Riksbanken sänker räntan och söker sin nya roll

MÅNDAG
26 MAJ 2014

PRESSEN PÅ RIKSBANKEN ATT GENOMFÖRA YTTER-
LIGARE RÄNTESÄNKNINGAR HAR ÖKAT genom fort-
satt låg inflation, fallande inflationsförväntningar och
tydliga signaler från Europeiska Centralbanken (ECB) om
att kraftfulla stimulansåtgärder är på väg.
KRITIKEN MOT RIKSBANKEN HAR DEN SENASTE
TIDEN HAFT INSLAG AV ÖVERTONER. Det gäller inte
minst ansvaret för att arbetslösheten har fastnat på hög
nivå. Strukturella förändringar på arbetsmarknaden, med
en växande andel personer bland de arbetslösa som har
svag anknytning till arbetsmarknaden, har t ex säkert haft
större betydelse än penningpolitiken. Även den ganska
svaga internationella konjunkturen har spelat stor roll.
Ändå verkar flera argument som anförts för att Sverige
ska ha en stramare penningpolitik än de flesta andra
industriländer vara på väg att försvagas. I samband med
publiceringen av Nordic Outlook den 13 maj ändrade vi
vår prognos och räknar nu med att Riksbanken kommer
att sänka reporäntan både i juli och oktober så att man
når nivån 0,25%. Om inflationsförväntningarna fortsätter
nedåt tror vi också att Riksbanken kan tvingas ompröva
sin hållning i vissa andra frågor som växelkurs, löneut-
veckling och räntesignalering. Prissättningen på ränte-
marknaden indikerar i huvudsak en räntesänkning till
0,50% även om det har börjat prisas in en liten sannolik-
het för ytterligare ett steg till 0,25%. I den allmänna de-
batten kan man höra tvivel på att ytterligare räntesänk-
ningar verkligen är rätt medicin för svensk ekonomi. Det
gör att det finns skäl att resonera kring vilka strategier
som står till buds för Riksbanken.
CENTRALBANKERNAS ANSVAR NÄR DET GÄLLER
ATT MOTVERKA UPPKOMSTEN AV BUBBLOR på
tillgångsmarknader och alltför uppdriven skuldsättning
har diskuterats en längre tid. Runt 2010 fanns det tydliga
tecken på att erfarenheterna av finanskrisen skulle leda
till en försvagad ställning för inflationsmålen och att
centralbankerna tydligare skulle väga in tillgångsprisernas
utveckling vid räntesättningen. Ett tongivande dokument
från IMF, ”Rethinking Macroeconomic Policy” (Blanchard
m fl), argumenterade t ex i denna riktning. I Riksbanken
gick åsikterna isär. Stefan Ingves tycktes ha medvind för
sina tankar att ”luta sig mot vinden” medan t ex Lars EO
Svensson fortsatte att argumentera för att inflationsmå-
len skulle behållas ograverade.
UTVECKLINGEN HAR NU GÅTT I EN RIKTNING DÄR
FRÅGORNA SEPARERAS så att penningpolitiken kon-
centreras på inflationsmålen och det nya politikområdet
makrotillsynen får ansvar för att undvika systemfarlig
utveckling av skulder och tillgångspriser. Storbritannien är
ett exempel där två olika policykommittéer arbetar inom
Bank of England med väl avgränsade ansvar för penning-
politik resp. makrotillsynen. I Sverige satte regeringen ifjol
ned foten och gav Finansinspektionen huvudansvaret för
makrotillsynen. Samtidigt skapades ett rådgivande Stabili-
tetsråd med Finansmarknadsministern som ordförande
och med deltagande av cheferna för Finansinspektionen,
Riksbanken och Riksgälden. Det första mötet hölls i fre-
dags (23 maj) och följdes av en kortare kommuniké. Att
Finansinspektionen nu får ett tydligt ansvar för makrotill-
synen innebär en avlastning för Riksbanken och räntepoli-
tiken; vi har redan sett tecken på att inflationsmålets
ställning åter stärkts.
RIKSBANKEN VERKAR DOCK TREVA SIG FRAM när det
gäller frågan om vilket handlingsutrymme som finns kvar
för penningpolitiken när det gäller att värna den finansi-
ella stabiliteten. Hanteringen av den analys som Riksban-
ken presenterades den 7 maj ”Hushållens skulder under
lupp” tyder på att åtminstone delar av Riksbanken ser
med oro på hushållens skuldsättning. Fortfarande finns
också utrymme att motverka ökande skuldsättning inom
ramen för inflationsmålspolitiken. Stigande hus- och ak-
tiepriser kan t ex stimulera den reala aktivitetsnivån i
ekonomin och bidra till ett ökat inflationstryck. Ett annat
exempel är Riksbankens försök att visa hur en snabb väg
till uppfyllelse av inflationsmålet, under vissa antagande,
kan skapa en tillgångsprisbubbla som i ett senare skede
kan brista med kraftig recession och eventuellt också
deflationistiska tendenser som följd (se t ex Penningpoli-
tisk rapport Juli 2013).
ERFARENHETERNA FRÅN LÄNDER SOM HAR DRAB-
BATS AV STORA BOPRISFALL pekar på att försvagade
balansräkningar möts med ökat sparande. Därmed kom-
mer ekonomin oftast in i en negativ spiral med minskad
ekonomisk aktivitet, ökad arbetslöshet och ny våg av
boprisfall. Däremot har det varit ganska ovanligt att dessa
recessionstendenser lett till deflation. Vår slutsats är att
det i normala fall finns ganska små möjligheter att koppla
ihop frågan om finansiell stabilitet med inflationsmålet.
Scenarier blir lätt spekulativa och godtyckliga. Endast om





2
Veckans Tanke
man befinner sig i ett akut läge där man är beredd att låta
effekter av stigande tillgångspriser slå in i huvudprogno-
sen för tillväxt och inflation blir det naturligt att ”internali-
sera” risker för finansiell stabilitet i inflationsanalysen.
Därför tror vi att Riksbanken i huvudsak kommer att driva
frågor om finansiell stabilitet i det nya Stabilitetsrådet;
något som vi också kunde se tendenser till vid mötet i
fredags.

RIKSBANKENS PÅVERKAN PÅ INFLATIONSFÖR-
VÄNTNINGARNA BLIR ALLT VIKTIGARE. Trots att det
en längre tid funnits en tendens till att inflationen hamnat
något under 2 procent har inflationsförväntningarna
hållits uppe nära Riksbankens 2-procentsmål. Detta har
bl a haft betydelse inflationsprognoserna på 2-3 års sikt.
Med inflationsförväntningar väl förankrade vilar en tung
bevisbörda på en prognos som på lite längre sikt avviker
markant från 2 procent.
SEB har sedan en tid likväl redovisat inflationsprognoser
som generellt legat lägre än Riksbankens. Vi har t ex pekat
på flera långsiktiga trender och gjort bedömningen att
produktivitetstrenden och de genomsnittliga löneökning-
arna snarast är förenliga med en inflation runt på 1,5%. Vi
har dock inte sett starka skäl att mer fundamentalt miss-
tro Riksbankens möjligheter att nå sitt mål. Riksbankens
prognoser har generellt indikerat att målet på 2% nås
inom några år. På senare tid har man huvudsakligen förli-
tat sig på att inflationen ska stiga som en konsekvens av
att företagen, i ett starkare konjunkturläge, kan höja sina
priser och därmed övervältra tidigare uppgångar av en-
hetskostnaderna på konsumenterna.
OM INFLATIONSFÖRVÄNTNINGARNA FÖRBLIR LÅGA
ELLER FORTSÄTTER ATT FALLA är det troligt att Riks-
banken mer tydligt måste agera för att upprätthålla tro-
värdigheten för inflationsmålet. Det blir då knappast
möjligt att enbart förlita sig på prognoser där företagens
prissättning bidrar till att få upp inflationen. Det är inte
helt enkelt att bedöma vilka vägar som står till buds. Men
det är rimligt att tro att någon eller några av de positioner
vi vant oss vid att Riksbanken intar i samhällsdebatten
kan komma att förändras.
1) När det gäller valutan har Riksbanken grundat sina
prognoser och antaganden på vad som är rimlig real jäm-
viktskurs. Ofta har det inneburit en förstärkning av kro-
nan, även om denna varit ganska liten den senaste tiden.
2) På lönesidan har lite olika strategier valts i olika löne-
rörelser, men huvudbilden har varit att man välkomnar
löneavtal som är lägre än vad som långsiktigt är förenligt
med inflationsmålet.
3) När det gäller ränteutsikterna har Riksbanken under
en lång signalerat en långt mer aggressiv bana än vad som
ligger i marknadsförväntningarna. Trots risker för att
trovärdigheten i räntebanan ska försvagas har man velat
sända ut en varningssignal till hushållen att man ska vara
beredd på en tuffare räntemiljö.
Räntesignaler och prognosantagande av ovanstående
slag kännetecknar knappast en centralbank som slåss för
att höja inflationsförväntningarna. Om man verkligen blir
tvungen att på allvar gå in i en sådan strid blir det bli svårt
att upprätthålla alla dessa positioner


OBEFINTLIG INFLATION OCH FALLANDE INFLA-
TIONSFÖRVÄNTNINGARNA håller således på väg att
förändra situationen både i eurozonen och i Sverige. ECB:s
tydliga signaler om att breda stimulanser är på väg sätter
ytterligare press på Riksbanken. I ett läge då Finansin-
spektionen har huvudansvar för makrotillsynen är vår
bedömning att två räntesänkningar ned till 0,25% är
troliga det närmaste halvåret. Att vända en utveckling där
förväntningarna drar sig allt längre från 2-procentsmålet
kan kräva att Riksbanken förändrar sin signalering i mer
långsiktiga frågor. En möjlighet är att man tvingas accep-
tera fler inflationskällor i prognoserna och minska sin
tendens till att dela ut pekpinnar till ekonomins aktörer
inom ramen för inflationsprognoser. Framtiden får utvisa
om detta är rätt medicin för svensk ekonomi. Givet rå-
dande ekonomisk-politiska ramverk ter det sig ändå som
en logisk prognos och riskerna med att agera på an-
norlunda sätt kan också vara betydande.

Håkan Frisén hakan.frisen@seb.se, 070-763 8067

Sign up to vote on this title
UsefulNot useful