Kort om ortodox kristendom och postmodernism

1

Nikodemus Ungh

Kort om Ortodox kristendom och postmodernism.1
Postmodernism har kommit att beteckna vissa idéer, genrer och stilar inom konst, arkitektur, litteratur och filosofi. Till postmodern filosofi hör dekonstruktivismen och poststrukturalismen. I detta inlägg kommer jag främst att sätta fokus på postmodernismen som den filosofiska riktning som redan under 1950-talet började kritisera den moderna filosofin och vetenskapspositivismen. Två kända postmoderna filosofer på vänsterkanten: Jean-François Lyotard och Gianni Vattimo, definierar postmodernism som de stora berättelsernas död. Vad menar de med “berättelse”? Berättelser skall här förstås som sammanhängande systembyggen i filosofi, teologi, historia, politik, vetenskapsteori och språk. Då postmodernismen kom att bryta med modernismen var det initialt modernismens berättelser som stod i fokus, men postmoderna kulturkritikers ambitioner sträcker sig ofta längre än så. Även teorier om genus, postkolonialism och mångkulturella studier har tagit begrepp och teorem från postmodernt tänkande. I förhållande till modernismen innebär postmodernismen ett ifrågasättande av myten om mänsklighetens och kunskapens ständiga framsteg mot ljusare tider där människan övervinner vidskepelse och ersätter metafysik med solida och rationella förklaringar av verkligheten. Idéhistoriska spår av betoningen på förnuftet hade förekommit före den västerländska upplysningen, bland annat i olika filosofiska strömningar inom den katolska skolastiken och dess uppskattning av det mänskliga förnuftets landvinningar i uttolkningen av teologiska doktriner. Upplysningsfilosofen René Descartes var utbildad i skolastisk teologi och försökte anpassa denna teologi till sitt eget rationella system där Gud fortfarande hade en plats inom systemet. Upplysningen kom generellt att innebära en sekularisering av liknande teologiska systembyggen i förening med tron på att de nya systemens giltighet skulle grundas på deras separation från kyrkans auktoriteter och på att de helt underställdes människans förnuft. I ”Cours de philosophie positive” (1830-1842) argumenterade exempelvis

1

https://www.facebook.com/groups/347304315391328/permalink/443518942436531/

2

upplysningsfilosofen Auguste Comte för uppfattningen att det västerländska tänkandet hade utvecklats i tre stadier: det teologiska, det metafysiska och det vetenskapligt positivistiska. Då vi nu hade uppnått det tredje stadiet hävdade Comte att religionen i dess traditionella former var dömd att gå under och ersättas av en ny religion för mänskligheten på vetenskaplig grund. Denna religion skulle ha nya ritualer och högtider som celebrerade det mänskliga förnuftet (den närmaste referensen i samtiden är Nobelfestens ceremonier). Människan, förkunnade andra upplysningsfilosofer som Voltaire och Rousseau, var tjänare under en orättvis social ordning som förtryckte henne genom obskyra metafysiska system och religiösa vidskepligheter. Denna människa skulle frigöras genom kamp mot gamla institutioner, framförallt kyrkan. Förnuftet skulle träda i religionens ställe och människan i Guds. Modernismens projekt var inte endast intresserad av en teoretisk uppgörelse med tidigare system utan var dessutom ett politiskt projekt där de moderna politiska ideologierna skulle komma att grundas på samma förnuftstro och strävan efter människans frigörelse, jämlikhet och broderskap. I socialismen blev kollektivet bärare av detta emancipatoriska intresse, i liberalismen individen. Marxismen grundades exempelvis på tron på nödvändig historisk utveckling (Hegels historiska dialektik) och sökte befria mänskligheten från förtryckande regimer och religioner i namnet av vetenskap. En plausibel tolkning av Marx historiska dialektik är att Marx inte behövs eftersom historien av nödvändighet leder till Marx slutsatser. Liknande tilltro till historisk utveckling finner vi hos de klassiska liberalerna i England under 1820- och 30-talen vilka i sin samtid såg ständiga förbättringar och utvecklingsmöjligheter och där teknologiska och vetenskapliga framsteg var förenade med nya idéer inom ekonomi. Den libertarianske filosofen Murray Rothbard kritiserade dessa liberalers tolkning av historien och gav den namnet: ”The Whig interpretation of history”. I sin kritik försvarar Rothbard tesen att allt inte av nödvändighet behöver utvecklas till det bättre. Människan och mänskligheten har även en tendens att ibland gå i den motsatta riktningen. En annan slags kritik av modernismen har till och med gått längre i det att den ser omvänt på historien där mänskligheten började med en andlig guldålder och sedan degenererade till allt lägre medvetandetillstånd och allt sämre relationer mellan människa och Gud, människa och skapelse och människa och människa. Dessa traditionalistiska kritiker av moderniteten brukar dessutom ta avstånd från den linjära historiesynen till förmån för en cyklisk tidsuppfattning. Här finns också variationer och den ortodoxa kyrkan lyckas på olika sätt förena cykliska tidsuppfattningar (liturgier, böner, årscykler, månadscykler, veckocykler och dagscykler) med det linjära: Kristus är Alfa och Omega: tiden går mot ett slut… Om vi återgår till postmodernismen innebär den således ett avsteg från modernismens stora berättelse om det mänskliga förnuftet och historiens utveckling. Men den gör det utan vilja att ersätta modernismen med en ny stor berättelse om människan. Dess kritik är istället grundad på den filosofiska nihilismen. I boken La fine della modernita (Modernitetens slut, 1985) skriver Gianni Vattimo att nihilismen och differensfilosofin gett subjektet makten till sin egen tolkning av världen och att inget subjekts tolkning kan ges företräde. Postmodernism förstås som en fusion av nihilism (antiessentialism) och hermeneutik (tolkningslära). Vi lever med andra ord i en värld av mänskliga subjekt vars tolkningar av verkligheten utkristalliseras som berättelser vars sanningshalt vi inte kan ha en aning om. Följaktligen når vi i en postmodern erfarenhet när vi ställs inför de många systemen och inser a tt vi samtidigt saknar möjligheten att en gång för alla säga att ett av dessa system är mer sant än något annat.

3

Hur hör detta samman med ortodoxin? Som ortodoxt kristna kan vi dels inspireras och känna igen oss i en kritik mot modernismens största felslut vad gäller den endimensionella historieuppfattningen om att vi går mot allt ljusare tider. Vi tar avstånd ifrån upplysningserans beskrivning av vår kristna tid som en "mörk medeltid" (Dark Ages). Ontologiskt är postmodernismen en filosofisk motpol till ortodoxin i det att den förnekar essensen. Den är en nihilistisk praktik som förnekar Gud, förnekar människans värde som person, förnekar människan som person och är här en logisk konsekvens av den modernism som den gör anspråk på att transcendera. Men detta överskridande av modernismen har således inte gått tillräckligt långt. I många avseenden var kyrkofäderna långt mer radikala än de postmoderna filosoferna i sin kritik av det rena förnuftet, i deras kunskapsteori där de menade att intellektet inte räcker till för att beskriva Gud och att endast erfarenheten kan leda människan till sann visshet om Gud. En sann teolog använder inte förnuftet eller retorik för att tala om Gud, utan talar om det han ser och erfar. Ortodoxin med dess betoning på ordlös bön som andligt mål, på liturgi och ikonografi har "kommit längre" från redan början och det utan att förneka essensen, endast ordens och filosofins möjligheter att nå dit hän. Västerlandets betoning på dianoia, det cerebrala förnuftet, är det största misstaget med rötterna i teologin. Den palamitiska teologin som betonar erfarenheten, bönen och den noetiska kunskapen motsvarar också vad andra större traditioner erfarit om människans kunskapsförmågor. Så har nous en motsvarighet i både hinduismen och buddhismen. Väst behöver Öst.

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful