Dr. Mohammad Bashir Al-Faidhi, anförande.

Dr. M.B. al-Faidhi är talesman för The Association of Muslim Scholars in Iraq (AMSI). Översättning: Anders Püschel.

I Guds, den nåderikes, den barmhärtiges namn

Ockupationen av Irak och dess betydelse.
Den 19 mars år 2003 inledde USA:s regering under ledning av sin president George W. Bush sitt orättfärdiga krig mot Irak utan Förenta Nationernas godkännande. Därmed kränkte USA folkrätten och alla befintliga regler för krigföring som nämns och tas upp i Haagkonventionerna. Kriget mot Irak var orättfärdigt i varje betydelse av det ordet. Det var folkrättsligt illegitimt, genom att USA-koalitionen angrep utan stöd av det internationella samfundets vilja. Kriget inleddes på grundval av anklagelser och påståenden som har visat sig vara så grundlösa lögner att amerikanerna själva till slut har varit tvungna att medge att de var falska och informationen felaktig. Det tragikomiska i detta, som får en att samtidigt gråta och skratta, är att USA genomförde detta grymma och orättvisa krig med påståendet att man ger Iraks folk frihet och demokrati. Tillåt mig nu att ge er en uppfattning om frukterna av den frihet och demokrati som USA har givit vårt land genom att beskriva det allmänna läget i Irak med hjälp av statistik. Vi har använt aktuella rapporter från internationellt erkända organisationer, så att ingen ska kunna anklaga oss för överdrifter, samtidigt som vi är medvetna om att den verkliga situationen på marken är ännu värre enligt vår bedömning. Den allmänna situationen i Irak. Jag börjar med följande ord som beskriver den allmänna situationen i Irak: Massakrer och förtvivlan. Den humanitära situationen i Irak är katastrofal. Lag och ordning och ekonomisk återhämtning är så avlägsna att de är närmast ouppnåeliga och hälsovården och utbildningssystemet håller på att falla samman. Situationen för mänskliga rättigheter är fortfarande katastrofal. En humanitär katastrof utan lindring. Situationen i Irak är den farligaste i världen. Dessa uttryck är inga påhitt av någon romanförfattare eller poet. De är formuleringar som återfinns i två rapporter som publicerades år 2008, den ena av Internationella Rödakorskommittén och den andra av Amnesty International. Vi ska nu gå igenom några statistiska uppgifter om situationen i Irak, och jag anger ge en källa för var och en av dem för att ni själva ska kunna kontrollera och bekräfta informationen. Vi börjar med det som amerikanerna är bäst på, att DÖDA. Mer än 1,2 miljoner civila irakier har dödats under de första fem åren av ockupationen. (Opinion Research Business ORB i en rapport som publicerades i mars 2008) 1

Mer än 5 500 vetenskapsmän, filosofer, professorer, akademiker samt atomfysiker, fysiker och kemister har rövats bort, dödats eller fängslats. (rapport från Internationella Rödakorskommittén med anledning av femårsdagen av ockupationen, publicerad den 24 mars 2008) Hälften av alla invånare i Bagdad har förlorat minst en familjemedlem sedan kriget började, enligt en opinionsundersökning som genomfördes av några viktiga europeiska tv-bolag, däribland ABC i USA och BBC i Storbritannien, och publicerades i mars 2008. Antalet universitetsprofessorer och kvalificerade yrkespersoner som dödats under åren 2005, 2006 och 2007: 224 universitetsprofessorer, 21 domare, 95 advokater, 179 journalister och 2334 kvinnliga akademiker (Hamza Kamil, officiell talesman för den irakiska regeringens människorättsdepartement i ett uttalande år 2008). Interneringar och tortyr. Vi har haft 26 000 internerade och har nu 23 500, varav 525 är ungdomar under 18 år och 18 är kvinnor. (Douglas Stone, kommendant för samtliga USA:s fängelser i Irak i en intervju med CNN den 5 maj 2008) Mer än 513 omyndiga under 18 år är internerade av USA:s militära styrkor (rapport av Human Rights Watch, publicerad i maj 2008). Irak har det största antalet fängelser i världen i förhållande till folkmängden och 36 fängelser förutom Abu Ghraib, som anses vara det mildaste, trots sina skandaler, och 400 000 personer är internerade i dessa fängelser. (uttalande av advokaten Sahar al-Yssiri, representant för de irakiska fängelseinternernas förening under en diskussion vid en konferens arrangerad av Internationella kommittén mot fängslanden och Fria universitetet i Bryssel) Varenda intern i dessa fängelser har utsatts för tortyr. (a) Samtliga internerade har utsatts för minst en form av tortyr (b) Ingen av de internerade har ställts inför rätta, och mycket få av dem har blivit förhörda. (c) 87 procent av de internerade vet inte anledningen till att de har internerats. (d) Hur länge interneringen har pågått varierar mellan 3 månader och fyra år. (e) 81 procent av de internerade har aldrig fått besök av familj eller släktingar. (informationen kommer från svaren på frågor som ställts till internerade som frigivits, och publicerades av Kommittén för fångar och interner, som är en del av Föreningen för uppföljning och observationer, på dess webbsajt) Flyktingar. 2 770 000 personer är internflyktingar och uppskattningsvis 3 miljoner har emigrerat utomlands, varav ungefär 20 000 läkare, vilket är en tredjedel av alla läkare i Irak. (Amnesty International i en rapport som publicerades den 29 april 2008) En femtedel av irakierna har blivit flyktingar antingen inom eller utom sitt eget land sedan den amerikanska armén gick in i landet i mars 2003. Detta är den högsta andelen i världen och utgör fem miljoner personer. (International Office of Migration (IOM) i en rapport publicerad år 2008) 90 procent av de irakiska flyktingarna i Syrien tänker inte återvända till sitt land och bara fyra procent säger att de vill återvända; sex procent säger att de inte vet. (en studie som färdigställdes av FN:s flyktingkommissariat i april 2008)

2

Kvinnor och barn. ”Hittills har ockupationen gjort 4,5 miljoner barn föräldralösa, varav de flesta nu inte har något hem” (ett brittiskt opinionsinstitut år 2008). Fem miljoner föräldralösa barn och tre miljoner änkor. Ett farligt resultat av ockupationen är att Irak har förvandlats till ett land av änkor och föräldralösa barn. (rapport av Internationella rödakorskommittén år 2008) Det finns 300 000 änkor enbart i huvudstaden Bagdad, förutom ytterligare fyra miljoner i andra delar av landet. (rapport som publicerades av den irakiska kvinnorättsföreningen år 2008) 28 procent av barnen i Irak lider av undernäring, tio procent av dem lider av kroniska sjukdomar, medan 30 procent av kvinnor i städerna och 40 procent på landsbygden föder sina barn utan tillgång till någon hälsovård. (Internationella läkarföreningen i ett uttalande den 21 mars 2008 vid femårsdagen av invasionen) Mer än 70 procent av kvinnor och flickor i Irak står utanför skolsystemet. (enligt de senaste uppgifterna från det irakiska utbildningsdepartementet) Fem miljoner barn är föräldralösa och 500 000 lever på gatan. Mer än en miljon barn arbetar i olika slags yrken. (statistisk från det irakiska plan- och utvecklingsdepartementet år 2008) Korruption, samhällsfunktioner, infrastruktur. Mer än fyra av tio irakier lever under fattigdomsgränsen samtidigt som hälsovården och utbildningssystemet i landet håller på att kollapsa. (rapport från Amnesty International med titeln ”Massakrer och förtvivlan”, den 17 mars 2008) 90 procent av 180 sjukhus i olika delar av landet lider allvarlig brist på mänskliga resurser, och hälsovården lider brist på utrustning och utbildad personal. (rapport från Internationella läkarföreningen, 21 mars 2008) 66 000 skenanställningar har avslöjats på inrikes- och försvarsdepartementen, varav 50 000 var på inrikesministeriet. Detta kostar statskassan fem miljarder dollar om året. (Ammar Tou'ma, ledamot av det irakiska parlamentets säkerhets- och försvarskommitté i en tidningsintervju i maj 2008) ”30 procent av dem som är med i de irakiska säkerhetsstyrkorna är frånvarande men får ändå lön. (officiell amerikansk rapport som färdigställdes av Stewart Bowen, USA:s generalinspektör för återuppbyggnaden av Irak, i april 2008) Irak är det allra mest korrumperade av världens länder. (enligt CPI 2008) Av 180 länder i världen är Irak det tredje mest korrumperade landet efter Somalia och Myanmar. (enligt den senaste statistiken från Transparency International i Berlin som övervakar korruption i hela världen, 2008) Irak står högst på listan över misslyckade stater (Amerikanska utrikesaffärskommittén, 2007) Detta är bara en bit av sanningen, inte hela sanningen, för tiden tillåter mig inte att nämna all statistik. Jag ska dock nämna ett uttalande av en aktivist, Nairn i Open Democracy Now den 11 januari 2008: ”Sifferexercisen kring Irak kommer aldrig att upphöra, men vad den ganska bestämt uttrycker är en mänsklig verklighet som kommer att fortsätta att låta höra talas om sig tämligen 3

oberoende av och utanför den vetenskapliga arenan: att ett stort antal människor dör i Irak utan någon som helst anledning. Den irakiska motståndsrörelsen och dess utmaningar. En av de besvärligaste företeelserna som den brittisk-amerikanska ockupationen ställdes inför var när det patriotiska irakiska motståndet dök upp. Motståndet, i alla dess former och tillstånd, ruckade på ockupationen och störde dess planer. Detta motstånd växte mycket snabbt och gav upphov till ett fenomen som kallas ”det folkliga motståndets anda”, som varierar i sina typer och tillstånd. Den irakiska arméns vapen och ammunition och en stor del av dess soldater utgjorde den materiella basen för detta motstånd. En sak som var särskilt intressant var att en stor del av det religiösa ledarskapet, i alla dess varianter och skillnader, fyllde tomrummet bland ledarskapet och förvaltningen i landet, varvid en del av dem samarbetade med ockupationen medan andra var emot den. De som var för ockupationen bad folket att hålla sig lugnt och ge ockupationen en chans för att den kunde var till landets bästa, medan de som var mot ockupationen ledde och uppmuntrade motståndsandan så att olika planer samverkade och motståndets metoder varierade. Till dem som gjorde det senare hör The Association of Muslim Scholars, som jag är stolt att säga att jag är medlem av såväl som officiell talesman för. Ett stort antal irakiska patrioter insåg tidigt i synnerhet farorna med ockupationen, liksom konsekvenserna av den rad av reaktioner som det irakiska folket hade på ockupanternas misstag. Detta är upphovet till det irakiska motståndet mot ockupationen, för det är en naturlig början på varje motståndsrörelse som har uppstått genom historien. Från en vetenskaplig synpunkt var detta således det irakiska motståndets första början. Allmänt sett har de flesta nationella och patriotiska motståndsrörelser under hela den moderna historien utvecklats i tre på varandra följande stadier: Det första stadiet: det instinktiva motståndet Jämfört med det palestinska motståndet, som tog 15 år att starta efter att den sionistiska entiteten etablerades i Palestina 1948, nådde det irakiska motståndet av alla slag det första stadiet mycket tidigt. Det växte sedan snabbt i Bagdad och dess omgivningar, särskilt i Anbar-provinsen, och därefter i provinserna Sallaheldeen, Diyala, Nineva, Babil och några andra områden. Det andra stadiet: motståndsgrupperna framträder I detta stadium uppstår normalt en mängd viktiga motståndsorganisationer, liksom andra som är av mindre betydelse. Man kan hävda att det irakiska motståndet nu genomgår detta stadium. Under detta stadium vinner vanligtvis motståndet internationell sympati och stöd. Det tredje stadiet: motståndet etablerar sig på marken och tar kontroll över särskilda områden, samtidigt som ett tydligt politiskt ledarskap uppstår med en offentliggjord strategi och förmåga att förhandla med ockupationsmakten Om den internationella isoleringen. Detta tredje stadium är det som det irakiska motståndet strävar efter, men ännu har svårt att uppnå 4

eftersom det möts av utmaningar. Tillåt mig att säga att den grundläggande utmaningen från vilken alla andra utmaningar härstammar är följande: avsaknaden av internationell sympati och stöd från närområdet. Det irakiska motståndet är unikt i mänsklighetens historia i det att det är den första motståndsrörelse som har växt fram i skuggan av en värld som styrs av en enda stormakt, och olyckligtvis är det denna stormakt som är dess fiende. Genom historien har världen kontrollerats av flera olika makter, och när ett land har varit i konflikt med en makt, har det alltid kunnat finna en allians eller ett stöd hos de andra makterna. Låt oss som exempel ta den vietnamesiska motståndsrörelsen. När den nådde det andra stadiet vann den internationell sympati samt stöd från en av den tidens världsmakter, Sovjetunionen, liksom stöd från en makt i regionen, Kina, liksom från 47 stater i den kommunistiska världen och från de alliansfria länderna samt sina grannländer. När det irakiska motståndet nu har nått motsvarande punkt, ser man att det saknar allt detta, eftersom den enda stormakten, som styr världen, liksom de flesta internationella organisationer inklusive Förenta Nationerna, är dess huvudfiende. Det är detta som är orsaken till att det irakiska motståndet saknar stöd från resten av världen, från regionen och i synnerhet från sina grannländer. Denna situation har med nödvändighet lett till att motståndet består av många små grupper som inte hör till eller står i förbindelse med en gemensam organisation, och inte heller är under gemensamt befäl. På detta sätt kan motståndet fortsätta sina militära aktiviteter och hålla sig utom räckhåll för ockupationsmakten. Detta har lett till att den nationella irakiska motståndsrörelsen inte har utvecklats och nått det tredje stadiet som är så nödvändigt för att den ska kunna dra nytta av de offer den har gjort för att nå politiska framgångar, och för att den gradvis ska kunna nå sitt mål att göra Irak fritt och oberoende. Av denna anledning kommer motståndsrörelsen att vara tvungen att under lång tid arbeta underjordiskt och göra många offer innan den kommer till den tidpunkten att det är lämpligt att den tar steget till det tredje stadiet. Den förvrängda bilden av motståndsrörelsen. Den andra utmaningen, som stammar ur den huvudsakliga och avgörande utmaningen: den förvrängda bilden av den irakiska motståndsrörelsen Ockupationsmakten äger en mycket mäktig propagandaapparat, och det finns rapporter som pekar på det faktum att den behärskar de flesta av världens medier. I början försökte den fientliga ockupationsmakten dölja motståndsrörelsens aktiviteter genom sin propagandaapparat, som bara sände ut bilder som speglade och bekräftade att situationen i Irak var normal och att det rådde lugn i hela landet. Ockupationsmakten brukade förfölja alla medier som försökte undersöka om det fanns en motståndsrörelse i Irak, och som ni vet var det ockupationen som var ansvarig för att Al Jazeera-korrespondenten Tariq Ayoub dödades, liksom de båda Al Arabiya-korrespondenterna Ali Abdul Azeez och Ali Al Khateeb, och även andra. När motståndsrörelsens aktiviteter växte och det inte längre var möjligt att mörklägga dem, började man sprida rykten och marknadsföra föreställningen att detta inte var ett irakiskt motstånd, utan aktiviteter från Al Qaida. 5

Uppenbarligen kunde man inte erkänna att den irakiska motståndsrörelsen existerade, för då skulle man inte kunna försvara sina angrepp på den, eftersom FN-stadgan bekräftar att alla ockuperade länder har rätt att göra motstånd. Men om man kunde göra gällande att det var Al Qaida som utförde motståndet, skulle hela världen stödja att man bekämpade dessa terrorister, eftersom denna organisation internationellt kategoriseras som terrorister och det finns en internationell överenskommelse om att bekämpa dem. Problemet ligger tyvärr i det faktum att de som talar om vårt land aldrig ens har besökt det och bara får sin information om det från källor som är beroende av USA. Till exempel har ingen av er som är här idag verkligen sett kriget i Irak... så ni är tvungna att följa det genom medier som inte vet sanningen eller litar på andra medier som är fördomsfulla. Den verkliga motståndsrörelsen i dag och relationen till Al-Qaida. Det finns ungefär 100 000 stridande i den verkliga motståndsrörelsen i Irak, och de dödar inte civilbefolkningen, utan bekämpar enbart den amerikanska ockupationen. Det finns bara ett fåtal stridande från Al Qaida. Varje dag utför den amerikanska ockupationsarmén i medeltal 100 operationer i form av flyganfall, beskjutningar, granatattacker, arresteringar, invasioner av olika områden och dödande. Den irakiska motståndsrörelsen utför också i medeltal 100 operationer dagligen. Amerikanerna tiger vanligen om det verkliga antalet operationer som den irakiska motståndsrörelsen utför, men i ett häpnadsväckande och unikt uttalande den 30 mars i år sade general Lloyd Austin, som leder den amerikanska ockupationsarméns 18:e regemente följande: ”Sedan regementet anlände i januari 2008 har vägen till framgång varit lång på grund av att motståndsrörelsen utför mer än 700 operationer i veckan.” Denna motståndsrörelse kämpar mot amerikanerna och aldrig mot civilbefolkningen, och har inga som helst kontakter med Al Qaida. Men låt mig fråga er vad det är ni ser på TV? Ni ser inte de hundra operationer som motståndet utför varje dag och ni ser inte de 100 operationer som de amerikanska styrkorna utför mot det irakiska folket. Ni ser en eller två bestialiska självmordsbombningar, varav Al Qaida tar på sig ansvaret för en del, och andra utförs av spionorganisationer som representerar grannländerna och deras egna intressen. Frågan man ställer sig här är: varför ser ni bara dessa bilder på TV? Och svaret är att de bestialiska operationer som dessa personer utför är nödvändiga för att den amerikanska regeringen ska kunna motivera sitt krig mot Irak inför hela västvärlden. Detta innebär att ni inte får se sanningen. Vad gäller Al Qaida vill jag klargöra att jag inte förnekar dess existens i Irak, men jag vill varna er på två punkter: För det första var det amerikanerna som tillät Al Qaida att komma in i Irak efter de hade inlett sin ockupation. Skälen till detta är kända.

6

För det andra utgör Al Qaida inte något större antal jämfört med det irakiska motståndet. Som Baker-rapporten påpekade är de inte mer än drygt ett tusen personer. Den amerikanska armén lämnar samma uppgift. De är så få att det inte går att påstå att de bekämpar amerikanerna istället för det irakiska folket. Är USA i Irak för att hindra ett inbördeskrig? Den tredje utmaningen: den falska föreställningen som sprids att det är nödvändigt att de amerikanska trupperna stannar i Irak eftersom det irakiska samhället är delat i olika etniska och religiösa grupper som skulle starta ett inbördeskrig om trupperna lämnade landet, särskilt med tanke på att motståndsrörelsen är sunnitisk och skulle bekämpa de andra religiösa och etniska grupperna om den hade möjligheten. Detta är ytterligare en vanföreställning som ska övertyga världen om att den amerikanska närvaron är till fördel för det irakiska folket. Låt mig här understryka två fakta: För det första har Irak under sin långa historia aldrig upplevt religiösa eller etniska motsättningar förutom under den amerikanska ockupationen. Irak är ett civiliserat land, vars folk har samverkat fredligt, oavsett om man varit sunni eller shia, araber, kurder eller turkmener, muslimer eller kristna. Enligt irakiska sociologer uppgår andelen äktenskap över de religiösa och etniska gränserna till 25 procent, och befolkningen i landet har alltid respekterat varandra. Låt mig ge er ett exempel. Vi har en religiös grupp i Irak som kallas yazidier, som sägs dyrka djävulen. Själva säger de som tillhör denna tro att de inte dyrkar djävulen men undviker att tala illa om honom för att inte bli utsatta för hans ondska. Oavsett vad sanningen är, vet ni vad vi muslimer fick lära oss av våra fäder? Vi fick veta att om vi mötte en yazidier på gatan så skulle vi inte säga något illa om djävulen i hans närvaro, eftersom det skulle göra honom upprörd, och vi skulle respektera hans känslor. Ni har all rätt att fråga vem som ligger bakom bombningarna av sunnitiska och shiitiska eller kristna gudstjänstlokaler, och vem det är som med våld fördriver andra människor. Jag försäkrar er att det irakiska motståndet inte gör någonting sådant. Det är flera olika aktörer som utför dessa skamliga och brottsliga handlingar, däribland ockupationsmakten själv, som försöker övertyga världen om att det finns en underström av våldsamma religiösa och etniska fientligheter som kräver ockupanternas närvaro. Det finns också regionala intressenter som visslar samma melodi för sina egna syften. Dit hör också ockupationens agenter och medhjälpare som består av inflytelserika politiska krafter i Irak, varav en del är grupper med en strikt politisk uppfattning som inte representerar många människor, vilket jag redan har nämnt. Det är allmänt bevisat att den senaste kampanjen för att fördriva och mörda våra kristna bröder och bomba deras hem, utfördes av några av de kurdiska partierna, som till vår stora sorg trodde att de skulle kunna uppnå några politiska fördelar på det. För det andra är påståendet att motståndet i Irak enbart är sunnitiskt ett falskt påstående. Vi beskriver inte motståndet som sunnitiskt, utan säger att det är irakiskt. Kanske utgör sunniter majoriteten, men det finns shia som gör motstånd, turkmener som gör motstånd, och det är knappast någon hemlighet att det finns kristna bröder som också gör motstånd. Kanske säger ni: ”men det gjordes ju en stor etnisk rensningskampanj mot sunniter, där offren räknades i tusental. Bevisar inte det att det pågår ett inbördeskrig?” Jag svarar nej, för vi måste fråga oss vem som genomförde detta krig. 7

Var det shiiter i gemen? Nej, inte alls. De som spelade denna roll var miliserna som hör till de styrande shiitiska partierna, och deras syften var politiska, inte religiösa. Ockupationsmakten visste att detta hände, och tittade åt andra hållet. Vi har många dokument som bevisar detta bittra faktum. En unik fotbollsmatch. Det irakiska folket står fast vid sin övertygelse att Iraks territorium och samhällsliv ska hållas samman även efter landets befrielse. Låt mig bevisa detta för er genom att återge en sann berättelse, som bekräftas och dokumenteras i ord och bild och som understryker sanningen om USA:s förbrytelser i Irak. Den kommer att visas på videoskärm efter denna föreläsnings slut. Den 26 augusti förra året spelades en fotbollsmatch i Folkets Stadion i huvudstaden Bagdad mellan två irakiska klubbar, Zawra'a och Erbil. Den senare kommer från de kurdiska områdena i norra Irak. För första gången under ockupationen kom 50 000 fotbollsfans till matchen. Här uppfattade amerikanerna sig som välgörare, eftersom det var de som svarade för säkerheten och gjorde det möjligt för alla dessa människor att komma dit, så de tågade in på planen, både meniga och officerare och började vinka till publiken. Och det som då hände hade de aldrig räknat med, för på ett ögonblicks ingivelse, helt spontant och utan några förberedelser, började folkmassorna kasta vattenflaskor och annat som de hade i händerna mot amerikanerna, och skrika ilskna slagord mot dem med hög röst. Det hela såg ut som en tsunami. Bland slagorden var: ”Förbannade Amerika, förbannande Amerika”, ”Ut Bush, ut”, ”Vi irakier är bröder, sunni och shia tillsammans och vi kommer inte att sälja vårt land till amerikanerna”. Mina damer och herrar. Detta är Irak och detta är det allmänna tillståndet i landet och de utmaningar som möter det irakiska motståndet.

En vädjan till Europa.
Förtjänar inte Irak uppmärksamhet och intresse från den civiliserade europeiska världen? Vi är övertygade om att européerna borde inta en annan inställning än amerikanerna för ur ett globalt perspektiv är ni våra grannar. Ni bor på andra sidan Medelhavet och på grund av denna närhet påverkar det som påverkar oss också er, idag eller i morgon, förr eller senare. Ni var motståndare till kriget och er inställning har fått stöd av erfarenheten. Vi förväntar oss nu att ni ska spela en positiv politisk roll till stöd för irakiernas rättvisa sak. Europas tystnad om det som Iraks folk utsätts för av de amerikanska ockupationsstyrkorna oroar oss mycket och får oss att känna som om USA bekämpar oss för Europas skull och att detta är anledningen till Europas tystnad. Jag menar inte att det är så, men det är så man tolkar innebörden av denna tystnad om de brott mot mänskligheten som Irak och dess folk utsätts för, brott som aldrig tidigare har kunnat iakttas i den moderna historien. Tiden är inne för den europeiska världen att uttryckligen ta avstånd från detta amerikanska krig, 8

som kommer att vara en skamfläck för alla som har deltagit i eller stött det, offentligen eller i hemlighet. Det är på tiden att den europeiska världen erbjuder hjälp och stöd till det irakiska folkets kamp för sin frihet och sitt oberoende. Idag behöver irakierna de som är beredda att hjälpa dem att förverkliga sitt mål om befrielse.

Vår vision om lösningen och formerna för Europas stöd. Efter att jag presenterat dessa fakta, återkommer vi till frågan om vad lösningen är och hur vi tar oss ur detta dödläge. Liksom alla andra krafter som bekämpar ockupationen politiskt och majoriteten av de väpnade motståndsgrupperna, är vi övertygade om att lösningen ligger i en plan med följande steg. I steg ett måste de amerikanska ockupationsstyrkorna och deras allierade lämna Irak enligt en schemalagd tidtabell som omvärlden måste stå som garant för, eftersom ockupationen är roten till problemen i Irak., även om jag inte påstår problemen är slut när den har upphört, bara att de problem som vi står inför efter att den har upphört är enklare och möjliga för irakierna att övervinna. Man kan tycka att detta problem håller på att lösas i och med att den nye amerikanske presidenten redan har lagt fram ett schema för ett tillbakadragande. Sanningen är dock att herr Obamas prestation till dags dato inte är förtroendeingivande. USA:s nuvarande president, Barack Obama, lovade under valkampanjen att dra tillbaka sitt lands trupper från Irak omedelbart efter sitt tillträde, och på en period av inte mer än 16 månader, och vi hoppades att han skulle förverkliga detta löfte till sitt folk före andra löften, eftersom det var detta löfte som ledde till hans enastående seger över sin republikanske motståndare. Men efter att han hade tillträtt, ersatte han ett omedelbart tillbakadragande med ett schemalagt tillbakadragande, och de 16 månaderna med nästan tre år, i enlighet med villkoren i SOFA, som den förre presidenten och krigsförbrytaren Bush den yngre, påtvingade Irak tillsammans med sina allierade och agenter i Bagdad, men gav inte några garantier att tillbakadragandet verkligen skulle genomföras, och förändrade varken ansvarsformerna för trupperna som hör till ockupationsmaktens militär och säkerhetstjänst i Irak eller regelverket för deras stridsinsatser, för de dödar och arresterar fortfarande irakierna och föröder deras land med korruption och död, på precis samma sätt som de gjorde under Bush, eller till och med värre. I steg två måste den politiska process som har pågått under ockupationen upphävas, inklusive den så kallade konstitutionen. Dessutom måste de politiker som är inblandade i mordet på det irakiska folket, och i dess fördrivning, liksom i stölden och plundringen av landets rikedomar, ställas till svars. I steg tre måste man låta de politiska krafter som har motsatt sig ockupationen och dess politiska process etablera en övergångsregering som ska förbereda allmänna val och ta fram ett utkast till en nationell konstitution utan inflytande från ockupationen och de politiska partierna. Dessa krafter åtnjuter förtroende från Iraks folk idag för att de inte har de oskyldigas blod på sina händer och inte var inblandade i stölden av folkets pengar och välstånd eller konspirerade med 9

ockupanterna mot sitt land. I steg fyra måste man upprätta en nationell yrkesarmé som inte är lojal med något politiskt parti eller religiös eller etnisk grupp och som har samma avstånd till alla de irakiska partierna. Det är möjligt att be medlemmar av Iraks förra armé om hjälp för att genomföra detta steg i lämplig takt. Från Europas sida kan man, om man verkligen önskar lämna ett positivt bidrag till irakiernas sak, stödja oss på följande sätt i enlighet med hur man historiskt sett har stött befrielserörelser och värnat om de mänskliga rättigheterna. 1) Ställa sig bakom BRussel-tribunalens uttalande av den 30 mars 2009, där man slår fast följande: A. Genom sin geopolitiska position och sina rika naturtillgångar är Irak inte bara sitt eget folks intresse, men också sina grannars och världens. B. USA:s försök att splittra Irak och irakierna har misslyckats. Till sitt antal och trots skillnader i kultur och intressen har den överväldigande majoriteten av irakierna avvisat USA:s ockupation. Genom terror har USA fördrivit en femtedel av Iraks befolkning och skapat den största flyktingkatastrofen i världen idag. C. Ockupantens sekteristiska politiska process orsakade kaos och gjorde Irak till en misslyckad stat som kännetecknas av det fullständiga sammanbrottet för samhällsfunktionerna och systematiska övergrepp på alla mänskliga rättigheter, inklusive rätten till liv. Den kan inte reformeras. D. Den humanitära tragedin drabbar i synnerhet kvinnor och barn, som utsätts för alla slags våld och utsugning. E. Ockupationen tvingade avsiktligt Iraks utbildade och yrkeskunniga klass att fly, vilket ledde till att det inte gick att bygga en fungerande stat och till regional oro. F. Irakiska flyktingar har en individuell rätt att återvända, men så länge lugn och säkerhet inte råder, föreligger inte möjligheten att förverkliga denna rätt. G. Ockupationen och dess maskineri utövar våld. Säkerhet kan bara uppnås genom att alla utländska ockupationsstyrkor villkorslöst lämnar Irak. H. Endast en stat där alla medborgare är jämlika kan garantera fred, stabilitet och demokrati efter att de utländska styrkorna har lämnat landet. I. Ett självständigt Irak kommer inte bara att vägra ge bort sin huvudsakliga källa till rikedom – sin olja – till utländska bolag, utan har också rätt att kräva skadestånd för alla förluster landet har gjort sedan 2003. J. Den irakiska motståndsrörelsen i alla sina uttrycksformer är den enda kraft som på ett både objektivt och legitimt sätt kan säkerställa en väg mot fred, stabillitet, välfärd och demokrati Irak. Vid inledningen av ockupationens sjunde år, ansåg Brussels-tribunalen att den var tvungen att hävda dessa sanningar i officiella sammanhang. Att avvisa USA:s ockupation och allt som kommit ur den måste bli officiell politik. BRussel-tribunalen avslutade med att säga att ockupationen är outhärdlig och att det nu, när den går på sjunde året, är hög tid att bekämpa den med en motsatt dagordning. 10

2) Stödja de nationalistiska politiska krafterna politiskt och massmedialt och ge dem möjligheter och tillfällen att redogöra för sin rättvisa sak i internationella fora och vid internationella möten, tills de når sitt mål att befria Irak och föra landet ur dess kris. 3) Sätta människorättsföreningar och ideella organisationer i arbete. 4) Utöva påtryckningar för att få ockupationsmakten och den nuvarande irakiska regeringen att frige fångar och gripna ur fängelserna. 5) Utöva påtryckningar när det gäller behandlingen av flyktingarnas och internflyktingarnas problem, liksom nödvändigheten att de får materiellt och moraliskt stöd och att de svårigheter som finns i de länder som har tagit emot dem lindras. 6) Ge sitt stöd till att de som orsakade katastrofen i Irak ska ställas inför rätta, oavsett om de varit medlemmar av ockupationsmaktens styrkor eller av någon av de regeringar som upprättats i ockupationens skugga.

Mina damer och herrar, jag tackar er för er närvaro och ber om ursäkt för att det har tagit så lång tid för mig att tala till er.

Översättning: Anders Püschel.

11