You are on page 1of 28

#34

LATIN
LOVER
2
REDAKTIONEN:
Ellen Flygt
CHEFREDAKTÖR
Mimmi Onsum
CHEFREDAKTÖR
Fanny Förberg
REDAKTÖR
Eva Reichmann
REDAKTÖR
Lydia Milles Gedin
KULTURREDAKTÖR
Lovisa Heldring
REDAKTÖR
Maja Andersson
ACTION-REPORTER
Susanna Höglund
REDAKTÖR
Fanny Cullborg
LAYOUT
Alice Hammarstedt
KROPP OCH KNOPP-EXPERT
Calle Enderstein
KROPP OCH KNOPP-EXPERT
INNEHÅLL
Smått och gott...............5
Skrik för livet ...............6
Latin Lover i Europa...........8
Om att resa................13
ACTION...... ...........14
Resa?...................16
Kultursidorna ... ..........19
På festival................24
TEMA: RESA
LATIN
LOVER #34
LEDARE
FOTO OCH ILLUSTRATIONER
Fanny Cullborg
Viktoria Hrnjez
Nicki S. Dar
Eva Reichmann
Följ oss på twitter:
@sodralatinlover
OMSLAG
Sällskapsresan /Lasse Åberg
3
LEDARE
DET SISTA NUMRET AV LATIN LOVER för det här årets redaktion har
tema resa. Resa för den resan alla vi studenter har gjort sedan vi bör-
jade på Södra Latin för tre år sedan. Resa för den resan vi påbörjar på
onsdag. Resa för alla möjliga personliga och fysiska resor som alla vi
Södra latinare går igenom.
Det kändes som att temat resa är något som alla på skolan kan relatera
till, och efersom vår huvudidé med Latin Lover är att tidningen ska nå
ut till ALLA skolans elever kändes det som att tema resa passade bra.
Det har inte alltid varit lätt att göra tidningen läsvärd för alla elever,
men vi hoppas att detta nummer kan knyta ihop säcken och att ni alla
kan fnna något intressant för just er att läsa.
Vi är alltså framme vid det allra sista numret. Jag minns när jag och
Mimmi precis hade kommit på den galna iden att skriva i Latin Lo-
ver nästa år. Jag var på Arlanda när vi bestämde oss i alla fall, och var
mycket upprymd när jag skrev till förra årets chefredaktörer och an-
mälde mitt intresse. Och nu är det redan slut!
Det är dags för oss i redaktionen att lämna över tidningen till några
andra, och trots att det är med en liten tår i ögat är vi väldigt hoppfulla!
Stora pussar och kramar från hela redaktionen <3
Chefredaktör
Ellen Flygt
KÄRA SÖDRA
LATINARE
4
REDAKTIONEN ÄR PÅ
VÄG... Porträtt: FILIPPA KOVAC
F
A
N
N
Y

F
E
L
L
E
N
L
Y
D
I
A
M
I
M
M
I
E
V
A
M
A
J
A
LOVISA
... Att börja gråta av lycka pga
aldrig mer något plugg
...TILL BABA SÅKLART!! ses i
sommarnatten babys
... till wollmars för att ta ”en öl”
...till nya äventyr! (Arbetslösa)
...till rehabilitering på landet efer tre
år av Södra!
... mot sommar och sol!
...london calling!
F
A
N
N
Y

C
...på roadtrip med mitt nytagna kör-
kort
5
Om några veckor kommer det hända, vi
springer ut i en okänd värld med möjlig-
heter och omöjligheter, och vår resa tar
fart. Vi sitter på fygplanet redan när vi
dränker varandra i öl på faket. Men vi vet
inte när vi är framme. För vissa tar det mi-
nuter, andra år. Det enda vi vet är att det
kommer bli oförglömligt.
Aldrig hemma.
Vi är nära hemma men kommer aldrig
komma hem. Nästa avresa sker innan vi
hinner ta mark. Vare sig vi vill det eller
inte. Ingen vet var, ingen behöver veta var.
Vi har världen framför våra fötter och vår
resa kommer vara underbar. Så på med
mössorna! Nu tar vi världen med storm.
SMÅTT OCH GOTT
SÖDRA
I MITT
HJÄRTA
’’DET ÄR DEN VIKTIGASTE TIDEN I
DITT LIV’’ har vuxna sagt till mig. Gym-
nasieåren, älskade och hatade. Mest älska-
de för min del. Först nu tittar jag tillbaka,
på åren vi gått här. Dag ut och dag in med
uttröttade hjärnor och hjärtan. Alltid på-
väg, alltid lika fundersamma. Jag har lärt
mig mycket och träfat så många under-
bara människor här! För varje tår jag fällt
fnns ett fnt minne. Snart börjar nästa
resa men södra förblir i mitt hjärta.
Text: EVA REICHMANN
SNART HEMMA.
Oförglömlig. Den resan vi nu är på väg
att avsluta. En tre år lång resa som brutit
löfen och överraskat. Ingen visste någon-
ting, men nu vet vi. Vi är på väg hem och
vi klarade det. Vi överlevde.
Väntar.
Bland treorna viskas om vilken resa som
väntar, vad som kommer att hända och
hur hela världen ligger framför oss. Den
fantastiska resa som tar fart i den stund vi
springer ut från vår borg. Och ingen fattar
någonting.
På väg.
SNART HEMMA
Text: ELLEN FLYGT
6
DET RÄCKER NU. Jag har tröttnat. Nu sä-
ger jag ifrån. 2012 tog 154 barn och ung-
domar, 0-24 år, sitt liv. I orten Bromma i
Stockholm tog 9 ungdomar, 13-19 år, livet
av sig samma år. En av dem, var min ku-
sin. När blev självmord vardagsmat för oss
ungdomar?
Jag står på Slussens tunnelbaneperrong
och stampar otåligt med ena foten. Kan
inte bara tunnelbanejäveln komma snart.
Ett meddelande ”På grund av ’olycka’
vid sammagamlavanligajävla bro mellan
gamla stan och stationen jag står på är det
stopp i trafken” och jag blundar. Mår illa.
Tänker: INTE IGEN. Klart att det inte var
någon jäkla olycka det var säkert planerat
sedan länge, hen hade nog inte bara ”rå-
kat” ta sig ut på spåret och ”råkat” låta tå-
get köra över hens kropp. Blir arg. Tänker;
SJÄLVMORD ÄR SÅ SJÄLVISKT.
Och kanske är jag självisk som tänker
dessa tankar, det kan jag nästan hålla med
om. Men jag har fan tröttnat. Jag har trött-
nat på att antalet ungdomar som känner
att döden är deras enda utväg bara eska-
lerar, att ingen gör någonting, att ingen
säger ifrån, att INGEN SKRIKER. Att
antalet människor som försöker sträcka
ut handen inte räcker, att min hand inte
räcker, att mitt hjärta inte räcker och nu
blir jag mörkrädd så jag kryper in under
täcket.
Skrik för
livet

INTE IGEN. Klart att
det inte var någon jäk-
la olycka det var säkert
planerat sedan länge

Text: EBBA KOCK
Illustration: FANNY CULLBORG
7
nar just i krisläget? Det är efer krisläget
som ingenting går att rädda. Efer gränsen
för krisläget är det ju ändå för sent.
Ungdomar får inte den hjälp de behöver.
De får ingen vård. På riktigt – vem är nöjd
med BUP? Om någon har något positivt
att säga om dem, SKRIK DET I SÅNNA
FALL. För aldrig har jag hört något. Vi be-
höver någon som ser oss. Vi behöver en
stark hand som drar upp oss innan vi fal-
lit för djupt ner i den avgrund som kallas
ångest, depression, ätstörning, panik. Kärt
barn har många namn.
Självmord får inte vara vardagligt. Själv-
Att min bästa vän försökte ta sitt liv ge-
nom att hoppa från ett tak, att jag hela den
natten bara skakade. Kände ingenting.
Hade tömts på känslor. Kunde inte känna
någonting inför döden längre. Vad är me-
ningen med att leva om ingen annan vill
det? Om alla bara faller likt dominobrick-
or runt om mig. När faller brickan på mig?
Jag är trött på att samhället inte agerar för-
rän det är försent. Ingen gör något om du
inte nått ”krisläget”. Men hallå!? Handlar
det inte om att stoppa de onda tankarna att
FÖRHINDRA så att en faktiskt inte ham-
KRÖNIKA
mord får inte vara accepterat. Det tömmer
ut en känslomässigt. Det är elakt mot alla.
Vi måste sätta stopp för den känslomäs-
siga jargongen som säger att detinteblir-
bättrelikabraattdönu.
Det här är mitt skrik. JAG SKRIKER OCH
BER ER ATT TÄNKA PÅ DET HÄR
TÄNK PÅ ER SJÄLVA OCH PÅ ALLA
I ER NÄRVARO. Om alla skriker, säger
ifrån och om alla räcker ut en hand var
så kanske vi räcker till. Skrik på samhäl-
let skrik på hjälp om inte för din skull SÅ
FÖR ANDRAS.
Jag vägrar se någon annan i min närhet
försvinna för tidigt. Jag vägrar acceptera
självmord. Självdestruktivitet är inte okej
och jag vägrar svälja det som vardagsmat.

JAG SKRIKER OCH
BER ER ATT TÄNKA
PÅ DET HÄR

8
NÅGON GÅNG I HÖSTAS fck vi den bril-
janta idén att åka ut och resa på påsklo-
vet. Den lilla resan utvecklades till en
episk Europaturné med 4 städer på en
vecka. Till en början var vår vision att vi
skulle göra en budgetguide, vilket detta på
många sätt är. Däremot är det oundvikligt
att besöka så pass många städer utan att
behöva spräcka sin budget, åtminstone lite
grann. Genom att köpa ett interrail-pass
under lågsäsong (1 jan-31mars och 1 aug-
30 sep) sparade vi där redan 15%. Vi valde
ÅRETS LÄNGSTA LOV ligger framför oss och äntligen har vi nog med dagar att göra allt
det där vi inte hunnit med under läsåret, resor om något. Ett vanligt lov sträcker sig över
en skolvecka och har en tur så har en lyckats lägga undan några studiebidrag och kanske
en sketen kafélön för att dra en helg till Berlin. Mer har en ju inte tid med… Eller? Nedan
följer guiden på hur du utnyttjar ditt lov (förutsatt att du kunnat lägga undan lite mer än
en studiebidrag dock…) till max.
att förboka alla tåg efersom vi hade så ont
om tid och ville ha möjligheten att planera
våra besök så mycket som möjligt (OBS!
Vi märkte i slutändan att det är mest värt
att boka de långa sträckorna, lågsäsong
kallas lågsäsong av en anledning). Det
fnns helt klart nackdelar med att förboka
innan, en del av upplevelsen och äventy-
ret försvinner nog, men vi valde att ta det
säkra före det osäkra, yolo som de säger.
Vi hade två nätter i varje stad, utom i Kö-
penhamn, där vi hade tre nätter.
Latin
Lover i
Europa
Text: ELLEN FLYGT & MIMMI ONSUM
9
REPORTAGE
Amsterdam
VI FLÖG NED till Shiphols fygplats, betalade 4€ för ett tåg in till stan och promene-
rade sedan till vårt hostel. Redan på fyget ned hade vi i vårt undermedvetna stämplat
Amsterdam som de sköna snubbarnas stad (baserat på den lökiga jargong våra manliga
stolsgrannar på fyget hade) och när vi gick längs Damstraat, gatan som binder ihop
själva staden med centralstationen, fck vi det bekräfat. Under våra dygn såg vi kanske
upp emot tjugo svensexor. Amsterdam är på många vis syndens stad med cofeeshops i
varje kvarter och det fruktansvärda Red light district (som vårt hostel visade sig ligga i)
med prostituerade i vart och vartannat fönster, men det är inte rättvist att bara tala om
dess baksida. Amsterdams framsida är raka motsatsen. Den avslappnade och mysiga
atmosfären (marijuana kan ha ett fnger med i spelet) gör att det enda en behöver göra
i Amsterdam är egentligen att promenera runt, ta dagen som den kommer och kanske
ta en öl vid en kanal.
Vad gjorde ni?
Vi gick och gick och gick... Slog oss ibland ned med
en öl vid en kanal, tog en famse och tittade på bå-
tarna. På kvällarna var det slumpen som vägledde
oss. Vår första utekväll tog vi det hyfsat lugnt och
drack drinkar och dansade till Jenny from the Block.
Vår andra utekväll började på en hipsterbar och fort-
satte sedan till turistklubbarna på Rembrandtplatz,
en tom karaokebar och till slut en latino-klubb där
vi blev bjudna på mörk rom och Red Bull av en co-
lombiansk man vid namn Luis. Vi gick hem efer att
Mimmi hade gjort ett pladask-rumpfall på salsa-
golvet och Ellen var så öm i höferna så hon knappt
kunde gå.
Var bodde ni?
Central station hostel. Dyrt, men rätt fräscht.
Vad åt ni?
Flamse frites (pommes med majonäs)
Var hängde ni?
Vi hade inte stenkoll var vi just befann oss, men sök
dig till en kanal som inte ligger i RLD så blir allt my-
sigt typ.
Häng vid en kanal
Besöka Red light district (däremot kändes det viktigt att
få en bild av staden som helhet, samt att se vissa kvin-
nors levnadssituation i Amsterdam)
10
Berlin
REPORTAGE
FÖRMIDDAGEN EFTER vår latinoklubb-kväll gick tåget till Berlin. Vi köpte en halvdan
matsäck i en tobaksafär (bl.a. världsäckliga banan-&-choklad-müslibars) och satte oss
sedan på tåget. Efer sex timmar var vi framme och möttes av två glada vänner som vi
dessutom skulle dela hostelrum med. Berlin var den enda staden på resan som båda
hade besökt tidigare, men trots det var vi fitiga med vårt turistande. På en förmiddag
hade vi betat av muren, Brandenburger Tor och judiska monumentet Vi hade dessutom
ytterligare två vänner i Berlin under de dagarna. En av dem var där efersom att han
hade en spelning på en jazzbar, vilket var jättekul att gå på!
Vad gjorde ni?
Vi dansade lite och drack billiga drinkar och öl på bl.a Roses och Madame Claude, letade utan lycka i billiga
second hand-afärer och gömde oss för regn och hagel på kaféer. Berlin är ju annars the stad att klubba i, men
med den eferhängsna smaken av mörk rom och redbull i munnen (samt att det var under en måndag och
söndag(= ”dåliga” klubbdagar i Berran) vi var där)
Var bodde ni?
Generator hostel. Billigt, men inte så mysigt…
Vad åt ni?
Burgare på Te Bird (himmelriket om en inte är vegetarian då en blir serverad en slafsig portobellosvamp :-( )
Var hängde ni?
Lite överallt. En del i Kreuzberg, men vi bodde i Prenzlauer Berg.
D
ric
k
ö
l m
e
d
v
ä
n
n
e
r!
Ä
t in
te
cu
rryw
u
rst
11
Prag
REPORTAGE
I PRAG VAR VI LYCKLIGA över hur billigt det var, och unnade oss därför så pass mycket
att det i slutändan inte blev så billigt ändå. Dagarna vi var i Prag var det sol vilket vi
uppskattade efer kylan i Berlin. Första dagen gick vi till ett turistställe och drack vin
och delade en pizza, och på kvällen gick vi och åt på en italiensk restaurang på en båt.
Den andra dagen gick det mesta fel för oss. Ellen trodde hennes lunch skulle kosta 36
koronas (tjeckiska kronor) men det kostade nästan 500 istället. Salvador Dali-museet
vi betalade för att gå in på var inte ens ett riktigt museum och för vi skulle vända den
nedåtgående spiralen skulle vi sätta oss och dricka vin igen, men råkade beställa ett su-
persött och svagt mousserande rödvin… Som tur var var det ju billigt! Det kan låta som
Prag bara var dåligt, men det fanns helt klart bra stunder även där.
Vad gjorde ni?
Vi turistade en del, gick och såg de klassiska turist-
attraktionerna i Prag, typ Karlsbron, klockan på Sta-
rometske namesti (torget i gamla stan) och kyrkan
och slottet uppe på berget. På kvällarna gick vi till
Bed Lounge (en bar där en dricker drinkar i sängar!),
James Dean, Chapeau Rouge mm.
Var bodde ni?
Arcapay backpacker hostel. BILLIGT och MYSIGT
och TREVLIG PERSONAL!
Vad åt ni?
Italienskt på Marina Grosetto (en båt med utsikt över
slottet)
Var hängde ni?
Mestadels i Stare Mesto (gamla stan). Om en är i
Prag lite längre än vad vi var fnns det dock mycket
mer att se!
E
fte
r
s
o
m
P
r
a
g
ä
r
b
illig
t-
L
y
x
a
till d
e
t!
S
a
lv
a
d
o
r D
a
li M
u

e
t sö
g
12
Köpenhamn
REPORTAGE
DET VAR EN LÅNG VÄG från Prag till Köpenhamn, närmare 12 timmar (vårt tåg åkte
till och med på en båt Tyskland-Danmark!!) På tåget var vi oerhört pepp trots att vår
resa började lida mot sitt slut och vi hade få sömntimmar i bagaget. Fastän ingen av oss
besökt Köpenhamn tidigare kändes det skönt att komma någonstans där det nästan
kändes som hemma, trodde vi i alla fall. Fastän språket är likt vårt egna och det ligger 20
minuter från Malmö betyder inte det att våra kulturer är lika. Det blev tydligt att vi hade
mycket mer tid i Köpenhamn, vi var ju vana vid att bara ha en dag per stad!
Vad gjorde ni?
Vi delade en pizza vid Nyhavn, såg det fascinerande
Christiania, operahuset och en massa slott. På kväl-
len gick vi genom stripp-kvarteret till Kødbyen där
det fnns massa najsa barer. Där mötte vi också upp
två kompisar som råkade vara där samtidigt! På tåg-
lufens sista dag gick vi, med bakis- och värmeslag,
till Nørrebro och köpte Nørrebrogades bästa sha-
warma kebab (en poppis kebab i CPG). Sedan såg vi
H.C. Andersens grav (som ligger i en jättemysig kyr-
kogård) och lade oss sedan på en gräsplätt i värmen
och lyssnade på podcast i någon timme.
Var bodde ni?
Även här Generator hostel. Det. Ägde. Vi blev t.o.m
uppgraderade!
Vad åt ni?
Taimat i Kongens Have och knäckebröd till frukost.
Var hängde ni?
City, Nyhavn, Christiania och Nørrebro
Floss på Larsbjørnstraede 10 (En sjukt inrökt bar
med billig öl innan 23 och snygga och trevliga
människor, vi älskar den här baren!!!)
Åk inte kollektivt, vi promenerade överallt (å andra sidan
så bodde vi ju också i city…)
Att åka på en tågluf på bara en vecka är nog inte ett ultimat sätt att resa på. Men om
du vill maximera ditt lov så är det den ultimata resan. Det är inte svårt att upptäcka en
stad snabbt, det gäller bara att snöra på sig promenix-skorna och köra egentligen.
13
NÄR JAG VAR ÅTTA ÅKTE min mamma
och jag till Paris. Det var första gången
för mig, men inte för mamma. Hon hade
berättat om ljumma sommarkvällar vid
Seine, varma croissanter till frukost och
krispiga lakan med ett soligt Paris utanför
fönstret. Tillsammans skulle vi dit och jag
kommer ihåg att jag inte kunde bestämma
mig vad jag var mest glad för: att vi skulle
till Paris eller att det var mamma och jag.
Väl i Paris fanns ingenting för mig att
känna mig trygg vid, inte ens mamma. Pa-
ris gav mig varken sommarkvällar, crois-
santer eller krispiga lakan. Paris gav mig
kvällar med män som stod vid trottoaren
och gav blickar som slukade mig hel. Paris
gav mig stora folkmassor med stressade
fransmän som sprang förbi och med en
mamma som lätt försvann. Paris gav mig
ett språk jag inte förstod, men som om de
alltid var arga. Hur skulle jag kunna veta,
att de inte var arga på mig.
När jag tänker tillbaka på minnen som
dessa, inser jag hur lätt det är att vara hård
mo sig själv. Hur skulle jag kunna veta:
att det är så himla lätt att vara rädd och
det svåraste som fnns att vara modig. Att
kasta sig in i någonting, huvudet före och
bara önska att man tar sig ur hel och ren
på andra sidan.
Flera år senare var det dags. En resa under
tre år på Södra Latin, tack. Packa ett mod
större än du någonsin behövt och ett sin-
ne öppet för alla tusen intryck som denna
resa kommer att innebära. Packa ner all
tid du har råd att investera i sena nätter
med trötta ögon och packa ner alla tior för
en kopp kafe efer 8.00-lektionen. Mitt
bästa restips är att alltid ha vetskapen om
att rädsla är ingenting farligt, utan snarare
en naturlig del av resan. Något som får en
att bejaka och uppskatta allt som händer
och har hänt.
Den 11:e juni når vår resa sin slutdestina-
tion. Det är då vi springer ut ur den röda
byggnaden med vetskapen om att vi har
klarat det. Vi klarade oss igenom de här
åren som testat oss på alla sätt och vis,
men som även har fått oss att växa och
för mig har det betytt allt. Vi kastades ut,
varken hela eller rena, utan med huvuden
nötta av stress och hjärtan delade i tusen
bitar emellan oss.
Förlåt för klyschorna, men tack Södra.
Tack för värderingarna, tack för vännerna
och tack för modet.
Tack och hej då!
Om att resa
Text: FANNY FÖRBERG
14
INTERVJU
sin antirasistiska kamp. Ord som gränser,
EU-kritik, motståndare, främlingsfentlig-
het och aggressivitet är aktuella ord som
förekommer. UKIP och Front National:
starka valresultat. Flera personer som
faktiskt sket i att gå och rösta. SD vågen
utvecklas och vi äcklas. EU-valet och
morsdag över. Ny dag. SD har bestämt sig
Han hade inte fått uppehållstillstånd och
efer det försvann han från klassen.
2014 EU-valet med vänskapligt sällskap.
Vi betraktar konsekvensen sittande på
sofan. 751 ledarmötet skall väljas till EU-
parlamentet. Lust med en annan vardag.
Resultaten och reaktioner. Programmet
tar slut och tystnad lyder. Slutsats: Dys-
tert från moderaterna. Miljöpartiet 15 %,
dans. De festa rösterna till SD från Ble-
kinge och Skåne, 10 %. Piratpartiet drar.
Socialdemokratiskt disco. Feministiskt in-
itiativ skapar historia i hela världen. Vän-
sterpartiet talar om att de inte ska ge upp


I Rågsvedskolans klassrum för ”förberedelse
klasseleverna” spelade det ingen roll om du
var från Thailand eller Afghanistan
ACTI ON
Text och Bild: MAJA ANDERSSON
RESA GENOM EUROPA
2014. EU-valet och morsdag. Första gång-
en jag röstar. Tidigt på morgonen stod
jag med morsan i Rågsvedskolans matsal.
När jag var nio år gammal återvände vi till
Stockholm och det var i Rågsvedskolan
som mina klasskamrater från olika länder
lärde sig svenska. Jag kommer ihåg att vi
satt på golvet och tittade uppmärksamt på
”Fem myror är fer än fyra elefanter.” Jag
kommer ihåg att varje morgon inleddes
med att en av lärarna satte på kassetban-
den, alla ställde sig upp, höll i varandras
händer runt i en cirkel och sjöng ”God
morgon jag säger till dig”. Jag kommer
ihåg att när våren kom besökte vi fera
gånger skogen för dricka saf med bullar.
Jag kommer ihåg att det hade blivit någon
konfikt, mina lärare blev arga och tog ett
samtal med oss; ”Att säga ”jag hatar dig”
är det värsta man kan säga till någon! ”,
därefer så nämndes ordet hat inte mer.
Jag kommer också ihåg en dag då jag såg
en klasskamrat som grät med mina lärare.
15
INTERVJU ACTION
för vilka partier de vill sammarbeta med.
England och Danmark. Ordet jordbäv-
ning blir aktuellt och en ny dag är här.
Tio år har gått och jag reser tillbaka till ti-
den när jag gick i Rågsvedskolan. Där jag
kände mig välkommen, trotts att jag att
jag inte var svensk talande. Då jag egent-
ligen inte fattade varför min klasskamrat
inte hade fått uppehållstillstånd, vilket jag
ännu inte fattar i dagsläget. I Rågsvedsko-
lan fattade de mig trotts att jag sa ”du har
målat ditt hår” fast jag menade ”du har
färgat håret. I Rågsvedskolans klassrum
för ”förberedelse klasseleverna” spelade
det ingen roll om du var från Tailand el-
ler Afghanistan. Dessa två lärare, tillsam-
mans med städerskan, fertals översättare
kommunicerade med varandra och hjälp-
te andra. Det var för tio år sen…
Jag är överraskad över att det är för för-
sta gången vår tids unga generation röstar
och konsekvensen är allvarlig. Vad säger
andra världskrigets överlevare angående
detta faktum? Jag tycker att vi ska prata
om det. Något som alla borde och dess-
utom kan motverka.
16
ALLT BÖRJADE MED LITE spontant snack
om att jag och mina vänner borde göra en
symbolisk resa som skulle vara “vår resa”.
Planerna började med en gång, vart vi
skulle, vad som skulle göras, allt kom på
tal. Simma bland hajar, hoppa bungee, åka
helikopter. Men min resa slutade inte där
utan efer två veckors i Tailand av fester,
eldkonster och fotboll med lokalbefolk-
ningen så kände mina vänner att de var
klara, så de började planera in hemresan
men jag ville inte åka hem. Jag bestämmer
mig för att ta en buss mot Krabi, när vi tog
avsked vid busscentralen frågade jag om
de ville vidare med mig och backpacka ner
till Malaysia och därefer till Australien,
men det var lite för mycket för vår reskas-
sa (vi hade bara 4000 över). Men det hade
jag redan räknat med och sagt att det gör
resan mer utmanande. “Nope!” sa de och
for hem.
Jag tar min buss och lämnar den resan
och beger mig in i en mer spirituell och
prövande resa, redan efer 5 timmars resa
så sätts mina beslut på prov, bussen går
sönder och vi väntar på en ny som ska
fortsätta resan, den bussen kom aldrig,
chaufören provar att starta vår buss och
det funkar fnt men han körde iväg utan
oss. Typiskt. Bestämmer mig för att ta mo-
torvägens sidostig till någon får för sig att
stanna och hjälpa mig.

Det hände aldrig, däremot träfade jag en
britt som hade bott i det området i ett par
år, så jag fck lite pekande och så fck jag
låna en häst får att rida på till närmsta stad
för att fortsätta på resan. Det tog några
timmar men fck sällskap och en lektion
på hur en rider!
Bungalow i en vecka i Hat Chao Mai, det
hände inte mycket där, det var mest lugnet
före den vekliga resan som väntade mig.
Får tag på en buss till som tar mig till Ku-
ala Lumpur som är Malaysias huvudstad.
Där bodde jag i tre månader och fck upp-
leva mycket unikt och spännande, blev ut-
satt för rån på ett bisarrt sätt, en liten tjej
hade krupit ner i min ryggsäck och kastat
ut mina kläder, dagen efer så blir jag ut-
kastad av konstiga anledningar så jag går
omkring i staden hemlös i en vecka. På en
Starbucks möter jag på en person som är
med i en ‘Shirdi Sai baba-sekt’, han presen-
terar sig glatt och en bekantskap startar.
De blir glada av att ha mig där. Utan att
jag märker så har det gått ca 5 veckor och
jag har gått med i sekten, som inte var en

En liten tjej hade kru-
pit ned i min ryggsäck
och kastat ut mina klä-
der

Resa?
Text: NAHUEL DUARTE
17
REPORTAGE
dålig ide, jag fck mat och under veckorna
under mitt besök festades en hel del och
mycket dans bjöd de på. De badade mitt
huvud i komjölk och satte mig sedan dit
en prick på mig. De var glada.
Jag tackade för mig efer den stunden
med dem och fög vidare till Coolangata i
Australien, målet var att komma fram till
en kompis som heter Markus. Där skulle
jag bosätta mig för resterande av tiden av
min resa, vilket skedde. Mina upplevelser i
Nimbin är något som aldrig kommer läm-
na mig, där jobbade jag som kock och de
betalade mig med mat och husrum samt
hittade vi på en massa aktiviteter med tu-
rister och vänner som också var på resan-
de fot. Nimbin ligger ute i den australien-
siska djungeln bredvid en esmeraldgrön
lagun som var ett av de mest fridfulla och
avslappnande ställen jag har besökt. När
en reser mycket och inget är planerat utan
allt sker i momenten, bygger en upp en
viss orolighet och stress, den känslan för-
svann där och jag bestämde mig därför för
att avsluta resan där, på topp!
18
19
Tranströmerstipendiater
HAN SPRINGER UPP för de tunga trap-
porna, tar två steg i taget för att spara
några sekunder. Vänster sula når så gru-
set, solen sticker honom i ögonen och han
rusar fram med väskan skumpandes över
axeln, halsduken som hellre vill följa med
vinden tillbaka till Skaraborgsgatan. Han
sliter upp den stora, stora porten till den
ännu större tegelbyggnaden och rusar upp
för de sista trapporna. Slänger en blick på
klockan, inser motvilligt att han kommer
att anlända senare än vad fnt folk kan
göra, tänker att det är kört, helvete, innan
han svänger höger och stannar utanför
dörren. Knack, knack, knack. Knäpper
upp jackan, rättar till kläderna och plattar
till håret. Mötena mellan elevkåren och
skolledningen är de mest avgörande på
hela skolan, och att hamna på kant med
hon som leder allt, hon som alla älskar, är
det sista han vill. Andas in, andas ut. För-
bannar sig själv, du vet ju att de där jävla
ersättningsbussarna aldrig fungerar som
de ska och nu står du här och har förstört
hela mötet, himla bra job--- Dörren öpp-
nas. ”Nämen hej, vi hörde att det var lite
kaotiskt i trafken. Vi har väntat in dig!”
säger hon och vänder sig sedan om in mot
de runt konferensbordet; ”Rektorn är här
nu!”
Han var själv ordförande för elevkåren,
precis som hon är, en gång för länge se-
dan. Tisdagsmötena mellan skolledning
och kårstyrelse var då bara en vision som
någon knappt vågade drömma om, och
att få all den makt som kåren har idag
fanns inte i någons vildaste fantasi. Nu-
mera är det annorlunda, trettio – fyrtio år
senare är det kåren som har all makt på
skolan, och skolledningen tar deras åsik-
ter mer seriöst än livet självt. Sedan har
var kårordförande har mycket hänt, tidi-
gare elever har åstadkommit stordåd. En
lyckades tala med Putin till dess att han
insåg att han inte längre kunde styra över
människors kärlek, en annan lyckades
knäcka cancergåtan, och en tredje lycka-
des få styr på Volvo IT. Han är stolt över
skolan, stolt över dess historia och stolt
över dess framtid. Alla skolans linjer är
Sveriges mest sökta, och i alla korridorer
spirar mer talang, kreativitet och kunskap
än någonsin. Det är inte konstigt att poli-
tikerna står i kö för att få komma hit och
lära sig om genus, det är inte konstigt att


Att hamna på kant med hon som leder allt, hon
som alla älskar, är det sista han vill
Då, nu och för alltid
Text: ANNE CARLSSON
20
skulle göra, och de var eniga. Så brukar
det inte alltid vara. Välkomstfesten i hös-
tas till exempel. Efer att en före detta sam-
elev tilldelats sitt tredje fredspris valde hen
att donera prissumman till kåren. Kåren
ville anordna en välkomstmiddag för de
nyanlända ettorna i sann Harry Potter-an-
da i trapphuset under en kväll och sponsra
detta med en del av prispengarna. Detta
kunde väl ledningen gå med på att det var
en trevlig idé, men det var när det kom till
underhållningen i form av eldkonstnärer
som det skar sig. Kåren tyckte ungefär att
detta var den bästa idén någon någonsin
haf, medan ledningen tyckte det motsat-
ta. Brandrisk kontra ”fatta vad häfigt det
kommer att bli” diskuterades hett och in-
tensivt under en lång tid, innan man slut-
ligen nådde kompromissen om att detta
skulle ske utomhus. Idag hade de disku-
terat hur skolans 400-årsjubileum skulle
fras, och ingen hade föreslagit någonting
som innefattade vare sig tändstickor el-
ler tändvätska utan alla hade hållit sig
till ballonger. Visserligen talades det om
stora ballonger som skulle täcka skolans
tak, men fortfarande ingenting som skulle
kunna bränna ner hela byggnaden. Fram-
gång. Det hade även diskuterats vilka som
skulle bjudas in, skolan hade ju numera
inte bara en Nobelpristagare, som det var
under hans studietid, bland gamla elever,
utan tre – en i litteratur, en i medicin och
en för sitt fredsarbete. Han ler när han in-
ser vilka hjältar Södra Latin hade skolat,
och jämför med Kungsholmens Gymna-
sium som fortfarande inte är i närheten av
antalet storheter som kallat skolan för sin.
Tänk vad det fnns mycket att fra!
Hon sitter uppe på färde våningen på sin
fransklektion och försöker böja konjunk-
tiv, visserligen har mycket hänt på 40 år
men konjunktiv har ännu inte blivit vare
det är hit Dramaten vänder sig för att re-
krytera nya skådespelare och det är inte
heller konstigt att det är hit arkitektbyråer
vallfärdar för att komma i kontakt med de
nya mästarna. Det har hänt mycket sedan
han gick här, och han är så förbaskat stolt
över alltihopa.
När mötet är över slår hon igen sin an-
teckningsbok och stoppar ner den i väs-
kan. En del kanske tycker att hon är gam-
malmodig som skriver för hand, men med
hipsterkulturen på väg tillbaka tycker hon
själv att ingenting slår ljudet av en bläck-
penna rista sin väg fram över papprets
tunna yta. Med anteckningsblocket i väs-
kan tackar hon för ett bra sammanträde
och beger sig mot matsalen. Hon tar vä-
gen över skolgården då vårens första sol-
strålar har letat sig fram, och fram till det
som en gång varit skolans rökruta. På da-
gens Södra Latin fnns ingen som röker, ja
de festa som går där har aldrig sett någon
röka i hela sitt liv, sedan tobaksarbetarnas
öden äntligen nått fram till individer-
nas samveten och riksdagen beslutat att
göra det olagligt. Idag står folk i rökrutan
för att få tag i de små, små värmestrålar
som strimmar ner från himlen, och hon
vinkar åt några vänner när hon går förbi
mot matoset. Ett gäng klasskompisar dy-
ker upp, och sida vid sida beger de sig till
matsalens nya inglasade uteservering. Ef-
ter decennier av tjat, diskuterande och en
och annan svordom beslutades det till slut
att bygga ut matsalen. Utbyggnaden har
dels blivit ett spektakulärt fenomen, spe-
ciellt under vinterhalvåret när snön dalar
ner, men även besparat matsalspersonalen
från att höra ”alltså det är så jäääääääävla
trångt” femton gånger i timmen.
Han sitter på sitt arbetsrum och pustar ut.
Mötet gick bra. De kom fram till hur de
KULTURSIDORNA
21
sig begripligt eller roligt, så blicken dras
mycket hellre ut över staden. På hustaket
precis där nedanför står det SP3C målat
med vit text, hon vet inte hur länge det
har stått där men hon vet att det har stått
där sedan innan hon började. Lite längre
bort ser hon hur solen går ner, och hon
känner hur magen kurrar. Det var ett tag
sedan lunch, om bara några minuter är
lektionen slut och hon får åka hem. Håll
ut. Franskläraren pratar passionerat om
hur fantastiskt det är att förstå konjunk-
tiv, men hon hur mycket hon än försöker
förstår hon inte hur det kan vara roligt nå-
gonstans. Hon tar upp anteckningsblocket
från mötet och går igenom det igen, ögo-
nen glittrar när hon tänker på hur mycket
roligt de ska göra för att fra denna fan-
tastiska skola. Hon kommer på nya idéer,
låter pennan fara över pappret och märker
knappt när lektionen tar slut. Hon beger
sig neråt i skolan, ner och ut genom den
stora porten, ner för trappan och hemåt.
Vänder sig om, knäpper kappan och får se
dagens sista solstrålar färga teglet till guld
innan solen försvinner bakom ett par träd.
Han ser att hon går framför honom, det
har varit en lång dag och det känns skönt
att snart få komma hem till sofan. Det
blåser inte längre på grusplanen framför
porten som det gjorde i morse, det har bli-
vit rätt mörkt och kylan har dragit in. Han
tänker på dagen, han tänker på sin egen
skoltid och han tänker på jubileumet.
Halsduken ligger tätt omkring hans hals,
och väskan ligger lugnt över axeln. Han
ser att hon vänder sig om, men hon ver-
kar inte se honom. Han vänder sig om han
också, och får även han se skolan glimra i
guld. Och så går han hem, med huvudet
högt för världens bästa skola, då, nu och
för alltid.
Bidrag 10
”DE LÄSTE BÖCKER HÄR”, sa han ”och
de hade salar fulla med elever som bara
lärde sig mer och mer.” Han sparkade till
ett rostigt handtag som en gång suttit på
en av de stora trädörrarna. ”Är det inte lite
sorgligt?”

”Jo det är det väl”, svarar jag och tänker på
hur pappa alltid pratade om det här stäl-
let. Om hur det innan den stora katastro-
fen var ett av de största centrumen för un-
dervisning i staden. Inte för att sådant är
viktigt nu. Nu handlar allt om vem som är
bäst på att sno verktyg från grannen och
vem som kan samla mest mat och vatten
från det lilla som fnns kvar. Museumen
ligger långt under den stigande vatten-
nivån nu och de festa böcker har sedan
länge bränts för att värma frusna händer.

Ändå kommer den stora tegelbyggnaden
till någon nytta, åtminstone för Marko
och mig. Hit kommer vi varje dag och le-
tar bland bråtet för att ibland hitta något
fynd. Som den gången vi hittade ett par
ganska intakta, svarta kängor som passade
mig perfekt. Eller alla spruckna och trasi-
ga kafekoppar vi hittade och krossade för
att sedan hänga upp skärvorna i fönstret
och låta dem melodiskt plinga i vinden.

Den här morgonen sken solen starkt ge-
nom de stora men nu krossade fönsterna
och lyste upp varenda liten vrå av den sun-
kiga korridoren på våning två. Vi klättrar
försiktigt över de omkullvälta skåpen som
vi många gånger försökt fytta på. Men de
rostiga kanterna skar genom våra handfa-
tor och lämnade svidande sår.
KULTURSIDORNA
Text: CLARA WIKFORSS GREEN
22
Marko vänder sig hastigt om när vi hör
en råtta springa förbi bakom oss. Skade-
djur är en mycket vanligare förekomst i
den övergivna byggnaden än människor
och det är nog helst så vi vill ha det också.
Även med de sönderklottrade väggarna
och de hopfallna pelarna är byggnaden
som en oas mitt i den katastrofärjade
stan där utanför.

Vi tar oss till det rum vi spenderar mest
tid i. En gammal skylt sitter kvar på dör-
ren som sedan länge ligger på det gamla
golvet, omkull blåst under någon krafiga-
re storm. Skylten läser A229 och är brun
där vi gissar att den en gång varit vit och
glänsande.

I A229 har vi sopat och röjt undan och
ställt iordning så gott det bara går. Här
brukar vi bläddra bland de få vattenska-
dade böckerna vi kunnat hitta. Ibland
är de på svenska, och då kan vi läsa lite
grann. Jag är bättre på att läsa än Marko.
Pappa sa alltid att det var viktigt medan
jag ofa försökte förklara att ingen annan
17-åring slösade sin tid på att lära sig läsa.
Markos föräldrar hade helt förkastat idén.
Läsningen var en sak i det förfutna. I vår
värld är det den som skriker högst som får
vad den vill. Tidningar och böcker är min-
nen endast bevarade av vuxna och äldre.

Idag hittar vi ett gammalt skrivhäfe. Näs-
tan varje sida är grå av utsmetat bläck,
endast några defnierade tecken kvarstår.
”Skrev mycket, det gjorde de också”, sa
Marko. ”Ingen aning om vad de skrev. Allt
ser ju ut så här”, sa han medan han blädd-
rade genom vårt upphittade häfe för att
försöka hitta någon antydning på ett ord
eller en mening. ”Sorgligt är det ju fak-
tiskt”, fortsatte han ”Som om de trodde att
det här skulle läsas.”

”Inte visste de vad som skulle komma.”
suckade jag och kände samtidigt hur min
mage kurrade.

”Ska vi ta lunch uppe på färde?” Marko
märkte alltid sånt, hans familj hade kom-
mit från den stora svälten i norr hit till
Stockholm Om det var någon som kände
igen hunger var det Marko.

”Jo det kan vi” svarade jag och borstade
försiktigt av mina dammiga jeans.

Vi klättrade upp för trapporna, vars
trappsteg var täckta med skrot och skräp.
Ju närmare man kom färde våningen, ju
starkare växte sig vinden. Vi hör skriet av
måsar och snart ser vi den blåa himlen där
uppe. Taket är sedan länge bortblåst, den
färde våningen är nu någon slags terrass
där rester av väggar står i led längst hela
våningen.

Vi klättrar över de något kortare små stub-
barna som blivit av de nedblåsta gipsväg-
garna och sätter oss för att luta bak mot


Vi klättrar försiktigt över de omkullvälta skå-
pen som vi många gånger försökt fytta på
KULTURSIDORNA
23
gult och orange. Överallt fyter skräp och
rester av en stad som en gång varit så ly-
sande stolt. Mellan skräpet navigerar sta-
dens invånare försiktigt, på stora trä bitar
och i gamla sopkärl ror de omkring för
att leta efer något användbart. Då och då
hörs ett plask och ett skri från någon som
fallit i det nästan gifiga vattnet.

Men när vi tittar upp, Marko och jag, är
himlen blå. Det är den renaste färgen vi
har, himlens klara, ljusa, blåa. Allt annat är
smutsigt och förorenat. Och när jag sneg-
lar på Marko speglar sig det blåa i hans
klara ögon.
en av de stadigare cementväggarna. Jag
plockar upp två burkar ur min påse, en
med konserverad ananas och en med chili
con carne. Marko hittade dem förra veck-
an och gav dem till mig. Han brukar inte
säga var han får tag på maten, och jag vill
nog inte veta.

Vi sitter där ett tag, han och jag, och äter
vår ananas och ritar små teckningar i dam-
met som lagt sig över allt. Då och då kom-
mer en fågel som vi får sjasa bort, normalt
skulle de stenas ner och grillas, men inte
nu. Vi pratar om de liv som en gång va-
rit, det gör vi ofa, och om hur det kan ha
varit för dem. För de som gick på den här
skolan. För de som hade hela framtiden
framför sig. Vi pratar om de som läste och
lärde och förstod.

När efermiddagen närmar sig fyttar vi
oss till kanten av våningen, där den sön-
derfallande tegelväggen rusar ner mot det
murkna vattnet som täcker det som en
gång varit skolgård. Det brukar pappa be-
rätta om, hur man en gång hade ytor stora
sam hav att springa fritt och leka på. I hela
mitt liv har vi lekt i små hörn av en förfal-
len taktopp eller ett sunket rum. Med vat-
ten där det en gång fanns mark och män-
niskor där det inte alltid fnns plats är det
svårt att låta benen springa fritt.

Men däruppe under den brännande solen,
på toppen av den stora tegelbyggnaden,
har vi en utsikt över hela staden. Längre
bort skymtar man någonting som liknar
en stor skål, en gång i tiden var den rund
som en glob och alldeles skinande vit. Nu
är det ett ställe där de allra fattigaste drar
sig. På varje tak skymtas tält och regn-
skydd, byggda av plankor och stora bitar
av plast. Vattnet skvalpar mot fönsterna på
de gråa husen som en gång var målade i
KULTURSIDORNA
24
25
KRÖNIKA
På festival
ÄR EGENTLIGEN FÖR LI-
TEN. Knappt kysst och rädd
för det mesta. Igår hade en
tjej villat bort sig från fes-
tivalområdet och blivit of-
fer för en gruppvåldtäkt. Vi
ringer våra mammor och
berättar att vi är okej, att vi
lovar att inte tappa bort var-
andra: ja mammor, vi vet
vad som kan hända. Egent-
ligen är vi väl för unga, och
egentligen vet vi inte alls
vad som kan hända.
Det tycktes aldrig sluta
regna, alla våra kläder lig-
ger huller om buller i våta
högar. Det är ingen vits att
försöka få de torra, säger
någon. Vi spelar kort och
äter pastasallad i ett tält och
väntar på att regnet ska pas-
sera. Ett dån och det vitnar
för våra ögon. Blixten slår
ned och vi känner hur mar-
ken under oss slår uppåt. 19
skadade och en som gick
med gummistövlar resten
av vistelsen, för visst kan
väl det rädda en när blixten
slår ned?
Min bomullsklänning med
prästkragar på är för tunn,
och håret på mina ben re-
ser sig. Solen har gått upp
men lufen är fortfarande
nattkall. Har skrapsår på
ena knäet som svider varje
steg jag tar. Jag knyter han-
den hårt i fckan och tittar
längst bort på gatan, längst
bort i horisonten och räk-
nar varje steg det tar innan
jag kommer fram. Räk-
ningen är uppe i fyrsifrigt
när jag äntligen når det
daggvåta gräset. Jag kryper
ner bredvid min närmaste
och varmaste, andas in hen-
nes trygga dof.
Sommarfukt, jord och alko-
hol. Han tar min hand och
börjar springa. Jag skriker
av rädsla men mest av upp-
rymdhet för så kan han väl
inte göra. Vi springer mot-
ströms genom foden av
människor. Rusar genom
rusiga barbenta, hoppar
över en sten. Takten sak-
tar ned när vi kliver in i en
dunge. Folktomt och en-
samt som när som på han,
jag och någon som kissar
mot en trädstam. Blir kysst
och tänker att det inte hän-
der så ofa, det är ju för det
mesta jag som kysser.
Det är inte bra att dricka
sprit med energidryck, det
vet ni väl. Well yes, and fuck
you, säger vi och jäktar iväg
till konserten. En artist vi
båda velat se men ingen jag
lyssnat på sådär varje dag
direkt. Vi gungdansar i den
gula solen och låtsas att vi
också har rökt på, som alla
andra gör i folkmassan. En
viss låt och vi tar varandras
händer. Eufori som slår över
och ögon som tåras. En sak-
nad morfar och en förlorad
barndomsvän. Kinder som
torkas och glädje över vän-
skapen.
Text: MIMMI ONSUM
Bild: NICKI S. DAR
26
HEJ
27
DÅ!
LATIN LOVER #34