You are on page 1of 9

4 mt 1/2014


TEXT: OSCAR TÖRNQVIST
Ett gammalt vrak i ny belysning...
”Ringaren” –
Jöran Eriksson Gyllenstiernas shoppingvagn?
Antalet undersökningar av lite äldre skeppsvrak i norden är försvinnande få, om man räknar in djupare
studier av last och lösföremål. Ett välundersökt vrak, daterat till 1500-talets första hälft, är det som har fått
namnet ”Ringaren”. Vraket ligger vid Flatvarp i skärgården strax norr om Västervik. Undersökningen som
resulterade i en doktorsavhandling presenterade tolkningen att skeppet var ett hanseatiskt handelsskepp,
då lasten synbarligen var från Hansans områden. Denna tolkning har fått råda sedan dess. Men vad händer
om man mer i detalj tolkar vraket utifrån dess skeppsteknologiska signatur samt dess rumsliga och krono-
logiska sammanhang i kombination med dess last?
Är det så att vi här har ett vrak som inte var ett vilsekommet hanseatisk handelsskepp utan egentligen
en rest av en lokal ekonomi, lokala sociala relationer och till och med spåret av en terroristhandling inom
dackefejdens dramaturgi?
EN HANSEATISK RÄLSBUSS?
Redan i förordet till sin doktorsavhandling
gör Nils Svenwall en programdeklaration där
han menar att handelssjöfarten ”pågick un-
der hela medeltiden och nya tiden kontinuer-
ligt oavsett maktkonstellationer och militära
punktinsatser. Så långt skrifliga källor kan nå
fnner man märkligt nog inga avbrott i Svensk
handelssjöfart” (Svenwall 1994:7). Han ser här
Hansan som dominerande för Östersjöhan-
deln. Denna bild av handelns kontinentala
prägel har generellt styrt tolkningar av nord-
iska medeltida vrak (se exempel hos Rönnby
& Adams 1994:32–41, Adams & Rönnby 2002).
Vid närmare betraktelse visar det sig att han-
deln faktiskt har fuktuerat. Handelns logik är
direkt avhängig makroekonomiska konjunk-
turer och samhälleliga förhållanden (se t.ex.
Zanden & Tielhof 2009). Handelssjöfarten
var beroende av militära insatser, koloniala
ambitioner, de framväxande nationalstaternas
monopoliseringsförsök, organiserade kaperier
och konkurrens mellan olika statsöverhuvu-
den, handelsförbund och städer. Vid tiden
för Ringarens sista seglats hade Hansan re-
dan spelat ut sin mest framträdande roll och
de allt starkare nationalstaterna och urbana
miljöerna hade tagit över en stor del av han-
deln (Wubs-Mrozewicz & Jenks 2012). Under
1400-talet ökade det lokala frälsets makt över
städerna och nationalstaterna började agera
produktionsapparater som överskred Hansans
handelsnätverk. 1494 stängdes Hansakonto-
ret i Novgorod och handeln övergick till fera
mindre städer. Betydelsen av Hansakontoren i
London, Brügge och Bergen minskade under
1500-talet och Hansan miste fera av sina han-
delsprivilegier i Skandinavien. Detta århund-
rade sjönk antalet Hansamedlemmar drastiskt.
Under första halvan av 1500-talet ökade anta-
let och storleken på de svenska handelsskep-
pen som befraktade hanseatiska hamnar. Vid
den tiden hade svenska skepp kommit ikapp
de hanseatiska i storlek betraktat (Söderberg
2010:4f). Vi kan alltså inte baserat på Hansans
mäktighet eller Hansaskeppens storlek på för-
hand anta att Ringaren var hanseatiskt.
Handelns ”nationalitet” eller riktadhet var ju
inte heller given eller konstant. En handel som
i allt väsentligt byggde på byten av varor i bulk,
ofa utan penningtransaktioner, har ju en au-
tomatisk dubbel riktning. Vad som är import,
export, avsalu eller byte i en sådan ekonomi är
inte lätt att placera i en schablon.
Johan Rönnby (1996) har visat att man ge-
nom att noga studera ett vraks konstruktion
och platsen för dess påträfande kan försöka
börja förstå den komplexa historia som ligger
bakom just kombinationen av vraket och plat-
sen och betrakta vraket som något annat än en
strandad främling.
Denna artikel är ett försök att på detta sätt
problematisera ett gammalt och redan berättat
material. Vi skall nedan se att Ringaren med
sin last av små kvantiteter kostbarheter genom
en ny genomlysning nog inte bör ses som ett
hanseatiskt skepp på väg till Stockholm utan
kanske som ett svenskt skepp på väg hem från
hansestäderna. Genom denna förskjutning
öppnas historien upp i en helt annorlunda
riktning. En riktning inom vilken vi försöker
förstå en ganska okänd typ av handel och kan-
ske även en föga känd terrorisering av lands-
bygden.
ETT TYSKT HANDELSSKEPP?
Tomas Bartholin utförde vedartsbestämning
och dendrokronologiska analyser av Ringaren.
Han drog den försiktiga slutsatsen att virkets
yngsta år kunde uppskattas till 1542±5 e.Kr.,
med viss reservation då ingen splintved på-
träfades. Han påpekar att proverna uppvisade
stora likheter med tillväxtkurvorna från Skåne
och Blekinge samt att virket bör ha hämtats
från ett enda bestånd i detta område (Svenwall
1994:35).
Baserat på lasten och lastens bomärken (vilka
förstås inte automatiskt säger något om skep-
pets proveniens) väljer Svenwall att placera
skeppets tillverkningsort i Gdansk-området.
Han menar här att ekonomiska strukturer och
byggnadssätt i hanseatiska områden kan illus-
trera skeppets tillverkning. Här refererar han
även till en ”betydande handel med skepps-
timmer runt södra Östersjön” (ibid:36). Trots
frånvaron av splintved pekar Svenwall även
ut olika precisa fällningsår och med dessa
mt 1/2014 5
► som grund tror han sig se att Ringaren kan ha
byggts under en utdragen tidsperiod om upp
till 39 år (eller ”29 år och därmed närma sig
mer trovärdiga tal”, ibid.), något som förstås
kan omprövas. Som jämförelse kan anges att
fera skepp vilka var samtida och med största
sannolikhet jämförbara eller något större än
Ringaren alla tog omkring två år att bygga
(Glete 1977:52f). Vi bör alltså hålla oss kring
1542 e.Kr. när det gäller skeppets byggnadstid.
Identiferingen av Ringarens nationalitet byg-
ger på en intressant diskussion om lastens
bomärken. Då fera av de bomärken som på-
träfats på Ringarens laggkärl kan påträfas
i uppteckningar av olika hanseatiska städers
bomärken under historisk tid, har Svenwall
placerat in laggkärlen i vissa specifka städer
hos vissa utpekade hantverkare och handels-
män. Här föreligger det dock en stor källkri-
tisk osäkerhet då hans referensunderlag (Ho-
meyer 1870) inte täcker in samtliga bomärken
i Europa. Från Sverige anges t.ex. bara en enda
sida eller färre än 80 märken, fast det förstås
har funnits fera tusen bomärken i omlopp.
Bomärken har även en gemensam kristlig
symbolgrund (Skånberg 2003), och det fanns
under medeltiden inte någon ”europeisk stan-
dard”, vilket betyder att samma bomärke mås-
te kunna uppträda på fera ställen samtidigt.
Man måste även vara försiktig om man hävdar
att skeppet byggts i anslutning till bomärkena
och handeln utgått från de orter i vilka bo-
märkena påträfats. Låt vara att det stämmer
att fera av laggkärlen med sina bomärken
kommer från hansestäder. Men detta faktum
betyder inte att skeppet är hanseatiskt och
att handeln bedrevs av Hansan, utan bara att
kärlen kommer därifrån. Handeln kan utgå
från godtycklig plats och importera varor från
hansestäderna. I det fallet är inte skeppet och
handeln hanseatisk.
Skall vi istället för att tolka in ett skepps bygg-
plats utifrån lastens bomärken och handelns
ursprung utifrån lastens proveniens försöka
se skeppet som det bästa tecknet på var skep-
pet byggdes måste vi återvända till Bartholin.
Ringaren var enligt honom med all sannolik-
het byggt kring 1542 (±5) e.Kr. på ett varv i
södra Skandinavien med ek från ett lokalt be-
stånd. Om möjligheten fnns att detta är rätt,
kan vi då anta att skeppet ens var ett ”handels-
skepp” i hanseatisk mening?
ETT HANDELSSKEPP?
Skeppet har varit lastat med ganska stora
mängder spannmål, salt och ärtor, samt en
mindre mängd tjära, kryddor, gelbgjutare-
produkter (”knappar och spännen”), kalksten,
finta, cinnober och nötter. Svenwall refekte-
rar över den ringa mängden gelbgjutarepro-
dukter och föreslår att det kan röra sig om en
båtsmans egen handel, omfattande en liten
kagge (Svenwall 1994:102).
Faktum är att det mesta i lasten består av små
mängder; enskilda bitar cinnober och finta
tolkas som importerat för husbehov, liksom
förekomsten av tre stycken kalkstensplat-
tor (ibid:102–104). Dessutom förekommer en
ringa mängd hasselnötter, några få äppelkär-
nor och små mängder tjära, även dessa alltså
uppenbarligen för enskilt bruk (ibid:108).
Förfäktar man att bomärkena på laggkärlen
anger hanseatiska hantverkare som exporterat
sitt gods till Sverige kan man refektera över
om en hanseatisk handelsman skulle fnna det
lönsamt att besöka minst ett halvdussin ham-
nar och där plocka upp enskilda kärl, tunnor,
lådor och påsar med varor? Fanns det en lön-
sam ekonomi i en sådan handel? Svenwall gör
själv anmärkningen ”att ringaren skulle upp-
söka någon hamn enbart för att hämta några
kaggar eller större tygpåsar med torkade bär
förefaller inte troligt” (ibid:107). Men det är ju
på detta vis lasten var komponerad. Detta för-
hållande föreslår snarare att det är en person
som på en tillbakaväg med ett skepp köpt upp
mindre kvantiteter av importvaror i en eller
fer hamnar.
Fynd av spillning från djur i vraket har tolkats
som att man har haf levande djur ombord
(ibid:105). Men djur togs inte från hansea-
tiskt område till svenskt utan åt andra hållet.
Tjustbygden exporterade istället boskap (t.ex.
Hammarström 1956). Spillningen, tillsam-
mans med det faktum att man inte påträfat
några djurben ombord, skulle då kunna tyda
på att man vid en tidigare resa än den sista har
haf boskap i skeppet, dvs. vid en tidigare ex-
portresa.
En möjlighet är alltså att tolka det som att bo-
skap tidigare fraktats på skeppet ner till hanse-
atiskt område och den stora foran av mindre
kvantiteter fna varor transporterades tillbaka
till svenskt område. Vi har då för handen en
export av bulkvaror till Hansan och en import
av förädlade och sällsynta produkter. En han-
del som inte kan beskrivas som hanseatisk, i
ett skepp som av allt att döma är skandinaviskt.
DESTINATION STOCKHOLM?
Forskningen utgår från att Ringaren med
74,8% sannolikhet var på väg från en han-
seatisk hamn till en svensk stad, baserat på
sjöfartsstatistik. Det har även antagits att stä-
dernas fördelning av handeln verkar vara kon-
stant under hela perioden 1540–1590 (Svenwall
1994:125). Denna sannolikhet vilar dock på
att man först antar att Ringaren var ett av de

Figur 1. Ringarens posi-
tion (pilen) i förhållande
till frälsets sätesgårdar
och farleder. KVS =
sjöledsbeskrivningen
kallad ”kung Valdemars
segelled”.
Datakälla: Axelsson
2008.
6 mt 1/2014

skepp som befraktade Stockholm, och det är ju
detta som forskningen har att fastslå.
Dessutom visar det sig att handeln fuktueran-
de stort från år till år. Destinationer, varuslag
och befraktare var aldrig samma mellan åren
(Forssell 1875). Priser varierade och handeln
hade korta och långa konjunkturcykler. Oro-
ligheter, kaperier, handelsrestriktioner m.m.
påverkade också handelns omfattning och
lokalisering. Vi kan alltså inte baserat på sjö-
fartsstatistik på förhand anta att Ringaren
hade Stockholm som destination.
KOGG, KRAVELL, KARACK …
ELLER NORDISK HOLK?
Trots att skeppet dateras till omkring mitten
av 1500-talet och antagligen byggdes i södra
Skandinavien refererar forskningen, baserat
på tanken om Hansan och en ”ny tid”, dels
till medeltida hanseatiskt skeppsbyggeri, dels
till nytt skeppsbyggeri i form av kraveller och
kracker (Rönnby & Adams 1994:31f, Svenwall
1994:145).
Vid diskussionen om skeppets konstruktion
märks nya fenomen i skeppsbyggeri som kom
med renässansen i form av matematiska kal-
kyler. Här citeras ur Åke Rålambs bok ”Skeps
Byggerij” som är från 1695 (ibid:45), alltså ca
150 år efer Ringarens byggtid. Det som inte
uppmärksammas av vare sig Rönnby & Adams
eller Svenwall är att Ringaren inte alls byggdes
enligt någon ny tidsanda eller en renässansve-
tenskap utan på ett mycket gammalt beprövat
och konservativt nordiskt medeltida manér
med klinkteknik och genomgående tvärbal-
kar, något som alltså varken var en tysk kogg-
tradition eller en matematisk kravellteknik en-
ligt det sena 1600-talets ingenjörskonst.
Frågan blir här om det inte är mer motiverat
att snarare än att diskutera koggar, kraveller
och karacker jämföra skeppet med nordeuro-
peiska fraktskepp av skandinavisk härkomst
från med Ringaren gemensam period?
De skrifliga källorna talar om de välbesutt-
nas mellanstora fraktskepp för färder i öppen
sjö som holkar. Karl Knutsson Bonde, tidi-
gare ägare till sätesgården Fågelvik (se nedan)
och Sveriges kung inte mindre än tre gånger
(sic!) hade en större holk redan på 1470-talet
(Glete 1977:59, not 8). När han mönstrade fot-
tan vid mitten av 1400-talet bestod denna av
45 holkar och krejare, eller ”ett 40-tal skutor
och stormännens skepp” (Åhlund 1991:107).
Uppenbarligen var holk då en benämning på
stormännens större skepp.
Begreppet holk användes intill 1550-talet för
att framhäva att skeppet hade byggts enligt
nordeuropeisk skeppsbyggnadstradition i
klinkteknik med fulla linjer, varför det var mer
passande som fraktfartyg än krigsfartyg. Av de
olika skeppstyperna som existerade samtidigt
synes holken ha varit den mest använda för
handel västvart och för långa transporter på
Östersjön (Glete 1977:27). Genom att studera
källmaterialet visas snart att det förekommer
ett antal holkar i nordiskt 1540-tal. Under mel-
lersta 1500-talet byggdes fera stora holkar som
handels- och örlogsskepp i Sverige, bl.a. skep-
pen Åbo Furuholken om 200 läster, Kalmar
Holken, Åland Furuholken och Viborgs Holken
(Glete 2010:322, 350f, Glete 1977:52f). Skeppet
Nye Holken såldes av kronan år 1546 (ibid:352).
Skeppet Löse Holken byggdes sannolikt av fog-
den på Älvsborg omkring 1539 och såldes 1549
till några Stockholmsborgare (Glete 1977:44). I
Västervik bygger Gustav Vasa Västerviks Hol-
ken 1548–49. Holkens tid var dock räknad och
fck under det sena 1500-talet ge vika till för-
mån för karacker och kraveller. Skeppet Gyl-
lenstiernan som Jöran Eriksson Gyllenstierna
till Fågelvik sålde till kronan 1575 kan ha varit
en holk efersom den uppenbarligen ansågs
omodern och monterades ner redan 1586
(Glete 2010:373).
EN SVÅRFÖRKLARAD FÖRLISNING
Ringaren vilar på omkring 20 meters djup
nära land i den skyddade naturhamnen Flat-
varp och har antagits ha gått under i storm. I
sin avhandling gör Svenwall följande iaktta-
gelse; ”på akterskeppets babordssida har bord-
läggningen en kraterlik skada ned mot kölen”
(1994:23, även 95). Dykarna som undersökte
vraket uppmärksammade att stora mängder
träkol fanns utspridda över skeppet och tre
plankor med brandskador påträfades. De som
grävde ut vraket trodde att skeppet hade brun-
nit men Svenwall tolkade kolet som träkol från
byssan som hade kollapsat när skeppet gick
ner, varvid kol spritts ut och orsakat en min-
dre brandskada. Inga rester av besättningen
påträfades och heller ingen skeppsbåt.
Det har menats att Ringaren var för stor för att
traversera den inre farleden (den s.k. ”skutle-
den”, se Cederlund 1989) invid vilken vraket
påträfades. Det har allmänt antagits att skep-
pet hade navigerat i grov sjö från ytterskär-
gården in mot naturhamnen i Flatvarp där
skeppet sjönk av sin skada på babords bord-
läggning akter om tvärs.
Svenwall observerar att denna del av kusten
inte frivilligt kunde angöras efersom den
var så förrädiskt beströdd med grynnor. Han
menar även att ett skepp med Ringarens ska-
dor som sökte nödhamn bara kunde fördröja
det oundvikliga; ”utan vattentäta skott breder
vattnet snabbt ut sig utefer babordssidan med
trolig slagsida. Om vattnet stiger med bibehål-
len slagsida förlorar fartyget roderefekt samt
får en okontrollerad babordsgir. Detta kan
möjligen förklara det slutliga läget” (1994:143).
Inne i det skyddade Flatvarp fnns inga förrä-
diska grynnor som skeppet kan ha gått emot
på ett uppenbart sätt i storm. Var uppstod
skeppets skada? Hur kunde ett främmande
skepp navigera genom den förrädiska skär-
gården till naturhamnen Flatvarp? Hur kunde
ett skadat skepp med manskapet sysselsatt vid
pumparna, med eldsvåda ombord och med
okontrollerad babordsgir navigera in i Flat-

Figur 2. Ringaren uppvisar ett klassiskt nordiskt
medeltida konstruktionssätt med bord lagda på
klink, genomgående tvärbalkar och kraftig mast-
fsk, fast med tre istället för en mast. Teckning:
John Adams.
mt 1/2014 7
► varp och lasta av både manskap och boskap
innan det gick till botten? Frågorna hopar sig.
Om man istället betraktar den kraterliknande
skadan och eldsvådan som en produkt av en
händelse på platsen förefaller omständighe-
terna med det evakuerade skeppet med ens
mer trovärdiga. Då har vi inte en nödhamn
för handen utan platsen nyttjades som hamn
när något annat inträfade. Ett ankare saknas
på Ringaren. Kanske skeppet var i färd med
uppankring då förlisningen kom av andra or-
saker än grov sjö och grynnor.
EN AVSIDES NÖDHAMN
Vi har ovan sett att Flatvarp var en plats svår
att navigera till från havet sett, i synnerhet
i full storm. Naturhamnen ligger vid Stora
Askö, en av få platser utmed Kalmarsundskus-
ten som omnämns i den vägvisare till havs vi
idag kallar ”kung Valdemars segelled”. Vägvi-
saren, eller itinerariet, är en 1300-talskopia av
en handskrif, troligen upprättad under dans-
ke kung Valdemar Sejrs regering 1204–41 och ►
som mycket kortfattat beskriver sjövägen från
Utlängan i sydöstra Blekinge till Reval (nuva-
rande Tallinn) i Estland (se fa. Breide 2006).
Denna inre farled var innan sjökorten och
sjömätningarna under 1700-talet och senare
omöjlig att navigera utan lokalkännedom.
Studerar man Hansans sjökort och sjöleds-
beskrivningar från 1500-talet framgår också
att de varken hade intresse av eller kunskap
om hur man navigerar i skärgårdarna. I Lu-
cas Janszoons Waghenaer kombinerade sjö-
kortsbok och seglingsbeskrivning Spiegel der
Zeevaert från 1584 framgår hur Hansan hade
navigerat på Stockholm under 1500-talet. Där
står bl.a. följande;
”… van Calmer tot die Zweetsche Jonckfrou
noorden then oosten / ende noordt noordoost
acht mylen / ende Silbuy is d’eerste hauen
binnen de Scheeren / ende van daer mach-
men zeylen in Westerwijck / Flerbuy ende
Schelschuer binnen de Scheren of Clipende
is al schoon door te zeylen. Wande Zweetche
Jonckfrou tot dat gat van Stockholm zeyltmen
noort noordtoost xviii mijlen / ende t’landt
van Stocholm strecht o.n.o ende het voorst gat
streckt in eerst noordtoost ten noorden / ende
daer naer noordt noordtoost tot Duerhauen
toe ... ”. (Waghenaer 1584:152)
Här framgår att man från Kalmar navigerar
död räkning N sedan NO till Blå Jungfrun och
därifrån död räkning NNO 18 mil mot Lands-
ort, ”ende t’landt”, genom Danziger gatt, ”dat
gat von Stockholm”. Sedan beskrivs hur man
navigerar mot Djurhamn med hjälp av skären
Viksten, Mellsten och Röko. I en avståndsta-
bell i samma verk framgår även att det är 18
mil ONO ”van Jonckfrou tot Lantsoort”, dvs.
från Blå Jungfrun till Landsort, död räkning
(ibid:23). Här är det inte tal om någon skär-
gårdsnavigering utan vi har en rudimentär
rumsuppfattning och navigering med död
räkning förbi skärgårdarna. Studerar man
sjökortet som tillhör beskrivningen (se fg
3) framstår även kompassnavigeringen förbi
skärgården mot Stockholm som uppenbar.
Figur 3. Det första relativt detaljerade sjökortet över Östergötlands och Södermanlands skärgårdar. Djupangivelserna är få och navigeringen skedde förbi
skärgårdarna. Källa: Waghenaer 1584, karta 33.
8 mt 1/2014
Att främmande skeppare med endast rudi-
mentära seglingsbeskrivningar med alla med-
el undvek skärgårdarna framgår talande i den
spanska kaptenen Francisco de Erasos brev till
Filip II av Spanien. Där i skriver han för den 23
juni 1578 om hans navigering från Bornholm
till Kalmar att:
”Navigeringen var synnerligen farlig och för-
orsakade stor förskräckelse hos de sjömän jag
hade, och ännu större hos mig själv, emedan
vi seglade utan sjökort på ett hav uppfyllt av
många öar och skär. De infödde betjäna sig
aldrig av annat sjökort än en liten skriven bok,
vilken dock endast upptar havet vid Tyskland
och kusten där; även kompass skulle ej ha fun-
nits, om jag icke fört en dylik med mig.” (Dahl-
gren 1896:21)
Hur kunde Ringarens förmenta hanseatiska
styrman hitta naturhamnen Flatvarp, i synner-
het i full storm, mitt i den gyttriga skärgården
i Tjust?
NÖDHAMN ELLER FISKEPLATS?
Forskningen kring Ringaren har inte berört
landskapet mellan städerna eller handelns fak-
tiska karaktär annat än som motorväg mellan
hansestäder och svenska köpstäder. Den his-
toriska platsen Flatvarp har inte uppmärksam-
mats.
I vraket har påträfats en ganska stor mängd
fskben av abborre, gädda, sill och torsk. Bak-
om stormasten låg även fskekrokar och föten
(Svenwall 1994:38) Detta tolkas som rester
efer besättningens fskeredskap. Man fskade
alltså och ”hade mer färsk fsk än man kunde
tänkas konsumera” (ibid:89). Men hade då inte
besättningen möjlighet att ha med sig en veck-
as matransoner? Varför skulle man ägna sig
åt småskaligt fske under sin korta resa? Med
de många stopp Ringaren gjorde på sin sista
resa (ibid:125f) befann hon sig maximalt bara
ett par dagar på havet utan stöd från kustens
hamnar, krogar och handelsplatser.
Väljer vi trots oklart behov av fske att tolka
fskbenen som rester efer besättningens fs-
keri måste man fråga sig varför insjö- och
kustfsk så som abborre och gädda påträfas i
östersjöfararnas skepp och varför de inte kon-
sumerade sin fångst utan lät den färska fsken
ligga? Studier av fske från skeppet Vasa har
visat att man vid längre tids sjöresor hade an-
vändning av olika fskeredskap. Vid resor över
öppen sjö är det främst fske på större djup
genom torsksnören och pilkar som har varit
► givande (Cederlund 1966). Ringaren har inga
rester av sådana redskap utan endast påvisbara
rester från fske i grunda skärgårdsvatten. Kan
det vara så att fsken har varit en del av lasten?
Flatvarp ligger på ön Askö och vänder sig mot
saltsjön. Slutledet -varp i Flatvarp betecknar
sannolikt en plats där man drar not, ett not-
varp. Flat- tyder nog på att det fanns fata
klippor att dra noten från. Därmed skulle ett
förmodligen givande notfske ha varit det som
namngivit den senare tillkomna bebyggelsen.
Studerar vi den historiska platsen Flatvarp
framgår det att platsen var ett av godset Få-
gelviks fskelägen under 1500-talet (Axelsson
2008:477f). Är det då en slump att ett nordiskt
skepp med fsk och fskeredskap för skärgårds-
fske påträfas i Tjusts skärgård? Varför ligger
fera äldre vrak i området? Kan det ha något
att göra med Fågelviks roll?
FLATVARP OCH FÅGELVIK
År 1429 utfärdade Sten Turesson Bielke från
Stockholm ett gåvobrev på godsen Sladö och
Hasselö för sin styvson Karl Knutsson. Där an-
fördes även ett intyg, enligt vilket hela skärgår-
den mellan ”Fliese sund och Idöö sund med
alle the fskerier som thertil hörer, hafva af ål-
der legat och lydt till Fouglavik”. (Erixon 1957).
När Nils Gyllenstierna år 1593 upprättade en
utsaga om sina rättigheter kunde ”gamla män
i orten” intyga detta fullständiga anspråk (Ho-
frén 1957:190).
Kustsocknarna i området ingick i godsherrens
förläning och ståthållaren uppbar skatter från
kustborna (Retsö 2009:214f). Flatvarp upptas i
den jordebok Jöran Eriksson till Fågelvik upp-
rättade privat omkring 1500-talets mitt. Där
uppges Flatvarp vara ett av sju fskelägen un-
der det stora godset. De övriga var Björkeskär
och Hundeskär i Östergötland samt Åslasker,
Väderskär, Grindö och Städsholmen (Hofrén
1957:222f). Fångsten från det säsongsvisa fs-
ket som bedrevs från fskeskären saltades eller
torkades och konsumerades främst av städer-
nas arbetare (Adamson 2004:40, Wirbrand
2012:14). Färsk fsk var till största delen istället
reserverat samhällets högre stånd och ingick i
godsens, slottens och klostrens ekonomier.
Fiskeskären ingick i ett aristokratiskt storgods-
rum där skärgården agerade inmutad ”korn-
bod” för maritima produkter, handel, lots
m.m. Här hade kronan och frälset intressen
som samsades sida vid sida. Så framgår t.ex.
i Gustav Vasas inventering av vattenbaserade
resurser för Tryserum där Fågelvik ligger att;
”I tiusth trÿsserum åå som löper wth widh
Ödendall och ter er eth skönth ållefske half-
parten hörer Cronan till och halfparten her
Birie Nilson och lithet Sunnan före er en
Ström benemdh Skillron ström ther wtÿ haf-
fuer Jören Ericsson en Såge quern wtÿ.” (Lun-
din 2008:259)
Storgodset var centrum i ett nav med bl.a.
gårdar, torp, kvarnar, gruvor, fasta fsken och
fskelägen. I området kring Flatvarp var det
Fågelvik som disponerade hela kustremsan
och strax sydväst därom tog godset Vinäs
vid. Godsen utgjorde basen i s.k. rättardömen
inom vilka resurser från olika näringar sam-
lades in och godskomplexen administrerades
(Kyhlberg 2012:226–245). Olika gods hade
olika huvudfokus. Kustgodsen fokuserades
ofa på fske och detta gällde även för Fågelvik
(Tryserums Hembygdsförening u.å., Hofrén
1957:190f, 221f). Att fskelägena var viktiga
framgår av att vissa av dem ingår bland de få-
taliga namn som omnämns på de första kar-
torna (t.ex. Ahlenius 1900:114).
GODSDRIFT I SKÄRGÅRDSRUMMET
Fågelvik var ett medeltida gods med stenhus,
vallgrav och även en fskdamm för lagring
av färsk, i skärgården infångad fsk (Lovén
1996:334f). Det fnns en ganska bra bild av hur
sådana gods drevs i slutet av 1500-talet genom
Per Brahe d.ä. Han var bland annat svenskt
riksråd och utmärkte sig i dackefejden, vilken
plågade Småland och Östergötland. Förutom
militär och administratör var han även en för
sin tid modern och framgångsrik godsägare
och författade en välkänd skrif, Oeconomia
eller Huuszholdzbook, för ungt adelsfolck, i vil-
ken han framhåller godsdrifen som ett världs-
ligt ideal för en adelsman. Godsdrifen skulle
dock vila på andlig skolning, där adelsmannen
intog en slags husfadersroll. I boken beskriver
han t.ex. att man som godsägare måste förstå
”huadh och huru mykit man hafuer behof,
vthi allehonde Spannemåll Köth, Flesk, Fisk,
Smör och all annor Partzel till een heel årss
förtäring, Så til Jnkiöp om åhret, Til Salt, hum-
ble, Torfsk och Saltfsk, etcetera Wijn, Kryd-
der och Frucht, etcetera Item: Kläde, Sydentyg,
Sy Silcke och Lärf etcetera Till att holle sitt
hws och boo, och Kläde sigh sin hustru, Barn
och sitt husfolck medh”. ►
mt 1/2014 9
Efer detta kommer en uppräkningar av ut-
gifer för manskap, byggnader, fester, skolor
osv. Bland det avlönade manskapet märks
”Skipzfolck” (Brahe 1677:56f). Per Brahe be-
skriver dessutom hur storgodsens egna fskare
fskade och handlade med lokala fskare för
att fylla förråden av proviant, av ”Torfsk och
Saltfsk”. Han beskriver sedan hur viktigt det
är att sysselsätta alla på gården och ägna sig
åt ett mångsyssleri som inbegriper i stort sett
alla möjliga ekonomier i landskapsrummet.
Godsägaren skall ”hafue någre vthe til Hafs-
ket om åhred ther then Lägenheett kan gifues
wedh Östersiöön, Efer Ströming, Torsk och
åål, och lathe achte ther Båth och Redskap til
…” (ibid:100). Godsägaren ser även till att hans
fskare sköter redskapen (ibid:109). Han me-
nar att där man kan fånga färsk fsk kan man
dryga ut kosten av bl.a. rovor och kål och dess-
utom spara plats i visthusboden för hållbara
torrvaror (ibid:192). Han säger att om man har
möjlighet skall man, när fsken leker, sända ut
fskare med en väl utrustad båt antingen för att
själv fska eller byta till sig fsk med de med-
havda persedlarna (öl, bröd, mjöl och salt) och
förhandla noggrant om bästa pris. Behövs det
kan man ta enklare produkter från kreatursa-
veln, såsom surmjölk, vassla och halm, som
bytesvaror (ibid:210f). Den med Per Brahe
samtida biskopen Hans Brask, som innehade
bl.a. storgodset Rönö i Östergötlands skärgård,
förmedlar i sina instruktioner till sina gårds-
fogdar en med denna helt överensstämmande
bild av hur godset sköter sina afärer. Han spe-
cifcerar även vilka fskeskär som godsets egna
fskare ligger vid om somrarna (Arnell 1904).
Ungefär samtidig med Hans Brask författar bi-
skop Peder Månsson sin Bondakonst som trots
vad en modern läsaren kan utröna av titeln
egentligen är en komplett bok i lanthushåll-
ning för ett gods. Där menar han att gårds-
mästaren skall sköta ”fskrj oc fskedammom
mädh noth näth snaror oc gilre …” (Gran-
lund 1983:43). Fisket hade många tekniker, för
många för att kunna beskrivas;
”Jtem til ath taka fska ärw mangskona
konsther oc snille som är mädh nooth näth
refwa. kroka. myärda lana kisthor sänke
myärda wadher vthlöpor. katizor. haamor
ströö etc och hwarth landh hafwer jw nokra
enkannelika konsth til ath taka fska hwilkith
langth ware af scrifwa” (ibid:275).
Godsdrifen var i praktiken hjärtat i nationens
ekonomi. Hela frälset byggde sin rikedom på
godsdrif och inkomst från förläningar där
stora delar av intäkterna kom i form av för-
nödenheter så som smör, fsk och hampa. På
liknande sätt var kyrkans överhuvud med bi-
skoparna i spetsen inblandade i samma han-
del enligt samma efektiva afärslogik. Varorna
såldes i städerna eller exporterades (Larson
2010:8). Landbornas, fskarenas och godsens
överskott gick till försäljning till städerna eller
utrikes. Även kronans slott deltog på samma
sätt, med insamling av skatter i natura, inköp
av förnödenheter så som fsk, för att driva runt
stadsapparat, slott och krigsmakt (Hammar-
ström 1956, Lindberg 1933:122).
EN KOLLEKTIV SMÅSKALIGHET
Det har alltså funnits en komplicerad han-
delsväv under 1500-talet som har inbegripit
skärgårdsrummet och fskeplatsen Flatvarp.
Tidigare forskning kring Ringaren har helt
förbigått både borgerskapets handel utifrån
handelsstäderna och frälsets utrikeshandel
som de bedrev bl.a. från sina gods.
I slutet av 1500-talet var det 37 borgare som
bedrev utrikeshandel bara i Västervik. Även
skärkarlarna kunde delta i denna handel, nå-
gon gång med egna skepp (ferstädes i Lind-
berg 1933, Hofrén 1957:200). Från Västerviks
tullräkenskaper vet vi att boskapsskötselns
produkter, smör, hudar men även en del kött
och talg, var stora produktgrupper. En viss
mängd fsk exporterades faktiskt; främst ål,
torsk, gädda och abborre. Träprodukter var en
framstående kategori (Forssell 1875).
Den utåtriktade handeln som bedrevs från Sö-
derköping sträckte sig år 1580 till bl.a. Reval,
Danzig och Lübeck, Holland, Stralsund och
Greifswald, dvs. klassiska hanseatiska destina-
tioner och identiska med Ringarens förmenta
handelshamnar. Exporten från Söderköping
rörde skinn av olika slag, bl.a. över 400 grå-
verk, bräder och annat virke som t.ex. mast-
träd. Omkring 30 ton smör, 144 tunnor tjära
och en mindre kvantitet järn och fsk samt
ca 500 tunnor spannmål exporterades också.
Stadsbefolkningen deltog allmänt i utrikes-
handeln. Importen omfattade tygvaror, salt,
vin, kryddor, öl, krut, glas, äpplen, sill m.m.
(Lönnqvist u.å.) Här kan likheten med fynden
av salt, kryddor och äpplen i Ringarens last
uppmärksammas.
Även från Västervik bedrevs utrikeshandel.
Denna var inte koncentrerad till några få
aktörer utan i regel var varje last som fördes
med skepp från staden uppdelad på 10–12,
ibland ända upp till 18 ägare. Då skeppen var
små innebar detta att de festa delägarnas an-
delar var obetydliga. Det var inte ovanligt att
stadsbor deltog med t.ex. endast var sin häst
i något av de till Danzig destinerade skeppen.
Smärre delar av lasten ägdes ofa av skeppets
besättning, dvs. styrmannen, båtsmännen el-
ler kocken (Lindberg 1933:150f).
Karakteristiskt för de enkla förhållanden som
rådde var att den enskilde köpmannen i Väs-
tervik vid denna tid inte specialiserade sig på
något särskilt varuslag. En och samme man
kunde vid skilda tillfällen skeppa ut hudar,
hästar, trävaror osv. Det samma gäller im-
porten. Det fanns inga särskilda salthandlare,
inga särskilda klädeshandlare, utan var och en
ägnade sig åt fera olika branscher (Lindberg
1933:151).
Något egentligt samarbete mellan stadens
egna och de främmande köpmännen förekom
knappast under 1550-talet, även om mot år-
tiondets slut vissa tecken på detta kunde ses.
Det var med Västerviksskepp som stadsbornas
egen export ägde rum. I de utländska fartygens
laster var de däremot nästan aldrig delägare,
och det var även sällsynt att utlänningar an-
vände sig av något av de svenska skeppen för
att utföra sina i Västervik inköpta varor. (Ibid.)
Den främsta importprodukten var salt, som
motsvarande nära hälfen av det förtullade
importvärdet. Vidare infördes förnödenhets-
artiklar så som tyger, öl, kryddor m.m. De
främsta handelspartnerna med Västervik var
Lübeck, Greifswald, Danzig, Stralsund, Ro-
stock och Wismar (Lindberg 1933:158), alltså
även här i stort samma klassiska hamnar
som Ringaren skall ha frekventerat (Svenwall
1994:125f).
De skepp som begagnades av Västerviksborna
var ganska obetydliga. En förteckning över de
fartyg som 1555 togs i anspråk från Västervik
för kronans transporter till Finland upptar 6
skepp och skutor om sammanlagt 102 läster.
Det största av den var på 30 läster och hade
ett djupgående av 4 ½ aln (Lindberg 1933:150).
Ringaren var större än borgarnas skepp och
båtar. Vem hade möjlighet att bygga och bruka
ett så pass stort skepp som Ringaren?
EN OKÄND UTRIKESHANDEL
Adeln var under 1500-talet i alla områden runt
Östersjön engagerad inom handel, i synnerhet
utrikeshandel med egna överskottsprodukter
(Ferm 1990:95f). Adelsmännen fck egentli- ►

10 mt 1/2014


gen bara sälja eget överskott och köpa för det
egna husbehovet. Handel som näringsfång var
förbehållet städernas borgare. Men det verkar
ha varit si och så med att eferleva dessa lagar.
Godsägaren verkar främst som ”extraknäck”
ha handlat med sina landbors överskottspro-
dukter. Detta gällde i synnerhet när godsens
landbor och länets innevånare lämnade skat-
ter in natura till läntagaren eller ståthållaren.
Godsägaren satt då med stora mängder smör
och andra basvaror som måste avyttras. Ex-
porten skedde till nordtyska städer och andra
handelsplatser kring Östersjön, antingen med
borgarnas eller med adelns egna skepp. I syn-
nerhet de som hade sina skepp stationerade till
sina kustanknutna sätesgårdar kunde inte bara
bedriva utrikeshandel kostnadsefektivt utan
mellanhänder utan kunde även kringgå even-
tuella handelsrestriktioner. Ett gott exempel på
exporthamn vid en sätesgård är Enligt Forssell
(1875:47, 61) Fågelvik.
Via sina kustgods kunde adeln alltså bedriva
en skattebefriad utrikeshandel utanför den
kontroll som skedde inom tullarna och sta-
pelstäderna (Carlsson et al. 1977:203f). Vi
vet därför mycket lite om handelns omfatt-
ning och organisation när adelns skepp förde
adelns varor skattefritt utomlands.
Vissa tecken tyder på att den för adeln för-
sämrade förläningspolitiken i och med Gus-
tav Vasa fck adeln att öka sin efektivitet och
ekonomin i sin godsdrif och handel med
landbornas avkastning (Ferm
1990:97). Minskade möjligheten
till skatteintäkter ökade kravet
på att idka handel och varucir-
kulation. Godsen merkantilise-
rades. Vissa omständigheter får
vi reda på i Oeconomia, där någ-
ra korta rader nämner ”handel
och wandell”. En god adelsman
skulle, enligt Per Brahe,
”… bruke handell och Wandell
efer gode och förståndige Köp-
mäns Sätt, Doch så måste thet
medh Kiöpenschapen mest skee
vtanrijkis, Och så oförmerckeli-
ge som man thet best göre kan
för roop och rychte skull, Förty
att såden Näring hafuer månge
Afundzmän, hathere och för-
hindringer besynnerligen här
vti Rijket” (Brahe 1677:65).
Här ser vi alltså att handel före-
trädesvis förlades utomlands och bedrevs med
diskretion. Efer att ha avyttrat sina bulkvaror
i hansestäderna återvände adelns skepp med
sin import av kryddor, tyger osv. till godsen.
HANDELSMEDEL OCH FÖRNÖDENHETER
Godsen samlade en stor mängd produkter i
naturaskatter från sina landbor och underly-
dande enheter. Särskilt vanligt var det att in-
kassera spannmål, nötkreatur, smör och tex-
tilprodukter (bast, hampa, blågarn och lärf).
Men även hö, ved, ägg osv. togs in till godsens
visthusbodar. Från järnbärarland intogs järn-
ränta. Vid sidan av denna naturaränta intogs
en viss mängd penningränta och dagsverken
(Ferm 1990).
Genomgående för godsen i 1500-talets Sverige
verkar vara att fsk skattades av landbor och
fskarbönder i natura, i mindre kvantiteter och
främst till själva godsets drif, som en av bas-
varorna med vilket godset underhölls (Ferm
1990:134f). Fisk räntades då från enheter som
låg nära själva godset. I fallet Fågelvik har vi
alltså godsets sju fskeplatser, bland vilka Flat-
varp ingick.
SKEPPSBYGGERI OCH UTRIKESHANDEL
Två stora gods i Västervikstrakten dominerade
sålunda kustområdena där under mitten av
1500-talet; Vinäs och Fågelvik. Båda ägdes och
drevs av högadeln, Vinäs av Birger Nillsson
(Grip), Fågelvik av Jöran Gyllenstierna. Birger
var född på 1490-talet och var ett svenskt riks-
råd och friherre till Vinäs. Han var gif med
Brita Brahe, och son till Nils Bosson (Grip).
Jöran Eriksson Gyllenstierna, född 1498, dog
1575 i Fågelvik och var härförare under Gustav
Vasa mot Dacke i dackefejden och blev seder-
mera riksråd. (Svenskt Biografskt Lexikon)
Vid slutet av 1550-talet omtalas att Birger Nils-
son (Grip) av Vinäs de föregående åtta åren
låtit bygga tre ’skepp’; ett vid Vinäs, ett vid
Helgenäs och ett i Västervik (Ferm 1990:366f).
Bara de större fartygen om minst tre master i
handelssjöfart kallades skepp, så Birgers far-
tyg måste ha varit minst av Ringarens storlek.
I närområdet byggdes många större skepp.
På 1560-talet sysselsattes över 100 personer
på varvet i Västervik. Flera större skepp sta-
pelsattes och utrustades, såsom S:t Kristofer,
Tantheyen, Neptunus och Valen. Under Johan
III minskade verksamheten. År 1575 uppgick
personalen till endast 31 personer. På 1570-ta-
let gav skeppsbygget upphov till en konfikt
mellan kronan och grevinnan Märta av Ste-
geholm och Västervik, som inte godkände
timmermännens avverkningar i grevskapets
ekskogar (Lindberg 1933:167f). Här framgår
alltså att Västervik hade ekskogar lämpliga för
bygge av större skepp och att den skeppsbyg-
gande adeln disponerade dessa skogar.
Grevskapet Stegeholm med Västervik utgjorde
en mäktig ekonomisk faktor med Västervik
som hamnstad och förbindelselänk med ytter-
världen. Det enda som veterligen fnns kvar av
det tidiga grevskapets räkenskaper är ett litet
utdrag ur grevinnan Märtas ”köpmanshan-
delsbok”, som dock inte tycks ge några upplys-
ningar om hennes västerviksafärer. Vi fnner
dock i tullhandlingarna att både grevinnan
Märta och hennes son Mauritz ägde skepp,
men att dessa huvudsakligen seglade med
andras gods. En liknande rederirörelse drevs
även på 1580-talet av Nils Gyllenstierna till
Fågelvik och Anna Trolle till Helgerum (Lind-
berg 1933:164). Detta förhållande har dock vid
lite eferforskningar visat sig vara skenbart
efersom adelns direkta handel med utlandet
(så som i Brahe 1677) inte fnns omnämnd i
några räkenskaper (Ferm 1990:94f) då man
bl.a. inte förtullade sina varor.
Med sina skepp bedrev Birger en omfattande
handel med järn från Vinäs. Under vart och
ett av åren 1557–60 gjorde dessa skepp – som
alltså var större än borgarnas egna farkoster –
en eller två resor från Västervik till Tyskland,
men lasten tillhörde vanligen ett fertal väster-
viksborgare, medan skeppsägarens egen andel
Figur 4. Kända destinationer för Birger Nilssons handelsskepp,
i stort sammanfallande med Ringarens förmenta handelsrutt.
Källa: Ferm 1990:368.
mt 1/2014 11
► däri antingen var mycket liten eller obefntlig
(Lindberg 1933:163f).
Uppenbarligen måste vi betrakta högfrälsets
utrikes farande skepp som minst lika stora
som Ringaren, dvs. tremastare, till skillnad
från borgarnas, vilkas skepp alltså var bra
mycket mindre. Var Ringaren ett lokalt skepp
bör det således ha tillhört det absoluta topp-
skiktet inom frälset, dvs. godsägarna vid Vinäs
eller Fågelvik eller grevinnan av Stegeholm
och Västervik. Närmaste kandidaterna skall då
ha varit Birger Nilsson (Grip), Jöran Eriksson
Gyllenstierna eller Märta Leijonhufvud.
Men det är svårt att koppla ihop ett skepps
byggnadsplats, dess bruksrutter och dess slut-
station. Den expanderade kungamakten och
högfrälsets ekonomier och ambitioner korsa-
des många gånger, så även inom skeppsbyg-
geri och sjöfart. År 1575 sålde ingen mindre än
Jöran Gyllenstierna till Fågelvik det 800 ton
dräktiga skeppet Gyllenstjernan till kungen
(Glete 2010:366). Genom en slags triangu-
lering har vi ändå ringat in Ringaren mellan
Fågelvik, den skeppsbyggande adeln och skär-
gårdens fske. Var det kanske till och med så att
Ringaren byggdes i trakterna kring Västervik
med ek från Märta Leijonhufvuds skogar?
I HÄNDELSERNAS CENTRUM
Under mellersta 1500-talet då herren till Fågel-
vik verkade som en slags ståthållare över Tjust
med Västervik, Tuna, Kinda och Ydre län, var
det han och inte greven på Stegeholm som i
enlighet med regeringens direktiv gav instruk-
tioner åt Västerviks proviantsborgare, med-
delade stadsborna vilka varor de fck utföra
osv. (Lindberg 1933:85, 433). Han hade alltså
sin hand över den mesta handeln från staden.
Mycket intressant här är Ingvar Sjöbloms ex-
cerperingar av Västerviks varvs räkenskaper.
Det visar sig faktiskt att herren till Fågelvik har
infört stora mängder fsk till stadens skepps-
varv som livsmedel till varvsarbetarna (Rönn-
by & Sjöblom in prep.). Här har alltså fsken
från bl.a. Flatvarp både varit en inkomstkälla
för ståthållaren och en förutsättning för var-
vets och stadens blomstring, något som ståt-
hållaren förstås också tjänade på.
Om vi ser att herren till Vinäs bedrivit en om-
fattande handel med hanseatiska städer på
stora skepp ser vi alltså att herren till Fågel-
vik mer eller mindre har styrt den borgerliga
handeln i Västervik. Men han utövade även en
egen utlandshandel direkt via Fågelvik, fysiskt,
via säteriets maritima läge och hamn (Forssell
1875:47, 61) där det även fanns ett skeppsvarv,
dock säkert belagt först på 1700-talet (Hofrén
1957:200f). Under 1700-talet räknades Fågel-
vik som en av de tre viktigaste hamnarna i
Tryserum (ibid.).
EN SHOPPINGVAGN?
Ovan har vi sett att skeppet Ringaren av ved-
artsanalyser, last och konstruktion nog skall
ses som ett Svenskt handelsskepp byggt någon
gång kring år 1540 i södra Sverige, kanske i
Blekinge, Kalmar eller i Västervikstrakten, av
ek från lokala skogar. Skeppet bör ha varit en
mindre holk, ägd och disponerad av högadeln,
antagligen en av de stora godsägarna i trakten.
Besättningen skulle då ha varit adelns eget
”skipzfolck” med Per Brahes ord.
Skeppet skall alltså kontrasteras till de min-
de klinkbyggda skeppstyper som borgarna
själva kunde uppbringa, till vilken kategori
vi antagligen skall föra det skandinaviska s.k.
Beluga-skeppet (Zwick 2010), vilket visar
likheter med fera av skeppsfynden i Kalmar
slottsfärd (Åkerlund 1951) daterade till 1400-
och 1500-talet och det till 1570-talet daterade
Åkrokenvraket i Selångersån (Eriksson 2007,
Eriksson 2008). Det större skeppet Ringaren
knyter snarare an till det mellan 20–25 meter
långa och klinkbyggda fraktfartyget Skafövra-
ket (Arbin 2010, Arbin 2012) påträfat i havet
utanför Lysekil, vilket tolkats som en bulkfrak-
tare i Västerhavet.
Kopplingen till fske och platsen Flatvarp i den
svårnavigerade skärgården antyder att det är
den lokale herren till Fågelvik som ägde skep-
pet när det gick ner. Av lastens sammansätt-
ning och förekomst av djurspillning kan man
föreslå att skeppet var på hemväg från en ex-
portresa till några hanseatiska städer. Skeppet
var på hemvägen lastat med varor avsedda för
godsets egen konsumtion. På hemvägen till
Fågelvik stannade skeppet vid Flatvarp even-
tuellt för att handla med fskarena där, eller för
att vänta ut dåligt väder.
I TERRORNS VÅLD
Ringaren är daterad till 1542±5 år. Förlisnings-
orsaken i det skyddade fskeläget är okänd.
Skeppet har en kraterliknande skada i bord-
läggningen och sot, kol och brända plankor
har påträfats. Äspingen och manskapet är
försvunna.
År 1542 var Gustav Vasa i full färd med att
genomföra reformer, reformera katolicismen,
efektivisera kronans maktapparat och fotta.
Stora delar av Smålands allmoge förblev dock
rotade i det förfutna. Folket var djupt katolsk
och motsatte sig envist kronans inblandning i
deras sätt att leva. Under många år hade nöt-
kreatur, hudar, timmer, tjära, osmundjärn och
smör gått från Småländska höglandet genom
den södra gränsen av riket i händerna på dans-
ka handlare och bönder. Liksom sina motsva-
righeter i Danmark var smålänningar skick-
liga på att hitta en väg runt reglerade hamnar,
stora vägar och kronofogdar. Längs samma
obskyra men väl slitna vägar bar de hem fsk,
salt, humle och utsäde (Larson 2010:478f).
Konfikter kring gränshandel, monopol på
handel och skattepålagor samt en påtvingad
protestantism var roten till dackefejden under
1540-talet (Cederholm 2007). En annan orsak
var att Gustav Vasa försökte avväpna allmo-
gen. Ytterligare en anledning bakom dackefej-
den just i Ringarens farvatten var skärgårds-
böndernas omfattande seglation och handel,
något som fråntog Kalmar stora inkomster
och som kronan försökte stoppa.
Allmogen i området var dock dristiga och slog
tillbaka (Cederholm 2007). Under 1542 hölls
Kalmar i blockad av Dacke och hans män be-
drev ett regelrätt kaparkrig mot staden. Här
var herren till Fågelvik som kronans befälha-
vare en direkt motståndare till befolkningens
småskaliga handel och friare leverne, således
en i bygden hatad man.
En hop Dackemän gick under sommaren till
anfall mot Fågelvik, som härjades och brän-
des. Sägnen berättar att man satt ut bevakning
vid Björnvarp men att bondeskaran lyckats
smyga sig förbi denna. I ett brev till ståthålla-
ren i Kalmar juli samma år visar Gustav Vasa
sitt missnöje över allmogen, vilka ”röfued, ►
Figur 5. Detalj ur Olaus Magnus Carta Marina
från 1539, alltså samtida med Ringaren. Figuren
visar en tremastad Östersjöfraktare. Var Ringa-
ren av denna typ? Källa: Wikimedia Commons.
12 mt 1/2014
sköfedt, opbrent Gudmund Slattes, Jören Er-
icksons, Söfuerin Kijls och fere godemendz
gårder”. I en skrivelse till häradshövdingen
Germund Svensson den 19 oktober menar
kungen att två skepp skulle sändas till Tjusts
skärgård då man behövde ”afålle then tiufwe
hop ther liggie med båter, och tage vp alle the
Silde Skuter och båter ther komme som Ade-
lenn tilkomme” (Gustav I & Almqvist 1893:83,
313f), vilket alltså betyder att dackes folk ka-
pade adelns fartyg. I början av 1543 drog en av
Dackes befälhavare upp genom Tjust med en
ansenlig styrka, sedan han av Dacke fått or-
der att rensa hela Tjust (Hofrén 1957:43, 221f).
Kungen menade av omtanke om adeln att de
skulle evakuera sitt lösöre till slottet Stäkeborg,
så att vid hotande plundring ”theres ägor och
fetalie icke skole blifwa en hoop tiufwer och
förrädere til deel och Roof ” (Gustav I & Alm-
qvist 1893:350f).
Har vi här att göra med ett sabotage? En ter-
roristattack? Var det helt enkelt de upproriska
bönder, ”then tiufwe hop”, vilka eldade upp
huset Fågelvik, som i sitt uppdrag att rensa
Tjust eller kapa adelns skepp tog vägarna förbi
fskehamnen och sänkte Jöran Gyllenstiernas
holk? 
Arnell, E. 1904. Bidrag till biskop Hans Brasks le-
fnadsteckning. Diss., Uppsala universitet, Uppsala.
Axelsson, R. (red.) 2008. Det medeltida Sverige.
Band 4, Småland: 5 Tjust, Västerviks stad. Kalmar
Länsstyrelse, Kalmar.
Brahe, P. 1677. Gamble grefwe Peer Brahes, fordom
Sweriges rijkes drotzetz, Oeconomia, eller, Huusz-
holdz-book för ungt adels-folck: skrifwin anno 1581.
Tryckt på Wijsingsborg: Af ... Johan Kankel.
Breide, H. 2006. Sjövägen till Estland: en medeltida
färdbeskrivning från Utlängan till Reval. Licensi-
atavhandling, Institutionen för arkeologi och an-
tikens kultur, Stockholms universitet, Stockholms.
Carlsson, S., Cornell, J., Grenholm, G. & Rosén, J.
1977. Den svenska historien. 2 Från Birger Jarl till
Kalmarunionen. Albert Bonniers, Stockholm.
Cederholm, M. 2007. De värjde sin rätt. Senmedel-
tida bondemotstånd i Skåne och Småland. Diss.,
Historiska institutionen, Lunds universitet, Lund.
Cederlund, C.O. 1966. Fiske från Wasa. Ett bidrag
till kännedomen om äldre fskredskap. RIG – kul-
turhistorisk tidskrif 49:3, 65–87.
Cederlund, C.O. 1989. Sjövägarna vid svenska öster-
sjökusten på 1200-talet. Marinarkeologisk tidskrif
1989:3, 8–15.
Dahlgren, E.W. 1896. Forntida seglingsanvisningar
för de nordiska farvattnen. Norstedt, Stockholm.
Eriksson, N. 2007. Förundersökningen av vraket i
Åkroken. Marinarkeologisk tidskrif 2007:4, 7–9.
Eriksson, N. 2008. En fartygslämning från slutet
av 1500-talet i Selångersån, Arkeologisk rapport
2008:6 Statens maritima museer, Stockholm.
Erixon, S. 1957. Ett skärlag i Tjust. Sveriges bebyggelse
: statistisk-topografsk beskrivning över Sveriges stä-
der och landsbygd. Landsbygden. Kalmar län, D. 1.
Hermes, Uddevalla, 49–60.
Ferm, O. 1990. De högadliga godsen i Sverige vid
1500-talets mitt. Diss, Riksantikvarieämbetet,
Stockholm.
Forssell, H. 1875. Sveriges inre historia från Gustaf
den förste: med särskildt afseende på förvaltning och
ekonomi, del 2. Norstedt, Stockholm.
Glete, J. 1977. Svenska örlogsfartyg 1521–1560: fot-
tans uppbyggnad under ett tekniskt brytnings-
skede. Forum navale 31, 23–119.
Glete, J. 2010. Swedish naval administration, 1521–
1721: resource fows and organisational capabilities.
Brill, Leiden.
Granlund, J. 1983. Peder Månssons Bondakonst jämte
parallelltexter. Sv. fornskrifsällsk., Uppsala.
Gustav I & Almquist, J.A. (red.) 1893. Konung Gustaf
den förstes registratur. 14, 1542, Riksarkivet, Stock-
holm.
Hammarström, I. 1956. Finansförvaltning och varu-
handel 1504–1540 : studier i de yngre Sturarnas och
Gustav Vasas statshushållning. Diss., Uppsala uni-
versitet, Uppsala.
Hofrén, M. 1957. Tryserum: några kapitel ur Tryse-
rums och Fogelviks historia. A. Hellebladh, Väster-
tryserum.
Homeyer, C.G. 1870. Die Haus- und Hofmarken.
Verlag Der Königlichen Geheimen Ober-Hof-
buchdruckerei, Berlin.
Kyhlberg, O. 2012. Den långa järnåldern: sociala
strategier, normer, traditioner. Uppsala universitet,
Uppsala.
Larson, J. L. 2010. Reforming the North: the kingdoms
and churches of Scandinavia, 1520–1545. Cambrid-
ge University Press, Cambridge.
Lindberg, F. 1933. Västerviks historia 1275–1718. Diss.,
Stockholms högskola, Stockholm.
Lovén, C. 1996. Borgar och befästningar i det med-
eltida Sverige. Diss., Uppsala universitet, Uppsala.
Lundin, E. 2008. Sverige i kartskisser och texter från
1550-talet. Riksarkivet, Stockholm.
Lönnqvist, O. u.å. Gravstenar i S:t Laurentii kyrka i
Söderköping [Online]. URL: http://www.lonqvist.
se/pdf/Gravstenar.pdf [2013-03-14].
Retsö, D. 2009. Länsförvaltningen i Sverige 1434–
1520. Diss., Stockholms universitet, Stockholm.
Rönnby, J. 1996. Kronholmskoggen. In: Ranheden,
H. (red.) Metodstudier & tolkningsmöjligheter.
Riksantikvarieämbetet, Stockholm, 65–75.
Rönnby, J. & Adams, J. 1994. Östersjöns sjunkna
skepp. Tiden, Stockholm.
Rönnby, J. & Sjöblom, I. in prep. Havsguden från
Västervik - om skeppet Neptunus och vasakung-
arnas nya stora kravlar.
Skånberg, T. 2003. Glömda gudstecken: från forn-
kyrklig dopliturgi till allmogens bomärken. Diss.,
Lunds universitet, Lund.
Svenwall, N. 1994. Ett 1500-talsfartyg med arbets-
namnet Ringaren. Diss., Stockholm, Stockholms
universitet.
Söderberg, J. 2010. Productivity in Swedish mer-
chant shipping, 1470–1820. In: Department of Eco-
nomic History’s Research Conference, 20–21 May
2010, 1–21.
Tryserums Hembygdsförening. u.å. Fågelvik [On-
line]. URL: http://www.hembygd.se/tryserum/
fles/2014/03/Fogelvik.pdf [2014-03-13].
Waghenaer, L.J. 1584. Den groten dobbelden nieuwè
Spiegel der Zeevaert, van de navigatie der wester-
sche zee. Richart Slot-Boom, Amsterdam.
Wirbrand, F. 2012. Mat på medeltida och tidigmo-
derna borgar. Masteruppsats, Lunds univ., Lund.
Wubs-Mrozewicz, J. & Jenks, S. (red.) 2012. Te
Hanse in Medieval and Early Modern Europe. Brill,
Leiden.
Zanden, J.L.V. & Tielhof, M.V. 2009. Roots of growth
and productivity change in Dutch shipping indu-
stry, 1500–1800. Explorations in Economic History
46 (2009), 389–403.
Zwick, D. 2010. Neues vom ”Beluga-Schif”.
Nachrichtenblatt Arbeitskreis Unterwasserarchäo-
logie 1/2010:16, 62–71.
Åhlund, B. 1991. Medeltida fottor i Östersjön. Tid-
skrif i sjöväsendet 1991:2, 103–114.
Åkerlund, H. 1951. Fartygsfynden i den forna ham-
nen i Kalmar. Almqvist & Wiksell, Uppsala.

OSCAR TÖRNQVIST
Doktorand i arkeologi
vid Södertörns högskola,
knuten till MARIS, forskar för
närdarande om forntida och
medeltida skärgårdsbruk.
REFERENSER
Adams, J. & Rönnby, J. 2002. Kuggmaren 1: the frst
cog fnd in the Stockholm archipelago, Sweden.
Te International Journal of Nautical Archaeology
2002:31.2, 172–181.
Adamson, M.W. 2004. Food in medieval times.
Greenwood Press, Westport, CT.
Ahlenius, K. 1900. Till kännedomen om Skandina-
viens geograf och kartograf under 1500-talets se-
nare hälf. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i
Uppsala, Uppsala.
Arbin, S. von 2010. Skafövraket : arkeologisk ef-
terundersökning av en medeltida fartygslämning i
Skafö socken, Lysekils kommun, Rapport Bohus-
läns museum, 1650–3368 ; 2010:16. Västarvet, Väs-
tra Götalandsregionen, Vänersborg.
Arbin, S. von 2012. A 15th Century Bulk Carrier,
Wrecked of Skafö Western Sweden. In: Günse-
nin, N. (red.) Between Continents: proceedings of
the twelfh symposium on boat and ship archaeo-
logy, Istanbul 2009. University of Istanbul via Zero
Books, Istanbul, 67–74.