Den Stora Oredan - det ondliga sammanhanget

En lsning av Strindbergs Inferno

C-uppsats 1993
"Frfattarens existens frambringar beviset fr att det inom samma individ vid sidan av den ngestridna
mnniskan nns en kallblodig mnniska, bredvid den vansinnige nns en frnuftig varelse, och fr att det ttt
sammanlnkad med en stum som frlorat alla ord nns en vltalare som r mstare i framstllningens konst."
- Maurice Blanchot
Inledning
Strindbergs infernoperiod har erbjudit ett rikt material fr den litteraturvetenskapliga och den psykopatologiska
forskningen. Dessa discipliner har korsat varandra i gemensamma frgestllningar som kretsat runt Strindbergs
sjlsliv. Detta har dock i sin tur gett upphov till en smtt mrklig polemisk situation vari varje ny debattr som skt
intrde har haft att ta stllning till Strindbergs sinnesfrfattning. Mary Sandbach beskriver lget i sin "Introduktion
till Inferno":
Inferno har s ofta - inte minst i England - ansetts vara ett slutgiltigt bevis fr att Strindberg var kliniskt vansinnig, att det verkar
omjligt att diskutera boken utan att sga ngot om hans sjlsliga hlsa. 1
Men gr det egentligen att undkomma denna diskurs, denna "diskursens ordning" som Foucault talar om?2 Gr
det att skriva in sig i den (som en tillfllig beskare), bredvid, men utan att ta stllning till den polemiska frgan?
Om den lsning jag tnker freta utgr frn texten och bakom dess form och tillkomst endast frutstter och rknar
med en medveten, fullt tillrknelig skapare, har jag d inte ocks samtidigt skrivit in mig i denna diskurs som en
deltagare i den ena ndan av det polemiska lngbordet?
Lt mig skissera ngra forskningslinjer topograskt utifrn denna reektion. Den tidiga biograska forskningen
hade i sikte en ort som ligger bakom det litterra verket; det liv det litterra verket refererar till. Men forskningen
har ocks siktat mot en ort som ligger framfr verket. Med studier i tematik och motiv har den vrld som Inferno
pekar ut grundligt kartlagts. Gemensamt fr dessa riktningar har varit intresset fr vad romanen refererar till.
Med Eric O Johannessons The novels of August Strindberg. A study in theme and structure (1968) sker en
fokusfrskjutning frn det biograska mot en ort som tar sin utgngspunkt i det litterra verket. Johannesson
initierar en lsning som ppnar fr hur romanen refererar.
Detta 'hur' kan d ocks ges tv riktningar: en som ser de ontologiska och epistemologiska frutsttningarna fr
sjlvbiograns referentialitet - hur det r mjligt att referera. Michael Robinson har i Strindberg and
autobiography. Writing andReading a Life (1986) utgtt frn en sdan fenomenologisk analys.
Den andra riktningen skulle d underska hur romanen faktiskt refererar, med vilka strukturella medel den gr
ansprk p den identitetstanke som betingar referentialiteten. Ngon sdan studie har s vitt jag vet inte gjorts.
Freliggande uppsats r ett frsk i den riktningen, och - om inte ett frsk att undkomma "diskursens
ordning" (som redan nns inkodad i min egen diskurs) - rikta min uppmrksamhet mot den ort som r textens,
och insnrjd i dess vv, frsumma att lystra till den frga som riktas till mig.
Men eftersom min egen diskurs r en kommentar till en primr litterr text, inordnas den samtidigt i en strre
diskurs som dels utgrs av de samlade kommentarerna till den primra texten, dels av det epistem (i Foucaults
mening) som klassicerar kommentarerna under "litteraturvetenskap".
Det blir drfr ndvndigt att till en brjan bemta den polemiska frgan genom att, om inte ska besvara den,
problematisera dess egna frutsttningar genom att dels rikta uppmrksamheten mot de kommentarer som
hrsammat den, dels genom att frska belysa den utifrn andra epistem.
I kapitel 1 kommer jag drfr att diskutera den tidigare forskningen med hnsyn till Inferno som ett
sjlvbiograskt projekt. De centrala frgorna fr en sdan diskussion kommer att rra sig kring vad sjlvbiogra
r, och kanske n mer - fr att belysa sjlvbiograns ontologiska status -: vad det kan vara. I kapitel 2 ska jag
frska skissera hndelsens vg till transcendental gur, och hur Strindberg, i kraft av de dubbla positioner han
innehar, sker trovrdighet fr identiteten mellan dessa. I kapitel 3 ligger tyngdpunkten p hur Strindberg lser sig
sjlv i vrlden, och vad denna lsning fr fr konsekvenser fr den signikation som prglar Inferno. I kapitel 4
och 5 frsker jag visa p Strindbergs strukturella medvetenhet vid koncipieringen av romanen.
Uppstllningen br betraktas som orienteringspunkter, snarare n vl avrundade, avslutade och uttmda
resonemang. vergripande r rrelsen mot det ondliga sammanhang Strindberg strukturerar av den stora oredan
(Strindbergs egna beteckningar vid den hr tiden). Men ocks hur den retorik Strindberg anvnder sig av hela
tiden hotar att underminera det avsedda resultatet. Fr att frklara den innebrd detta har mste vi ta omvgen via
det sjlvbiograska avsnittet. Jag kommer drfr i slutet av kapitel 1 ytterligare belysa vad det sjlvbiograska
projektet fr fr retoriska konsekvenser.
1. Det sjlvbiograska projektet
1.1 Livet och dikten
Att en litterr text som Inferno fr tjna som fallstudie ver Strindbergs mentala hlsa har bottnat i en lsning som
utgr frn en verensstmmelse mellan liv och verk, en lng tradition av biogrask Strindbergforskning
where the writing is generally mapped neatly back on to what is known of the life it ostensibly transcribes /.../ In this critical
tradition, life and work are understood to reect one another whithout signicant distortion.3
Redan i Erik Hedns Strindberg: En ledtrd vid studiet av hans verk (1921), utnyttjas Inferno som ett dokument
fr en biogrask verikation. I Inferno har Strindberg "hnsynslst och ohljt blottat sig sjlv" (s.262), anser
Hedn.
I Strindberg och makterna (1936) komplicerar Martin Lamm frhllandet ngot, nr han - trots det monumentala
beknnelsevrde han tillskriver Inferno - ndgas se den bristande verensstmmelsen mellan liv och dikt, som han
forskning ledde fram till, som ett uttryck fr Strindbergs bengenhet att poetisera verkligheten:
Men trots all fresats att endast referera vad som vederfarits honom, har han naturligtvis ej kunnat undg att poetiskt omforma
verklighetsmaterialet. (s.69)
Diskrepansen mellan liv och dikt hnfrs till en frfattare som inte lyckats hlla sig till en stringent sjlvbiogrask
framstllning.
I Strindbergsproblem (1946) fr Walter Berendsohn den biograska traditionen vidare. Att Strindberg
"omdiktade och stegrade de verkliga upplevelserna" (s.92) i Inferno leder inte Berendsohn i riktning mot
Strindbergs konstnrliga intentioner; det r romanens trovrdighet som ett biograskt dokument som stts i
tvivelsml.
Torsten Eklunds Tjnstekvinnans son (1948) r en psykologisk studie grundad i Alfred Adlers teorier. Syftet r
att underska
hur Strindbergs srbara, fr de minsta ptryckningar reagerande sjlvknsla /.../ s smningom blivit bestmmande fr hans karaktr
och hur den tog sig skiftande men beslktade uttryck under olika skeden och p olikaomrden av hans verksamhet. (s.5)
Ur Strindbergs litterra produktion inhmtar s Eklund de uppgifter som lter denna karaktr framtrda. Det r en
frskjutning frn strikt biograska data mot den subjektiva "personligheten". Denna personlighet tecknas
genomgende patologiskt, och tas som intkt fr diskrepansen mellan liv och dikt:
Givetvis sammanhnger amnesien [avsiktlig glmska] med hysterikerns ktionsdrift, hans bengenhet att omdana verkligheten efter
sina nskningar och syften. (s.179)
Men utgngspunkten fr Eklunds referens uppvisar strre komplikationer r s:
Att han betraktade krisens slutresultat ssom en ykt undan verkligheten och ssom ngot nskat och efterstrvat har han erfaldiga
gnger beknt. (s.208)
Och s fljer en rad sdana 'beknnelser' ur Strindbergs litterra produktion. Men Eklund refererar ocks till
samma verk fr att hvda motsatsen:
Mnga av hans beknnelser, inte minst i Inferno och Legender, mste i denna mening betraktas som dikt." (s.430)
En psykologisk lsning fretar ocks Gunnar Brandell i Strindbergs infernokris (1950). Brandell vill "ska n
fram till dels de inre drivkrafter, dels de yttre impulser som varit bestmmande fr krisfrloppet" (s.5). Med den
intentionen lyckas han avgrnsa fem psykostillstnd mellan 1894 -96, dr den "centrala Inferno-psykosen var
nummer fyra i raden" (s. 79). Trots att tyngdpunkten fr Brandells uppmrksamhet frskjuts frn den tidigare
biograska forskningens avstmning av Inferno mot det liv det sannfrdigt skildar, mot den psykiska
omstllningsprocess det uttrycker (Inferno som en symbolisk representation av frfattarens psyke) - s r
Brandells studie behftad av samma komplikationer vad betrffar referentialiteten som vi sg hos Eklund. De
"neurotiska ngesttillstnden" kan slunda studeras hos Strindberg tack vare att han "arrangerade sitt stoff" (s.26).
Med Hans Lindstrms Hjrnornas kamp. Psykologiska ider och motiv i Strindbergs ttiotalsdiktning (1952), fr
vi en intrngande studie i de ider och motiv som ledde fram till 90-talets ockulta frestllningsvrld. Frtjnsten
med Lindstrms studie r att han placerar in dessa i ett vidare litteratur- och idhistoriskt perspektiv. Utifrn
Strindbergs intresse fr den s k suggestionspsykologin sprar Lindstrm en idtradition med rtter i 1700-talet.
Vad Inferno refererar till blir med Lindstms lsning inte Strindbergs mentala tillstnd, utan de kontinentala
idstrmningar romanen knyter an till.
Sven Hedenberg vill i Strindberg i skrselden (1961) bringa klarhet i Strindbergs "tidvis psykotiska tillstnd" (s.
7). Som fackman sker han korrigera den diagnostisering av Strindberg som med de tyska forskarna Alfred
Storchs August Strindberg im Lichte seiner selbstbiographie (1921) och Karl Jaspers Strindberg und van Gogh
(1922), enligt Hedenberg har prglat bde den internationella och inhemska synen p frfattaren. Men trots att
Hedenberg i polemik med Jasper ifrgastter de sjlvbiograska verken som underlag fr en patologisk
diagnostisering:
Skall man slunda bygga sin diagnos p vad Strindberg skrivit om sig sjlv, s synes mig denna grund vara ganska osker. En s
fulldig fantasimnniska som Strindberg r ett dligt sanningsvittne, i all synnerhet nr det gller den egna personligheten. (s.101f)
s problematiserar han inte de litterra verken som underlag fr sin egen stndpunkt. De tyska forskarnas
diagnostisering, schizofreni, rubriseras istllet som en "sjukdom avpsykogen natur [som] har sin grund i sjlsliga
orsaksmoment" (s.87).
Med Ismael i knen. Strindberg som mystiker (1972), skriver Gran Stockenstrm in sig i den polemiska
diskursen med en klargrande distinktion mellan "diktaren Strindberg, som berttar och kommenterar det
frutna, och infernovandraren Strindberg" (s.113). Stockenstrm uppmrksammar ocks att
Trots Strindbergs upprepade frskringar att Inferno inte r dikt utan endast ett utvidgat och ordnat utdrag ur hans dagbok, har vi
kunnat urskilja en pfallande estetisk struktur i verket. (s.149)
Denna "struktur" str dock inte i centrum i Stockenstrms underskning, men det r en iaktagelse som pekar mot
en lsning, som med den topogra vi tecknat - ser sin ort i romanen.
Med Olof Lagercrantz biogra August Strindberg (1979) r vi framme vid en stndpunkt som kan sgas utgra en
av diametralerna i den polemiska diskursen:4
Men om Tjnstekvinnans son och En dres frsvarstal som sjlvbiograer r tvivelaktiga gller detta i lngt hgre grad Inferno.
Boken r helt oduglig som underlag fr en framstllning av Strindbergs liv under perioden. Precis som i En dres frsvarstal r
detaljerna riktiga men helheten felaktig. Det vill sga, ordet felaktig vill fastna i halsen ty Inferno har sin inre sanning och kommer
alltid att nnas som ett stort mnskligt dokument, men deras centralgestalt med namnet Strindberg r inte samme man som denna
biogra handlar om utan en diktad person. (s.315)5
Lagercrantz' tes r att Strindberg frivilligt gick infernoupplevelserna till mtes som ett psykologiskt experiment
med kreativa potensialer, en uppfattning han delar med Evert Sprinchorn, som i Strindberg as a Dramatist (1982),
dock med en lngre driven pragmatism, lter experimenten ven omfatta vansinnet.
ven om Lagercrantz' positionsbestmning kan vlkomnas som ett frsk att skriva ut Strindberg frn den
patologiska kliniken, s uppvisar hans egen biogra, trots att han vidgr de biograska komplikationerna vad
betrffar Inferno, en obestmdhet ( eftersom "detaljerna [r] riktiga") i frhllandet mellan liv och dikt.
Frn fackmannahll kommer ocks det senaste genmlet till den polemiska frgan. Johan Cullberg framlgger sin
teori i Skaparkriser. Strindbergs Inferno och Dagermans (1992) med en "viss oro att ytterligare bidra till
reduktionistiska snusfrnuftigheter" (s.111), och stller frgan:
Finns det ngon formel som skulle kunna fnga in vsentliga aspekter p Strindbergs personlighet och liv, dr de olika fasetterna
kunde f en gemensam psykologisk frstelsebas? (s.110)
Den formel Cullberg levererar utgr frn den narcissistiska personligheten: att den "grandiosa sjlvbilden
kollapsar" gr det mjligt fr Cullberg att nrma sig fallet Strindberg utifrn en "narcissistiskt-depressiv
karaktrsproblematik" (s.117). Den psykologiska diskursens ora av diagnostiseringar ursktas med "bredden
och komplexiteten i Strindbergs personlighet" (s.110)! Istllet menar sig Cullberg med sin formel ha funnit "ngot
avgrande i hans vsen [som] kan fngas med en psykiatrisk term".
Vi ser allts att den polemiska frgan har funnits kodierad i den litteraturvetenskapliga och psykologiska litteratur
som behandlat infernoperioden. Men vi nner ocks en oskerhet infr var referensen fr kommentaren ska
grundas. Drmed ocks komplikationerna i frsken att genrebestmma Inferno. Vi mste med andra ord nrmare
titta p sjlvbiogran som genre och lyssna till ngra rster som talar om dess referentialitet och representativa
status som underlag fr en tolkning.
1.2 Sjlvbiogran som genre
Denna frga har de senaste rtiondena sysselsatt den sjlvbiograska forskningen. Den biograska traditionens
genetiska frvecklingar har bemtts med en diskurs som problematiserat referentialiteten och representationen av
identiteten. Dess frgestllningar har berrt sjlva grundvalarna fr en tradition som inte har igenknt livet som
skrift - jaget och sprket. Men denna diskurs har lngt ifrn varit samstmd. En av tvistefrgorna har kommit att
centreras runt ett frsk att genrebestmma sjlvbiogran, att avgrnsa den frn nraliggande former (memoarer,
biograer, jag-romanen, dagboken, sjlvportrtterande ess, den sjlvbiograska romanen) och inordna den i en
sjlvstndig kanon som utgngspunkt fr en referens. Genrebestmningen har s kommit att bli den gordiska
knuten fr denna forskning, eftersom det nns de som menar att de problem som sjlvbiogran uppenbarar gller
fr alla texter, och att det i den meningen inte nns ngra specikt sjlvbiograska texter. Dragen till sina yttersta
konsekvenser leder denna uppfattning i tv riktningar; om de problem som vidlter sjlvbiogran gller fr alla
texter r det ocks fullt mjligt att hvda att all text som gr ansprk p att vara litteratur r sjlvbiogra. Men det
r ocks mjligt att hos en Derrida nna uttryck fr en uppfattning som leder i en annan riktning. Konsekvensen
skulle d bli: "Det nns inget djupare skl att betrakta de skrifter som vi av hvd tillskrivit Strindberg som
'Strindbergs' skrifter".6 Det r en stndpunkt som gjort rent hus med frestllningen om frfattaren (eller subjektet
i vidare mening) som en identitetsskapande instans. Vi ska terkomma till denna frga lite lngre fram.
Den som har drivit frsken att utstaka sjlvbiograns genregrnser lngst r den franske teoretikern Philippe
Lejeune. I artikeln "The Autobiographical Pact" (Le pacte autobiographique)7 betonar han sjlvbiograns
referentiella status med teorin om dess kontraktuella karaktr. Med signaturen har frfattaren garanterat identiteten
hos triaden frfattare-berttare-huvudperson. Sanningen r fr Lejeune dess referentiella status till en historisk
verklighet som ligger utanfr sjlvbiogran, som gr att personlighetsutvecklingen borgar fr triadens enhet
(=identitet). Fr Lejeune utgr allts inte referentialiteten och representationen av identiteten ngot strre problem.
Mot hans formalism vnder sig Paul de Man:
Philippe Lejeune /.../ stubbornly insists /.../ that the identity of autobiography is not only representational and cognitive but
contractual, grounded not in tropes but in speech acts.8
Fr de Man r sjlvbiogra "not a genre or a mode, but a gure of reading or understanding that occurs, to some
degree, in all texts".9 Men denna sjlvbiograns gurativa karaktr speglar d inte bara ett stt att lsa, utan ocks
omvnt - och direkt avhngigt - frfattarens avtryck i texten som signatur ('sjlvbiogra') och egennamn, hans
frstelse av ena sidan sig sjlv,
och andra sidan just det kontraktuella i genren sjlvbiogra. Och det r just i den hr skrningspunkten (dr
lsarens och frfattarens vgar mts som genrefrstelse) som det blir mjligt att belysa vad sjlvbiogra r (och
kan vara): frn lsarens och frfattarens horisont.
1.3 Sjlvbiogran och lsaren
Kontraktet och frvntningshorisonten
Om de Man har problematiserat sjlvbiogran utifrn frfattarens horisont med betoning p sprkets gurativa
karaktr, s r Lejeunes kontraktuella teori inriktad p frfattarens frhllande till lsaren, eller mera bestmt:
frfattarens nyttjande av sjlvbiogran som genre fr att initiera en viss lsart.10 Denna lsart bestms av
the implicit or explicit contract proposed by the author to the reader, a contract wich determines the mode of reading of the text and
engenders the effects which, attributed to the text, seem to us to dene it as autobiography.11
Lejeune denierar allts sjlvbiogran lika mycket utifrn ett stt att lsa som ett stt att skriva. Hans
kontraktsteori utgr frn att frfattaren har undertecknat sin del av avtalet (genom egennamnet) fr att lsaren ska
godtaga det kontraktet gller:
Retrospective prose narrative written by a real person concerning his own existence, where the focus is his individual life, in particular
the story of his personality.12
Det r slunda ganska vida ramar Lejeune uppstller fr en denition.
Hur ser d Lejeunes "pacte autobiographique" ut? Den prglas av en identitetstanke som alltsedan Nietzsche har
ifrgasatts av subjektkritiken. Att frfattaren har borgat fr denna identitet r fr Lejeune (och fr lsaren) ett
kriterium p att en sjlvbiogra freligger:
On order for there to be autobiography (and personal literature in general), the author, the narrator, and the protagonist must be
identical.13
Frn den slutsatsen sprar och uppstller Lejeune diagramatiskt, utifrn de inbrdes frhllandet i denna triad, de
mjliga hybridformer som kan upptrda. Han undersker allts de formella strategierna fr identitetstanken som
underlag fr en genrebestmning. Men det viktiga med denna formalistiska teori r inte att den lyckas bringa reda i
den genrebestmning som den postulerar, och utstaka de normativa grnserna fr denna, utan att den visar p de
markrer och signaler som r bestmmande fr en viss lsart.
Detta "reading contract" som en genrebekrftande funktion har hos Hans Robert Jauss ftt en vidgad historisk
betydelse i hans receptionsestetiskt grundade litteraturhistoria. Om Lejeunes formalistiska och normativa teori kan
betraktas som ett frsk att xera sjlvbiograns horisonter, s mter vi hos Jauss en utarbetad teori om just dessa
horisonters temporra betingelser.14 Den formalistiska skolan, sger Jauss
needs the reader only as a perceiving subject who follows the directions in the text in order to perceive its form or discover its
techniques of procedure.15
Istllet vill Jauss grunda genrefrgan i en receptionsestetik med utgngspunkt hos lsarens, bde historiska och
estetiska, frvntningar. Den frsker s verbrygga avstndet mellan marxistisk och formalistisk litteraturteori. I
detta syfte brukar Jauss begreppet "frvntningshorisont", som r avhngig lsarens reaktioner p de markrer
som nns kodierade i genren, "the specic reception which the author anticipates from the reader".16 Men ocks
- och det r en viktig skillnad mellan Jauss och Lejeune - de vidare historiska betingelser (erfarenheter,
klasstillhrighet, etc.) som rubbar genregrnserna utifrn lsarens synkrona frhllande till frfattaren. Jauss
betoning ligger p att en "horisontfrskjutning" ger rum nr lsarens frvntningar p genren verskrids. Det r
s genregrnserna yttas. Men implicit i hans dialog mellan verket och lsaren nns ocksfrfattarens
"frvntningshorisont", dels p den genre han arbetar i och dels p hur det verk han r i frd med att fullborda
kommer att mottagas av lsaren. Hans uppdrag r allts av dubbel natur; om en "horisontfrskjutning" ska ga
rum (och vilken frfattare drmmer inte om det) s mste frfattaren ga knnedom om var den genre han arbetar i
benner sig, och i vilket (horisont-)frhllande lsaren str till denna genre. Det r i det uppdraget som genrens
(och litteraturens) grnser blir tjbara: som en viss vertrdelse och vldfrande p det som frvntas. Att
frfattaren ocks kan 'bryta' kontraktet eller ironisera ver det, r ngot som Lejeune inte tycks rkna med. Men att
frfattaren ibland gr det beror inte bara p att han spelar med lsarens "frvntningshorisont", utan ocks att han
har insett det problematiska i sin uppgift att via referentialiteten och representationen skriva in sig i den
sjlvbiograska texten.17
1.4 Sjlvbiogran och frfattaren
Sprket, formen och jaget
Sjlvbiograns ansprk p autenticitet har lockat mnga lsare (och kritiker) till vad verket refererar till. Dremot
har inte denna referentialitet ifrgasatts; hur den r mjlig och vilka frutsttningar den har. Denna frga har
kommit att st i centrum i den poststrukturalistiska teorin. I en tradition med utgngspunkt i "misstankens
hermeneutik" har frfattarens roll som referent problematiserats. I sin radikala form fr denna kritik sitt uttryck
hos Roland Barthes:
Frfattaren sjlv - den ldre litteraturkritikens ganska lderstigna gudom - kan, eller kommer en dag kunna utgra en text lik andra
texter; det enda som krvs r att man avstr frn att gra frfattarens person till subjektet, till verkets startpunkt, till det absoluta
ursprunget, till Auktoriteten, Fadern, upprinnelsen till det som skapas via uttrycksprocessen; det rcker med att man betraktar honom
sjlv som en pappers-varelse, och anser hans liv vara en bio-gra (i etymologisk bemrkelse) en gra, en skrift utan referent, ett mne
fr en viss sammankoppling, men inte fr enhrledning.18
Frfattaren har detroniserats som den yttersta garanten fr referensens mimetiska status. Verket lever nu sitt eget
liv, oberonde av frfattaren. Hans liv r inte lngre mjligt att koppla samman med det liv han refererar till. Mellan
honom (som referent) och hans (refererade) liv har skriften (som sprk - som genre) envist hvdat sina egna
ansprk p verklighet, ibland s hgljutt att det blir mjligt att med Barthes tala om frfattaren som skrift, att det r
han som blir skriven i det sjlvbiograska uppdraget. Med de Mans ord:
We assume that life produces the autobiography as an act produces its consequences, but can we not suggest, with equal justice, that
the autobiographical project may itself produce and determine the life.19
Den lsart som satte likhetstecken mellan sjlv (autos) och liv (bios) har komplicerats av en i grunden frndrad
syn p de epistemologiska och ontologiska frutsttningarna som lg till grund fr en sdan lsart. Om betoningen
i sjlvbiogra tidigare fanns mellan autos och bios, s har den poststrukturalistiska kritiken stadkommit en
(metonymisk) frskjutning som har kommit att glla frhllandet mellan bios och graphe; livet - inte genom skrift
- utan som skrift. Vad man har velat rikta uppmrksamheten p r sprkets icke-transparenta karaktr. Det liv som
frfattaren refererar till kan han inte visa p med sprkets hjlp, drfr att sprket sjlvt r gurativt; sprket str i
samma frhllande till verkligheten som frfattaren till det liv han vill representera. Han utvxlar, s att sga, en
substitution med en annan - sprket slr tillbaka mot det sjlvbiograska uppdraget: "does the referent determine
the gure, or is it the other way round"?20 Fr de Man ligger sjlvbiograns vrde i dess frmga att avslja att
det gurativa sprkets referentialitet aldrig gr att lokalisera i historien; det betecknande (signiant) sammanfaller
aldrig med det betecknade (signi), fr att tala med Saussure. Referentialiteten reduceras till en lingvistisk gur:
svalget mellan sprk och verklighet sker genom en retorisk, gurativ operation, som i sig r refererande; sprket
kan inte direkt peka p en verklighet som r 'objektiv', den tvingas g omvgar via retoriken, som skjuter det
betecknade framfr sig i en ndls metonymisk kedja, eftersom sprket ocks till sitt vsen r refererande.
Sjlvbiogran som en dokumentation ver sjlvknnedom blir slunda en omjlighet:
The interest of autobiography, then, is not that it reveals reliable self-knowledge - it does not - but that it demonstrates in a striking
way the impossibility of closure and of totalization (that is the impossibility of coming into being) of all textual systems made up of
tropological substitutions.21
Sjlvbiograns sprk r allts ett tropologiskt sprk som tvingas ta vgen ver metaforer och troper. Fr de Man
r "prosopopeia" (av prospon - att maskera, dlja) sjlvbiograns trop, i betydelsen 'att ge ansikte t'. Den tar s
tillbaka vad den frst utlovade; den ger det sjlvbiograska uppdraget konturer (ansikte) nr sjlvet framtrder i
sprket, samtidigtsom det gr detta ansikte oigenknneligt. Det gurativa sprket "deprives and disgures to the
precise extent that it restores".22 Frfattarens frsk att ter-skapa sitt liv genom texten blir i sjlva verket dess
dd: "Death is a displaced name for a linguistic predicament".23
Men det sjlvbiograska uppdraget kompliceras ytterligare genom sjlva formen som det refererade livet skall
stpas i: sjlvbiogran som genre. Livet lter sig inte uttryckas utan form, och denna forms (i sin tur) referentiella
karaktr blir bestmmande fr hur detta liv kommer att gestalta sig. Genren trnger sig in "i utrymmet mellan
framstllningen och det levda livet".24 Fr de Man gller inte retoriken sjlvbiogran som genre. Mot frsken att
utstaka dess grnser (Lejeune) stller han sig skeptisk:
Empirically as well as theoretically, autobiography lends itself poorly to generic denition; each specic instance seems to be an
exception to the norm.25
de Man vljer istllet att frhlla sig till sprkets 'gurer', troperna. Men har inte sjlvbiogran som genre ocks
sina 'gurer', sin retorik? Att vi igenknner vissa texter som 'sjlvbiograska' (oavsett de epistemologiska och
ontologiska komplikationerna) tyder vl p att dessa gurer r satta i spel, att dess retorik blir bestmmande fr en
viss lsart. Naturligtvis kan frfattaren vlja att flja denna retoriks normerande imperativ eller bryta mot dem -
som innebr svrigheter fr den som vill uppstlla den generiska denition som de Man talar om - men han mste
nd alltid frhlla sig till dem. Sjlvbiogran har sina matriser, och den frfattare som avlgsnar sig fr lngt frn
dessa vet att det han skrivit redan r ngonting annat, att trovrdigheten (som r en av matrisernas
bjningsmnster) hotar att frvandlas till ktion, hans jag till en "pappers-varelse", i Barthes bemrkelse.26Men att
ska deniera sjlvbiograns retorik r inte detsamma som att faststlla sjlvbiograns grnser. Liksom varje
genre har sina ytande grnser har de ocks sin retorik, sin litteraritet, som gr det mjligt att f syn p grnserna,
inte som fr alltid xerade, utan just som rrliga. Vilka retoriska medel frfattaren anvnder blir allts
bestmmande fr synen p den genre han arbetar i.
Vari bestr d sjlvbiograns litteraritet, och vilken betydelse fr den sjlvbiograska formen fr representationen
av livet? Eller annorlunda: hur ser de markrer ut som gr att vi lser en text som sjlvbiogrask? Vi igenknner
dem som det av frfattaren signerade kontraktet, som referens till det 'jag' som upptrder i diskursen; i detta
kontrakts lfte om uppriktighet och trovrdighet som det kodierats som 'beknnelse' i den kristna traditionen frn
Augustinus; i kronologin som frsker re-konstruera och ter-bertta det refererade livet; i identitetstanken som
hvdar att jag r identisk med mig sjlv, en 'hel' mnniska, som frutsttning fr referentialiteten. Frfattaren har
alltsedan den klassiska sjlvbiogran avsett att frmedla sitt liv som en fortskridande och sammanhngande
process, som spr livet lmnar efter sig i ett urskiljbart mnster, samtidigt som hans avsikt - nr han frvandlar
livet till text, till genre - ocks frvandlas till ett skande i den sjlvbiograska diskursen efter dessa mnster.
Diskursen hller fram sina matriser med orden: "Med dessa kan du gestalta ditt liv, dessa former r ditt liv, utanfr
dem r ditt liv utan konturer." Frfattarens liv tar form nr han skriver. Men det r inte hans egen form, utan
diskursens: sjlvbiograns "matriser och litteraritet trnger sig hela tiden p, d livet tar form i skrift"27 Det r inte
frfattaren som har kontroll ver omvandlingen frn liv (bios) till skrift (graphe), utan "en rad p frhand formade
kulturella koder eller diskurser".28 S ser kanske genrens egna 'frvntningar' ut p den som ska ta dess former
och matriser i ansprk.
Samma bjningsmnster upptrder ocks vad betrffar de ontologiska ansprken p sjlvet, de fretllningar om
jaget som styr referentialiteten. Alltsedan Nietzsche formulerade sin subjektkritik har denna kommit att ing som
ett sjlvklart epistem i den nutida litteraturteorin. Som paradigm kan man kanske pst att det r den som sttt som
frebild fr synen p genren och sprket. Fr Nietzsche r synen p jaget betingad av historiska modeller fr hur
detta jag kan tnkas. Precis som fr sprket och genren nns formerna dr fre innehllet, och det r dessa som
bestmmer hur innehllet kommer att gestalta sig. Jaget kan inte godtyckligt vlja bland formerna fr att framstlla
sitt vara; de ontologiska matriserna stper livet och jaget i enlighet med sina p frhand faststllda former. Vi
tnker vrt liv enligt dessa former, de blir bestmmande fr vrt stt att uppfatta oss som subjekt. Nietzsches
grundtanke r att detta subjekt inte r ngot redan givet, en vldenierad psykologisk identitet som ligger bakom
oss, och som det r mjligt att referera till, utan ngot som vi stndigt skapar; subjektet r en konstruktion, en
ktion; vr frmga att se en identitet bakom alla de mjliga och motstridiga tillstnd som konsituerar vrt jag, som
gr det mjligt att referera till, bottnar inte i att denna identitet skulle nnas a priori, utan p vr frmga att
uppnna den, att skapa en verensstmmelse mellan dessa tillstnd, en enhetlig bild som bygger p disparata
element, en kompromiss mellan potentiella identiteter.29 Frestllningen om det enhetliga jaget motsgs allts av
detta jags ontologiska frutsttningar. Fr sjlvbiograns del blir detta projekt synligt nr det psykologiska
subjektet frsker framstlla sitt jag enligt identitetens matriser; subjektet fanns i egentlig mening inte innan detta
projekt tog sin brjan - det skapas i det sjlvbiograska uppdraget. Det kommer till liv genom ordens, genrens och
identitetens former, dess andning upprtthlls av diskuren. Det r detta frfattaren har upptckt nr han sger: "Jag
lever bara nr jag skriver". Hans liv ternns inte i texten - hans liv r en text, hans jag en "pappers-varelse".
Hur ser d processen fr denna framstllning av jaget ut? Det nns berringspunkter mellan det sjlvbiograska
projektet och en psykoanalytisk praxis. Freud sjlv framhll att verensstmmelsen "mellan min forskning och en
diktares skapelser har jag begagnat som ett bevis fr riktigheten av min drmanalys".30 Frfattarna hade allts
utnyttjat sjlvanalysen som litterr diskurs innan Freud formulerade sin teori.
Vad som i stora drag lnkar den sjlvbiograska processen till den psykoanalytiska r frhllandet mellan retro-
och introspektion; ett 'd' tolkas i ljuset av ett 'nu'. Fr sjlvbiograns del fr detta konsekvenser fr sjlva dess
strukturering, som den pendlande rrelsen mellan det narrativa och det diskursiva. Under samtalsterapin r det just
analysandens i grunden lingvistiska frmga (det narrativa) att kreativt formulera en mening med utgngspunkt i
det frutna (det diskursiva) som blir bestmmande fr det terapeutiska resultatet. Vi ska terkomma till vad denna
narrativa frmga, ssom en lingvistisk funktion i den psykoanalytiska processen, fr fr konsekvenser hos
Lacan. Hos Freud ska vi endast kortfattat berra den mnemoniska roll han tillskriver minnet som frmedlare av ett
frutet.
Freud uppmrksammade under analysen att det frutna inte rekapitulerades som en serie kronologiska hndelser
som medvetandet bevarat i minnet, utan som fragment, som drmmen, associationen och det omedvetna ibland
visar fram.31 De minnesbilder som p detta stt trdde fram behvde inte vara avtryck av 'verkliga' hndelser.
Snarare framstod de fr Freud som produkter av en verksam fantasi, vars syfte var en sorts symbolisk
representation av tidigare hndelser. Det frutna, som det framtrder under analysen, r mindre knutet till den
verklighet det representerar n till en berttelse om detta frutna s som det tar form under analysen. Freud
betonar att det r analysandens nuvarande perspektiv som r bestmmande fr den tolkning som det frutna ska
ges. En sdan berttelse kan drfr aldrig vara en mimetisk upprepning av hndelsen eftersom "the subject was
then in the middle of the situation and was attending not to himself but to the external world".32 Subjektet blir p
detta stt objekt fr sig sjlv, han iaktar sig sjlv som den Andre. I den meningen blir det sjlvbiograska projektet
alltid en berttelse om ngon annan.
Freuds uppmrksamhet p den mnemoniska funktionen som fragmentarisk, symbolisk och representativ fr
konsekvenser fr synen psjlvbiogran som frmedlare av en individs (medvetna) historia om en identitets
tillblivelse. I synen p minnets referentiella karaktr nner vi analogier till det gurativa sprket och genrens
matriser: fnstret mot det frutna (ocks i en vidare historisk bemrkelse) r lika litet som sprket transparent.
Det frutna r inte ett frdigt, avrundat och avslutat helt; vi uppnner det hela tiden nr vi tar del i dess
symboliska uppenbarelseformer. Fr Freud var kungsvgen till detta frutna inte det medvetna, utan snarare det
omedvetna. Frgan kan d stllas (och den nns implicit i Freuds teori): r vi det vi minns, eller det vi inte minns?
33
Frgestllningen leder ndvndigtvis till ett frsk att positionsbestmma det mnskliga subjektet. Freuds tes om
att jaget inte r herre i sitt eget hus mottogs inte av ngon strre entusiasm av en tid som satte likhetstecken mellan
jaget och subjektet. Den rubbade sjlva grundvalarna fr det mnskliga varat och tvingade identitetstanken i
frsvarsstllning. Senare psykoanalytiska riktningar har ocks tenderat att terupprtta jaget som ste fr
subjektiviteten. Det r naturligtvis Freuds upptckt av det omedvetna som gjorde det mjligt fr honom att
formulera sin subjektkritik.
I Jacques Lacans nylsning av Freud intar subjektfrgan en central position.34 Man kan sga att han radikaliserar
Freuds "jaget r inte herre i sitt eget hus" och gr dess implicita konsekvenser synliga. I hans psykoanalytiska
teori frskjuts subjektiviteten frn jaget och medvetandet till "det omedvetna subjektet" - subjektiviteten tar ste i
det omedvetna.
Lt mig bara tillgga att det r just detta som gr det omjligt fr oss med varje hnvisning till en helhet hos individen, eftersom
subjektet introducerar klyvningen i individen
skriver Lacan.35 Fr honom r allts inte jaget ngonting givet, subjektiviteten r inte dess ort och kan sledes inte
tas som utgngspunkt fr det analytiska arbetet. Till grund fr denna de-centrerade, ex-centriska syn p jaget ligger
Lacans teori om spegelstadiet.36 Subjektet identierar sig med sin av-bild i spegeln, med sin imago. Men detta r
en imaginr identikation, och nr subjektet intrder i den sprkliga ordningen kommer dess sjlvbild (och
vrldsbild) att prglas av ett sorts missknnande (mconnaissance); det jag om vilket det talar, eller den rst med
vilken den benmner sig sjlv kommer frn en annan lokalitet. Lacan benmner denna ort som den Andre
(l,Autre). Denna ort r platsen fr en ursprunglig frlust (av modern, eg. den sanna identiteten) och r
upprinnelsen till det begr som stter sitt mrke p subjektet i form av en vara-brist.
Om det frutna rekapitulerades hos Freud som hndelser i det frgngna, ligger det frlorade hos Lacan - i en
viss mening - i framtiden. Fr att frst detta mste vi ta omvgen via den diskurs som Freud vid tiden fr sin
teoris tillkomst inte hade tillgng till - den strukturella lingvistiken. Om subjektiviteten har sitt ste i det omedvetna,
och detta omedvetna r strukturerat som ett sprk, som Lacan menar, s betyder det att subjektet bara kan uttrycka
sitt vara (eller egentligen sin brist p vara) genom att tala, eller med en lacansk invertering: subjektet "talas snarare
n att han sjlv talar".37 Nr vi talar sker detta utan att vi behver tnka p eller medvetandegra de grammatiska
och fonetiska reglerna fr sprket. I den meningen har sprket samma lokalitet som subjektiviteten - det
omedvetna. Subjektet kan slunda identieras som ett talande subjekt, och dess subjektivitet kan drfr
underskas med hjlp av lingvistiska strukturer.
Ferdinand de Saussure lade grunden fr den strukturella lingvistiken med att introducera det sprkliga tecknet
(frhllandet mellan ordet och det ordet pekar mot) som en lingvistisk enhet. Istllet fr den sjlvklara kopplingen
mellan ordet och tinget klyver Saussure tecknet i signiant (betecknande), ordets akustiska representation av
tinget, och signi (det betecknade), sjlva tinget eller det begrepp man avser. Det nns allts hos Saussure
fortfarande en korrespondens mellan signiant och signi. Vad Lacan gr r att han bryter detta samband. I det
talade sprket, menar han, pekar aldrig en signiant mot en signi. Signianten kan bara hnvisa till en annan
signiant. Begret (i Lacans mening) fr alltid en trstls kamp mot tankeordet; den Andres diskurs r alltid strre
n min. Och det r hr Lacans metonymibegrepp kommer in. Om det omedvetna r strukturerat som ett sprk och
detta sprks manifestation genom talet i sin tur bestms av troperna, s r metonymin begrets trop i Lacans teori.
Signianten som bara kan hnvisa till en annan signiant kan aldrig benmna detta begr, kan aldrig utpeka sin
vara-brist som en signi; den metonymiska rrelsen skjuter stndigt det betecknade framfr sig i en ndls kedja.
Den lacanska paradoxen: subjektet mste oupphrligt tala fr att frska benmna sin brist, tala sitt begr, men s
lnge hon gr det kommer hon alltid att skjuta signikationen framfr sig. I den meningen ligger - till skillnad frn
Freud - benmningen av det frutna hos Lacan alltid i framtiden, i det som subjektet kommer att tala. Hon
kommer att igenknna sitt nu i det tal som kommer frn den Andre i en framtid:
Jag identierar mig i sprket, men endast genom att som objekt frlora mig i det. Det som frverkligas i min historia r inte ett
imperfektum av det som var, eftersom det inte lngre r, inte heller ett perfektum av det som har varit i det jag r, utan ett sammansatt
futurum (futur antrieur) av vad jag skall ha varit fr det som jag hller p att bli.38
Vi frstr d ocks varfr ddsdriften och livsdriften hos Freud var intimt frbundna; dden r det enda som
lyckas hejda den metonymiska rrelsen; dden r det sammanfattande Ordet av livet; dden r den ort varifrn den
Andre uttalar sig som signi. Med de Mans ord: "Death is a displaced name for a linguistic predicament".
Som vi frstr gller detta inte bara den talade diskursen, utan ocks, som Lacan ppekar, den skrivna diskursen.
Om vi hos Freud uppmrksammade minnesfunktionens roll i re-presentationen av det frutna, s har Lacan visat
hur sjlva benmnandet stndigt driver det betecknade p ykten. Det nns alltid ngot mer att sga, sista ordet r
aldrig sagt, och frfattaren fortstter att skriva. Detta stndigt undanglidande betecknat stter sina spr i
sjlvbiogran. Den metonymiska rrelsen driver hela tiden det frgngna framfr sig, det kan aldrig hejdas i ett
vldenierat Betecknat. Signianterna fortstter oavbrutet att arbeta (liksom frfattaren), men den rrelse de
frambringar kan bara avstta nya krusningar p Verkets yta. Det liv som de vill terge r en gckande skugga frn
det nstkommande 'sjlvbiograska' projektet, vare sig detta fr namnet En dres frsvarstal, Inferno,
Legender,Ensam eller Klostret.
1.5 Det retoriska jaget
Vi har mtt en rad diskurser som alla p sitt stt modierar eller komplicerar synen p vad sjlvbiogra r eller
kan vara. Problemstllningarna har rrt referentialiteten till och representationen av ett jag, och de problem
(epistemologiska och ontologiska) som uppstr nr sprket och genren tycks stlla sina egna villkor fr hur detta
jag ska framtrda.
r d sjlvbiogran en 'omjlig' genre? Lejeune ger sin syn: "In spite of the fact that autobiography is impossible,
this in no way prevents it from existing."39 Och naturligtvis r det s. Lejeunes svar p sjlvbiograns 'omjlighet'
har drfr ocks blivit att underska denna existens mjliga hybridformer. Men han fr d ocks rkna med en
stndigt reviderad upplaga nr sjlvbiograska diskurser av Barthes typ dyker upp och vidgar sjlvbiograns
horisonter.40
Vad r d sjlvbiogra? Eftersom den frsker visa fram ett jag, samtidigt som synen p detta jag och de olika
strategierna fr referentialiteten och representationen av identiteten frndras, s blir sjlvbiogran ett dokument
ver en tids sjlvfrstelse, ver de srskilda frvntningar - infriade eller inte - som frfattaren och lsaren har
om genren. Sjlvbiograns begrnsningar vad gller att ge kropp och rst t det jag som den utger sig fr att
representera har jag frskt att belysa utifrn de epistem som har jaget och sprket som objekt. Sjlvbiogran r i
den meningen en trols genre som stndigt frvrider det ansikte som speglar sig i den. Vad den dremot uppvisar
r en retorisk provkarta ver den mimetiska framstllningen av detta ansikte. Min lsning av Inferno utgr frn att
retoriken stller ett dubbelt krav: p vad jag kallar den genetiska trovrdigheten, som berr referentialiteten och
representationen, och p detta jags gestaltning i den litterra diskursen som ktion, som strukturering. Det
'sjlvbiograska' i Inferno blir d inte hur Strindberg mimetiskt lyckas framstlla sitt jag, utan snarare hur han
retoriskt skapar det. I den processen r det kanske inte heller s viktigt att tala om 'sant' eller 'falskt' i frhllande till
'verkligheten'. Om Inferno ur en psykoanalytisk synvinkel kan betraktas som en frfattares frmga till
"autopsykoterapi"41 handlar det, med Lacans ord, "inte om verklighet /.../ utan om sanning, eftersom effekten av
det fulla talet r att skapa en ny ordning fr omstndigheterna i det frutna".42 Vi ska drfr underska hur
denna "sanning" ser ut, inte som en dokumentation ver 'hur det var', utan just som en "ny ordning" fr kanske
den enda sanning Strindberg var trogen - det litterra verkets sanning.
2. Den Stora Oredan
I Dantes Inferno existerar mnniskorna som symboler fr sina liv. I ett stndigt pgende nu tvingas de uppfra
sitt livs drama i en sorts vedergllningens monotoni. Grnserna mellan mnniskan och hennes mjligheter som
uttolkare av sin position r utplnade; hon nns bara till i den betydelse som hon r fngad i. Lite tillspetsat kan
man sga att hon har blivit ett med sitt tecken.
Strindberg tnjuter dock fortfarande privilieget som uttolkare. I den rollen rr han sig mot grnsen dr "den inre
och den yttre vrlden har lsts upp".43 Man har i denna rrelse velat lsa in frebudet till en grnsupplsande
psykos eller schizofreni. Vi ska istllet lsa den som en riktning, pkallad av en konstnrlig vilja.
2.1 Hndelsens transcendentala logik
Strindberg r inte bara den 'plats' dr tecknen konvergerar - han r ocks samtidigt den som genererar och frdelar
dem. Tecknet i Inferno har inte bara Strindberg som adressat. P samma stt som makterna meddelar sig med
Strindberg genom tecknet, meddelar sig Strindberg med lsaren genom tecknet. Det r en position som han skte
dlja bakom denktive Strindberg: organisatren, distributren - kort sagt: Strindberg som berttaren.
Hur ser d tecknet ut i Inferno?44 Vi kan nrma oss hndelsens typologi genom Strindbergs gon. Som en given
bakgrund och utgngspunkt fr sjlva frfattaraktiviteten nns det grundlggande behovet att "omsmlta till poesi
de mest alldagliga och naturliga hndelser".45 I denna process blir 'omsmltningen' en faktor med egna lagar som
tilldelar hndelsen dess omenartade karaktr. Hndelsen lter sig inte lngre "frklaras med ordet
sammantrffande" (s.87). Ngonting har tillsttt; den poetiska omsmltningsprocessen blottlgger de
transcendentala vertoner som r immanenta i hndelsen. Hdanefter blir det en frga om man kan "tala om slump
eller sammantrffande omstndigheter i denna hndelse som br prgeln av en orubblig logik" (s.89). Vi benner
oss redan i en sfr dr det r "tillvaron av en osynlig hand som styr hndelsernas oemotstndliga logik". (s.17)
En mjlig denition av den transcendentala guren kan d formuleras som: en betydelsemttad hndelse som
indikerar en transcendental logik.
Ingenting r lngre betydelselst. Alla hndelser r mjliga former fr ett transcendent innehll, potensiella brare
av denna logik. Den transcendentala guren inkarnerar en symbolisk ordning, ett mikrokosmos som speglar en
frborgad verensstmmelse mellan synligt och osynligt, materia och ande. Och som objekt fr den osynliges
ingripanden blir det aktantens46funktion att ppna fr de tolkningsriktningar som hndelsens logik ger upphov till.
Han blir en garant fr berttelsens signikation.
Hos Strindberg resulterade detta i en stndigt fortlpande hermeneutisk aktivitet; han lser s att sga stndigt sig
sjlv, p spaning efter sin plats i en frutskickad plan med positiva eller negativa frtecken. Men detta skande -
oavsett om det tidvis leder honom fram till sig sjlv som den straffande instansen - r ocks samtidigt ett skande
efter en konstnrlig gestaltning av denna gudomliga plan. Strindberg lser sig sjlv i vrlden, men den lsningen r
redan p frhand bestmd av de konstnrliga potentialer den inrymmer. Hndelsens frvandling till transcendental
gur r en metaforisk process:
Metaphor says very little about what the world is, or is like, but a great deal about what I am, or am like, and about what I am
becoming; and in the end it connects me more nearly with the deep reaches of myself than with an objective universe.47
Det betyder att Strindbergs tolkning och frmedling av de transcendentala vrdena fr utseendet av ett janusansikte
som bde r vnt mot "makterna" och mot lsaren: en sida som han kallar "exoterisk" och en som han kallar
"esoterisk".48 Att han har igenknt sin plats i en gudomlig plan r bara den ena sidan. Den andra tar sin brjan dr
en lng vntan r till nda. Det sker mot en fond av konstnrlig tillfrsikt och kan drfr succesivt alstra en
spirande formmedvetenhet.
2.2 Utvaldheten
Hndelsen mste drfr profaniseras; den aura av andlig utvaldhet som transcendensen ocks har indikerat (att
makterna verhuvud taget ingriper r i sig ett tecken p denna utvaldhet) mister en aning av sin lyskraft i och med
att den mste frmedlas. Den transcendentala guren fr en andra sida, ett ansikte som r vnt mot lsaren.
Drmed frlorar den ocks sin priviligierade stllning i sjlva upplevelsen; den fr ett andrahandsvrde. Det
paradoxala intrffar: auran i utvaldheten kan bara frmedlas via den transcendentala guren, eftersom den frst
manifesterade sig genom densamma. Hndelsen mste ter bli det centrala, men den kan inte lngre upprttas som
speglande en transcendental frstahandserfarenhet; utvaldheten kan bara restaureras genom att trovrdigheten hos
den transcendentala gurens ursprungliga betydelse skerstlls. Hndelsens metaforisering till transcendental gur
blir ett tecken fr denna utvaldhet.
Strindberg r nu den som (genom den transcendentala guren) ska frmedla den nrmast klaustrofobiska knslan i
denna utvaldhet. I den rollen r han sjlvhrskande. Han har sjlv intagit makternas plats. Han lnar de attribut
varigenom de har uppenbarat sig och han frdelar de transcendentala gurerna med samma knsla av allmakt. Men
han r ocks medveten om att den uppgift han har framfr sig r beroende av tv faktorer som r intimt frbundna.
Den frsta r vikten av att rikta lsarens gon mot aktanten och med hjlp av denne (som ett textuellt 'jag') skapa
illusionen att frfattarpositionen r identisk med den ktiva positionen. Den andra r hur han ska frmedla sin
erfarenhet p ett sdant vertygande stt att till och med lsaren kan tas som vittne till hndelsens transcendentala
karaktr. Bgge faktorerna har som ml att skapa trovrdighet; det r allts frga om en retorisk strategi.
2.3 Trovrdigheten
Ibland kan trovrdigheten som medel allfr tydligt visa p trovrdigheten som ml. Retoriken neutraliserar d sig
sjlv. Vi lser ett avsnitt dr Strindberg i ett frsk att dlja sina dubbla positioner istllet framhver dem:
"Enligt legenden hade den av sin fader undervisade Bhrigu blivit stolt ver sitt vetande och trott sig vertrffa sin lrare. Denne snde
honom till de osaliges ddsrike dr han till sin frdmjukelse ck bevittna mnga och frskrckliga ting, om vilka han icke hade haft
ngon kunskap." (s.171)
Utifrn vilken position r det Strindberg hr ordagrannt citerar ur Viktor Rydbergs Germanska mytologi? Han
frskrar oss att han reciterar ur minnet och frser det tmligen lnga avsnittet med en inledande markering av
positionen:
Mytologien, i tv band, inalles ett tusen sidor, som lmnats i mina hnder, faller upp s att sga av sig sjlv, och mina blickar fastna
omedelbart p fljande rader, inskrivna i mitt minne med eldskrift: (s.171, min kurs.)
Frskringen fr en nrmast ironisk prgel. I synnerhet som den tergivna situationen ternns i ett annat 'nu'. Det
r en momentan frskjutning till ett tidsplan dr frfattarpositionen med ens rycker nrmare. Dessutom r detta
frtydligande starkt illusionsbrytande. Markeringen fr oss att bli medvetna om berttaren Strindberg, den
position som sjlva markeringen syftade till att dlja. Den tillkommer nr Strindberg knner att den illusoriska
frvxlingen mellan berttarpositionen och den ktiva positionen i romanen r hotad. Fr det var med denna insats
Strindberg spelade; romanens auktoritet som ett biograskt dokument var beroende av denna frvxling.49 Det
mste allts nnas ett starkt skl fr Strindberg att i det hr lget bryta illusionen fr att frskra oss om sitt goda
minne: han mste hela tiden frska skapa trovrdighet. Men vi ser ocks att retoriken i denna strategi s att sga
frnekar sig sjlv.50
2.4 De dubbla positionerna
Vi har berrt den dubbla position som Strindberg innehar: frfattaren Strindberg och den ktive Strindberg.51 Fr
den beknnelsetradition som Inferno kan inordnas i r identiteten mellan dessa bgge positioner ngot som
betingar denna tradition; att Strindberg hela tiden mste frska skapa trovrdighet fr sin berttelse visar bara p
att han har vidrrt denna traditions grnser. Genom att tydligt avisera sin position som berttare sker Strindberg
vidmakthlla ett frtroende genom att hnvisa till denna tradition. Nr han sedan dramatiserar den andra positionen
genom att gestalta denna p samma tidsplan, i samma frgrund dr berttarfunktionen benner sig, r det ett led i
samma strategi fr att vinna trovrdighet; de temporala skikten kamoueras hjlpligt genom att tidsplanen ges
samma dramatiska dignitet. Den pendlande, lite rastlsa rrelsen mellan de bgge positionerna hejdas inte frrn
tilltron till identiteten mellan de bgge positionerna r skrad i slutet av romanen, nr den ktiva positionen s att
sga har 'hunnit upp' berttarpositionen. Men inte ens d kan Strindberg vara riktigt sker p att strategin varit
lyckosam:
Den lsare, som tror sig veta att denna bok r en dikt, inbjudes att se min dagbok, som jag frt dag efter dag sedan 1895, och varav
detta endastr ett utvidgat, och ordnat utdrag. (s.317)
Denna funktion hos de dubbla positionerna - som Strindberg gjorde allt fr att verskyla - fr inte frvxlas med
den funktion som framhvs i Inferno, den som Brandell i en jmfrelse med Knut Hamsuns Sult menar prglar
romanen:
Avstndet mellan dessa bda [de dubbla positionerna] r grundlggande fr berttelsestrukturen bde i Sult och i Inferno, men medan
Strindberg markerar det hftigt och dramatiskt, utnyttjas det av Hamsun till att skapa subtila ironiska glidningar.52
Men detta 'avstnd' i Inferno har inte till syfte att skapa en medvetenhet runt positionernas funktioner - berttelsens
och berttandets - utan att msesidigt bekrfta den gemensamma identiteten. Anledningen till att Strindberg
framhver dem har i grunden samma ml som frsken att dlja dem: att skapa trovrdighet. Det ger honom
mjlighet att fra sin egen talan p skilda tidsplan, att sjlv kommentera aktantens handlingar och drigenom leda i
bevis att den position han nu besitter har sitt genetiska ursprung i den ktiva positionen. Han har blottat de dubbla
positionerna, men bara som en agent fr deras identitet. I den egenskapen kan han bestyrka den transcendentala
karaktren hos hndelsen eftersom han sjlv bevittnade den: "I de fljande kapitlen skall jag bertta om allt det som
tilldrog sig i detta gamla hus" (s.39), och: "Det r ett tecken jag utbeder mig, och mrk, lsare, hur min bn blir
hrd" (s.251).
Trovrdigheten mste ocks frskras vad betrffar den formella sidan av Inferno, romanen som en medveten
konstnrlig skapelseakt nedtonas. Den Strindberg som i sin tur distribuerar hndelserna r bara en mellanhand i
"denna berttelse som icke r ngon roman med ansprk p stil och litterr komposition". (s.203) Han r terigen
den som sker kamouera de dubbla positionerna genom att hnvisa till dagbokens autenticitet: "Den lsare, som
tror sig veta att denna bok r en dikt /.../". Det r sledes inte bara autenticiteten i den egna erfarenheten som ska
frskras trovrdighet, utan ocks den sublima utvaldheten i denna erfarenhet. Denna erfarenhets signum r den
klaustrofobiska frnimmelsen i upplevelsen. Det r den som ska frmedlas, ty det r p den som trovrdigheten
beror.
Frgan instller sig d: hur ska knslan av en transcendental ordning som styr hndelsernas gng frmedlas?
2.5 Dj vu - dj lu53
Frmedlingen av den transcendentala guren ger nu rum p ett poetiskt plan; det gller att frvisa all
godtycklighet och tillfllighet som hftar vid sjlva hndelsen, att 'rena' den transcendentala guren ifrn allt det
som inte kan hnfras till logiken hos en hgre symbolisk ordning och blottlgga hndelsens transcendentala natur
och frvandla den till litteratur.
Diskontinuiteten54i sjlva struktureringen av de transcendentala gurerna spelar hr en dubbel roll; den tjnar
Strindbergs syften i den mn den frstrker berttelsens planlsa, oordnade, refererande karaktr - den tas som
intkt fr autenticiteten i upplevelsen. Men diskontinuiteten hotar ocks berttelsen inifrn. Refererandet av
hndelsen tenderar d att reduceras till ett distanserat terberttande frn en objektiv position redan p betryggande
avstnd frn berttelsens nu, som endast fr till uppgift att 'rada upp' hndelserna i en ngot snr vertygande
narrativ sekvens. Mellan dessa strategier var Strindberg tvungen att balansera sin berttelse.
Det oordnade, till synes kaotiska mnster som framtrder mste frankras i en mer pragmatisk poetik, den
'oordnade' principen stllas mot den 'ordnade' principen. Bara s kan det till synes oordnade mnstret framtrda
just som mnster.
I berttelsen har aktanten utgjort en sdan orgelpunkt i och med att han har uppltits som den 'plats' dr
hndelserna konvergerar; han har haft en samlande funktion och drigenom motverkat den oordnade principen.
Aktanten r ett centrum dit allt strvar, han r berttelsens sammanhllande kraft. Hans existens betingar
berttelsens tyngdlag.
Fr den Strindberg som benner sig vid den andra positionen ter sig saken annorlunda. Hans uppgift r nu av ett
retoriskt slag. Hur ska han motverka den oordnade principen, mildra den till ett seende av samma slag som hans
eget dj vu, hans egen vittnesfunktion i egenskap av den berttarposition han tnjuter?
Vid aftonvarden inemot klockan tta, lampan r tnd, en olycksbdande stillhet rder i vr lilla krets. Ute var det kolmrkt, trden
stodo tysta. Sledes alldeles stilla dr ocks.
D kommer en vindstt, en enda, som trnger igenom fnsterspringorna och utstter ett tjut likt ljudet av en mungiga. (s.239)
Fr lsaren ljuder frhoppningsvis fortfarande mungigan frn ett hundratal sidor tidigare:
Denna julnatt sov jag illa. En kall luftstrm strk upprepade gnger ver mitt ansikte och ljudet av en mungiga vckte mig allt
emellant. (s.15f, min kurs.)
Ett annat exempel:
Sedan jag ltit en valnt gro i fyra dagar, lsgjorde jag embryot som i form av ett hjrta icke strre n en pronkrna sitter infogat
mellan de tv hjrtbladen vilka likna en mnniskohjrna. (s.59)
Och lngre fram:
P aftonen tersg jag den engelska damen. Hon var frtjusande och log mot mig med ett sdant dr gott moderligt leende. Hon har
mlat en serpentindanss som liknar en valnt eller en hjrna. Tavlan, som nstan r ockult, hnger bakom Madame Charlottes buff
p crmeriet. (s.109f)
Valnten och hjrnan fr funktionen som illusionsskapande markrer. De formar en momentan rumslig dimension
i romanen, avgrnsar en rymd i texten. De transcendentala gurerna som ges samma manifesta materialitet ger
inget gemensamt utver sin funktion som markrer. De frklarar inte eller belyser varandra annat n som
speglingar av en ovedersglig transcendens. Lsaren blir p detta stt ett vittne till den transcendentala
sannolikheten hos hndelsen. Ngonting mrkligt har gt rum. Och detta ngot nns strax under medvetandets yta,
det inltrerar en lsakt som frvaltar det sedda som ngonting dj lu.
2.6 Den ironiska resten
Vi denierade den transcendentala guren som en betydelsemttad hndelse som indikerar en transcendental logik.
Den transcendentala guren blir allts till i det gonblick den kan kopplas till denna logik. Men det nns ocks en
niv dr hndelsen nnu inte har kvalicerat sig fr att uppfylla de krav som kan hnfra den till den
transcendentala guren. Den fungerar d som en berttelsens 'doft' av ngot sllsamt. Nr, som i exemplet ovan,
hndelsen kunde passera enbart som hndelse om den inte hade lnat sina transcendentala vertoner frn en annan
gur, grnsar den till ironin, eller kanske kan man hellre tala om en berttelsens 'rest' som blir ver nr de bgge
positionerna inte lyckas verlappa varandra. Kanske kan man se dubbelgngarmotivet som en manver att
ktionalisera de bgge positionerna och drmed avleda uppmrksamheten frn dem.
Strindberg har en avlgsen slkting som ska deltaga i Andres expedition till Nordpolen. Frvxlingen dem
emellan rymmer latenta mjligheter till transcendenta konnotationer:
Det r en isbjrnsfll som tjnar till matta; men det uppsprrade gapet, de hotfulla hrntnderna, de gnistrande gonen verka
utmanande p mig. Varfr skulle detta odjur ligga dr, just i detta gonblick? (s.155, min kurs.)
Berttelsen fller s en 'rest' som tas i ansprk av samma strategi som syftade till att frvalta lsningen som en
vittnesfunktion. Den fr ett manifest uttryck nr frfattarpositionen upptcker de ironiska mjligheter den rymmer:
Min svrmor och min tant som ro tvillingar och fullkomligt likna varandra, med samma karaktr, smak, och antipatier, betrakta
varandra som dubbelgngare. Nr jag talar till den ena i den andras frnvaro, r den frnvarande genast inne i vad jag sagt s att jag
kan fortstta mina frtroenden med vem som helst av dem utan vidare. Drfr gr jag ingen skillnad mellan dem i denna
berttelse /.../. (s.203, min kurs.)
["Drfr gr jag ingen skillnad mellan dem..." Landquist har hr "Drfr blandar jag ihop dem..." (SS, s.131). Konnotationerna till
dubbelgngarmotivets ironiska mjligheter (som vore damerna kort i berttelsens lek) framgr tydligare i Landquists version.]
3. Det strukturala uppdraget
Strindberg vill terge vrlden p samma stt som han mottog den. Drav hans frskran om autenticiteten och
vdjandet om trovrdighet som fljer den likt en skugga. Vi har sett hur retoriken p detta stt stndigt hotar att
omintetgra sig sjlv. Den tolkande aktiviteten - som r strukturell till sitt vsen - trnger sig alltid emellan det
betecknande och det betecknade, mellan Strindberg och den erfarenhet han vill frmedla, och till sist ocks mellan
Strindberg och lsaren, eftersom frfattarpositionen innehar samma roll gentemot lsaren som aktanten har
gentemot makterna. Den tolkande, strukturala aktiviteten r allts den verksamhet som frbinder de bgge
positionerna; frfattaren Strindberg r en tolkande instans i dubbel bemrkelse; han har att strukturera verkligheten
bde fr aktanten (som genom en ktion ska komma till insikt) och fr lsaren (som genom samma ktion ska
nna denna verklighet trovrdig). Den tolkande, strukturella aktiviteten tvingas i tjnst hos en retorik som inte str
som en garant fr en av-bildad 'verklighet', utan endast fr den giltighet (och den 'sanning') som den tilldelats av
det strukturala uppdraget.
Innan vi tittar p vad denna giltighet fr fr narrativa konsenkvenser ska vi nrma oss de frutsttningar den
ktiva positionen har att alstra signikation.55
3.1 Ackommodation - assimilation56
Den psykiska processen fljer bestmda tankemnster, schemata, nr den konfronteras med freteelser som ligger
utanfr den psykiska erfarenheten. Nr det mnskliga psyket konfronteras med frmmande handlingar eller
situationer reagerar det genom att anpassa de gamla tankemnstren till denna nya handling eller situation
(ackommodation), eller genom att anpassa den nya handlingen eller situationen till ngot vlbekant schemata
(assimilation). S lngt Piaget.
Todorov utgr frn Piagets termer fr att belysa hur tolkningen aktiveras infr en sprklig utsaga.
Tolkningsprocessen fljer det ovan beskrivna mnstret enligt Todorov, men i en bestmd ordning:
ackommodationen fregr assimilationen; det frmmande uppmrksammas i o m att det framtrder som
'frmmande' i frhllande till de schemata man besitter (ackommodation). Sedan utstts detta fr en tolkning
genom att associeras till de gamla mnstren till dess det frmmande r integrerat (assimilation).
Om vi tillmpar Piagets modell p hur Strindberg mter den frmmande handlingen eller situationen (som
Todorov har tillmpat den p det sprkligt frmmande), skulle det innebra att Strindberg nr han tolkar hndelsen
frst skulle uppmrksamma den som ngonting frmmande fr de schemata han besitter (startpunkten fr beslutet
att tolka), och frska ackomodera de gamla tankemnstren till hndelsen, och sedan - om inte den primra fasen i
tolkningen lyckats - inordna den frmmande hndelsen i de bekanta mnster som utgr hans schemata
(assimilation). Men vi nner inget frsk frn Strindbergs sida att frska anpassa de gamla tankemnstren till
den frmmande situationen. Istllet prglas hans konklusioner av beredvilligheten att anpassa hndelsen till de
schemata han redan besitter.
Hndelsen kan drfr endast assimileras just som transcendental, eftersom de schemata han besitter redan r av
transcendental natur (ockultismen, karmaloson, etc). Det nns allts inget entydigt samband mellan hndelse
och schemata, mellan betecknat och betecknande. Den skenbara verensstmmelsen r ocks hr av retorisk art;
den betecknande verksamheten fregr det betecknade, tolkningen fregriper hndelsen; den strukturala aktiviteten
har alltid ett rum ledigt fr den hndelse som r villig att transformeras till en transcendental gur.
Det r allts mjligt att omvnt frga sig om inte den transcendentala guren hade frblivit hndelse om schemata
sett annorlunda ut, om inte tolkningen i viss mening producerar det som ska tolkas. Fr hur kan hndelsen ges
transcendenta vertoner om inte ett transcendentalt schemata fregtt den? En hndelse genomgr en
transcendental metamorfos endast om det nns en beredskap fr det; hndelsen blir till en transcendental gur i det
gonblick den svarar mot den frestllning jag har om den.
Om detta resonemang ger giltighet fr det konsekvenser fr den transcendentala gurens strukturering i Inferno;
assimilationen kan verka retrospektivt utifrn frfattarpositionen, likavl som den fljer p ackommodationen inom
ktionen:
En god absint trstar mig under ngra minuter, drefter attackeras jag av ett flje kokotter anfrda av ngra studenter, som sl mig i
ansiktet med spn, och liksom jagad av furier lmnar jag min absint och skyndar att skaffa mig en ny p Franois Premier vid
boulevard Saint-Michel.
Det var som att rka ur askan i elden, ett annat flje inar t mig: Hall dr Enstring! och jag yr hemt piskad av Eumeniderna och
med mirlitonernas retsamma fanfarer i ronen. (s.15)
Hndelserna inordnas nstan symmetriskt i en transcendent ordning genom en momentan tolkningsprocess som
bde inbegriper ackomodationen och assimilationen:
Tanken p [1]ett straff som r en fljd av ett brott instller sig icke. Infr mig sjlv spelar jag rollen av oskyldig, freml fr en
orttvis frfljelse. [2]De oknda hindrade mig frn att fullflja storverket, och det var ndvndigt att bryta ned hindren innan
segerkronan kunde vinnas. (s.15, min kurs.)
["ett straff som r en fljd av ett brott..." Landquist: "en tuktan ssom fljden av ett brott..." (SS, s.11). "Tuktan" konnoterar hr
Swedenborgs "tuktoandar"; i Landquists version framgr att Strindberg redan i brjan av romanen har den swedenborgska
kursndringen fr gonen.]
Tolkningsprocessen ytmynnar i tv olika riktningar. Schemataobjektet i ackommodationsfasen benmns som "ett
straff som r en fljd av ett brott"(1). Att vi rr oss inom den primra fasen framgr av orden "instller sig icke".
Detta schemata gr allts inte att applicera p hndelserna. Frhllandet krver en nrmare granskning. Fr det
frsta; att tolkningsprocessen r pslagen indikeras av de inledande orden "tanken p". Vi antar hr bde ett
hypotetiskt 'av' och ackommodationsfasens skarljus mot schemataobjekten. Detta objekt dyker ocks genast upp i
form av "ett straff som r en fljd av ett brott". Ett schemata r allts identierat, och hndelserna hade kunnat
assimileras om detta hade instllt sig. Vad vi bevittnar r en tolkningsprocess dr ett schemata fr substituera ett
annat eftersom det frsta inte r tillgngligt.
Fr det andra; explikationen belyser Strindbergs transcendenta beredskap. Av de hndelser som aktiverat
tolkningsprocessen kunde man vnta sig att tankemnster ur en mer jordnra frestllningsvrld prvades mot
hndelserna i ackommodationsfasen.Dessa schemata borde d rimligen st i opposition till dem i
assimilationsfasen (eftersom de var obrukbara) - allts vara av ett icke-transcendentalt slag. Om Strindberg istllet
hade skrivit: "Tanken p att jag kanske brjade bli en aning paranoid instllde sig inte", s skulle schemata-objektet
i assimilationsfasen: "De oknda hindrade mig frn att fullflja storverket", p grund sitt dialektiska frhllande till
schemata-objektet i ackommodationsfasen, kunna hrledas ur ett sdant frnekande.
Vi ser allts att tolkningen fregr det tolkade, hur Strindberg redan har sina schemata i beredskap fr de hndelser
han mter, och hur denna beredskap - ltrerad genom den strukturala aktiviteten - redan r mottaglig fr
hndelsens transcendens.
Retoriken blir ter synlig; det r endast frfattarpositionen som kan uttala schemata-objektet i
ackommodationsfasen fr att genast dlja det fr aktanten. Det r en retorisk gest som pekar p ett 'senare', ett
'lngre fram', en assimilation som endast tillflligtvis har lnat ackommodationens gurer. Det r de frsta
hndelserna i Inferno som i en struktural tolkningsprocess frvandlas till transcendentala gurer, och Strindberg r
mn om att redan nu ange den pendlande rrelsen mellan de diskurser som hans schemata r kopplade till -
religionen och vetenskapen.
3.2 Swedenborg
Samma typ av retorik mter oss i fallet Swedenborg. Det r hrBalzacs Sraphita som frmedlar kontakten och
frfattarpositionen frser aktanten med ett schemata som utnyttjas i den strukturala, tolkande aktiviteten:
Det var alldeles nytt fr mig, och nu nr mitt sinne var frberett slukade jag innehllet i denna utomordentliga bok. Som jag aldrig
hade lst ngot av Swedenborg, vilken i sitt och mitt hemland hlls fr en charlatan, galen, liderlig, greps jag nu av en hnfrd
beundran nr jag hrde denna nglalike jtte frn frra seklet, tolkad av det djupsinnigaste bland franska snillen. (s.85, min kurs.)
Det har gtt ngra r sedan Strindberg frsta gngen lste dessa rader, men att det nu r alldeles nytt fr honom
visar att han den gngen inte hade ngot schemata att applicera innehllet p. Det r allts frst nu som en
assimilation kan ga rum drfr att hans "sinne var frberett". Den transcendentala beredskapen r allts aktiverad;
ett nytt schemata r tillhandahllet och det innebr ocks kade mjligheter att assimilera det frmmande.57
Hur nyttjar d frfattarpositionen Swedenborg som ett schemataobjekt?
Ett zinkbad i vilket jag gr guldsynteser p vta vgen visar p insidorna ett landskap bildat av de frdunstade jrnsalterna. [1]Jag
uppfattar det som ett varsel, men bemdar mig frgves att gissa var detta ovanliga landskap skulle vara belget. Kullar kldda med
barrtrd, i synnerhet granar; mellan de sm bergshjderna sltter med frukttrd; sdesflt, allt tydande p nrheten av en od. En av
kullarne, med branter bestende av avlagringar, krnes av en borgruin.
[2]Jag knner ej igen mig dr, men inom kort skall jag gra det. (s.117f, min kurs.)
Vi ser att hndelsen i ackommodationsfasen(1) inte gr att assimilera. Aktanten sker efter ett schemata att
applicera p hndelsen, men "bemdar [sig] frgves". Att den primra fasen redan r programmerad fr
transcendentala signaler framgr av att aktanten "uppfattar det som ett varsel". Sedan kommer en detaljerad
beskrivning av detta landskap, ett fac simile i hjrtat av ett vetenskapligt experiment.
Om det frra exemplet tjnade som en frdbeskrivning ver Inferno, en retorisk frskran om att
frfattarpositionen redan har betrtt detta terra incognito, ett reciterande utifrn en nalistisk utsiktspunkt som
placerat aktanten vid korsvgen mellan tro och frnuft, krlek och vetande, s r det hr frgan om tillgngen till ett
schemata som ska nyttjas narrativt. Vi ser ocks att ackommodations- och assimilationsfasen hr fljer ett
metonymiskt mnster; det r inte frga om en substitution av schemata av typen 'om inte A s B' (som i det frra
exemplet); associationen i bgge faserna pekar hr i samma riktning, mot samma schemata. Aktanten ges inte
tillgng till detta schemata, men frfattarpositionen disponerar det i assimilationsfasen(2) genom att undanhlla det
fr aktanten och skjuta det p framtiden.
Men att agenten fr den nnu inte uppenbarade assimilationen har 'lckt' information till aktanten (det r allts en
form av retoriskt kontraspionage) framgr av att aktantens skarljus mot ett tillmpningsbart schemata gr i
riktningen "var detta ovanliga landskap skulle vara belget". Isomorn mellan faksimilet och det landskap som
utlovas i assimilationsfasen r p frhand garanterad:
Vi fara uppfr en tv kilometer lng backe; nr vi kommit upp p toppen f vi nedanfr oss se en rund kitteldal, i vilken otaliga kullar
resa sig likt vulkankratrar, taggiga av grantrd. I mitten av denna tratt ligger byn med sin kyrka och uppe p det branta berget slottet i
medeltida borgstil; hr och dr flt och ngar instrdda, vattnade av en bck som borrar sig ner i en hlvg nedanfr borgen.
Jag frapperas genast vid synen av detta sllsamma, i sitt slag enastende landskap, och tanken slr mig: jag har sett det frr, men var,
var? [Den ktiva rsten kmpar fr att assimilera hndelsen]
Jo, i zinkbaljan i hotell Orla! ritat i jrnoxid. Det r samma landskap, utan gensgelse! (s.195)
["enastende..." Landquist har hr det lite tvetydiga "ensamstende..."(SS, s.127). Eftersom landskapet vid Klam redan har framtrtt i
zinkbaljan fr epitetet "ensamstende" nrmast en ironisk prgel. "/.../ i sitt slag enastende" mildrar vl ironin ngot, om det dock
fortfarande r mjligtatt lsa som en pendang till landskapet i zinkbljan, som det verkligen "i sitt slag ena-stende...".]
Landskapet r funnet, men isomorn r nnu inte kopplad till ngot schemata-objekt. Strindberg vill den hr
gngen mer n att bara visa p sngkldernas likhet med Zeus (trots att aktanten och lsaren kanske redan ltit nja
sig med denna transcendenta analogi). Via ett kort mellanspel i verkligheten tbrdas s hndelsen till sin
transcendentala hemvist:
Jag verlmnar t lsaren att gissa vad jag erfar d mina blickar fastnar vid en beskrivning av ett helvete, och jag dr nner landskapet
vid Klam, landskapet frn min zinkbalja tecknat som efter naturen. Kitteldalen, de grankldda bergkullarne, de dystra skogarne,
hlvgen med bcken, byn, kyrkan, fattighuset, gdselhgarne, dyngplen, svingrden. Allt ternnes dr. (s.203f)
Den suspensiva rrelsen fr sin upplsning hos Swedenborg, och det visar sig att den transcendentala analogin
mellan landskapen endast tjnat som en gura fr det schemata som assimilationen nu kan blottlgga: "Slunda
tecknar Swedenborg, kanske utan att veta det, jordelivet, nr han framstller helvetet." (s.205)
4. Det ondliga sammanhanget
Den vertikala riktningen
Som vi har sett tvingar sig en retorisk aktivitet emellan det betecknade och det betecknande, i det hr fallet mellan
de bgge positionerna som Strindberg innehar. Men retoriken utmter ett dubbelt krav. Den blir till ett tveeggat
vapen i hnderna p en frfattarposition som mste balansera sin framstllning mellan ena sidan den genetiska
trovrdigheten, och andra sidan den ktiva trovrdigheten. Balansgngen, eller kanske hellre troheten mot
retorikens dubbla krav, blir ytterst en frga om lojalitet; det r en (retorisk) eftergift t den genetiska trovrdigheten
nr Strindberg deklarerar att Inferno "icke r ngon roman med ansprk p stil och litterr komposition"(s.203),
rsten frn det litterra kontraktets samvete som frsker tysta ktionens krav p upprttelse. Strindberg tvingas
som sin berttelses borgenr att garantera de bgge positionernas identitet genom att hnvisa till autenticiteten som
vittnesfunktion. Men retoriken tvingar sig ocks p det litterra uppdraget som adressering. Den stller d krav p
ktionen som form, som gestaltning. Fiktionen fr sin trovrdighet endast om den betjnas av en strukturell
medvetenhet.
4.1 Den positiva-negativa axeln
Infernovandringen prglas av en rcka hndelser, noggrant utplacerade mellan de inledande tolkningsriktningarna
och slutmlets sammanfattande konklusioner. De kopplas till terkommande motivkretsar, konstanter, dr den
transcendentala logiken kan uppenbaras, och de brukas som material i ett antal repetitiva strukturer, sekvenser.
Hndelsen inordnas inte bara i ett schemata som stipulerar dess transcendentala natur, dess genesis, utan
explikationen medfr ocks en vrdebestmning av hndelsen lngs en positiv-negativ axel. Dr explikationerna av
de frsta hndelserna frmst syftar till att ange de vergripande tolkningsriktningarna genom att konfrontera
religion med vetenskap ("ett straff som r en fljd av ett brott", och: "De oknda hindrade mig frn att fullflja
storverket"), s preciseras de lngre fram genom att tilldelas ett vrde:
Ovissheten, hotet om en evig hmnd rckte som tortyr under ett halvr. Jag utstod den liksom allt det andra ssom ett straff fr knda
och oknda synder. (s.73)
Explikationen ger rum genom en association till och identiering med Jobs prvningar. Det schemata som var
otillgngligt i inledningen r nu blottlagt och aktanten kan assimilera hndelserna. Analogt fr Jakobs segerrika
kamp med Gud symbolisera explikationen som en positiv indikation:58
Detta hgmod, framkallat genom frtroligt umgnge med makterna, vxer alltjmt d jag upptcker att mina lrda mdor ro
framgngsrika. (s.87)
Hndelsen konnoterar hr framgng, bekrftelse. Men vi ser ocks att explikationen br med sig fret till sin egen
frnekelse: hgmodet. Vrdebestmningen kompliceras av att den positiva-negativa axeln blir spegelvnd nr den
konfronteras med metafysiska vrdehierarkier; de vetenskapliga strvandenas misslyckande blir ett led i en
gudomlig plan:
"S har den Evige sagt, din frlossare, han som har danat dig redan i moderlivet: jag r den Evige som haver skapat alla ting, som
ensam har utspnt himlarne och som haver av mig sjlv utbrett jorden: Som frstr lgnarnes tecken och som gr spmnnen till
drar; som kullkastar de vises vett och som gr att deras vetenskap bliver till galenskap." (s.135)
S hamnar tv vrdesystem i konikt med varandra och infernovandringen blir en vandring mot ett lngsamt
accepterande av de metafysiska vrdenormerna.
4.2 Hndelsens referentiella status
Med hndelsen sammanhnger allts explikationen, den tolkningsprocess som frvaltar hndelsens
transcendentala karaktr genom att inordna den i ngot frentligt schemata eller genom att skjuta assimilationen
p framtiden. Vi har ocks sett att explikationen tilldelar hndelsen ett vrde genom dess placering lngs den
positiva-negativa axeln. Dessa tv funktioner, hndelsen och tolkningen av hndelsen, explikationen, utgr
grunden i den arkitektoniska uppbyggnaden av texten, och vi ska se hur variationerna i spelet dem emellan tecknar
ett ganska sammansatt mnster. Den transcendentala gurens placering och referentiella frhllande till andra
gurer i den narrativa strukturen, dess arkitektoniska funktion, uppvisar en komplexitet som rr sig frn enkla till
mer sammansatta former.
[1]Den 8 augusti promenerar jag p morgonen utanfr staden. Invid landsvgen sjunger det i en telegrafstolpe; jag nalkas den, lyssnar
och str som frhxad. [2]Vid foten av stolpen ligger en tappad hstsko. Jag plockar upp den som ett gott omen och tar med den hem.
(s.175)
Hndelsen konnoterar inte ngon annan hndelse, och den expliceras inte. Dess transcendens nns s att sga
inbyggd i sjlva hndelsen. Den kvarlmnar endast de ljudande (transcendentala) vertoner som inbegrips i
signianten "sjunger". Istllet fr en reex till en annan hndelse eller en explikation som 'suger upp' hndelsen i
ngot schemata, fungerar hndelsen hr endast som en vrdebestmning lngs den positiva/negativa axeln.
Men konstruktionen av hndelsen avsljar en strre implikation. Hndelsen snderfaller i tv oberoende satser
som genom sin placering 'lcker' en semantisk innebrd till varandra; den senare delens positiva konnotationer -
"hstsko" och "lyckobringande fynd" - kastar sin skugga p den frsta delen och ger de transcendentala vertoner
den inrymmer ett liknande innehll. Sammantaget utgr satserna en sluten, inom sig speglande struktur, och
explikationen, dess mening, ligger frborgad i det ra som avlyssnat "sngen", den nns implicit i hndelsen och
r inte tillgnglig fr en lsning som vant sig vid den anteciperande eller retrospektiva guren.
Vi kan jmfra med en annan hndelse som vid frsta anblicken uppvisar en liknade funktion: "P morgonen
plockade jag upp en bit papper med regnbgens frger p rue d'Assas." (s.121)
Hndelsen lmnas okommenterad t sitt de. Den str sjlvstndigt skimrande med en aura av tillfllighet dr den
trngts in mellan tv hndelser, med hemmahrighet i skilda konstanter - en drm och ett alkemistiskt experiment -
och som dessutom speglar varandra. Dess funktion som en markr p den positiva/negativa axeln r tydlig; som
hstskon i exemplet ovan r det hr "regnbgsfrger" som betingar hndelsens vrdebestmning. S lngt tycks
hndelsen uppvisa samma komplexitetsgrad. Men Strindberg gr hr ter bruk av den vittnesfunktion som
tilldelats lsaren genom frfattarpositionens frvaltande av aktantens upplevelser - frn ett dj vu till ett dj lu.
Regnbgen spnner i det hr fallet ver ett trettiotal sidor:
Mlade p butikfnstret nner jag initialerna till mitt namn: A.S. svvande p ett silvervitt moln och drovan en regnbge.
Omen accipio och jag pminner mig ett stlle i Genesis: "Jag skall stta min bge i skyn och den skall vara tecknet till frbundet
mellan mig och jorden." (s.35)
Anknytningen mellan hndelserna r som vi ser mycket subtil. Det nns egentligen inget samband utver
placeringen p den positiva/negativa axeln. Den senare hndelsen fungerar endast som en pminnelse om den
tidigare, den skrper vr uppmrkamhet. Men det nns inget kausalt samband dem emellan, som vi snart ska se r
utmrkande fr mer sammansatta strukturer. Dj lu-guren utgr en sorts mutation mellan enkla och mer
sammansatta former; den lnar sin skenbara sjlvstndighet frn hndelser som r befriade frn narrativa
frbindelser, sin speglande funktion frn hndelser som lever genom sin diskursiva medvetenhet. Att den
diskursivt fristende hndelsen och dj lu-gurens frekvens r lg i Inferno lter sig vl frklaras av att deras
relativt monotona srdrag utmanar bde den genetiska och den ktiva trovrdigheten. De fr trda tillbaka fr mer
sinnrika konstruktioner.
4.3 Konstanterna
Men innan vi uppsker de mer sammansatta strukturerna i Inferno ska vi titta p i vilka former den transcendentala
logiken uppenbarar sig. Dessa former r de hndelser som 'transmuteras' till transcendentala gurer genom att
kopplas till denna logik, och vi har sett att Strindberg besitter de schemata som - i o m att hndelsen reciteras -
redan har laddat dem med dess transcendentala innehll. Hndelsen blir transitiv. Den upplter det 'rum' dr
makterna kan exponera sin vilja, de uppenbarelseformer dr en versinnlig verklighet kan stpas till en mer
handfast realitet.
Hndelsen fr en repetitiv karaktr; makterna meddelar sig genom stndigt terkommande uppenbarelseformer. Jag
brukar hr beteckningen 'konstant' fr dessa, som en funktion fr hndelsens paradigmatiska formering. Med sin
symboliska relfunktion utgr de den textuella vven: det vetenskapliga/alkemistiska experimentet,
frfljelsetemat, ockultismen, intertextuella referenser, naturkrafter, drmmar.
Det blir d inte lngre meningsfullt att enbart tala om 'hndelse', utan om arten av hndelse, den inkarnation
makterna valt fr att indikera en riktning fr aktanten. Hndelserna grupperar sig till dessa konstanter och bildar ett
mnster som lter oss urskilja ett ntverk av interaktioner, inte bara mellan konstanter, utan ocks mellan
hndelsen som en signiant och det den betecknar. Slunda nns det en koherens mellan drmmen och vad den
utlovar:
Emellant har jag drmmar om natten, som frutsga min framtid, varna mig fr faror, avslja hemligheter fr mig. Slunda
upptrder i en drm en fr lnge sedan avliden vn och har med sig ett silvermynt av ovanlig storlek. P min frga var detta
besynnerliga mynt kom ifrn? svarar han: Amerikanskt och s frsvinner han med skatten.
Dagen drp fr jag ett brev avstmplat i Amerika, skickat frn en vn dr som jag icke hade sett p tjugo r, vari denne meddelar mig
att en bestllning p text till Chicago-expositionen frgves hade skt mig i hela Europa. Det gllde ett arvode av 12.000 francs, en
ofantlig summa i min frtvivlade belgenhet, och som slunda gtt mig ur hnderna. (s.93f)
Men konstanterna r inte alltid s homogena till sin sammansttning. Vad som kan sgas vara utmrkande fr den
transcendentala guren r just dess transitiva vsen i egenskap av signiant, d v s den betecknande aktivitet som
skiljer den frn den rena hndelsen. Det innebr att den riktning som den transcendentala logiken utpekar alltid r
en annan n dess materialisering, att hndelsen pekar utver sig sjlv i samma gonblick den tas i ansprk av
denna logik. Den transcendentala logiken inkarneras i hndelsens konstant, men den har alltid sin hemmahrighet i
en annan konstant, annars skulle ju den transcendentala guren frbli 'hndelse':
Jag sjunker ned i lnstolen; en ovanlig slhet tynger mitt sinne; det frefaller mig som om en magnetisk strm utgr frn
skiljevggen, och en dvala smyger sig p mina lemmar. Samlande mina krafter reser jag mig fr att komma ut. (s.137)
Hndelsens konstant r hr frfljelsetemat. Men de transcendentala vertoner som hftar vid signianten
"magnetisk strm" pekar mot en annan konstant, den ockulta: "Det r han [Popoffsky] som har skickat en
gasstrm tvrsigenom vggen, ett ryktbart experiment av Pettenkofer." (s.137) Det r i mtet mellan hndelsens
konstant och den ockulta konstanten som texten blottlgger vrde- och betydelsestrukturer och producerar den
Mening som aktiverar den tolkande processen. Den ockulta konstanten blir ocks den som generellt tas i ansprk
nr frfljelsetemat aktualiseras. Men den vetter ocks mot den rena hndelsen i det att dess manifestationer inte
ndvndigtvis behver tas som en indikation fr en transcendental inblandning:
Nu, och dessutom rakt ovanfr mig, r det ett hjul som gr runt, runt hela dagen.
Dmd till dden! Det r mitt bestmda intryck. Av vem? Ryssarne? i vilken egenskap? Lsarne, katolikerna, jesuiterna, teosoferna?
Ssom trollkarl eller svart magiker?
Eller polisen? Som anarkist, en ofta tillgripen anklagelse fr att utvisa personliga ender. (s.143)
Fiktionen balanserar fr ett gonblick p grnsen till den fantastiska berttelsen hos en Edgar Allan Poe eller det
kriminalreportage som lg i tiden.59 Den katalogartade upprkningen av den ockulta konstantens fretrdare hotar
d att skymma de egentliga agenterna bakom komplotten. Hndelsen terfrs till den transcendentala sfren genom
en retorisk korrigering med retroaktiv verkan. Drmed tbrdas ocks den ockulta konstanten till dess berttigade
besittningstagare:
Om de som var invigda i hemligheten skulle vidg och erknna att det var resultatet av en intrig som spunnits av mnniskohnder,
hyser jag drfr inte agg till dem, vertygad som jag numera r att en annan och starkare hand satte deras i rrelse, dem sjlva
ovetande, mot deras vilja. (s.143f)
Men medvetenheten om frfljelsetemats frankring i den ockulta konstanten ppnar ocks fr den konstant som i
den transcendentala maktbalansen fr tjna som motvikt: den intertextuella referensen, i det hr fallet Gamla
Testamentet. Om vi identierade Job och Jakob som polerna p den positiva/negativa axeln, allts som symboliska
fretrdare fr aktantens stllning till 'makterna', s r det hr David som fr vittna om hndelsens metafysiska
allvar:
Jag anropar frsynen om beskydd, jag reciterar Davids psalmer mot hans ender, jag hatar min ende med ett gammaltestamentligt
religist hat /.../. (s.103)
Att p detta stt hierarkiskt ordna konstanterna i hndelsens konstant (frfljeletemat), den transcendentala
konstanten (ockultismen) och intertextens konstant (Gamla Testamentet) ger textens vertikala riktning, inte bara fr
aktanten som (i det hr fallet) utbeder sig ett ingripande genom att tradera intertexten som en bn, utan ocks fr
lsaren som fr sina orienteringspunkter i den 'aura' som omger texten. De litterra referenserna fungerar som det
'rum' dr frfattarpositionen och lsaren kan mtas (deras blickar vnds t samma hll i en gemensam utblick), de
utpekar en omgivning som r igenknnbar och visar samtidigt p grnserna fr berttelsens tradering. Men ocks:
genom att undvika den privatisering av aktantens utsatthet som hotar berttelsen inifrn kan Strindberg vidga de
existensiella villkoren - som aktanten belyser i kraft av sin utvaldhet - till att glla envar.60
4.4 Den frmmande konstanten
Denna berttelsens vertikala transcendens r samtidigt dess andning, om vi med horisontellt framhller narrationen
som rrelse, som en utstrckning i tiden. Hndelsens transformering (eller kanske hellre: perforering av en
frmmande konstant) till transcendental gur r det som betingar den vertikala riktningen. Denna interaktion
mellan konstanter blir som mest tydlig i berttelsens centrala motsttning, den mellan vetenskap och religion. Vi
ska belysa ngra hndelser som ocks kan ses som vertikala hllpunkter i denna rrelse.
Det r hr nrvaron av kolmne i svavel som ska bevisas; vi rr oss allts inom den vetenskapliga konstanten:
Den frsta bok jag tagit med mig frn apotekarens bibliotek faller upp av sig sjlv och min blick slr ner som en falk p en rad i
Kapitlet: Fosfor. /.../ Styrkt av detta ovntade std beger jag mig frn sjukhuset medfrande mina diglar med terstoden av det
ofullstndigt frbrnda svavlet. Jag verlmnar dem till en Kemisk-analytisk byr dr man lovar mig certikatet till fljande dags
morgon. (s.21)
Hndelsens transcendenta kvalit signaleras av signianten "faller upp av sig sjlv" (kanske inte s underligt med
tanke pden osynliges hand som ftt ge namn t kapitlet), och "styrkt av detta ovntade std" inordnar hndelsen
lngs den positiva/negativa axeln. Hndelsens vrdebestmning manifesteras i den kemiska byrns analys som
konstaterar: "Detta pulver brinner ltt och utvecklar drvid koloxid och kolsyra. Det innehller slunda kol." (s.23)
Vi nner hr en koherens mellan hndelsens konstant och den transcendenta; den osynlige blottar sin nrvaro
jmsides med kolets framtrdande i svavlet.
Vid nsta hllpunkt r det guldet som experimentet gller:
Efter att ha smlt om massan tre gnger ver eldhrden, granskar jag digelns inre. Boraxen har bildat en ddskalle med tv lysande
gon vilka genomborra min sjl liksom med en vernaturlig ironi. (s.135)
Chockverkan r gonblicklig; en frmmande konstant har trngt in i sjlva hjrtat av det vetenskapliga/alkemistiska
experimentet, och genom deras inkongruens ppnar sig en glipa mot en obestmd Mening som pkallar en
tolkning. Det r i det hr fltet - som vidgar sig mellan hndelsens och transcendensens konstant - det verkliga
dramat utspelar sig. Det r textens 'ort' varifrn den talar till aktanten. Det r ocks hr som texten blottar den
egentliga frdvg som berttelsen bara r en riktning mot, och det r terigen den religisa diskursen som fr ange
den:
Sittande i lnstolen lser jag i Bibeln, som jag slagit upp p mf: "/.../ S har den Evige sagt, din frlossare, han som har danat dig
redan i moderlivet: jag r den Evige som haver skapat alla ting, som ensam har utspnt himlarne och som haver av mig sjlv utbrett
jorden: Som frstr lgnarnes tecken och som gr spmnnen till drar; som kullkastar de vises vett och som gr att deras vetenskap
bliver till galenskap." (s.135)
Den religisa konstanten interpolerar den vetenskapliga konstanten och spnningen dem emellan pockar p en
upplsning. Projektet ser ut s hr: att i den litterra diskursen exponera och ska verbrygga antagonismen
mellan diskurser som bda pretenderar p sanningen om varat och avtcka de ontologiska frutsttningarna fr
deras samexistens. Strindberg kan ses som en representant fr bgge dessa riktningar och projektes ml r att
nna den punkt dr de kan konvergera. Och det r dit vi r p vg:
Hemkommen nner jag Sraphita ligga uppslagen p mitt bord och p hgersidan en trsticka som pekade p fljande mening:
"Gr fr Gud det ni har gjort fr att tillfredsstlla er relystnad, det ni gr d ni gnar er t en konstart, det ni gjorde nr ni lskade en
mnniska mer n honom, eller nr ni skte utforska ngon hemlig detalj av mnsklig vetenskap! r icke Gud vetenskapen sjlv..." (s.
307f)
Det nns ingen samexistens mellan den religisa och den vetenskapliga diskursen. Strindberg lser problemet
med att lngsamt lta intertexten trnga in i hndelsens konstant till dess att den religisa diskursen helt har trngt
undan den vetenskapliga, fyllt ut den och intagit dess plats - Gud r vetenskapen. Det som inte kan samexistera
fr istllet kodieras under identitetens signum. Ett vetenskapligt skande blir med ndvndighet detsamma som
ett skande efter Gud, bara s kan den vetenskapliga diskursen mynna ut i den religisa diskursen. Den vertikala,
hierarkiska ordningen etableras i o m att koherensen mellan hndelsen som bde 'lfte' och 'infrielse' lmnar plats
fr divergensen dem emellan. Ett flt av betydelser ppnas och frn denna textens 'ort' kommer rsten som talar
om fr aktanten var han benner sig, som om den erbjd svaret p den frga som kapitelrubriken stller: Vart
pekar vr vg?
Jag antydde tidigare att interaktionen mellan konstanterna blir som mest tydlig i motsttningen mellan den
vetenskapliga och den religisa diskursen. Detta pstende behver modieras. Om den transcendens som trnger
in i hndelsen kan betraktas som andens uppenbarele i materien, s nns det en parallell till denna vertikala rrelse
i vad man skulle kunna kalla den naturalistiska konstanten, som kanske framtrder med tydligare konturer, just
drfr att denna andens rrelse ger en visualitet i det att den faktiskt materialiseras. Samma motiv som lg bakom
frsket att verbrygga avstndet mellan den vetenskapliga och den religisa diskursen nns hr immanent i den
transcendentala guren. Det handlar allts om "verkliga freml [som] iklda sig mnskliga former ofta med
storartad effekt" (s.89).
Slunda nner jag min huvudkudde, som blivit tillknycklad av middagsluren, modellerat likt marmorhuvuden i Michelangelos stil.
En afton d jag kom hem i sllskap med den amerikanske terapeutens dubbelgngare, upptckte jag i alkovens halvskugga en
gigantisk Zeus vilande p min sng. (s.89)
Det r aporier61som det krvs en betydligt vidare argumentation fr att motivera:
En ny konst upptckt och en efter naturen! Den naturalistiska clairvoyansen! Varfr spotta p naturalismen nr den p detta stt inviger
ett nyttskede och begvats med mjligheten att vxa och utveckla sig? Gudarne komma tillbaka och det stridsrop som hjes av
frfattare och konstnrer: tillbaka till Pan! har ekat s hgt att naturen vaknat upp igen efter sinlnga sekulra smn! Ingenting sker i
denna vrld utan makternas samtycke; och naturalismen blev till, s varde d naturalismen, varde den terfdelsen av harmonien
mellan materien och anden. (s.91, min kurs.)
Nog motiverar denna programfrklaring (att framstlla ockultismenmed hjlp av Zolas litterra metod) mnga av
aporierna i Inferno (ven om dess syfte lika grna kan betraktas som en apologi). Men det r inte den naturalistiska
konstantens enda funktion. Vi har sett att dikotomin materia-ande i syntagmet "harmonien mellan materien och
anden" kan byta plats med dikotomin vetenskap-religion. Den naturalistiska konstantens funktion blir d att
bekrfta och komplettera den vervunna antagonismen mellan dessa (Gud r vetenskapen). Den mste slunda
knytas till den religisa diskursen och det r det naturaliserade landskapet vid Klam som anteciperats i zinkbadet i
hotell Orla, som mjliggr denna koppling. Den naturalistiska konstanten fr oanade proportioner nr landskapet
visar sig spegla det helvete som ternns hos Swedenborg och Dante, och frgan lyder: har de "tecknat sina
helveten efter naturen?" (s.223). Frn den jmfrelsevis bagatellartade likheten mellan sngklderna och Zeus
frskrar likheten mellan jordelivet och helvetet hndelsen en plats i den religisa diskursen. Denna vertikala
frskjutning av den naturalistiska konstanten som en form fr "harmonien mellan materien och anden" till den
religisa konstanten kastas ljus ver de tidigare hndelserna i Inferno; pltsligt frstr vi Strindbergs envisa
insisterande p analogierna mellan anden och materien och de hndelser som ftt demonstrera hans eliminering av
"grnserna mellan materien och det man kallade anden" (s.55).
Swedenborgs skildring erbjuder Strindberg ett schemata som tillter den naturalistiska guren att narrativt
utvecklas och drmed ges en betydligt strre transcendental dignitet; den naturalistiska konstanten som ympas p
hndelsen fr funktionen av en frelpare till en naturalism av eskatologiska dimensioner (helvetet r jordelivet).
Den tas nu i ansprk av den religisa diskursen. Den naturalistiska guren tidigare i romanen bereder s vg fr
den stora metafysiska visionen, den har utgjort en gura till den verkliga korrespondensen mellan anden och
materien. Den fungerar samtidigt som en 'uppmjukning', den manar till beredskap infr en analogi som annars
skulle fresta p trovrdigheten.
5. Det ondliga sammanhanget
Den horisontella riktningen
Jag har frskt frilgga de vertikala riktningarna i Inferno som pekar p de hierarkiska skikten i texten. Vi hejdade
oss infr de mer sammansatta formerna fr att introducera de gurer som str i tjnst hos denna riktning. Med de
sammansatta formerna avser jag berttelsens horisontella riktning, allts den som betingar narrationen. Denna
riktning intoneras av dj lu-guren som medvetandegr textens temporala instanser, analogt med de hierarkiska
skikten som frilggs av den vertikala rrelsen. Om den vertikala riktningen upprttar textens 'rum', den plats dr de
diskursiva samtalen kan fras, s utgr den horisontella riktningen textens 'tid', den strcka dr de narrativa
sekvenserna ternns. Detta framgr kanske tydligast av att rrelsen i den horisontella riktningen hejdas nr de
diskursiva samtalen (i form av konklusioner och sammanfattningar) interpunkterar narrationen.
Hur ser d denna horisonella riktning ut? Vi nmnde tidigare att det r hndelsen och tolkningen eller uttydningen
av den, explikationen, som utgr grunden i den arkitektoniska uppbyggnaden av texten. Tillsammans formar de
den transcendentala guren. Eller annorlunda uttryckt: explikationen tilldelar hndelsen dess transcendenta status.
Vi har ocks sett att denna transcendens ibland nns immanent i hndelsen som ett uttryck fr en beredskap, en
trancendental vilja som fregr hndelsen. Konklusionen fr d ocks det dubbla uppdraget att bde artbestmma
hndelsens transcendentala karaktr och att vrdebestmma hndelsens normativa valrer. Explikationen r textens
betydelsespridare. Tillsammans med hndelsen stter de ocks den horisontella riktningens energier i spel.
5.1 Upprepningstvnget
Men explikationen r ocks den fas som stter stopp fr en vidare utveckling av sekvensen. I o m att hndelsen
har tilldelats sin transcendentala status, och dess normativa vrdebestmning identierats, s har den ocks spelat
ut sin roll:
Frargad av detta ovntade slag, eftersom jag var gst p hotellet sedan ett r tillbaka, brjar jag lgga mrke till smsaker som jag
frut ej brytt mig om. En sdan r att tre pianon i de angrnsande rummen trakteras alla p en gng.
Jag sger mig att det r en intrig som gjorts upp av dessa skandinaviska fruntimmer vilkas umgnge jag undanbett mig.
Tre pianon, och jag kan inte byta hotell av brist p pengar.
Jag somnar ursinnig p dessa fruntimmer och p det och med en frbannelse mot himlen.
Fljande morgon vcks jag av ett ovntat buller. Man hamrar p en spik i rummet bredvid min sng. Drefter hamrar man p den
andra sidan.
Tydligen en komplott, lika dum som dessa artistfruar och vilken jag lter passera som en struntsak.
Men nr jag efter frukosten skall ta min vanliga lur p sngen, hrs ett ovsen ver min alkov, s att takgipsen faller ned p mitt
huvud. (s.63)
Hndelsen har fyllt sin uppgift nr den r tmd p betydelse. Det ligger ju i hndelsens (transcendenta) natur att
explikationen tvingas bli lakonisk; det som kan kommenteras r endast den sida som vetter mot vrlden.
Explikationen parasiterar p hndelsen. Mnstret mste upprepas; texten mste matas med en ny hndelse, hela
tiden tvingas alstra ny signikation. Schematiskt kan det beskrivas som a-explikation-b-explikation-c... Det r
detta monotona mnster som hotar berttelsen inifrn, ett upprepningstvng som den narrativa logiken mste
verlista, och Strindberg demonstrerar ett antal variabler med utgngspunkt i strukturen hndelse-explikation fr
att besvrja detta tvng.62Vi ska titta p ngra narrativa gurer som tas i ansprk av denna strategi.
5.2 Sekvensen
De gurer som vi hittills har lokaliserat kan sgas vara frhllandevis 'enkla'. Det r frst nr hndelsens och
explikationens inbrdes positioner differentieras som vi nner de mer sammansatta (narrativa) strukturerna. En
variabel r att invertera den induktiva formeln hndelse-explikation s att hndelsen fr exempliera explikationen:
Det ges gonblick d jag anar att min vistelse i Paris snart skall ta slut och att en ny omkastning i mitt de vntar mig.
Tuppen p korset till Notre-Dame-des-Champs tyckes mig axa med vingarne som ville han yga bort i riktning mot norr. (s.117)
Ur en premiss deduceras en hndelse som fr veriera 'aningen'.Genom att foga hndelse till hndelse som lnkas
samman med den induktiva eller deduktiva explikationen vvs ett intrikat mnster av sekvenser. Det till synes
oordnade mnster som framtrder tillbakavisar upprepningstvngets hot mot trovrdigheten i det att ett antal
variabler konrmerar diskursens sken av tillfllighet. Ett exempel p en sdan sekvens som ger en nstan
geometrisk sknhet r episoden om absinten p terassen till Brasserie des Lilas:
Frmodligen avundas makterna mig denna timme av inbillad lycksalighet mellan klockan 6 och 7; ty frn och med denna afton stres
sllheten av en serie trakasserier som jag nu ej vill tillskriva slumpen.
Den 17 maj sledes, [a]jag nner min plats som jag brukat ha fr mig sjlv sedan nra tv r upptagen /.../
Den 18. /.../ Se! dr gr en full karl frbi /.../ [b]Utan att jag nnu vet hur det gick till r mitt glas omkullstjlpt och tomt.
Den 19 maj. Jag vgar inte g p kaft.
Den 20 maj. /.../ Ovanfr mitt huvud, i samma hus som kaft utbryter en skorstenseld. /.../ [c]tv stora agor lgga sig i mitt glas.
Den 1 juni. /.../ [d]En smborgerlig familj slr sig ned bredvid mig /.../ Kyparen kommer och erbjuder mig en bttre plats /.../ en
otck stank av svavelammonium hotar att kvva mig.
Vad det var! /.../ [e]en avloppsbrunn utmynnade vid trottoarkanten dr min stol var placerad.
[explikation]D frst brjar jag fatta att de goda andarne avsg att befria mig frn en last som fr till drhuset! (s.105-109)
Sekvensen utformas enligt mnstret (variabeln) a+b+c+d+e=explikation. Den horisontella riktningen anges hr
inte bara av hndelsernas kausala beskaffenhet, det r ocks den re-citerade dateringen som borgar fr narrationens
rrelse - och autenticitet.63 Dateringen avgrnsar ocks en lakun i sekvensen (20 maj-1 juni) vars alibi formuleras
som "en lngre tids avhllsamhet". Denna lakun kan d ocks brukas i ett suspensivt syfte:
Den 2 juni. P avenue de l'Observatoire hittade jag tv kiselstenar formade precis som hjrtan. P aftonen fann jag i en rysk mlares
trdgrd det tredje hjrtat /.../
Den 4 juni. /.../
Den 7 juni. /.../
Den 14 juni. Sndag. Jag plockar upp nnu ett stenhjrta och av samma sort som de tre frra, men denna gng hittat i
Luxembourgtrdgrden. /.../
- Det r allts det Heliga hjrtats fest? - Och jag betraktar mina fyra stenhjrtan en smula berrd av detta uppenbara sammantrffande.
(s.111-113)
Sekvensens formel blir d a+b (inskjuten hndelse)+c=explikation. Lakunen fylls med episoden om den danske
mlaren som "darrar som ett medium under hypnotisrens inytande" nr aktanten lgger sin verrock ver hans
axlar. Variabeln inlemmar s en frmmande hndelse i sekvensen och skjuter den initierade hndelsens
fullbordande p framtiden. Vi ska se att denna lakun s smningom kommer att vidgas nr dess temporala
potentialer anammas av den anteciperande och retrospektiva guren. Jag sa tidigare att hndelsen har fyllt sin
uppgift nr explikationen har uttmt dess betydelse. Explikationen parasiterar p hndelsen. Men sekvensen kan
ocks gra bruk av det omvnda frhllandet. Variabeln anlitar d nya hndelser fr att fresta p explikationen och
tvinga den till nya deduktioner:
Ett hrt ljud tilldrar sig min uppmrksamhet, och jag ser att kniven har fallit ned. Jag tar upp den och r noga med att lgga den s att
ingen olycka skall kunna intrffa. Kniven lyftes upp av sig sjlv och faller.
Elektricitet, allts!
Samma morgon sitter jag och skriver ett brev till min mor, i vilket jag klagar ver det dliga vdret och ver livet i allmnhet. Vid
dess ord: "jorden r smutsig, havet r smutsigt, och frn himlen regnar det smuts..."dm om min frvning d jag ser en droppe klart
vatten falla ned p papperet!
Ingen elektricitet! Underverk!
P aftonen, fortfarande vid skrivbordet, skrmmes jag av ett buller frn det hll dr kommoden str. Jag ser efter och mrker att en
vaxduk som jag begagnar vid morgonbaden har fallit ned. Fr att kontrollera hnger jag avsiktligt upp duken igen p ett srskilt stt
som gr att den omjligt kan falla.
Den faller en gng till!
Vad r detta?
Nu riktas mina tankar ter mot ockultisterna och deras hemliga krafter. (s.277)
Schematiskt kan vi teckna sekvensen som a-(primr)explikation-b(sekundr) explikation-c-(primr)explikation.
Det r hr explikationen som spelar huvudrollen. Den tecknar en cirkelrrelse via hndelser med 'fallandet' som
tema. Hndelsen som placeras i centrum av sekvensen(b) utnyttjas symmetriskt i en variabel som annars skulle
framst som en tautologi. Det r allts en subtilare form av upprepningstvngets schema. Variabeln pminner
ocks om den suspensiva rrelsen som utnyttjade lakunen fr att uppskjuta fullbordandet av sekvensen. Denna
frskjutning av en hndelse eller explikation tnjer p sekvensen och skapar utrymme fr den 'rymd' som den
suspensiva rrelsen lmnar efter sig. Vi har sett att den kan nyttjas dialektiskt eller som en lakun dr fr sekvensen
frmmande hndelser tar plats. Men den kan ocks placeras sist i kedjan p en sekvens dr lftet om explikationen
intar explikationens plats:
Emellant har jag drmmar om natten, som frutsga min framtid, varna mig fr faror, avslja hemligheter fr mig. Slunda
upptrder i en drm en frlnge sedan avliden vn och har med sig ett silvermynt av ovanlig storlek. P min frga var detta
besynnerliga mynt kom ifrn? svarade han: Amerikanskt och s frsvinner han med skatten.
/.../ En annan drm och en av strre betydelse visade Jonas Lie hanterande en pendyl av frgylld brons, vars ornament voro rtt
ovanliga.
/.../ Jag uppskjuter till ett kommande kapitel att bertta hur desdigert detta datum den 13 augusti var. (s.93f, min kurs.)64
["En annan drm och en av strre betydelse..." Landquist: "En annan drm med en strre rckvidd..." (SS, s.62). Att denna drm
verkligen fr en"strre rckvidd" framgr av att Strindberg narrativt utnyttjar dess implikationer som en anteciperande gur.]
Sekvensen utformas enligt mnstret: explikation-a-b-(uppskjuten) explikation. Explikationens frtjning vid
sekvensen brister (i och med att den fr en "strre rckvidd" [SS]) och det r kanske inte lngre mjligt att tala om
en sekvens; nr den suspensiva rrelsen skjuter explikationen framfr sig har den redan trtt i tjnst hos den
anteciperande och retrospektiva guren.
5.3 Den anteciperande och retrospektiva guren
Vi r framme vid en temporal ordning dr den suspensiva rrelsen har upplst sekvensen fr att ta i ansprk de
narrativa potentialer den rymmer, de horisontella speglingarna av frvntan och genklang. Om den tidsliga
utstrckningen i sekvensen tidigare har varit obetydlig, blir det nu en frga om att skapa en suspension som i
sekvenens lakun ser - istllet fr en 'plats' fr inskjutna hndelser - mjligheten till betydligt vidare temporala
dimensioner som kan stta dramatiska intentioner i spel. Om vi hos dj-lu guren sg ansatsen till dessa
intentioner - i dess horisontella, tidsliga lokalitet (dock fri frn den i egentlig mening dramatiska funktion som ett
uppenbart kausalt samband skulle tilldela den) - s r det hos den anteciperande och retrospektiva guren just i
egenskap av lftet och uppfyllelsen (i den meningen att lftet erinras) som den dramatiska digniteten ternns. Den
nns ibland uttalad, markrerna fr lftets signikation blir d: "Vi f se i det fljande"(s.145), "mrk, lsare, hur
min bn blir hrd"(s.251), "fortsttningen av denna historiaskall tminstone visa att jag blev bnhrd"(s.105), etc.
Anteciperingen fregriper d kommande skeden. Men anteciperingen kan ocks sammanfalla med retrospektionen.
Nr explikationen till de frsta hndelserna lyder: "Tanken p en tuktan ssom fljden av ett brott instller sig
icke" [SS,s.11], s r det fr frfattarpositionen en retrospektiv markering - fr lsaren anteciperar den en
uppfyllelse; explikationen blir ett lfte om att infernovandringen kommer att tillgodose aktanten med ett schemata
som gr det mjligt att uttrycka denna tanke. Anteciperingen fregriper d kommande explikationer.
En tredje manifestering fr den anteciperande och retrospektiva guren r naturligtvis sjlva hndelsen. Den
hndelse som anteciperas lieras d ocks med explikationen, som frbinder de bgge hndelserna kausalt. Om
hndelserna i sekvensen fungerade som additiva - enligt mnstret A och B - i det att de sammantaget ackumulerade
en implicit Mening som ck sitt manifesta uttryck i explikationen, s fungerar hndelserna i den anteciperande och
retrospektiva guren enligt mnstret om A s B:
Den gamla damens grymhet att skilja mig frn hustru och barn vcker min harm, och i ett anfall av vrede lyfter jag nven framfr
hennes portrtt i olja som hnger ver min sng. (s.197)
Ett femtontal sidor senare:
P ttonde dagen av min vistelse i rosenrummet kommer underrttelse om att mormor vid Donau har blivit sjuk. Hon r angripen av
en leversjukdom, som tfljs av krkningar och smnlshet med nattliga hjrtattacker. (s.215)
Explikationen suger upp de bgge hndelserna, men tar ocks tillfllet att fr aktantens rkning implicera samma
retoriska 'om' och 's' som hndelserna poserar fr:
Den dubbla konsekvensen [om...s] av denna upplysning [frn en bok i magi] blev fljande: [om:]frst mina samvetsbetnkligheter i
frevarande fall nr jag i vredesmod hade lyft handen mot portrttet under uttalande av en frbannelse. [s:]Sedan den gamla
teruppvckta misstanken att jag sjlv var freml fr hemliga nidingsdd frn ockultisternas eller teosofernas sida. (s.217)
Det r den dubbla slutsatsens incitament: aktanten har sjlv lett i bevis det som i ockultistisk terminologi gr under
benmningen "frgringar". Vi ser ocks att den kausala frbindelsen mellan hndelsernas 'om' och 's' frvaltas i
explikationen, men d som en koppling till den religisa diskursens succession, ngern och botgringen:
"Samvetskvalen ena sidan, fruktan den andra; och de tv kvarnstenarne brja mala mig snder och
samman." (s.217)
Frgringstemat tecknar p detta stt en sluten cirkel. Den anteciperande och den retrospektiva guren r en
speglande dualism av frvntan och genklang, som p samma gng frutstter och upphver varandra. Likt
explikationens parasitering p hndelsen (som drfr uttmmer den och frvisar den till ett-redan-frtrt) r
symbiosen mellan den anteciperande och retrospektiva guren en narcissistisk relation som endast lever fram till
det korta gonlicket av igenknning. S lnge de 'ser' varandra i den frvntan den anteciperande guren skapar
och den terklang som genljuder i den retrospektiva guren r deras existens frskrad. De lever p denna 'lnade'
tid som gonkastet utmter. I den blickens utslocknande slumrar det frtrande upprepningstvnget. Det gller
drfr att hlla blicken vid liv i en textens sjlvbespegling. Den slutna cirkeln sammanlnkas med en annan cirkel,
hndelsekedjan ppnas mot en annan hndelsekedja. Det r terigen frgringstemat:
Ehuru jag r okunnig om magiens mest elementra begrepp, viskar en olycksbringande instinkt i mitt ra vad jag borde fretaga med
min lskade lilla dotters portrtt, hon som senare blev min enda trst i en frdmd tillvaro.
Lngre fram skall jag bertta om fljderna av detta tilltag dr det onda syftet tycktes verka genom en symbolisk handling. (s.59)
Anteciperingen r aktiverad, lftet r avfyrat i en ellips mot uppfyllelsen:
P vren, betryckt av mina egna och min kamrats motgngar, ck jag ett brev frn mina barn i frsta ktenskapet, vilka berttade fr
mig att de varit allvarligt sjuka och mst intagas p sjukhus. D jag jmfrde tidpunkten fr denna hndelse med mina brottsliga
experiment, greps jag av fasa fr mig sjlv. (s.83f)
Den retrospektiva guren infriar frvntningarna i anteciperingen. Cirkeln r sluten, blicken slocknad, och den
speglande strukturen r tmd p betydelse. Men lt oss granska den anteciperande guren nrmare. Avstampet
sker inte i hndelsen, utan i explikationen. Motsvarigheten till den lyfta, knutna handen mot portrttet i det frra
exemplet saknas. Det r hr fljderna av en utelmnad hndelse som ska reciteras. Den anteciperande guren
lmnar en blotta i texten, en lakun p vgen mot uppfyllelsen. Det r hr - i den slutna cirkelns ppning - en annan
hndelsekedja kan lnkas:
Sedan jag ltit en valnt gro i fyra dagar, lsgjorde jag embryot som i form av ett hjrta icke strre n en pronkrna sitter inogat
mellan de tv hjrtbladen vilka likna en mnniskohjrna. Dm om min sinnesrrelse d jag p mikroskopets skiva ck se tv sm
hnder, vita som alabaster, lyftade och hopknppta ssom till bn. /.../ Orrliga, utstrckta mot mig liksom besvrjande, jag kan
rkna deras fem ngrar, tummen kortare n de vriga, riktiga kvinnohnder eller - barnhnder! /.../ det var ett ofrnekligt faktum att de
tio ngrarne av mnsklig form tades samman till en bnfallande tbrd: de profundis clamavi ad te! (s.59f)
Vi pekade tidigare p slktskapet mellan den anteciperande/retrospektiva guren och dj lu-guren - mjligheten
att stta temporala energier i spel. De har bgge del i det frutnas id, men dr den anteciperande guren
'annonserar' minnet av den r dj lu-guren erinringens ort. Hndelsen ovan lnkas in i frgringstemat, den br
med sig en bn om uppskov, en vdjan som mellan lftet och uppfyllelsen strcker hnder mot bgge (har d
redan den frgrande handen lyfts?). Men den r ocks den begynnande lnken p en annan kedja, incitamentet till
dj lu-gurens erinran. Vi erinrar oss hndelsen (dj lu) nr frfattarpositionen fster aktantens blick (dj vu)
p den engelska damens tavla: "Hon har mlat en serpentindanss som liknar en valnt eller en hjrna."(s.109f)
Reminiscensen av hndelsen vcks ter till liv ett sjuttiotal sidor lngre fram (om n den kanske tar vgen via
serpentindanssen fr att lokalisera ekot):
P eftermiddagen fres jag till mormodern som bor i den till villan hrande stugan, det lilla hus dr mitt barn fddes. /.../
valntstrdet som jag planterat dagen efter Christines fdelse har frsvunnit. "Livets trd" som man kallade det, r dtt. (s.271f)
Sammanfattning: till den speglande strukturen antecipering-retrospektion (som r en sluten cirkel i den betydelsen
att nr den retrospektiva guren infriar den anteciperande gurens 'lfte' r den i en mening fullndad) lnkas en
hndelse som som gr i tv riktningar (frn den punkt p denna cirkel dr hndelsen intrffar), dels mot den
retrospektiva gurens uppfyllelse, dels mot dj lu-kedjans erinringsorter. Denna till-lnkning (eller 'dockning')
utnyttjar den ppning som den anteciperande guren blottar i utelmnandet av sjlva frgringshandlingen. Den
ppnar ocks den (sjlv-)speglande strukturen fr en betydligt vidare signikation (betydelsespridning).
Vidare: det monotona srdrag som denna hndelsemttade text ltt skulle kunna generera motverkas av en
medvetenhet om det upprepningstvng som hotar berttelsen inifrn. Grundmnstret (hndelse-explikation) faller
ltt (alltfr ltt, vet Strindberg) p plats i texten, det r ju denna struktur som han har till sitt frfogande: 'ngot
mrkligt har hnt' - 'vad kan det betyda?', etc. En sdan iteration skulle naturligtvis inverka p trovrdigheten,
romanen skulle framst som 'konstruerad'. Det r drfr Strindberg mste komplicera frhllandet mellan hndelse
och explikation. Och paradoxen intrffar: han 'konstruerar' variabler fr att dlja romanen som konstruktion. Vi
har uppmrksammat ngra representativa sekvenser som har tillkommit fr att modulera grundstrukturen. Vi
skisserar dess stationer som dialektiska: hndelse-explikation (parasiterar p hndelsen) = sekvensen. Samma
mnster upptrder i de exempel vi sett ovan: anteciperingen-retrospektionen (parasiterar p anteciperingen) = till-
lnkningen, 'dockningen'.
5.4 Hndelsens rytmiserande funktion
Tempo och frekvens
Men hndelsen har ocks en rytmiserande funktion; hndelsen r berttelsens pulsslag, den horisontella rrelsens
motor. Detta mrks tydligt i frhllande till explikationen. Hndelsen initierar en riktning, en energi stts p drift
och ackumuleras i nsta hndelse... Men rrelsen hejdas nr explikationen fngar upp hndelsen; det diskursiva
samtalet (explikationen, sammanfattningen, utvrderingen) r en kpp i narrationens roterande hjul. Det r hr vi
nner upprepningstvngets genes. Och kanske r det i de rytmiserande mjligheterna detta (miss-)frhllande
avtcker som upprepningstvngets alla ansikten kan ges de (musikaliska) drag som vi kallar tempo.
Tempot betingas allts av hndelsefrekvensen. Hndelsens ackumulativa verkan r den kraft som driver berttelsen
framt. Denna rrelse kan hejdas (tillflligtvis) av explikationen, och stts i rrelse igen genom att texten 'matas'
med en ny hndelse (texten r i den meningen en kropp). Men rrelsen kan ocks upphra d inga hndelser
tillfrs. Den sker d en vilopunkt (den blir i musikalisk mening fermatisk) dr en utvrdering av hndelserna kan
ges utrymme. Den fermatiska vilan r det diskursiva samtalets ort. Vi nner den t ex i kapitel 15, Vedermdor:
Swedenborg har, genom att upplysa mig om den rtta naturen av de fasor som drabbat mig under sista ret, befriat mig frn de
elektriska ingenjrerna, de svarta magikerna, frgrarne, de avundsjuka guldmakarne, och frn galenskapen. Han har anvisat mig den
enda vgen till rddning: att ska demonerna i deras hlor, inom mig sjlv, och att dda dem genom... nger. (s.293)
Det nns tre 'befrielser' i den hr sammanfattningen som ocks avskaffar hndelsen (i det att den inte lngre
behvs som medium fr transcendenta meddelanden):
1. De ockulta motstndarna; "de elektriska ingenjrerna", "de svarta magikerna", "frgrarne", "de
avundsjuka guldmakarne" vinner inte lngre ngot p att utva ptryckning genom hndelsen.
2. Makterna; Swedenborg har visat att demonerna r vlvilliga "tuktoandar". Deras ingripanden behvs inte
lngre nr den rttavgen betrtts.
3. Strindberg sjlv; om hndelserna har varit ett uttryck fr "inbillningskraften", om det r "demonerna" inom
honom som projicerat det transcendenta innehllet p hndelsen, s blir hndelsen verdig nr ngern
trder i kraft.
De potensiella generatrerna fr hndelsens transcendens har allts varit trefaldiga. Dessa har sttt som garanter
fr sjlva transformeringen av hndelsen till transcendental gur. De avskaffas nu en efter en (ja t o m den
postulerade galenskapen) d premisserna fr att en transcendens ska ga rum har frverkligats (det nns inga
transcendentala gurer i kapitlet).
Vi bevittnar hur texten dekonstruerar sig sjlv, visar p sitt motoriska innanmte, och under denna frevisning om
vad som egentligen driver texten har tempot sjunkit s pass att den sjlv redan stannat. (Textkroppen matas inte
lngre med ngon hndelse. Den sprattlar till vid de ftaliga hndelser som vntar, men inte ens Gustav Adolf i
kakelungnsaskan frmr hlla den vid liv.)
Men nr slr d pulsen som hrdast?
Vi har sett att tempot betingas av hndelsefrekvensen. En hndelse initierar en riktning och rrelsen hejdas av
explikationen. Vi sg ocks i sekvensen hur detta mnster kringgs genom att explikationen skjuts p framtiden
genom den additiva, ackumulativa hndelsekedjan. Detta fr inte bara till effekt en stegrad intensitet (ackumulativ
d det transcendentala innehllet i egentlig mening r den energi som driver den horisontella, narrativa rrelsen
framt), utan ocks ett stegrat tempo:
[1] Det brjar med att det i rummet bredvid mitt p nedre botten, vilket str ledigt och omblerat, hopas saker vilkas anvndning jag
inte kan frklara. En gammal herre med gr och elaka gon som en bjrn br dit tomma varuldor, pltar av jrnbleck och andra
freml av obestmd natur.
[2] Samtidigt brjar ter bullret frn rue de la Grande Chaumire ver mitt huvud; man slpar trossar, man bultar med hammare
alldeles som om man frberedde uppsttandet och installeringen av en helvetesmaskin efter nihilisternas metod.
[3] Vid samma tid ndrar hotellvrdinnan, som varit mycket frekommande i brjan av min vistelse, sitt stt, spionerar p mig och
inlgger ngot frsmdligt i sin hlsning.
[4] Vidare kommer nya hyresgster i vningen ovanfr mig. En gammal tystlten herre vars tunga steg jag knde vl igen r ej lngre
kvar. Som rentier och pensionerad, bor han i huset sedan mnga r, och han har inte rest bort, bara bytt rum. Varfr?
[5] Tjnsteickan som stdar mitt rum och serverar mina mltider har blivit allvarsam och kastar frstulet blickar fulla av medmkan
p mig.
[6] Nu, och dessutom rakt ovanfr mig, r det ett hjul som gr runt, runt hela dagen.
Dmd till dden! Det r mitt bestmda intryck. (s.143)
Hndelserna lnkas till varandra, det nns inte tid fr att bryta allvaret och hejda rrelsen fr explikationen (som
fr vnta tills eftert). Vi benner oss i romanens hjrta65 dr pulsen slr som hastigast. Det r hrifrn som
tempot succesivt sjunker mot en brjan och mot ett slut.66
Vi har tittat p hndelsens rytmiserande funktion i kapitlet "Vedermdor"(XV), dr det diskursiva samtalets
utrymme p hndelsens bekostnad resulterar i ett mycket lngsamt tempo. Vi har ocks sett hur
hndelsefrekvensen i brjan p kapitlet "Helvetet"(VII) driver upp ett mycket hgt tempo. Om vi ser p Inferno i
dess helhet67 - 16 kapitel och en epilog - s nner vi den hgsta hndelsefrekvensen i romanens centrala kapitel,
"Skrselden"(VI) och "Helvetet"(VII). P var sin sida om detta (epi-)centrum sjunker frekvensen, i tv kapitel
saknas den helt (IV, XV). S ven i epilogen. Den narrationskurva som framtrder visar tydligt hndelsens
rytmiserande funktion och hur Strindberg utnyttjar tempot och frekvensen som en dramatisk/musikalisk struktur.
Resum
1. Det sjlvbiograska projektet.
Den litteratur som behandlat infernoperioden uppvisar en oskerhet infr var referensen fr en tolkning ska skas.
Strindbergs frskran om Infernos autenticitet, som den "oordnade" framstllningen skulle vertyga om, har
genererat en mngd kommentarer som med olika tyngdpunkt i livet eller dikten bidragit till att kodiera den
polemiska frgan. Drmed har ocks romanens estetiska struktur kommit i skymundan.
Som ett resultat av och beroende p var kommentarerna har frlagt tyngdpunkten fr sin tolkning, har synen p
Inferno som sjlvbiogra komplicerats. Sjlvbiogran har ocks genom nyare forskning visat sig vara behftad
med bde inre och yttre svrigheter. De yttre svrigheterna har visat sig vid frsken att avgrnsa den mot
nraliggande former, precisera dess 'sjlvbiogratet', och p s stt upprtta en kanon som kommentaren kan
hnvisa till; de inre svrigheterna berr sjlvbiograns ontologiska frutsttningar - referentialiteten och
representationen av identiteten. Problemen kan belysas dels utifrn lsarens, dels utifrn frfattarens horisont
genom att koppla frgan till en diskussion om genrefrstelse, samt underska sjlva referentialitetens
frutsttningar.
Philippe Lejeunes teoretiska arbeten r ett frsk att genrebestmma sjlvbiogran utifrn frfattarens frhllande
till lsaren. Hans paktmodeller har som sin utgngspunkt den typ av kontrakt frfattaren sluter med sin presumtiva
lsekrets fr att initiera en viss lsart. Hans Robert Jauss grundar med begreppet "frvntningshorisont" denna
receptionsestetik i ett vidare historiskt sammanhang, som inte bara tar hnsyn till formella strategier. Hos Lejeune
r det dock formalistiska kriterier - med utgngspunkt i frfattarens kontraktuella frfarande - som ligger till grund
fr en genrebestmning. Med hjlp av triaden frfattare-berttare-huvudperson, och frfattarens signatur som
borgar fr identiteten mellan dessa, har Lejeune uppstllt sina sjlvbiograska hybridformer. Det r ocks hr, i
identitetstanken, som kritiken mot honom har siktat in sig. Denna kritik har visat p de implicita komplikationerna
hos sjlvbiogran i det att den problematiserat den process som referentialiteten och representationen av identiteten
genomgr nr den med sprkets hjlp ristar sitt 'jag' i diskursen.
Den poststrukturalistiska kritiken har sett komplikationerna i den lsart som satte likhetstecken mellan autos (jaget)
och bios (livet). Istllet har man riktat uppmrksamheten mot den andra lnken i den etymologiska kedjan: bios -
graphe; det liv som frfattaren refererar till framtrder inte genom ett transparent sprk, eftersom sprket sjlvt r
refererande, gurativt. Livet stiger inte fram i skriften som en mnniska vi knner igen bakom en glasvgg; det
framtrder endast ikldd den gur som gr under beteckningen 'att ge sprklig drkt', det stps i sprket till en
lingvistisk gur - jaget blir, med Barthes ord, en "pappersvarelse". Det sjlvbiograska projektet tvingas att ta
omvgen via metaforer och troper, och fr Paul de Man blir sjlvbiogran, som ett dokument ver en autentisk
sjlvframstllning, drfr en omjlighet d den bygger p en "tropologisk substitution".
Men detta hindrar inte sjlvbiogran frn att existera, som Lejeune ppekar. Men precis som sprket har genren
ocks sina matriser som stper det framstllda livet i sina former, sin retorik som frfattaren tvingas frhlla sig
till. Den sjlvbiograske frfattaren stiger in i den litteraritet som redan nns kodierad i den sjlvbiograska
formen, och hur han frhller sig till den, vilka retoriska medel han tar i ansprk, reser drfr svrigheter fr den
som sker xera genregrnserna. Som de Man ppekar tycks varje sjlvbiogrask diskurs utgra ett undantag
frn normen. Den sjlvbiograska intentionen blir dremot synlig i hur frfattaren frhller sig till normen.
Men sjlvbiograns ansprk p autenticitet kompliceras ytterligare av de frestllningar om jaget som
referentialiteten bygger p - livet framstllt enligt identitetens matriser, som en ontologisk enhet i det frutna som
det r mjligt att referera till. Med sin subjektkritik hnvisade Nietzsche till subjektet som en konstruktion, en
ktion, som en kompromiss mellan potentiella identiteter. Nietzsches tanke r att identiteten inte r ngot givet,
utan ngot som vi stndigt skapar. Fr sjlvbiograns del skulle det innebra att subjektet skapasi det
sjlvbiograska projektet, som den i grunden ktiva frmga hos frfattaren att av disparata element frn mjliga
identiteter sammanstlla en enhetlig bild.
Det nns ocks berringspunkter mellan det sjlvbiograska projektet och en psykoanalytisk praxis. Freud
uppmrksammade att analysandens minnesbilder mindre var knutna till 'verkliga' hndelser, n som en berttelse
om det frutna dr hndelserna ck en sorts symbolisk representation. Denna berttelse var drfr inte en
mimetisk upprepning av hndelserna eftersom minnet med sina matriser (fragmentariskt, symboliskt,
representativt) - precis som sprket och genren - stllde sig emellan det betecknande (analysanden) och det
betecknade (hndelsen). Analogierna till det sjlvbiograska projektet blir hr tydliga: ett 'd' tolkas i ljuset av ett
'nu', drav den pendlande rrelsen mellan det diskursiva och det narrativa. Den sjlvbiograske frfattaren skriver
sitt 'd' genom det tolkningslter hans 'nu' tillhandahller, men med viss rtt kan man ocks hvda att han tolkar sin
nuvarandesituation i det svaga ljuset frn det frgngna.
Denna i grunden lingvistiska frmga att framstlla det frutna fr hos Jacques Lacan en vidare betydelse. I hans
nylsning av Freud tar subjektiviteten plats i det omedvetna. Med hjlp av den strukturella lingvistiken visar Lacan
att det omedvetna r strukturerat som ett sprk och drfr kan underskas utifrn lingvistiska strukturer. Med sin
teori om spegelstadiet introducerar han "den Andre" (l'Autre), orten fr en ursprunglig frlust som hdanefter
stter sitt mrke i subjektet i form av en vara-brist. Om subjektet hos Lacan r det talande subjektet som frsker
benmna sin vara-brist, s r metonymin begrets trop som hela tiden skjuter det betecknade framfr sig. Det
frutna ligger i den meningen hos Lacan i framtiden, i det som subjektet kommer att tala. Som Lacan framhller
gller detta ocks den skrivna diskursen; frfattaren fortstter att skriva; nr vi tror att vi har fngat Strindberg i
Inferno r han i sjlva verket redan p vg till Damaskus.
Det sjlvbiograska projektet r allts svrt att genrebestmma. Det r ocks behftat med komplikationer vad
betrffar de ontologiska ansprken. Det sjlvbiograska i Inferno blir drfr inte hur Strindberg mimetiskt
framstller sitt jag, utan snarare hur han retoriskt skapar det. Men retoriken stller ett dubbelt krav och blir synlig
nr Strindberg tidvis hamnar i konikt mellan den genetiska och den ktiva trovrdigheten.
2. Den Stora Oredan.
Makterna meddelar sig med Strindberg genom tecken. Hndelsen rymmer transcendenta vertoner som frvaltas
genom en stndig hermeneutisk aktivitet. Fr att inte associeras till den strukturella lingvistikens "tecken" anlitade
jag istllet termen den transcendentala guren och denierade den som en betydelsemttad hndelse som
indikerar en transcendental logik.
Strindberg r allts en utvald,68 och han har att strukturera frstelsen fr denna utvaldhetens srart bde fr
lsaren och den ktiva positionen. Fr denna position introducerade jag Greimas term aktant fr att
uppmrksamma huvudpersonen som ett 'textuellt' jag, en roll som endast svarar mot en berttelsestruktur.
Strindberg vet att hans projekt r beroende av hur han lyckas framstlla denna position som identisk med
frfattarpositionen. Men vi sg ocks exempel p hur den retorik han anvnder sig av istllet hotar att framhva
diskrepansen dem emellan. Men retoriken gller inte bara den genetiska trovrdigheten. Den strukturella
medvetenheten nedtonas genom att en "litterr planlggning" bakom projektet avfrdas. Struktureringen av de
transcendentala gurerna frstrker ocks berttelsens till synes planlsa, oordnade karaktr. Men denna
"diskontinuitet" hotar ocks berttelsen inifrn, och Strindberg tvingas balansera sin framstllning mellan den
'oordnade' och den 'ordnade' principen. Ett retoriskt grepp av Strindberg fr att motverka denna diskontinuitet och
skapa trovrdighet fr en transcendental sannolikhet r den sorts vittnesfunktion som inltrerar lsakten med dj
lu-guren. Dessa transcendenta konnotationer fller s en 'rest' och Strindberg frvaltar de ironiska mjligheter de
rymmer i en ktionalisering av dubbelgngarmotivet.
3. Det strukturala uppdraget.
Med hjlp av Piagets termer ackommodation och assimilation belystes den tolkande aktivitet som fregr
hndelsens inrangering i den transcendenta ordningen. Jag prvade att tillmpa tolkningsfaserna utifrn den
succession som Todorov tillskriver dem i mtet med en frmmande sprklig utsaga. Vi sg d att den
strindbergska tolkningsprocessen prglas av en beredvillighet att anpassa hndelsen till de tolkningsmnster han
redan besitter. Jag prvade ocks ett resonemang huruvida tolkningen i viss mening producerar det som ska
tolkas, och frskte visa p de konsekvenser detta fr fr den transcendentala gurens strukturering i berttelsen.
Denna strukturering fr en vidare rckvidd med Swedenborg som ett nytt schemata-objekt - en assimilering blir
mjlig som leder till berttelsens vergripande kursndring. Vi sg ocks prov p hur Strindberg utnyttjar detta
schemata narrativt.
4. Det ondliga sammanhanget - den vertikala riktningen.
Jag frskte hr peka p de hierarkiska skikten i texten som ger berttelsen dess vertikala riktning. Denna riktning
intoneras av den positiva-negativa axeln, allts den vrdebestmning som explikationen tilldelar hndelsen. Vi sg
ocks hur Strindberg med hjlp av en transcendental grammatik (hstskon, regnbgen) narrativt spelar med denna
gur.
Med termen konstant avsgs hndelsens formering och gruppering till terkommande motivkretsar, och vi
uppmrksammade i detta sammanhang den transcendentala gurens transitiva egenskap, den betecknande
verksamhet som pekar utver hndelsen och blottlgger de hierarkiska skikten. P hndelsen kan s en frmmande
konstant ympas, och med denna strategi kan Strindberg inordna en vetenskaplig strvan i en gudomlig plan och
verbrygga avstndet mellan den vetenskapliga och religisa diskursen. Strindbergs vilja att sudda ut grnserna
mellan anden och materien utnyttjas p liknande stt fr att pvisa den naturalistiska konstantens eskatologiska
dimensioner.
5. Det ondliga sammanhanget - den horisontella riktningen.
I den horisontella riktningen frskte jag frilgga textens temporala instanser med hjlp av de mer sammansatta
strukturer som med utgngspunkt i hndelsen och explikationen lgger grunden till den arkitektoniska
uppbyggnaden av texten.
Fr att motverka det upprepningstvng som med grundmnstret hndelse-explikation hotar berttelsen inifrn,
demonstrerar Strindberg ett antal variabler. Genom att differentiera hndelsens och explikationens symmetriska
positioner, utvecklar Strindberg ett antal sekvenser, som samtidigt fr ge std t den "oordnade" framstllningen.
Sekvensen rymmer ocks mjligheten att stta temporala energier i spel. Med den anteciperande och retrospektiva
guren - som brare av lftet och uppfyllelsen - ck berttelsen en strre dramatisk dignitet. Men vi sg ocks att
dessa gurer r en speglande struktur av frvntan och genklang, vars existens frutstter varandra. Precis som
explikationen parasiterar p hndelsen, och stndigt hotar att vcka det slumrande upprepningstvnget, slcker den
retrospektiva guren blicken hos lftet, och vi sg exempel p hur Strindberg genom att lnka en annan
hndelsekedja i den tidsrymd som blicken utmter, frsker hlla den vid liv.
Jag pekade ocks p hndelsens rytmiserande funktion och hur en dramatisk/musikalisk struktur dikterar
narrationskurvan. Berttelsens tempo betingas allts av hndelsefrekvensen. Ur denna funktion kan det diskursiva
samtalets ort hrledas; hndelsefrekvensen sjunker till frmn fr en sammanfattning och utvrdering av
hndelserna.
NOTER
1. Strindbergiana. 1987:2, s.72.
2. Se Diskursens ordning (L'ordre du discours), Stockholm/Stehag 1993. Diskurs (fr. discours) brukar beteckna
ett yttrande, i tal eller skrift. Foucault anvnder ocks termen fr att beteckna dels de kommentarer som en
primrtext genererar, dels den srskilda disciplin dessa kommentarer kan inordnas under. "Diskursens ordning"
str hos Foucault bl.a. fr en sorts initiationsrit som den som vill yttra sig har att underordna sig. Diskursen
upprtthller ocks demarkationslinjen mot andra epistem (fr att deniera sig sjlv). Denna avgrnsning prglar
ocks diskursens metodik; fr att ngot ska kunna deinieras, mste ngonting uteslutas. Diskursen efterlmnar s
'rester'. Den psykopatologiska diskursen har p detta stt denierat sig sjlv (som en avgrnsad disciplin) nr den
som sitt studieobjekt avgrnsat (institutionaliserat) de 'sjuka' frn de 'friska'. Det r utifrn dessa 'rester' som
Foucault sammanstller sina institutionskritiska analyser.
Kanske kan man betrakta Infernos estetiska struktur som en sdan 'rest' hos de diskurser som hllit liv i den
polemiska frgan; romanens intratextuella vrld har s att sga avgrnsats med samma medel som har denierat
frfattarens mentala tillstnd.
3. Michael Robinson, Strindberg and Autobiography. Writing and Reading a Life. Norwich 1986, s.7.
4. Jag lter den andra lite godtyckligt fretrdas av Gunnar Brandell, som i tredje delan av sin stora
Strindbergbiogra polemiserar mot vad han kallar "den nyare skolan".
5. Att Inferno med Lagercrantz' formulering r en "biogra" r en distinktion som vi ska frska precisera i det
fljande. Fr som vi ska se lngre fram handlar i viss mening alltid sjlvbiogran om ngon annan.
6. Anders Olsson, Den oknda texten. Stockholm 1987, s.121. Se ocks Derridas The Ear of the Other (L'oreille
de l'autre) som innehller ett seminarium om sjlvbiogra. University of Nebraska Press, Lincoln/London 1985.
7. On Autobiography. University of Minnesota Press 1989.
8. "Autobiography As De-Facement" i The Rhetoric of Romanticism. Columbia University Press 1984, s.71.
9. ibid. s.70.
10. Ann-Charlotte Gavel Adams har i "The Generic Ambiguity of August Strindberg's Inferno: Occult Novel and
Autobiography" (ak avh, Washington 1990) underskt Infernoutifrn en sdan genre- och receptionsestetisk
modell. Hon uppmrksammar komplikationerna i Lejeunes paktmodell, men ser ocks vrdet i den fr att
analysera Strindbergs genreintentioner i Inferno. Gavel Adams menar att Strindberg addresserade frsta halvan av
Inferno till en fransk publik, vlorienterad i ockultistiska idstrmningar, men fr o m kapitlet "Swedenborg" ven
ck en presumtiv svensk lsekrets fr gonen. Detta kontraktuella frfarande frlnar, enligt Gavel Adams,
Inferno dess dubbla genretillhrighet - ockultistisk roman och sjlvbiogra. Enligt min mening lter sig Infernos
vergripande kursndring bttre frklaras av att Strindberg narrativt utnyttjar Swedenborg som ett nytt
tolkningsmnster (schemata). Se ven not 57.
11. Lejeune, a.a., s.29.
12. ibid. s.4.
13. ibid. s.5.
14. Jmf Lejeunes frsk att nrma sig Jauss i avsnittet "Normative Function", ibid. s.147-152.
15. "Literary History as a Challenge to Literary Theory" i New directions in Literary history (utg. R. Cohen).
1974, s.11. Fr en bredare presentation av Jauss receptionsestetik, se Horace Engdahls "Litteraturens historia som
hermeneutiskt problem" i antologin Hermeneutik. Stockholm 1977.
16. Jauss, ibid, s.18.
17.Se Paul Jays studie ver olika strategier fr sjlvrepresentation i Being in the text. Self-Representation from
Wordsworth to Roland Barthes. Cornell Univerity Press, Ithaca/London 1984.
18. S/Z. Lund 1975, s.224f.
19. "Autobiography As De-Facement", a.a., s.69.
20. ibid. s.69.
21. ibid. s.71.
22. ibid. s.81.
23. ibid. s.81.
24. Per Stounbjerg, "Sjlen, livet och formerna" i Sjlvbiogra, kultur, liv. Stockholm/Skne 1992, s.33.
25. "Autobiography As De-Facement", a.a., s.68.
26. Jmf Lejeunes kommentar till Barthes sjlvbiograska diskurs Roland Barthes par Roland Barthes: "/.../ it
seems to be the anti-Pact par excellence and proposes a dizzying game of lucidity around all the presuppositions of
autobiographical discours - so dizzying that it ends up giving the reader the illusion that it is not doing what it
nevertheless is doing." A.a. s.131.
27. Stounbjerg, a.a., s.34.
28. ibid. s.34.
29. Det ligger en ironi i att sjlvbiograns glansperiod sammanfll med romantikens kult av jaget, med tanke p att
det r 'samma' jags ontologiska status som blivit freml fr kritik frn Nietzsche och framt.
30. Drmtydning. Stockholm 1960, andra upplagan, s.25.
31. Jmf intresset fr fragmentet som en av romantikerna omhuldad litterr form. (Se t.ex. Horace Engdahls
"Anteckningar om fragmentet" i Stilen och lyckan. Stockholm 1992.)
Som framstllning av ett medvetande (eller o-medvetande) svarar fragmentet mot en modern upplevelse.
Fragementet bevarar den frbiilande bilden som skulle gtt frlorad i en annan, mer logiskt strukturerad
(klassicistisk) framstllning. Dess kronologi r det frlorade, framstllt som tid.
32. Citerad efter Robinson, a.a., s.80.
33. Jmf Bergsons lososka underskning av minnesfunktionens betydelse fr vrt stt att strukturera
erfarenheten. Det blev ocks denna syn p minnets funktion som lg till grund fr Prousts A la recherche du
temps perdu. I hans tskiljande mellan det frivilliga minnet (la mmoire volontaire) och det ofrivilliga minnet (la
mmoire involontaire) inryms ett sjlvbiograskt projekt som spelar med denna minnesfunktion. Se Walter
Benjamins "Om ngra motiv hos Baudelaire" i Bild och dialektik. Stockholm/Skne 1991, s.114-116.
34. Fr en introduktion till Lacan, se Jurgen Reeders Tala/lyssna. En ess om den specika skillnaden i Jacques
Lacans psykoanalys. Stockholm/Stehag 1992.
35. crits. Spegelstadiet och andra skrifter. Stockholm 1989, s.125.
36. ibid. s.27-36.
37. ibid. s.113.
38. ibid. s.132.
39. Lejeune, a.a., s.132.
40. S blir "The autobiographical pact" till "The autobiographical pact (bis)" nr Lejeune reviderar och omarbetar
sin teori. Ibid. kap. 1 och 6.
41. Gsta Harding, "Sin egen psykiater" i BLM 1963, 32:7, s.558.
42. crits, a.a., s.83.
43. Johan Cullberg, Skaparkriser. Strindbergs inferno och Dagermans Stockholm 1992, s.111.
44. Fr att inte associeras till den strukturella lingvistikens "tecken" anvnder jag i fortsttningen termen den
transcendentala guren.
45. Jag citerar frn korrekturet till Inferno fr nationalutgvan av Samlade Verk som nu r under utgivning.
Almqvist & Wiksell, Stockholm 1981-, s.271 (sidhnvisningar ges i fortsttningen i den lpande texten). Vid
enjmfrelse med John Landquist utgva i Samlade Skrifter (1914), r det dock vissa differenser som fr
betydelse fr min analys. Jag kommer drfr nr jag funnit det ndvndigt att ven citera dennes edition. Jag
hnvisard till Samlade Skrifter som SS.
Fr skillnaden mellan den svenska och franska versionen vad betrffar den vergripande struktureringen av
Inferno - som fr betydelse fr min analys - se not 66.
46. 'Huvudperson' r naturligtvis en anvndbar beteckning fr denna position.Men eftersom den sjlvbiograske
frfattaren - som subjekt - samtidigt ocks blir objekt i sin egen diskurs, ngon annan som blir utsatt fr
frfattarens forskande blick - r Greimas term i det hr avseendet betecknande. Fr Greimas r aktanten
huvudperson s till vida att han svarar mot den berttelsestruktur som rollen tilldelar honom: "As actors, they can
be considered as thematic roles, that is to say, as discoursive subjects that can assume narrative trajectories for
which the text only indicates possible places of realization." A.J. Greimas, Maupassant - TheSemiotics of Text
(Maupassant: la smiotique du texte), Amsterdam/Philadelphia 1988, s.14.
Aktanten avser d inte, med Paul Ricours ord, "personerna som psykologiska subjekt med en egen existens, utan
de roller som svarar mot formaliserade handlingar. Aktanterna denieras endast med hjlp av handlingens
predikat, genom satsens och berttelsens semantiska axlar: aktanten r den som handlar, den mot vilken man
handlar, som behandlas, med vilken man handlar etc.". Frn text till handling. Stockholm/Stehag 1992, s.51.
47. James Olney, Metaphors of self. Princeton University Press 1972, s.32.
48. August Strindbergs brev (utg. Torsten Eklund). Stockholm 1969, X1:3411.
49. Det blir i det hr avseendet ocks mjligt att uppmrksamma Inferno under en socio-psykologisk synvinkel.
En sdan lsning skulle d betrakta erfarenheten ur tv synvinklar. Fr en frfattare som Strindberg var hans liv
och upplevelser material fr en poetisk bearbetning ("omsmlta till poesi de mest alldagliga och naturliga
hndelser") - han betraktade sina erfarenheter som ett personligt kapital. Nr detta hotade att uttmmas knde han
sig tvingad till nya insttningar, i form av utsatta positioner (infernoperioden). Robinson har freslagit en sdan
tolkning: "/.../ in relieving himself of what he has lived, the proffessional writer consumes his experience and
hence needs constantly to renew his primacy material if he is not to become, or appear to become, 'written out'".
A.a., s.114.
Den andra synvinkeln skulle ta hnsyn till sjlvbiograns marknadsvillkor, en lsning som i Marx och Walter
Benjamins efterfljd uppmrksammar det sjlvbiograska projektet som en varuform dr sjlslivets rrelser skrivs
in i en vidare ekonomisk struktur som ett uttryck fr den "jagets ekonomi" - med Ulf Olssons uttryck - som har att
kalkylera med autenticiteten. Se "I varans inferno", BLM 1990:1.
Marknaden som en av sjlvbiograns matriser: sjlvbiogran fokuserar frfattaren - sjlslivet blir en vara och
frfattaren tvingas kalkylera med detta nr han avstter sin bok p marknaden. Den trovrdighet som den
sjlvbiograske frfattaren utbeder sin produkts vgnar r direkt avhngig marknadens villkor.
(Det skulle hr kanske vara mjligt att tala om ett meta-kontrakt; Strindberg frvaltar lsarens frdomar om honom
(vansinnet) i en litterr process; romanen spelar med den kontext som inbegriper lsarens frvntningar. Sjlslivet
som hrdvaluta.)
50. Jmf de Mans lsning av Baudelaires dikt Corrspondances i "Anthropomorphism and Trope in the Lyric" i The
Rhetoric of Romanticism. A.a. de Man visar dr hur retoriken underminerar den litterra textens avsedda budskap.
Texten dekonstruerar s att sga sig sjlv inifrn.
51. Jmf Lejeunes dinition av "kontraktet" som en identitet mellan frfattaren-berttaren-huvudpersonen. Om den
lsning jag gr utgr frn den retoriska konstruktionen av identiteten, mste kilen sttas ngonstans i triaden. Jag
sammanfr drfr frfattaren och berttaren till 'frfattarpositionen', den som retoriskt skapar en ktiv position t
sig i romanen medhjlp av aktanten.
52. Gunnar Brandell, Strindberg - ett frfattarliv. Tredje delen, Stockholm 1983, s.241.
53. Hos Barthes har "dj lu" ftt betydelsen av en texts stereograska mngfald, ssom den r vvd av en mngd
kulturella koder och citat. Detta r fr Barthes innebrden i intertextualitet. "Frn verk till text" i Kris, nr. 28, s.50.
Att jag hr lnar Barthes term fr de ekon som genomkorsar varje text, som ngonting 'redan lst', fr inte
frknippas med hans intertextualitetsbegrepp i vidare bemrkelse. Jag brukar de franska termerna enbart som
ngot 'redan sett', 'redan lst', som en sorts vittnesfunktion Strindberg lgger lsaren.
54. Jmf Brandell: "Slktskapen med nu bortglmda anrer i sekelslutets Paris ligger i ppen dag - Marie-Claire
Bancquarts nyckelord fr denna skola, "diskontinuitet", passar vl s bra p Strindbergs skildring." Strindberg -
ett frfattarliv, a.a., s.246.
55. Signikation i Barthes mening, som "den process varur betydelsen framgr, men inte betydelsen sjlv".
Kritiska esser. Uddevalla 1967, s.283.
56. Se Tzvetan Todorov, Symbolik och tolkning. Stockholm/Stehag 1989, s.29f. Todorov har anvnt sig av Piagets
termer fr att belysa tolkningsteoretiska frgestllningar. Jag utgr frn hans resonemang fr en vidare diskussion
runt de tolkningsmnster som Strindberg uppvisar nr han i mtet medden betydelsemttade hndelsen lser in en
transcendental logik.
57. Swedenborg r kanske det tydligaste exemplet p hur ett schemata utnyttjas narrativt, som romanens
vergripande kursndring; som en assimilering som verkar retrospektivt utifrn frfattarpositionen fr hndelserna
i det frutna sin frklaring. Jmf Stockenstrm: "Vad Strindberg funnit hosSwedenborg r ju i sjlva verket en
bekrftelse p sin egen mystiska syn. Alla de sllsamma hndelserna i det frutna hade realitet. Det var inte
mnniskors frfljelser. Det var inte heller onda makters verk. Det var tuktoandar, som pinat och plgat August
Strindberg." Ismael i knen. Strindberg som mystiker. Uppsala 1972, s.90.
58. Job och Jakob fr hr symbolisera polerna i den positiva-negativa axeln:"Vad r d detta? Jakob, som brottas
med den Evige och utgr ur striden ngot frlamad men med vunnen krigarra. Job, stlld p prov, och
framhrdande i att rttfrdiga sig infr straff som lagts honom ofrskyllt." (s.257) Eftersom polerna ven
konnoterar underkastelse och uppror r Flegyas och Prometheus ocks analoga med Jakob. Identikationen med
intertextens representanter som en moralisk vrdeposition varierar d ocks efter sammanhanget.
59. Den amerikanske Strindbergforskaren, Eric Johannesson, har freslagit en sdan lsning av Inferno: "/.../ I
suggest that Inferno to a great extent reads like the tales of Edgar Allan Poe, that it appears derivative and literary.
We know that Strindberg upon rediscovering Poe in the late 1880's felt that there were profound afnities between
the two of them."The novels of August Strindberg. Berkely/Los Angeles 1968, s.176. Se ocks August
Strindberg, Frn Fjrdingen till Bl Tornet: Ett brevurval 18701912 (utg. Torsten Eklund). Stockholm 1961,
brev VII.
60. Man kan d ocks se hnvisningen till intertexten som ytterligare en vittnesfunktion. Jmf Stockenstrm: "Det
nns fr vrigt era allusioner till mytologiska gestalter i romanen, vars frmsta syfte r att ge dignitet t
infernovandrarens lidanden och fra upp dem p ett universellt plan."A.a., s.160. Det nns ocks en tredje aspekt
p de mytologiska allusionerna. Som vi uppmrksammade i avsnittet om sjlvbiogran nns sprket och genrerna
redan dr, och formar dem som tar dem i ansprk. P samma stt frhller det sig med myterna; Strindberg lser
sitt liv i ljuset av dem. Som redan existerande schemata erbjuder de honom en struktur med intriger som r mjliga
att applicera p honom sjlv: "But the writer, with his proffesional awareness of the available plots and the devices
and subtleties of storytelling, is particularly adept both a nding himself and his destiny already described in the
pages of literature and myth /.../" Robinson, a.a., s.89. I skapandet av sin egen myt blir Strindberg en fnge i den
mytologiska diskursens spegelbild.
61. Apori (gr. a-poria, ingen utvg). Hos Aristoteles var den aporetiska metoden en underskning av motstridiga
argument (apori) som upplstes under analysen. Strindbergs iscensttning av motsttningen och upplsningen
mellan anden och materien (och i vidare bemrkelse ven den vetenskapliga och religisa diskursen) kan i det
avseendet pminna om den aporetiska metoden.
62. Brandell har uppmrksammat detta monotona srdrag i Strindbergs naturlososka arbeten. Frn Francis
Bacon har Strindberg hmtat inspiration till sin stilistiska framstllning. "Utmrkande", skriver Brandell, "r
bgges maner att rada upp iaktagelser och experiment utan kommentarer /.../. Ett frfattarliv, a.a., s.154. Det r d
heller inte svrt att tnka sig att nr Strindberg i Inferno ger de naturlososka spekulationerna dess transcendenta
inramning, denna stilistik ocks kommer att leva kvar i framstllningen. Men Strindberg vet ocks att de
upplevelser han vill frmedla stller andra krav p trovrdigheten - drav den pendlande rrelsen mellan narrativ
och diskursiv framstllning, mellan hndelse och explikation, drav strategierna fr att motverka det monotona
srdraget.
63. Datumet som en av sjlvbiograns matriser; dagboken (som ocks r en sjlvbiogrask diskurs) som en sorts
objektiv fstpunkt utanfr texten blir ett oplitligt vittne: som ett dokument fr att bekrfta 'sanningen' faller det
under samma kritik som kan riktas mot sjlvbiogran. (I slutet av Inferno inbjuder Strindberg lsaren att se
dagboken som han frt "dag efter dag sedan 1895" (s.317). I sjlva verket pbrjade han den inte frrn 1896.
Denna inbjudan blir desto mrkligare eftersom Strindberg p dagbokens omslag senare skrev: "Denna dagbok fr
aldrig tryckas! Detta r min sista vilja! som mste uppfyllas!" Kanske vet han, med Lagercrantz'ord, att "ingen
kommer att krva att han infriar lftet". A.a., s.337.)
Som retoriskt verkmedel fr att strka autenticiteten r Strindberg medveten om att "dess vrde ligger i att den ger
ett intryck av konkret verklighet; kan man tnka sig ngot mera 'verkligt' n ett datum"? Barthes, S/Z, a.a., s.220.
64. Strindberg frrder hr sin anteciperande gur. Nr narrationen har hunnit upp det desdigra datumet (13
augusti), skjuter han lftet ter p framtiden (som inte heller den gngen infrias): "Jag vntar ngon tilldragelse,
men frgves; likafullt r jag viss om att ngonting har hnt, ngonstans, vars resultat inom kort skall meddelas
mig." (s.183)
Retoriken slr tillbaka mot frfattarpositionens hnvisning till dagboken som underlag fr romanen. Strindberg
tycks ha 'glmt' dagboken nr han utlovar datumets desdigra konsekvenser - om dessa nns antecknade i
dagboken, skulle ju lftet infrias. Man fr en knsla av att aktanten har brjat leva ett eget liv, och att
frfattarpositionen (med en ltt rodnad) tvingas korrigera honom.
65. Det r ocks detta narrativa "hjrta" som franlett forskare som Brandell och Cullberg att frlgga den centrala
'krisen' till romanens centrum den dramatiska ykten frn hotell Orla.
66. Med en psykopatologisk fras skulle de kanske kunna betecknas som textkroppens 'friska' delar.
67. Den franska textens vergripande strukturering ser i det hr avseendet ngot annorlunda ut. Mysteriespelet "
De Creatione et Sententia vera Mundi" - en reviderad version av det "Efterspel" som Strindberg tillfogade Mster
Olof - placerades i brjan av den franska upplagan; delar av Sylva Sylvarum, inledningen samt uppsatserna "Le
cyclame clairant le grand dsordre et la cohrence innie" och "La tte-de-mort (Acherontia Atropos). Essai de
mysticisme rationnel" (tidigare publicerade p svenska i Jardindes Plantes under titlarna "Alpviolen, belysande
den Stora oordningen och det Ondliga sammanhanget" och "Ddskallefjriln. Frsk i rationell mysticism") -
ingick som kapitel V och VI; som kapitel VII ingick uppsatsen "tudes funbres" (p svenska under titeln "P
kyrkogrden" i Vintergatan).
68. Strindberg framstller sig grna i den rollen som 'offret'. Men Inferno kan lika grna lsas som en
iscensttning av Baudelaires id om det "vernaturligas" poesi: "Endast den estetiska sensibiliteten lyfter den
moderna mnniskan ur hennes fallna natur och lter henne stiga p fantasins trappa till ett 'mngfaldigande av
hennes individualitet.'" Jauss, "Modernismens litterra process frn Rousseau till Adorno" i Postmoderna tider.
Stockholm 1986, s.116. (Strindbergs egna rollspel i "mngfaldigandet" av individualiteten gr det inte lttare att
ska faststlla det sjlvbiograska.) Men utvaldhetens iscensttning fr ocks en ytterligare betydelse i ljuset av en
annan inuens - Nietzsche; det r bara den nietzscheanska vermnniskan, som ger den "estetiska sensibiliteten",
som blir mottaglig fr hndelsens transcendens.
REFERENSER
Barthes, Roland:
S/Z. Ess (vers. M. Hjer). Lund 1975.
Kritiska esser (vers. M. Hjer). Uddevalla 1967.
"Frn verk till text" i Kris:28.
Benjamin, Walter:
"Om ngra motiv hos Baudelaire" i Bild och dialektik (vers. C-H Wijkmark). Stockholm/Skne 1991.
Berendsohn, Walter:
Strindbergsproblem. Stockholm 1946.
Brandell, Gunnar:
Strindbergs Infernokris. Stockholm 1950.
Strindberg - ett frfattarliv. Tredje delen, Stockholm 1983.
Cullberg, Johan:
Skaparkriser. Strindbergs inferno och Dagermans Stockholm 1992.
Derrida, Jacques:
The Ear of the other (ed. Christie McDonald, transl. Peggy Kamuf). University of Nebraska Press,
Lincoln/London 1985.
Eklund, Torsten:
Tjnstekvinnans son. Stockholm 1948.
Engdahl, Horace:
"Anteckningar om fragmentet" i Stilen och lyckan. Stockholm 1992.
Foucault, Michel:
Diskursens ordning (vers. Mats Rosengren). Stockholm/Stehag 1993.
Freud, Sigmund:
Drmtydning (vers. John Landquist). Stockholm 1960.
Gavel Adams, Ann-Charlotte:
"The Generic Ambiguity of August Strindberg's Inferno: Occult Novel and Autobiography" (ak avh).
Washington 1990.
Greimas, A.J:
Maupassant - The Semiotics of Text (transl. Paul Perron). John Benjamins Publishing Company,
Amsterdam/Philadelphia 1988.
Harding, Gsta:
"Sin egen psykiater" i BLM 1963, 32:7.
Hedn, Erik:
Strindberg: En ledtrd vid studiet av hans verk. Stockholm 1921.
Hedenberg, Sven:
Strindberg i skrselden. Gteborg 1961.
Hermeneutik: en antologi sammanstlld av Horace Engdahl m . Stockholm 1977.
Johannesson, Eric:
The novels of August Strindberg. A study in theme and structure. University of California Press. Berkely/
Los Angeles 1968.
Jay, Paul:
Being in the text. Self-Representation from Wordsworth to Roland Barthes. Cornell University Press,
Ithaca/London 1984.
Jauss, Hans Robert:
"Literary History as a Challenge to Literary Theory" i New directions in Literary history (utg. R. Cohen).
1974.
"Modernismens litterra process frn Rousseau till Adorno" i Postmoderna tider. En antologi
sammanstlld av Mikael Lfgren och Anders Molander. Stockholm 1986.
Lacan, Jacques:
Ecrits. Spegelstadiet och andra skrifter. I urval av Irne Matthis. Stockholm 1989.
Lagercrantz, Olof:
August Strindberg. Stockholm 1979.
Lamm, Martin:
Strindberg och makterna. Stockholm 1936.
Lejeune, Philippe:
On Autobiography (Transl. Katherine Leary, ed. Paul John Eakin). University of Minnesota Press 1989.
Lindstrm, Hans:
Hjrnornas kamp. Psykologiska ider och motiv i Strindbergs ttiotalsdiktning. Uppsala 1952.
de Man, Paul:
"Autobiography As De-Facement" och "Anthropomorphism and Trope in the Lyric" i The Rhetoric of
Romanticism. Columbia University Press, New York 1984.
Olney, James:
Metaphors of self. Princeton Univerity Press 1972.
Olsson, Anders:
Den oknda texten. Stockholm 1987.
Olsson, Ulf:
"I varans inferno" i BLM 1990:1
Reeder, Jurgen:
Tala/Lyssna. En ess om den specika skillnaden i Jacques Lacans psykoanalys. Stockholm/Stehag 1992.
Begr och etik. Om kn och krlek i den fallocentriska ordningen. Stockholm/Stehag 1990.
Ricoeur, Paul:
Frn text till handling (red. Peter Kemp och Bengt Kristensson). Stockholm/Stehag 1992.
Robinson, Michael:
Strindberg and autobiography. Writing and Reading a Life. Norwich 1986.
Sandbach, Mary:
"Introduktion till Inferno" i Strindbergiana 1987:2.
Sprinchorn, Evert:
Strindberg as dramatist. New Haven/London, Yale University Press 1982.
Stockenstrm, Gran:
Ismael i knen. Strindberg som mystiker. Uppsala 1972.
Stounbjerg, Per:
"Sjlen, livet och formerna. Berttelse, bild och diskurs i Tjnstekvinnans son" i Sjlvbiogra, Kultur, Liv.
Levnadshistoriska studier inom human- och samhllsvetenskaperna (red. Christoffer Tigerstedt).
Stockholm/Skne 1992.
Strindberg, August:
Inferno i korrektur till nationalutgvan av Samlade Verk (ed. Ann-Charlotte Gavel Adams). Almqvist &
Wiksell, Stockholm 1993.
Inferno. Samlade Skrifter (ed. John Landquist). Stockholm 1914.
Brev:XI (utg. Torsten Eklund). Stockholm 1969.
Frn Fjrdingen till Bl tornet: Ett brevurval 1870-1912 (utg. Torsten Eklund). Stockholm 1961.
Todorov, Tzvetan:
Symbolik och tolkning (vers. M. Rosengren). Stockholm/Stehag 1989.