You are on page 1of 71

CC BY SA

LIVET VILL ATT VI KÄMPAR av Tyfon är licensierad under en Creative
Commons Erkännande-DelaLika 4.0 Internationell licens.
Detta betyder att en får:
Dela kopiera och vidaredistribuera materialet oavsett medium eller format
Bearbeta — remixa, transformera, och bygg vidare på materialet
En måste ge ett korrekt erkännande, ange en hyperlänk till licensen, och ange tydligt om bearbetningar är gjorda utan Tyfons godkännande.
Om en transformerar eller bygger vidare på materialet måste bidraget distribueras
under samma licens som originalet.
tyfon@glokala.se
TRYCK: Exakta
Malmö 2015

LIVET VILL ATT
VI KÄMPAR
En antologi av unga med
erfarenhet av migration

INNEHÅLL
NÅGRA ORD FRÅN
FÖRFATTARNA

7

Deltagare i Tyfon Hooks
TO ESCAPE FROM DARKNESS TO DARKNESS

11

Wizzy Hassan
EN POLIS UTAN HJÄRTA

15

Sajad Hojati
DRÖMMEN OM BERGET

19

Elham
NYTT LIV
Ahmad Mohammadi
EN BÖN FÖR MÄNSKLIGHETEN
Atoosa Farahmand
DIKT

21
27
31

Zia
DIKT 33
Shaza
LIDANDE & HOPP

35

Zahed Yosefi
DIKTER 43
Wizzy Hassan
JAG HAR MÅNGA FRÅGOR
Sahra, Mimi, Nura & Shaido
FIKIRKADO KALA DUWAN
Abdullah
DIKT

49
53
61

Alagie Ceesay
COMING TO SWEDEN

63

Ali Askari
EN SAK JAG VILL FÖRÄNDRA

67

Deltagare i Tyfon
GLÄDJEDAGAR MED ASYLSTAFETTEN

69

Deltagare i Tyfon
DET GJORDE MIG KRISTEN

75

Deltagare i Tyfon
NO MANS LAND

79

VAD ÄR TYFON?

83

KONTAKT 84

Tyfon

FÖRORD
Arbetet med denna bok utgår från två principer. Den första är att
vi alla har olika erfarenheter men att kunskaperna dessa gett oss är lika
viktiga. Det en person har upplevt och lärt sig kan alltid ge ett nytt
perspektiv och en ny insikt till någon annan. Oavsett om du är en
äldre professor på ett universitet eller en ung elev i grundskolan
är era tankar, idéer och åsikter lika viktiga. Vi är alla ovetande, och
vi är alla experter.
Den andra principen är att allt är politik. Strukturer i samhället
fördelar makt olika bland människor och den makten avgör vilket
utrymme vi har att agera, hur vi blir lyssnade till, om vår kunskap tas
på allvar. De som har makt har kontakter, kanaler och ekonomi att
presentera vad de vill säga. De har status som gör att andra lyssnar.
Att ta utrymme för att uttrycka sig är därför alltid en politisk
handling. När de med mindre makt tar plats, är detta alltid ett
motstånd.
Men det handlar inte bara om utrymme. Makten bestämmer också
vad som får sägas, vilka ord som får användas och på vilka sätt vi
får uttrycka oss för att bli hörda. Makten bestämmer språket. I alla
1

tider har grupper med mindre makt gjort motstånd mot detta,
ofta genom kultur med konst, musik, litteratur, dans och poesi. På
demonstrationer, på gatan, i hemmen, i skolorna och på andra ställen har det alltid pågått en kamp om vilka ord och meningar vi får
använda, och med vilka metoder.
Detta är en bok som bidrar till denna kamp.
Unga med erfarenhet av migration och flykt har under de första åren
i landet ofta begränsade kontakter, pengar och andra resurser för att ta
utrymme till att höras. Ofta talar andra istället. Starka strukturer som
rasism och patriarkat, slår våldsamt tillbaka och blockerar möjligheten
att själv få formulera problem, behov och drömmar.
Trots detta är det hos unga olika motstånd ofta tar form, och
är som starkast. I Malmö och Skåne har under de senaste åren
hundratals idéer och aktioner genomförts av unga med erfarenhet av
migration och flykt för att ta makt, plats och utrymme för att höras och
ställa krav. Det har varit stödfester, demonstrationer, musikaler, dansföreställningar, asylstafetter, teatrar, hiphop, tältaktioner, föreläsningar
och oändligt med aktioner i vardagen som utmanat de strukturer som
förtrycker, marginaliserar, förminskar och begränsar våra liv. Detta är
ett motstånd som är avgörande för samhällsförändring.
Texterna i denna bok har inte tillkommit kring ett visst tema.
Alla texter handlar om olika saker, och de är skrivna på olika språk.
Syftet med detta är att inte begränsa. Det skrivs tusentals fantastiska berättelser varje dag som är viktiga och värda att läsas av många. Det gemensamma i denna bok är att texterna är skrivna utifrån
människors egna erfarenheter. Författarna är alla unga, och delar vissa
erfarenheter av migration och flykt. Alla texter är viktiga och geniala.
Vi hoppas att ni läsare känner detsamma.

2

3

TACK TILL
Först, och framför allt vill vi som arbetat med antologin skicka ett
oändligt tack till alla författarna för att ni valt att delta. Texterna är
briljanta, viktiga, lyriska, poetiska och fantastiska. Ni som författare,
personer, kämpar, hjältar, vänner och tyfoner är geniala, starka, varma,
modiga, tunga och på alla sätt lysande. Tusen tusen tack!
Vi vill också tacka alla andra unga tyfoner där ute. För att ni varje
dag organiserar, peppar, stöttar och inspirerar. För att ni tröstar och
värmer. För att ni kämpar och slåss. För att ni går längst fram i
kampen för en bättre värld för alla. Och allt därtill.
Ett stort tack ska också gå till alla tunga nätverk och organisationer
som velat träffa och samarbeta med Tyfon. Asylgruppen i Malmö,
Ensamkommandes Förbund, Mötesplatsen Otto, Interfem Malmö,
SAY, BIS, Teater Interakt, Watch-IT, Ingenjörer utan gränser Lund/
Malmö och TKT i Malmö. Ni gör alla grymt viktiga insatser, och
tillsammans tar vi stegen framåt.
Tack också till alla ni enskilda ideella krafter som hjälpt till att
korrekturläsa, kommentera och inspirera!
Tack också till Glokala Folkhögskolan, Allmänna Arvsfonden och
Stiftelsen Lunds Barnhem för att ni gör denna bok och detta arbete
möjligt.

NÅGRA ORD FRÅN
FÖRFATTARNA
Varför är skrivandet viktigt för dig?
Skrivande är viktigt för att när jag skriver får jag ge utryck för det
som händer inne i mig det jag inte kan säga. Jag skriver för att dela
mina tankar med andra, då skriften är lättare för mig än talet.

Vem vill du ska läsa din text?
Alla! Alla som inte vet något om hur situationen för flyktingar i
Sverige och världen ser ut. Det finns många som inte vet hur det ser
ut i världen och jag vill att de ska läsa min text för att förstå lite bättre
vad många av oss upplever och går igenom.

Vad hoppas du de som läser din text känner?
När jag läser så skriver jag med alla mina känslor. Jag vill att de
som läser min text ska känna de känslorna. Känna mänsklighet.
Att de ska känna våra känslor.

7

Varför är skrivandet viktigt för dig?
För att allt som jag känner mig bra.

Vem vill du ska läsa din text?
Till alla som är möjlighet att läsa.

Vad hoppas du de som läser din text känner?
Jag hoppas att vara positiv för alla.

8

9

10

Deltagare i Tyfon Hooks

TO ESCAPE FROM
DARKNESS TO
DARKNESS
Refugees are those who lose every thing in wars. People who didn't
have the choice to stay in their homeland. Now we are trying to find
a place where we can feel more secure. A place to call home.
We refuse to be reduced to just refugees. We are people just like you.
The one thing that divides us is that we have seen and experienced
things you cannot imagine. We came to find peace, and you, Europe,
had told the world that you were the guardian of human rights. So
we came, we believed in you, Europe. We came to taste and to
experience human rights. We came to find a tranquil place to lay
down our worried heads.
One of the reasons that the number of refugees has increased today
is largely due to wars and lack of security. We, who dream of peace,
leave our homes in search for a brighter future. We fled to what we
believed to be peaceful countries in the West. We go west to look for
hope, freedom, life and love. But here we are, in Europe, in Sweden,
and still we have not found that. A place where we are allowed a life,
equal to the life you enjoy.

11

What keeps us going is the people around us. Thank you for letting
us cry in your warm embrace. Thank you for always being there, to
comfort us, in the darkest of times. Thank you for all the heartfelt
laughs we shared. Thank you!
Being forced to live a life as an undocumented immigrant comes
with a lot of problems. Getting our basic needs satisfied is now almost
impossible. Some of us have children, we try to make an abnormal
situation normal, but it has become an absurd task. How do you make
your child feel safe when you, yourself can't even remember what
security feels like.
Every day we hear the echo of those words “human rights”. But if
it is so important for you Europe, why are you calling us undocumented? Can't you see us? Aren't we here? Do you need papers to
understand that, Europe?
Europe you never saw us as humans, did you?
Europe, do you think it was easy to get into your fortress? Many of us
have lost our lives while trying to get in; do you think that we would
take that risk, if it wasn't absolutely necessary? Would we have left
everything we know and love to die with strangers on the European
borders? Those of us who survived live with memories of physical
and mental violence from your borders. But we never stop hoping.
We do not have the privilege to return home, we can only go
forward.You'll never take our hope Europe!
What is our crime Europe? When will the darkness end in our lives?
Finally I want to say let's have a peaceful world, without borders.
The world is for all of us!

12

Wizzy Hassan

EN POLIS
UTAN HJÄRTA
Jag var sjuk hela förra veckan och gick inte i skolan. På fredag kväll
fick jag ett samtal av en kompis som frågade vad som hände. Det
var längesen vi träffades, och han tyckte att jag borde röra på mig.
Vi promenerade lite och sen åkte vi till en klubb som ligger nära
Stortorget. Vi dansade och pratade. Efter en stund gick de ut och
rökte. Jag satt kvar själv.
Då kom en vakt fram och pratade till mig, men jag kunde inte höra
vad han sa. Jag försökte visa med handen att jag inte hörde. Han
vände då och gick runt i rummet men kom sen tillbaka, och sa ”kom
med mig”. Jag trodde han ville prata med mig så vi gick bort en bit.
Då sa han ”gå hem, du ska gå ut!” Jag frågade varför, och sa att jag har
ju kvar mina vänner där inne. Jag sa att jag ändå strax skulle gå, jag
hade ont i huvudet och hade varit sjuk. Men jag var ju med andra
kompisar och kunde inte bara gå själv.
När jag sa det blev han plötsligt arg och slängde mig hårt på marken,
drog upp min arm och satte knät i min rygg. Det gjorde jätteont och
jag skrek och frågade varför han gjorde så, att han inte behövde göra
så. Men då kom flera vakter och ställde sig på mig med sina kängor.
Det gjorde så ont.
15

receptionen”.
När polisen kom blev jag glad och tänkte ”bra, nu är jag safe, nu slutar
det”. Men när polisen såg mitt LMA-kort reagerade han precis som
vakten och tryckte upp mig mot väggen och slängde mig fram och
tillbaka på gatan. Den andra polisen stod bakom och sa om och om
igen: ”inte i ansiktet, slå inte honom på ansiktet”. Det gjorde så ont.
Men orden som de sa gjorde mer ont.Varför ville han slå mig? Varför
behandla mig på det sättet? Hade jag gjort något? Polisen vägde säkert
150 kg och tryckte ner mitt ansikte i marken så jag blödde.
Men varje gång jag frågade, fick jag bara mer ont. Det var helt clear,
de ville slå mig. Jag grät och kände mig maktlös.
När vi kom till polisstationen så skrek han ”där är madrassen, gå in där
nu!” Jag frågade igen varför - varför måste jag sova här? Han öppnade
då dörren och kastade in mig, och skrek ”lägg dig nu för jävulen!”
Jag började gråta och jag tror det var chock för sen började jag skratta.
Jag skrattade och skrattade men visste inte varför.Var detta verklighet
eller en dröm? Jag hoppades att jag fortfarande låg i sängen. Allt hade
gått så fort. Halv ett på kvällen var jag hemma, en timme senare satt
jag inlåst i ett mörkt rum.
Men när jag skrattade skrek vakten till mig, kanske såg han mig i
en kamera: HÅLL KÄFTEN; NU ÄR JAG TRÖTT PÅ DIG; JAG
KOMMER ATT KOMMA IN TILL DIG!

När jag fick träffa en annan polis förklarade jag för henne att jag
aldrig trodde något sådant här kunde hände i Sverige. Att en polis
kunde hoppa på dig, slänga in dig i ett rum utan att svara på några
frågor. Hade han sagt att jag var full eller vad som helst kunde jag
acceptera det. Det är bättre att få höra en lögn än att ingen lyssnar på
en.
Jag sa till den nya polisen att jag tyckte det var orättvist att svenska
polisen kan göra så. Då svarade hon ”varför kom du till Sverige?
I vilket land är du medborgare? Är det bättre i Somalia eller?”
Nej, svarade jag, det är värre, det är därför jag har kommit hit. Hon
skakade på huvudet.
När jag satt där frågade jag mig själv: varför anmäler jag hur polisen
behandlat mig till en annan polis? Vad är skillnaden på den som slog
mig och hon som sitter här?
Jag önskar att det fanns någon annan jag kunde prata med, som kunde
prata med mig snällare. Som kunde sagt till mig att de var ledsna
för det som hade hänt och för det polisen hade gjort mot dig. Som
kunde sagt att inte polisen borde ha slagit mig. Men det sa hon aldrig.
Hon sa inte ett fint ord. Hon svarade bara: det är du som har valt att
anmälda, det är din vilja.
Men jag har inte valt att bli sönderslagen, att bli illa behandlad av
polisen och sen bli illa behandlad igen när jag anmäler.

Jag kände att jag blev livrädd och min kropp gjorde bara ondare och
ondare. Det var mörkt, jag var törstig, och hade svårt att andas. Det
gjorde så ont att jag kräktes. Jag sa att jag ville gå på toa. Men det enda
han sa var ”HÅLL KÄFTEN!”

Jag känner många kompisar som säger ”fuck the police” eller ”alla
poliser är idioter”. Jag brukade säga: ”nej, inte generellt, alla kan inte
vara onda”.

Jag kunde inte sova. Jag var rädd.

Men nu vet jag inte. Med den makten, med den uniformen, pistolen,
och han vet att han aldrig kommer att få någon skit.

Jag fick inte komma ut förrän dagen efter, klockan tio eller elva, då
frågade jag igen varför jag fått sova där. Jag ville anmäla hur jag blivit
behandlad. Men vakten svarade bara ”här lyssnar ingen på dig. Gå till

Jag tror att det som har hände mig var på grund av vem jag är, att
de inte tyckte om den jag är, hur jag ser ut, mitt namn. När vakten

16

17

såg mitt LMA-kort slog han mig. När polisen såg det slog han mig.
Kanske står det något på LMA-kortet som jag inte fattar? Det kanske
bara är fel i sig att ha ett LMA-kort.
Det som hände mig var rasism. Hade jag varit född i Sverige hade jag
fått veta varför jag fick sova där, varför de tog mig i bilen och varför
jag blev slagen. Men jag fick inte veta någonting och det var för att
jag ser ut som jag gör, att jag är svart.
Och jag vet att det händer ju inte bara mig utan många andra. Kanske
idag, kanske ikväll. Jag hoppas att det kan finnas någon annan som vi
som fått stryk av polisen kan prata med, som kan ifrågasätta polisen,
som kan ge mig mina rättigheter. Men nu finns det ingen som lyssnar.
De slog mig, men det är sättet som de snackade på som säger mest.
Hur kan någon tala så illa till någon som har så ont, som du nyss har
slagit? Att snacka så mycket hat. Och tänk dig att gråta en hel natt
men att ingen hjälper dig, att ingen hör dig, att du bara får höra ”håll
käften, du är för mycket nu!”
Jag hoppas att det aldrig får hända en annan människa.
Jag har nu blåmärken och har ont. Jag känner mig maktlös, och kan
inte göra någonting. Men jag kan inte acceptera, det är oacceptabelt.
För mig var fredagen en riktigt mörk kväll. För andra var det alla
hjärtans dag. Men jag undrar - de som slog mig, som ville mig så illa,
vad har dem för hjärta?

18

Sajad Hojati

DRÖMMEN
OM BERGET
Utanför mitt hus i min by Mazar i Afghanistan, låg det ett berg.
När jag var sju år gammal drömde jag alltid om att gå upp på berget.
När jag var 19 år kunde jag åka dit och gå upp för berget. Det var
min dröm. Det tog tre timmar att klättra upp. Jag kände mig så
glad när jag var där uppe. Jag såg mitt hus.
Men när jag skulle gå ner så var det mycket svårt. Jag letade efter
mitt hus men jag kunde inte hitta vägen. Jag gick de stigar som regnet hade skapat. Jag blev rädd för att titta ner och rädd för att ramla.
Jag grät och var ensam. Deg fanns ingen som kunde hjälpa mig om
något skulle hända.
Det tog sju timmar att komma ner.
Det var en viktig händelse i mitt liv. Jag kommer aldrig att glömma
den.

19

Elham

NYTT
LIV
Jag sitter nyfiken och tyst, jag vill att hon ska berätta för mig vad som
händer. När hon ska prata kan jag se på henne att hon är ledsen och
jag hör det på ljudet.
Men jag vill att hon berättar för mig för att jag tror att hon kommer
att känna sig bättre efter det.
Hon börjar berätta och jag lyssnar.
Jag gick till skolan men när jag kom tillbaka hem hände det något konstigt.
Jag försöker att vara göra bra ifrån mig i skolan och där hemma, jag ska bli
läkare och hjälpa människor. Jag önskade mig mycket, men nu vet jag inte
vad som ska hända.
När hon berättar blir hon jätteledsen och kan inte prata vidare.
Jag ger henne ett glas vatten och vill att hon ska dricka, hon dricker
och sen börjar hon berätta igen.

Jo, när jag var tillbaka hemma, kunde jag inte fatta vilka det var som var
hemma hos oss.Varför hade de kommit hit? Vad skulle de göra?
21

Jag bara kollade på dem men kunde inte röra mig. Sen kom min
mamma och hjälpte mig att gå in till det andra rummet.

När jag och min mamma var i rummet kunde jag inte prata, min
mamma var tyst och bara tittade på mig. Efter några minuter frågade
jag min mamma vilka de var och varför de hade kommit hit. Mamma
sa:

För att du inte kan välja rätt och jag är sjuk och jag vill att du ska gifta dig
snart.
Jag kan inte välja rätt. Jag upprepade det många gånger men jag kunde
inte fatta vad hon menade. Jag vet att det måste finnas någon som kan
hjälpa mig för jag bor i Sverige nu. Inte i mitt land. Men jag älskar
min mamma väldigt mycket. Jag vill inte att hon ska bli ledsen, hon är
sjuk och kanske är det farligt för henne.

Jag svarade:

Om jag hade en pappa kanske det inte hade hänt, men nu har jag inte
en pappa och jag måste gifta mig med en man, som är 32 år gammal.
Han bor inte i Sverige och när jag gifter mig med honom måste jag
flytta till London. Han är läkare och har mycket pengar men jag
känner inte honom.

Vad säger du, mamma? Vad då? Jag är inte vuxen och jag kan inte gifta mig!

Hon säger: Jag måste gifte mig med honom, måste, måste.

Jag vet att det inte är något konstigt i mitt land men jag bor i Sverige
nu, hur ska jag göra?

Hon slutade prata och började gråta. Sedan blev hon tyst.

Jo de har kommit hit för att de vill att du ska gifta dig med deras son.

Min mamma berättade för mig men jag hörde inte på, jag bara tänkte
själv. Hon förstod att jag inte lyssnade på henne och lämnade mig.
Eftersom att de var i vårt hem kunde jag inte gå ut från rummet.
När de hade gett sig av kom min mamma in till mig igen. Jag lyssnade
på henne och hon sa:

När hon pratade var jag tyst och jag lyssnade på henne. Jag tänkte om
jag var hon vad hade jag gjort? Den frågan är jättesvår och man måste
fundera mer kring detta problem. Om jag skulle bli tvingad att gifta
mig hade det varit svårt att fortsätta leva. Det hade varit slutet på mitt
liv om jag inte hade kunnat acceptera giftermålet.

Jag vet att du inte vill gifta dig och att du vill studera på universitetet och bli
läkare. Men jag vill att du ska gifta dig. Du kan också studera efter att du
har gift dig.
Mamma pratade mycket och jag bara lyssnade.
Jag frågade henne:
Varför kan inte jag få välja vilken man jag vill gifta mig med?

Hon sa:
22

23

24

25

Ahmad Mohammadi

EN BÖN FÖR
MÄNSKLIGHETEN
Jag är en kille som kommer från Afghanistan och tillhör folkgruppen Hazara. Mitt folk har alltid blivit förtryckt. Enligt boken
”Serajultawarikh” mördades 62 % av Hazarafolket på grund av rasism
och diskriminering i slutet av 1800- talet. Många såldes också som
slavar.
Jag har under hela mitt liv levt under svåra umbäranden. Jag vet
exakt vad ordet umbärande betyder. Jag har inte studerat och kan inte
heller mycket om politik. Det som jag har sett har varit folkets
problem och svårigheter. Det som jag lärt mig är från mitt folk.
Det jag minns är folkets lidande. Folket har dömts till sitt öde och
historien som de inte hade någon kontroll över.
När man pratar om människors rättigheter anspelar man på den Gud
som har skapat oss på samma sätt och har gett var och en samma
grundläggande rättigheter. Ändå lider många människor. I
många länder är det kvinnor och barn, som drabbas och lider mest.Till
exempel i Afghanistan är det flest barn som blir offer och är
tvungna att jobba hårt och missar sin barndom. Barnen behandlas på
ett avskyvärt och hemskt sätt. Fattigdom, brist på kunskap, orättvisa
27

och diskriminering är några av de problem som drabbar kvinnor och
barn.
Jag har en dröm om att den dagen kommer då man bedömer
personer efter deras personliga förmåga. Med hjälp av vår tro kan vi
samarbeta med varandra.Vi kan kämpa tillsammans för frihet.
Jag kommer att säga vad jag har förstått om människors rättigheter.
Jag önskar att jag kunde hjälpa alla om jag hade möjlighet till detta. När det finns rättvisa finns det ansvar och skyldighet. Det finns
muslimer, kristna, ateister och det finns olika hudfärger som vit och
svart.
Vi människor vill hjälpa varandra eftersom det ligger i människans
egenskap och natur. Vi vill leva med människors glädje inte med
människors sorg. Vi vill inte hata och kränka varandra. Det finns
plats för alla människor på jorden. Jorden är mycket stor och
jorden kan ge mat till oss alla, och vi kan ha ett liv med glädje och
frihet men vi människor har förlorat den rätta vägen.
Avundsjuka är som gift i människans själ. Vår värld har omgetts av
hat och ondska som gjort att vi hatar varandra. Detta har lett oss till
mord, hat, kränkningar och massa andra dåliga saker. Vi håller på att
förlora målet ur sikte och gå vilse.Vi har ökat hastigheten men vi är
fängslade i oss själva. Med så mycket utveckling och industrialisering
står vi människor ändå under fattigdom och börda. Så mycket negativ
utveckling gör att till och med våra lärde män tvivlar på människan.
Vi människor har blivit hårdare och hårdare och är nästan utan
mänskliga känslor. Vi tänker mycket men känner sällan. Vi behöver
mer mänsklighet än maskineri och vi behöver mer kärlek än klokhet,
utan dessa blir våra liv grova och råa.

Rösten för lika rättigheter, rösten för solidaritet och enighet måste
bli starkare. Tusentals människor hör våra röster. Miljontals oskyldiga
kvinnor, män och barn är offer för systemets tortyr trots att de är
oskyldiga. De oskyldiga folken fängslas. Hatet kommer att ta slut och
diktatorer kommer att dö.
Makten som hade tagits av folket kommer att återbördas till
dem. Soldater! Ge inte auktoritet till obarmhärtiga diktatorer. De
förnedrar er, gör er till slavar och säger åt er vad ni ska göra, vad ska
ni tänka och vad ska ni känna. De bestämmer vad ni ska äta, och de
behandlar er som djur. De använder er som kanonmat. Ge aldrig er
tillåtelse till dessa omänskliga personer. Ni är ju inte maskiner, eller
djur, ni är människor. Era hjärtan är fulla med mänskliga känslor, och
ni är ovana vid hat. Hat finns hos de som ingen tycker om eller hos
dem som känner sig utanför på grund av att de blivit stämplade som
avvikande. Poliser, politiker, regeringen och andra maktpositioner!
Ni ska inte kriga för slaveri, utan ni kan kriga och kämpa för friheten
och mänskligheter.
I alla stora religioner talas det om att Guds makt är hos människan,
inte bara en person eller en grupp, utan den är hos varenda människa,
den finns hos dig också! Diktatorer vill själva äga frihet och vill ha
folk som slavar.
Så kom - vi får kämpa för dessa löften.
Kom vi får kämpa och göra fred i världen, ta bort gränsen mellan
olika folkgrupper, och bli av med hat och rasism.
Kom vi får kämpa för en värld med fred och skapa en värld med
kunskap, sådan kunskap som ska vara för människans lycka och glädje.

Människan kommer att förlora allt, utan att behöva något kemiskt
vapen eller massförstörelsevapen. Flygplan och radio gjorde att vi
kom närmare varandra, dessa två upptäckter visar människans goda
handlingar.
28

29

‫‪Atoosa Farahmand‬‬

‫ﭼﺸﻤﺎﻧﺖ را ﻣﯽ ﺑﻨﺪی‬
‫دردی ﮐﻪ ﻣﺜﻞ ﯾﻪ ﻏﺪه ی ﺳﺮﻃﺎﻧﯽ‬
‫در ﻻی اﺳﺘﺨﻮان اﻓﮑﺎرت‬
‫ﺟﺎی ﮔﺮﻓﺘﻪ‬
‫ﻣﯽ ﺗﻮاﻧﺪ ﻟﺬﺗﯽ ﺑﺎﺷﺪ‬
‫ﺑﺮای ﭼﻨﺪ ﻟﺤﻈﻪ‬
‫ﺑﮕﺬار رﯾﺸﻪ دﻫﺪ‬
‫ﭘﺨﺶ ﺷﻮد در ﺗﮏ ﺗﮏ ﺳﻠﻮل ﻫﺎﯾﺖ‬
‫ﺑﻤﮑﺪ از ﺷﯿﺮه ی ﺟﺎﻧﺖ‬
‫ﺗﺎ ﻣﺜﻞ درﺧﺖ ﻗﺪ ﮐﺸﺪ‬
‫ﺑﺮود آن ﺑﺎﻻ ﺑﺎﻻﻫﺎ‬
‫ﺗﺎ ﺑﺎ ﻫﺮ ﺷﮑﻮﻓﻪ اش‬
‫ﻟﺬت درد را ﺑﮑﺸﯽ‬
‫آن ﻗﺪر ﺑﮑﺸﯽ ﮐﻪ‬
‫ﺟﺎﻧﺖ را ﺟﺎی ﺑﮕﺬاری‬
‫و‬
‫ﭘﻮﺳﺖ اﻧﺪازی‬

‫‪31‬‬

Zia

Jag är inte beredd att gå bort än.
Jag har många drömmar till framtiden.
Jag är inte beredd att gå bort än
för jag måste nå mitt mål.

33

Shaza

LIDANDE
& HOPP
Jag tänkte en gång på en dag
Jag fick idén en gång
Jag ville göra någonting nytt
Jag hade aldrig tidigare i mitt liv tänkt göra det
Jag ville lära mig
Jag ville prata utan ord
Talet försvann
Det blev utan ord
Det blev gråt
Det blev tårar och blod
Av väggarna blev det lidande
Det blev kusligt ensamt
Det blev mörkt
35

Det blev och jag vet inte hur det blev

Lång natt

Vad är det som händer

Mörkret är skrämmande

Det viktigaste är att det blev

Väggarna kalla

Det som blev, blev

Dagarna långa

Det fanns hus och människor

Vi räknar inte år

Det blev hus utan människor

På väggarna skrevs

Folk delades

Folks namn

Folk flydde och fångades
Mitt i havet bombades dem

Folks dagar

Folk blev mat till fiskarna

Folks drömmar

Det finns de som lyckades

Folks blod

Folk fångades på vägen

Ankaret på väggen

De blev misshandlade, förtryckta och förnedrade

Ankaret fängslad

Folk fängslades för att de flydde

De fängslade ankaret för att det flydde

De blev fångade och dragna på stranden
De tappade de vackraste åren
De tappade de vackraste drömmarna

Hoppet tappades

Det tänkte fly, försökte fly
Men det fanns inget hopp
Det fångades och fängslades och förnedrades

Drömmen stals
Lyktan släcktes
Det blev mörkt och kallt
Det blev natt
36

37

‫ﻧﺎس ﻫﺮﺑﺖ وامنﺴﻜﺖ‬

‫اﺳﻢ اﻟﻘﺼﻴﺪه ‪ :‬اﻻمل واﻻﻣﻞ‬

‫ﻧﺎس ﻫﺮﺑﺖ واﻧﻘﺼﻔﺖ‬

‫ﻓﻜﺮت ﺑﻴﻮم ﻣﺮه‬

‫ﺑﻨﺺ اﻟﺒﺤﺮ اﻧﻘﺼﻔﺖ‬

‫وﻃﻠﻌﺖ ﺑﻔﻜﺮة ﻣﺮة‬

‫ﻧﺎس ﺻﺎرت وﺟﺒﺎت ﻟﻼﺳامك‬

‫ﺣﺒﻴﺖ اﻋﻤﻞ ﳾ ﺟﺪﻳﺪ‬
‫ﻣﺎﺑﻌﻤﺮي ﻋﻤﻠﺘﻪ ﻣﺮة‬

‫وﰲ ﻧﺎس وﺻﻠﺖ‬

‫ﺣﺒﻴﺖ اﺗﻌﻠﻢ‬

‫ﻧﺎس ﻫﻲ وﻋﻢ متﴚ اﻋﺘﻘﻠﺖ‬

‫ﺣﺒﻴﺖ اﺣﻠﻢ‬

‫واﻧﴬﺑﺖ واﻧﻬﺎﻧﺖ واﻧﺬﻟﺖ‬

‫ﺣﺒﻴﺖ اﺣيك ﺑﻼ ﺣيك‬

‫ﻧﺎس اﻧﺤﺒﺴﺖ ﻻﻧﻬﺎ ﻫﺮﺑﺖ‬

‫ﺿﺎع اﻟﺤيك‬

‫ﻣﻦ ﻋﺎﻟﺸﻂ اﻧﺄﺧﺪت واﻧﺤﺒﺴﺖ‬

‫ﺻﺎر ﺑﻼ ﺣيك‬

‫ﺿﺎﻋﻮا اﺣﻼ ﺳﻨﻴﻨﻬﺎ‬

‫ﺻﺎر ﰲ ﺑيك‬

‫ﺿﺎﻋﻮا اﺣﻼ اﺣﻼﻣﻬﺎ‬

‫ﺻﺎر ﰲ دﻣﻮع ودم‬

‫ﺿﺎع اﻻﻣﻞ‬

‫ﺻﺎر ﰲ ﺣﻴﻄﺎن وامل‬

‫اﻧﴪق اﻟﺤﻠﻢ‬

‫ﺻﺎر ﰲ وﺣﺸﻪ‬

‫واﻧﻄﻔﻰ اﻟﻘﻨﺪﻳﻞ‬

‫ﺻﺎر ﰲ ﻋﺘﻤﻪ‬

‫وﺻﺎر ﰲ ﻋﺘﻢ وﺑﺮد‬

‫ﺻﺎر وﻣﺎﺑﻌﺮف ﻛﻴﻒ ﺻﺎر‬

‫ﺻﺎر ﰲ ﻟﻴﻞ‬

‫وﻻ ﺷﻮ ﺻﺎر‬

‫ﻟﻴﻞ ﻃﻮﻳﻞ‬

‫اﳌﻬﻢ ﺻﺎر‬

‫واﻟﻌﺘﻤﻪ ﻣﻮﺣﺸﻪ‬

‫واﻟﲇ ﺻﺎر ﺻﺎر‬

‫اﻟﺤﻴﻄﺎن ﺑﺎرده‬

‫ﻛﺎن ﰲ ﺑﻴﻮت وﻋﺎمل‬

‫وﻃﺎﻟﺖ اﻻﻳﺎم‬

‫ﺻﺎر ﰲ ﺑﻴﻮت ﺑﻼ ﻋﺎمل‬

‫واﻟﻌﻤﺮ ﻣﺶ ﻣﺤﺴﻮب‬

‫اﻟﻨﺎس ﺗﻮزﻋﺖ‬
‫‪39‬‬

‫‪38‬‬

‫ﺑﺘﺘﺬﻛﺮ اﻧﻪ ﻫﺎﻟﺴﺆال ﻣﺎﻟﻮ ﺟﻮاب‬

‫ع اﻟﺤﻴﻄﺎن ﻣﻜﺘﻮب‬

‫ﻻﻧﻮ ﺑﺎﻻﺻﻞ ﻣﻮ ﺳﺆال‬

‫اﺳامء ﻧﺎس‬

‫ﻫﺎد ﺟﻮاب‬

‫اﻳﺎم ﻧﺎس‬

‫وﺑﺘﻀﻞ اﻟﻌﺘﻤﻪ ﻣﺴﻴﻄﺮه‬

‫ﺳﻨني ﻧﺎس‬

‫واﻟﱪد اﺧﺪ راﺣﺘﻮ وﻣﻜﱰ‬

‫اﺣﻼم ﻧﺎس‬

‫وﺑﻴﺒﻘﻰ اﻟﺴﺆال‬

‫ودﻣﺎء ﻧﺎس‬

‫رح ﻳﺒﻘﻰ اﻟﺤﺎل ﻋﲆ ﻫﺎﻟﺤﺎل‬

‫ﻋﺎﻟﺤﻴﻂ ﰲ ﻣﺮﺳﺎه‬

‫ﻫﻞ ﻣﻤﻜﻦ ﻳﺘﻐري ﻫﺎﻟﺤﺎل‬

‫ﻣﺮﺳﺎه ﻣﺤﺒﻮﺳﻪ‬
‫ﺣﺒﺴﻮﻫﺎ ﻻﻧﻬﺎ ﻫﺮﺑﺖ‬
‫ﻓﻜﺮت ﺗﻬﺮب ﺣﺎوﻟﺖ ﺗﻬﺮب‬
‫ﺑﺲ ﻻ اﻣﻞ ﺑﺬﻟﻚ‬
‫امنﺴﻜﺖ واﻧﺤﺒﺴﺖ واﻧﺬﻟﺖ‬
‫وﺿﺎع ﺣﻠﻤﻬﺎ ﻋﺎﻟﺤﻴﻄﺎن اﳌﻨﺴﻴﻪ‬
‫ﻫﻲ اﻧﺘﺴﺖ ﻣﻊ اﻟﻨﺎس اﳌﻨﺴﻴني‬
‫ﻛﻞ ﻳﻮم ﺑﺘﻔﻜﺮ ﺑﺪل اﳌﺮه ‪ 100‬ﻣﺮة‬
‫‪ 1000‬ﻣﺮة‬
‫ﺑﺘﻔﻜﺮ وﺑﺘﻘﻮل‬
‫ﺑﺘﺴﺎل ﺣﺎﻟﻬﺎ‬
‫ﻳﺎﺗﺮا رح ﻳﺠﻲ اﻟﻴﻮم وﺣﺪا ﻳﺘﺬﻛﺮين‬
‫رح ﺣﺪا ﻳﺴﺎل ﻋﻨﻲ‬
‫رح ﺣﺪا ﻳﻌﺮﻓﻨﻲ‬
‫ﺑﺲ ﺑﺘﻘﻌﺪ وﺑﺘﺒيك‬
‫‪41‬‬

‫‪40‬‬

42

Zahed Yosefi

DIKTER

43

Lyssna på min sång
Din värld är liten men med många önskningar.
Lyssna på min sång!

Titta på dig själv i en spegel.

Bli lugn en stund när dina ögon tåras

Kan du se framtiden

Fatta vad jag menar när jag säger en sur sanning.

Nej, du ser bara tiden som var.

Du har varit stressad, rädd och orolig och du vill ha fred i morgon.

Du lever inte när livet är svårt.

Du har bara sett livet som i en dröm.

Fastna inte i dina problem, varje dag är en ny dag.

Alla har problem med pengar.

Känn livet och ta vara på det.

Kraven är många. Inflationen är hög, ekonomin är svår.

Livet vill att du kämpar.

Många kompromissar inte med sitt vanliga liv.

Då är du ingen förlorare.

Många vill flyga ensamma.

Var med och skapa vår fina värld!

Världen blir hård när människor strider mot varandra.

Kom och skapa med oss en värld där alla har en plats och känner sig
hemma.

Vi vill ha regn och vatten och vi vill ha en ren miljö.
Nuförtiden blir människor snabbt trötta på varandra.
Vi vill vara ensamma när det inte finns trygghet.
Vi är skadade av händelserna som drabbade oss en gång.

44

Vi sjunger tillsammans frihetens sång.
Släpp den hårda världen.
Du ska vara dig själv.

...

45

Livet fortskrider
& aldrig slutar
Öppna fönstret till den blåa himlen

Det är svårt att vänta

Titta på regnbågen

tiden och nuet går så långsamt

Promenera under solen igen.

Du måste komma
komma vidare om du inte vill bli kvar

Många stjärnor tänds och lyser i natten
Gå till havet vid fredens strand

och stanna i de mörka nätterna.
Du har tunga saker du bär dem dig.

Känn den goda känslan i själen
Du måste tänka framåt och värna om ditt liv

Din kropp blir kall, du fryser.

Säg till dig själv

Dina fötter orkar inte gå
gå mer fastän det bara är några korta steg kvar

att livet fortskrider och aldrig slutar
...

tills du är framme vid ditt mål
Lyssna på vårens sång
En fin känsla
ett annat liv som är nytt och friskt!

46

47

48

Wizzy Hassan

JAG HAR
MÅNGA FRÅGOR
Jag träffade Bashir i början av 2009, i Tripoli. Han hade precis kommit
ut från fängelse, som många flyktingar hamnar i Libyen. Jag hade
precis skadat benet och han hjälpte mig att gå, att stå på mina egna
ben.Vi blev snabbt bra vänner. Han kom från samma stad som mig,
vi var lika gamla och vi hade rest samma flyktväg.
Vi levde där i ett år som gömda. EU hade ett avtal med Gaddafi om
att inga flyktingar skulle släppas in i Europa. Men i slutet av 2009 åkte
Bashir båt till Malta. 10 dagar senare åkte jag också. Det tog fyra dagar.
På Malta satt vi först tillsammans i förvaret. När vi blev släppta fick
vi bo ihop i ett tältläger. Vi delade matlagningen. Vi letade jobb
tillsammans, men hittade inget. Det fanns ingen skola. Det fanns inget
riktigt liv.Varje dag stod vi i kö och väntade på soppa.
En dag kom Bashir fram till mig och frågade mig om vad jag hade för
tankar. Det var ju inte detta vi hade tänkt när vi hade valt att riskera
våra liv genom Sahara. Här kunde vi inte utvecklas. Det var en plats
utan några möjligheter.

49

Vi diskuterade vilket land vi ville chansa och söka asyl i, och vi
bestämde oss för Sverige. Men ingen av oss hade några pengar och vi
båda kom från fattiga familjer. Till slut fick Bashir en liten summa av
släktingar och han köpte en biljett till mig och till sig själv.

Enligt Migrationsverket är det nu så säkert i Somalia att man kan
utvisas dit. De skrev en rapport om läget. Men av säkerhetsskäl fick de
inte åka till Somalia, så de satt i Nairobi och undersökte hur det var i
Mogadishu. Och rapporten sa att det var säkert.

Sommaren 2010 kom vi till Malmö.Vi sökte asyl på Migrationsverket
och bodde flera månader på ett boende. Vi fick avslag för på grund
av Dublin-förordningen. Men vi överklagade till Europadomstolen.
Då fick vi flytta till ett boende i Norrland. Efter 1, 5 år fick vi avslag
igen.

I Malmö får Bashir gå i skolan, och han har gått här i flera år. Han
har tusentals vänner, nära och kära. Han är med i musikgruppen och
tycker så mycket om det. Han pratar lika mycket svenska som jag.
Här har han en möjlighet, ett liv.

Nu hade vi två alternativ. Antingen stanna som papperslösa här i
Sverige, eller utvisas tillbaka till Malta.Vi bestämde oss för att stanna
i Sverige. Vi kunde gå i skola. Vi startade ett musikband tillsammans
för att lättare klara denna hårda tid.Vi träffades varje dag, vi sjöng och
skapade musik.
Vi lyckades klara 18 månader som papperslösa och vi fick söka asyl.
Det tog tid, men vi väntade. Nu var vi asylsökande igen. Vi bodde i
Malmö och fortsatte våra liv.
Den 21 maj 2014, fyra år efter att jag kommit till Sverige fick jag
permanent uppehållstillstånd. Jag var så glad. Jag trodde inte det var
sant. Jag blev helt lycklig.
Tre timmar efter mitt beslut träffade jag Bashir. Samma dag.

I Somalia finns ingenting. Han känner ingen där. Hans mamma bor i
flyktingläger i Kenya och är gammal och sjuk.
Gränspolisen kan idag inte utvisa någon till Somalia. Den somaliska
presidenten säger att det är för farligt. Han bor själv i exil.
Därför bor Bashir kvar här men utan 4 sista siffor. Därmed får han
inte heller något arbetstillstånd, inget CSN. Han kan gifta sig och få
barn här, men det är fortfarande omöjligt för honom att stanna. För
Migrationsverket har inte godkänt somaliska identitetspapper.
Utan Bashir hade jag inte varit i Malmö och jag hade inte stått här.
Är detta rättvist? Är det orättvist? Detta undrar jag.
Jag har många frågor.

Han hade fått avslag.
Det är ett lotteri. Kan du uttrycka dig så kanske du har en chans.
Den som Migrationsverkets handläggare gillar får stanna. Andra inte.
Kanske hade jag en schysst handläggare? Kanske kunde jag uttrycka
mig?
Men Bashir en sådan som inte kan prata om sig själv, om det han varit
med om. Frågar du honom så säger han inget. Allt Migrationsverket
sa var att hans berättelse var detaljfattig.
50

51

Sahra, Mimi, Nura & Shaido

Från fotoutställningen:

FIKIRKADO
KALA DUWAN
Nedan texter kommer från fotoutställningen Fikirkado kala duwan som
Sahra, Mimi Nura och Shaido gjort. Utställningen visades på Sofielunds
folkets hus och på Lindängens bibliotek. Såhär skriver de själva om sin
utställning:
Vi vill visa detta för folk som bor i samhället, i staden där vi bor.
Vi vill visa våra liv och våra tankar.Vi vill visa detta på ett bibliotek så
att folk får se. Så att de ser våra tankar. Ser vilka svårigheter människor
kan ha men också vad som ger oss glädje. Biblioteket är en bra plats
för där finns böcker och det är ofta folk där.
Om vi ska ändra på någonting i våra liv så måste vi hjälpa varandra.
Då klarar vi allt.
/Sahra, Mimi, Nura och Shaido

53

Detta är de texter som var en del av utställningen.
Jag är glad över att jag fastar under Ramadan. Jag är glad över att ha
pratat med mina två söta barn Soha och Siham. Jag är glad för att jag
fick ett sommarjobb. Jag är glad för att jag har fina människor som
jag kan jobba med. Tack för att ni finns!
/Sahra

...
Jag heter Mimi
Jag kommer från Somalia
Jag bor i Malmö
Jag tycker om när människor respekterar varandra
att de ödmjukt möter varandras skillnader
så att vi blir dom som älskar varandra.
/Mimi

...
Glädje får jag av mina syskon, min mamma, min pappa och mina
barn.
Glädje ger min vackra familj mig.
Jag ber till Gud att detta liv bringar oss glädje
Jag ber till Gud att livet efter döden blir glädjefyllt.
/Sahra

54

Jag känner mig ensam
Mina barn finns i ett annat land
Jag känner mig ensam
Mina barn finns i ett annat land
Jag hoppas att de kan komma hit
Komma hit! Till mig!
/Sahra
Jag skulle bli glad om de som har kommit från sitt land, som flytt
undan svårigheter, som kommit till ett annat land för att hitta ett nytt
liv, som inte hade ett liv i sitt land och trodde att de skulle få ett liv
i det nya landet men där de istället lever i det gömda, jag skulle bli
glad om de inte behövde gömma sig.
/Mimi

...
Jag vill prata om vad som gör mig arg. Som skrik. Utskällningar
utan anledning. Skitsnack och lögner. Människor som gör ditt liv
svårt och som vill dig illa. Någon som inte visar respekt och är falsk.
Rasism gör mig arg.
/Mimi

...
Glädje är att mitt liv förändrats till det bättre
Att jag har mitt första sommarjobb.
Mina tankar går till dem som fortfarande befinner sig på den plats
jag kommit ifrån.
Jag hoppas att även ni en dag kan känna glädje. Leva i glädje.
Livet är något vackert när du är lycklig i det sammanhang du
befinner dig i.
Just här och nu.
/Mimi
55

Systrar är inte endast vi som förenats genom blodband.
Systerskap är att respektera varandra.
Systerskap är att älska varandra.
/Mimi

...
Jag känner ilska när jag hör om, ser på eller upplever orättvisa.
Ilsken blir jag när jag blir dåligt behandlad. Jag blir däremot glad
när jag blir behandlad rättvist.
/Nura

...
Jag blir glad när man är trevlig mot mig. Jag blir glad av snälla ord
till mig eller från någon i min omgivning.
/Shaido

56

57

58

Abdullah

Jag är mycket glad idag. Det är bra att skratta, man ska försöka göra
det så ofta man bara kan!
Jag vill ha fred i mitt hemland.
Jag vill fred mellan män och kvinnor!
Jag vill att det ska vara jämställdhet i hela världen.

61

Alagie Ceesay

COMING TO
SWEDEN
My name is Alagie Ceesay and I’m going to make a documentary
film that will portray a life as an undocumented migrant. How a racist
system creates a parallel world, where you fight to be recognized as a
full human being. This is my story, your story, our story.
When I was young, I dreamt of becoming a lawyer, because I
wanted to help people in difficult situations. But little did I know that
I would end up in the difficult situations. Life was tough back in my
country Gambia. So I left. I left for Sweden to seek asylum as a
political refugee. I thought that I would be protected and helped
by the migration board in Sweden. But I was met with a cold hand,
and the Dublin Regulation was thrown in my face. The Dublin
Regulation, decide which member state of the European Union
is responsible for processing a specific application for asylum. It’s a
cornerstone of the EU’s asylum policy, but ending up forcing people
that are searching for refuge, to continue living in uncertainty and
without documents.
I live in Sweden since 2013 and I call this my home. But I live in
the shadows. During the two years I have lived here I have been

63

homeless and without food. I have been roaming the city like a mad
person. Since I was not allowed to exist I was too afraid to search for
help when I was sick. At one point, when I was living in Jesusparken
in Malmö, I was so sick, my feet were swollen and my nose didn’t
stop bleeding. I lived in Jesusparken with a lot of people who were
demanding refuge and no borders for equality for all. The action was
called ”Tältaktionen” we lived there from December until February.
I was affected by the Dublin Regulation, although I had a VISA to
Sweden. Coming in to the EU I had a stop in Spain, but that was not
my final destination. At that time I had no idea about the Spanish or
EU migration policy. It was in Sweden where I was going to start my
new life. When I finally arrived in Sweden, I went to the migration
board and put my case forward. But the Swedish migration board
said my apply for asylum had to be made in Spain. I contacted my
political party and sought for advice. They insisted that no matter
what I should not leave Sweden for Spain.
Dublin, Dublin, Dublin. This word they kept refer to but that I could
not understand. I had a Swedish visa so why couldn’t I stay here and
apply for asylum?
I told the Migration board that I was not going to Spain. I told
that I came here with a Swedish visa and that my case should be
handled in Sweden.They told me that they didn’t have any responsibility
concerning my asylum and that they wasn’t interested in helping me.
I felt like a football that was kicked around in a bureaucratic system
where people fall in between the cracks where the borders are drawn.
I had no choice but to live without any documents.

Last summer I was taken by the police at a club called Cuba Cafe in
Malmö. My heart almost stopped, I could see my life flash by. They
took me.The uniforms.They took me to the bathroom, they told me
to take all of my clothes of. I did as they said. I was afraid, humiliated
and angry. I stood there naked and they just looked at me. And after
they just said to me to put my clothes on and get out from the club
because I shouldn’t be in that place. It’s was not for people like me.
I still don’t know why they did that to me.
The fear of the uniform. The uniform that can do what they want
with you, beat you, humiliate you and send you back to the hell you
came from.
This time they didn’t take me. But the feeling still stays with me.This
is as story about resistance and solidarity for a world that welcomes
every one of us.
Sometimes I wonder how many borders one must cross, and when
the walls and fences will transform into landscapes, seas and skies.
Where our brown and black bodies can move without being
portrayed as dangerous or criminal, or even worse, not as full human
beings. It’s a reason why we are here, slavery, colonialism and then
imperialism that still is on-going. It’s because you were there, Europe,
and still are.

In such a vulnerable situation, living without documents, everything
is a potential threat, so we are hiding. But we can not hide all the time
and it is impossible when one is homeless to not walk in the streets.
My black body has became a battle field, like the one I escaped from
in Gambia.

64

65

Ali Askari

EN SAK JAG
VILL FÖRÄNDRA
Jag heter Ali Askari och jag kom från Afghanistan för två år
sedan. Jag vill säga att jag vill att Sverige ska förändras på ett bra sätt,
och jag vill absolut inte att Sverige ska bli som andra länder så som
Afghanistan, Iran, Pakistan eller Syrien. Där är det en dålig situation
i samhället som påverkar människor på ett dåligt sätt. Jag vill inte att
det ska bli så i Sverige.
En sak jag vill förändra i Sverige så är det fotbollen. Jag har spelat i tre
olika lag och jag har aldrig känt att jag fått vara med som de andra.
Jag har känt mig ensam och utsatt, och jag vill förändra fotbollen så
att alla känner att de får vara med. Oavsett var de kommer ifrån.

67

Deltagare i Tyfon

GLÄDJEDAGAR MED
ASYLSTAFETTEN
Den 23-25 juni 2014 åkte Tyfon till Småland för att möta upp med Asylstafetten. Detta är en berättelse om våra dagar där. Vi som har skrivit är
deltagare från Tyfon.

Vi körde in. De gick in, Asylstafetten
Vi mötte Asylstafetten när de precis hade nått Bockara. Vi möttes av
flaggor och rop som, ”skydda människor inte gränser” och ”riv reva”.
Glädjen och lyckan från alla vackra ansikten som mötte oss med
leenden och kärlekskramar värmde. Det var här med dem vi skulle
tillbringa tre dagar, i kamp och kärlek för en värld där vi kan se
vandra i ögonen utan nervösa skuldskratt.
Under vårt första dygn blev det mycket med att lära känna alla nya
fantastiska människor. Det blev även ett dygn som berörde och
väckte känslor, vackra som jobbiga. Asylstafetten hade satt upp en
teater som de spelat upp längs med sin resa. Vi fick möjlighet att se
den första gången vid Bockara skola. Vi blev väldigt berörda, ledsna
för att vi kunde känna igen oss i de scener de spelade upp, då vi också
bär på erfarenheter av flykt. I denna känsla av gemenskap och härlig
69

nyfikenhet på platsen, på varandra. Efter teatern gick vi ner till
sjön med andra som anslutit sig till Asylstafetten, för att njuta av
solnedgången och leka med tanken om att bada. Vi tog oss en liten
stund för oss själva på bryggan, även om vi inte var själva, för att ta in,
för att vara där. Och skratta, det är vi alla bra på, i vårt crew.
Vi skrattar för att visa att vi tycker om varandra, vi skrattar för att vi
njuter av varandras sällskap och den plats vi är på. Vi skrattar, för att
skrattet är det som plåstrar om våra sår.
Tillsammans gick vi tillbaka till de andra som förberett den mest
underbaraste middagen. Vi var hungriga. Efter maten diskade några
upp all disk och gjorde köket fint, andra kolla på fotboll. Sen blev det
lite kortspel innan vi kröp ner i våra sovsäckar och somnade.
...

Dagen vi gick 25 km
Då var det bara upp och hoppa och stampa igång för idag skulle
det vandras. Det gäller att ladda på med mat och energi.Vi börjar gå
och nästan på en gång fick en kontakt med nya personer och längs
med vägen växte vänskaper.Vi gick i sol, regn och hagel, någon med
ett brutet ben, andra med blodiga skavsår, någon körde en elektrisk
rullstol, vissa cyklade. De flesta gick men några åkte också bil. Hur vi
tar oss fram spelar igen roll. Att vi gör det tillsammans är det viktigaste
och att vi finns där för vandra.
Under vandringen tränade Asylteatern på nya sånger: Fåglarna kvittrade och vi var lyckliga. Människor tyckte om varandra.
Det kändes så genuint, kanske var det därför vi var så många. Flera av
oss kanske aldrig skulle träffas om inte vi hade gått med Asylstafetten.
Asylstafetten gjorde det möjligt för många att känna sig förmögna att
delta och bidra på det sätt de kunde.

Vi vandrar in, vi vandrar in,
vi vandrar in i Oskarshamn
Vi kom fram till ett regnigt Oskarshamn. Teatergruppen satte upp sin
teater vid hamnen där de spelade i regnet och sedan sjöng och sjöng
de sången vi inte ville lämna.Vi dansade.
Tyfonisarna gick och kolla på lite VM-fotboll efter teatern, det var
Uruguay - Italien som spelade. Det var svårt att veta vem alla hejade
på, vissa var högljudda. Andra lite tystare men ibland kunde en höra
ett och annat sorg- eller glädjetjut. Efter matchen gick vi till det
församlimgshem där vi skulle bo över natten, där det fanns mat som
vi åt.Vi funderade på hur ont vi skulle ha nästa dag i benen. Det var
vår Tyfons sista natt innan vi skulle återvända till Malmö.Vi la ut våra
liggunderlag och sovsäckar så att vi kunde vara nära varandra. I ett hav
av trötta människor somnade vi.
...

Vi sa hej då
Efter att teatern spelat på ett torg i Oskarshamn var det dags för
Tyfonerna att åka. Asylstafetten skulle stanna kvar i Oskarshamn i två
dagar till för att sedan ta båten till Gotland och Almedalsveckan.
Det blev känslosamt, vi ville inte lämna varandra men tröstade oss
med att vi skulle ses snart. Många bor i Malmö.
...

...
70

71

Det bästa med Asylstafetten
Det bästa med Asylstafetten var att gå med stafetten genom ösregn
och hagel, inte ens det fick stämningen att sjunka, alla var så glada.
Det bästa med Asylstafetten var att alla tyckte om varandra, fast vi inte
kände varandra.
Det bästa med Asylstafetten var att vi respekterade varandra och tog
hand om varandra.
Det bästa med Asylstafetten var att vi skrattade tillsammans.
Det bästa med Asylstafetten var att vi åt tillsammans.
Det bästa med Asylstafetten var att många människor möttes och blev
ett som jobbade för samma sak.
Vi älskar Asylstafetten och hoppas att politikerna lyssnar på oss.
För vi är bäst!
Nu är det dags att politikerna gör rätt!
Vi går med er så länge det behövs, all kärlek och kamp!

72

73

Deltagare i Tyfon

DET GJORDE
MIG KRISTEN
Jag var praktiserande muslim i Afghanistan och Iran. Jag har läst
Koranen flera gånger, och bad varje dag. Jag bad till Allah om att jag
ville ha ett bättre liv, jag tror på mig själv och min rätt till ett bättre
och friare liv. Men det blev inte så, istället blev allt i mitt liv svårare.
Min svärfar slog mig varje dag, flera gånger. Jag bad till Gud om att
bli fri från honom. Men varje dag blev mitt liv svårare. Jag flydde från
min familj och tog mig till Iran. Där blev det ännu mer problem.
Det blev mörkare och mörkare. Jag var hela tiden ledsen och sjuk.
Vi var tvungna att gömma oss för polisen, och eftersom jag var liten
blev jag slagen av de andra. Det var en svår tid, och mitt liv var dåligt.
Jag sa till min mamma att jag ville åka tillbaka, men hon sa:
”Du kan inte återvända hit, för då blir du dödad.” En av mina
kusiner hjälpte mig att flytta till Turkiet. Därifrån reste jag vidare
genom Grekland, Italien, Tyskland och vidare till Sverige.
I Sverige hade jag det till en början svårt. Jag blev placerad på ett
boende, och när jag fick avslag från Migrationsverket var jag
tillsammans med vuxna, även om jag var ett barn. Där hade jag
många problem med de andra, eftersom jag inte kunde engelska eller
75

svenska.
Jag fick ingen hjälp av min godman. Eftersom det var en svår tid,
bad jag varje dag till Allah. Och fortfarande hände ingenting.
Jag började tvivla. Jag började tänka: ”Det finns ingen Gud, varför ska
mitt liv vara så svårt?” Jag började hata muslimer. Sen träffade jag en
präst i Malmö. Han kunde inte prata persiska, men han hade en tolk
med sig. Jag fick information från dem. De var jättesnälla mot mig,
även om jag var jättearg. De sa: ” Gud älskar dig”. Själv var jag snäsig
tillbaka, för att jag var besviken på Gud. Sen när jag ville gå hem gav
de mig några tidningar. Jag kastade dem i papperskorgen, men en dag
blev jag nyfiken och tog upp dem igen. Jag läste igenom dem.

När jag berättade för min mamma om att jag bytt religion blev hon
väldigt arg på mig. Hon sa att hon aldrig mer vill träffa mig om jag
är kristen. Om jag blir deporterad tillbaka till Afghanistan kommer
mitt liv vara i fara. Jag är rädd att någon kommer ge mig till polisen.
Jag visste inte att jag för alltid skulle förlora allt, men för att kunna
överleva här i Sverige gjorde jag det som var rätt för mig. Nu hoppas
jag bara att jag en gång för alla ska finna ro och frid i mitt nya land.

När jag hade läst, blev jag lugnare och lugnare. Det spreds hopp. Jag
läste om trygghet, gemenskap och kärlek – allt det jag längtade efter,
men aldrig fått uppleva i mitt liv. Ett av mina favoritcitat som jag läste
var: ”Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Knacka, och dörren ska
öppnas för er. För den som ber ska få, och den som söker ska finna,
och för den som knackar ska dörren öppnas.” Jag tror det är för att
jag kände att dörren öppnades för mig när jag letade efter mening i
mitt liv.
Jag började tänka på mitt liv, och insåg att jag kanske haft fel angående
Gud. Kanske fanns det en bra Gud i alla fall. Jag hade en kristen
kompis, och ibland träffades vi. Han hade en bibel hemma, och jag
fick låna den och läsa. Där i hittade jag svaren på alla mina frågor.
Och mitt hjärta öppnade sig, och blev ljusare. Jag kände mig lättare
i hela kroppen. I Malmö lärde jag känna en grupp som heter UMU,
Unga med en uppgift, som är en kristen församling.
Jag blev snabbt en i gruppen, och jag flyttade hem till prästen. Jag gick
i bibelskola, var i kyrkan varje dag, och jag deltog i alla aktiviteter. Jag
har tack vare detta lärt mig mycket om kristendom. Kyrkan blev som
min nya familj; min trygghet och gemenskap. Jag kunde inte välja
annorlunda, även om det nu betyder att jag inte kan återvända till
Afghanistan. Det är ingen säker plats för kristna.
76

77

78

Deltagare i Tyfon

NO MANS
LAND
First of all let me compare Sweden to Germany. There are a lot of
differences between Sweden and Germany when it comes to the
immigrant basic rights and I will describe some of the differences
to you.
1.When an immigrant comes to Germany there is a school
allowance which means the immigrant can learn the local language
even before getting a stay permit. Here in Sweden no immigrant
is being sent to school before getting a stay permit in the country.
It is a long time to wait for the decision without doing anything but
waiting. It is a waste of time and something should absolutely be
done to change this.
2. In Germany when an immigrant gets a rejection on their asylum
aplication from the immigration service, the German government
do not deduct the basic finance that the immigrant receive and they
can also continue their studies. After 9 months the immigrant gets
a document of work permit by which the immigrant can get a job
based on this document if the local language is improved. Here in
Sweden non of these options are available. When an immigrant gets
79

a rejection there is a deduction of the basic finances given by the
swedish migration board, and there is no school facility for rejected
immigrants over 18 years of age.
3. In Germany if someone stays continuously 2 years in Germany
and being in the camp during this period, the immigrant has the right
to get their own private home and can then leave the camp. Here in
Sweden someone can leave the camp only if they have an address of
their friend or relatives that they can use.
4. In Germany by the time the immigrant gets a permit to stay they
are almost being well established having learnt the local language
already and often got a work experience. Here in Sweden no such
facility exist and by the time the immigrant gets a permission to
stay they have to start everything from scratch. Something should
be changed here.
hadaba sidaa aan sheegay waa xaqiiq dadka waa la canbushiniyaa
oo 2 bada gacmood baa dhabarka uugu xidhan oo waxba ma qabsankaraan ee wax halaga badalo caaydh yar oola siiyo waa spoon
feed waa laga fiicanyay ee wax dhaama iyo xal ha keento dawladu.

80

81

82

VAD ÄR
TYFON?
Tyfon är en grupp som riktar sig till unga med erfarenhet av
migration och flykt.
Tillsammans gör vi olika aktiviteter för att lära oss mer om politik. Det kan vara allt från fotbollsturneringar till läxhjälp, bio, konstutställningar, studiebesök eller läger i naturen.Vi tror på att vi lär oss
när vi gör saker tillsammans.Tyfon vill även motivera unga till att hitta
egna vägar till ett aktivt deltagande i samhället.
Tyfon utformas utifrån deltagarnas idéer där arbetsgruppen finns till
för att stötta, ge verktyg och förmedla kontakter.
Tyfon håller också i workshops i olika ämnen så som: politiskt
deltagande, metoder för politisk aktivism, grupprocesser/samarbete,
härskartekniker och makt & normer.
Tyfon jobbar också för att skapa trygga rum. Därför har vi också en
grupp som gör aktiviteter enbart med tjejer och transpersoner.
Tyfon är baserat på Glokala Folkhögskolan i Malmö, men riktar sin
verksamhet till hela Skåne. Vi finns också mycket på Mötesplatsen
Otto i Malmö.
Tyfon är finansierat av Allmänna Arvsfonden och Stiftelsen Lunds
barnhem och pågår förhoppningsvis till sommaren 2016.
83

Gamla loggan.

KONTAKT
www.tyfon.se
tyfon@glokala.se
Facebook: Tyfon
Sofielund Folkets hus, Rolfsgatan 16, Malmö

84