Länsrätten Örebro

Helsingborg 2007-08-29

Skickat till: Vägverket 701 81 Örebro

Överklagande av beslut RE 10-B 2007:936 ang personliga fordonsskyltar med beteckningen ”Google” Yrkande Jag yrkar att Vägverkets omprövningsbeslut med rubricerade diarienummer ändras varvid jag skall äga fortsatt rätt till personlig registreringsskylt med beteckningen ”Google”. Jag yrkar också att Vägverkets beslut ej skall gälla intill dess att lagakraftvunnen dom föreligger (inhibition) och att Länsrätten fattar beslut i denna fråga innan resterande delen av överklagande avgörs i sak. Sakomständigheter I beslut av den 9 juli 2007 fick jag rätten att använda den personliga registreringsskylten med beteckningen ”Google”. Detta uppmärksammades i media varvid Google Sweden inkom med begäran till Vägverket att Vägverket skulle upphäva beslutet. Grunden för detta angavs att vara att ”Google” var ett av Google Sweden innehavt varumärke/firmanamn och att Google Sweden inte hade lämnat tillstånd till registreringen. Vägverket ombad undertecknad att yttra sig över denna begäran i skrivelse av den 6 augusti 2007. Jag yttrade mig den 10 augusti 2007. Den 22 augusti 2007 fattade Vägverket beslut om att återkalla skyltarna. Man har gjort detta genom omprövning av det ursprungliga beslutet. Vägverkets beslut strider mot gällande rätt och etablerad praxis. Grund för överklagande Vägverkets motivering för sitt omprövningsbeslutet är svårförståelig. Jag har dock uppfattat att man i huvudsak menar att: 27 § förvaltningslagen anger som huvudregel att beslut inte får ändras till nackdel för den enskilde. I rättspraxis har utvecklats ett antal undantag till denna huvudregel. Dessa undantag är dock inte uttömmande utan andra undantag kan finnas där beslut kan ändras till den enskildes nackdel. Vägverket tolkar rättspraxis så att i de fall det inte finns någon annan möjlighet för en enskild tredje man som har olägenhet (min kursivering) av ett beslut att överklaga

eller ändra detta beslut så kan myndigheten ändra beslutet till nackdel för den som gynnas av det ursprungliga beslutet. Inledningsvis vill jag därför ånyo redogöra för vad som gäller enligt svensk rätt angående myndighets möjlighet att ändra gynnande förvaltningsbeslut till nackdel för den enskilde. Därefter bemöter jag, utifrån denna genomgång, Vägverkets dåligt underbyggda och felaktiga uppfattning. Vad avser rättelse av beslut på grund av förbiseendefel är den styrande bestämmelsen 26 § förvaltningslagen (1986:223). Bestämmelsens innebörd är att den myndighet som har meddelat ett beslut får rätta beslutet, om det innehåller en uppenbar oriktighet till följd av myndighetens eller någon annans skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende. Vidare måste oriktigheten vara uppenbar för att ett förbiseendefel ska kunna rättas. Bestämmelsen ger däremot inte myndigheter någon befogenhet att rätta sådana fel i ett besluts innehåll som beror på bristfällig utredning, felaktig faktabedömning, oriktig rättstillämpning eller missriktad användning av skönsbefogenheter (s.k. bedömningsfel). Det beslut som Vägverket fattade avseende min personliga registreringsskylt är i allt väsentligt en oriktig rättstillämpning. Resultatet i mitt fall blir följaktligen att rättelse enligt förvaltningslagen 26 § inte kan komma ifråga. Se närmare: Hellners, Tryggve & Malmqvist, Bo, Förvaltningslagen med kommentarer, 2003, s. 310-314. För omprövning gäller förvaltningslagens 27 §. Enligt denna bestämmelse kan inte en beslutsmyndighet av annan anledning än rena förbiseendefel ompröva sitt tidigare beslut om ändringen är till nackdel för den enskilde. Vidare gäller att ett gynnande beslut som regel vinner negativ rättskraft och därmed inte kan ändras av beslutsmyndigheten. För beslutets orubblighet talar hänsyn till den enskildes trygghet och enligt härskande uppfattning anses trygghetsaspekten vara helt avgörande, även om det kan innebära att klart felaktiga beslut får fortsatt giltighet. Se vidare Bohlin, Alf & Warnling-Nerep, Wiweka, Förvaltningsrättens grunder, 2004, s. 174. I praxis har begränsade undantag uppställts från huvudregeln om negativ rättskraft hos gynnande beslut (jfr. JO 1990/91 s. 161 samt RÅ 1992 ref 64, RÅ 1992 ref 78 och RÅ 2000 ref 16). Undantag anses kunna göras, dels om beslutet eller den lagstiftning som beslutet grundar sig på innehåller ett återkallelseförbehåll, dels om tvingade säkerhetsskäl påfordrar en omedelbar återkallelse med hänsyn till hälsofara, brandfara, rasrisk etc., dels om beslutet har blivit felaktigt och detta beror på att den enskilde har lämnat vilseledande uppgifter. Det bör påpekas, att det inte är tillräckligt att myndigheten har fattat ett felaktigt beslut, utan förutsättningen är att det föreligger ett vilseledande från den enskilde. Se vidare Bohlin, Alf & Warnling-Nerep, Wiweka, Förvaltningsrättens grunder, 2004, s. 174-178. Något återkallelseförbehåll finns i förevarande fall varken i beslutet eller i den lagstiftning som beslutet grundar sig på. Vidare är undantaget om tvingande säkerhetsskäl ej tillämpligt. Jag har i fallet inte heller på något sätt agerat eller lämnat uppgifter som kan anses vara vilseledande. Vägverkets möjligheter till omprövning torde därför vara ytterst begränsade, om ens något. Vägverket argumenterar, med utgångspunkt i rättsfallen RÅ 1992 ref 78 och RÅ 2000 ref 16 att i de fall som ett beslut av en myndighet är a) uppenbart felaktigt och b) gynnande för en enskild så kan den enskildes rättsäkerhet inte ges lika stor tyngd om det uppenbart felaktiga beslutet är till nackdel för en annan enskild. Denna uppfattning har inget som helst stöd i de

hänvisade rättsfallen och kan nog anses vara i direkt i strid med Regeringsrättens uppfattning angående rättsäkerhet som uttrycks i RÅ 2000 ref 16: ”Någon generell regel om de förutsättningar under vilka en beslutsmyndighet av annan anledning än rena förbiseendefel kan ompröva sitt tidigare beslut till den enskildes nackdel kan inte anses gälla i svensk rätt. För orubblighet talar hänsynen till den enskildes trygghet, eftersom den enskilde kan ha förlitat sig på beslutet och vidtagit en rad åtgärder med anledning av detta. Mot orubblighet talar å andra sidan att ett beslut kan visa sig vara olagligt eller klart olämpligt eller att nya omständigheter uppdagats som ställt saken i ett helt eller delvis nytt ljus. Såvitt avser gynnande beslut anses emellertid enligt härskande uppfattning att trygghetsaspekten är avgörande.” (min understrykning) Vägverkets uppfattning är alltså att principen om att den enskildes trygghet i att ett gynnande myndighetsbeslut är oomkullrunkeligt om inte särskilda, och noga övervägda, skäl föreligger skall stå tillbaka om det gynnande beslutet samtidigt är till nackdel för någon annan. Myndigheter fattar varje dag gynnande beslut som är till fördel för en part men till nackdel för någon annan. Som exempel kan nämnas planbeslut, bygglov, tjänstetillsättningar, varumärkesregistreringar osv. Listan kan göras oändlig. Vissa av dessa beslut är helt klart uppenbart felaktiga, men rättssäkerhetshänsyn gör att myndigheterna inte omprövar dem. Vägverket går sedan vidare och diskuterar det med förevarande beslut närmast identiska avgörandet i RÅ 1992 ref 64 som rörde ett uppenbart felaktigt beslut om varumärkesregistrering. Regeringsrätten konstaterar här: ”I den juridiska litteraturen har felaktigt beviljad registrering av varumärke i varumärkesregistret nämnts som exempel på fall där det inte är tillåtet för registreringsmyndigheten att återkalla registreringen (se Westerberg: Om rättskraft i förvaltningsrätten, 1951, s. 240). För fall av denna typ hänvisas i stället till den möjlighet att väcka talan vid allmän domstol som anvisas i varumärkeslagen.” Registrering av ett varumärke och registreringen av en personlig skylt är mycket liknande ärenden. Båda registreringarna ger innehavaren en ensamrätt att använda beteckningen. Att Vägverket skulle äga rätt att ändra förevarande beslut när Patent och registreringsverket inte hade rätt att göra det är således otänkbart. Vägverket tolkar även ovanstående citat e contrario genom att påstå att principen som förs fram i rätytsfallet endast är tillämplig om det, för den förfördelade enskilde, går att ta tillvara sin rätt på annat sätt än genom att myndigheten omprövar beslutet. Det bör knappast anmärkas att det är en vedertagen uppfattning att domskäl inte skall tolkas motsatsvis. Med denna teoretiska argumentation som grund omprövar Vägverket sitt beslut eftersom Google Sweden inte, enligt Vägverket, har någon annan rättslig möjlighet att påverka beslutet. Vägverket har dock inte beaktat att Google Sweden är oförhindrade att genom talan i allmän domstol yrka på förbud för mig att använda skyltarna på varumärkesrättslig grund. Det är precis samma möjlighet som Regeringsrätten hänvisar till i ovanstående rättsfall. Vägverkets grund för beslutet är således dåligt underbyggt och direkt felaktigt.

Trots att Google Sweden är oförhindrade att väcka sådan talan kan Google Sweden dock inte vinna framgång. Google Sweden har inte en absolut ensamrätt till namnet ”Google”. Google Sweden har en ensamrätt att använda ”Google” i näringsverksamhet och som beteckning på sin verksamhet. Vem som helst har rätt att använda ”Google” för ändamål som ligger utanför det varumärkesrättsliga området. Som bekant förutsätter ett varumärkesintrång att ett märke används i näringsverksamhet. Om märket ej används i näringsverksamhet kan intrång ej föreligga. Jag använder inte den ifrågavarande personliga registreringsskylten i näringsverksamhet eller som beteckning på en verksamhet i övrigt. Det är en beteckning på en bil. På samma sätt som det torde vara fritt för en ägare av en sommarstuga att kalla denna ”Villa Google” är det fritt för mig att använda denna beteckning på min bil i relation till Google Sweden. Det torde därför vara uppenbart att jag inte gör intrång i Google Swedens varumärken genom att använda skyltarna. Mot bakgrund av de rättsäkerhetsaspekter som finns avseende ändring av gynnande förvaltningsbeslut saknar det överhuvudtaget betydelse om Google Sweden har olägenhet av de personliga skyltarna, särskilt som det immaterialrättsliga skyddet (som i Googles fall sannolikt är ganska omfattande på gränsen till notoriskt) inte ens omfattar min användning av namnet ”Google”. Slutligen bör anmärkas att denna situation uppstått på grund av att Vägverket inte följt sina egna regler för personliga registreringsskyltar. Det är inget uppenbart fel som begåtts. Istället synes handläggaren hos Vägverket ha gjort bedömningen att § 17 och § 18 i VVFS 2001:118 inte var tillämpliga och att registreringen inte skulle medföra olägenhet för någon. När sedan Google Sweden protesterar gör man en annan bedömning. Denna rättstillämpning är mycket tveksam från ett rättssäkerhetsperspektiv och påminner i ganska hög grad om den motivering som kommunen gav i RÅ 1992 ref 78 när man omprövade ett beslut om bidrag för vägbygge – nämligen att beslutet stred mot kommunens policy. Det kan inte varit lagstiftarens uppfattning att myndigheter och kommuner så pass lättvindigt ska kunna ändra uppfattning med verkan för den enskilde efter påtryckningar från tredje man. Mot denna bakgrund saknar Vägverket grund att enligt nu gällande rätt att ompröva sitt beslut. Vägverkets omprövningsbeslut skall således ändras så att min rätt till de personliga registreringsskyltar med beteckningen ”Google” ska bestå. Med vänlig hälsning

Karin Jardenberg