You are on page 1of 5

TRETTIO ÅR EFTERÅT

av Claes Janssen

Mer exakt har trettiotvå år gått. Det är snart oktober nu, 1998, och det var den 2 oktober 1966 som
jag "svalde ned 100 mikrogram av det s.k. vansinnesgiftet LSD-25 i ett glas mellanöl". Det är den
dagen i mitt liv och dess (långa) efterdyningar min gamla Ord&Bild-artikel Den förhöjda livskänslan
skildrar.
Det är inte jag som lagt ut artikeln på nätet. Själv hade jag kanske helst sett den glömd, eller
"preskriberad" - som den ju skulle varit om det gällt ett mord. Överraskad upptäckte jag den, när jag
gjorde en sökning på mitt namn. När den nu ändå stod där, läste jag om den. Jag skrattade och grät
om vartannat. Till min glädje konstaterade jag också att mitt starkaste utbyte av LSD-upplevelsen var
oförändrat. Jag hade saknat något obestämt, som jag inte visste var det var. Det kändes på ett diffust
sätt som om jag inte levde. Särskilt minns jag att jag kände det om somrarna. Jag hittade inte
somrarna, känslan av sommar, av det somriga. Den saknaden, den tonen av brist i mitt liv, som jag
kallar den i artikeln, försvann - som det visade sig för gott. Den har aldrig kommit tillbaka. Jag har
levt. Jag lever.
Jag hoppades återkomma med en andra artikel, då 1967. Den första hade varit personlig; denna
andra tänkte jag mig som opersonlig, som någorlunda genomtänkta åsikter. Ett försvar för ett
förnuftigt bruk av psykedeliska droger. Ordet betyder "själsklargörande" - lätt tungvrickande kanske,
men på min upplevelse hade det stämt. Emellertid, ju mer jag tänkte, läste, såg, desto osäkrare blev
jag på vad jag egentligen tyckte.
Artikeln skildrar en upplevelse av att vara försvunnen, av en återkomst, när jag kände mig som en
ilanddriven. Efteråt frågar jag min guide, min ledsagare eller (för att ta det bästa uttrycket jag har
hört) "barnvakt":

- Var var jag egentligen?


- I First Bardo, tror jag, svarade han.

Uttrycket kommer from Timothy Leary's psykedeliska "manual", byggd på Tibetanska Dödsboken.
Han hade rått mig att läsa den. Uttrycket syftar på ett skede när jagmedvetandet är borta - när du
fullkomligt saknar upplevelse av att det som händer, händer dig, NN, en numrerad person. Det är det
som kallas jagets död och uppgående i alltet, Instant Zen, satori.
Efteråt har jag tänkt att det antagligen var den upplevelsen som var livsförändrande för mig. Inte alla
upplever detta, har jag tyckt mig förstå (fast med invärtes motspjärn, till att börja med). Oavsett vad
vi kallar det, alla kommer inte dit. Och jag har tänkt att om jag hade kommit i närheten, bara, kanske
den där känslan av tomhet i mitt liv, den där känslan av brist, tvärtom skulle ha förstärkts. Kanske jag
då skulle ha sökt den gång på gång, förgäves, och därför med ett för var gång djupnande vemod. Som
det var, hade jag nog i stället skjutits rakt in eller ut i upplevelsen tack vare min oskuld, min avsaknad
av förväntningar: jag var bara nyfiken på vad det omedvetna var.

Nå, den nyfikenheten fick jag ju tillfredsställd, förutom allt annat.


Som en egentligen tragisk gestalt upplevde jag den kände författaren jag träffade på Modum Bads
nervesanatorium. Jag var där för att titta på LSD-terapi. Det var också 1967. Gordon Johnsen, den
ansvarige på Modum Bad, såg ut som ett grånat lejon. Han sa, "vi har en av Norges mest berømte
forfattere här, som lider av en meget svaer nevrose". Han erinrade mig om tystnadsplikten. "Jeg vil
nødig", sa han, att du på något sätt bryter den. Och så fördes jag in i ett rum till ..., vars stora roman
... jag med blossande kinder hade bläddrat i som sjuttonåring. Där låg han nu och hade fått LSD. Han
pratade, "alle disse dyrene, alle disse dyrene...." Men ett tema han återkom till var korset. Han kände
att han hade den vertikala aspekten, en stark men jordad energi. Men tvärslån, som skulle bromsa,
den var det något fel på. Nästa dag promenerade vi i parken. Han sa att han kände sig som "Guds
hingst".
Men han sa också något annat, som fick mig att tänka att LSD-behandlingen kanske inte hade bitit på
den där "svaere nevrosen". Åtminstone inte denna gång. Han tänkte skriva en bok för att visa vilken
elak människa hans förra hustru var. Det var att spotta i motvind, tyckte jag. Det hände att man
förlorade kontakten med gamla kärlekar, ja. Men skrev böcker om vilka elakingar de var, det gjorde
man bara inte. Vad var detta förresten om inte det bästa tänkbara exemplet på att det faktiskt var
något fel på den där "tvärbjälken", på att den satt alldeles för löst på hans kors, om den nu hade en
bromsuppgift - detta som han känt sig så övertygad om bara dagen innan?

Kanske den psykedeliska effekten på mig, som jag fortfarande var djupt tacksam för, i själva verket
var en lyckträff? Statistik saknades, men hur som helst kom jag att tycka att effekten var alltför
oberäknelig för att LSD skulle vara rekommendabelt i psykoterapi. Lyckligtvis växte det med tiden
fram en mängd andra medvetenhetsförändrande tekniker, vars effekt måhända var svagare men i
gengäld förhållandevis kontrollerbar, och som framför allt hade den avgörande fördelen att de inte
byggde på droger. LSD framstod nu för mig som väsentligen onödigt.
Medan jag fortfarande ansträngde mig för att bilda mig en saklig uppfattning, blev jag tyvärr också
klar över de rådande förhållandena, "tidsandan", som det heter. Med tanke på den föreföll det för
det första osäkert om jag överhuvudtaget skulle få en andra artikel tryckt någonstans, ifall jag nu
lyckades skriva den, och för det andra ännu osäkrare om den i så fall skulle få någon genomslagskraft.
För under tiden hade man i Sverige kollektivt bestämt sig för en enda, vedertagen åsikt, som var så
negativ att jag aldrig ens skulle komma i närheten av den, om jag så tänjde min skepsis till den
personliga harakirins gräns.
För mig föreföll det som om man hade avprioriterat all sanning, all vetenskaplighet, ja själva
förnuftet, i avskräckningssyfte.

LSD slopades hur som helst i psykoterapi. Det har möjligen bara haft en allvarlig nackdel, men den är
desto allvarligare. Det har så gott som försvunnit ur psykologin som vetenskap också - jag menar
uppmärksamheten på det, på effekternas märkvärdighet och den belysning de ger åt själva psyket, i
synnerhet åt de trakter av det som har kallats "det omedvetna". En bok som Stanislav Grofs The
Realms of the Human Unconscious, som utkom 1975 och byggde på hans mångåriga erfarenhet av
LSD-psykoterapi, förtjänar fortfarande att diskuteras, eftersom psyket inte har förändrats. Men de
psykedeliska drogerna har försvunnit ur det offentliga samtalet.

Detta har skapat ett läge som man med en lätt tanketänjning kan kalla "kuk-effekten".
Holden Caulfield heter hjälten/berättarjaget i J.R. Salingers klassiker Räddaren i nöden. På ett ställe
reflekterar H.C., som är en mycket ung man, över folks irriterande ovana att klottra fula ord överallt.
"Och när jag dör kommer det att stå på min gravsten, Holden Caulfield, och så när jag föddes och när
jag dog, och så längst ner 'kuk'."

Är det roligt? Ja, det tycker jag åtminstone själv. Jag citerar ur minnet, möjligen fel. Emellertid, dessa
ord är det enda jag minns av boken. Det är det som är min poäng. På den tiden jag läste Räddaren i
nöden hade ordet 'kuk' aldrig stått att läsa i en bok. Ordet kuk hade försvunnit ur språket, ur det
väluppfostrade språket. I Sverige krävdes det en gigant som Vilhelm Moberg för att återinföra det,
och till och med han tvangs lägga det i munnen på en hora, Ulrika i Västergöhl.

På ett liknande sätt har den psykedeliska upplevelsen försvunnit, gjorts tabu, onämnbar.
R.D. Laing gjorde - då när det begav sig, på det sena sextiotalet - med sin sedvanliga förmåga att
begagna paradoxer och dialektiskt motsatstänkande ett uttalande som slog huvudet på spiken. Han
sa: "Jag vill inte rekommendera LSD. Jag vill inte heller låta bli att rekommendera det." Just det! Så
tyckte jag också. Jag skrev och skrev, det ena artikleutkastet efter det andra, bara för att förkasta
dem nästa dag. Vad jag än sade, kändes det som om jag hade bort säga något annat. THERE IS NO
DECENT PLACE TO STAND, som Leonard Cohen sjöng (avsevärt senare, på Various Positions, och
antagligen inte om psykedeliska droger: men det var så det kändes). Med tiden kom jag att se att vad
jag egentligen kände för var att inte ha något med drogerna att göra. Jag ville inte tycka något om
dem. Jag ville inte rekommendera dem. Jag ville inte ta dem själv.
Och det berodde väsentligen, tror jag nu, på att jag ville undgå den här "kuk-effekten", den här
upplevelsemässiga förstoringen eller ansvällningen.

Jag satt i natt och tänkte på de konventionella droger jag fortfarande begagnar: kaffe, öl, vin,
magnecyl. Jag tänkte att ingen av dem har någon ansvällningseffekt på mig. Det är dels för att jag inte
har några livsförväntningar på någon av dem, dels för att ingendera är förbjuden. Om ettdera av
dessa villkor eller båda är ouppfyllda, kommer drogen oavsett vilka förträffliga effekter man må tycka
att den har i övrigt att vara till nackdel, existentiellt sett, just beroende på ansvällningseffekten. Den
kommer att ta för stor plats i ens liv. Man kommer att tänka för mycket på den. Man kommer att
samla argument för att försvara sitt begagnande av den, om den är förbjuden. Man kommer (relativt
sett) att åsidosätta alternativa möjligheter att utvecklas, om man fäster för stora livsförväntningar vid
den.
Trots allt är ens livskänsla beroende av att man "ger var sak sin tid", som det brukar heta - som om
detta i själva verket komplicerade vore något enkelt. Harvey Jackins talade om "fri uppmärksamhet".
Detta är lyckan, enkelt uttryckt: att ha fri uppmärksamhet. Den fria uppmärksamheten känns inifrån,
som flyt ungefär (med ett annat ord). Den känns som en oansträngd koncentration på vad som helst
som du gör, just när du gör det. Och därmed är vi egentligen tillbaka vid satori, intressant nog, eller
rättare sagt i det återsken av enhetsupplevelsen som är uppnåeligt för människan till vardags och
varaktigt, och som ändå ger dagarna sin lyster. För medan det är omöjligt för mig (och kanske inte
heller önskvärt) att fullkomligt glömma bort att det som händer, händer mig, Claes Janssen, är det
definitivt möjligt att uppleva den aspekten - någon har kallat den det "jagiska", och varför inte - som
förhållandevis perifer. Och: ju mer jag gör det, desto mer (i runda svängar) ökar mitt välbefinnande
liksom min personliga effektivitet.

Ett annat klarläggande är förresten nödvändigt, men lyckligtvis också enkelt. När jag skriver om
outsidern i artikeln, syftar jag på den ointegrerade outsidern. Det är JA- som varaktigt livsläge jag
skildrar. Omvänt hade jag inte varseblivit nackdelarna med begreppet "den självförverkligande
människan" (som i princip är att begreppet försvårar självförverkligandet).

Droger möjliggör ibland insikter (i princip inlärningsupplevelser av olika slag) men de framkallar dem
inte. Inte ens LSD verkar insiktsframkallande på vem som helst, med nödvändighet och oavsett "set"
och "setting" (ungefär förväntningar, förberedelser och förhållanden i situationen), och det är ändå
en drog som står i särklass som möjliggörare. I Ulf Lundells Saknaden hittar jag en skildring av en
"snedtändning" på LSD som fascinerar mig. Bokens jag, målaren Dorian, tycker sig plötsligt befinna
sig i en av Beckets romaner,"det var hisnande fult, fruktansvärt verkligt", människorna tycktes
"groteska" , när de tvåbenta rörde sig "under en ilsket lysande stjärna, solen".

Jag såg inga färger, det var svart, vitt, grått, brunt. Det väste från bussar som kom förbi, stannade,
pustade ut tryckluft, jag var i den mardröm som verkligheten är /.../i det sanningens land där bara
dom vansinniga vistas, och sen den gången kunde jag alltid glänta på dörren dit, ställa om seendet,
hålla ögonen öppna så länge jag tordes, sen måste jag snabbt återvända till det som måste gälla för
verklighet, den inbäddade verkligheten, schablonerna, den meningsfulla verkligheten, där framtiden
måste räknas, där hoppet måste leva...
Det som fastnar starkast hos mig är det där "väsandet", tryckluftsljudet, vars hemskhet jag bara kan
förstå genom att minnas ett annat ljud, Paul Horns flöjt, upplevd som om den var inom mig: en
skönhet bortom allt jag varit med om. Det var livets skönhet, och den var min, åtkomlig. Då förstår
jag tryckluftsljudet, upplevt med samma intensitet, samma egendomliga karaktär av något inuti-och-
inifrån, som lika stor fulhet, den absoluta fulheten, döden. Och det är sant, förstås, att döden finns i
mig, alldeles som livet. Men livet bör otvivelaktigt helst upplevas först. Verkligheten väser; det
exemplifierar en negativ upplevelse.

Låt oss anta några siffror. En vilken som helst, tänkt person som tar LSD idag har kanske 25% chans
att få en upplevelse liknande min, som jag med ålderns och det långa perspektivets rätt tar mig
friheten att kalla uppenbart terapeutisk. Med 50% sannolikhet kommer han eller hon i stället att få
en upplevelse liknande den norske författarens, intressant men försumbar ifråga om sin varaktiga
effekt på hans "svaere nevrose" (kanske därför, bland annat, att han inte tycks ta fasta på sin
självkritiska insikt, symboliserad av korset: att han ska hejda sig, tänka efter). Och vår
förhoppningsfulla LSD-användare löper slutligen 25% risk att få en upplevelse som Dorians (om den
gode D. vet vi åtminstone att han "tänder på" ute på gatan: tämligen crazy). Alltså, LSD-upplevelsen
kan vara livsavgörande (personligen kände jag mig väl ungefär av Gud återinbjuden till paradiset,
visserligen för en dag bara, men dock...). Eller den kan vara onödig. Eller den kan i värsta fall vara
negativ, "skadlig" eller åtminstone föga avundsvärd.

Siffrorna är godtyckliga. Tänk på dem som "retoriska", ungefär. Kanske de sanna siffrorna är 10%,
80% och 10%. Ingen har någon statistik, vad jag vet. De tre upplevelsekategorierna är emellertid inte
godtyckliga. Det är dem jag vill fästa uppmärksamheten på. Om man hade inrättat de psykedeliska
centra jag föreslog i Ord&Bild-artikeln 1967, skulle de tänkta procentsatserna ha förskjutits. Det
råder det heller inget tvivel om. Med erfaret folk som ansvariga, med rätt miljö (ostörd, framför allt,
men även estetisk), med rätt förberedelser, kanske med ett visst urval, byggt på avrådande av några
bland de intresserade - skulle man ha kunnat ge avsevärt fler människor goda upplevelser av LSD och
avsevärt färre onödiga respektive dåliga.
Men man skulle förstås ha försvagat avskräckningseffekten.
Man valde att göra tvärtom. Man valde att maximera avskräckningseffekten och ge så många som
möjligt bland dem som ändå inte avskräcktes en så dålig upplevelse som möjligt. Och så har det
fortsatt.

Dessvärre har vi att räkna med ännu en variant av den här upplevelsemässiga ansvällningen, som jag
kallade "kuk-effekten". Jag syftar på en effekt i "det offentliga samtalet". Om någon säger något om
psykedeliska droger, oavsett vad, sväller det antagligen i andras uppmärksamhet och riskerar att
skymma bort annat, kanske mycket viktigare, som vederbörande också har sagt och fortsättningsvis
vill säga (förutom att innehållet troligtvis snedvrids av etiketten "knark", som ju väsentligen har en
icke-kommunikativ, avfärdande uppgift). Om någon bryter ett tabu, blir budskapet svårt att höra. Att
någon säger "kuk" överröstar sammanhanget: vem säger kuk, varför, i vilket sammanhang? Ulrika i
Västergöhl sa "kuk" i Utvandrarna, för övrigt i ett mycket välvalt sammanhang - och ändå rusade en
samling tryffelsvin (med Olof Lagercrantz' liknelse) genast upp och satte betarna i marken.

Då har kuken ändå den stora fördelen att vara något tämligen handfast, som i sig självt inte är så
påverkbart av sitt tidvis dåliga rykte. "Månan han går sin gång och aktar ej hundglafs", som gamle
Stiernhielm skrev.
Så är det tyvärr inte med den psykedeliska upplevelsen. Så är det inte med psykologin, och
följaktligen kanske inte heller med mitt centrala budskap, det som handlar om konflikt, förändring
och problemlösning. Jag vill inte att spridandet av den kunskapen, av Fyrarummaren, ska störas. Om
du tror att så kommer att ske, skriv till mig om det. Om tillräckligt många ser den risken som
tillräckligt stor, tvingas jag kanske överväga möjligheterna att få bort min gamla 0rd&Bild-artikel från
nätet. Om än vacker, liknar den ju mest en gravsten. Jag menar, den åstadkom ju ingenting, då för
trettio år sedan. Inte fråga om lagstiftningen, inte heller ifråga om den gängse smutskastningen av de
psykedeliska drogerna.
Med tiden var jag glad åt att den åtminstone inte förstörde något för mig själv, vad jag märkte av. Jag
hoppas på samma sak nu, när artikeln har gjort "comeback", eller vad man ska kalla det. Jag hoppas
att den inte förstör något för mig nu heller.

Smutskastningen?
Ja. Tänk dig att du tycker om hästar, men att det enda som står att läsa om dem i tidningen är att
ryttaren kan ramla av och slå sig fördärvad. Detta i artikel efter artikel, i trettio år. Ramla av och slå
sig fördärvad, ramla av och slå sig fördärvad, ramla av och slå sig fördärvad... Med åren skulle du nog
tycka att detta var smutskastning.