköpsbelopp Procent

<100

100–500

>500

0

10

20

30

40

50

60

70

80

90

100

Kontanter Kreditkort Bankkort
Källa: Riksbanken

Den svenska finansmarknaden 2013

123

är siffrorna i stort sett lika – 90 procent svarade ja på dessa frågor för respektive betalsätt. De svarande upplevde att de i huvudsak känner sig trygga med att använda såväl kort och kontanter som Internetbanker. När det gäller automatuttag tar de flesta svarande ut pengar en till tre gånger i månaden. Drygt en av tio uppger att de tar ut pengar en eller flera gånger per vecka. Uttag på mellan 200 och 400 kronor är vanligast, men en knapp fjärdedel uppger att de tog ut över 1 000 kronor vid senaste uttagstillfället. Ungefär hälften av de tillfrågade tar aldrig ut pengar vid kassan i butik. För de som tar ut pengar vid kassan är det vanligaste uttagsbeloppet 200 till 400 kronor. Om man ser till bakgrunds­ variabler i undersökningen framgår vissa skillnader. Bland annat använder personer över 45 år oftare kontanter, särskilt då det handlar om inköp upp till 500 kronor. Att de som är 44 år eller yngre oftare använder

bankkort även vid mindre inköp tyder på att valet av betalningssätt är en generationsfråga. Även beteende­ mönstret vid automat­ uttag pekar på detta. Medan yngre personer oftare tar ut mindre summor i uttagsautomat tar äldre personer oftare ut summor över 1 000 kronor. Även skillnader mellan könen går att utläsa av undersökningens resultat. Män tenderar att i h­ ögre grad använda kontanter och oftare använda uttagsautomater, medan kvinnor i högre grad använder bankkort och oftare än männen tar ut pengar i samband med köp i butik. Också utbildning och inkomstnivå tycks påverka betalningsvanorna. Svarande med en årsinkomst på mindre än 240 000 kronor använder oftare kontanter än de med högre inkomst. Universitets- och högskoleutbildade använder såväl bankkort som kreditkort mer än de som har en lägre utbildningsnivå.

124

Den svenska finansmarknaden 2013

System i den finansiella infrastrukturen
Här beskriver vi de system som hanterar betalningar och handel med finansiella instrument i Sverige i dag. Dessa system utgör hörnstenarna i den svenska finansiella infrastrukturen.
RIX – SYSTEMET FÖR STORA BETALNINGAR146

Stora delar av bankernas betalningar går via respektive banks konton i Riksbankens betalningssystem för stora betalningar, RIX. Alla banker och clearingorganisationer deltar i systemet (se figur 11).147 Riksbanken äger och driver systemet och är även deltagare. RIX utgör en viktig knutpunkt i infrastrukturen. Över bankernas konton i Riksbanken sker dels de direkta betalningarna mellan bankerna, dels den slutliga avvecklingen av betalningsuppdragen från bankkunderna. Det innebär att de flesta betalningar som medför en överföring från ett konto i en bank till ett konto i en annan bank avvecklas över bankernas konton i RIX. Dessutom avvecklas betalningar som härrör från transaktioner med finansiella instrument i RIX. Avvecklingen är baserad på principen bruttoavveckling i realtid.148 Detta innebär att betalningarna avvecklas omedelbart, en och en, under förutsättning att betalaren har tillräckligt med likvida medel, det vill säga pengar på sitt konto. Denna avvecklingsmetod medför sänkta avvecklingsrisker men är i gengäld likviditetskrävande.149 För att betalningarna ska avvecklas smidigt kan bankerna täcka sitt behov av likviditet genom att låna i Riksbanken under dagen. All sådan utlåning sker mot fullgoda säkerheter. Vissa betalningar behandlas först hos någon av clearingorganisa­ tionerna Bankgirot, Euroclear Sweden, NASDAQ OMX DM, EMCF e­ller CLS (se mer om dessa system nedan). Därefter avvecklas endast det resterande nettobeloppet i RIX. Majoriteten av alla betalningar skickas dock direkt från deltagarna för avveckling i RIX. Under 2012 var antalet transaktioner i RIX i genomsnitt omkring 14 495 per bankdag och den genomsnittliga dagsomsättningen var 498 miljarder kronor.

146 För mer information om Riksbankens betalningssystem för stora betalningar, RIX, se www.riksbank.se. 147 Bankerna deltar antingen som direkta eller indirekta deltagare. 16 svenska kreditinstitut samt Bankgirot, EMCF, Euroclear Sweden, NASDAQ OMX DM, CLS, Riksgälden och Riksbanken deltar i RIX. 148 På engelska Real-time gross settlement, RTGS. 149 Vid multilateral nettoavveckling kvittas alla deltagares skulder mot varandra. Denna metod är mindre likviditetskrävande men mer riskfylld, eftersom hela avvecklingen stoppas om en enda deltagare – oavsett storlek – inte fullgör sina skyldigheter.

Den svenska finansmarknaden 2013

125

BANKGIROT150 – BETALNINGSSYSTEM FÖR MASSBETALNINGAR

Bankgirot är en bankägd clearingorganisation som etablerades 1959 och som äger och sköter driften av ett generellt betalsystem, bankgirosystemet. I egenskap av clearingorganisation erbjuder Bankgirot även en clearing- och avvecklingstjänst som tillsammans med bankgiro­ systemet utgör Bankgirots betalningssystem. Genom Bankgirots betalningssystem förmedlas massbetalningar som både utgörs av egna bankgiroprodukter och av betalningsprodukter med andra ägare. Bankgirot erbjuder utöver detta tjänster som inte rör rena betalningar, såsom elektronisk identifiering och elektronisk faktura. Bankgirot sammanställer och förmedlar information till bankerna om storleken på de överföringar som ska göras och till vilket konto överföringarna ska ske. Betalningarna avvecklas i svenska kronor eller euro. Avvecklingen av betalningar i svenska kronor görs i RIX och är baserad på bruttoavveckling i realtid. För betalningsuppdrag i euro tar respektive betalande bank emot avvecklingsunderlag från Bankgirot och skickar sedan själva dessa till Europeiska centralbankens avvecklingssystem TARGET2, direkt eller via sin kontoförande bank. Bankgirot ansvarar därefter för att matcha och bekräfta att avvecklingen har genomförts. Denna procedur görs för ett antal olika betalningsprodukter

Figur 11. Det svenska betalningssystemet

Sveriges riksbank

EMCF Euroclear Sweden

Riksgälden

RIX

NASDAQ OMX DM Bankgirot CLS

Nordea

Swedbank

Svenska Handelsbanken

SEB

Andra banker

Lokala sparbanker

150 BGC bytte under 2012 namn till Bankgirot som varumärke. ”Bankgirosystemet” har tidigare kallats ”Bankgirot” men kallas nu alltså bankgirosystemet. För mer information om Bankgirot, se www.bankgirot.se.

126

Den svenska finansmarknaden 2013

som utformats för att täcka olika behov. Exempel på sådana är giro­ betalningar, autogirobetalningar, betalningar från företag, kontoinsättningar av löner och skatteinbetalningar. Bankgirot tillhandahåller också clearing- och avvecklingstjänster för ytterligare betalningsprodukter. Dessa betalningsprodukter är konto-till-konto-överföringar, blankettbetalningar via Privatgirot, kontantuttag via Evry151 och Swedbank, kortbetalningar via MasterCard och Visa samt delar av Riksbankens kontanthantering. Under 2012 förmedlades i genomsnitt 3,7 miljoner betalningstransaktioner per bankdag till ett genomsnittligt dagsbelopp om 45,4 miljarder kronor via Bankgirots betalningssystem. Bankgirot har utvecklat ett nytt avvecklingssystem, Betalningar i Realtid. Systemet tillhandahåller avveckling av betalningar i realtid dygnet runt alla dagar i veckan mellan deltagande banker. Den första tjänsten som började använda Betalningar i Realtid var Swish i slutet av 2012 (se rutan Swish – en ny mobilbetalningstjänst).
EUROCLEAR SWEDEN – CENTRAL VÄRDEPAPPERSFÖRVARARE152

Som tidigare nämnts kräver transaktioner med finansiella instrument avveckling i två led. Det ena ledet utgörs av värdepapper och det a­ ndra ledet av betalningar. Vidare krävs system för registrering av värde­ papperen och kontohållning. I Sverige är det Euroclear Sweden som registrerar och kontohåller värdepapper samt avvecklar transaktioner från aktiemarknaden och räntemarknaden. Även vissa transaktioner från derivatmarknaden avvecklas i detta system. Värdepapper existerar nästan bara som elektroniska registreringar. Därför är den som för det centrala registret över olika deltagares innehav en viktig aktör i den finansiella infrastrukturen. För emittenter hos Euroclear Sweden registreras alla transaktioner som uppstår vid emissioner i svenska kronor, vid pantsättning och vid handel med värdepapper i Sverige. En transaktion med aktier eller räntebärande värdepapper börjar med att en investerare ger sin mäklare i uppdrag att köpa eller sälja, till exempel via sin Internetbank. Mäklaren kan själv träda in som motpart eller söka efter en motpart på en marknadsplats, exempelvis en börs. När mäklaren har hittat en motpart att handla med och transaktionen går till avslut informerar mäklaren Euroclear Sweden. Här startar en matchningsprocess där köp- och säljinstruktioner paras ihop. Euroclear

151 Tidigare företagsnamn är EDB och CEKAB. 152 Den engelska termen för central värdepappersförvarare är CSD, vilket står för ”Central Securities Depository”. För mer information om Euroclear Sweden, se www.ncsd.eu.

Den svenska finansmarknaden 2013

127

Sweden kontrollerar mäklarens identitet och att mäklaren och motparten (mäklare eller central motpart) är överens om vilket värdepapper det gäller, antal/nominellt belopp, likvid (köpeskilling), handelsdag och likviddag (avvecklingsdag). På likviddagen kontrolleras alla matchade instruktioner som har registrerats med den aktuella dagen som likviddag. Euroclear Sweden kontrollerar att säljaren kan leverera värdepapperet och att köparen kan betala. Därefter avvecklas transaktionen och pengar och värdepapper byter ägare. Euroclear Sweden använder ett antal processer som minskar behovet av likviditet och värdepapper i systemet. Dessa optimeringsprocesser körs kontinuerligt under dagen så att flera instruktioner kan avvecklas samtidigt, och avveklingen e­ f fektiviseras genom att köp- och säljinstruktioner kan stänga ut varandra. Eftersom transaktioner med finansiella instrument ofta omfattar stora belopp är det viktigt att båda leden i transaktionen slutförs vid samma tidpunkt, det vill säga att pengar och värdepapper överförs samtidigt.153 För att ytterligare minska riskerna sker avvecklingen på likvidkonton som tillhandahålls av centralbanken, vilket innebär att avvecklingen sker i centralbankspengar. För detta ändamål låter Riksbanken Euroclear Sweden administrera konton i RIX. För att täcka det behov av likviditet som en deltagare kan ha vid värdepappersavvecklingen kan denne flytta likvida medel mellan de Riksbankskonton som Euroclear Sweden administrerar och de vanliga RIX-kontona när som helst under dagen. Riksbanken kan även bevilja krediter under dagen på dessa konton. Under 2012 uppgick beloppet för avvecklingen av aktietransaktioner till i genomsnitt 32 miljarder kronor brutto per dag. Motsvarande siffra för räntemarknadstransaktioner uppgick till 368 miljarder kronor.154 Värdet av räntemarknadstransaktionerna är således större än det på aktiemarknaden. Dock är antalet transaktioner mycket större på aktiemarknaden. Där avvecklades i genomsnitt 41 900 transaktioner om dagen medan genomsnittet på räntemarknaden var 1 400 transaktioner.

153 Detta kallas betalning mot leverans. Det engelska begreppet är DvP (”Delivery versus Payment”). 154 Utöver de räntebärande papper som institutionella investerare handlar med på räntemarknaden, hanterar Euroclear Sweden vissa ränteinstrument som riktar sig främst till privatpersoner, på samma sätt som aktietransaktioner. Dessa finns med i aktiemarknadsstatistiken och inte i räntemarknadsstatistiken.

128

Den svenska finansmarknaden 2013

NASDAQ OMX DM – CENTRAL MOTPART I DERIVATCLEARINGEN155

NASDAQ OMX Derivatives Markets (NASDAQ OMX DM) hanterar standardiserade derivatkontrakt samt repor genom att agera central motpart och därigenom hantera den risk som en öppen position mot en transaktionsmotpart för med sig. När NASDAQ OMX DM går in som central motpart i affären mellan köpare och säljare innebär det att varje transaktion ersätts med två nya affärer, där NASDAQ OMX DM är säljare till alla köpare och köpare till alla säljare. Som en följd av detta har de ursprungliga parterna en fordran på, eller skuld till, NASDAQ OMX DM i stället för till varandra. Det innebär att de motpartsrisker som parterna skulle ha haft mot varandra överförs på NASDAQ OMX DM. När derivatkontraktet tecknas uppstår i de flesta fall betalnings­ flöden; vid till exempel en optionsaffär uppstår en optionspremie.156 Även under derivatkontraktens löptid kan betalningar förekomma. Dessa betalningar clearas på NASDAQ OMX DM och avvecklas i RIX. När derivatkontraktet förfaller sker en avräkning, antingen genom en kontantbetalning eller genom att den avtalade mängden av det underliggande instrumentet levereras. Vid kontantavräkning clearas beloppet hos NASDAQ OMX DM och avvecklas direkt i RIX. Vid leverans av det underliggande värdepapperet avvecklas värdepappersledet i affären genom att värdepapperet överförs i Euroclear Swedens system, medan avvecklingen av betalningsledet sker på de konton i RIX som Euroclear Sweden administrerar. NASDAQ OMX DM är en bifirma till NASDAQ OMX Stockholm 157 AB. NASDAQ OMX Stockholm AB erbjuder handel i flera olika t­ yper av instrument och på flera marknader.158 Under 2012 clearades dagligen i genomsnitt cirka 450 000 derivatkontrakt och repor hos N­ ASDAQ OMX DM.
EMCF – CENTRAL MOTPART I AKTIECLEARINGEN159

European Multilateral Clearing Facility (EMCF) är den centrala motpart som clearar flest svenska aktier. De flesta av aktierna som handlas på börsen i Stockholm160 måste clearas via EMCF. De aktier på börsen i

155 För mer information om NASDAQ OMX DM, se www.nasdaqomx.com/europeanclearing. 156 Priset på en option kallas optionspremie. Det speglar ersättningen för den risk som utfärdaren av optionen tar. 157 En bifirma är ingen egen juridisk person utan avser en viss del av ett bolags verksamhet. En bifirma registreras hos Bolagsverket. 158 Se avsnittet om aktiemarknaden i kapitlet De finansiella marknaderna. 159 För mer information om EMCF, se www.euromcf.nl. 160 Börsen i Stockholm heter NASDAQ OMX nordiska börser.

Den svenska finansmarknaden 2013

129

Stockholm som clearas av EMCF är de som tillhör listan Large Cap. Förutom aktier på börsen i Stockholm clearar EMCF också aktier på ett flertal andra handelsplatser i Europa. Clearingtjänsten som EMCF erbjuder innebär att EMCF går in som motpart i aktietransaktionerna i dess medlemmars ställe. Den motpartsrisk (risken att den köpande eller säljande motparten inte kan leverera aktier eller pengar i enlighet med den genomförda aktieaffären) som parterna skulle ha haft mot varandra överförs därmed på den centrala motparten. Själva clearingen utförs enligt principen om multilateral nettning. Den slutliga avvecklingen av svenska aktietransaktioner sker i Euroclear Sweden. Under 2012 clearades dagligen svenska aktietransaktioner till ett värde av i genomsnitt 15 miljarder kronor i EMCF.
CLS – SYSTEM FÖR VALUTAAVVECKLING161

Som tidigare nämnts kan avvecklingen av valutatransaktioner ge upphov till stora risker om de två leden i en valutatransaktion avvecklas separat i respektive land. Det tidsglapp som uppstår ger upphov till stora exponeringar mellan bankerna. För att minska dessa risker startades Continuous Linked Settlement (CLS) i september 2002. I CLS avvecklas valutatransaktioner enligt principen ”betalning mot betalning”.162 Det sker genom att de banker som deltar har konton – ett för varje valuta – i CLS där de båda valutorna i en transaktion överförs samtidigt. CLS har i sin tur konton i de deltagande valutaområdenas respektive centralbank. Nettot av varje medlems transaktioner betalas in eller ut från CLS via respektive lands system för stora betalningar, i Sveriges fall RIX. Därmed elimineras avvecklingsriskerna. Systemet drivs av CLS Bank som har sin hemvist i USA. Under 2012 uppgick omsättningen i CLS som helhet till i genomsnitt 4 884 miljarder amerikanska dollar per dag. Omsättningen per dag i systemet är alltså betydligt större än Sveriges årliga bruttonationalprodukt (BNP).163 Den svenska kronan står endast för 1,4 procent av den totala omsättningen vilket utgör 452 miljarder svenska kronor. Samtliga fyra svenska storbanker är direkta deltagare164 i CLS och ett flertal valutor ingår i systemet.165
161 Läs mer om CLS och eliminering av avvecklingsrisker i samband med valutaaffärer i ”Progress in reducing foreign exchange settlement risk”, Committee on Payment and Settlement Systems, BIS, maj 2008. 162 Den engelska termen för ”betalning mot betalning” är ”Payment versus Payment” (PvP). 163 Sveriges BNP uppgick år 2012 till cirka 547 miljarder amerikanska dollar (beräknat med en genomsnittlig växelkurs på 6,50) eller till cirka 3 555 miljarder svenska kronor. 164 Utöver direkta deltagare har CLS också tredjepartsdeltagare som använder CLS system via en direkt deltagare. 165 De valutor som ingår i systemet är för närvarande amerikanska dollar, australiensiska dollar, brittiska pund, danska kronor, euro, hongkongdollar, israeliska shekel, japanska yen, kanadensiska dollar, koreanska won, mexikanska peso, norska kronor, nyzeeländska dollar, schweizerfranc, singaporedollar, svenska kronor och sydafrikanska rand.

130

Den svenska finansmarknaden 2013

Betalningsströmmar i den svenska finansiella infrastrukturen
Riksbankens betalningssystem, RIX, är det centrala systemet i den finansiella infrastrukturen. Under 2012 avvecklades i genomsnitt cirka 498 miljarder kronor varje dag. Det innebär att ett värde motsvarande Sveriges BNP omsätts i RIX på cirka sju dagar. Det är bankerna som står för de största flödena i RIX. Via bankerna hanterar i sin tur hushåll, företag och myndigheter större delen av sina betalningar. I figur 12 redovisas olika typer av betalningar som avvecklas i RIX. Betalningarna sker, som beskrivits tidigare, antingen direkt i RIX, eller via clearing i Euroclear Sweden, NASDAQ OMX DM, Bankgirot, EMCF eller CLS innan de slussas vidare för avveckling i RIX. De siffror som presenteras i figuren är indikativa och ger en uppskattad bild av de belopp för olika typer av betalningar som avvecklades i RIX en genomsnittsdag 2012. Siffrorna för CLS är dubbelräknade. Anledningen är att båda värdena i en valutatransaktion, den svenska och den utländska valutan, genererar ett betalningsflöde. De olika systemen kan i vissa fall minska det totala flödet genom att omvandla bruttopositioner till nettopositioner vilket beskrivs nedan. Som framgår av figuren ger handeln på räntemarknaden upphov till de största betalningsflödena i infrastrukturen. Under 2012 avvecklade Euroclear Sweden i genomsnitt 368 miljarder kronor per dag från räntemarknaden.166 Med räntemarknaden avses avistahandel och derivathandel i den mån de leder till leverans av ett underliggande värdepapper. Euroclear Sweden avvecklade också 32 miljarder kronor per dag från transaktioner som härrör från aktiemarknaden.167 Dessa värden avvecklades på de konton som Euroclear Sweden administrerar i RIX och avser leveranser av underliggande värdepapper, undantaget interna transaktioner då en clearingmedlem har sig själv som motpart på börsen. Siffran inkluderar handel såväl på som utanför börsen. EMCF, som agerar central motpart på aktiemarknaden, clearade under 2012 aktietransaktioner för 15 miljarder kronor. Efter clearing och nettning avvecklades sedan 5 miljarder av dessa genom Euroclear Sweden. Derivathandeln på NASDAQ OMX DM genererar förhållandevis små betalningsströmmar. Dessa utgörs av likvidbelopp för derivattransaktioner, exempelvis aktieoptioner, aktieterminer, indexoptioner och indexterminer. Endast en mindre del av omsättningen från derivattran166 Utöver de räntebärande papper som institutionella investerare handlar med på räntemarknaden, hanterar Euroclear Sweden vissa ränteinstrument som riktar sig främst till privatpersoner på samma sätt som aktietransaktioner. Dessa finns med i aktiemarknadsstatistiken och inte i räntemarknadsstatistiken. 167 6 miljarder kommer från transaktioner som clearats och nettats hos EMCF.

Den svenska finansmarknaden 2013

131

saktioner genererar en faktisk betalning eftersom derivatpositioner i stor utsträckning nettas mellan aktörer. De underliggande värdena kan i flera fall vara stora, men de värden som faktiskt avvecklas, och därmed betalas, är begränsade. Beloppen nettas i NASDAQ OMX DM:s system och det är endast en liten del som slutligen avvecklas i RIX. Denna siffra för 2012 var 233 miljoner kronor per dag. De kontobaserade massbetalningarna hanteras via Bankgirot. Det rör sig om majoriteten av alla betalningar till och från privatpersoner och de flesta företag, i form av exempelvis löneutbetalningar, kortköp och leverantörsbetalningar. I Bankgirots system clearades i genomsnitt 45 miljarder kronor per dag under 2012. Efter nettning i Bankgirot återstod 37 miljarder kronor per dag att betala mellan de stora bankerna (det vill säga avvecklas i RIX). Valutahandeln kan ur clearing- och avvecklingssynpunkt hanteras på två olika sätt, i CLS eller via en korrespondentbank. Betalningar i svenska kronor för valutatransaktioner baseras oftast på valutakonFigur 12. Betalningsströmmar i den svenska finansiella infrastrukturen Miljarder kronor, genomsnitt per dag 2012

Aktiemarknaden Derivatmarknad

32

Räntemarknaden

368

Euroclear Sweden hanterar den största delen av avvecklingen av värdepapper och derivat på aktie- och räntemarknaden. NASDAQ OMX DM clearar en liten del av de derivat som handlas på marknaden, och skickar också avvecklingsinstruktioner till Euroclear Sweden. EMCF agerar central motpart på aktiemarknaden och skickar avvecklingsinstruktioner till Euroclear Sweden. En stor del av de valutatransaktioner och valutaderivat som ingås hanteras av CLS, resterande del hanteras bilateralt mellan marknadsaktörer. Bankgirot hanterar och clearar mass­ betalningar på den svenska marknaden. Massbetalningarna avvecklas sedan i RIX.

Valutamarknaden

50

RIX Massbetalningar
37

Utlandsbetalningar

171

Inhemskabetalningar

74

Utlandsbetalningar och inhemska betalningar avvecklas direkt i RIX av de marknadsaktörer som också är medlemmar i RIX. En utlandsbetalning är en betalning från en svensk bank till en utländsk banks korrespondentkonto hos en annan svensk bank. Inhemska betalningar är större betalningar mellan banker som inte går via Bankgirot.

Källor: Riksbanken, Euroclear Sweden och EMCF

132

Den svenska finansmarknaden 2013

trakt, antingen avista- eller terminskontrakt, eller hanteras som en valutaswap eller option. Till största delen sker betalningarna i CLS. Även de utlandsbetalningar som har direkt upphov i valutaaffärer sker till övervägande delen i CLS. Majoriteten av dessa betalningar, 452 miljarder per dag, clearades också i CLS. Efter nettning återstod endast 19 miljarder kronor per dag, som slutligen avvecklades i RIX. De valuta­ transaktioner som clearades via en korrespondentbank och avvecklades i RIX uppgick till 31 miljarder kronor per dag under 2012. Dessa transaktioner utgörs av interbankbetalningar vid valutaaffärer, exempelvis en överföring mellan en svensk bank och en utländsk banks konto i en annan svensk bank. Tillsammans uppgick alltså det som härrör från valutahandel och avvecklas i RIX till 50 miljarder kronor per dag. En av de största posterna i RIX är utlandsbetalningar, det vill säga betalningar i svenska kronor som går till en svensk bank vilken i sin tur är korrespondentbank för en utländsk bank. Detta kallas även utlandsclearing, och stod för betalningar som uppgick till 171 miljarder kronor per dag. Om den mottagande svenska banken har konto hos den utländska banken uppstår ingen transaktion i RIX. Det rapporterade värdet på 171 miljarder kronor per dag avser alltså bara de betalningar som sker mellan svenska banker, där någon bank har agerat som korrespondentbank för en utländsk bank. Det totala värdet på utlandsbetalningarna är därför troligen betydligt större. Inhemska betalningar, som gav upphov till ett genomsnitt på 74 miljarder kronor per dag under 2012, avser dels betalningar som härrör från penningmarknadens kortaste del och dels rena interbankbetalningar. Dessa betalningar är i SEK och uppstår mellan svenska banker i Sverige. En interbankbetalning kan exempelvis uppstå när ett företag snabbt behöver betala till ett annat företag och företagen har olika banker. I detta fall passerar betalningen RIX. En mindre betalning som inte är brådskande går vanligtvis via Bankgirot.

Den svenska finansmarknaden 2013

133

n Bilaga 1. Tabeller
Tabell A. Aktieomsättning och marknadsvärde på Stockholmsbörsen Miljarder kronor
  AKTIEOMSÄTTNING MARKNADSVÄRDE

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Källa: Stockholmsbörsen

2 453 3 391 3 764 5 519 6 525 4 694 3 393 3 627 3 684 2 769

2 314 2 699 3 507 4 227 3 959 2 239 3 413 4 230 3 496 3 916

Tabell B. Emittenter och placerare på obligations- och penningmarknaden Miljarder kronor
  2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

Emittenter på obligationsmarknaden Staten Bolåneinstitut Banker Kommuner och landsting Icke-finansiella företag Övriga kreditmarknadsföretag Summa Emittenter på penningmarknaden Staten Bolåneinstitut Övriga kreditmarknadsföretag Icke-finansiella företag Kommuner Banker Summa Placerare på obligationsmarknaden AP-fonden Försäkringsbolag Banker Utlandet Företag och övriga Summa
Placerare på penningmarknaden

770 549 46 14 120 62

810 552 70 13 112 71

817 685 91 16 129 71

812 747 115 20 116 81

768 821 196 21 137 90

753 741 802 796 761 937 1 035 1 105 1 241 1 204 298 290 376 380 460 18 18 18 30 40 169 175 186 192 229 88 71 78 94 70

1 561 1 629 1 807 1 890 2 032 2 263 2 329 2 564 2 733 2 764 269 104 16 51 5 45 490 197 542 177 455 189 267 93 9 62 5 47 483 223 599 129 529 149 294 72 10 62 6 69 515 266 613 262 638 28 259 113 9 66 11 62 520 301 701 281 545 61 180 106 19 96 5 108 515 326 744 337 537 88 139 105 45 97 9 96 491 116 72 12 73 6 62 341 92 14 12 58 10 37 223 72 10 34 68 14 48 246 105 12 29 73 15 51 285

266 268 293 308 315 834 1 114 1 087 1 205 1 219 475 473 346 364 367 459 462 581 762 732 228 12 257 94 131

1 561 1 629 1 807 1 890 2 032 2 263 2 329 2 564 2 733 2 764 2 116 138 85 149 490 2 108 152 82 133 483 7 135 129 75 168 515 3 88 151 52 226 520 4 92 87 43 289 515 6 42 133 75 235 491 0 23 119 54 145 341 1 26 64 23 109 223 0 30 52 39 125 246 10 49 74 56 95 285

AP-fonden Försäkringsbolag Banker Utlandet Företag och övriga Summa

Källor: SCB, årsredovisningar (AP-fonden) och Riksbanken

Den svenska finansmarknaden 2013

135

Tabell C. Genomsnittlig omsättning per dag på obligationsmarknaden Miljarder kronor
STATSOBLIGATIONER BOSTADSOBLIGATIONER

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Källa: Riksbanken

19,5 22,5 28,1 29,5 29,7 22,0 16,6 17,7 17,5 19,7

9,5 9,1 9,5 10,2 13,2 15,2 12,4 13,3 12,5 14,4

Tabell D. Genomsnittlig omsättning per dag på penningmarknaden Miljarder kronor
  STATSSKULDVÄXLAR BOSTADSCERTIFIKAT

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Källa: Riksbanken

10,6 12,2 9,9 10,4 8,3 7,4 4,0 4,1 3,1 3,8

3,4 3,1 2,0 2,7 2,2 2,1 1,7 0,7 0,4 0,4

Tabell E. Genomsnittlig omsättning per dag i repor Miljarder kronor

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Källa: Riksbanken

123,8 122,9 141,2 176,0 196,4 170,3 92,1 118,7 119,7 124,1

136

Den svenska finansmarknaden 2013

Tabell F. Den monetära basen i Sverige 2012 Miljarder kronor
Utelöpande sedlar och mynt Skulder till penningpolitiska motparter Emitterade riksbankscertifikat Monetära basen

Jan Feb Mar Apr Maj Jun Jul Aug Sep Okt Nov Dec
Källa: Riksbanken

95,3 94,2 94,7 93,9 93,8 95,5 94,8 94,2 93,3 92,5 92,3 96,4

21,8 23,0 22,1 31,1 31,2 29,6 30,3 30,4 31,8 29,8 33,2 26,2

0 0 0 0 0 0 0 0 0 3,0 0 3,0

117,1 117,2 116,8 124,9 125,0 125,1 125,1 124,5 125,1 125,3 125,6 125,6

Tabell G. Genomsnittlig omsättning per dag på den svenska valutamarknaden Miljarder kronor
  AVISTA TERMINER OPTIONER

LÅNGA VALUTAmarknadsSWAPPAR

KORTA VALUTAmarknads­SWAPPAR

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

41 50 58 70 84 81 70 72 77 77

14 14 17 23 39 34 28 26 28 23

31 8 12 14 14 9 13 13 13 11

49 55 66 75 91 103 112 121 126 123

74 79 116 128 141 137 108 96 96 98

Anm. Uppdelningen av långa och korta valutaswappar följer här enligt Riksbankens definition när det gäller insamling av omsättnings­ s tatistik. Korta swappar – löptid upp till två dagar. Långa swappar – löptid från två dagar till 18 månader. Källa: Riksbanken

Tabell H. De finansiella intermediärernas balansomslutning och tillgångar vid utgången av 2012 Miljarder kronor
BALANS­ UTLÅNING OMSLUTNING/ PLACERINGS- TILL ALLMÄNHETEN TILLGÅNGAR ÖVRIG UTLÅNING RÄNTEBÄRANDE VÄRDEPAPPER

 

AKTIER

ÖVRIGT

Kreditinstitut Banker Bolåneinstitut Övriga kreditmarknadsföretag Summa kreditinstitut Placerare Försäkringsbolag AP-fonder Fondbolag Summa placerare Värdepappersbolag

  6 242 2 462 883 9 588 3 165 1 123 1 795 6 083 23

  2 685 2 261 464 5 410 52 52 0,5

  1 398 81 63 1 542 19 19 5

  794 21 201 1 017 1 286 405 399 2 091 0,5

  469 0 5 474 1 569 621 1 053 3 244 0,5

  896 99 150 1 145 238 97 343 678 17

Anm. Kolumn ett visar balansomslutningen för banker, bolåneinstitut, övriga kreditmarknadsföretag och värde­ pappersbolag, medan den för försäkringsbolag och AP-fonder visar placeringstillgångarna, samt ­ förvaltade medel för värdepappersfonderna. Källor: SCB, årsredovisningar och Riksbanken

Den svenska finansmarknaden 2013

137

Tabell I. Geografisk fördelning av storbankernas utlåning 2012 Procent
Sverige Övriga Norden Baltikum StorTyskland britannien Övriga världen

Swedbank SEB Nordea Handelsbanken Fyra storbankerna

86,7 72,7 23,5 64,8 50,9

2,6 3,2 61,4 22,4 33,8

9,8 9,0 2,2 0,0 4,0

0,0 12,8 0,0 0,4 2,1

0,0 0,0 0,0 6,8 1,6

0,8 2,2 12,9 5,6 7,6

Källa: Bankernas resultatrapporter och Riksbanken

Tabell J. De kreditgivande institutens utlåning till allmänheten Miljarder kronor
BOLÅNEINSTITUT ÖVRIGA KREDITMARKNADSFÖRETAG

 

TOTALT

BANKER

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Källa: Riksbanken

2 688 2 874 3 237 3 652 4 185 4 621 4 719 4 923 5 219 5 410

1 160 1 217 1 419 1 668 2 259 2 497 2 355 2 402 2 543 2 685

1 284 1 393 1 529 1 664 1 595 1 765 1 972 2 107 2 193 2 261

245 263 289 320 331 360 392 414 484 464

Tabell K. Bankernas tillgångar Miljarder kronor
2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

Utlåning till svensk allmänhet Utlåning till utländsk allmänhet Riksgälden och Riksbanken Utlåning till svenska monetära finansinstitut Utlåning till utländska monetära finansinstitut Räntebärande värdepapper Övrigt Summa
Källa: Riksbanken

1 027 127 12 451 298 361 313 2 590

1 042 170 11 615 352 369 605 3 163

1 181 224 14 669 442 503 609 3 642

1 345 291 32 721 547 569 681 4 185

1 880 323 56 621 748 634 691 4 952

2 027 415 262 964 713 927 969 6 277

1 890 359 265 940 737 1 021 668 5 880

2 000 354 54 924 545 864 1 155 5 896

2 132 365 63 794 582 778 1 284 5 997

2 244 400 67 847 526 794 1 331 6 208

138

Den svenska finansmarknaden 2013

Tabell L. Bankernas utlåning till allmänheten Miljarder kronor
svenska ICKEFINANSIELLA FÖRETAG Svenska HUSHÅLL Svensk offentlig sektor UTLÄNDSK ALLMÄNHET Övrig svensk utlåning

utlåning

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Källa: Riksbanken

612 627 741 827 1 093 1 218 1 050 1 058 1 144 1 156

298 313 351 401 648 717 761 817 866 967

39 42 49 68 97 93 128 64 68 56

127 170 224 291 323 415 359 354 365 400

83 65 53 81 98 53 57 110 101 106

Tabell M. Bankernas skulder och eget kapital Miljarder kronor
2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

Inlåning från svensk allmänhet Inlåning från utländsk allmänhet Inlåning från svenska monetära finansinstitut Inlåning från utländska monetära finansinstitut Emitterade värdepapper Övrigt Eget kapital Summa
Källa: Riksbanken

1 082 115 157 473 222 376 165 2 590

1 111 134 168 735 349 458 208 3 163

1 266 134 181 825 548 467 221 3 642

1 439 162 221 925 659 552 227 4 185

1 612 145 307 983 956 666 283 4 952

1 810 132 748 1 113 1 226 937 310 6 277

1 829 142 572 963 1 372 617 384 5 880

1 987 144 264 859 1 524 733 385 5 896

2 114 182 234 845 1 626 593 403 5 997

2 257 203 243 715 1 700 649 441 6 208

Tabell N. Bankernas inlåning från allmänheten Miljarder kronor
svenska ICKEFINANSIELLA FÖRETAG Svenska HUSHÅLL Svensk offentlig sektor UTLÄNDSK ALLMÄNHET Övrig svensk inlåning

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Källa: Riksbanken

378 388 451 505 520 603 610 625 660 693

556 569 617 712 870 945 987 1 080 1 172 1 269

43 42 56 70 63 93 84 68 68 80

115 134 134 162 145 132 142 144 182 203

19 45 48 24 159 170 148 214 215 216

Den svenska finansmarknaden 2013

139

Tabell O. Bankernas genomsnittliga in- och utlåningsränta samt statsskuldsväxelränta Procent
UTLÅNINGSRÄNTA INLÅNINGSRÄNTA STATSSKULDSVÄXELRÄNTA 6 MÅNADER

 

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

4,71 3,91 3,30 4,37 5,17 4,28 2,35 3,42 4,28 3,57

1,41 0,93 0,73 1,82 2,78 1,73 0,27 0,95 1,59 1,10

2,65 2,03 1,95 3,13 4,19 1,15 0,22 1,54 1,31 0,90

Anm. Fr.o.m. september 2005 har flera större förändringar i statistiken genomförts. Källa: Riksbanken

Tabell P. Bolåneinstitutens utlåning till allmänheten Miljarder kronor
2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

Småhus Bostadsrätter Flerbostadshus Affärs- och kontorshus Övriga Summa
Källa: Riksbanken

673 119 400 33 42 1 267

749 152 400 28 40 1 369

869 196 395 28 40 1 528

966 240 391 28 37 1 662

915 241 369 31 39 1 595

979 279 389 35 83 1 763

1 069 329 432 52 88 1 970

1 135 372 434 62 103 2 106

1 184 395 441 71 102 2 192

1 216 413 453 79 99 2 261

Tabell Q. Bolåneinstitutens nyutlåning fördelad på ursprunglig räntebindningstid Procent
Nya lån under månaden

2003

2004

2005

2006

2007

2008

2009

2010

2011

2012

Rörlig ränta Räntebindningstid ≤ 5 år Räntebindningstid > 5 år
Källa: Riksbanken

40,4 42,0 17,6

54,8 32,3 13,0

50,3 31,0 18,7

55,8 26,5 17,8

47,9 29,4 22,6

67,1 24,6 8,3

84,1 13,0 2,9

68,6 24,4 7,0

54,1 40,8 5,1

58,2 33,7 8,0

Tabell R. Bolåneinstitutens lånestock fördelad på ursprunglig räntebindningstid Miljarder kronor
Ställning vid slut av månaden

2003

2004

2005

2006

2007

2008

2009

2010

2011

2012

Rörlig ränta Räntebindningstid ≤ 5 år Räntebindningstid > 5 år Summa
Källa: Riksbanken

402 487 395 1 283

496 615 283 1 393

604 598 327 1 528

705 603 356 1 663

645 579 370 1 595

799 616 348 1 763

1 130 523 319 1 972

1 152 786 140 2 078

1 040 992 131 2 163

1 019 1 093 123 2 235

140

Den svenska finansmarknaden 2013

Tabell S. Bolåneinstitutens emitterade värdepapper Miljarder kronor
2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

Certifikat Obligationer Varav säkerställda obligationer Övriga värdepapper Summa
Källa: Riksbanken

182 746 0 928

171 738 0 910

175 853 0 1 028

146 1 043 0 1 189

167 1 137 0 1 304

81 1 286 0 1 367

116 1 393 0 1 509

10 1 432 1 431 0 1 442

27 1 619 1 618 0 1 646

22 1 621 1 620 0 1 643

Tabell T. Övriga kreditmarknadsföretags utlåning till allmänheten Miljarder kronor
svenska ICKEFINANSIELLA FÖRETAG Svenska HUSHÅLL Svensk offentlig sektor UTLÄNDSK Övrig svensk ALLMÄNHET utlåning

2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Källa: Riksbanken

84 91 104 116 114 135 150 160 183 183

102 114 115 121 124 91 97 104 110 67

34 37 38 41 42 49 54 54 76 94

23 21 33 42 51 83 89 96 115 119

1 0 0 1 1 2 2 0 0 1

Tabell U. Försäkringsbolagens placeringstillgångar Miljarder kronor
2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

Livförsäkringsbolag Skadebolag Summa
Källa: SCB

1 443 329 1 771

1 567 363 1 930

1 833 420 2 253

1 990 439 2 429

2 132 468 2 600

1 931 447 2 378

2 246 485 2 731

2 459 498 2 956

2 447 497 2 943

2 665 500 3 165

Tabell V. Försäkringsbolagens fördelning av placeringstillgångarna Miljarder kronor
  2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

Aktier Obligationer Korta placeringar Lån, övriga finansiella placeringar 1 Fastigheter Summa

697 783 176 57 59 1 771

807 844 160 59 61 1 930

1 051 894 188 51 70 2 253

1 215 953 140 49 72 2 429

1 282 1 016 148 78 76 2 600

947 1 164 133 68 65 2 378

1 344 1 114 90 120 63 2 731

1 546 1 087 94 164 66 2 956

1 383 1 205 112 173 70 2 943

1 569 1 219 123 183 70 3 165

1. Ändrad definition from första kvartalet 2009. I nuvarande definition ingår bland annat utlåning, derivat och repor. Källa: SCB

Den svenska finansmarknaden 2013

141

Tabell X. Användning av olika betalningsinstrument
2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

Antal transaktioner, miljoner Kort Bankkort Kreditkort Gireringar Elektronisk Blankett Autogiro Checkar, inkl. postväxlar Totalt 759 670 89 418 335 83 130 1 1 308 845 674 172 453 365 88 143 1 1 442 479 369 110 7 204 6 732 472 302 59 8 044 970 777 193 517 430 87 160 1 1 648 537 413 124 8 090 7 635 456 344 55 9 027 1 212 972 240 575 484 91 197 1 1 984 1 405 1 107 298 651 555 96 208 1 2 265 1 650 1 322 328 699 605 94 229 1 2 579 1 773 1 438 335 726 638 88 241 1 2 741 1 940 1 558 382 768 686 82 272 0 2 981 1 982 1 629 353 831 756 75 289 0 3 103 2 190 1 810 380 859 789 70 297 0 3 346

Transaktionsvärde, miljarder kronor Kort 408 Bankkort 331 Kreditkort 77 Gireringar 6 355 Elektronisk 5 803 Blankett 552 Autogiro 268 Checkar, inkl. postväxlar 46 Totalt
Källa: Riksbanken

562 651 718 745 783 796 849 432 477 520 540 563 577 617 130 174 198 206 220 219 232 8 666 10 020 10 806 10 615 11 528 12 604 13 646 8 269 9 674 10 499 10 358 11 315 12 430 13 471 397 346 307 257 213 174 175 384 424 452 469 504 543 545 54 60 69 42 27 30 40

7 077

9 666 11 155 12 045 11 871 12 842 13 973 15 080

Tabell Y. Korttransaktioner i betalningsterminaler och uttag via uttagsautomater Antal transaktioner i miljoner och miljarder kronor
2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

Uttagsautomater Antal automater Antal transaktioner Transaktionsvärde Betalningsterminaler Antal automater Antal transaktioner Transaktionsvärde
Källa: Riksbanken

2 699 328 276

2 716 324 293

2 814 321 289

2 816 313 270

3 085 320 240

3 236 295 239

3 319 267 229

3 351 243 220

3 566 226 206

3 416 214 193

153 055 161 098 176 637 184 590 187 330 194 776 217 760 203 117 209 631 213 388 542 652 801 1 000 1 154 1 358 1 491 1 644 1 798 2 046 241 270 312 384 436 477 501 556 597 654

Tabell Z. Genomsnittligt värde på en kortbetalning Kronor 2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012
Källa: Riksbanken

537 567 554 505 464 435 420 404 401 388

142

Den svenska finansmarknaden 2013

Tabell AA. Andelen elektroniskt initierade gireringar och överföringar Procent
2003 2004 2005 2006 2007 2008 2009 2010 2011 2012

Andel av transaktionsvärde Andel av transaktionsvolym
Källa: Riksbanken

91,3 80,2

93,4 80,6

94,4 83,2

95,4 84,2

96,5 85,2

97,2 86,6

97,6 87,9

98,2 89,3

98,6 91,0

98,7 91,9

Den svenska finansmarknaden 2013

143

n Bilaga 2. Marknadskonventioner på den svenska räntemarknaden och valutamarknaden i svenska kronor
A. Konventioner på den svenska obligationsmarknaden Räntebas (Day count basis): Obligationer har 30E/360 dagar per år, där 30E avser ”End-of-month”. Kupongfrekvens (Coupon frequency): Årlig kupong. Kvoteringsbas (Quotation basis): Priserna/räntorna ska uttryckas i decimaler. Handelsdag (trade date): Anges som T0. Löptider: Obligationslånets beteckning anger löptiden, vanliga löptider är exempelvis 2, 5 och 10 år. Även längre löptider förekommer. Likviddag (Settlement date): Tre bankdagar från handelsdagen (även kallad T+3). När en obligation blir kortare än ett år benämns den för period­ obligation (obligationen handlas T+2).

B. Konventioner på den svenska penningmarknaden Räntebas (Day count basis): Deposits, reporäntor, statsskuldväxlar samt bank-, bostads- och Riksbankscertifikat faktiskt antal dagar/360 dagar per år (Actual/360). Kvoteringsbas (Quotation basis): Priserna/räntorna ska uttryckas i decimaler. Handelsdag (Trade date): Anges som T0. Löptider: Upp till 12 månader. Vanliga löptider är 1, 3, 6, 9 och 12 måna­der. Likviddag (Settlement date): Två bankdagar från handelsdagen (även kallad T+2).

144

Den svenska finansmarknaden 2013

C. Konventioner på penningmarknadens kortaste löptidssegment Räntebas (Day count basis): Deposits och repor samt Riksbankens repo­ r: faktiskt antal dagar/360 dagar per år (Actual/360). Kvoteringsbas (Quotation basis): Priserna/räntorna ska uttryckas i decimaler. Handelsdag (Trade date): Anges som T0. Löptider: O/N (Over night) = i dag (T0) till i morgon (T1). T/N (Tomorrow/next) = i morgon (T1) till i övermorgon (T2). S/N (Spot/next) = i övermorgon (T2) till dagen efter (T3). 1w (One week) = i övermorgon (T2) och en vecka därefter (T2 till T9).

D. Konventioner för valutamarknaden i svenska kronor Växelkurskvotering (Foreign exchange quotation): 1 euro = x enheter SEK. Kvoteringsbas (Quotation basis): Priserna/räntorna ska uttryckas i decimaler. Handelsdag (Trade date): Anges som T. Likviddag (Value date): Två bankdagar från handelsdagen (även kallad T+2).

Den svenska finansmarknaden 2013

145

n Bilaga 3. Publicerade rutor i de senaste fem utgåvorna av Den svenska finansmarknaden
Den svenska finansmarknaden 2012 Tillsyn och reglering av den finansiella sektorn i Sverige Riksbankens faciliteter för korta låne- och placeringsbehov Säkerställda obligationer i Sverige TED-spread och basis-spread – olika riskmått Kurssäkrad ränteparitet Den utländska verksamheten – en del av bankkoncernerna Bankernas marknadfinansiering Centrala regler inom finanssektorn Central motpartsclearing Risker i den finansiella infrastrukturen Vad kostar en betalning? Den svenska finansmarknaden 2011 Tillsyn och reglering av den finansiella sektorn i Sverige Riksbankens faciliteter för korta låne- och placeringsbehov Riksbankens åtgärder under den finansiella krisen avvecklas Säkerställda obligationer i Sverige Den svenska marknaden för företagsobligationer TED-spread och basis-spread – olika riskmått Kurssäkrad ränteparitet Högfrekvenshandel Den utländska verksamheten – en del av bankkoncernerna Bankernas marknadsfinansiering Centrala lagar i finanssektorn Risker i den finansiella infrastrukturen Nya betaltjänstlagar Svenskarnas betalningsvanor Den svenska finansmarknaden 2010 Säkerställda obligationer i Sverige Riksbankens faciliteter för korta låne- och placeringsbehov Riksbankens extra utlåning påverkar balansräkningen RIBA och NOIS – två nya derivat på räntemarknaden
146
Den svenska finansmarknaden 2013

TED-spread och basis-spread – olika riskmått Kurssäkrad ränteparitet Att handla aktier via ett elektroniskt system Den utländska verksamheten – en del av bankkoncernerna Centrala lagar i finanssektorn Risker i den finansiella infrastrukturen SEPA och betaltjänstdirektivet TARGET2-Securities – värdepappersavveckling på en gemensam europeisk plattform Den svenska finansmarknaden 2009 Utvecklingstendenser i den europeiska aktiehandeln Att handla aktier via ett elektroniskt system Säkerställda obligationer i Sverige Riksbankens faciliteter för korta låne- och placeringsbehov Riksbankens extra utlåning påverkar balansräkningen TED-spread och basis-spread – olika riskmått Kurssäkrad ränteparitet Den utländska verksamheten – en del av bankkoncernerna Centrala lagar och företagsformer i finanssektorn Nettning Risker i handel och avveckling av kreditderivat Single Euro Payments Area (SEPA) Den svenska finansmarknaden 2008 Integrationstendenser i aktiehandeln Nya handelsplatser i och med MiFID Riksbankens faciliteter för korta låne- och placeringsbehov Kreditderivat och strukturerade produkter Kurssäkrad ränteparitet Storbankernas utländska verksamheter Centrala lagar och företagsformer i finanssektorn Single Euro Payments Area (SEPA) Nya betalningsinstrument
Den svenska finansmarknaden 2013

147

Register

A aktiefonder 91f aktiekapital 51, 70, 80, 87 aktiemarknaden 5f, 16, 41, 45, 51, 57, 59 aktieoption 53f, 59 aktier 5ff, 40, 45, 51ff, 90, 92f, 98ff, 106f, 127f Aktietorget 53, 55, 60f algoritmisk handel 57 allmänna råd 14, 101 andrahandsmarknad 30, 37 arbitrage 46 auktoriseras 105 avista 22, 42, 44ff avveckling 45, 57, 99f, 108f, 125, 127, 131 B bankaktiebolag 69f, 94ff banker 5, 8ff, 13, 16ff, 21, 25, 27, 32, 36, 41, 44f, 47, 49, 56f, 60, 62f, 66, 69f, 74, 76ff, 84, 86, 95ff, 111f, 125ff, 132f Bankgirot 126, 131ff bankrörelse 96 Baselregelverket 79 betalning med en mellanhand 103 betalningsinstrument 97f, 112f, 115, 118ff betalningssystem 12f, 24f, 121, 125ff, 131 betaltjänst 123 BIS 21, 44, 46ff
148

bolåneinstitut 7, 16, 18, 21, 32, 62f, 69, 83f börs 38, 40, 51, 55ff, 59, 61, 107, 127 börshandlad fond 54 börsmedlemmar 56 brokers 37 buffertkapital 97, 99f Burgundy 55, 59ff C centralbank 13, 25, 47, 106, 130 centraliserad upplåning 66 central motpart (CCP) 100, 108, 111, 129, 131f Certified Adviser 60 certifikat 16ff, 27, 36f, 84, 86 clearing 45, 59, 99f, 105f, 108f, 110, 126f, 129, 131f clearingorganisation 100, 105, 126 CLS 45, 112, 125f, 130f Contract For Difference (CFDkontrakt) 54 Courtage 54 Cross currency basis-swappar 43 Crosshandel 45 D dagslånemarknaden 21, 23, 26f, 75 debiterar 104, 106, 115 decentraliserad upplåning 67 Delivery versus Payment (DvP) 107

Den svenska finansmarknaden 2013

depositkontrakt 21f, 38 derivat 8, 40, 53, 59 derivatinstrument 17, 31, 36, 38ff, 46, 107 derivatkontrakt 8, 49, 59, 81, 100, 110, 129 diskonteringsobligationer 30 diskretionär portföljförvaltning 99 E elasticia 60 elektronisk handel 45 EMIR 100 emissioner 17ff, 35f, 94, 127 emittenter 17, 31, 52, 127 enkel betalning 103 e-pengar 113, 118f, 123 EU-förordning 96 Euribor 23, 43 Euroclear 57, 127, 131 European Multilateral Clearing Facility (EMCF) 57, 129 Europeiska banktillsynskommittén (EBA) 12 Europeiska systemrisknämnden 12 Exchange Traded Funds (ETF) 54 F finansbolag 7, 21, 34, 70, 76, 84ff Finansdepartementet 10, 12, 14f finansiella företag 14, 56, 76f, 85, 102, 106 finansiell infrastruktur 5, 11, 14, 103f, 125 finansiell stabilitet 13, 49, 63, 84 finansieringsrörelse 96f Finansinspektionen 10ff, 14, 32, 34, 93, 96ff, 101

finjusterande operationerna 28 First North Premier 60 fondbolag 5, 62, 87, 91, 93, 101 foreign exchange swaps 42 föreskrifter 14, 96 företagsobligationer 33, 37 förordningar 11, 79, 96, 101 försäkringsbolag 5, 16, 19, 37, 44, 62f, 87ff, 92 förvaringsinstitut 101 H handelsplattformar 55ff, 60 handelsstruktur 17, 36f, 43, 45, 56 hedgefonder 44, 92 högfrekvenshandel 45, 57 I IMM-FRA 38f inlåningsföretag 98 insättningsgaranti 15, 69, 78, 97 insiderbrott 100 interbank 7 interbankaktörer 37, 44 interbankhandel 37, 44 interbankmarknad 23, 44, 49, 74, 79 intradagsfaciliteter 25 investerarskydd 101 K kapitalkrav 80f, 110f kapitaltäckning 97, 99 kapitaltillskott 98 kommissionshandel 94 Kommuninvest 33f, 85 kontoföring 100 korrespondentbank 112, 132f kredit 26, 28, 85, 96, 115 kreditderivat 38
149

Den svenska finansmarknaden 2013

kreditgivande institut 8, 62, 69f kreditinstitut 25, 28, 51, 56, 93ff, 97f, 101 kreditmarknadsföretag 19, 34, 62, 69f, 84ff, 96ff kreditprövning 97 kreditrisk 10, 37, 79 kundhandel 37, 44 kupongobligationer 30 kurssäkrad ränteparitet 31, 41 L lagar 11, 96f, 101 Libor 23 likviditet 10f, 18, 21ff, 26f, 30f, 67, 69, 79, 125 livförsäkringsbolag 88, 90, 92f M makrotillsyn 11, 13, 81 marknadsgarant (Market Maker) 54, 94 marknadsmissbruk 100, 110 marknadsplats 5, 14, 40, 51ff, 55, 59f, 107, 110 massbetalningar 103, 112f, 126, 132 M-betalningar 119 Memorandum of Understanding 12 motpartsrisk 22, 108, 111f, 130 multibank platforms 45 Multilateral Trading Facility 55, 60 N NASDAQ OMX Derivatives Markets 59, 129 NASDAQ OMX Stockholm 35, 40, 51, 55ff, 129 navvaluta 45, 46
150

nettning 42, 105, 106, 130ff nollkupongobligationer 30 Nordic Derivatives Exchange 35, 59 Nordic Growth Market (NGM) 55, 59 Nordic Large Cap 58 Nordic Mid Cap 58 Nordic Small Cap 58 O obligation 30, 37 obligationsmarknad 16f on-tap 32 option 40, 129 Over The Counter (OTC) 40, 44, 56, 59, 100, 107, 110f otillbörlig marknadspåverkan 100 P pengar 6ff, 10, 13, 24f, 28, 30, 34, 72ff, 78f, 85, 98, 101, 113, 115, 118f, 121, 123ff, 128 penningmarknaden 16ff, 23, 30, 36f penningmängden 72ff penningpolitiken 12f penningpolitiska motparter 20, 22, 25, 34, 38, 40 penningpolitiska repor 25, 27 penningtvätt 97ff pensionsfonder 16, 20, 62, 87, 93 pensionsstiftelser 34, 90f placerare 8, 16f, 19f, 31ff, 52, 62, 87 placeringsrådgivning 101 primära penningpolitiska motparter 20, 22, 25, 34, 38, 40 primärmarknad 30

Den svenska finansmarknaden 2013

privata aktiebolag 52 privatobligationer 35, 36 publika aktiebolag 52, 55 R referensränta 23, 49 reglerad marknad 55, 100 repor 21f, 25, 27, 30, 35, 42, 67, 129, 136, 141, 145 RIBA 38f, 146 Riksbankscertifikat 25, 27f Riksgäldskontoret 12 riktade emissioner 36 riskkapital 15, 51f, 86f riskkapitalbolag 5, 52, 62, 87, 93 RIX 24ff, 28, 106, 121, 125f, 128ff, 131 ränte- och valutaswappar 42f, 46, 81 räntefonder 91f ränteoptioner 17, 38, 40 ränteswappar 39 ränteterminer 17, 38 S samverkansråd för makrotillsyn 11 SAXESS 37, 56 skadeförsäkringsbolag 88 stabilitetsråd 12 statsobligationer 8, 15, 18, 22, 31, 35ff, 39

statsskuldväxel 18 Stibor 23, 43, 49f Stina 39 Stinaswappar 40 strukturerad produkt 40 Stående faciliteter 25f, 28 stödlagen 11, 15, 98 stödmyndighet 15 säkerhetsmassa 32 säkerställda obligationer 32, 79, 82, 84 T transaktionsregister 100, 110 U understödsföreningar 90 utlandsbetalningar 132 Vw valutaoptioner 42f, 47 valutaswap 42 valutaterminer 42, 47 värdepapper 5ff, 16ff, 21f, 25, 30, 34ff, 40ff, 47, 53f, 76f, 90, 92ff, 100f, 106ff, 127f, 131f värdepappersinstitut 93 värdepappersrörelse 56, 93ff, 99 Warranter 54, 59 Å återförsäkringsbolag 99

Den svenska finansmarknaden 2013

151

Sveriges riksbank 103 37 Stockholm (brunkebergstorg 11) tel 08-787 00 00 Fax 08-21 05 31 registratorn@riksbank.se www.riksbank.se

ProDuktion: SverigeS rikSbank. tryck: PrintFabriken iSSn 1401-7348

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful