You are on page 1of 15

Den grundläggande inställningen

Att prioritera förhållandet
Någon har liknat kärleksrelationen vid en trädgård. Inga växter i någon trädgård växer och frodas om de inte vårdas. Man behöver ansa, rensa och vattna för att trädgården ska blomma och bära frukt. Detsamma gäller för äktenskapet. Kärleken växer inte av sig själv. Man måste nära den på något sätt annars dör den långsamt ut. För att kunna ge näring åt en relation krävs att båda två arbetar mot samma mål. Varje par behöver tillsammans ta sig en funderare på hur högt man värderar relationen. Hur viktig är den egentligen och hur gärna vill vi få den att fungera? Det kommer att dyka upp massor av saker att göra och arbeta med utanför relationen hela livet och frågan är hur man ställer sig till det. Låter man relationen kvävas av annat eller säger man: stopp ett tag, vi vill väl inte prioritera bort vårt äktenskap och tro att det sköter sig själv? Vi har valt att värdera vårt eget äktenskap högt. Näst efter Gud och relationen med honom finns det ingenting som är viktigare än att vår relation fungerar. Foto: Filippus Inte jobbet, inga andra relationer, inte kyrkan, inga fritidsintressen. Vad Fintling det kommer att få för konsekvenser i framtiden vet vi inte än. Kan hända måste någon av oss avstå ett jobb eller något fritidsintresse som gör för stort anspråk på vår tid och därmed utsätter vårt äktenskap för för stora påfrestningar. Det hela handlar om överlåtelse. Vi har bestämt oss för att satsa helhjärtat på att nära vår kärlek och vi har fattat det beslutet tillsammans. Om du och din partner inte vill betrakta äktenskapet som så viktigt, eller om ni tycker att det är viktigt men inte vill betala priset i form av möda, tid och energi tror vi att ni kommer att få det svårt att få kärleken att växa. Detta är vad vi tycker är den första grundläggande inställningen man bör ha- att båda medvetet går in för att vårda relationen.

Att tjäna varandra
Egoismens fälla I dagens samhälle är tjäna inte längre ett så positivt ord. Ordet vittnar om självuppoffring och arbete. Man hör ofta hur människor betonar sitt eget välmående framför mycket annat. Jag måste ju tänka på mig själv. Jag har bara ett liv och det är på mitt ansvar att se till att jag är lycklig. Varje människa är sig själv närmast. Vi kan hålla med till viss del. Du hjälper ofta inte någon genom att ge ut så mycket att du inte har tid att vårda om dig själv. Alla behöver vila och tid för sig själv för att orka. Men det är skillnad mellan att ta tid för sig själv emellanåt och att leva med en egocentrerad inställning. Människors vänliga uppmaningar till dig att du måste tänka på dig själv och vad som är bäst för dig kan verka väldigt bra och sanna. Men hur skulle en värld och ett samhälle fungera om alla hela tiden handlade efter vad som var bäst för dem själva? Hur skulle en kärleksrelation fungera? Föreställ dig att båda makarna strävar efter sitt eget bästa. Det skulle kunna resultera i att båda försöker att manipulera varandra för att få sin vilja igenom.

Den ena skulle kräva saker av den andre men skulle troligtvis inte få något eftersom även den andre har sitt eget ve och väl för ögonen. Den krävande partnern skulle förmodligen uppfattas som jobbig och egenkär och en sån människa vill man ju inte tjäna, eller kanske ens leva med. Vid försök att diskutera skulle de köra in i väggen direkt för ingen av dem båda skulle vara villig att lägga ner sitt eget och de skulle därför aldrig nå någon lösning eller någon kompromiss. Det är lätt att fastna i onda cirklar av tjat och krav om man är allt för självisk. Vi tycker oss höra att människor mer och mer tänker på sig själva före andra. I en TV-såpa hörde vi en ung tjej uppmanas till abort eftersom det ju var hennes kropp det handlade om. Du MÅSTE tänka på vad som är bäst för DIG! Vad pappan tyckte brydde man sig inte om, än mindre barnets rätt till liv. Många lämnar sina relationer alldeles för lätt och alldeles för tidigt. Somliga har helt enkelt tröttnat och menar på att förhållandet inte ger dem något längre. Så fort situationer eller omgivningar inte gagnar en längre så drar man. Alla människor är egoistiska i någon utsträckning och det behöver man vara medveten om. Vi har valt att försöka arbeta mot vår egoism även om det ibland är svårt därför att man inte alltid förstår när man är egoistisk. Tjänandets vinst Att tjäna och leva för någon annan kan verka förfärligt. Det låter som om man skulle behöva undertrycka alla sina egna önskemål och drömmar och ställa upp på allt utan att protestera eller diskutera. Det låter nästan som att man skulle bli någons slav. Så behöver det inte vara. Vi vill tjäna varandra och leva med inställningen att ha den andres bästa för ögonen. Samtidigt som vi går in för att tjäna varandra hängivet känner vi oss också fria att uttrycka alla våra egna önskemål, tankar och känslor inför varandra. Eftersom vi vet att den andre vill vårt bästa behöver vi ju hjälpa denne att förstå vad som är vårt bästa. Om jag inte talar om vad som gör mig lycklig och vad jag önskar, hur ska då min partner kunna möta mina behov, vilket ju är precis vad han/hon längtar efter? Det kan på så vis vara osjälviskt att tala om sina egna behov även om det kan verka själviskt. Medan själviskhet kan skapa onda cirklar i en relation kan tjänande istället skapa goda. Ett exempel skulle kunna vara att hustrun vill få golvet i köket omlagt. Materialet är inhandlat och allt är färdigt för att sätta igång. Maken har en del annat för sig och får gång på gång höra hustruns tjat och gnäll om att golvet inte blir lagt. Allt tjatande gör honom inte direkt mer motiverad till att sätta igång, istället växer hans irritation gentemot hustrun och han beskyller henne för att vara självupptagen och oförstående. Hon borde ju förstå honom. Hon borde förstå att han har mycket att göra. Hon uppfyller verkligen inte kriterierna för en god hustru. Kan du se hur båda två anklagar varandra för att inte uppfylla ens egna behov? En typiskt ond cirkel är startad. Om båda två skulle stanna upp och ta sig en funderare och bestämma sig för att sätta den andres behov i centrum skulle situationen kunna bli en annan. Hustrun som är väl medveten om att hennes man har förstått att hon vill få golvet klart bryr sig inte om att påpeka det fler gånger utan lägger sin energi på att tjäna sin man i stället. Hon fixar en kopp kaffe och bär ut den till honom där han står i garaget och mekar med bilen. Hon uppmuntrar honom och talar om sin tacksamhet över att han tar sig an parets bil eftersom hon själv inte vill göra det. Mannen blir

glad och känner sig både älskad och uppskattad. Han drar sig till minnes hur gärna hustrun vill att köksgolvet ska bli lagt och bestämmer sig för att ta itu med det så fort han har mekat klart. Det finns annat som väntar också, men just nu känns det viktigare att visa hustrun lite uppskattning genom att uppfylla hennes önskan. Man får lätt igång en god cirkel där båda med glädje vill ge tillbaka när de blir tjänade av den andre. Men det är bäst att se upp. Om man bestämmer sig för att tjäna för att få något tillbaka handlar det inte längre om tjänande utan kan lätt bli manipulation. Får man inte något tillbaka, vilket man ju förväntat sig, blir man ledsen och besviken och hamnar lätt i själviskhetens anklagande tänkande. Om man däremot tjänar utan att ta för givet att man ska få något tillbaka så blir man glatt överraskad om man får det och mindre besviken om man inte får det. Det låter säkert väldigt radikalt och en aning jobbigt också, men vi två har bestämt oss för att tjäna varandra i vått och torrt, oavsett hur mycket eller lite vi får tillbaka. Även om den andre skulle bli helt odräglig vill vi fortsätta att tjäna därför att vi vet att Gud har kallat oss till det, och vi vet att det är en grundläggande inställning för att få äktenskapet att fungera. I samma stund som vi sa vårt ja till varandra bestämde vi oss för att gå in i ett ömsesidigt tjänande, att leva för varandra och för att bygga upp den andre.

Att visa kärlek

Olika språk
För att vår partner ska känna att vi älskar honom/henne måste vi kommunicera kärlek på ett sätt som denne förstår. Det är inte självklart att alla sätt att visa kärlek förstås av alla människor. Den ena maken kan känna sig oälskad trots att den andre verkligen anstränger sig för att visa kärlek. Gary Chapman skriver i sin bok "kärlekens fem språk" att det helt enkelt beror på att vi talar olika kärleksspråk. Han beskriver fem huvudspråk och menar att alla känner igen sig i någon eller några utav dessa även om det kan finnas vissa "dialektala" skillnader inom språken. De fem är: ord och komplimanger, tid för varandra, gåvor, tjänster och Foto: Filippus Fintling fysisk beröring. Många kan säkert uppleva att alla språken är värdefulla och kommunicerar kärlek men man har vanligtvis ett eller två som är ens huvudspråk. Detta huvudspråk är det språk som, om man plockar bort det, får oss att känna oss avvisade och oälskade. Vi tar ett exempel för att förklara Linda: Ett av mina två huvudspråk är fysisk beröring. Jag är beroende av att Filippus bekräftar mig ex. genom kramar och kyssar för att jag ska känna att han älskar mig. En förmiddag som jag minns väl betedde han sig inte som vanligt. Han var väl antagligen försjunken i tankar på något

som skulle göras eller liknande. Hur som helst hade han inte gett mig en kram eller ens en klapp på axeln på hela morgonen och förmiddagen. Jag gick runt och tänkte en massa konstiga tankar för mig själv. Tänk om han har tröttnat på mig. Han vill säkert inte ha mig längre. Jag kände mig väldigt bortglömd och oälskad. Egentligen var det ju helt galet att tänka så eftersom han senast dagen innan hade betygat sin kärlek till mig. Saken är den att man inte är särskilt rationell alla gånger. När jag fick höra talas om kärleksspråken förstod jag direkt varför jag hade reagerat och tänkt som jag gjort.

Upptäck varandras språk...
Det sätt på vilket man förstår kärlek är också det mest naturliga sättet för en att visa kärlek. Det ser man t.ex. ganska tydligt hos barn. En del barn är sådana som ritar teckningar och överöser en med gåvor i form av fina stenar och pärlplattor. Dessa barn har antagligen gåvor som sitt huvudspråk och känner sig därför väldigt älskade när de själva får gåvor. Andra barn är sådana som tar en i handen så fort man kliver innanför dörren och ropar glatt: "Kom så leker vi med mitt nya lego!" Dessa barn behöver förmodligen tid i enrum tillsammans med den de älskar för att uppleva kärlek. En del barn ger komplimanger och andra är väldigt tillgivna och keliga. Genom att observera sin partner och de sätt han/hon använder för att ge oss sin kärlek kan vi ta reda på hur vi bäst visar vår kärlek tillbaka. Det är ju nämligen smartast att använda den andres språk, och inte sitt eget, om man verkligen vill visa någon att man älskar henne/honom. Ibland kan det vara svårt att se och upptäcka den andres kärleksspråk och därför är det bra att prata om det. Fundera över vad det är som din partner gör som får dig att känna dig som mest älskad och berätta det sen för din partner. Så kan ni båda två börja inrikta er på att tala varandras språk. Det är dock inte alltid så lätt.

...och lär er att tala det
Eftersom det egna språket är det som faller sig mest naturligt att använda så kan man få jobba en del för att lära sig ett annat språk. Men det är nödvändigt. Det kan bli förödande för en relation om båda makarna bara kommunicerar på sitt eget språk. En make som har tjänster som huvudspråk kanske gör allt för att hustrun ska känna sig älskad genom att serva henne i hemmet. Han klipper gräs, tvättar, städar, diskar och rensar rabatter, allt för att hon ska förstå hur mycket han uppskattar henne. Efter flera år kanske han till sin förtvivlan upptäcker att hustrun hela tiden gått omkring och trott att han inte älskat henne därför att det hon egentligen behövt och velat ha av honom var tid. En liten stund på soffan varje dag, då han lägger armen om henne och ger henne sin fulla uppmärksamhet. Filippus: Linda känner sig älskad när jag berör henne på ett fysiskt sätt och många gånger visar hon samma kärleksspråk när hon ger mig kärlek fastän jag inte har fysisk beröring som mitt primära kärleksspråk. Flera gånger när Linda har försökt visa sin kärlek till mig på det sättet har min tacksamhet över att hon visar sin kärlek till mig bytts ut mot en irritation över att hon klänger så mycket på mig. Jag har förståelse för Lindas sätt att bemöta mig men måste ändå på ett konkret sätt säga att jag inte uppskattar hennes beröring lika mycket som vissa andra sätt som hon visar mig kärlek på. Ibland kan det hända att vår partners kärleksspråk är något vi själva känner oss obekväma

med. En del människor har svårt för att ge komplimanger, men om komplimanger är just det som får ens partner att känna sig älskad så får man försöka lära sig det. Det finns de som formligen avskyr att städa, men om tjänster är partnerns kärleksspråk så får man ibland uppoffra sig och ta tag i dammsugaren om man vill att partnern ska förstå att han/hon är älskad. Återigen- att vårda sitt äktenskap grundar sig på en vilja att prioritera förhållandet och en vilja att tjäna och bygga upp den andre. Filippus: Jag blir väldigt glad och känner en stor tacksamhet när Linda visar sin kärlek till mig genom uppmuntrande ord. Ibland behöver det inte alls handla om några stora saker, det kan räcka med att jag säger några ord eller gör något för en annan person och Linda kommer och säger att det jag sa/gjorde var bra. Det betyder mycket för mig att Linda tycker om det jag gör. Det innebär att Linda kan visa mig stor kärlek genom uppmuntran men även att hon kan göra mig ledsen när hon tycker att jag inte har gjort eller sagt något bra. Linda: Mitt andra huvudspråk är tid för varandra. Gary Chapmans bok har hjälpt mig att förstå varifrån min frustration kommer de gånger då jag känner att det var alldeles för länge sen vi satte oss ner och bara tog tid för varandra. När Filippus ger mig sin totala uppmärksamhet, ser mig i ögonen och ser bara mig, känner jag mig djupt älskad. Det var till en början svårt för mig att förklara vad det var jag längtade efter. Filippus frågade om detaljer. Han tyckte att vi redan spenderade mycket tid tillsammans i hemmet och undrade vad jag ville ha egentligen. Ville jag hitta på saker, ville jag sitta och prata? Egentligen spelar det nog ingen roll vad vi gör så länge vi är ensamma och Filippus ger mig sin uppmärksamhet och det har han börjat förstå nu vilket känns väldigt skönt. Filippus: När jag ser att Linda offrar sin tid och sitt engagemang för att tjäna mig och visa sin kärlek till mig så känner jag mig verkligen älskad. Det blir påtagligt när hon gör praktiska saker för mig. Vissa fredagar har jag jobbat kväll och kommer därför inte hem förrän kl. 22 på kvällen. Många gånger när jag har kommit hem möts jag av ett bord dukat med te och mackor och levande ljus. Det är så trevligt att kliva in i huset och höra Lindas välkomnande. När jag möter henne och vi sätter oss ner och fikar kan jag riktigt känna hur hennes kärlek träffar mig. Ofta när Linda utför vardagssysslor t.ex. tvättar eller städar kan jag uppleva hur kärleken i vår relation växer och jag känner en tacksamhet över att ha Linda. Foto: Filippus Fintling Linda: Efter att vi hade gift oss kom en överraskning för min del. De gånger Filippus kom hem från jobbet och fann mig stående vid diskhon blev han så förunderligt glad. Hans kramar var mer innerliga och han överöste mig med ord om att jag var en så fantastisk fru. Jag förstod ingenting. Vilket ståhej kring lite disk, det är väl inget märkvärdigt? Efter hand gick det upp för mig att tjänster troligen var ett av Filippus primära kärleksspråk. Det kan ju kännas lite tungt kanske. Ska nu jag vara den som sköter all marktjänst hemma? Men så är det inte alls. Filippus tar inte för givet att jag ska sköta allt. Vi delar på väldigt mycket, beroende på vem av oss som har mest tid över. Skillnaden har blivit att jag mer medvetet tar mig för saker. Jag skyndar mig att diska innan han hinner. Jag tvättar alla våra kläder. Jag gör det för att jag vet att han känner sig älskad då. För mig är det en liten uppoffring. Tänk att våra vanliga sysslor som ändå måste göras kan bli till något mer värdefullt. Det har faktiskt till och med blivit roligare att

diska nu när jag vet att jag gör Filippus glad och att hans kärlek till mig växer.

Tid för varandra

Skillnaden mellan tid och tid
Som vi beskrivit under avsnittet "att visa kärlek" så kan det här med tid för varandra vara ett kärleksspråk för en del människor. Men det är också något mer än ett sätt att visa varandra kärlek. Att ha tid för varandra är en otroligt viktig ingrediens i varje relation. En relation kan inte bestå om inte parterna tar sig tillräckligt med tid att vara tillsammans. Innan vi går vidare vill vi bara klargöra vad vi här menar med begreppet tid. Med tid för varandra menar vi inte bara att man är på samma plats. Det kan man lätt vara utan att ens lägga märke till varandra. Vad vi menar är vad man skulle kunna kalla kvalitetstid. Kvalitetstid kan vara att sätta sig ner i lugn och ro och samtala med varandra eller att hitta på något roligt tillsammans. Oavsett vad det är man gör tillsammans så handlar det om att göra sig fullt tillgänglig för den andre, att koppla bort omvärlden för en stund och ägna sin fulla uppmärksamhet åt sin partner. Vi fick erfara att det faktiskt var skillnad mellan tid och tid efter det att vi gift oss och flyttat ihop. Plötsligt hade vi hur mycket tid som helst tillsammans. Vi träffades mycket mer ofta än vi gjort innan. Ändå kändes det som om vi hade allt mindre Foto: Filippus Fintling tid för varandra. Linda: Till en början kändes det både roligt och härligt att bo och leva tillsammans. Jag njöt verkligen av att få börja och sluta dagen med Filippus, att få äta tillsammans, att greja i trädgården tillsammans o.s.v. Bara det att han fanns där hemma i huset och pulade med nåt medan jag höll på med mitt kändes härlig. Efter ett tag upptäckte jag dock att jag började sakna våra stunder tillsammans, vilket var svårt att förstå till en början. Vi var ju med varandra mycket mer än tidigare. Så gick det upp för mig att innan vi flyttade ihop så tog vi tid för varandra på ett annat sätt. När vi träffades så var det för att umgås med varandra. Vi lyssnade till varandra på ett påtagligare sätt och vi hittade på mer saker tillsammans. Nu hade vi plötsligt så mycket tid under samma tak att vi börjat ta varandra för givet. Vi tänkte att vi ju umgicks hela tiden medan vi i själva verket inte gjorde det alls.

Tid för samtal

Att dela vardagen med varandra har också sin plats i ett äktenskap. Hemmet måste fungera och man måste ju samtala om inköp och beslut som rör hem och hus. Men det räcker inte med att bara mötas i dessa vardagssituationer. Om man bara samtalar om praktiska saker kan det hända att man sakta men säkert växer ifrån varandra. Linda: I början av vårt äktenskap var Filippus borta flera dagar i veckan och hjälpte sin pappa att renovera sitt hus. Jag kunde ibland känna att jag höll på att bli galen av att inte få prata ordentligt med honom. Allt som hanns med var att prata om det som skulle göras och fixas. Jag längtade efter att få berätta om mina upplevelser på jobbet och fritiden, att dela de tankar och känslor som fanns inom mig och att få höra honom berätta om allt som pågick i hans liv och hans inre. Till slut bestämde vi oss för att avsätta en eftermiddag eller en dag i veckan som var vår. Då sa Filippus lite skämtsamt men bestämt till sin pappa att idag kan jag inte komma för vi ska ha "familjedag". Under den dagen hann vi med att uppdatera oss på varandra. Om vi inte tar oss tid för att samtala med varandra regelbundet märker vi hur vi lätt övergår från att tänka utifrån ett vi- och vårtperspektiv och tillbaka till jag och mitt. Jag märker det på mig själv när jag börjar planera saker på egen hand och glömmer bort att tala om mina planer för Filippus. I höstas skulle jag resa hem en helg för att vara med mina föräldrar och syskon och bara några dagar innan jag skulle åka uppfattade Filippus för första gången att jag skulle ge mig iväg just den helgen. Jag hade helt missat att tala om det för honom för att jag börjat tänka på ett jag- och mittcentrerat sätt. Om vi hade sett till att samtala om våra tankar, planer och känslor mer ofta i stället för att lägga dem på hög hade det troligtvis inte hänt.

Avsätt tid
Inget par är det andra likt. En del har lätt för att ta tid för varandra. Vissa har helt enkelt mer fritid än andra. De som är småbarnsföräldrar brukar säga att det är svårt att hitta tid då man kan vara ensamma tillsammans. Även vi som inte har några barn ännu kan ibland tycka att det är svårt. Det är så mycket annat man ska hinna med i veckorna och tiden bara rinner ifrån en. Vi skulle vilja gå tillbaka till det vi skrev i första avsnittet "den grundläggande inställningen". Om det nu är så att man har bestämt sig för att satsa och att prioritera sin relation framför mycket annat så borde det väl vara naturligt att vilja ta tid för varandra. Ja, men tid för varandra är ingenting som kommer naturligt, som bara dyker upp. Liksom med allt annat måste man bestämma sig för att avsätta tid för det. Varje människa har tilldelats 24 timmar per dygn. Ingen kan egentligen säga att man inte har tid. Det handlar om vad man prioriterar, vad man anser vara viktigast. Det kan låta hårt för en småbarnsförälder som verkligen vill hitta tid men inte kan komma loss. Vi förstår naturligtvis inte hur svårt det kan vara eftersom vi inte upplevt föräldraskapets kval, men vi hoppas att vi, om vi får barn, ska kunna lämna dem till en barnvakt då och då för att hinna med varandra ordentligt. Det beror väl på hur barnen är också. Är det svårt får man väl hålla ut och tänka att barnen växer efter hand och så småningom kan bli lämnade i någon annans vård. Till dem som är väldigt upptagna vill vi dela med oss av ett tips. Vi har hört om par som skriver in en tid i veckan i sin almanacka då de gjort upp att de ska träffas på tu man hand. Kanske över en lunch eller middag eller kanske för att gå på bio. Mitt i almanackan står detta möte uppsatt bredvid alla andra möten, konferenser och affärsmiddagar. Många känner sig säkert lite obekväma vid tanken på att behöva skriva upp en tid i almanackan. Tänk om någon annan skulle se att man skrivit "träff med frugan" på onsdagens sida. Det vore väl förargligt. Men

egentligen är det inte alls det. Vad är det för konstigt med att vilja ta tid för den man älskar mest av alla? Om det är en hjälp för er att bestämma en tid och skriva ner den för att minnas så gör det. Skriv ner den och håll hårt på den. Det är lätt att betrakta andra saker som viktigare och svårare att säga nej till eftersom det ofta rör sig om andra människors tider som man själv måste anpassa sig till. Om det dyker upp något annat som känns viktigt så avboka inte träffen med din partner utan vidare. Diskutera saken med varandra först och se till att boka en ny tid tillsammans i stället. Vissa perioder kanske man inte tycker att det är lika befogat att avsätta en viss tid eftersom man hinner med sin kvalitetstid gott och väl under veckans dagar. Under tiden vi arbetat med den här hemsidan har vi inte haft någon särskild dag som är "vår" eftersom arbetet ofrånkomligen lett till att vi pratat mycket och delat alla tankar som virvlat runt i våra huvuden med varandra. Vi har varit delaktiga i varandras tankemässiga och känslomässiga processer och har därför kunnat stötta varandra på ett bra sätt. Men vi vet också att det kommer att komma perioder då det återigen blir nödvändigt med "familjedagar" då vi låter allt annat stå åt sidan och ägnar vår fulla uppmärksamhet åt varandra för en stund.

Ha kul
Vi har betonat tid för samtal mycket och vi anser att det är väldigt viktigt, om inte viktigast, men vi vill också uppmuntra till att ta tid till att göra roliga saker med varandra. Att komma ifrån vardagen och uppleva saker tillsammans är livgivande för en relation. Det väcker glädjen och romantiken till liv och dessa tillfällen kan man "leva på" under en längre period därefter. Att skaffa sig gemensamma minnen som man kan dela och prata om berikar verkligen. Gå ut och roa er tillsammans, ta en helg och åk på minisemester eller skaffa ett gemensamt intresse. Gör vad helst ni själva uppskattar.

Kommunikation

Att vara öppen och ärlig
Vi ser kommunikationen som grunden till ett väl fungerande äktenskap. Man hör ofta att det är just bristande kommunikation som ligger bakom att makar glider ifrån varandra och till slut skiljer sig. Vi har redan tagit upp lite om att vi tycker att det är viktigt att uppdatera sig på varandra, att samtala om djupa saker och inte bara vardagliga, under avsnittet "tid för varandra".

Vi tycker också att det är väldigt viktigt att man är ärlig mot varandra, att man talar öppet om allt och inbjuder varandra till större förståelse och delaktighet. Ärlighet varar längst sägs det och det är något som vi tror starkt på. Vi har valt att vara ganska extrema vad gäller ärlighet och det har funkat bra för oss. Vi har båda kommit överens om att vi ska prata om allt som dyker upp så att vi kan vara till bästa möjliga stöd för varandra. Vi vill vara delaktiga i varandras brottningskamper i livet och utkämpa dem tillsammans. Ibland är det dock både svårt och jobbigt att ta upp saker. T.ex. det där med attraktionen till andra människor. Vi har kommit överens om att berätta för varandra när sådana känslor dyker upp. Det är sannerligen inte lätt för vi vet ju att den andre säkert blir ledsen, men samtidigt har vi upplevt det positiva med att vara ärlig och ser att det väger tyngre än det negativa. Det vi tycker att vi har vunnit genom denna öppenhet är dels en väldig trygghet. Vi känner oss trygga i vår relation när vi kan lita på varandra och när vi vet om vad den andre brottas med. Vi behöver inte oroa oss för otrohet eller att den andre skulle vara förälskad i någon annan i tysthet. Vi vet ju redan om dessa känslor från den stund de dyker upp. Det är också en hjälp för den som bär på känslorna att tala öppet om dem. I samma stund som man ventilerar det hela känns det som att man kommit en bit på vägen för att bli av med dem. När den andre vet och frågar hur det går kan man inte ge näring åt känslorna i smyg. Tankar som hemlighålls kan man nära hur mycket som helst när man inte står ansvarig inför någon annan. Då är det ju ändå ingen som behöver få veta vad man håller på med. Ärligheten är alltså något som gagnar oss båda i en sådan situation. Den ena känner sig tryggare och den andra får hjälp att komma ur kampen. Vi hjälper varandra. Även om vi har kommit överens om att vara öppna och ärliga i allt, stort som smått, så har vi ibland haft diskussioner om hur långt vi ska driva det. Det är inte alltid självklart att man ska blotta varendaste liten tanke man tänker. Om det t.ex. rör sig om negativa tankar om den andre, som denne inte kan avhjälpa genom att förändra något hos sig själv, utan det helt och hållet handlar om att den första parten bör förändra sig och sitt tänkande, kan man behöva tänka en extra gång. Vi tar ett exempel för att göra det mer konkret. Anta att du tittar på din partner och tänker att du inte tycker att denne ser tilldragande ut av någon anledning. Det första du bör göra är att fråga dig själv vad det beror på. Är det så att dina tankar grundar sig på konstiga ideal och jämförelser med vackra människor från tidningar så är det snarare du själv som behöver ändra ditt sätt att tänka än att din partner behöver ändra sitt utseende. Om du skulle tala om för din partner att du inte finner denne tilldragande och attraktiv skulle det kunna få tråkiga konsekvenser. Vi själva skulle nog välja att prata även om sådant för att kunna hjälpa varandra att avslöja och förändra tankemönster. Men vi vet också att vi båda är ganska trygga i oss själva och har en relativt positiv självbild så att vi lätt kan skaka av oss sådana ord och inte ta för hårt på dem. En människa som brottas med komplex och dåligt självförtroende skulle säkert må ännu sämre över sig själv vid dessa ord. Det är viktigt att se sina egna motiv innan man häver ur sig något. Är motivet att jag vill bygga upp min partner och att jag tror att mina ord kommer att göra det? I valet om man ska säga som det är eller inte måste man självklart också ta hänsyn till hur viktig och avgörande frågan är för relationen. Gäller det en sak som inte är ett dugg viktig kan man lika gärna avstå från att säga något om det inte bygger upp. Är det däremot något större det gäller så bör man nog säga det även om man riskerar ett negativt utfall till en början. Den långsiktiga effekten kan ju bli mer positiv än om man väljer att hemlighålla sina tankar.

Det där med gräl

Ofta har vi fått höra av olika människor att det är en nödvändighet att kunna gräla för att relationen ska fungera. Enligt oss beror det på vad man menar med gräl. Självklart måste man diskutera och få tycka olika i saker. Det är ingen bra idé att lägga lock på sina tankar och känslor och låtsas vara ense när man inte är det. Men vi måste ändå säga att vi tycker att själva ordet "gräl" inte klingar speciellt positivt. Vi har själva varit vittnen till många gräl och har inte funnit det uppbyggligt på något sätt. Människor slår i dörrar, skriker åt varandra och kallar varandra fula ord. Om det är det folk menar med "nödvändiga" gräl så håller vi inte alls med. Att rättfärdiga ett sådant beteende med att säga att det är normalt och hälsosamt och ett friskhetstecken i relationen känns väldigt främmande för oss. Vi är övertygade om att en relation skulle fungera mycket bättre om man slapp sådana gräl. Vad gör vi då själva när vi är oense om något? Naturligtvis har också vi svårt med att kontrollera humöret ibland. Vi anklagar varandra och diskuterar på ett destruktivt sätt titt som tätt även om vi aldrig skriker åt varandra. Men vi är inte nöjda med det. Vi försöker att medvetet sträva efter att kunna lösa våra konflikter på ett konstruktivt sätt.

Undvik anklagelser
Vi har upptäckt hos oss själva att vi alldeles för ofta lägger fram våra åsikter på ett felaktigt sätt. Vi använder oss för mycket av anklagelser som är "du-betonade". Om det är något hos den andre som vi stör oss på eller inte håller med om har vi lätt för att säga du, du, du hela tiden. "Du borde...", "måste du...", "varför gör du..." o.s.v. Resultatet av att använda för mycket du blir att den andre känner sig hotad och förorättad. Genast åker garden upp och den andre börjar försvara sig genom att rikta samma typ av du-fixerade anklagelser tillbaka. Det är sannerligen inte lätt att komma ifrån denna typ av argumentation där båda står och hugger mot varandra. Men vi vill försöka att tänka på det och undvika det i största möjliga mån. Det är märkligt, men ibland är det nästan som om vi hade glömt att vi faktiskt är ett team. Vi är ju varandras medarbetare och medhjälpare, inte varandras fiender. Istället för att strida gemensamt på samma sida strider vi mot varandra.

Att inleda en diskussion
Första steget mot att diskutera konstruktivt är att tänka efter före. Det är ingen bra idé att säga något i samma stund som man blivit förorättad. När man känner sig sårad tänker man inte helt klart. Det är bättre att låta orden sjunka in och fundera över vad som egentligen hände. Var det jag som tolkade allt fel eller var det min partner som faktiskt gjorde fel och sårade mig på riktigt? Om jag nu kommer fram till att det var min partner som gjorde fel, ska jag då välja att ta upp det eller inte? Vad är mitt motiv? Vill jag bara hämnas och såra den andre tillbaka? I så fall är det ingen bra idé att säga något om det hela. Skadan blir bara värre. Är det så att jag upplever mig förorättad och vill tala om det för min partner för att få

denne att förstå att jag faktiskt blir sårad när jag blir behandlad så, så är det bra att tala om det. Men se upp med hur du presenterar din åsikt. Ett tips är att börja med att tala om varför du vill dela det du har att säga. Om det är för att du tycker att er relation är värdefull och du inte vill att något ska komma emellan er, så säg det. Genom att börja med att betyga den andres värde så ger man denne en positiv känsla inför diskussionen och också en chans att förbereda sig på vad som ska komma. När du sen berättar Foto: Filippus Fintling om hur sårad du blev så undvik anklagelser och fixeringen vid ordet du. Använd i stället dina egna observationer och en betoning på dig själv. Säg hellre "jag upplever att..." eller "jag har märkt att jag har svårt för..." hellre än "du behandlade mig..." eller "du var faktiskt...". Vi har märkt att det är lättare att acceptera en sanning om sig själv om man får en chans att tänka och upptäcka den själv än om någon annan kastar den rakt i ansiktet på en. Då tycker man ofta att den andre är dum som anklagar en och drar upp alla möjliga grejer som denne minsann är dålig på. Det är lätt att tänka: "vem är du som kommer här och tror att du är så mycket bättre än jag" och så övergår samtalet från att handla om det jag gjorde som var fel till att handla om den andres fel och brister.

Diskutera lugnt
Det är viktigt att försöka behålla lugnet under en diskussion. Vi har hört om en undersökning som handlade om hur människor grälar och där det kom fram att människor som är så uppretade att deras puls passerat en viss nivå är starkt begränsade i sin förmåga att ta in vad den andre säger. Det borde betyda att man lyssnar sämre och misstolkar mer om man är uppretad och har hög puls. Om en diskussion går över styr är det nog bättre att gå ifrån en stund tills man har lugnat ner sig och sedan kan fortsätta på ett sansat sätt. När man är uppretad har man också lättare för att slänga ur sig saker som man kanske inte menar. Man använder för starka ord och kallar varandra för saker som inte har någon egentlig grund. Visst går det att reda ut sånt i efterhand. Man kan förklara sig och säga förlåt och uppleva att relationen blir hel på nytt, men saken är den att även om hemska ord kan förlåtas så glöms de inte lika lätt. De kan sätta djupa spår i den som fått höra dem. En människa som får höra den andres hot om att lämna henne, hur grundlösa dessa hot än må vara, blir kanske mer osäker på både sig själv, den andre och relationen. Oron och osäkerheten kan bli bestående och finnas kvar djupt där inne. Vi tycker att det är bättre att undvika dessa onödiga ord genom att undvika att hetsa upp sig.

Lägg ner
Även om vi tycker att det är viktigt att prata mycket och öppet och att reda ut saker ordentligt så måste vi ändå säga att det ibland kan vara bättre att lägga ner en diskussion. Vi kommer titt som tätt på oss själva med att diskutera om saker som inte har någon betydelse över huvud taget, som vad vi ska ha för färg på gardinerna t.ex. Är det så viktigt hur ett par gardiner ser ut att man är villig att orsaka relationen en massa skada bara för att få sin vilja igenom? En del av våra diskussioner är rent patetiska. Vi kan argumentera om något ämne som ingen av oss egentligen

är insatt i. Ingen av oss vet så mycket om saken att man har grund för sina argument och ändå fortsätter vi att tjafsa om vem som har rätt. Våra diskussioner övergår lätt från att vara givande och intressanta samtal till att bli någon sorts kamp där båda bara måste vinna. Här är det vår egen stolthet som spelar oss ett spratt. Att vinna en diskussion har ju inget egenvärde egentligen. Vad spelar det för roll? Ett beslut som någon av oss ofta har fattat och som vi vill tipsa er om är att helt enkelt lägga ner sitt eget och avbryta diskussionen. Det är viktigare för oss båda att vi mår bra i vår relation än att man får vinna diskussionen. Det är inte så förskräckligt att låta den andre bestämma färg på gardinerna eller att erkänna att man inte vet riktigt säkert om ens argument stämmer.

Uppmuntra varandra
När man diskuterar något som man inte är överens om brukar tonvikten ofta hamna på just det man inte är överens om. Vi betonar lätt det negativa som vi ser i den andres sätt att tänka och argumentera och poängterar gärna att vi inte håller med. För att en diskussion ska upplevas som positiv kan det vara bra att medvetet uppmuntra varandra också. Om den andre säger något som du faktiskt håller med om så tala om det. Ibland när man är lite småsur så muttrar man ett instämmande "ja" eller "mm" som knappt är hörbart om den andre säger något bra. Säger han/hon däremot något dåligt basunerar man gärna ut det och klankar högljutt ner på det. Ta det som en utmaning att i stället försöka lyssna efter det positiva och framhäva det. Uppmuntra din partner och säg att du håller med och att du verkligen tycker att det han/hon säger är bra och viktigt. Det ger ett mycket trevligare samtalsklimat.

Lyssna
En otroligt viktig ingrediens i ett samtal är själva lyssnandet. Om man inte lyssnar kan man inte förstå. Att lyssna är inte bara att höra orden som den andre säger utan också att ta in dem, analysera dem och försöka förstå vad de betyder. Att lyssna till vad den andre säger är också mer än att bara ta in orden. Ord är inte människans enda sätt att kommunicera. Någon har sagt att endast 10 % av budskapet Foto: Filippus Fintling ligger i själva orden. 40 % av budskapet förmedlas genom det sätt på vilket vi yttrar våra ord, själva tonläget, och resterande 50 % förmedlas genom kroppsspråket. Det borde betyda att du måste titta på och observera din partner för att lyssna på bästa sätt. I dagens stressade samhälle är många människor alldeles för distraherade för att kunna lyssna. Man försöker göra flera saker samtidigt. Samtidigt som man lyssnar på sin partners berättelse om vad som hänt under dagen så stryker man kläder och slänger då och då ett öga på TV:n. Om man hela tiden samtalar på det sättet når man inte riktigt fram till varandra. Om du någon gång skulle snappa upp något i din partners tonfall eller ord som vittnar om att det ligger något djupare bakom det som sägs så se till att fånga tillfället. Stäng av TV:n, ställ ifrån dig strykjärnet, sätt dig ner intill din partner och lyssna. När du lyssnar på någon så försök att lyssna klart. Det händer oss ofta att vi sitter och funderar

ut vad vi själva ska säga medan den andre pratar. Vi hänger med ett tag men så säger den andre något och vi börjar associera. Vi kommer plötsligt på något som vi bara måste få säga och sitter antingen och förbereder våra egna ord eller också avbryter vi för att flika in vår lilla berättelse. Den som just var i färd med att berätta något kan lätt känna sig förbisedd om man gör så. Försök att behålla fokus på den andre hela tiden och tänk inte på dig själv när du lyssnar. Att lyssna är att vilja förstå. Om det finns något i din partners berättelse som du inte riktigt förstår så fråga. Och även om du tror att du har förstått så kan det vara bra att försäkra sig om det genom att upprepa det du tyckte att du just hörde. Ett ömsesidigt lyssnande och en ömsesidig förståelse är oerhört viktigt i ett äktenskap.

Förlåtelse

Varför ska man förlåta?
Att kunna förlåta andra människors missgärningar är en befrielse, både för en själv och för den som blir förlåten. När någon gjort en illa är det naturligt att känna sig sårad, ledsen, besviken och arg. Men om man inte kan glömma och förlåta det som har hänt så övergår besvikelsen så småningom till bitterhet. Bitterheten är något som verkligen binder en människa. En bitter person ägnar så Foto: Filippus Fintling mycket energi åt att tycka synd om sig själv och att tycka illa om personen som förorättat en att det är svårt att tänka på något annat. Livet och vardagen fylls lätt av självömkan och man är mer känslig för nya oförrätter framför allt från den som man är bitter på. Också för den som inte blir förlåten är bitterheten betungande. Att veta att man gjort någon så illa att denne inte kan förlåta en är smärtsamt. Förlåtelsen blir därför som en lättnad för båda parter. Detta är anledningen till att vi vill ta upp förlåtelse som en del i att vårda sitt äktenskap. Om oförlåtelse och bitterhet kan orsaka så mycket elände mellan två människor som kanske inte ens står varandra speciellt nära, hur skulle det då inte bli mellan två makar som inte kan förlåta?

Ett val
Vi tror att förlåtelse i grund och botten är ett viljebeslut. Det är ett val man gör. Ibland känner man sig så kränkt och så sårad att man upplever det som att man inte kan förlåta. Hur många gånger har man inte hört det uttalas i filmer och tidningar att "mycket kan jag förlåta men inte det här". Vi tror inte på att det finns oförrätter som är så stora att man inte kan förlåta. Vi tror

snarare att det handlar om att man inte vill förlåta. Tänk efter själv. Visst är det så att man ibland känner sig så djupt sårad och är så besviken på någon att man inte vill förlåta. Man tycker att man har rätt att tycka synd om sig själv och att skuldbelägga den andre och man njuter av det också. Och visst har vi rätt att vara besvikna och ledsna. Det är ju en helt naturlig följd av att man har blivit sårad. Men vi har däremot ingen rätt att binda människor vid sin skuld genom att inte förlåta dem. Det kan vara väldigt svårt att förlåta. Man kanske bestämmer sig för att förlåta och försöka glömma men känslorna av besvikelse finns fortfarande kvar och så tror man att man inte lyckats förlåta. För vår del tänker vi så här: Förlåtelse är ett val, alltså bestämmer jag mig för att förlåta och när jag har bestämt mig så har jag förlåtit även om mina känslor säger något annat. Det kan dröja ett tag innan känslan av besvikelse lägger sig men jag har likväl förlåtit. Vad är det då jag bestämmer mig för att göra?

Att glömma
När man bestämmer sig för att förlåta så bestämmer man sig för att lägga det som hänt bakom sig och glömma det. Att glömma innebär inte att radera händelsen ur minnet för det är ju näst intill omöjligt. Med "glömma" menar vi att man väljer att inte dra upp händelsen igen. Man kastar det som hänt i "glömskans hav" och bestämmer sig för att inte fiska upp det igen. Nästa gång samma sak händer så säger vi inte "nu igen" och skäller ut vår partner för att denne aldrig lär sig. Vi räknar det andra tillfället som om det vore det första. Om man inte lär sig att förlåta utan låter oförrätter ligga och gnaga och gro och läggas på hög så utbrister man lätt i långa haranger, där man radar upp alla de gånger som partnern gjort fel, vid minsta lilla snedsteg från denne. Att leva med någon som inte förlåtit en kan därför liknas vid att leva med en tickande bomb. Hur jobbigt är det inte att få höra alla sina missgärningar läsas för en så fort man råkat klämma mitt på tandkrämstuben? När man valt att förlåta måste man komma ihåg att oförrätterna kan finnas kvar i minnet och att de kan flyta upp till ytan när något nytt inträffar. Då måste man påminna sig själv om att det är glömt och förlåtet och bestämma sig igen för att inte föra det på tal. Det hela kanske låter lite konstigt. Det kanske verkar som om vi förespråkar att man ska hålla tillbaka undertryckt vrede och inte låtsas om de känslor som bubblar upp inom en. Så menar vi inte. Att göra det kan vara skadligt. Man måste självklart bejaka sina känslor och inte försöka låtsas att de inte finns. Det finns situationer då känslor av vrede och besvikelse hänger kvar och då får man fråga sig varför. Kanske har man inte förlåtit helt och hållet. Vad vi syftar på när vi menar att oförrätter kanske dyker upp i minnet är inte sådana situationer då det är vrede och bitterhet som ger sig till känna, utan snarare små oförargliga påminnelser om det som hänt. Ibland är det som om en röst i huvudet säger till en: "kommer du ihåg den där gången, och den där, och den där? Det var inte särskilt bra gjort minsann!". Det är i sådana stunder vi behöver påminna oss själva om att vi bestämt oss för att inte räkna oförrätterna. I glömskans hav råder fiskeförbud. Det gäller såklart också när det handlar om att förlåta sig själv. Ofta klankar man ner på sig själv och påminner sig om hur dålig och oförbätterlig man är i stället för att bestämma sig för att förlåta och gå vidare. Det där med fiskeförbudet är dock inte helt enkelt och ensidigt. Det är gott att räkna alla nya oförrätter som om det var första gången det skedde. Men ibland kan det också vara bra att påpeka för sin partner om det är något som inte är bra i dennes beteende. Det kan ju hända att partnern inte ens är medveten om att samma fel upprepar sig gång på gång. Om du ska konfrontera din partner med något som du tycker bör förändras så se dock till att inte göra det på

ett anklagande sätt eller med krav på förbättring. Låt det bli en förfrågan om något är på tok och låt din partner själv vara den som väljer att förändras.

Att förlåta helt
När man förlåter någon bör man se till att förlåta helt och hållet. Man har inte förlåtit bara för att orden "du är förlåten" har uttalats. Det finns fortfarande en möjlighet att gå runt och tänka på oförrätten och hela tiden påminna sig om hur dåligt man mår och hur dum den andre varit. Från den stund du sagt att du förlåter bör du se till att hålla fast vid det också. Tillåt inte tankarna som håller dig kvar vid oförrätten. På samma sätt som du väljer att inte tala om glömda oförrätter så bör du bestämma dig för att inte tänka på dem. Förlåt totalt, i både ord och handling, i både vilja och hjärta. Ibland är det svårt att glömma, hur mycket man än vill. Då kan man behöva gå till Gud och be honom om hjälp. Ibland är såren så djupa att det krävs himmelsk hjälp för att de ska bli helade och för att man ska kunna förlåta och gå vidare. Det kan vara till hjälp att förlåta andra om man tänker på hur mycket felsteg man själv gör hela tiden. Om Gud, som är utan synd, kan förlåta mig för alla mina misstag, borde då inte jag kunna förlåta mina medmänniskor, jag som gör samma misstag själv? Om båda makarna har en förlåtande inställning och gör det till en vana att förlåta varandra skapar det en trygg och tolerant relation där båda kan känna sig fria och älskade som de är med alla sina fel och brister. Det gör gott för relationen när man förlåter varandra, i smått som i stort.