KARGA TIDER OCH HÅRDA STRIDER En berättelse ur det förflutna av Sandra Dermark

Tillägnad min mor och andra jag älskar. 0. INLEDNING Den här sagan är avsedd att läsas högt vid en varm brasa eller ljusstake vintertid, en kväll när det är kallt, vid var sitt glas konjak, kaffe eller varm choklad, medan snön yr utanför. Då är det bäst att förskjuta bildskärmarna som has till hands och mysa vid en varm låga och en lång saga. Ändå kan den läsas tyst vilken årstid som helst och i vilka omständigheter som helst. Det spelar faktiskt ingen roll, med vad ska man göra? Seså, nu tar vår historia vid! Det är en sann historia, med krig och kärlek, glädje och sorg, segrar och nederlag, starka kvinnor och feminina män, förföljelser, landsflykt och barnlekar. En berättelse som livet självt, ty den är hämtad därifrån. 1. KARL IX FÅR EN FÖRSTFÖDDE OCH HISTORIENS KUGGHJUL SÄTTS I RÖRELSE På 1600­talet var Sverige vad man numera skulle kunna kalla ett u­land: de flesta invånarna levde och trivdes i isolerade stugor i barrskog, Stockholm var blott en träköping och Vasarnas kungliga slott var blott träfort. Och det var just på en av de här slotten, Tre Kronor, en midnatt tidigt på vintern då snön yrde och fullmånen kisade emellan molnen, som ett gossebarn kom till den här sköra blå planeten, sedd av 1600­talets européer som en dal av tårar och sockrade bedrägerier. Karl IX och hans Kristina kunde inte vara lyckligare. Det hade gift sig om våren det där året för att deras förstfödde, som de förväntade vara en son, skulle födas härdad av vinterns kyla, en sed som under 1600­ och 1700­talet utövades i Nordeuropa. Och det blev såsom de förväntade: en frisk och kry arvinge, som namnet Gustav Adolf hade utvalts åt. Även stjärnkartan visade vad den nyfödde skulle möta under sin levnadsbana: solen i Skyttens tecken antydde en idealistisk eldsjäl som trivdes bäst utomlands och på hästryggen, en fröjdfull själ med ett gott kynne, en inre kallelse som han kanske skulle ge sitt liv för att försvara, och i femte huset förstärkte den idén om en levnadskonstnär och ett lättsinnigt temperament med särskild kärlek till de barn han troligast skulle få; samtidigt som att Lejonets tecken befann sig i öst antydde en strålande levnadsbana (han var, trots allt, född inom en så viktig ätt som Vasa) och ett minst lika strålande utseende, som kunde både uttrycka glädje och ingiva respekt på en och samma gång. Månen var full, i Tvillingarnas tecken och i elfte huset; vilket tolkades som ett inre konflikt mellan förnuft och känsla. Allt medan hovastrologen visade de nyblivna föräldrarna kartan, dog som varje dygn vid midnatt en dag i en annan, i det här fallet den 9 december 1594 i den 10 december samma år. Strax blev alla kungahusen i Europa underrättade om beskedet, och vid hoven talades det om att Tyska rikets bane hade fötts på Tre Kronor. Även Habsburgarna, Tyska rikets härskarätt, i sina wienerska salonger, utsirade i manieristisk stil i kontrast med Vasarnas karga enkelhet. Men de kunde inte göra något för att hejda historiens kugghjul.

2. LITE OM DE POLSKA VASARNA, HERR OXENSTIERNA OCH REFORMATIONEN Som sagt fick Gustav Adolf, frånsett flera småsyskon, en komplett uppfostran: han lärde sig tyska, franska, polska, några fler språk, värjfäktning, skytte, ridning, och så vidare, och 1609 fanns det ingen bättre fäktare, ingen bättre skytt, ingen bättre ryttare och ingen som kunde fler främmande språk i hela Sverige än han. När det gällde styrka, kunskap och skönhet saknade han en överman. Det verkade som att planeterna inte hade gjort något fel för att skada den unge tronarvingen, den där i det gula kyllret, med stålgrå ögon och med det gyllene håret, som bär blå fjädrar i hatten. Men Gustav Adolf hade en kanske obetydlig svacka: han fattade beslut alltför raskt, och det skulle kosta honom livet om han fortsatte med det, enligt herr Oxenstierna. Herr Oxenstierna var Sveriges dåvarande rikskansler, Karl IX:s högra hand för att säga det med de rätta orden. Han tillhörde efter Vasarna landets näst viktigaste ätt. Som ung man hade han studerat vid Wittenbergs universitet, ett av Europas främsta, och hört sin lärare Martin Luther föra tal om den katolska kyrkans dekadens och korruption. Luther blev snart känd över hela Nordeuropa, och när Oxenstierna återvände hem blev den Svenska kyrkan, inspirerad av Luther, den officiella istället för den katolska. Därför skonades inte ett kloster eller en madonnabild från att förstöras under Vasatiden. Och även kung Johan (Karl IX:s företrädare) försköt sin polska drottning Katarina för att hon vägrade att låta sig omvändas. Hemma i Polen födde hon även en son som fick heta Sigismund och lovade lika lite som Gustav Adolf lovade mycket: med åren fick han en kallblodig och svag ödlas utseende. Så uppstod en polsk och katolsk gren av ätten Vasa, som Karl IX och Gustav Adolf visade sig fientliga mot, ty en polsk Vasa på tronen lärde betyda, för Sverige, en retur till katolicismen. Gudskelov att det inte hade hänt. 3. HERR OXENSTIERNA GÖR BRÖLLOPSPLANER Med åren blev Vasabarnen tonåringar, liksom alla andra barn hade blivit, blir och skall bli. Och då, som det alltid hände med regentbarn, blev de bortgifta: främmande regentbarn valdes ut som deras fästfolk, i utbyte mot allianser i krigstid. I bästa fall kunde de bli förälskade i den som valts ut till äkta hälft. I värsta fall fanns det älskare och älskarinnor vid nästan alla hoven i Europa. Katarina, en av Gustav Adolfs lillasystrar, giftes bort med pfalzgreve Johan och fick flytta till Sigfridsborgen i Pfalz, ett idylliskt tysktalande furstendöme som Rhenfloden rann igenom. Ty det var alltid bruden som flyttade hem till brudgummen, och aldrig tvärtom. Nu var problemet för herr Oxenstierna att hitta en fästmö åt Gustav Adolf, som hade redan passerat målbrottet och odlade några ljusa hår på överläppen. Han hade vuxit en hel del och fått bredare skuldror. Han var, kort sagt, nästan vuxen (och hans föräldrar hade avlidit). Efter att ha undersökt de olika kandidaterna lutade Oxenstierna mot en viss Maria Eleonora av Hohenzollern, en vacker flicka med lingult hår, violetta ögon och en lätt busig uppsyn, som lärde dansa som en älva och tala franska som en infödd fransyska. Så han seglade iväg till kurfurstendömet Brandenburg­Preussen, där ätten Hohenzollern regerade, och Gustav Adolf följde inkognito med. Brandenburg­Preussen var, liksom Sverige, ett u­land, men avancerat till en högre grad: där fanns sötsaker, lyxkläder och andra dyrbarheter som den unge fästmannen ej kände till. Så anlände de till Hohenzollrarnas eleganta residens i Königsberg och blev där hjärtligt mottagna.

Gustav Adolf, som tyckte faktiskt om de läckerheter han blev serverad, gav sig ut för att vara en ung officer, “överste Gars”, medan kanslern samtalade med en medelålders fru i änkedok. Det rörde sig om änkekurfurstinnan Anna av Preussen, brudens mor, vars åsikter om Gustav Adolf var positiva nog att gynna äktenskapsplanens succé. Kurfursten var död och hans änka hade tagit över som förmyndare, medan äldste sonen än inte hade blivit vuxen. Och Maria Eleonora? Hon tycke faktiskt om “överste Gars”, och han tyckte om henne. De kände i deras hjärtan som en låga som fick kinderna att blossa och tankarna att kretsa kring den älskade. Varenda förälskad tonåring (och vuxen som har varit en förälskad tonåring) vet vad för slags känslor som här avses. En fjorton dagar festligheter senare avgick ett segelfartyg från Königsbergs hamn. Från masterna vajade den preussiska riksörnen och den svenska blå flaggan med sitt gula kors. Innan de kastade loss gick en svartklädd kvinna fram till kajen och kysste den mest nervösa av passagerarna: en blond flicka i vit klänning. Det var sista gången då mor och dotter skulle ses, en svår men ändå hoppfull stund. Tyvärr var kurfurst Wilhelm, brudens styvbror, den ende som var emot vigseln: själv var han kalvinist, som sin bortgångna mor, och vägrade acceptera en lutheran till svåger (trots sin styvmors, Gustav Adolfs och Eleonoras tolerans). Alltså lyste han Eleonora i bann: hon fick inte återvända till fäderneslandet så länge han härskade, eller annars skulle hon avrättas. 4. ETT KRIG BRYTER UT OCH MÅNGA TYSKAR KOMMER TILL SVERIGE 1618 hade de tyska kurfurstarna fått nog. De hade antagit en religion baserad på Luthers lära som en protest mot Tyska rikets och katolska kyrkans envälde. För: ville de egentligen tro på en främling som höll sig i Wien och inte visste normalt sätt ett knyst om vad de tyckte om honom? Svaret nej. De österrikiska Habsburgarna, ledda av Ferdinand II (mer känd i Nordeuropa som “Ynkryggen”, ty han sände ut sina bästa generaler, Tilly och von Wallenstein, i strid i stället för att leda sin här i egen hög person), hade även fått nog. Och det räckte inte med diplomatik för att lösa problemet med de upproriska kurfurstarna. Efter ett förlorat slag mot den Katolska ligan föll alltså Sigfridsborgen, och hela Pfalz fick ockuperas av de kejserliga österrikarna under befäl av den kylige greve Tilly, en kysk och nykter veteran med ett hjärta av is i en ungdomlig själ. Så pfalzgreve Johan, med sin Katarina (hon väntade faktiskt ett barn i dessa svåra tider) fick fly till pfalzgrevinnans föräldrahem: Tre Kronor. Där uppstod en viss motsättning till att ge “de där tyskarna” asyl, men med övertalning fick de sin vilja fram. Och de var inte de enda tyskarna vid det svenska hovet. En nygift Maria Eleonora saknade faktisk de dyrbarheter hon fick njuta av i sitt föräldrahem, och skrev ett litet brev med drag av önskelista till släkten i Brandenburg­Preussen. Månaden därpå seglade en till farkost över Östersjön med följande passagerare: ­ En hel del klädmakare specialiserade på festkläder, hattmakare, och guld­ och silversmeder. ­ En hel del karamellkokare, marsipanmakare och kakbagare. ­ En hel del artister: hovnarrar, akrobater, och en liten skådespelartrupp på fem man. Och alla de ovannämnda kom från Brandenburg­Preussen och utgjorde den vackra Maria Eleonoras följe. Hon hade själv blivit vuxen, och det hade hennes äktaman med. Eftersom han nu hade tillgång till sötsaker och åt gärna det, blev han minst sagt yppig. Kyllret fick alltså bytas

ut mot ett större. Och de få håren han hade på överläppen hade vuxit till rejäla guldblonda knävelborrar, och ett vasst pipskägg på hakan fullbordade denna fullständiga avbild av 1600­talets skönhetsideal. Han älskade trots otrohet sin äkta hälft så innerligt att en till Vasa blev snart förväntad. Hösten 1622 hade Katarina fött sin son: en mörkhårig och svartögd liten krabat, som fick heta Karl. Han skulle räknas som utlänning trots att han var född i Sverige, ty hans föräldrar var utlännningar. En midnatt i december, fyra år senare, fick Gustav Adolf och Maria Eleonora äntligen sin kärleks lön. Det var den tredje dottern och den enda överlevande, efter två flickor som hade fötts döda. Ett fjunigt och blått flickebarn, i vars hjärta drottningen skulle ha sänkt en vass dolk om inte hennes äktamans hand och orden “Låt det leva” hade hejdat henne. Den här konstiga varelsen fick heta Kristina efter sin salig farmor. Kristina Alexandra Augusta Gustavsdotter Vasa, närmare bestämt. Därute yrde snön och fullmånen skymtade. “Precis som för trettiotvå år sedan”, tänkte hovastrologen medan han ritade stjärnkartan. När denna var färdig fick regenten höra de ord som den där astrologen hade sagt knappast han hade öppnat ögonen för första gången. Kristina var inte blott Gustav Adolfs dotter, utan även hans stjärntvilling och själsfrände. 5. EN KÄRLEKSFULL FAR, EN KYLIG MOR OCH ETT TÅREFULLT AVSKED Kristina fick precis samma uppfostran som sin far, som för övrigt älskade och fysiskt liknade henne, av de samma lärarna och under kansler Oxenstiernas uppsyn. Maria Eleonora var däremot betydligt kyligare mot den lilla flickan, och även oroad över sin äkta hälfts öde. Sâ övergick den blonda och blåögda prinsessan från att rycka i Gustav Adolfs mustasch till att dra i en ponnys tyglar, från att fäktas med träsvärd till att använda en lätt värja, och från ABC­boken till Eneiden och Metamorfoserna. Men detta hände under en konvuls femårsperiod för henne, för Vasarna och för hela Europa. När Kristina hade knappast lärt sig att gå satte kurfurstarna, däribland kurfursten av Brandenburg­Preussen, press på hennes far för att han skulle stödja dem i kriget. Och då förändrades det hela. Gustav Adolf valde ut en nisch i Riddarholmskyrkan, utnämnde Kristina till sin arvtagerska (eftersom han inte hade fler barn), och det bar äntligen av mot Tyskland. Vid Breitenfeld, strax norr om Leipzig, vann svenskarna ett av de avgörande slagen, och tvingade en förkrossad greve Tilly på flykt. Den gamle fältherren blesserades dödligt under övergången av Lechfloden, och så tog sig svenskarna så långt söderut som till Bayern. Eftersom Maria Eleonora fruktade att hennes äktaman skulle stupa följde hon med, men fick stanna på högkvarteret och vänta på hans återkomst från slagfältet. Och när han återvände segerrik var kväll blev han minst lika innerligt kysst som när han dragit i fält, morgonen den dagen, av sin ängsliga Maria Eleonora. Och att han hittills överlevt alla slagen och dessutom vunnit dem gjorde drottningen säkrare för varje fälttåg. Tills den sjätte november 1632, då han i gryningen, i täten för sin armé, drog ut mot en slätt utanför Lützen i Sachsen. Hon var alldeles säker på att återse sin äktaman vid liv och få en häftig kyss av honom. 6. SLAGET VID LÜTZEN Vad som hände på slagfältet den dagen kan lättare beskrivas med vers än med prosa. Alltså ska

med en dikt den här episoden få återge vad som hände: En kall dag i november vid Lützen innan strid, dimman lättar så sakta, strax lär slaget ta vid. En ryttare med ljust hår rider längs sin armé när solen i öster stiger med segerns säkerhet. De skrider över slätten i dis, i blod och krut. Den impulsive ledaren på blixtsnabb hingst står ut. Plötsligt, det gula kyllret med säker värja i hand förtärs av den blå dimman, är vilse i fiendeland. Redan helt plötsligt träffad och chockad uti sinn, i högra skulderbladet, där trängde en kula in. Så fylls med blod hans lungor och han faller av sin häst, mitt i slagfältets vimmel ska han få dö härnäst. Till Maria Eleonora och sin Kristina kär flyr hans näst sista tankar när smärtan honom tär.

En skock med tyska knektar känner honom igen, tar värja, kyller, smycken, pistoler, livet än strider att hållas uppe när en sista explosion för till mörker och tystnad utan någon pardon. När freden återvänder spelar segern ingen roll, för vad blev det av kung Gustav och hans kända paroll? Iklädd en trasig skjorta, med livets blod bestänkt, som många andra soldater ligger han: det har hänt. Vid slättens vissna gränser i en bärstol ser då ut von Wallenstein, förloraren, på kättarkungens slut. När Maria Eleonora fick se sin Gustav Adolf den kvällen låg han balsamerad i sockenkyrkan, blek och kall som nyfallen snö, full av blessyrer och utan att kunna tala, andas eller ge henne en varm blick. Hjärtat, som tagits ur bröstkorgen och balsamerats separat, var otroligt stort och välutveckat, och det fick hon behålla i ett guldskrin. Resten av kroppen, som såg ut att än vara vid liv och sova, tillät hon inte begravas förrän hon själv hade gått in i evigheten. Så återvände hon med följe hem till Sverige, iklädd en svart klänning som sytts i Erfurt, med sin älskades likkista och hans häst Streiff, som hade överlevt slaget men dog under resan. 7. EN SEXÅRIG DROTTNING Kristina växte upp hos sina farsyskon Pfalzarna: det fredliga godset Stegeborg var hennes barndomshem. För ett enda barn vars föräldrar är bortresta krävs det mycket kärlek, och det fick hon. Hon blev tilltalad på både svenska och tyska, och på sistnämnda språket brevväxlade hon med sin far, “midnattslejonet från Norden”, segraren på Tysklands slätter, tills våren 1632 (eftersom Östersjön var frusen tog det en två månader för beskedet att nå Stegeborg). Då visste hon ej vad som skulle hända härnäst. Och hon förväntade inte alls i sin oskuld att hennes far, Gustav Adolf, skulle ha stupat. Oxenstierna trädde då in och förde henne i en droska till Riksdagshuset, där hon skulle krönas.

Och väl där blev hon hyllad som Sveriges “kung”, fast hon var blott en liten flicka. Att hon liknade sin salig far, som alla på den protestantiska sidan sörjde, fick hon höra av nästan hela riksdagen. Och, fastän varken kronan eller spiran hade designats med tanke på en så liten person, fick hon bära de verkligen större regalierna under riksdagsmännens hyllningar. Så kom Maria Eleonora hem. Hon hade blivit galen av sorg, ty den som älskar för mycket tvingas leva i förtvivlan efter att ha lämnats av sin älskade. Hon var helt galen av sorg och tog ifrån Pfalzarna vårdnaden om Kristina, eftersom hon hade inga fler barn och prinsessan liknade Gustav Adolf till en för hög grad. Det blev ett par svåra år, då hon fick lära sig att dyrka krigarkungens hjärta, att gråta vid hans balsamerade lik, att torka sin mors tårar och att bära en liten svart klänning. Hon längtade till Katarina och Johan, och deras barn Karl och Eufrosyna, och lekarna hon lekte och sitt träsvärd och sitt bekvämare kyller alltför mer. Lilla Kristina fick varken leka, eller sjunga, eller ens viska. Och då fick hon en hög feber och blev svårt sjuk. Så änkedrottningen blev tvungen att ge Pfalzarna vårdnaden och låta Kristina ha en lycklig och frisk barndom med dem, för att brevväxla med det danska hovet därefter. Och Danmark var ju Tyska rikets allierade. När herr Oxenstierna fick reda ut det blev han varse att Maria Eleonora var en förräderska, men han visade ändå nåd: han låste in henne på Gripsholms slott, som på fästning, i stället för att avrätta henne, fast det var tänkt att hon skulle dödas ifall hon försökte fly. En dag fick han höra av vakterna han hade ställt för att bevaka änkan att fången hade försvunnit. Hon hade flytt under natten och sökt asyl i Danmark. Nåja, hon var utom räckhåll och kunde inte skada drottning Kristina mer. Förresten vilade Gustav Adolf redan i sin nisch. Ibland drog Karl, efter att ha läst på Uppsala universitet, till sydligare trakter och återvände inte hem på länge. När han återvände berättade han om sina upplevelser i fransk och holländsk mark för de andra, och Kristina putsade gärna sin franska eller utmanade honom på en vänlig duell. Och ibland kom herr Oxenstierna till Stegeborg för att besöka herrskapet och se till att Kristina hade läst sina läxor och gjort sina övningar. Han såg att prinsessan blev starkare och klokare för vart år, medan pfalzgrevens son var vart år mer feminin och klenare. Kriget fortsatte än, och Karl och Kristina ansågs av Europas övriga regenter vara fästfolk. 8. KRIGETS KLIMAX OCH SLUTSKEDE När en främling i krage som en kragödlas och guldbrokad trädde in i Tre Kronors tronsal med ett viktigt brev fick han se ett ostädat rum och två pojkar som lekte tafatt där. Den blonde förföljdes av den mörkhårige. Utlänningen blev minst sagt överraskad av ett så ovanligt bemötande. Den blonde pojken sprang bakom honom för att få höra: “Är det så ni svenskar behandlar en kejserlig kurir?” Då fnissade båda och viskade att hans krage var en kvarnsten runt halsen: själva bar de spetskragar. Den blonde tog raskt brevet ur sändebudets hand och besvarades: “Det där brevet är för ingen naiv page­unge!” “Jag är Sveriges kung!”, ljöd svaret, och österrikaren föll genast på knä och kysste Kristinas hand. Men vad sades i brevet? När hon fick läsa att det var ett råd att äkta ärkehertig Leopold, Tyska rikets tronarvinge, brast hon i skratt. Hon skulle aldrig binda sig för att mista sin frihet! Karl blev då inkallad, ty Oxenstierna ville bli Kristinas svärfar innan någon utländsk greve hunnit bli det, och dessutom därför att hans far hade fått ett rykte vid hovet som förrädare. Så Pfalzarna

tog återigen farväl av sin son, fast mer oroliga än de förra gångerna: han skulle ju i krig, som adjutant till general Lennart Torstensson, och kanske även han fick âtervända hem i en likkista. Så Kristina, när hon ej var på jakt eller läste sina klassiker (hon hade blivit en lika allmänbildad regent, en lika skickilg ryttare och en lika skicklig skytt som sin salig far), fick skriva brev på tyska igen. Efter Prags fall intog svenskarna Hradschins fästning, där Tyska rikets konstskatt förvarades. Karl, som var där inkvarterad, lät alla de vackra barocka konstverk som där fanns skickas till sin drottning, som mottog dem hjärtligt som sitt livs julklapp och födelsedagspresent. Så kom 1648, och Karl befann sig i Osnabrücks rådhus, där svenska och österrikiska myndigheter hade kommit överens om det bästa som kunde hända Europa. Och eftersom det var i Osnabrück i Westfalen som det hade skett, gick avtalet in i historien som den westfaliska freden. Föreställ dig hur det firades runt om, speciellt i Nordeuropa, som hade vunnit kriget! När Karl och Kristina fick under festligheterna återse varandra blev de glatt överraskade: han hade blivit en ung man, med starka skuldror, en kaskad av mörka lockar och en kortklippt mustasch svart som en korpfjäder; och hon hade blivit en ungmö, med framträdande byst, gyllene lockar och ögon som de hos kunskapens gudinna i de gamla dikterna. Krigsbytet från Tjeckien prydde redan Tre Kronors salar. 9. KRISTINA GÖR SOM HON BEHAGAR Av mattesnillet Blaise Pascal fick drottningen en miniräknare. Det var en av historiens första, och dedicerad dessutom till henne. Hon bjöd dessutom in Descartes, som insjuknade och for hädan under mystiska omständigheter, kanske förgiftad. Oxenstierna var redan död, den mekaniska docka som Descartes kallade Elisabeth och ansåg vara sin dotter låg i Östersjön som en drunknad flicka av kött och blod, och de statliga plikterna tröttade ut den 20­åriga Kristina, som hade egna planer i kikaren. En kväll kom en gammal kvinna till Stockholm. Hon hade tvungits att fly från Danmark och hade tillbringat resten av sin ungdom hos brorsonen Fredrik, kurfurste av Brandenburg­Preussen. På ålderns höst, hade hon återvänt och blev vid sin dotters hov hjärtligt mottagen. Strax därpå förklarade den unga drottningen för sin mor på tu man hand att hon skulle abdikera och resa söderut, där kulturlivet var mera praktfullt. Eleonora skulle inte förlora en dotter, utom vinna en son, tronföljaren, och tillbringa resten av sitt liv i frid och frihet. En sommarkväll 1651 red Kristina med Karl vid sin sida till den danska gränsen, som då låg där Skåne tar vid. Där klippte hon sin långa hårpiska och gav den till honom, med varningen att han var hennes efterträdare, för att rida över gränsen, in mot skymningen, och aldrig återvända hem. Karl X, så fick den unge pfalzgreven heta som regent, äktade en tysk prinsessa vid namn Hedvig Eleonora, men han var ständigt i fält och fick nästan aldrig se henne. I hans frånvaro födde hon en son, uppkallad Karl efter fadern. Denne försökte, utomlands, möta döden på slagfältet och dränka sina sorger i starköl, ty han älskade Kristina än. Samtidigt, på Gripsholm, tynade den gamla slottsfrun sakta bort. Ej längre var hon kurfurstinnans konstnärliga dotter, hjältekungens sörjande änka eller den nattetid flyende fången. Den stackars Maria Eleonora hade ju kommit till Sverige för att begravas med sin älskade Gustav Adolf, en önskning som blev äntligen sann. Vintern 1659 återvände krigarkungen Karl X till sitt hemland, för att fira jul i Göteborg hos en

hustru och en son han knappt kände igen. Under firandet greps han av ett plötsligt tryck i bröstet och led därpå av hög feber och svår andning. Han hade fått lungbrand, det vill säga lunginflammation. Trots hovläkarnas försök att rädda hans liv kände han, den där vinterkvällen, att hans stund var kommen. En sista suck lämnade hans med var fyllda lungor, hans hjärta tickade i trettio flyktiga sekunder till, och sedan var han stilla. Bakom honom fanns en förtvivlad änka och ett rart, ljuvligt gossebarn. Framför honom, den vida och okända evigheten.

FINIS.

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful