OM TRE ÖNSKENÖTTER (FRISTÅENDE FORTSÄTTNING TILL SAGAN OM KATINKA) Av Sandra Dermark Februari 2013 Tillägnad syskonen Garcés Cara: Carlos hijo, Ana och Sara. Må de vara och förbli lyckliga! 0. FÖRORD 1. DE TRE SYSKONEN 2. HUR LJUVT STUDENTEN LEVDE 3.

 HUR BEKVÄMT HOVDAMEN LEVDE 4. HUR FARLIGT LÖJTNANTEN LEVDE 5. HUR SÖTSURT HELA SLÄKTEN LEVDE 0. FÖRORD Kommer ni ihåg greveparet Gustav Adolf och Katarina (född Ekaterina Alekseievna) von und zu Ringstetten? Kanske ni inte har läst om dem förut, trots att jag har i en tidigare berättelse beskrivit deras ungdom, förlovning och giftermål. Hur som helst slutar berättelsen som en  riktig undersaga: de lyckligt gifta, omringade av barn, i ättens herrgård i Värmland, vid 1700­talets mitt. Och jag förklarar att såväl Gustav Adolf och Katarina som deras barn kallade sig för “varken mössa eller hatt”. Men där talade jag inte helt och hållet sanning. När de enda tre som hunnit bli vuxna kom ut i den vida världen blev en av dem mössa, den andre hatt och den tredje neutral (eller “fjäderbukett”, för att använda hennes egna ord). Nu vill ni säkert veta mera om barnen Ringstetten! Och då börjar jag där Sagan om Katinka avbröts, med den värmländska idyllen. 1. DE TRE SYSKONEN När deras liv förändrades på allvar var såväl Kristian som Krister nio och ett halvt år, och lilla Ulrika var nyss fyllda sju. Tvillingarna tog efter sin far, medan Ulrika var så lik sin mor som liten flicka att, om fånglägret som Katinka kallade hem hade återskapats i Sverige, skulle hon genast ha fått den rollen. Hon hade ljusare hår och högre kindben än sina storebröder. Det var en kylig, lätt dimmig höstdag då de övertalade henne att följa med i urskogen och få se en fe, som enligt dem hade synts till vid stigen som förde till Vänerns strand. Ulrika hade inte lämnat det rummet sedan hon hade fötts, och att få se en levande fe och lite mer av yttervärlden var ett helt äventyr för henne. Dessutom hade de ledigt, utan privatlärarnas tråkiga lektioner och med guvernantens och föräldrarnas tillstånd, så länge de ej höll sig för långt från stigen eller för nära Vänern. Den ene av de två rödblonda pojkarna, den som gick i täten, tänkte att dimman påminde honom om slaget som, för mer än ett sekel sedan, hade krävt en värdig härskares och krigshjältes liv: ­ Påminner inte den här dimman om Lützen? ­ Vadå “Lytsen”? ­  frågade Ulrika Krister, medan hon ryckte honom i rockskörtet. Den unge ledaren blev tvungen att berätta om slaget, och om hela det trettioåriga kriget, för sin oskyldiga

lillasyster. Hon verkade inte förstå värför folk på 1600­talet hade tänkt att kriga, när de kunde ha talats vid om religionsfrågan. Löven föll från björkarna och kyrktornet skymtade bland deras toppar. Kristian hörde någonting prassla, såg ett äggformat föremål, stort som sin trekantiga hatt, i skogsbrynet, och försökte ta det i sin hand. Men vips ryckte han handen iväg, med blödande fingerspetsar och i behärskad smärta. ­ Du borde passa dig nästa gång du försöker ta en igelkott!­ retade Krister honom. Själv drog han ut sitt träsvärd och pekade på tvillingbroderns strupe. Ulrika hoppade mitt emellan de två pojkarna och drev dem isär, medan igelkotten gick sin väg över till andra sidan stigen. Den här anekdoten visar hur olika de två bröderna var, trots att de hade fötts samma dag i samma säng, den ene med solens sista strålar och den andre i aftonstjärnans ljus. Kristian, den som föddes i skymningen, var den försiktige, den tystlåtne. Han var lätt blyg, och han älskade läsning och naturkunskap. Han kunde sitta eller lägga sig ner och titta på blommor eller små djur, eller läsa en bok (helst en om levande väsen) i åratal. Dessa egenskaper gjorde honom till den mest pålitlige av alla tre, och därmed till ättens arvinge. De var mest säkra på att det var han som skulle överleva Krister, den rastlöse och dristige, som handlade nästan alltid innan han tänkte. Nästan alltid beväpnad med träsvärd, var den busige Krister en disträ elev, i alla fall om det inte gällde samhällskunskap och i synnerhet historia. Annars drömde han sig bort till Tysklands slätter, där han i fantasin drabbade samman med både Tilly och Wallenstein, och alltid segrade. Eller också plågade han grodor, insekter och ödlor för skojs skull, med ett oskyldigt, istället för elakt, leende. Ändå, trots att de hade olika kynne, var dessa söta barn syskon, med blå ögon och ljust hår alla tre, födda i samma herresäte av samma lyckliga adliga föräldrar. Strax efter att igelkotten hade nedsläppts, började Ulrika bli otålig. Kanske skulle de återvända hem och strunta i fen? Då kom en mänsklig skepnad ur töcknet. När den nalkats tillräckligt visade den sig vara en ung kvinna med typiskt sydländska drag: mörka lockar, svarta ögon och guldbrun hy. Hon var klädd i en brokig klänning, “i alla regnbågens färger” för att låna Shakespeares ord. Kanske var hon en zigenerska, kanske en riktig fe: inte ens undertecknad skulle ha klarat av att reda ut vilkendera hon var. När hon träffade de tre barnen hälsade de henne artigt. De såg ut som tre små vuxna aristokrater i sina sammetsrockar och Ulrikas spetsklänning, och de presenterade sig som herrskapet von und zu Ringstettens tre barn. Hon presenterade sig som “en stackars främling”, vilket väckte deras misstankar och fick dem att undra vad var det som hon höll på med att ta ut ur ett veck i sin kjol. Det visade sig vara tre ovanligt stora och ljusa hasselnötter. ­ Är det önskenötter? ­ utbrast alla tre i kör. ­ Det finns en till var och en av er ­ svarade främlingen ärligt. ­ I den här finns gott om granna sidenkläder med brokad och spetsar (en klänning per månad, plus en pagedräkt), hovbaler med gavott och menuett och söta likörer, en make som är ung, vacker, förmögen och ansedd (allt på en gång), och en mörk hemlighet... ­ Kan jag få den? Det var Ulrika som frågat och som fick den första nöten. De praktfulla gåvorna var nog för fina för en lågadlig flicka som hon var: det klingade bestämt Drottningholm, och tanken att få leva där i framtiden och ha mycket mer att göra än hos föräldrarna var för lockande för att motstå.

­ I den andra önskenöten döljer sig en sirlig blå uniform med värja, plym och epåletter, samt befälet över ett kompani, ära i segern och nåd i nederlaget, samt eftertankens gåva... Den här nöten tog förstås Krister ur främlingens hand. Nu var det bara ett syskon kvar att få sina magiska presenter. ­ Vad finns det i den sista? ­ frågade Kristian nyfiket. ­ Det bästa som kan fås enligt de lärda: ett fredligt liv fullt av kunskap och respekt för sin nästa, samt en krets av välmenande personer som förstår dig och älskar dig som du är. Och så fick han den tredje önskenöten, den som inte innehöll någonting som kan beröras. Ivriga och otåliga återvände de hem i skymningen, medan främlingen trängde in i urskogen, viftande på en lång rödrävsvans. De tre barnen visste inte att hon var rået som en gång förälskat sig i deras far, när han var en ung karolin, men låtit honom gå och äkta sin älskade. Hon hade givit syskonen nötterna för att sätta dem på prov och reda ut om de skulle lyckas i livet med var sina fegåvor. Ni vet väl hur väsen kan förhålla sig till människor. ­ Sist hem är en trollunge! Med dessa ord i tankarna sprang bröderna, med fladdrande rockskört och hårpiskor, ikapp varandra. De nådde herrgårdens tröskel samtidigt, alltså blev det oavgjort. De väntande på lillasyster och kippade efter andan samtidigt ett tag, med glödande kinder och bultande hjärtan. När hon hunnit ikapp dem, ropade de samtidigt, med pekfingrarna riktade mot hennes bröst: ­ Trollunge! Det hade varit årets mest spännande kapplöpning, ur deras synvinkel. Den mer intellektuellt lagde Kristian ville bevisa att han kunde besegra sin tvillingbror i vilket fysiskt prov som helst, ty han ställde gärna emot Krister om retad eller utmanad. Och den här var den första gången i sitt liv som Kristian hade inte förlorat en sådan utmaning. Veckorna gick, höst blev till vinter, fem år förflöt. De tre grevebarnen växte såväl i storlek och skönhet som i kunskap. Krister blev dristigare, Kristian blev nyfiknare och Ulrika blev otåligare. Och alla tre hade hunnit öppna var sin önskenöt. Det där året fick herrskapet von und zu Ringstetten tre besök som skulle splittra den lilla ättens herrgårdsidyll. Om våren, då björkarna stod i blom, kom det en främling i vit lockperuk. Det rörde sig om en av Linnei lärjungar, från Uppsala universitet. Han blev strax intresserad av Kristian, fast pojken var så upptagen med en groda att det tog ett tag innan han besvarade. Efter lite tvekan genomförde de en intressant konversation om gemensamma intressen, och de verkade trivas rätt väl ihop. Så fick Gustav Adolf och Katarina ett erbjudande utan like angående deras mest bildade sons uppfostran: han skulle, under sina studier, få bo hos en kollega i Uppsala, och av värdfamiljen behandlas som om han vore deras son. Det överraskade greveparet tackade ja, och dagen därpå, i gryningen, kysste de unge Kristian farväl när han klev in i forskarens kalesch. De andra två syskonen var även där, och de saknade storebror otroligt mycket. Men när de hade redan glömt bort honom, under midsommarfirandet, skulle en till av ungarna få lämna boet. En fin droskas vagnshjul brast på midsommarängen, och en finklädd dam steg ur den. Det var madame von Gyllenstierna, en god väninna till herrskapet von und zu Ringstetten. Hennes make, som tillhörde hattpartiet, var riksdagsledamot, och själv hade hon fått en post hos ingen annan än drottning Lovisa. Efter att ha övernattat hos kära vänner meddelade hon vid frukosten att hon ville ha den charmanta Ulrika med sig. En sådan belle lärde göra sensation vid hovet! Från början vägrade flickans föräldrar att acceptera erbjudandet, men madame uttryckte sig så

väl om Drottningholm att de blev slutligen övertalade. Ni kan föreställa er hur överraskad Ulrika och hur smärtsamt avskedet blev! Det skar i hjärtat hos både Gustav Adolf och Katarina när de tänkte, medan vagnen fortsatte österut, på att deras dotter skulle få leva i all den där barocka prakten och bland så många självcentrerade främlingar. Herrskapets enda tröst var nu unge Krister, och han fick mycket mindre frihet att röra sig än vad han hade tidigare fått. Han var ofta rastlös och hade det tråkigt. Men det verkade inte komma någon förändring i de strikta regler som han tvingades lyda. När hösten var väl framskriden (det sjätte året sedan han fått sin önskenöt) kom det en till besökare, en officer i täten för sin avdelning på jakt efter en stråtrövare. Den där kvällen kunde pojken inte somna in, med tanke på det samtal som armékaptenen hade fört med hans föräldrar: ­ Den där pojken lär bli officer! Han får väl följa med mig, gå i kadettskola i Stockholm, och senare inta den där fänriksplatsen vid regementet i Karelen. ­ Våra andra barn är även bortresta! Kristian är student, och Ulrika är hovdam... men kanske Kristian återvänder hem igen. ­ Kanske det vore bra att ha en son i armén. Om han spelar sina kort väl kan han bli general... Så var det avgjort. Krister skulle bli officer, vilket han alltid hade drömt om. Han var säker på att önskenötterna hade verkligen magisk kraft, men han var samtidigt lite oroad över sin framtid: kanske han inte skulle bli den krigshjälte han ville vara? När kaptenen kom för att hämta honom morgonen därpå var pojken något trött, och han märkte inte föräldrarnas kyssar och avskedsord. Han somnade in vid krigarens sida i hans vagn, och sov under merparten av resan, medan björklöven föll på soldaternas uniformer. De var nu långt från herrgården i Värmland, där Gustav Adolf och Katarina von und zu Ringstetten hade åtminstone varandra. Och de var säkra på att deras barn skulle klara sig och leva länge och lyckligt.

2. HUR LJUVT STUDENTEN LEVDE Karl Ludvig Ljung, naturforskare och lärare, bodde strax utanför Uppsala med den enda dotter som hans salig maka Astrid hade givit honom. Erika, för det var så hon hette, var då en nätt borgerlig flicka med rödbrunt hår, violetta ögon, fräkniga kinder och små bröst, två år yngre än den unge student som hennes far hade fått ta emot och försörja. Det rörde sig om (har Ni gissat rätt?) Kristian von und zu Ringstetten. Det blev snart en vana för herr Ljung att följa med den unge till och från klasserna: offentligt var de lärare och elev, privat var de blivande svärfar och svärson. Vigseln skulle ge den ena ätten en arvinge, och förse den med pengar och adligt blod. Fästman och fästmö verkade de åtminstone inte vara, men inte blott vänner heller. Redan första dagen fick åsynen av varandra såväl Kristian som Erika att rodna och stamma. De var själsfränder, men de satt hellre hopsjunkna i var sin bok än konverserade. Efter ett par veckor verkade isen emellan de unga tu ha brutits, eftersom Kristian hade det svårt att få vänner, var mobbad av sina mer erfarna klasskamrater och hade vant sig vid Erikas närvaro. Nu diskuterade de helst böckerna de hade läst, eller tittade in i hennes fars välsorterade växthus och uppstoppade djursamling. Till jul kände de, halvt omtöcknade av glögg, den första förälskelsen i varandra, bland liljor och irisblommor, inom väggar av frostigt glas. Det kändes så vackert att spatsera omkring i grönskan vintertid i en annan persons hand! Såväl herr Ljung som hans dotter tillhörde det pacifistiska och upplysta mösspartiet, och den unge Kristian fick dela deras åsikter angående krig och fred, förändring och Sveriges framtid: att föra krig vore en för riskabel satsning jämfört med fysiokratisk ekonomi och användning av nya tekniker inom näringslivet. Men det fanns någonting som skilde Erika och hennes fästman från alla Sveriges övriga mössor: de var belästa nog att förstå att det finns mer än en religion och att de heliga skrifterna är i själva verket mytsamlingar. Och, fritänkare som de var, tänkte de bo tillsammans och älska varandra utan att vara gifta. Så fick det inte bli: det var trycket från föräldrarna, från partiet och i huvudsak från samhället som hade bestämt att de skulle äkta varandra. Till vår året därpå ringde alltså klockorna i Uppsala domkyrka för deras skull, fast brudparet ville innerst inne hellre kyssa var sin groda. Hur som helst var de unga tu redan förenade “tills döden skilde dem åt”, som prästen hade sagt innan de kysste varandra. Med vintersolståndet kom deras förstfödda, som döptes till Linnéa efter såväl blomman som blomsterkungen: trots att de var gifta, kunde Erika och hennes make fortfarande vara fritänkare. Ett år och ett halvt senare tog Gustav III över tronen, och “hattar” och “mössor” blev någonting som man bar ovanpå peruken, ej längre beteckningar på partier och ideologier. Och unge herr von und zu Ringstetten hade redan avslutat sina universitetsstudier. Därefter gick herr Ljung och hans svärson med i en expedition till Kryddöarna på andra sidan jorden för att studera deras växt­ och djurliv. De två forskarna seglade iväg med en klipper från Stockholm 1783 och återvände hem året innan krigets utbrott. I deras frånvaro hade Linnéa fått en lillasyster. När Erika fött henne, runt midsommar, sände hon ut ett brev till sin make apropå möjliga namn, och i svarsbrevet fick hon en pressad orkidé. Så den nyfödda som den unga

modern tryckte mot sitt bröst fick heta Tradescantia, fast det inte var något kristet namn. Men det vilade ett mörkt moln över familjen Ljung efter återföreningen. Kristian kände det först vid katedern: han började hosta gång på gång som om det inte fanns någon anledning. Det gjorde inte ont i bröstet, men han verkade ha tappat nästan all lust: med veckorna vägrade han både äta och dricka, slutligen kunde han inte ens stå upp. Fast han ej led av feber eller bröstsmärta, fick han vila hela veckor, hela månader, i säng. I början av november hade han stannat hemma medan hans unga fru, barn och svärfar deltog för fullt i Gustav Adolfs­firandet: det var hjältekungens dödsdag, som i Uppsala firades då med en storslagen karneval. När de återvände fann de blod på den sjukes lakan. Det såg ut att vara lungsot, fast i våra dagar skulle det ej ha diagnoserats så. Det finns nämligen en art plattmaskar i Sydostasien som, efter att ha vistats i flera mellanvärdars inre, tillbringar sitt vuxenliv i större däggdjurs lungor, dit de har tagit sig genom förtäring av rå skaldjur. Hur som helst blev han behandlad som en lungsjuk, med dekokter av lav och åderlåtning. Till vårdagjämningen kallade han Erika, Karl Ludvig och barnen till sängens sida. De såg verkligen oroade ut över förlusten av en så älskad fader, svärson och make. Sitt arv gav han, utan manlig arvinge, till tvillingbrodern Krister, som han hade valt ut att äkta hans änka. Så tröstade Kristian sina kära. Han trodde ej, som fritänkare, på ett liv efter jordelivet, men han försäkrade att, efter att ha somnat in för att aldrig vakna, alltid finnas i deras hjärtan. För en sista gång fyllde blodet den döendes lungor och forsade ut i en häftig stråle. Den unge lärde såg ut att sova fridfullt, men i hans bröst fanns ej längre rum för andning eller hjärteslag.

3. HUR BEKVÄMT HOVDAMEN LEVDE När Ulrika von und zu Ringstetten klev ur den fina droskan och befann sig i Drottningholms park visste hon ej vad hon skulle säga. Allt var för praktfullt och lyxigt för henne, och hon kunde hittills blott läsa och drömma om sådan prakt. Det här var ett riktigt slott, som Törnrosas, i jämförelse med barndomens provinsiella herresäte! Hon gjorde bestämt sensation den första dagen, mellan pudrade peruker och spetsrosetter. Och de mer världsvana hovdamerna överöste nykomlingen med kommentarer: ­ Har Ni hört om mitt biträde Annas älskare? ­ Föredrar ni siden­ eller spetsrosetter? Men, viktigast av allt: ­ Är Ni mössa eller hatt? Ulrika fattade inte från början vad de talade om, när hovdamerna själva varken bar mössa eller hatt, utan rosetter, buketter, kulörta fjädrar och hårspännen. Men hon fick så småningom ta reda på att det var två partier, som splittrade till och med kungaparet: den självsäkra drottning Lovisa, född i Preussen, försvarade, trots att hon älskade böcker och feer, befälets intresse att förklara ånyo krig mot Ryssland och återge Sverige ett förlorat Östersjövälde. Den flegmatiske kung Adolf trivdes hellre bäst på en parkbänk, där han brukade röka sin pipa, eller vid svarvstolen, men han var liksom andra samtida manliga regenter (Ludvig XV, Frans Stefan, Peter III...) så viljesvag att hans andra hälft var kungarikets de facto­härskarinna. När den här maktlöse kasperregenten gick in i evigheten blev kronprins Gustav tvungen att avbryta sin grand tour, sin bildningsresa i söder, och återta sin fars plats. Det första som unge Gustav III gjorde som regent var att inta riksdagen och ersätta den med ett absolut envälde. Herrskapet Gyllenstierna fick återvända till Värmland, men en nygift Ulrika stannade kvar vid hovet. Hennes make var den preussiske ambassadörens äldste son Fritz, mer känd som le Beau1 . Precis som den nyblivna hovdamen var han där en främling, och därmed neutralt lagd i hatt­ och mössdebatten. Denna neutralitet som gemensamt drag använde han som ursäkt för att äkta henne, när han egentligen var efter ättens blod och ägor. Som smeknamnet antyder var le Beau väldigt mån om sitt utseende: hans peruk skulle alltid vara snövit, han klädde sig i finaste sidenbrokad (näst finast i Sverige, efter kungahuset), och han hade alltid en voltairiansk kommentar att ge under var och en av de fêter och baler som kungahuset och högadeln gav. Den här preussaren var barnsligt förälskad i sig själv, och han såg sin Ulrika som en dyrbar porslinsdocka att visa upp hellre än som någon att älska. Så hon fladdrade, lätt som en fjäril, bland livgardets unga officerare var soirée. Hon lät sig föras av en och annan petit lieutenant2  i gavotten eller menuetten, drack hans skål ur ett skinande konjaksglas gång på gång, och vacklade, omtöcknad och utmattad, in i sitt sovgemak i gryningen, för att sova fram till klockan fem på eftermiddagen. Det här uppträdandet gav henne smeknamnet la Coquette3 . Sedan hennes ankomst hade hennes personlighet genomgått en
1 2

 Le Beau: den vackre.  Petit lieutenant: fänrik (bokstavligen “liten löjtnant”). 3  La Coquette: koketten.

betydlig förändring: hon uppträdde socialt frimodigt och utan att tveka. Till slut blev hennes kammarjungfru tvungen att ruska henne vaken för att få henne att delta i skådespelen som hovet iscensatte eller följa sin drottning Sofia, som hon gjorde ofta sällskap. Det var drottning Sofia, vars följe Ulrika tillhörde, som hade tagit det redan upptagna smeknamnet la Malmariée4 . Kristian VII:s styvdotter var blott ett flickebarn när hon reste över Öresund: brudparet Sofia och Gustav, varken han eller hon unga vuxna, inspirerade flera konstverk med små naturväsen och rokokokeruber. Det var ett statligt äktenskap, en symbolisk vigsel mellan ärkefienderna Sverige och Danmark snarare än mellan de två kungabarnen. Hon var en blyg och tystlåten liten flicka, som helst drog sig tillbaka från uppmärksamheten. Han var en ostyrig och rastlös krabat som älskade att klä ut sig och levde för rampljuset: alltid skulle en barnflicka eller mamma Lovisa rikta blicken mot honom, klappa med händerna och utbrista: “Charmant, Gustave!”, “C’est redoutable!5 ”, och dylika lovprisningar. Den unge kronprinsens uppmärksamhetstörst var viktigare än hans kungliga uppfostran, och han hade ej förändrats det minsta efter att ha blivit vuxen. Inte heller hans äkta maka. Eftersom envåldshärskaren trivdes helst i manligt sällskap och uppträdde kyligt mot kvinnokönet med få undantag, viskades det bland skulpturerna och lusthusen i Drottningholms park att kungaparet skulle troligast dö utan avkomma. Fritz le Beau drev fler än ett halvdussin diskreta vitsar om ämnet, medan hans fru hade fått höra av självaste drottningen att hon ej älskade sin Gustav, vilket förenade dem i deras olycka över förrädiska giftermål. Så förflöt ett år bland fêter, baler och teaterpjäser där Ulrika fick alltid spela kavat tjänarinna. Och då glömde hon bort sin barndom, sina föräldrar, önskenöten, ankomsten, i huvudsak sitt förflutna, i guldblond konjak och bland glittrande sidenkjolar. Det var som en ljuvlig dröm som hon vägrade vakna ur. Men hon skulle få väckas med tvång. Gustav III var av reformer i provinserna upptagen och bortrest, medan stämningen vid hovet blev en aning tråkig. Blott drottningen kände sig självsäker: det här var hennes chans att skaffa ett barn, med lite tur en manlig arvinge. Själv hade hon äktenskapsbrottet i blodet: hennes biologiske far var det danska kungahusets livläkare. När kvällen kom gick hon hemligt i säng med stallmästare Munck. En för dem osynlig skepnad följde efter, in i det kungliga sovgemaket. Och hon såg Sofia och hennes kavaljer klä av sig och leka under täcket, och hörde dem barnsligt skratta, innan hon gick själv i säng, till en minst lika kylig äktaman. Den tredje personen var Ulrika von und zu Ringstetten, iklädd en vinröd brokadkjol och med ett rubinhjärta till hårspänne. Några veckor efter envåldshärskarens återkomst blev hans äkta hälft bredare om livet. Naturligtvis accepterade Gustav det ofödda barnet som sin avkomma, fast hovfolket viskade om älskare och otrohet. Det fick bli en kronprins, som uppkallades efter sin far. Som vittne till affären vars frukt var tronföljaren, skulle Ulrika bli inspirerad att göra det hon aldrig hade tänkt hittills: våga svika den där elake preussaren som ej besvarade hennes känslor. Så, en vårkväll då hon lämnat sitt förstånd i glaset och gavotten, uttryckte hon sina känslor för sin uniformklädde kavaljer. Själv bar preussarens gemål sin älskade broderade mörkblå sidenkjol och en bukett förgätmigej, knuten med en rosett av samma färg och tyg, i håret: en kombination
4 5

 La Malmariée: den olyckligt gifta.  “C’est redoutable!”: Det är imponerande!

som upphöjde såväl hennes hår­ och ögonfärg som fänrikens vapenrock. Olyckligt för henne var Fritz le Beau till hälften nykter: inte berusad nog att ej märka att hon lämnade balsalen hand i hand med den unge krigaren, men så omtöcknad att det nyss i ett drag tömda konjaksglaset hade tänt hans ögon och kinder, och värmt hans blod. Så han kastade i vredesmod handsken till Ulrikas älskare, och utropade: ­ I skymningen, i Engelska parken! Får jag se hur skicklig Ni är som skytt!? Då lättade töcknet som beslöjade hovdamens tankar. Av makens ord och fänrikens svar med att fånga handsken blev hon lamslagen. La Coquette var trött och yr, men utmaningen hade samma effekt på henne som en plötslig dusch med iskallt vatten. Hon fick inte vara med om tvekampen: “det var un affaire de gentilles­hommes6 ”, hade Fritz förklarat den sista gången de såg varandra. Dagen därpå viskades det bland det vackra folket om två herrar som hade nyligen duellerat. Båda hade stupat: den unge finske fänriken blev skjuten i höger sida, och den äldre preussaren hade fått sin motståndares kula mitt i bröstet, där hjärtat satt. Det nyss utbrutna kriget mot Ryssland var det näst viktigaste konversationsämnet. En halv månad senare kom det en barock droska med svarta gardiner till ätten Ringstettens herresäte. Det gamla herrskapet fick se en sorgklädd ung kvinna kliva ur den. De kände igen dottern Ulrika, som av klädseln att döma hade blivit änka. Hennes post vid hovet berode på den salige makens rang, och hon hade blivit tvungen att bokstavligen återvända till fadershuset. Naturligtvis tog Gustav Adolf och Katarina hand om henne, och hon fick sovrummet hon hade haft som liten flicka. Den alltför konstgjorda och elitistiska livsstil hon hade fört med sig från Nordens Versailles utmärktes de tre första dagarna, då hon grät ständigt i sin svarta näsduk: inte för att hon saknade sin Fritz, utan att för att hon hade det tråkigt. Men hon blev slutligen van vid den här sortens förändring, tack vare minnena från en lycklig barndom som hon fick återuppleva i sitt sovrum. Ulrika blev av föräldrarna underrättad om allt som hade hänt i trakten i hennes frånvaro: det hade regnat grodor hösten 1780, prosten i grannsocknen hade gått bort och ersatts med en ny, yngre präst, men viktigast av allt var den nya gården på andra sidan fälten: väggarna var nästan helt täckta med klätterväxter, som på en berså, och alla barn i nejden vars föräldrar var levande gick in i den på morgonen och återvände hem på eftermiddagen. Kaprifolgården, till hälften folkskola, till hälften barnhem för hittebarn och föräldralösa, hade byggts på den upplyste härskaren Gustav III:s order, med greveparets stöd och deras tillstånd. Det kändes för den unga änkan som att ha vaknat ur en dröm. Och att ta hand om de föräldralösa barnen på Kaprifolgården blev för henne en välsignelse och en andra chans att lyckas: de små blåögda lintottarna samlades i en cirkel runt hennes nattsvarta kjol medan hon trevligt berättade sagor och läste dikter, och hon gick förbi deras sängar kärleksfullt och kysste var och en innan hon gick själv i säng, nykter, trygg och oskyldig. För att ha blivit änka barnlös hade hon fått en söt liten skara, vars medlemmar kallade henne kärleksfullt för “moster Ulrika”. Så skulle det förbli resten av hennes liv.

6

 Un affaire de gentilles­hommes: en verksamhet för herrar/adelsmän.

4. HUR FARLIGT LÖJTNANTEN LEVDE När fänrik Krister von und zu Ringstetten anlände, i full uniform, till gränsfästningen där han var inkvarterad, förväntade han mer av krigarlivet än vad han skulle få. Det av en stjärnformad ringmur av granit omgivna komplexet gjorde ett starkt intryck på den unge guldblonde befälhavaren. Han frågade vakterna om vägen till officerslogementet. Väl inuti ringmuren fick han se små ängar där några får betade, en smedja, ett bageri, en krog, och en vallgrav som korsade det konstgjorda landskapet som en stjärnformad insjö. På ön mitt i sjön (fästningens hjärta, befälets hemvist) tronade en till grå granitstjärna, i vars inre kommendantshuset och officerarnas logement var välövervakade. Han kom, han såg... han blev nollad som regementets nykomling borde nollas. Den första dagen lurade de andra officerarna honom att ta kommendantsfrun på brösten. För kompanibefälet var regementets högste officer, Sinclair, och hans familj som osynliga, mäktiga gudar. Det var tur för fänriken att överstinnans kammarpiga var ute på borggården och kuttrande med vakthavande officer, så han kunde ta på brösten den som normalt sätt tog fru Sinclair på brösten och senare ljuga för sina vapenbröder om att han hade lyckats. I huvudsak red han ut på slätten med sitt kompani och de genomförde olika sorters övningar (i skytte, i ridning, att klättra...). Ibland hade han vakttjänst, och kvällarna då han ej var vakthavande brukade han ta, tillsammans med sina kamrater, ett välförtjänt glas konjak: har var ju både törstig och utmattad efter långa dagar fulla av häftig aktivitet. Att bli kär dröjde betydligt för Krister. Visst hade herrskapet Sinclair två döttrar, men de var redan bortlovade med var sin officer, och han fann varken den ena eller den andra lockande. Så fortgick åren: den unge krigaren ansträngde sig på dagarna, stod ibland vakt i en kur (än under en talrik stjärnhär, än i ösregn, än i yrande snö), drack på den krog som fanns inuti fästningen med sina nya kamrater, som han hade knutit starka vänskapsband med. Det var ren rutin, fast även rent spännande. Och det var det spännande i de rutiner en officer får uppleva i fredstid som, i samband med hans goda lynne, fick Krister att bli vuxen, men utan att vägra njuta av livet. De flesta av garnisonens officerare, däribland likväl själve överste Sinclair som vår unge fänrik, tillhörde hattpartiet, som försvarade behovet av Östersjöväldet och, därmed, revansch mot Ryssland efter nederlaget vid seklets början. Enväldet som följde Gustav III:s kupp, trots att ha löst upp partierna med riksdagens fall, förändrade knappt befälets åsikter om det ämnet. Men uniformen förändrades lätt: den trekantiga hatten ersattes med en hög stormhatt, och officerarna fick bära en vit bindel lindad och knuten runt vänster arm, som ett tecken på att de var trogna den nye kungen. Ibland avbröts vardagen av en oförväntad nyhet: en officer som blev förlagd till ett annat regemente, en ny officer som anlände till fästningen, en befordran eller en degradering, grodregnet som föll över Karelen. Vår unge krigare hade befordrats till löjtnant dagen innan detta märkvärdiga fenomen, som inte var det enda av sitt slag i 1700­talets Nordeuropa. Det viktigaste är att freden hade varat i ett drygt decennium sedan löjtnant von und zu Ringstettens ankomst. En varm dag tidigt på sommaren 1788 gick det ett rykte i svenska Karelen om att beväpnade

kosacker hade tagit sig över gränsen: krigets utbrott var ett faktum. “Kanske Sverige ska nu återuppstå som stormakt”, tänkte officerarna av före detta hattpartiet. I täten för den ryska hären var ingen annan än imperiets härskarinna, en modig och intelligent preussiska som hade störtat sin viljesvaga äkta hälft. För att vara en kvinna skulle tsarinnan Katarina II, känd som den Stora, ej underskattas: hon hade redan besegrat turkarna mer än en gång. Gustav III var, i jämförelse, en oerfaren novis, och det här var den första gången i sitt liv som han förde krig. Vid det här läget blev löjtnant Krister von und zu Ringstetten förlagd till ett annat regemente, i främsta linjen. Han anlände otålig till lägret och fick träffa resten av kompaniet: sergeanten var en kraftig karl från själva Karelen, den yngste av de meniga var knappt fyllda elva år och överstens dotter sprang ärenden åt regementet. Hon var en söt liten flicka med eldrött hår och gröna ögon, som kunde lika gärna ha varit den unge krigarens lillasyster. Charlotte Deslandes följde ständigt efter honom, som en ankunge följer efter sin mor. Hon satt vid hans sida vid lägerelden och somnade ofta in i hans famn. Så blev herr Deslandes tvungen att lova bort den lilla flickan med honom: “Om hon är så fäst vid dig, kan hon lika gärna få dig”. Men han älskade henne blott som en lillasyster, och hon påminde honom om en rödhårig Ulrika från sin barndom. De första drabbningarna var mycket olika vad han hade förväntat: kanoner och gevär avfyrades, och skarpa skott knallade över slagfältet. I krutröken, som luktade spillt blod och bränt människokött förutom svartkrut, skymtade de blå och de gröna rockarna hos vänner respektive fiender. Den ryska skaran blandades med den svenska, och de sårade vrålade av smärta efter att ha blivit träffade. Julidagarnas värme steg och övergick i hetta. Ett fredligt gränsområde hade förvandlats, plötsligt, till ett helvete på jorden. Under det sista slaget som han deltog i, föll vår unge löjtnant av sin skadeskjutne häst. Lyckligtvis hade han landat mjukt, ovanpå en död kosack, men han hade inte tid att reagera när han kände en glödande stråle tränga in i hans rygg. Han blev så överraskad att han förlorade medvetandet: han kände sig yr och illamående, och allt blev svart inför honom. Det sista som han hörde var de överlevande i hans kompani, bland vilka sergeanten ej räknades, kalla honom vid rang mitt i stridens larm: ­ Herr löjtnant! Än andas han! Kom så för vi honom bort härifrån! När Krister kvicknade till i sjukstugan, med ett förband om bröstkorgen, kunde han ej förstå hur lycklig han var att vara vid liv. Vid hans improviserade säng stod såväl fältskären som lilla Charlotte, som turades om att ta hand om de sårade. Från början var löjtnanten lätt omtöcknad, men efter en stund var han fullt medveten och kunde lista ut vad som hade hänt. Den lilla rödhåriga flickan lade någonting i hans högra hand: det var ett blodigt stycke bly, stort som en hasselnöt. Den sårade gissade att det var den kula som hade träffat honom, och han gissade rätt. Lite senare förklarade fältskären för honom under åderlåtningen: ­ Herr löjtnanten verkar ha tur! Den kulan visste hur den tog: rakt mot vänster skulderblad! Och skytten var långt bort från löjtnanten nog att kulan inte gick djupare in! Annars skulle herr löjtnanten inte vara här! Dessa ord fyllde Krister med såväl lättnad som oro. Under sin konvalescens var han från början otålig för att kunna dra ut i fält igen, men hans attityd förändrades så småningom. Löjtnantens blessyr läktes på en halv månad, tack vare hans

ungdom och uthållighet. Men, medan Sverige och Ryssland stred om Karelen i yttervärlden, stred två åsikter, minst lika vilt, i hans inre. Den ena kom från en oskyldig barndom och visade blott den ljusa sidan av kriget: Tilly skadeskjuten när han red över Lech, Gustav Adolf fälld vid Lützen, karoliner som firade en seger över ryssarna vid Östersjöns strand, modiga hjältar som stred och vågade livet för ädla orsaker. Den andra var betydligt nyare och visade ett inferno där tusentals unga liv gick i spillo, ett mörkt brädspel, tänkt för viktiga personer som kungar och tsarinnor, som spelades med mänskliga brickor, och där det absurda priset var att få flytta den linje som skilde den ene motspelarens ägor från den andras. Det blev den senare synen på kriget som segrade: som kompanibefäl var han blott en spelbricka av varken högt eller lågt värde i ett parti av det meningslösa krigsspelet. Innan han hade kunnat lämna sjukstugan, men väl återhämtad, hämtade han sin uniform och flydde från lägret en kort och varm, stjärnklar sommarnatt. Runt honom lyste hundratals eldflugor, som stjärnor som hade flugit för nära jorden. Grodor kväkte på avstånd och syrsor hördes på närmare håll. När solens första strålar lyste upp kullarna kom han till en övergiven gård, och tänkte stanna till och vila en stund på sin färd mot okänd ort. Krister ångrade inte att ha deserterat: han var snarare full av inre frid och självsäkerhet. Inuti gården träffade den unge befälhavaren tiotals flera män som han: adliga och unga, iklädda vapenrock med epåletter och vit bindel om vänsterarmen, med plym i den höga hatten och värja i skidan. Dessa svenska officerare, bland vilka Krister kände igen ett par kamrater från fästningen, hade inte deserterat: de hade permis och skulle senare återvända till deras respektive regementen. Alla delade den unge löjtnantens åsikter om krigets onödighet, och de hade med sig ett brev, som inte saknade någon av deras inskrifter. Efter en kort konversation fick vår officer läsa brevet. Det var på franska, författat med en prydlig och sirlig handstil: “Sa Majesté Impériale Catherine II Sophie Dorothée [...] Czarine de Toutes les Russies [...]7 ”. Mottagare var fiendernas ledare, och budskapet var en petition att sluta fred i Gustav III:s, Svea konungs, namn. De kunde inte ha kommit överens om någonting bättre för tillfället. Gården där fredsbrevet skrevs hette Anjala. Det var den trettonde augusti 1788. En gåspenna med tillhörande bläckhorn togs fram, och löjtnant von und zu Ringstetten skrev självsäkert, utan minsta tvekan, på fredsbrevet. Några bland fredsmäklarna utvalda skulle ge Katarina II brevet tillhanda, och red därför ut för att slutföra det här uppdraget. Därefter löste föreningen upp sig: officerarna gick var och en till de sina, utom Krister, som inte längre tillhörde något regemente. Den unge före detta krigaren irrade länge omkring i Finland, och sov oftast i en övergiven stuga, ibland hos någon prostfamilj, i en prästgård eller i en kyrka. Han drack vatten från tjärnarna och insjöarna, och åt bär och kantareller, som den annalkande hösten förde med sig i de finska skogarna. Ibland var han lite rädd för att återse den svenska armén och att hans brott skulle bestraffas. Om han träffade ryska soldater kunde han, å andra sidan, tas till fånga eller bli dödad, vilket han ansåg ett bättre öde än att bestraffas av sina egna.
7

 “Sa Majesté Impériale Catherine II Sophie Dorothée [...] Czarine de Toutes les Russies [...]”: Hennes Kejserliga Majestät Katarina II Sofia Dorotea [...] alla ryssars tsarinna.

En höstkväll då det ösregnade och blixtrade sökte han skydd i ett värdshus där någon viktig person var inkvarterad, av den utanför ställda förgyllda, i barockstil utsirade, med sex fullblod förspända, droskan att döma. “Ett så praktfullt fordon måste ha en förmögen ägare, kanske en rysk general”, tänkte Krister när han klev in. De inkvarterade var främst svenska militärer, men det var en person som drog till sig alla de närvarandes uppmärksamhet: en medelålders man vars ljusrosa ytterrock av guldbrokad, krämfärgade sidenväst och låga, högklackade skor kontrasterade skarpt med officerarnas och soldaternas blå vapenrockar och Karl­XII­stövlar. Det kunde inte vara en skådespelare, ty sådana brukar färdas i sällskap. Den unge officern hörde gästgivaren skryta om hur lycklig hon var att få servera Hans Majestät i egen hög person, alltså var det Gustav III i den förgyllda ytterrocken. Troligast var även den lyxiga droskan kungens. Hur överraskad och rädd han blev kan Ni föreställa Er! Så Krister beställde något starkt att värma honom inifrån. Det fick bli ett krus enbärsbrännvin, som åkte ner i löjtnantens strupe i ett enda drag. Efter så mycket kringstrykande i höstens kyla var det precis vad han behövde: det kändes som om han hade svalt en liten låga. Värmen spred sig med hans blod, och fick kinderna att glöda och ögonen att glittra. Slutligen lade sig ett oundvikligt töcken över hans tankar, han vacklade lätt, och då tog kung Gustav den unge krigaren i hand och ledde honom uppför trappan. Båda männen gick in i samma rum, fast den ene var för omtöcknad för att veta det. En lakej drog täcket bort och tog av den yngres uniform, för att senare avklä regenten. Krister blev alltför mer oroad och utbrast, ej nykter nog att kunna behärska sig: ­ Gör vad Ni vill med mig! Jag är blott en syndare! Efter att ha blivit sårad fick jag för mig att kriget var meningslöst, alltså flydde jag i hemlighet från lägret! Jag har även skrivit på Anjalaofficerarnas fredsbrev! Ställ mig inför en krigsrätt, så att jag blir landsförvisad eller satt på fästning i livstid! Mitt öde vilar i Era händer! Hans Majestät svarade blott med ett busigt leende, tog den unge krigaren i sin famn och ryckte bort förbandet från hans bröstkorg. Ett runt ärr hade ersatt blessyren på vänster skuldra. De två männen somnade in i varandras famn: krigarens huvud vilade på härskarens bröst, och hans häftiga andning och hjärteslag gick att höra för Krister. De kittlade och lekte under täcket ett tag, för att slutligen somna in. När löjtnant von und zu Ringstetten vaknade dagen därpå var han blek och kallsvettig, och han kände en pulserande smärta såväl inuti huvudet som i ändan. Under den levée som både han och Gustav III fick av samma lakejer som hade ordnat deras couchée kom han ihåg att han hade erkänt sitt brott för sin högste överordnade i berusat tillstånd. Detta förklarade officern, skuldmedveten och ångerfull, för regenten. Han förväntade en krigsrätt och ett straff som han var tvungen att ta, men Svea konung log brett mot honom, tog hans händer och sade: ­ Pas de craindre, mon garçon!8  Hur skulle jag våga straffa en sådan karl? Ni har givit mig den bästa soirén på åratal, så värför ställa Er inför en krigsrätt? Jag benådar dig, löjtnant Krister Axel von und zu Ringstetten! Vous êtes pardonné!9 Det förväntade löjtnanten inte: kunglig nåd, istället för bestraffning! Och dessutom sa Hans
8 9

 “Pas de craindre, mon garçon!”: Frukta inte, unge man!  “Vous êtes pardonné!”: Ni är benådad!

Majestät att den unge krigaren kunde lika gärna återvända hem till sina kära: regementet hade sparat ett kuvert som innehöll två brev: det ena från föräldrarnas herrgård i Värmland, det andra från ett borgerligt hem strax utanför Uppsala. Fastän det är ovärdigt för en officer att gråta, trillade några sorgetårar nerför hans kinder. Tre dagar senare seglade han med en klipper över Östersjön, och lilla Charlotte följde med. Det var svårt att förklara för henne att de inte kunde gifta sig på grund av tvillingbroderns önskan, men han försäkrade att han ville adoptera den rödhåriga flickan istället för att äkta henne. Detta tyckte hon var det bästa som hade hänt henne i sitt unga liv, ty hon älskade inte Krister som två unga vuxna älskar varandra: den känsla som han väckt i hennes lilla bröst var den sortens beundran som små flickebarn brukar känna för unga vuxna män. När hösten var framskriden, björkarna var nakna och den första snön föll anlände de till det vithåriga greveparets herresäte. De återförenades under klara glädjerop, och de besökte “moster” Ulrika på Kaprifolgården, för att berätta för barnen om alla de äventyr som Krister och Charlotte hade upplevt i fält. Strax efter den lyckliga återföreningen dog såväl Gustav Adolf som Katarina av hög ålder, och deras överlevande son Krister ärvde allt vad de hade. Han svor, på sin fars dödsbädd, att vara en rättvis och from härskare. Tjusarkungen, som räddat hans liv, skulle vara den nye grevens förebild.

5. HUR SÖTSURT HELA SLÄKTEN LEVDE Strax efter greveparets död kom en enkel vagn till herrgården, och en ung rödbrunhårig kvinna i svart med två små flickor (den äldre, omkring sex år, med guldblont hår och blå ögon, den yngre, omkring två år, en fullständig avbild av sin mor som flickebarn) klev ur den. Till Erikas och Kristers bröllop utnyttjades de kläder som brudgummens föräldrar hade haft på sig när de knöt band. På självaste julafton klämtade klockorna i sockenkyrkan för de nygiftas skull. Ej festligare tillfälle fanns det för en änka att byta ut sin svarta sorgklänning mot en vit brudkjol! Dessutom blev hon kär i Krister direkt, trots att bröderna hade helt olika kynne. Kanske för att det finns något magiskt hos tvillingsyskon, ett je ne sais quoi10  som får deras öden att flätas samman. Tyvärr var Linnéa inte så förtjust i sin styvfar, och hon brukade låsa in sig ensam i sitt sovrum. En vinterdag gick hon, iklädd sin finaste blå ytterrock, ner till sjön för att åka skridskor. Då sprack isen under hennes små fötter! Den lilla flickan blev livrädd, och hon kände hur hon rycktes ner i det isande kalla vattnet av sina genomvåta kläders vikt. En välklädd herre sprang ner till stranden, han räckte fram ett rep, och Linnéa fattade tag i det och drogs in mot land. Det var ingen annan än Krister, som svepte sin ytterrock runt hennes axlar och förde henne hem. Efter att han hade räddat flickans liv började hon att tycka om honom. Charlotte, Linnéa och Tradescantia: det unga greveparet hade redan tre barn, och när årets första krokusar sköt upp visade det sig att en fjärde var på väg, en liten Gustav eller Sofia som skulle få en fostersyster och två styvsystrar att leka och busa med. Det unga greveparet bestämde att alla fyra barnen skulle fostras på ett sätt som ej fick dem att vara medvetna att de var olika deras undersåtar: inga privatlärare tillkallades, och de tre flickorna började att gå i Kaprifolgårdens folkskola, liksom det ofödda barnet skulle göra i en nära framtid. Detta barn skulle Erika föda ur sitt bröst, precis som Linnéa och Tradescantia, och ej lämnas i främlingars vård: den nya generationen skulle få växa med idén att alla människor är jämlika, oavsett kön eller ursprung. Under våren fick ett växthus form bakom herresätet: den borgerligt födda unga grevinnan ville ha med sig några av sin fars exotiska djur och växter från Uppsala. När Karl Ljung gick in i evigheten (vilket skedde tre år senare), skulle resten av samlingen flyttas dit likväl. Så fortgick påsk, midsommar, tidig sommar, skördefest. De kärleksfulla och lyckliga adliga föräldrarna deltog aktivt i festligheterna, och deras undersåtar hade inte haft det bättre sedan stamfadern Gerhard von und zu Ringstetten anlände, efter att ha fått ägorna av drottning Kristina, med sin gemål Liselotte och deras barn, efter en livstid i fält, på resa genom ett härjat Europa. Den fjortonde juli, långt i söder, föll Bastiljens fästning. Lyckligtvis hade beskedet ej nått godset. Nar hösten var väl framskriden kom det unga greveparets Gustav, på samma dag som önskenötterna hade givits. Erika höll sitt löfte att ge honom di, och skulle likväl ta honom till folkskolan när han var något äldre: de två äldsta små flickorna lekte på ängarna med torparnas barn, som om de vore syskon, på väg hem efter lektionerna.
10

 “Je ne sais quoi”: något omöjligt att förklara.

Så förflöt ett par år, lika lekande lätt som en dröm. Lille Gustav kunde nu gå och säga sina första ord. Han hade guldblonda lockar som sin far, men ärliga violetta ögon. Våren 1792, efter påskdansen som de hade stått värdar för, fick herrskapet von und zu Ringstetten besök av militär. Det förväntades ej. Hade inte Krister fått kunglig nåd efter att ha deserterat? Löjtnanten som anförde avdelningen, “i förmyndarens namn”, ville tala med greven på tu man hand, vilket han fick. Det unga paret skildes åt med oro i blicken: om det var en förmyndare som styrde landet, hade någonting allvarligt drabbat självaste kungen! Och under den korta konversationen upptäckte Krister värför militären hade anlänt: Gustav III hade gått in i evigheten i sitt sovgemak, till följd av ett skottsår han hade fått under en maskeradbal. Och kungahusets äldste son, den blivande Gustav IV, var ännu ett barn. Så kronprinsens farbror, hertig Karl, var nu ansvarig för landets styre. Dessutom hade förmyndaren avlagt ett löfte vid sin brors dödsbädd: att bestraffa alla som kunde ha varit invecklade i komplotten som tagit den döendes liv. Och Anjalaofficerarna, som misstänktes stå bakom ränkspelet, arresterades över hela Svea rike, för att därpå landsförvisas eller sättas livstids på fästning. Därför skulle greve von und zu Ringstetten deporteras levande till Carlsten, på fjärran Marstrandsön, och inte få lämna fästningen tills döden befriade honom. Så förde soldaterna med sig fången västerut, mot den flyende solen. När Erika kysste honom farväl räckte inte tårarna eller känslorna till: hon svimmade och var för en stund nära att dö. De barn som hon hade hand om var förtvivlade, men det tog en hel årstid för dem att glömma bort och acceptera att den som de kallade far skulle aldrig återvända. Han levde ju kvar i de brev som deras mor fick ifrån Carlsten, och de fångade hans vilja att leva kvar, trots att han tvingades slita för sitt liv i fästningens smedja och att han förlorat sitt namn, sin ställning, allting: han var nu det nummer som hade tatuerats på hans bröst och vänstra arm. Den unga ätten levde dock i frid och trygghet efter förlusten, och Erika lovade bort Gustav med Charlotte: de två lekkamraterna skulle, som unga vuxna, ge upphov till en ny generation von und zu Ringstetten. Ur skogen skymtade rået för att se på den lille greven, hans blivande fästmö och deras “systrar”: de behövde inga önskenötter, med tanke på vad som hade hänt barnen som fått dem tidigare. Provet hade lyckats, och till nästa fullmåne skulle hon själv dö för att, efter ett tvåhundra år långt och händelserikt liv, återförenas med sin älskade karolin och hans värdiga gemål: det avlidna förra greveparet. FINIS.

BILAGA: INKOMPLETT SLÄKTTRÄD ÖVER RINGSTETTENSKA ÄTTEN 1:a generation (30­åriga kriget)    Gerhard = Liselotte   Alois11  = Hedwig                                                                    ↓                            ↓ 2:a generation (stormaktstiden)                Hermann = Eleonora      Aleksei☨=Isabeau=Vladimir12                                                                         ↓            ↓                                  ↓ 3:e generation (Le Grand Siècle)             Kristina13     Gustav Adolf    =      Katarina14     Karl=Astrid                                                                                             ↓           ↓          ↓                       ↓ 4:e generation (upplysningstiden)                         Fritz = Ulrika15  Kristian☨16   Krister =          Erika                                                                                                       ↓       ↓                  ↓ 5:e generation (revolutionstiden)                                Tradescantia  Linnéa        Gustav=Charlotte
17

11

 Alois von Tarlenheim: vapenbror till Gerhard von und zu Ringstetten, av drottning Kristina given friherretitel och ägor i Dalarna. Räddade Gerhards liv mer än en gång under kriget, och deras förhållande höll sig varmt i fredstid, som gamla svärfäder (mer att läsa i Visan om vapenbröderna). 12  Efter att Aleksei dödats på duell av sin regementskamrat Vladimir äktade denne sin rivals änka och blev därmed Ekaterinas styvfar (mer att läsa i Sagan om Katinka). 13  Kristina: gift med Etienne van der Heide, arvinge och senare ägare till ett järnbruk i trakten. 14  Född Ekaterina Alekseievna, bytte namn i samband med omvändningen till lutherdomen. 15  Barnlöst äktenskap. 16  Gift från början med Erika Ljung, som till sitt andra gifte äktade Krister. Döttrarna Tradescantia och Linnéa är alltså barn till Erika von und zu Ringstetten, född Ljung. 17  Född regementsdotter. Fritänkare. Vägrade från början äkta Gustav, men tvingades acceptera, och de unga tu blev med åren förälskade i varandra...

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful